Strikt talat är endast gudomlig värdighet oändlig

Edward Feser

Deklarationen Dignitas Infinita [”Oändlig värdighet”] börjar med påståendet att ”Varje människa besitter en oändlig värdighet, oupplösligt baserad på hennes blotta existens”, och hävdar också att detta ”även erkänns av blotta förnuftet”. Det andra påståendet är nästan lika anmärkningsvärt som det första, eftersom deklarationens inledning i själva verket är radikalt kontraintuitiv. Varje naturlig läsning av frasen ”oändlig värdighet” ger vid handen att detta är något som människan uppenbarligen inte besitter. Det gör endast Gud.

Dignitas uttrycker ”dignitet”, ”förnämlighet”, ”förtjänstfullhet”, ”ära”. Prova att ersätta ”värdighet” med dessa ord i frasen ”oändlig värdighet” och fråga dig själv om det verkligen låter sig sägas om människan. Besitter människor ”oändlig dignitet”, ”oändlig förnämlighet”, ”oändlig förtjänstfullhet”, ”oändlig ära”? Själva idén tycks hädisk. Bara Gud kan besitta något av detta.

Eller betänk de egenskaper som skänker särskild värdighet åt människor, såsom auktoritet, godhet eller visdom, där ju mer fullkomligt de uppvisar dessa egenskaper, desto större är deras värdighet. Kan människor sägas besitta ”oändlig auktoritet”, ”oändlig godhet” eller ”oändlig visdom”? Självfallet inte, och självfallet är det bara Gud som dessa saker kan tillskrivas. Så hur skulle människor kunna besitta oändlig värdighet?

S:t Thomas av Aquino påpekar att ”den gudomliga naturens värdighet överträffar varje annan värdighet” (Summa Theologiae I.29.3). Om det är någon som besitter oändlig värdighet, så är det naturligtvis Gud.  Om Hans värdighet alltså överträffar vår, hur skulle vi då kunna besitta oändlig värdighet? Aquino observerar också att den mänskliga naturens värdighet ökar i kraft av att den förenas med Kristus i inkarnationen (Summa Theologiae III.2.2). Hur kunde det då redan av sin natur kunna vara oändligt? I själva verket bestrider Aquino uttryckligen att mänsklig värdighet är oändlig, och noterar att ”ingen människa besitter den oändliga värdighet som krävs för att på ett rättvist sätt gottgöra ett brott mot Gud”, vilket är anledningen till att Kristi inkarnation och passion var nödvändig (De Rationibis Fidei, kapitel 7).

Visserligen tillstår Aquino att det finns andra saker än Gud som i någon mening kan sägas besitta oändlig värdighet:

”Av det faktum att (a) Kristi mänskliga natur är förenad med Gud, och att (b) skapad lycka är Guds sällhet, och att (c) den heliga jungfrun är Guds moder, följer att dessa har en viss oändlig värdighet som härrör från den oändliga godhet som är Gud” (Summa Theologiae I.25.6).

Men observera att den oändliga värdighet det här handlar om kommer ur en särskilt nära relation till Guds oändliga värdighet – som involverar inkarnationen, den himmelska visionen respektive Marias gudomliga moderskap – och inte från den mänskliga naturen som sådan.

Relevanta i sammanhanget är också Aquinos kommentarer kring frågan om oändlighet. Han säger att ”förutom Gud kan ingenting vara oändligt”, ty ”det strider mot en skapad saks natur att vara absolut oändlig” och ”Han kan inte skapa något som är oändligt” (Summa Theologiae I.7.2). Hur skulle alltså människor av naturen kunna besitta oändlig värdighet?     

Det är sant att Aquino också menar att vissa saker kan sägas vara oändliga i lös bemärkelse (Summa Theologiae I.7.2). Men de utgör inte på något rimligt sätt någon mall för att få tanken om människan som besittandes en ”oändlig värdighet” att gå ihop. Aquinos exempel handlar om änglar och materia. Änglar kan sägas vara oändliga i lös bemärkelse i den mån de inte är begränsade av materia. Men människor, som av naturen har fysiska kroppar, är begränsade av materia.

Materien i sig är oändlig i lös bemärkelse såtillvida att den kan anta den ena formen efter den andra utan slut, åtminstone i princip. Till exempel kan en viss träbit nu vara ett skrivbord, sedan en stol, sedan en vägg, och så vidare i det oändliga. Men vid en given tidpunkt har den inte ett oändligt antal former. Självfallet utgör detta alltså ingen modell för hur en människa vid en given tidpunkt kan sägas besitta oändlig värdighet.

Den mest generösa läsning som kan medges deklarationens påstående att människor besitter ”oändlig värdighet” är att den är hyperbolisk, menad att förmedla karaktären av mänsklig värdighet på ett väckande sätt. Vid en sådan läsning kan ord som ”väldig”, ”betydande” eller ”omfattande” fungera lika bra för att förmedla vad deklarationen vill säga.

Problemet med detta är emellertid att deklarationen fortsätter att dra slutsatser från sin inledande premiss som inte skulle kunna dras om frasen ”oändlig värdighet” läses på detta sätt. Dokumentet säger att eftersom mänsklig värdighet är oändlig, är företeelser som mord, abort, dödshjälp och liknande förbjudna ”bortom alla omständigheter”, ”bortom varje omständighet”, ”under alla omständigheter”, ”oavsett omständigheter” och så vidare. Detta skulle inte nödvändigtvis förfalla vara sant om den mänskliga värdigheten bara är ”väldig”, ”betydande” eller ”omfattande”. Någons värdighet kan vara väldig, betydande eller omfattande utan att för den sakens skull vara okränkbar under alla omständigheter.

Om du således inte tar de delar av Dignitas Infinita som talar om oändlighet på allvar, kan du heller inte ta ”bortom alla omständigheter”-delarna på allvar. De går hand i hand. Den ”hyperbola” läsningen – även om den är välvillig, med tanke på problemen med föreställningen om oändlig mänsklig värdighet – undergräver helt enkelt hela poängen med dokumentet.

Detta spelar inte så stor roll när det gäller att upprätthålla Kyrkans traditionella fördömande av mord, abort, dödshjälp och liknande. Ty det finns fullkomligt tillräckliga traditionella naturrättsliga argument mot dessa företeelser som inte kräver något åberopande till en idé att människor besitter ”oändlig värdighet”. Om deklarationens nymodiga argument inte håller är ingen skada skedd. De behövs inte i alla fall.

Deklarationen landar dock i en slutsats som följer av dess problematiska utgångspunkt. Och det är det nymodiga påståendet att ”dödsstraffet … kränker varje persons oförytterliga värdighet, oavsett omständigheterna”. På grundval av detta påstående klumpar Dignitas Infinita ihop dödsstraffet med mord, abort, dödshjälp och andra handlingar som alltid och intrinsikalt är onda, onda till sin natur och inte bara på grund av omständigheterna.

Denna lära är inte mindre alarmerande än påståendet att människor skulle besitta oändlig värdighet, eftersom den motsäger Skriftens, kyrkofärdernas, kyrkolärarnas och alla tidigare påvars tydliga och konsekventa undervisning. Och dokumentet landar där just på grund av tanken att mänsklig värdighet skulle vara oändlig, så att den ”består under alla omständigheter, tillstånd eller situationer som människan någonsin kan hamna i”. Det är detta extrema påstående om människovärdet som utgör grunden för deklarationens tydliga bedömning att en gärningsman aldrig kan avrättas oavsett hur depraverat hans handlingar och hur farlig han än är.

Eftersom ett sådant extremt omdöme hamnar i konflikt med Skrifterna och Traditionen, är det något som Kyrkan måste förkasta. Och detta utgör ytterligare ett skäl för henne att avvisa det extrema påståendet om människovärdet som ger utrymme för denna konflikt.

För intresserade läsare granskar jag Dignitas Infinita i detalj i en längre artikel på min personliga blogg.

Källa: Rorate Cæli

Den salige Karl, klerikalism och lekmannastyre i Kyrkan

Charles A. Coulombe

Vad är klerikalism?
Under de senaste åren har det på alla sidor förekommit fördömanden av ”klerikalismen” i Kyrkan – inte minst från den Helige Fadern. Detta ord kan dock användas i en mängd olika betydelser. Om man till exempel menar att olika liturgiska och sakramentala funktioner samt styrelsen över församlingen är förbehållet prästerskapets medlemmar, kan det, antar jag, kallas ”klerikalism”. Men på samma sätt kan de olika förändringarna i liturgin, för att inte tala om de senaste försöken att ändra Kyrkans lära, också kallas ”klerikalism”, eftersom makten att göra sådana saker helt och hållet ligger hos prästerskapet, högre som lägre, och som regel görs utan att lekmännen tillfrågas överhuvudtaget. När Pius XII bestämde sig för att ändra stilla veckans ceremonier, avskaffa oktaverna för ett antal stora högtider och liknande, rådfrågades inga lekmän. Detsamma när Johannes XXIII tog bort alla högtider som han tyckte var ”repetitiva” från kalendern. Dessa banade naturligtvis vägen för de hav av förändringar, liturgiska och andra, som Paul VI tillfogade Kyrkan – inklusive att ta bort de flesta lekmannapositioner i det påvliga hovet. Inga av dessa saker hade begärts av lekmännen, istället hade idén uppstått hos de regerande påvarna att de eller deras klerikala kohorter förstod tron bättre än deras föregångare eller lekmännen. Man ser i dessa handlingar klerikalism av grövsta slag.

Men var började det? Paradoxalt nog kan man spåra dagens klerikalism till Kyrkostatens fall. Före 1870 regerade påvarna över ett litet men ändå konkret land. Det hade starka sidor och problem som alla andra länder, men det gjorde det möjligt för påven att å ena sidan vara oberoende av någon världslig furste – i en tid då de flesta katoliker levde under katolska furstar – och å andra sidan bli medveten om de faktiska svårigheter som furstar har att hantera. De på varandra följande påvarna, som härskade över både adel och ofrälse, hade att sörja för sina lekmäns behov. Även om denna dubbla roll som påve och världslig furste innebar många svårigheter, så förankrade det varje påve i den värld hans undersåtar hade att leva i. Efter att Rom föll för sardinierna blev påvarna ”fria” – enligt populärmytologin – att ägna sig helt åt andliga frågor; dessutom hävdas det att denna världsliga makt hade varit ansvarig för flera av de värsta påvarna som Kyrkan har fått utstå genom historien. Men man kan också argumentera för att påvarna sedan 1870 har kommit allt längre bort från egen erfarenhet av både lekfolk och lagen, vilket har gjort dem alltmer oförstående för båda. Dessutom, om den världslig maktutövningen bär ansvaret för de dåliga påvarna, hur förklarar vi det långt större antal heliga påvar i deras led, som var lika djupt involverade i världsliga förehavanden?

Lekmännens medbestämmande i Kyrkan
Om påvarna hursomhelst i den traditionella katolska staten var involverade i världsliga frågor, så var kejsare och kungar i allra högsta grad involverade i religiösa. Var och en hade ett kyrkligt hushåll med egna kaplaner, de grundade katedraler och kloster och ansökte hos Heliga stolen om godkännande av nya högtider och devotioner. De tysk-romerska kejsarna samt Spaniens, Frankrikes och Englands kungar var hederskaniker för stora romerska basilikor och hade specifika liturgiska roller vid de påvliga mässorna under sina besök i Rom. De observerade offentligt, på olika sätt, Kyrkans stora högtider, framför allt fottvagningen av de fattiga på skärtorsdagen och processionen bakom det heliga sakramentet på Kristi lekamens fest. Biskopar och abbotar tjänade i provinsiella och nationella lagstiftande församlingar, och mycket ofta var det landets primas som krönte monarken. Kronan stödde Kyrkan ekonomiskt, och i fallet med de franska, spanska och portugisiska kolonialväldena bekostade den hela notan för evangeliseringen av dessa länder. Liksom påven hade vetorätt beträffande kejserliga och kungliga beslut om kyrkliga förhållanden, hade den tysk-romerske kejsaren samt kungarna av Frankrike och Spanien makten att blockera en given kardinal från kandidatur i den påvliga konklaven.

I de länder som avskurits från kristenheten genom den protestantiska revolten bibehölls ett liknande förhållande till de nyskapade protestantiska statskyrkorna i norra Europa. Den franska revolutionen hade påbörjat förstörelsen av detta förhållande i det katolska Europa, och år 1914 hade det överlevt intakt i endast två länder: Spanien (som dock, som våra karlistiska vänner påpekar, hade kompromissat med liberalismen på flera nyckelområden) och Österrike-Ungern.

Kejsar Frans Josef
På många sätt förkroppsligade den österrikisk-ungerske kejsaren och kungen Franz Josef det traditionella förhållandet mellan lekmanna- och klerikal makt i Kyrkan. Liksom var fallet med de övriga krönta huvudena i Europa, hade han ärvt en egenartad katolsk devotion karaktäristisk för hans egen dynasti, Pietas Austriaca. Förbunden med en vördnad för det sanna Korset och passionshistorien, Altarets Heliga Sakrament och Jesu Heliga Hjärta, den Saliga Jungfrun och S:t Josef (familjepatronen), hade denna religiositet lett till den enorma samlingen av reliker på Hofburg, det kejserliga palatset i Wien. Skärtorsdagens fottvagning och processionen på Kristi lekamens fest var höjdpunkter i hovlivet i Wien, och 1898 ledde Franz Josef den kejserliga familjen under vigningen av hela mänskligheten till Jesu Heliga Hjärta, ledd av påven Leo XIII i Rom. I mässans kanon, långfredagens kollektböner samt under påskaftonsmässans Exsultet bad man för kejsaren med namns nämnande.

Frans Josef kröntes och smordes till kung av Ungern 1867. Som kejsare och kung utnämnde han kardinaler, ärkebiskopar och biskopar, med reservation för påvens godkännande. Undantagna från detta var Salzburg och Olomouc, vars metropoliter valdes av domkapitlen, och de tidigare ”Salzburg-stiften” Seckau, Lavant och Gurk. Ärkebiskopen av Salzburg hade utnämningsrätt för Seckau och Lavant, medan kejsaren föreslog två kandidater för Gurk, varav ärkebiskopen av Salzburg sedan utnämnde den ene. Nuntien måste också rådfrågas för att fastställa att valet inte gick emot påvens vilja – någonderas ogillande avbröt processen; de separata österrikiska och ungerska ministerierna för gudstjänst och utbildning utförde undersökningen, men det var Frans Josef som skulle godkänna valen både för romerska och bysantinska katolska biskopar. Dessutom måste han tänka på att några av hans utnämningar skulle sitta i en eller flera lagstiftande församlingar inom dubbelmonarkin.

Det fanns tre nationella parlament. I överhuset (Herrenhaus) i det österrikiska parlamentet fanns furstärkebiskoparna av Wien, Prag, Salzburg, Görz och Olmütz, ärkebiskoparna av Lemberg och Zara, den bysantinsk-katolske ärkebiskopen av Lemberg, den armenisk-katolske ärkebiskopen av Lemberg och den grekisk-ortodoxe ärkebiskopen av Czernowitz samt furstbiskoparna i Brixen, Breslau (beläget i dåvarande Tyskland, men med överhöghet över österrikiska Schlesiens territorium), Krakau, Seckau, Trient, Laibach, Lavant och Gurk. Det ungerska överhuset, Főrendiház eller ”Magnaternas hus”, hade en ännu högre andel kyrkliga medlemmar, även om det också var mer mångreligiöst än Österrikes: Fyrtiotvå representanter för de katolska och ortodoxa kyrkorna, inklusive primasen, ärkebiskopar, biskopar, abbotar och andra höga dignitärer, och tretton representanter för de protestantiska konfessionerna. Annekteringen av Bosnien 1908 innebar en utmaning att skapa representativa institutioner för en region som aldrig hade haft sådana. Men medan den bosniska riksdagen (Sabor) endast skulle ha en kammare, skulle även den ha religiösa representanter utsedda av monarken. Dessa var, av hänsyn till den muslimska majoriteten, dess Reis, som var huvudmannen för muslimernas beviljade landområden och muslimernas regionala ledare från Mostar, fyra metropoliter och ordföranden för den ortodoxa gemenskapen, den katolske ärkebiskopen och två provinsmedlemmar av franciskanerorden i Bosnien och Hercegovina samt den sefardiske rabbinen av högre rang. I de olika provinsiella dieterna i den österrikiska halvan av monarkin ingick också ett stort antal lokala katolska biskopar.

En annan religiös plikt som Frans Josef tog på största allvar var att finansiera missioner, även om Österrike-Ungern inte hade några kolonier. Den katolska kyrkan i Skandinavien, Albanien och Bulgarien (latinsk och bysantinsk i det senare fallet) fick betydande tillskott från kejsaren liksom kyrkan i det Heliga landet och Egypten (den koptisk-katolska kyrkan finansierades från början därigenom, och Frans Josef betalade kostnaden för uppförandet av den heliga Katarinas romersk-katolska katedral i Alexandria, där, ironiskt nog, kvarlevorna av hans krigstidsfiende kung Viktor Emanuel III skulle vila fram till deras nyliga återbördande till Italien). Men sedan 1826 gick, till stor del med medel från både Frans Josef och hans två omedelbara företrädare, en stor del av denna generositet till kyrkan i USA. Genom en organisation kallad Leopoldinenstiftung öste habsburgarna och många av deras undersåtar in miljontals dollar i den amerikanska kyrkan, grundade 400 församlingar, subventionerade helt eller delvis 300 missionärer (som S:t Johann Neumann och den vördnadsvärde biskopen Baraga) och skickade över ett ändlöst flöde av skrudar, statyer, fönstermålningar, liturgiska kärl och dylikt. Mycket av dynastins pengar gick även till katoliker av östlig rit i USA. Tyvärr avbröt krigsutbrottet 1914 flödet av generositet – vilket naturligtvis skulle ”återgäldas” genom Woodrow Wilsons insisterande på Frans Josefs efterträdares avsättning, exil samt uppstyckandet av hans domäner.

Salige kejsar Karl
Denne efterträdare var den salige kejsar Karl, som efterträdde Frans Josef 1916. Som hela den katolska världen vet, blev han saligförklarad för sin personliga fromhet och dygd. Som pojke genomgick han vigningen till Jesu Heliga Hjärta i familjekapellet, då sjukdom hindrade honom från att åka till Wien med sina föräldrar för den ovannämnda vigningen till Jesu Heliga Hjärta år 1898. Närhelst det var möjligt, från barndomen till hans alltför tidiga död i exil år 1922, gick han i daglig mässa. Trots det personliga sveket från Wiens kardinal Piffl (som uppmanade österrikarna att stödja republiken, förklarade det som en ”religiös plikt” och övertalade de flesta av de andra österrikiska biskoparna att ansluta sig till honom i hans ställningstagande) förlorade Karl aldrig sin kärlek till Kyrkan eller sin aktning för prästerskapet.

Som svar på Piffls drag bad kejsaren i ett brev daterat den 15 januari 1919, som levererades av hans sekreterare, baron Karl Werkmann, kardinalen att genom prästerna påverka katolikerna i samtliga Österrikes stift för att uppnå inte bara ett kristet, utan ett monarkistiskt, valresultat. Kejsaren hävdade att kyrkan i Österrike snart skulle gå under utan monarkin, vilket framgår av den revolutionära regeringens många kyrkofientliga lagar (äktenskapslagstiftning, tillåtande av frimureri, etc). Den salige Karl förklarade att han som rättmätig härskare över Tyskland-Österrike aldrig hade abdikerat och aldrig avsåg abdikera:

”… det nuvarande styret är ett revolutionärt styre eftersom det har avsatt den statliga makt som inrättats av Gud. Jag blir alltid förvånad när katoliker förleds att tro att påven Leo XIII godkände republikerna; detta är fundamentalt felaktigt; en republik som har avskaffat andras rättigheter, kan aldrig, enligt den store påvens uppfattning, utgöra en legitim regeringsform för katoliker.”

Medan några få biskopar (ärkebiskop Ignaz Rieder av Salzburg, Sigismund Waitz av Brixen, Johannes Maria Gföllner av Linz, Janos Mikes av Szombathely och några andra) förblev lojala mot den landsförvisade kejsaren och kungen och hans son, Otto, svek de flesta. Men även andra som nu är på väg mot helgonförklaring förblev lojala. Kardinal Mindszenty är den mest kände av dessa, men man kan också nämna ungraren den salige Zoltán Meszlényi, som 1921 skrev en studie med titeln ”Konungen och nationalförsamlingen” där han förklarade att kungens vilja är överordnad hans nationalförsamlings. Naturligtvis var en annan lojalist påven Johannes Paulus II, vars far döpte honom till Karol [polska formen av namnet Karl] efter kejsaren, och som när han träffade Karls änka, gudstjänarinnan Zita, förklarade att det var en ära att äntligen träffa ”min kejsarinna”.

I en tid då många lekmän känner sig lämnade utanför, ignorerade och till och med trakasserade av en stor del av hierarkin, har den salige Karl och hans gemåls exempel och förböner aldrig varit viktigare. Och även om förhållandet mellan lekmanna- och klerikal makt i Kyrkan i nästan varje land i dag är helt annorlunda än vad det en gång var – även kristenhetens makt har fördömts av många teologer under de senaste decennierna – skapade det sistnämnda systemet många helgon, som också understödde det, inte minst den salige Karl.

Källa: OnePeterFive

Labarum har tidigare skrivit om den salige Karl här.

Kristus instiftar Altarets heliga sakrament

Aftonen före sitt lidande tog Jesus brödet i sina heliga och vördnadsvärda händer, upplyfte sina ögon till dig, o Gud, sin allsmäktige Fader, välsignade, bröt och gav det åt sina lärjungar, sägande: Tagen och äten alla härav; ty detta är min lekamen, som utgivits för eder. Sammalunda tog han kalken i sina heliga och vördnadsvärda händer, välsignade och gav den åt sina lärjungar, sägande: Tagen och dricken alla härav; ty detta är kalken med mitt blod, vilket för eder och för många varder utgjutet till syndernas förlåtelse. Gören detta till min åminnelse.
F. Herren har stiftat ett minne av sina underverk,
Sv. Han har givit föda åt dem som frukta honom.
Lovad och prisad vare du, vår Herre och Frälsare, för den outsägliga kärlek, med vilken du instiftat detta heliga Sakrament för att ständigt framhålla för oss din återlösnings underverk. Lovad och prisad vare du, att du i detta heliga Sakrament givit oss dig själv till själens näring, på det att vi här och i evighet måtte vara förenade med dig.
F. Bröd ifrån himmelen har du givit dem,
Sv. Som innehåller all ljuvlighet.
Lovad och prisad vare du, vår Herre och Frälsare, vår överstepräst enligt Melkisedeks ordning, att du i och med detta heliga Sakrament anordnat det Nya förbundets oblodiga offer, stiftat din trohets eviga förbund och efterlämnat ett bevis på din faderliga omsorg om oss, dina barn.
F. Så ofta I äten av detta bröd och dricken av denna kalk,
Sv. Skolen I förkunna Herrens död, till dess han återkommer.
Låtom oss bedja. O Gud, som i detta underbara Sakrament lämnat oss ett minne av ditt lidande, vi bedja dig, giv oss nåden att så ära din lekamens och ditt blods heliga hemligheter, att vi alltid inom oss må känna din återlösnings frukter, du som lever och regerar från evighet till evighet. Sv. Amen.

Källa: Oremus, tredje upplagan.

Andra Vatikankonciliets stora moraliska tillkortakommande
Det är frågan om eden!

Professor Raymond B. Marcin
Gästkolumnist i ”The Remnant”

Postad den 11 oktober 2006

Teorin i denna artikel kommer att förefalla radikal för många och kommer otvivelaktigt att vara kontroversiell. Denna artikel hävdar att det förelåg ett stort moraliskt fel – inte endast ett moraliskt fel, utan ett stort moraliskt fel – i Andra Vatikankonciliets göranden och låtanden, samt att det stora moraliska felet leder till slutsatsen att deltagarna i Andra Vatikankonciliet ej kan ha samverkat med Guds den Helige Andes ledning.

Själva rubriken på denna uppsats kan betraktas som stötande för dem som menar att det omöjligt kan föreligga något “moraliskt fel” hos Andra Vatikankonciliet eller i något ekumeniskt koncilium över huvud taget på grund av den Helige Andes ledning. För dem kan rubriken t.o.m. förefalla hädisk.

Å andra sidan, och eventuellt i andra ytterkanten av det katolska spektrat, kan säregenheten i rubriken på denna uppsats förefalla lite underlig och kanske förmäten för dem som, väl skolade i den katolska trons eviga sanningar, har blivit grundligt desorienterade av och missnöjda med Andra Vatikankonciliet och dess efterverkningar, och som ej lyckats erfara den trons storslagna “vårtid” som Andra Vatikankonciliet gav löfte om. Troligen ådagalades i sinnena hos dessa modiga själar många moraliska tillkortakommanden i Andra Vatikankonciliet och dess efterverkningar, och det kan därför verka förmätet att identifiera ett som det stora moraliska felet.

Denna uppsats gör emellertid gällande, att det i själva verket förelåg moraliska fel hos Andra Vatikankonciliet, och hävdar – utan att ha något att invända mot tesen att det förelåg många moraliska fel både hos Andra Vatikankonciliet och i genomförandet av dess dokument – att där i själva verket förelåg ett “stort” moraliskt fel – ett moraliskt fel som låg under och tjänade som en startpunkt för alla de andra konciliära och efterkonciliära moraliska tillkortakommanden som kunnat observeras under de gångna fyra decennierna – och detta “stora” moraliska fel är ett som, om man vill ta det för vad det är värt, hotar själva uppfattningen av Andra Vatikankonciliet som ett “legitimt” ekumeniskt koncilium, samtidigt som det väcker allvarligt tvivel på påståendet att Gud den Helige Ande på något sätt var involverad i överinseendet av konciliedeltagarnas göranden och låtanden.

Under avslutningsceremonierna vid Andra Vatikankonciliets slut informerade påven Paul VI glatt världen om att Andra Vatikankonciliet hade ”församlats i den Helige Ande och under beskydd av den Saliga Jungfrun Maria … och av den helige Josef … och av de heliga apostlarna Petrus och Paulus”. [1] Sju år senare utbrast samme påve, Paul VI, vid den annars glädjefyllda tidpunkten för nioårsdagen sedan hans val till påve följande klagan:

”Vi trodde att det efter (Andra Vatikan-)konciliet skulle randas en solskensdag i Kyrkans historia. Men i stället har kommit en dag, präglad av moln, stormar och mörker … Och hur gick detta till? Vi vill anförtro er en tanke som, det medger vi själva i öppen och fri diskussion, kan vara ogrundad, och det är att där har funnits en makt, en fientlig makt. Låt oss kalla honom vid hans rätta namn: djävulen. … Det är som om från någon mystisk spricka, nej, den är i själva verket inte mystisk, från någon spricka har Satans rök trängt in i Guds tempel”. [2]

Molnen och stormarna och mörkret är inte svåra att dra sig till minnes. Under de gångna decennierna sedan avslutandet av Andra Vatikankonciliet har Kyrkan fått erfara en markant tillbakagång i deltagande i mässan, en märkbar nedgång i fråga om kallelser till prästämbetet och ordenslivat, ett upphörande av tron på realpresensen (= Kristi närvaro i Altarets Sakrament) hos en klar majoritet av lekmännen (undersökningar tyder på att 70% av katolikerna inte längre erkänner dogmen), ett fiasko i fråga om katolska skolor och lärare för att ge katekesundervisning åt och utbilda de senaste två generationerna av katolska barn i den katolska trons eviga sanningar, en utbredd underlåtenhet att bruka Botens sakrament, effekterna av en förslappad och lättare annulleringsprocess i fråga om förståelsen av äktenskapets helighet och permanenta karaktär – för att inte nämna de upprörande homosex- och pedofilskandalerna [3] bland präster och t.o.m. biskopar (hela tiden kända, men inte vida offentliggjorda förrän 2002) och de mera nyligen uppdykande förskingringsskandalerna. Hela denna utveckling sedan Andra Vatikankonciliet illustrerar vad påven Paul VI måste ha haft i åtanke, när han klagade över att ”Satans rök har trängt in i Guds tempel”.

Vad var det som gick fel? Vad var “sprickan”, genom vilken Satans rök trängde in i Kyrkan och som fick förhoppningarna och ambitionerna hos deltagarna i Andra Vatikankonciliet att bli ouppfyllda och Kyrkan själv att skenbart hamna snett – så snett att påven Paul VI var benägen anta att djävulen är i färd med att sprida (ut) moln och stormar och mörker inom Kyrkan?

En ledtråd vad beträffar identiteten hos “sprickan” kommer överraskande nog från vår nuvarande påves, Benedikt XVI, tidiga, efterkonciliära skrifter. Går man tillbaka till 1982, så gjorde påven Benedikt XVI, då kardinal Joseph Ratzinger, några överraskande uttalanden i en avhandling om katolsk teologi. De uttalanden som han gjorde är centrala i den kontrovers som just nu är genomträngande inom Kyrkan, särskilt i så kallade traditionalistiska och så kallade konservativa katolska kretsar.

Först av allt, hur förhåller det sig med den föreställningen att det omöjligt kan föreligga något “moraliskt fel” i Andra Vatikankonciliet, eller i något ekumeniskt koncilium över huvud taget, p.g.a. den Helige Andes ledning? Kanske överraskande för somliga erkände påven Benedikt XVI, då han ännu var kardinal Joseph Ratzinger, att “inte varje giltigt koncilium i Kyrkans historia har varit (ett) fruktbart (sådant); när allt kommer omkring, har många av dem bara varit ett slöseri med tid” och redan i nästa mening skrev han att “sista ordet om Andra Vatikankonciliets historiska värde ännu inte blivit sagt.” [4] Många “giltiga” kyrkomöten har varit “bara slöseri med tid”. Varför skulle, om Gud den Helige Ande vakar över varje giltigt kyrkomötes göranden och låtanden, ”många” av dem övergå till att bli “bara ett slöseri med tid”? Skulle det möjligen kunna förhålla sig så att, i samband med dessa “många” koncilier, som inneburit slöseri med tid, deltagarna – av någon anledning – svek, när det gällde att samverka med den Helige Andes ledning? Och är det, som den Helige Fadern (då skrivande som kardinal Joseph Ratzinger) förefaller ha antytt, ännu en öppen fråga, huruvida Andra Vatikankonciliet självt har varit ett av dessa koncilier, som inneburit slöseri med tid?

Den Helige Fadern kom närmare identifierandet av sprickan, när han fortsättningsvis antydde att Andra Vatikankonciliets dokument, och i synnerhet dess huvudattraktion, Gaudium et Spes (Pastoralkonstitutionen om Kyrkan i den moderna världen), var ämnade att “korrigera” vad han kallade ensidigheten i den antimodernistiska position som intogs av Kyrkan under påven, den salige Pius IX och påven S:t Pius X, de påvar vilkas Syllabi (d.v.s. förteckningar) över villfarelser och encyklikor varnade för farorna i heresin modernism. Detta var ett anmärkningsvärt uppriktigt medgivande. Så lyder den Helige Faderns ord:

”Om det är önskvärt att kunna erbjuda en diagnos av texten [i Gaudium et Spes] som helhet, så kan vi säga att den (i kombination med texterna om religionsfriheten och världsreligionerna) är en revidering av Pius IX:s Syllabus, ett slags kontrasyllabus”. [5]

I en fotnot till detta citerade avsnitt förklarade den Helige Fadern att den position som intogs i [påven, den salige Pius IX:s] Syllabus antogs och fördes vidare i [påven S:t] Pius X:s kamp mot “modernismen” [6] Återvändande till sin huvudtext fortsatte han att skriva att:

”… ensidigheten i den position som antogs av Kyrkan under [påven, den salige] Pius IX och [påven S:t] Pius X som reaktion mot den situation som skapats av den nya fas i historien, vilken inleddes i och med Franska Revolutionen, korrigerades i stor utsträckning via facti (d.v.s. genom de faktiska förhållandena), i synnerhet i Centraleuropa, men det fanns fortfarande inget grundläggande uttalande om det förhållande som borde råda mellan Kyrkan och den värld som hade uppstått efter 1789″ [året för Franska Revolutionen] [7]

Inom parentes sagt – och utan att slinta med tungan – så kan man anta att, när påven Benedikt XVI skrev att det vid tiden för Andra Vatikankonciliet “ännu inte förelåg något principiellt uttalande om det förhållande som borde råda mellan Kyrkan och den värld, som hade uppstått efter 1789”, så menade han att det inte förelåg något sådant grundläggande uttalande, förutom de grundläggande uttalandena av påven Gregorius XVI (Mirari Vos – Om liberalismen, 1832); påven, den salige Pius IX (Quanta Cura – Om samtida villfarelser, 1864, och Syllabus (= förteckning) över villfarelser, 1864); påven Leo XIII (Diuturnum Illud – Om regeringsauktoritet, 1881, Humanum Genus – Om frimureri och naturalism, 1884, Libertas Praestantissimum – Om den sanna frihetens natur, 1888, Rerum Novarum – Om de arbetande klassernas villkor, 1891,  och Graves de Communi Re – Om kristen demokrati, 1901); påven S:t Pius X (Lamentabili Sane – Syllabus, fördömande  modernisternas villfarelser, 1907, Pascendi Dominici Gregis – Om modernism, 1907, Mot “Sillon” /försök att sammansmälta social-demokrati och katolicism/, 1910, samt Sacrorum Antistitum – Eden mot modernismen, 1910); påven Pius XI (Quas Primas – Om Kristus Konungens fest, 1925, Mortalium Animos Om den sanna religiösa enhetens främjande, 1928, och Divini Redemptoris – Om den ateistiska kommunismen, 1937); och påven Pius XII (Humani Generis – Om vissa felaktiga åsikter vilka hotar att undergräva den katolska troslärans grundvalar, 1950). [8] Med andra ord fanns det, vid tiden för Andra Vatikankonciliet, inget principiellt uttalande om det förhållande som borde råda mellan Kyrkan och den värld som hade uppstått efter 1789, frånsett de talrika grundläggande uttalandena under åtskilliga generationer och åtskilliga pontifikat efter 1789, vilka, med beaktansvärt inneboende konsekvens, under dessa generationer och pontifikat vittnade om ett “förhållande” av motsättning mellan Kyrkan och den “modernistiska” värld som hade uppstått efter 1789 – uttalanden, i vilka den överväldigande majoriteten av deltagarna i Andra Vatikankonciliet uppenbarligen inte villa instämma.

Den Helige Fadern verkade öppet medge just det, när han, som kardinal Ratzinger, skrev:

”Texten i Andra Vatikankonciliets dokument, speciellt Gaudium et Spes tjänar som en kontrasyllabus och representerar som sådan från Kyrkans sida ett försök till en officiell försoning med den nya era som inleddes 1789″.

Vid första påseende torde dessa uttalanden av påven Benedikt XVI inte verka “förvånande”. Han konstaterade, när allt kommer omkring, endast det uppenbara, eller hur? Han var bara uppriktig. Hans påstående var i själva verket fullständigt omärkligt. Det är väl känt och en vida utbredd folklig uppfattning att försonandet av Kyrkan med den moderna världen var hela poängen med Andra Vatikankonciliet – eller hur? Vad som kanske gnager obehagligt på intellektet i sådana uttalanden är det faktum att den Helige Fadern antydde att Andra Vatikankonciliets huvudmål var att utfärda en kontrasyllabus, ett dokument som stod i opposition mot den konsekventa och enhetliga läran hos sex av hans företrädare på påvestolen.

För att ställa den Helige Faderns ord i bjärtast möjliga belysning, måste man gå tillbaka till sådana händelser som inträffade mera än ett halvt århundrade före Andra Vatikankonciliet, mitt under den era, under vilken Kyrkan konsekvent och tydligt gjorde oppositionella uttalanden gentemot de liberalismens och modernismens grundsatser som kom att karakterisera tiden efter 1789.

Den 3 juli år 1907 utfärdade påven S:t Pius X ett dekret, kallat Lamentabili Sane, som räknade upp och fördömde villfarelserna hos en heresi, vilken han refererade till som “modernism”. Två månader senare samma år, den 8 september, utfärdade påven S:t Pius X encyklikan Pascendi Dominici Gregis, en mera utförlig, förklarande diskussion om och fördömande av modernismens heresi, vilken det refereras till såsom syntesen av alla heresier. [10] Tre år senare, den 1 september 1910, utfärdade påven S:t Pius X en motu proprioskrivelse, betitlad Sacrorum Antistitum, i vilken han föreskrev att en ed mot modernismen (välkomnad vid denna tid av sanna katoliker och fruktad av samtidens oliktänkande katoliker) skulle avläggas av alla katolska klerker, innan de blev vigda till subdiakonatet på sin väg mot prästämbetet. Edens text, som omnämnde och fördömde heresins lärosatser och tendenser, föreskrevs i motu proprioskrivelsen. [11] Det är av stor betydelse att notera, att påven S:t Pius X:s förordnande om eden mot modernismen inte upphävdes förrän 1967 [12], mera än ett år efter Andra Vatikankonciliets avslutning. [13] Således verkar det som om varje katolsk präst, vigd mellan 1910 och 1967, var förpliktad att avlägga påven S:t Pius X:s ed mot modernismen.

Erinra er vår nuvarande Helige Faders ord: “Den ståndpunkt som intas i [påven, den salige Pius IX:s] Syllabus antogs och fördes vidare i [påven S:t] Pius X:s kamp mot modernismen” [14] och texten [i Gaudium et Spes (Pastoralkonstitutionen om Kyrkan i den moderna världen), Dignitatis Humanae (Deklarationen om religionsfriheten) och Nostrae Aetate (Deklarationen om Kyrkans förhållande till icke-kristna religioner)] i sin helhet … är en revidering av [påven, den salige] Pius IX:s Syllabus, ett slags kontrasyllabus.” [15]

Slutsatserna är skrämmande. Varje enskild biskop, ärkebiskop och kardinal som deltog i Andra Vatikankonciliet och varje enskild peritus (= expertrådgivare) vid Vaticanum II, som också var präst, hade, utan undantag, avlagt den ed mot modernismen som föreskrivits för alla katolska präster av S:t Pius X år 1910 och inte upphävdes av Vatikanen förrän 1967. Varje enskild deltagare i Andra Vatikankonciliet stod under edbunden förpliktelse till Gud Allsmäktig, att med vederbörlig vördnad underkasta sig och av hela sitt hjärta hålla fast vid de fördömanden, deklarationer och alla de föreskrifter som ingår i encyklikan Pascendi och i dekretet Lamentabili [den encyklika och det dekret som fördömde modernismen som heresi]” [16] Sedda i detta ljus är påven Benedikt XVI:s uttalanden sannerligen förvånande. Hur kunde deltagarna i Andra Vatikankonciliet börja sin verksamhet med avsikten att “korrigera” eller att lägga fram en “kontrasyllabus” gentemot det, som de alla, utan undantag, hade svurit att, av hela sitt hjärta, underkasta sig och hålla fast vid”? – Hur kan någon som genom ed är bunden att stödja de påvliga förkastelsedomarna gentemot heresin modernism verka för att korrigera eller motsätta sig just dessa förkastelsedomar?

Vad skall vi tro? Skall vi tro att de som röstade till förmån för Andra Vatikankonciliets “kontrasyllabus”-dokument, vilka var ämnade att “korrigera” proklamationerna av påven, den salige Pius IX och påven S:t Pius X (och förmodligen dessutom uttalandena av påvarna Gregorius XVI, Leo XIII, Pius XI och Pius XII) bröt emot den ed mot modernismen som de hade avlagt? Att de glömde bort sin ed? I vilketdera fallet som helst – och detta är det stora moraliska felet med Andra Vatikankonciliet – är det inte möjligt att acceptera att dess deltagare samverkade med Gud den Helige Ande, när de omfattade åtgärder som var oförenliga med eden mot modernismen – en ed som de alla hade avlagt. Detta faktum kastar, om man godtar det, en mera än allvarlig tvivlets skugga både över den så kallade “[Andra Vatikan-]koncilieandan” och faktiskt över själva legitimiteten hos Andra Vatikankonciliets “kontrasyllabus”-dokument – dokument som, enligt påven Benedikt XVI var avsedda att “korrigera” eller “motsätta sig” läror, vilka alla deltagarna i Andra Vatikankonciliet genom ed var bundna att upprätthålla.

För att vi inte skall frestas påstå att påven, den salige Pius IX:s och påven S:t Pius X:s fördömanden av modernismen endast var riktade till en – för tiden kring sekelskiftet 1900 typisk – oklar uppsättning åsikter hos några få samtida ultra-liberala teologer, så påminns vi om påven S:t Pius X:s identifiering av den modernism som han fördömde som “syntesen av alla heresier.” [17] samt om en mera samtida förmaning, framförd av påven Paul VI, att modernismen “är den mest farliga revolution som Kyrkan någonsin har ställts inför och den hemsöker henne fortfarande svårt.” [18] Påven Paul VI fortsatte med att identifiera den modernism, som fortfarande hemsöker Kyrkan svårt, med den modernism som angreps av påven, den salige Pius IX samt påven S:t Pius X, när han karakteriserade den som en “revolution” inom Kyrkan.

Denna revolution är en process av självförstörelse och den syftar till att driva Kyrkan till slutet på vägen mot fördärv. Det trefaldiga upphovet, ansvarigt för förvrängningen, känd som modernism, är: 1) Dess religiösa stamfader är den protestantiska reformationen; 2) Dess filosofiska stamfader är Upplysningen; 3) Dess politiska ursprung härleder sig från Franska Revolutionen. [19]

Vidare, om vi skall döma efter frukterna av Andra Vatikankonciliet, vad skall vi tro? Vi har påven Paul VI:s egen utvärdering av konciliets efterverkningar:

”Vi såg fram emot en blomstrande, en lugn expansion av idéer, vilka mognade under konciliets viktiga sessioner … I stället är det som om Kyrkan vore i färd med att tillintetgöra sig själv. [20] Vi har intrycket att genom vissa sprickor i muren Satans rök har trängt in i Guds tempel: … Tvivel, osäkerhet, ifrågasättande, missnöje, konfrontation … Vi trodde att efter konciliet en solskensdag skulle ha grytt i Kyrkans historia. Vad som grydde var i stället en dag med moln och stormar, med mörker, med sökande och ovisshet”. [21]

Molnen, stormarna, mörkret, sökandet, ovissheten – vem kan påstå att de inte är med oss än idag, mera än fyra decennier efter Andra Vatikankonciliets avslutning? Om Kyrkan själv skall bedöma Andra Vatikankonciliet efter dess frukter, skulle hon då inte lyssna till Vår Herres befallning i slutet av sin bergspredikan? – ”Vart träd som inte bär god frukt skall skäras ned och skall kastas i elden. Därför, av deras frukt skall ni känna dem”. [22]

Dr. Marcin är professor i juridik vid The Catholic University of America.

Beträffande fotnoter hänvisas till den amerikanska originalartikeln!

Översättning: Roland Allnert (1932-2020)

Källa: The Remnant

Principdeklaration av H.E. Ärkebiskop Marcel Lefebvre

Vi håller av hela vårt hjärta och hela vår själ fast vid det katolska Rom, väktaren av den katolska tron och av de traditioner som är nödvändiga för denna tros bevarande, vid det eviga Rom, vishetens och sanningens lärarinna.

Vi vägrar däremot och har alltid vägrat att följa de neo-modernistiska och neo-protestantiska tendensernas Rom, tendenser vilka klart fick sitt genombrott under det Andra Vatikankonciliet och efter konciliet i alla de reformer som hade sin upprinnelse i detta.

I själva verket har alla dessa reformer bidragit till och fortsätter att bidraga till Kyrkans förstörelse, till prästämbetets förfall, till avskaffandet av Mässoffret och sakramenten, till försvinnande av det religiösa livet och till en naturalistisk och teilhardistisk[1] undervisning vid universiteten, vid prästseminarierna och vid katekeslektionerna, en undervisning som framsprungit ur liberalism och protestantism, som redan många gånger högtidligt har fördömts av Kyrkans Läroämbete.

Ingen auktoritet, inte ens den högsta i hierarkin, kan tvinga oss att överge eller att förringa vår katolska tro, såsom den av Kyrkans Läroämbete sedan nitton århundraden klart formulerats och förkunnats.

Den helige Paulus säger: Men om ock vi eller en ängel från himmelen förkunnade ett annat evangelium för eder utom det, som vi hafva förkunnat för eder, han vare förbannad! (Gal 1:8).

Är det inte just detta, som den Helige Fadern i dag hos oss framkallar minnet av? Och om en viss motsägelse mellan hans ord och gärningar skulle bli uppenbar såväl som i fråga om de påvliga kuriekongregationernas akter, så håller vi fast vid det som alltid har lärts och vi vänder dövörat till gentemot de nya påfund som förstör Kyrkan.

Man kan inte företa djupt genomgripande förändringar i fråga om ”lex orandi” (bedjandets lag eller liturgin), utan att därmed förändra ”lex credendi” (trons lag eller dogmatiken). Den nya mässan har sin motsvarighet i den nya katekesen, den nya uppfattningen om prästens roll, de nya prästseminarierna, de nya universiteten, den ”karismatiska” Kyrkan, ”pingströrelsen”, idel ting som står i motsatsförhållande till ortodoxin och Läroämbetets undervisning genom alla tider.

Eftersom denna reform härleder sig från liberalismen och modernismen, så är den fullständigt förgiftad. Den härstammar från heresi och leder till heresi, även om inte alla dess akter formellt är direkt heretiska.

Därför är det för varje samvetsgrann och trofast katolik omöjligt att acceptera denna reform eller att på något som helst sätt underkasta sig densamma.

Den enda hållningen av trohet gentemot Kyrkan och den katolska läran består för vår frälsnings skull i den kategoriska vägran att acceptera denna reform.

Det är därför som vi fortsätter vårt arbete med prästerlig utbildning utan någon som helst bitterhet, utan upprorsanda och utan harm under det genom alla tider orubbliga Läroämbetets ledstjärna, övertygade som vi är om att vi inte kan göra den heliga katolska Kyrkan, påven och kommande generationer en större tjänst.

Därför håller vi fast vid allt det som av Kyrkan i alla tider lärts och i tron praktiserats (och kodifierats i böcker, publicerade före det modernistiska inflytandet från konciliet) beträffande sedeläran (= de moraliska principerna), kulten, katekesundervisningen, prästutbildningen och de kyrkliga institutionerna. Sålunda väntar vi på, att Traditionens sanna ljus skall skingra det mörker som fördunklar det eviga Roms himmel.

Genom att med Guds nåd och den allra saligaste Jungfru Marias, den helige Josefs och den helige påven Pius X:s hjälp handla sålunda är vi övertygade om att förbli trogna mot den romersk-katolska Kyrkan såväl som mot alla Petri efterträdare och på så sätt vara ”fideles dispensatores mysteriorum Domini Nostri Jesu Christi in Spiritu Sancto” /= trogna förvaltare av Vår Herres Jesu Kristi hemligheter i den Helige Ande/ (Jfr 1 Kor. 4:1!). Amen.

Rom, den 21 november 1974,
festdagen för Marias frambärande i templet
Marcel Lefebvre

Översättning: Roland Allnert (1932-2020)

För deklarationens historiska bakgrund och kontext, se här och här.

---

[1] Efter Pierre Teilhard de Chardin (1881-1955), fransk jesuitpräst, geolog och filosof. Denne sökte i sitt författarskap förena kristendomen och den naturvetenskapliga utvecklingsläran i en kontroversiell helhetssyn, manifesterad i bl.a. ”Fenomenet människan” och belagd med Kyrkans publiceringsförbud. T:s grundsyn är panteistisk och monistisk, där det inte dras någon skarp gräns mellan Gud och skapelsen.

Ärkebiskopen talar: Den modernistiska infiltrationen i Kyrkan

Följande konferens hölls av ärkebiskop Lefebvre i Montreal i Kanada år 1982. Den påvisar genom personlig erfarenhet den tragiska modernistiska korruptionen ända från påven Pius XI:s tid.  Ärkebiskopen beskriver monsignore Annibale Bugninis utomordentliga inflytande på utformningen av den Nya Mässan och hur hans exempellösa djärvhet åstadkom bifallet till denna protestantiserade liturgi. Denna redovisning av hans personliga erfarenheter är det synnerligen klara ådagaläggandet av, varför ärkebiskop Lefebvre var tvungen att vara olydig för att inte deltaga i själv-destruktionen av Kyrkan. Vi presenterar den för våra läsare för att ge dem möjlighet att ta del av en mera personlig synpunkt på ärkebiskopens kamp för Kyrkan och för tron.

Kort historik
Jag är lycklig över att lägga märke till att överallt i världen, överallt i den katolska världen, modiga människor samlas kring präster som är trogna mot den katolska tron och den katolska Kyrkan, för att vidmakthålla Traditionen, vilken är vår tros bålverk. Om det finns en rörelse, så allmän som denna, så är det på grund av att situationen i Kyrkan verkligen är allvarlig. 

Om katoliker och goda präster, av vilka somliga har tjänstgjort i församlingar under trettio år till sina församlingsbors stora belåtenhet, har varit i stånd att uthärda skymfen att bli behandlade som olydiga rebeller och dissidenter så skulle det endast ha kunnat vara för att vidmakthålla den katolska tron. De gör det medvetet, i martyrernas andliga efterföljd.

Vare sig man förföljs av sina egna medbröder eller av Kyrkans fiender, är det ändå att lida martyrium, förutsatt att det sker för att vidmakthålla tron. Dessa präster och troende är vittnen om den katolska tron.  De föredrar att bli ansedda som rebeller och dissidenter hellre än att förlora sin tro.

Runtom i hela världen står vi inför en tragisk och exempellös situation, vilken aldrig synes ha inträffat tidigare i Kyrkans historia. Vi måste åtminstone försöka att förklara detta märkvärdiga fenomen. Hur har det kunnat gå därhän, att goda troende och präster är tvungna att kämpa för att vidmakthålla den katolska  tron i en katolsk värld, vilken befinner sig i total upplösning?

Det var påven Paul VI själv, som talade om själv-destruktion inom Kyrkan. Vad betyder denna term själv-destruktion, om det inte är att Kyrkan förstör sig själv genom sig själv, och följaktligen genom sina egna medlemmar. Detta är redan vad påven S:t Pius X sade i sin första rundskrivelse, när han skrev: ”Hädanefter är Kyrkans fiende inte längre utanför Kyrkan, han är nu inom den”.  Och påven tvekade inte att ange de platser, där han stod att finna: ”Fienden finnes i seminarierna”.  Redan den helige påven S:t  Pius X påtalade således närvaron av Kyrkans fiender i seminarierna vid början av seklet (1900-talet).

Uppenbarligen blev den tidens seminarister, vilka var genomsyrade av modernism, sillonism (= försök att förena socialdemokratiska reformintressen med katolsk fromhet) och progressivism, senare präster.  Somliga av dem blev även biskopar och bland dem var även några kardinaler. Man skulle kunna räkna upp namnen på dem, som var seminarister vid seklets början och som nu är döda, men vilkas anda var klart modernistisk och progressivistisk.

Sålunda påtalade redan påven S:t Pius X denna splittring inom Kyrkan, vilken kom att bli begynnelsen till en mycket påtaglig spricka inom Kyrkan och inom prästerskapet.

Jag är inte längre ung. Under hela mitt liv, som seminarist, som präst och som biskop har jag sett denna splittring. Jag såg den redan vid det franska seminariet i Rom, där jag genom Guds nåd fick tillfälle att studera. Jag måste medge, att jag inte var särskilt angelägen att bedriva mina studier i Rom. Jag skulle personligen ha föredragit att studera med mitt stifts seminarister i seminariet i Lille och att bli biträdande kyrkoherde och slutligen församlingspräst i en liten landsortsförsamling.

Jag längtade helt enkelt efter att vidmakthålla tron i en församling. Jag såg mig själv i viss mån som den andlige fadern för en befolkning, till vilken jag var sänd för att undervisa om den katolska tron och moralen. Men det blev annorlunda. Efter Första Världskriget var min bror redan i Rom, ty han hade skilts från familjen genom krigsomständigheter i norra Frankrike. Följaktligen insisterade mina föräldrar på, att jag skulle resa för att vara hos honom. ”Eftersom din bror redan är i Rom, vid det franska seminariet, så res och förena dig med honom för att fortsätta dina studier tillsammans med honom”. Följaktligen gav jag mig av till Rom. Jag studerade vid det Gregorianska Universitetet från 1923 till 1930. Jag prästvigdes år 1929 och jag stannade som präst vid seminariet under ett år.

Modernismens första offer
Under mina seminarieår ägde tragiska händelser rum, vilka nu påminner mig om exakt det som jag genomlevde under konciliet. Jag är nu i praktiskt taget samma situation som vår seminarierektor på den tiden, Fr. Le Floch. När jag var där, hade han redan varit rektor för franska seminariet i Rom i trettio år.  Bördig från Bretagne, var han en mycket framstående man och lika stark och fast i tron som graniten i Bretagne. Han undervisade oss i de påvliga encyklikorna och den exakta naturen hos den modernism som fördömdes av S:t Pius X, de moderna villfarelserna, som fördömdes av Leo XIII och den liberalism, som fördömdes av Pius IX. Vi tyckte väldigt mycket om vår Fr. Le Floch. Vi var mycket fästade vid honom.

Men hans fasthet i lära och i Tradition misshagade uppenbarligen den progressiva flygeln. Progressiva katoliker existerade redan på den tiden. Påvarna var tvungna att fördöma dem.

Fr. Le Floch misshagade inte endast de progressiva, utan han misshagade också den franska regeringen.  Denna fruktade att, genom Fr. Le Flochs förmedling och genom den daning, som gavs seminaristerna vid det franska seminariet i Rom, traditionella biskopar skulle komma till Frankrike och föra Kyrkan i Frankrike i traditionell och klart anti-liberal riktning.

Den franska regeringen var nämligen frimuraredominerad och följaktligen djupt liberal samt skrämd av tanken, att icke-liberala biskopar skulle kunna ta över de mest betydande posterna. Påtryckning utövades följaktligen på påven för att avlägsna Fr. Le Floch. Det var Francisque Gay, den framtida ledaren för M.R.P. /Mouvement républicain populaire = Folkrepublikanska partiet, franskt vänsterborgerligt, katolskt parti, bildat i nov. 1944/, som ledde denna operation. Han kom till Rom för att utöva påtryckning på påven Pius XI, utpekande Fr. Le Floch såsom varande, så påstod han, medlem i ”Action Francaise” / Fransk rojalistisk (orléanistisk) partiorganisation, grundad 1899, idépolitiskt dominerad av Charles  Maurras (1868 –  1952) / och en politiker som lärde sina seminarister att också bli medlemmar i ”Action Francaise.” 

Detta var ren lögn. Under tre år åhörde jag Fr. Le Floch i hans andliga föreläsningar. Aldrig talade han till oss om ”Action Francaise.” På samma sätt säger folk nu till mig: ”Ni var tidigare medlem i Action Francaise.” Jag har aldrig varit medlem i ”Action Francaise”.

Tydligen anklagades vi för att vara medlemmar i ”Action Francaise”, nazister och fascister och varje annan nedsättande etikett, eftersom vi var antirevolutionära och antiliberala.

Sålunda företogs en undersökning. Kardinalärkebiskopen av Milano (kardinal Schuster) sändes till seminariet. Han var inte den obetydligaste av kardinalerna. Han var faktiskt en benediktin med stor helighet och intelligens. Han hade utsetts av påven Pius XI att företa undersökningen vid det franska seminariet för att avgöra, om Francisque Gays anklagelser var sanna eller ej.  Undersökningen ägde rum.  Resultatet blev: det franska seminariet fungerar utomordentligt väl under Fr. Le Flochs ledning. Vi har absolut ingenting att förebrå seminarierektorn för. Men detta var inte nog.

Tre månader senare påbörjades en ny undersökning, denna gång med ordern att undanröja Fr. Le Floch.  Den nya undersökningen gjordes av en medlem av en romersk kongregation. Han drog faktiskt slutsatsen, att Fr. Le Floch var en vän av ”Action Francaise”, att han var farlig för seminariet och att han måste ombedjas att avgå. Det är exakt vad som hände.

År 1926 anmodade den Heliga Stolen Fr. Le Floch att vänligen lämna sin post som rektor för det franska seminariet. Han överväldigades av sorg. Fr. Le Floch hade aldrig varit politiker. Han var traditionell, fästad vid Kyrkans och påvarnas läror. Dessutom hade han varit en stor vän av påven S:t Pius X, som hyste stort förtroende för honom. Det var just för att han var en vän till S:t Pius X som han var den progressiva flygelns fiende.

Det var vid samma tid som jag var vid det franska seminariet som även kardinal Billot blev angripen.  Han var en förstklassig teolog på den tiden och är fortfarande väl känd och studerad vid våra seminarier.  Monsignore Billot, kardinal i den Heliga Kyrkan, blev avsatt. Purpurn fråntogs honom och han sändes iväg i botgöring till Castel Gandolfo, helt nära Albano, där jesuiterna har ett ordenshus. Han förbjöds att resa därifrån under förevändning att han hade förbindelser med ”Action Francaise”.

Faktiskt hörde kardinal Billot aldrig till ”Action Francaise”. Han värderade emellertid Maurras /Se ovan!/  högt och hade citerat honom i sina teologiska böcker. I den andra volymen rörande Kyrkan (De  Ecclesia), t.ex., fullbordade kardinal Billot en magnifik studie av liberalismen, där han, i form av noter,  tog med åtskilliga citat från Maurras. Detta var en dödssynd! Det var allt de kunde finna för att avsätta kardinal Billot. Det är ingen liten tragedi, ty han var en av sin tids stora teologer och ändå blev han avsatt som kardinal och reducerad till en enkel prästs status, för han var inte biskop. (På den tiden fanns det ännu några kardinaldiakoner.) Redan detta var förföljelse.

Påven Pius XI underkastades den progressiva flygelns inflytande
Påven Pius XI själv kom under inflytande av de progressiva, vilka redan var närvarande i Rom. För vi ser en tydlig skillnad från påvarna före och efter. Men icke desto mindre skrev påven Pius XI samtidigt några storartade encyklikor. Han var inte liberal. ”Divini Redemptoris”, hans encyklika mot kommunismen var storartad. Det var också hans encyklika om Kristus Konungen, vilken etablerade Kristus Konungens fest och proklamerade Vår Herres Jesu Kristi konungadöme över samhället. Hans encyklika om kristen uppfostran är absolut beundransvärd och är ännu idag ett fundamentalt dokument för dem som försvarar katolska skolor.

Även om påven Pius XI på det läromässiga planet var en beundransvärd man, så var han svag då det gällde praktisk handling. Han var lättpåverkad. Det var därigenom som han blev starkt påverkad vid tiden för det mexikanska inbördeskriget och gav ”Cristeros”, vilka var i färd med att försvara den katolska religionen och kämpa för Kristus Konungen, order att hysa förtroende för regeringen samt att nedlägga sina vapen. Så snart de hade nedlagt sina vapen, blev de alla massakrerade. Denna fasansfulla massaker ihågkommes ännu idag i Mexiko. Påve Pius XI satte tilltro till regeringen, vilken bedrog honom. Efteråt var han märkbart mycket upprörd. Han kunde inte föreställa sig hur en regering, som hade lovat att behandla dem som försvarade tron hedersamt, sedan kunde ha övergått till att massakrera dem. Således dödades tusentals mexikaner för sin tros skull.

Redan vid början av detta sekel (1900-talet) finner vi vissa situationer, vilka bebådar en splittring i Kyrkan. Sakta når vi dit, men splittringen var mycket tydlig alldeles före konciliet.

Påven Pius XII var en stor påve, såväl i det han skrev som i sitt sätt att styra Kyrkan. Under Pius XII:s  regering vidmakthölls tron på ett fast sätt. Naturligtvis tyckte inte liberalerna om honom, ty han erinrade ånyo om de fundamentala principerna för teologi och sanning.

Men sedan följde Johannes XXIII. Han hade ett helt annorlunda temperament än Pius XII. Johannes XXIII var en mycket enkel och öppen man. Han såg inga problem någonstans.

När han beslutade att hålla en synod i Rom, sade man till honom: ”Men Helige Fader, en synod måste förberedas. Åtminstone ett år är nödvändigt och kanske två för att förbereda ett sådant möte, så att talrika frukter vinnes och att reformer ärligt studeras och sedan tillämpas så att Ert stift i Rom kan dra fördel därav. Allt detta kan inte genomföras direkt och inom loppet av två eller tre månader, åtföljda av två veckors möten, och så kommer allt att vara bra. Det är inte möjligt”.

”Jo visst, jo jag vet, men det kommer att bli en liten synod. Vi kan förbereda den under några få månader och allt kommer att gå helt väl”.

Således förbereddes synoden snabbt: några få kommissioner i Rom, var och en mycket sysselsatt, sedan två veckor med möten och allt var överståndet. Påve Johannes XXIII var lycklig över att hans lilla synod hade hållits, men resultaten var lika med noll. Ingenting hade förändrats i stiftet Rom. Situationen var exakt densamma som förut.

Tendensen börjar med konciliet
Det var precis samma sak med konciliet. ”Jag har för avsikt att hålla ett koncilium”. Redan påven Pius XII hade blivit ombedd av vissa kardinaler att hålla ett koncilium. Men han hade vägrat, eftersom han trodde att det var omöjligt. ”Vi kan inte i vår tid hålla ett koncilium med 2500 biskopar. De påtryckningar, som kan utövas av massmedia, är alltför farliga för att vi skall våga hålla ett koncilium. Vi riskerar att råka ut på djupt vatten”. Och det blev faktiskt inget koncilium.

Men påve Johannes XXIII sade: ”Men det är bra, vi behöver inte vara pessimistiska. Ni måste se på saker och ting med tillförsikt. Vi kommer att under tre månader samlas med alla biskoparna från hela världen. Vi kommer att börja den 13 oktober. Då kommer allt att vara överståndet mellan 8 december och 25 januari. Var och en kommer att fara hem och konciliet kommer att vara över och avklarat”.

Och så höll påven konciliet! Icke desto mindre måste det faktiskt förberedas. Ett koncilium kan inte hållas utan vidare precis som en synod. Det förbereddes faktiskt två år i förväg. Jag utnämndes personligen till medlem i den centrala förberedelsekommissionen i egenskap av ärkebiskop av Dakar och ordförande i den västafrikanska biskopskonferensen. Jag kom därför till Rom åtminstone tio gånger under de två åren för att deltaga i den centrala förberedelsekommissionens möten.

Det var mycket viktigt, ty de sekundära kommissionernas alla dokument måste passera den för att studeras och underställas konciliet. Det fanns i denna kommission sjuttio kardinaler samt cirka tjugo ärkebiskopar och biskopar, såväl som experterna. Dessa experter var inte medlemmar i kommissionen utan var endast närvarande, så att de eventuellt skulle kunna konsulteras av medlemmarna.

Tecknet till splittring
Under dessa två år följde mötena, det ena efter det andra, och det blev klart synligt för alla närvarande medlemmar, att det rådde djup splittring inom Kyrkan själv. Denna djupa splittring var inte oväsentlig eller ytlig men var ännu djupare bland kardinalerna än bland ärkebiskoparna och biskoparna. Vid tillfället för avgivandet av röstsedlarna kunde man se de konservativa kardinalerna rösta på ett sätt och de progressiva kardinalerna på ett annat. Och alla omröstningarna gick alltid mer eller mindre på samma sätt. Det förelåg uppenbarligen en verklig splittring bland kardinalerna.

Jag beskriver följande händelse i en av mina böcker ”A Bishop Speaks”. Jag nämner den ofta, eftersom den sannerligen karakteriserar slutet på den centrala kommissionen och början på konciliet. Det var under det sista sammanträdet och vi hade i förväg mottagit tio dokument i samma ämne. Kardinal Bea hade förberett en text ”De Libertate Religiosa”, ”Angående religionsfrihet”. Kardinal Ottaviani hade förberett en annan, ”De Tolerantia Religiosa”, ”Angående religiös tolerans”.

Detta enkla faktum med två olika titlar i samma ämne var betecknande för två skiljaktiga uppfattningar. Kardinal Bea talade om frihet för alla religioner och kardinal Ottaviani om frihet för den katolska religionen jämte tolerans i fråga om villfarelse och falska religioner. Hur skulle en sådan oenighet kunna lösas av kommissionen?

Från början pekade kardinal Ottaviani med fingret mot kardinal Bea och sade: ”Ers Eminens, ni har inte rätt att presentera detta dokument”.

Kardinal Bea svarade, ”Ursäkta mig, men jag har fullkomligt rätt att sammanställa ett dokument såsom ordförande i kommissionen för enhet. Följaktligen har jag fullt medvetet sammanställt detta dokument. För övrigt är min åsikt rakt motsatt er”.

Således stod två av de mest eminenta kardinalerna, kardinal Ottaviani, prefekt för Sanctum Officium (nuv. Troskongregationen), och kardinal Bea, tidigare biktfader åt påven Pius XII, en jesuit med en hög grad av inflytande på alla kardinalerna, som var väl känd i det Bibliska Institutet och ansvarig för avancerade bibliska studier, som varandras motståndare i fråga om en fundamental tes i Kyrkan. Frihet för alla religioner är en sak, d.v.s. att sanning och villfarelse placeras på jämlik fot; men frihet för den katolska religionen jämte tolerans gentemot villfarelser är någonting helt annat. Traditionellt har Kyrkan alltid varit för kardinal Ottavianis uppfattning och inte för kardinal Beas, vilken är totalt liberal.

Då reste sig kardinal Ruffini från Palermo upp och sade: ”Vi står nu inför två medbröder som inbördes har motsatt åsikt i en fråga, som är mycket viktig för Kyrkan. Vi är följaktligen tvungna att vädja till en högre auktoritet”.

Rätt ofta kom påven för att presidera vid våra sammanträden. Men han var inte där under detta sista sammanträde. Följaktligen begärde kardinalerna att få rösta: ”Vi kan inte vänta på att gå och träffa den Helige Fadern. Vi går till omröstning”.  Vi röstade. Nästan precis hälften av kardinalerna röstade för kardinal Beas uppfattning och den andra hälften för kardinal Ottavianis. Alla de som röstade för kardinal Beas uppfattning var de holländska, tyska, franska och österrikiska kardinalerna och i allmänhet de från övriga Europa samt Nordamerika. De traditionella kardinalerna var de från den romerska kurian, från Sydamerika och i allmänhet de spanskspråkiga.

Det var en faktisk spricka i Kyrkan. Från detta ögonblick frågade jag mig, hur konciliet skulle kunna gå vidare med sådan motsättning på så viktiga punkter. Vem skulle vinna? Skulle det bli kardinal Ottaviani med kardinalerna, som talade spanska och andra romanska språk, eller skulle det bli de europeiska kardinalerna och de i Nordamerika?

I själva verket började striden omedelbart från konciliets allra första dagar. Kardinal Ottaviani hade presenterat listan över medlemmar, som hade tillhört de förberedande kommissionerna, lämnande full frihet för envar att välja dem man önskade. Det var uppenbart, att vi inte alla kunde känna varandra, eftersom var och en representerade sitt eget stift. Hur skulle det vara möjligt att känna världens 2500 biskopar? Vi ombads att rösta om medlemmar i konciliets kommissioner. Men vilka skulle vi välja? Vi kände inte biskoparna från Sydamerika eller från Sydafrika eller från Indien.

Kardinal Ottaviani tänkte, att Roms val till de förberedande kommissionerna skulle kunna vara till hjälp som en indikation för konciliefäderna. Det var faktiskt helt normalt att föreslå dessa.

Kardinal Lienart reste sig och sade, ”Vi accepterar inte detta tillvägagångssätt. Vi begär 48 timmars betänketid, så att vi bättre kan lära känna dem, som skulle kunna vara lämpliga för de olika kommissionerna. Detta är att utöva påtryckning på fädernas bedömning. Vi accepterar det inte”.

Konciliet hade börjat endast två dagar tidigare och redan rådde där en våldsam motsättning mellan kardinalerna. Vad hade hänt?

Under dessa 48 timmar hade de liberala kardinalerna redan förberett listor, sammansatta från alla världens länder. De distribuerade dessa i alla konciliefädernas brevlådor. Vi hade därför alla mottagit en lista med förslag om medlemmar till den och den kommissionen; den ene är en sådan biskop och den andre en sådan etc. från olika länder. Många sade: ”När allt kommer omkring, varför inte? Jag känner dem inte. Eftersom listan redan är färdig, kan vi helt enkelt använda oss av den”. Fyrtioåtta timmar senare var det liberalernas lista som stod i förgrunden. Men den fick inte de två tredjedelar av rösterna, som krävdes enligt konciliereglerna.

Vad skulle påven då göra? Skulle påven Johannes XXIII göra ett undantag från konciliereglerna eller skulle han tillämpa dem? Tydligen var de liberala kardinalerna rädda, att han skulle tillämpa dem, och därför skyndade de till påven och sade till honom: ”Lyssna, vi har mera än hälften av rösterna, nästan 60 %. Ni kan inte avslå detta. Vi kan inte fortsätta så här och hålla ännu en omröstning. Vi kommer aldrig att få slut på det. Detta är tydligt konciliemajoritetens vilja och vi måste helt enkelt acceptera det”. Och påven Johannes XXIII accepterade. Från denna början valdes alla medlemmar i konciliekommissionerna av den liberala flygeln. Det är lätt att föreställa sig, vilket enormt inflytande detta hade på konciliet.

Jag är säker på, att påven Johannes XXIII dog i förtid, på grund av vad han såg vid konciliet, fastän han hade trott att efter några få månader allt skulle vara avklarat. Det skulle bli ett koncilium på tre månader. Sedan skulle alla säga adjö och fara hem, lyckliga över att ha mött varandra i Rom och över att ha haft ett trevligt litet sammanträde.

Han upptäckte, att konciliet skulle bli en värld för sig, en värld av oupphörliga konflikter. Ingen text kom från konciliets första session. Påven Johannes XXIII nedtyngdes av detta och jag är övertygad om att detta påskyndade hans död. Det har även sagts, att han på sin dödsbädd sade: ”Stoppa konciliet, stoppa konciliet!”

Påven Paul ger sitt stöd åt de liberala
Påven Paul VI kom efter. Det är tydligt, att han gav sitt stöd åt den liberala flygeln. Vad berodde det på?

Från den första början av sitt pontifikat, under konciliets andra session, så utnämnde han omedelbart fyra moderatorer. De fyra moderatorerna skulle leda konciliet i stället för de tio ordförande, som hade presiderat under den första sessionen. De ordförande, av vilka en hade presiderat vid ett sammanträde, sedan vid det andra och sedan vid det tredje, satt vid ett bord, som var högre än de andra. Men de skulle bli hedersordförande. De fyra moderatorerna blev de faktiska ordförandena vid konciliet.

Vilka var dessa moderatorer? Kardinal Döpfner från München var en. Han var i sanning mycket progressiv och mycket ekumenisk. Kardinal Suenens, som hela världen sätter i samband med hans karismatiker och som har hållit konferenser till förmån för prästäktenskap, var en annan. Kardinal Lercaro, som är känd för sin kärlek till kommunismen och vars generalvikarie har varit inskriven som medlem av kommunistpartiet, var en tredje. Slutligen fanns där kardinal Agagianian, som i någon mån representerade den traditionella flygeln, om man kan säga så.

Kardinal Agagianian var en mycket diskret och självutplånande man. Följaktligen hade han inget verkligt inflytande på konciliet. Men de tre andra fullgjorde sin uppgift under trummors dån. De samlade ständigt de liberala kardinalerna, vilka gav avsevärd tyngd åt konciliets liberala flygel.

Tydligen var de traditionella kardinalerna och biskoparna från just detta ögonblick åsidosatta och ringaktade. 

När stackars kardinal Ottaviani, som var blind, började att tala, kunde bu-rop höras bland de unga biskoparna, när han inte slutade vid utgången av de tio minuter som anslagits åt honom. Således lät de honom förstå, att de hade fått nog av att lyssna till honom. Han var tvungen att sluta; det var fruktansvärt. Denne vördnadsvärde kardinal, som var ärad överallt i Rom och som hade ett enormt inflytande på den Heliga Kyrkan, som var prefekt för Sanctum Officium (nuv. Troskongregationen), vilket inte är någon obetydlig uppgift, tvingades att sluta. Det var skandalöst att se, hur traditionalisterna behandlades.

Monsignore Staffa (han har sedan blivit utnämnd till kardinal), som är mycket energisk, tystades av konciliemoderatorerna. Detta var otroliga saker.

Kyrkans omvälvande
Detta är vad som hände vid konciliet. Det är uppenbart, att alla konciliedokumenten och texterna influerades av de liberala kardinalerna och kommissionerna. Det är knappast förvånande, att vi har så tvetydiga texter, vilka underlättar så många förändringar och till och med en faktisk revolution i Kyrkan.

Kunde vi ha handlat annorlunda, vi som representerade biskoparnas och kardinalernas traditionella flygel? Ärligt talat, vi kunde inte göra mycket. Vi var 250, som tog parti för vidmakthållandet av Traditionen och som var motståndare till sådana viktigare förändringar i Kyrkan som falsk förnyelse, falsk ekumenik, falsk kollegialitet. Vi var motståndare till alla dessa företeelser. Dessa 250 biskopar fick helt klart en viss börda att bära och framtvingade vid vissa tillfällen modifiering av texter. På så sätt begränsades det onda i någon mån.

Men vi kunde ej lyckas med att förhindra vissa felaktiga åsikter från att bli antagna, speciellt i schemat om religionsfriheten, vars text gjordes om fem gånger. Fem gånger framfördes samma uppfattning. Vi gjorde motstånd vid varje tillfälle. Det var alltid 250 röster emot. Följaktligen begärde påven Paul VI, att två små meningar skulle läggas till texten, vilka uppger, att det inte är något i denna text som står i motsatsförhållande till den traditionella läran om Kyrkan samt att Kyrkan alltid förblir den sanna och enda Kristi Kyrka.

Då sade de spanska biskoparna i synnerhet: ”Eftersom påven har avgivit denna förklaring, är det inte längre något problem. Där finns ingenting, som står i motsatsförhållande till Traditionen”. Om dessa ting är motsägelsefulla, då motsäger denna lilla fras allting som står i texterna. Det är ett motsägelsefullt schema. Vi kunde inte acceptera det. Slutligen återstod det, om jag minns rätt, endast 74 biskopar emot. Det är det enda schema, som mötte sådant motstånd, men 74 av 2 500 är verkligen lite!

På detta sätt slutade konciliet. Vi skulle inte bli förvånade över de reformer, vilka har införts sedan. Sedan dess är allting historien om liberalism. Liberalerna var segerrika under konciliet, för de krävde, att Paul VI beviljade dem platser inom de romerska kongregationerna. Och i själva verket gavs de betydande posterna åt det progressiva prästerskapet. Så snart en kardinal dog eller ett tillfälle yppade sig, ville påven Paul VI åsidosätta traditionella kardinaler för att omedelbart ersätta dem med liberala sådana.

Således togs Rom i besittning av liberalerna. Detta är ett faktum, som inte kan förnekas. Det kan inte heller förnekas, att konciliets reformer var reformer, vilka andas ekumenism och vilka helt enkelt är protestantiska, varken mer eller mindre.

Liturgireformen
Den allvarligaste av konsekvenserna var liturgireformen. Den genomfördes, som var och en vet, av en välkänd präst, Bugnini, som hade förberett den långt i förväg. Redan år 1955 hade Fr. Bugnini bett Msgr. Pintonello, italienska arméns generalkaplan, som hade tillbringat lång tid i Tyskland under ockupationen, att översätta protestantiska liturgiska texter. Ty Fr. Bugnini kunde inte tyska.

Det var Msgr. Pintonello själv som berättade för mig, att han hade översatt de protestantiska liturgiska böckerna åt Fr. Bugnini, som på den tiden inte var mer än en obetydlig medlem i en liturgisk kommission. Han var ingenting. Sedermera blev han liturgiprofessor vid Lateranen. Påven Johannes XXIII tvang honom att lämna en redogörelse för sin modernism och sin progressivism. Efter detta återfinns han – häpnadsväckande nog – som ordförande i kommissionen för liturgisk reform. Detta är i alla fall otroligt.

Jag hade tillfälle att för egen del se, vilket inflytande Fr. Bugnini hade. Man undrar, hur en sak som denna kunde ha hänt i Rom. Vid den tiden, omedelbart efter konciliet, var jag generalsuperior för Helgeands-fädernas kongregation, och vi hade ett sammanträde för generalsuperiorer i Rom. Vi hade bett Fr. Bugnini att förklara för oss, vad hans nya mässa var, för detta var inte alls någon obetydlig händelse. Omedelbart efter konciliet fick man höra talas om den Normativa Mässan, den Nya Mässan, Novus Ordo (= Den nya mässordningen). Vad betydde allt detta?

Det hade inte diskuterats vid konciliet. Vad hade hänt? Därför bad vi Fr. Bugnini att komma och förklara sig för de 84 generalsuperiorer, som var församlade och bland vilka jag följaktligen var.

Fr. Bugnini förklarade, med stor självtillit, vad den Normativa Mässan skulle bli; det här kommer att ändras, det där kommer att ändras och vi kommer att sätta in ett annat Offertorium. Vi kommer att kunna reducera kommunionbönerna. Vi kommer att kunna ha flera olika alternativa former för mässans början. Vi kommer att kunna läsa mässan på folkspråket. Vi tittade på varandra och sade: ”Men det är inte möjligt!”

Han talade absolut som om det aldrig hade funnits någon mässa i Kyrkan före honom. Han talade om sin Normativa Mässa som om en ny uppfinning.

Personligen blev jag själv så förbluffad att jag blev mållös, fastän jag i allmänhet talar oförbehållsamt, när det är fråga om att opponera mig mot sådana som jag inte är överens med. Jag kunde inte få fram ett ord. Hur kunde det vara möjligt för denne man framför mig att bli betrodd med hela reformen av den katolska liturgin, hela reformen av det Heliga Mässoffret, av sakramenten, av breviariet och av alla våra böner? Vart är vi på väg? Vart är Kyrkan på väg?

Två generalsuperiorer hade modet att tala ut. En av dem frågade Fr. Bugnini: ”Är detta ett aktivt deltagande, alltså ett kroppsligt deltagande, d.v.s. med uttalade böner, eller är det ett andligt deltagande? I alla fall har ni talat så mycket om de troendes deltagande, att det verkar som om ni inte längre kan rättfärdiga mässfirande utan de troende. Hela er mässa har hopfogats kring deltagandet av de troende. Vi benediktiner celebrerar våra mässor utan hjälp av de troende. Innebär detta, att vi måste upphöra med våra privata mässor, eftersom vi inte har troende som deltager i dem?”

Jag upprepar för er exakt det som Fr. Bugnini sade. Jag hör det fortfarande i mina öron, i så hög grad slog det mig: ”Ärligt talat tänkte vi inte på det”, sade han!

Efteråt reste sig en annan och sade: ”Vördade Fader, ni har sagt, att vi skall stryka än det ena, än det andra, att vi skall ersätta det här med det där och alltid med kortare böner. Jag har intrycket, att er nya mässa skulle kunna läsas på tio eller tolv minuter eller på högst en kvarts timma. Detta är inte rimligt. Detta är inte respektfullt gentemot en sådan akt i Kyrkan”. Nåväl, följande är vad han svarade: ”Vi kan alltid lägga till något”. Är detta på riktigt? Jag hörde det själv. Om någon hade berättat historien för mig, så skulle jag kanske ha tvivlat på den, men nu hörde jag den själv.

Efteråt, vid den tid då denna normativa mässa började införas, blev jag så fylld av leda, att vi sammanträffade med några präster och teologer i ett litet möte. Från det kom den korta kritiska studien, ”Brief Critical Study”, vilken togs till kardinal Ottaviani. Jag presiderade vid detta lilla möte. Vi sade oss själva: ”Vi måste gå och söka upp kardinalerna. Vi kan inte tillåta detta hända utan att reagera”.

Därför gav jag mig själv iväg för att träffa statssekreteraren, kardinal Cicognani, och jag sade till honom: ”Ers Eminens, Ni kommer väl inte att tillåta detta att gå igenom? Det är inte möjligt. Vad är denna nya mässa? Det är en revolution i Kyrkan, en revolution i liturgin”.

Kardinal Cicognani, som var påven Paul VI:s statssekreterare, placerade sitt huvud mellan sina händer och sade till mig: ”Å Monsignore, jag är väl medveten. Jag är helt överens med er; men vad kan jag göra? Fr. Bugnini går in på den Helige Faderns kontor och får honom att skriva under på vad han önskar”. Det var kardinalstatssekreteraren som berättade detta för mig! Således var statssekreteraren, person nummer två i Kyrkan efter påven själv, placerad i en underordnad position i förhållande till Fr. Bugnini. Den sistnämnde hade tillträde till påvens kontor, när han ville, och kunde få honom att skriva sin namnteckning på vad allt han ville.

Detta kan förklara, varför påven Paul VI undertecknade texter, som han inte hade läst. Han berättade för kardinal Journet att han hade gjort detta. Kardinal Journet var en djup tänkare, professor vid universitetet i Fribourg i Schweiz, och en stor teolog. När kardinal Journet såg definitionen av mässan i den instruktion, som föregår Novus Ordo (= Nya mässordningen), sade han: ”Denna definition av mässan är oacceptabel; jag måste resa till Rom för att träffa påven”.  Han for dit och han sade: ”Helige Fader, Ni kan inte tillåta denna definition. Den är heretisk (= kättersk). Ni kan inte sätta Er signatur på ett dokument sådant som detta.” Den Helige Fadern svarade honom (Kardinal Journet berättade det inte direkt för mig, men han berättade det för någon som upprepade det för mig): ”Nåväl, sanningen att säga så läste jag det inte. Jag undertecknade det utan att läsa det”. Uppenbarligen, om Fr. Bugnini hade ett sådant inflytande på honom, så är det fullt möjligt. Han måste ha sagt till den Helige Fadern: ”Ni kan underteckna det”. – ”Men granskade ni det noggrant?” – ”Ja, ni kan gå vidare och underteckna det”.  Och han undertecknade.

Men detta dokument gick inte genom Sanctum Officium (nuv. Troskongregationen). Jag vet detta, eftersom kardinal Seper själv berättade för mig, att han var frånvarande, när Novus Ordo (= Nya Mässordningen) utgavs, och att den inte passerade genom Sanctum Officium. Följaktligen är det faktiskt Fr. Bugnini, som erhöll påvens signatur och som kanske tvingade honom. Vi vet inte, men han hade otvivelaktigt ett utomordentligt inflytande över den Helige Fadern.

Ett tredje faktum, till vilket jag själv var vittne, beträffande Fr. Bugnini är också häpnadsväckande. När tillåtelse var på väg att ges för kommunion i handen (vilken fruktansvärd sak!), sade jag mig själv, att jag inte kunde sitta och se på utan att säga någonting. Jag måste fara och träffa kardinal Gut – en schweizare – som var prefekt för gudstjänstkongregationen. Jag reste därför till Rom, där kardinal Gut mottog mig på ett mycket vänligt sätt och omedelbart sade till mig: ”Jag skall be min närmaste förtroendeman, ärkebiskop Antonini, att komma, så att han också kan höra vad ni har att säga”.

Bäst som vi talade sade jag: Hör nu, ni som är ansvarig för kongregationen för gudstjänstfirandet, kommer ni att godkänna detta dekret, som tillåter kommunion i handen? Tänk bara på alla de helgerån, som det kommer att förorsaka! Tänk bara på den brist på respekt för den Heliga Eukaristin, som kommer att breda ut sig runtom i hela Kyrkan! Ni kan omöjligen tillåta en sådan sak att hända. Redan börjar präster dela ut kommunionen på detta sätt. Det måste stoppas omedelbart. Och med denna Nya Mässa tar de alltid den kortaste kanon-bönen, som är den andra, vilken är mycket kort”.

Vid detta tillfälle sade kardinal Gut till ärkebiskop Antonini, ”Se nu, jag sade er att detta skulle hända och att prästerna skulle välja den kortaste kanon-bönen, för att det skall gå fortare och för att mässan skall avslutas snabbare”.

Efteråt sade kardinal Gut till mig: ”Monsignore, om någon skulle efterfråga min mening (när han sade ”någon”, talade han om påven, eftersom ingen stod över honom utom påven), men jag är inte säker på, att jag tillfrågas därom (glöm inte, att han var prefekt för kongregationen för gudstjänstfirandet och var ansvarig för allting som står i samband med gudstjänst och liturgi!), men om påven skulle fråga därom, så skulle jag lägga mig på mina knän, Monsignore, inför påven och jag skulle säga till honom: ’Helige Fader gör inte detta; underteckna inte detta dekret!’ Jag skulle kasta mig på mina knän, Monsignore. Men jag undrar, om jag kommer att bli tillfrågad. För det är inte jag som för befälet här”.

Detta hörde jag med mina egna öron. Han hänsyftade på Bugnini, som var den tredje i kongregationen för gudstjänstfirandet. Där var först av alla kardinal Gut, sedan ärkebiskop Antonini och sedan Fr. Bugnini, liturgikommissionens ordförande. Ni borde ha hört detta! Ack, ni kan nu förstå min attityd, när man säger till mig; ni är en oliktänkande och ohörsam rebell.

Infiltratörer i Kyrkan för att förstöra den
Ja, jag är en rebell. Ja, jag är en oliktänkande. Ja, jag är ohörsam mot människor sådana som Bugnini. Ty de har trängt sig in i Kyrkan för att förstöra den. Det finns ingen annan förklaring.

Skall vi då bidraga till Kyrkans förstörelse? Skall vi säga: ”Ja, ja, amen”, även om det är fienden som har trängt fram ända till den Helige Fadern och som är i stånd att förmå den Helige Fadern att underteckna vad han önskar? Vi vet faktiskt inte, under vilken påtryckning han gjorde det. Där finns dolda ting, som tydligen undgår oss. Somliga säger, att det är frimureri. Det är möjligt. Jag vet inte. I varje fall finns där ett mysterium.

Hur kan en präst som inte är kardinal, som inte ens är biskop, som fortfarande var mycket ung vid den aktuella tiden och som befordrades mot påven Johannes XXIII:s vilja (vilken hade jagat bort honom från Lateranuniversitetet), hur kunde en sådan präst gå till högsta instans utan att ta kardinalstatssekreteraren eller kardinalprefekten för gudstjänstkongregationen med i beräkningen? Hur kan han gå direkt till den Helige Fadern och förmå denne att underteckna vad han önskar? Något liknande har aldrig tidigare skådats i den Heliga Kyrkan. Allting skulle passera auktoriteterna. Det är därför det finns kommissioner.  Dokumentbuntar granskas. Men denne man var allsmäktig!

Det var han som förde in protestantiska pastorer för att förändra vår mässa. Det var inte kardinal Gut. Det var inte kardinalstatssekreteraren. Det var kanske inte ens påven. Det var han. Vem är då denne man, Bugnini? En dag sade den förre abboten vid San Paolo fuori le Mura, en benediktin, som varit Fr. Bugninis företrädare som ledare för liturgikommissionen, till mig: ”Monsignore, tala inte med mig om Fr. Bugnini! Jag vet för mycket om honom. Fråga mig inte om honom!” Jag svarade: ”Men berätta för mig! Jag måste få veta det. Sanningen måste avslöjas”. Det är förmodligen han som bad Johannes XXIII att sända bort Bugnini från Lateranuniversitetet.

Alla dessa förhållanden visar oss, att fienden har trängt rätt in i Kyrkan, som redan S:t Pius X sade. Han är på de högsta posterna, som Vår Fru av La Salette bebådade och som utan tvekan Fatimas tredje hemlighet berättar för oss.

Nåväl, om fienden faktiskt är inne i Kyrkan, måste vi då lyda honom? ”Ja, för han representerar påven”, är ett ofta förekommande svar. Först av allt vet vi inte alls detta, ty vi vet inte exakt vad påven tänker.

Jag har, icke förty, vissa personliga bevis på, att påven Paul VI stod under starkt inflytande av kardinal Villot. Det har påståtts, att kardinal Villot var frimurare. Jag vet inte. Där föreligger vissa egendomliga fakta. Brev från frimurare, adresserade till kardinal Villot, har fotokopierats. Jag har inget bevis för det. I varje fall hade kardinal Villot ett avsevärt inflytande över påven. Han koncentrerade all makt i Rom i sina egna händer. Han blev herre och mästare mycket mera än påven. Jag vet verkligen, att allting måste gå genom honom.

En dag gav jag mig iväg för att träffa kardinal Wright beträffande den kanadensiska katekesen. Jag sade till honom: ”Titta på denna katekes! Är ni medveten om dessa små böcker med titeln ’Purture’? Det är avskyvärt, att barnen läres att slita sig lösa. De måste bryta med sin familj, med samhälle, med tradition… detta är den katekes, som läres ut till Kanadas barn med monsignore Coudercs Imprimatur. Det är ni som är ansvarig för katekesundervisningen i hela världen. Är ni överens med denna katekes?” ”Nej, nej”, sade han till mig: ”Denna katekes är inte katolsk”.  – ”Rätt! Den är inte katolsk! Säg då omedelbart till den kanadensiska biskopskonferensen! Säg åt dem att sluta och att kasta denna katekes på elden och att taga upp den riktiga katekesen!” Hans svar blev: ”Hur skulle jag kunna opponera mig mot en biskopskonferens?”

Jag sade då: ”Det är förbi och slut. Det finns inte längre någon auktoritet i Kyrkan. Det är förbi och slut. Om Rom inte längre kan säga något till en biskopskonferens, även om den är i färd med att förstöra barnens tro, då är det slutet för Kyrkan”.

Det är där, vi befinner oss nu. Rom är rädd för biskopskonferenserna. Dessa konferenser är avskyvärda. I Frankrike har biskopskonferensen blivit involverad i en kampanj till förmån för födelsekontroll. Socialistregeringen, vilken jämt och ständigt på televisionen annonserar följande slogan: ”Ta pillret för att förebygga aborterna!”, fick dem involverade, tror jag. De hade inget bättre för sig än att bedriva tokig propaganda för pillret. Kostnaden för pillret täcks för flickor på endast tolv år för att undvika abort! Och biskoparna ger sitt samtycke! Officiella dokument till förmån för födelsekontroll kan återfinnas i bulletinen för stiftet Tulle, vilket är mitt tidigare stift, och vilken bulletin jag fortfarande får. Detta kom från biskop Bruneau, en tidigare generalsuperior för sulpicianerna. Han är antagligen en av de bästa biskoparna i Frankrike. Så ser det ut!

Varför lyder jag inte?
Vad borde jag göra? Jag blir tillsagd: ”Du måste lyda. Du är olydig. Du har inte rätt att fortsätta hålla på med det du gör, för du splittrar Kyrkan”.

Vad är en lag? Vad är ett påbud? Vad förpliktar till lydnad? En lag, säger Leo XIII, är beordrande med hänsyn till det allmänna bästa, men inte till det allmänna onda. Detta är så uppenbart, att om en regel föreskrives, som leder till något ont, då är den inte längre någon lag. Leo XIII sade detta uttryckligt i sin rundskrivelse ”Libertas”. En lag, som inte är till det allmänna bästa, är inte någon lag. Följaktligen är man  inte skyldig att lyda den.

Många kanoniskt lagkloka i Rom säger, att Bugninis mässa inte är någon lag. Det finns ingen lag till förmån för den Nya Mässan. Det är helt enkelt ett bemyndigande eller en tillåtelse. Låt oss antaga, för bevisföringens skull, att det fanns en lag, som kom från Rom, ett beordrande med hänsyn till det allmänna bästa och inte till det allmänna onda. Men den nya mässan är i färd med att förstöra Kyrkan, att förstöra tron. Det är uppenbart. Ärkebiskopen av Montreal, ärkebiskop Gregoire, var mycket modig i ett brev, som publicerades. Han är en av de sällsynta biskopar, som vågade skriva ett brev, i vilket han utpekade de onda ting, av vilka Kyrkan i Montreal lider”. Vi är högeligen bedrövade över att se församlingarna överges av ett stort antal av de troende. Detta tillskriver vi i hög grad liturgireformen”. Han hade modet att säga det.

Vi står inför en sannskyldig komplott inom Kyrkan på uppdrag av en del av kardinalerna själva, sådana som kardinal Knox, som företog den mycket omtalade undersökningen rörande den tridentinska latinska mässan runt hela världen. Den var en ren och uppenbar lögn för att påverka påven Johannes Paulus II, så att denne skulle säga: ”Om det är ett så litet antal som önskar Tradition, så kommer den att falla bort av sig själv”. Hans undersökning var inte värd något. I alla fall var påven vid den tid, då han mottog mig i audiens i november 1978, redo att underteckna en överenskommelse, enligt vilken präster skulle kunna celebrera den mässa de föredrar. Han var redo att underteckna detta.

Men det finns i Rom en grupp kardinaler, som är bittra motståndare till Traditionen. Kardinal Casaroli, kardinalprefekt i kongregationen för ordensfolk, och kardinal Baggio, prefekt i kongregationen för biskopar, som har det mycket viktiga ansvaret att nominera biskopar, tillhör dessa. Sedan finns där den ökände Virgilio Noe, som har det näst högsta ansvaret i gudstjänstkongregationen och som kanske t.o.m. är värre än Bugnini. Och så är det kardinal Hamer, den belgiske ärkebiskopen, som har det näst högsta ansvaret i Sanctum Officium (nuv. Troskongregationen), och som är genomsyrad av alla de moderna idéerna från Louvain. De stod i bittert motsatsförhållande till Traditionen. De ville inte höra oss tala om den. Jag tror, att de skulle ha strypt mig, om de kunnat.

Ge oss åtminstone frihet
De ingår tillsammans förbund emot mig så snart som de vet, att jag gör en ansträngning för att av den Helige Fadern erhålla frihet för Traditionen. Lämna oss bara i fred; låt oss bara bedja som katoliker har bett under århundraden; låt oss bara behålla det, som vi lärde oss i seminariet; låt oss bara behålla det, som ni själva lärde er, när ni var unga, d.v.s. det bästa sättet att helga oss själva.

Detta är vad vi blev lärda vid seminariet. Jag lärde själv ut detta, när jag var präst. När jag blev biskop, sade jag själv detta till mina präster, till alla mina präster och till alla mina seminarister. Detta är vad man behöver göra för att bli ett helgon. Älska det Heliga Mässoffret, som har givits oss genom Kyrkan! Var hennes sakrament och hennes katekes hängivna och framför allt förändra ingenting! Bevara Traditionen! Håll fast vid Traditionen, som har varat under tjugo århundraden! Det är detta som helgar oss. Det är detta som helgade helgonen. Men nu har allt blivit förändrat. Så kan det inte vara. Ge oss åtminstone bara frihet!

Uppenbarligen går de, när de hör detta, omedelbart till den Helige Fadern och säger till honom: ”Gör inga eftergifter åt ärkebiskop Lefebvre, bevilja ingenting åt Traditionen! Slå framför allt inte till reträtt!”

Eftersom dessa är de mest betydande kardinalerna, sådana som kardinal Casaroli, statssekreteraren, vågar inte påven. Det finns några kardinaler, vilka skulle vara mera benägna för en överenskommelse, som t.ex. kardinal Ratzinger. Det är han som ersatte kardinal Seper, vilken dog vid jultiden 1981. Kardinal Ratzinger var icke desto mindre mycket liberal vid tiden för konciliet. Han var en vän till Rahner, till Hans Küng och till Schillebeeckx. Men hans utnämning till ärkebiskop i stiftet München tycktes öppna hans ögon i någon mån. Han är nu säkert mycket mera medveten om faran med reformerna och mera ivrig att återvända till traditionella regler liksom kardinal Palazzini, som har ansvar för kongregationen för saligförklaringar, och kardinal Oddi, som ansvarar för kongregationen för prästerskapet. Dessa tre kardinaler skulle vara benägna att bevilja oss frihet. Men de andra har fortfarande ett betydande inflytande över den Helige Fadern…

Jag var i Rom för fem veckor sedan för att träffa kardinal Ratzinger, som av påven utsågs att ersätta kardinal Seper som personlig mellanhand för relationerna med Sällskapet (SSPX) och mig. Kardinal Seper hade utsetts vid tiden för den audiens, som påven Johannes Paulus II beviljade mig. Påven hade bett kardinal Seper att komma och hade sagt till honom: ”Ers Eminens, ni skall ha uppdraget att upprätthålla relationerna mellan ärkebiskop Lefebvre och mig. Ni skall vara min mellanhand”. Nu har han utsett kardinal Ratzinger.

Jag for för att träffa honom och jag talade med honom under en och tre kvarts timma. Otvivelaktigt förefaller kardinal Ratzinger mera positiv och mera villig att nå en god lösning. Den enda svårighet, som förblir rätt besvärande, är Mässan. Till syvende och sist har det alltid varit en fråga om Mässan, ända från första början.

För de vet mycket väl, att jag inte är emot konciliet. Det finns vissa ting, vilka jag ej kan acceptera i konciliet. Jag undertecknade inte schemat om religionsfriheten. Jag undertecknade inte schemat om Kyrkan i den moderna världen. Men det kan inte sägas, att jag är emot konciliet. Detta är saker, som inte kan accepteras, eftersom de är oförenliga med Traditionen. Detta borde inte uppröra dem alltför mycket, eftersom påven själv sade: ”Konciliet måste betraktas i ljuset av Traditionen”. Om konciliet skall accepteras i Traditionens ljus, är jag inte det minsta upprörd.

Jag kommer att beredvilligt underteckna detta, eftersom allt, som är stridande mot Traditionen, klart kommer att förkastas. Under den audiens, som påven beviljade mig (18 november 1978), frågade han mig: ”Är ni redo att underteckna denna bekännelseformel?” Jag svarade: ”Ni själv använde den och jag är redo att underteckna den”. Då sade han: ”Då finns där inga läromässiga skillnader mellan oss?” Jag svarade: ”Jag hoppas, att så inte är fallet”. – ”Nåväl, vilka problem återstår? Accepterar ni påven?” – ”Naturligtvis erkänner vi påven och vi ber för påven i våra seminarier. Våra seminarier är kanske de enda i världen, där det beds för påven. Vi har en betydande respekt för påven. Varje gång påven har bett mig komma, har jag alltid kommit. Men det finns en svårighet i fråga om liturgin”, sade jag till honom, ”vilken sannerligen är mycket betydelsefull. Den nya liturgin är i färd att förstöra Kyrkan och seminarierna. Detta är en mycket betydande fråga”. – ”Men inte alls. Detta är bara en disciplinär fråga. Den är inte alls särskilt allvarlig. Om detta är det enda problemet, tror jag att det kan ordnas upp”.

Och påven tillkallade kardinal Seper, som kom omedelbart. Om han inte hade kommit, tror jag, att påven skulle ha varit redo att underteckna en överenskommelse. Kardinal Seper kom och påven sade till honom: ”Jag tror, att det inte skulle vara så svårt att göra en överenskommelse med ärkebiskop Lefebvre. Jag tror, att vi kan komma till en förlikning. Det är bara frågan om liturgin, som är en smula besvärlig.” – ”Men, gör inga eftergifter åt ärkebiskop Lefebvre!” utropade kardinalen. ”De gör en flagga av den tridentinska mässan”. – ”En flagga?” sade jag. ”Men naturligtvis är den heliga mässan vår tros flagga, ’mysterium  fidei’ (= Trons mysterium). Den är vår tros stora mysterium. Det är uppenbart, att den är vår flagga, för den är uttrycket för vår tro”.

Detta gjorde ett djupt intryck på den Helige Fadern, som tycktes ändra sig nära nog omedelbart. Enligt min åsikt visade detta, att påven inte är någon stark man. Om han hade varit en stark man, skulle han ha sagt: ”Det är jag som kommer att avgöra denna fråga. Vi kommer att ordna upp saker och ting”. Men icke. Omedelbart blev han, som vore han rädd. Han blev ängslig och när han lämnade sitt kontor, sade han till kardinal Seper: ”Ni kan talas vid nu genast. Ni kan försöka träffa en uppgörelse med ärkebiskop Lefebvre. Ni kan stanna kvar här. Men jag måste gå och träffa kardinal Baggio. Han har väldigt många dokumentbuntar att visa mig beträffande biskopar. Jag måste gå”. När han gick, sade han till mig: ”Stopp, Monsignore, stopp”. Han var förvandlad. På några få minuter hade han ändrat sig fullständigt.

Det var under denna audiens, som jag hade visat honom ett brev, som jag hade mottagit från en polsk biskop. Han hade skrivit till mig ett år tidigare för att gratulera mig till det seminarium jag hade grundat i Econe och till de präster som jag höll på att dana. Han önskade, att jag skulle vidmakthålla den gamla Mässan med all dess Tradition. Han tillade, att han inte var den ende. ”Vi är åtskilliga biskopar som beundrar er, som beundrar ert seminarium, danandet som ni ger era präster och den Tradition som ni vidmakthåller inom Kyrkan. Ty vi är tvungna att använda den nya liturgin, vilken får våra troende att förlora tron”.

Detta är vad den polske biskopen sade. Jag tog detta brev med mig, när jag gick för att träffa den Helige Fadern, samtidigt som jag sade till mig själv: ”Han kommer säkert att tala med mig om Polen”. Jag hade inte fel. Han sade till mig: ”Men vet ni, i Polen går allt mycket bra. Varför accepterar ni inte reformerna? I Polen är det inga problem. Folk är bara sorgsna över att ha förlorat latinet. Vi var mycket fästade vid latin, eftersom det band oss till Rom och vi är mycket romerska. Det är beklagligt, men vad kan jag göra? Det förekommer inte längre något latin i seminarierna eller i breviariet eller i mässan. Där finns inte mer något latin. Det är riktigt olyckligt, men det bara är så. Ni förstår, i Polen gjordes dessa reformer och de skapade inte någon svårighet. Våra seminarier är fulla och våra kyrkor är fulla”.

Jag sade till den Helige Fadern: ”Tillåt mig att visa er ett brev som jag mottagit från Polen”. Jag visade det för honom. När han såg namnet på biskopen, sade han: ”Å, detta är den störste av kommunisternas fiender”. – ”Det gör inte källan mindre trovärdig”, sade jag. Påven läste brevet noggrant. Jag gav akt på hans ansikte för att se, hur han skulle reagera på följande ord, vilka upprepades två gånger i brevet: ”Vi är tvungna att tillämpa liturgireformen, vilken får våra troende att förlora tron”. Tydligen kunde påven inte acceptera detta. Vid slutet sade han till mig: ”Mottog ni detta brev precis så här?” – ”Ja, detta är en fotokopia, som jag har med till er”. – ”Det måste vara en förfalskning”, svarade han.

Vad kunde jag säga? Jag kunde inte längre säga någonting. Påven sade till mig: ”Ni vet, kommunisterna är mycket sluga i sina försök att framkalla splittring bland biskoparna”. Så enligt honom var detta ett brev, fabricerat av kommunisterna och sedan sänt till mig. Jag tvivlar starkt på detta. Detta brev var postat i Österrike, för jag misstänker att författaren fruktade, att kommunisterna skulle uppsnappa det och att det inte skulle komma fram. Det är därför som han postade det i Österrike. Jag sände svar till biskopen men jag hörde ingenting mera från honom.

Allt detta betyder, tror jag, att det även i Polen finns djupa splittringar. För övrigt har det alltid förekommit splittringar mellan de samhällsanpassade prästerna och dem som önskar hålla fast vid Traditionen. Detta har varit tragiken bakom järnridån.

Det kommunistiska inflytandet på Rom
Ni borde läsa boken ”Moscow and the Vatican” (= Moskva och Vatikanen), av jesuiten, Fader Lepidi. Den är utomordentlig. Den påvisar det inflytande som kommunisterna hade i Rom, och hur de var ansvariga för utnämnandet av biskopar och även av två kardinaler: Kardinal Lekai och kardinal Tomásek. Kardinal Lekai var efterträdare till kardinal Mindszenty (Ungern) och kardinal Tomásek var efterträdare till kardinal Beran (Tjeckien). Både kardinal Mindszenty och kardinal Beran var hjältar och martyrer för tron. De ersattes med samhällsanpassade präster, vilka framför allt annat var fast beslutna att nå samförstånd med den kommunistiska regeringen, som förföljde traditionella präster. Dessa traditionella präster gick i hemlighet ut på landsbygden för att döpa eller för att i hemlighet bedriva katekesundervisning för att fortsätta sitt arbete som pastorer i den Katolska Kyrkan, och ändå blev de förföljda av sina biskopar, som sade till dem: ”Ni har inte rätt att underlåta att respektera kommunistregeringens regler. Ni gör oss en otjänst genom att handla mot lagarna”.

Men dessa präster var redo att offra sina liv för att bevara barnens tro, för att bevara tro i familjerna och för att ge sakramenten åt dem, som hade behov av dem. Uppenbarligen måste man i dessa länder begära tillstånd, om man önskade bära det Heliga Sakramentet till ett sjukhus eller göra något över huvud taget. Så snart de lämnade sin sakristia, var dessa präster tvungna att fråga kommunistpartiet, om det tillät dem att göra det ena eller det andra. Detta var en omöjlig situation. Folk dog utan sakramenten. Barn uppfostrades inte längre på ett kristet sätt. Så prästerna måste göra dessa saker i hemlighet. Om de blev gripna, så var det ofta på grund av att biskoparna själva förföljde dem. Det är skrämmande.

Varken kardinal Wyszynski (Polen) eller kardinal Slipyi eller kardinal Mindszenty eller kardinal Beran skulle ha gjort sådana saker som dessa. De uppmuntrade tvärtom goda präster och sade till dem: ”Gå vidare, gå vidare! Om ni sätts i fängelse så kommer ni att ha gjort er plikt som präst. Om ni måste dö martyrdöden, så kommer ni att bli martyrer.”

Detta visar, hur mycket inflytande de hade på Rom. Vi har mycket svårt att föreställa oss det. Vi kan knappast ens tro det.

Jag har aldrig varit emot påven. Jag har aldrig sagt att påven inte är påve. Jag är absolut för påven, för Petri efterträdare. Jag önskar inte skilja mig från Rom. Men jag är emot modernism, progressivism och alla de dåliga och fördärvliga influenser som protestantismen har haft via reformerna. Jag är emot alla sådana reformer, som förgiftar oss och förgiftar de troendes liv.

Sålunda säger man till mig: ”Ni är emot påven”.  Nej, jag är inte emot påven. Tvärtom kommer jag för att hjälpa påven. Ty påven kan inte vara modernist; han kan inte vara progressivist. Även om han låter sig knuffas runt, så är det av svaghet. Sådant kan inträffa. Den helige Petrus var också svag beträffande judarna. Och den helige Paulus förebrådde honom strängt, ty: ”Du vandrar icke enligt Evangeliet”, sade han till den helige Petrus. Den helige Petrus var påven och den helige Paulus förebrådde honom. Och han gjorde det med kraft: ”Jag förebrådde Kyrkans överhuvud, emedan han inte vandrade enligt Evangeliets lag”. Det var en allvarlig sak att säga detta till påven.

S:ta Katarina av Siena förebrådde också lidelsefullt flera påvar. Vi måste inta samma attityd. Vi säger: ”Helige Fader, ni gör inte er plikt. Ni måste återvända till Traditionen för att bli förföljd av alla sådana kardinaler och biskopar som är modernister och håller på att förorsaka Kyrkans undergång”.

Jag är säker på, att påven i sitt hjärta är djupt bekymrad och att han söker efter ett medel att förnya Kyrkan. Jag hoppas, att vi genom våra böner och offer och bönerna från dem som älskar den Heliga Kyrkan och som älskar påven kommer att lyckas.

Detta kommer att ske speciellt genom hängivenhet åt den Heliga Jungfrun Maria. Om vi ber till Vår Fru, hon som inte kan svika sin Son, hon som inte kan överge den Kyrka som hennes Son grundade, hennes Sons mystiska Brud, så kommer vi att få svar. Det kommer att bli svårt och ett mirakel, men vi kommer att lyckas.

För min egen del önskar jag inte, att folk skall tvinga mig säga, att den Nya Mässan är god, men att den helt enkelt är mindre god än den traditionella mässan. Jag kan inte säga detta. Jag kan inte säga, att dessa moderna sakrament är goda. De skapades av protestanter. De skapades av Bugnini. Och Bugnini själv sade den 19 mars 1965, som fortfarande kan läsas i ”Osservatore Romano” och i ”Documentation Catholique”, vilka tidskrifter publicerade en översättning av Bugninis tal:

”Vi måste från våra katolska böner och från den katolska liturgin skala bort allt som kan vara skuggan av en stötesten för våra i tron frånskilda bröder, d.v.s. för protestanterna”.

Detta var den 19 mars 1965, alldeles före alla reformerna. Kan vi gå till protestanterna och fråga dem angående det Heliga Mässoffret, beträffande vår katekes? Gillar ni inte det här, eller gillar ni inte det där? … Nå, vi kommer att förtiga det. Detta är inte möjligt. Det skulle kanske inte vara heretiskt (= kätterskt) att göra så, men den katolska tron skulle förminskas. Det är därför som folk inte längre tror på limbo (= hemvist för t.ex. rättfärdiga hedningar och odöpta barn), på skärselden och på helvetet. Arvsynd tror man inte längre på, ej heller på änglar. Nåden tror man inte på. Folk talar inte längre om det som är övernaturligt. Vår tro håller på att förstöras.

Därför måste vi absolut vidmakthålla vår tro och bedja till den högst Heliga Jungfru Maria. Vi önskar taga oss an en gigantisk uppgift och utan den gode Herrens hjälp kommer vi aldrig att kunna fullgöra den. Jag är visserligen medveten om min svaghet och om min isolering. Vad kan jag åstadkomma genom egen kraft jämfört med påven och kardinalerna? Jag vet inte. Jag går som en pilgrim med min pilgrimsstav. Jag kommer att säga ”bevara tron!”. Bevara tron! Var hellre en martyr än att svika din tro. Ni måste bevara sakramenten och det heliga Mässoffret.

Man kan inte säga: ”Men det är helt annorlunda nu. Det är inte så illa, när allt kommer omkring. Som för mig t.ex. Jag har en solid tro och jag kommer troligen inte att förlora den”. För det är tydligt, att de som vanemässigt bevistar den Nya Mässan och de nya sakramenten undergår en gradvis mentalitetsförändring. Efter några år kommer det att bli tydligt, när man utfrågar någon, som går regelbundet i denna nya ekumeniska mässa, att han har upptagit dess ekumeniska anda. Detta betyder, att han till sist placerar alla religioner på jämlik fot. Om han tillfrågas, huruvida man kan frälsa sig genom protestantism, genom buddism eller genom Islam, så kommer han att svara: ”Men naturligtvis. Alla religioner är goda”. Och där ser ni. Han har blivit liberal och protestant och är inte längre katolik.

Det finns endast en religion. Det finns inte två av dem. Om Vår Herre är Gud och grundade en religion, den katolska religionen, så kan det inte finnas någon annan religion. Det är inte möjligt. De andra religionerna är falska. Det är därför som kardinal Ottaviani begagnade titeln ”Angående religiös tolerans”.

Villfarelser kan tolereras, när de inte kan förebyggas. Men de kan inte placeras på jämlik fot med sanningen. Det skulle då inte finnas någon missionsanda. Missionsandan skulle då inte vara möjlig. Om alla de falska religionerna frälser själar, varför då fara ut på mission? Vad har man då där att göra? Vi behöver bara låta dem vara kvar i sin religion och de kommer alla att frälsa sig själva. Detta är inte möjligt. Vad har då Kyrkan gjort under tjugo sekler? Varför alla martyrerna? Varför blev de alla massakrerade under missionsarbetet? Slösade missionärerna bort sin tid? Ödslade martyrerna bort sitt blod och sina liv? Vi kan inte acceptera detta.

Vi måste förbli katolska. Utförsbacken mot ekumenism är mycket farlig. Lätt nog faller man in i en religion, vilken inte längre är den katolska religionen.

Jag önskar uppriktigt, att alla skulle kunna vara vittnen om Vår Herre, om den Katolska Kyrkan, om tron och om katolicism, även om vi kommer att bli ringaktade och skymfade i tidningarna, i församlingarna och i kyrkorna. Vad spelar det för roll? Vi är vittnen om den Katolska Kyrkan. Vi är de trofasta sönerna till den Katolska Kyrkan och de trofasta sönerna till den Heliga Jungfrun Maria.

+ Ärkebiskop Marcel Lefebvre

Översättning: Roland Allnert (1932-2020)

Kyrkan anbefaller tre traditionella fromhetsövningar som uttryck för vår inre omvändelse: bön, fasta och allmosor/goda gärningar. Dessa tre fromhetsövningar utgör ett slags motgift mot den trefaldiga böjelsen för det onda, som aposteln Johannes beskriver med följande ord i sitt första brev: ”Ty allt, som är i världen, är köttets begärelse och ögonens begärelse och lifvets högfärd, och detta är icke af Fadern, utan af världen” (1 Joh 2:16). Det är också just dessa tre grundläggande onda böjelser – njutningslust, girighet och ärelystnad – som djävulen frestade Jesus med i öknen. Benelius förklarande fotnot till Matt 4:1–11 lyder: ”Guds Son, som icke kunde frestas inifrån, af sin egen natur, tillät, att djäfvulen, som ännu ej kände hans gudomliga natur, frestade honom utifrån. Synden undantagen, ville nämligen Guds Son i allt varda oss lik och lära oss, huru vi med Guds nådebistånd genom fasta, bön, Guds ord och modig strid skulle öfvervinna frestelsen… den tredubbla frestelsen till att njuta, glänsa och besitta eller till att gifva efter för köttets lusta, för högmod och för ögonens begärelse” (Vår Herres Jesu Kristi Nya testamente från Vulgatan öfversatt. Med förklarande anmärkningar. Sthm 1895).

Några viktiga ord om fastan av fader Chad Ripperger:

Det stora sveket

Henry Sire

2024-01-23

Under de senaste veckorna har vi rikligen välsignats – det har nämligen visat sig att för en stor del av den Katolska Kyrkan runt om i världen har påven Franciskus gått för långt. Alla indikationer fram till nu pekade på att det inte fanns någon gräns för de troendes villighet att acceptera denne påves prutande med den katolska sanningen; men vi ser nu att det visst fanns en gräns, och att den med Fiducia Supplicans har överskridits. Men denna välsignelse står i skuggan av ett mycket större ont: Det Kyrkans tillstånd som fick Franciskus att tro att han alls kunde komma undan med sitt skamliga dokument. Detta bedrövliga tillstånd inkluderar många aspekter, i synnerhet en opportunistisk och undergiven hierarki, men den jag vill diskutera här är den Katolska Kyrkans misslyckande under de senaste sextio åren att nå fram till de troende med sin undervisning om familjen och sexualiteten.

Angreppet mot det kristna familjeidealet började för århundraden sedan med protestanternas acceptans av skilsmässa, och på 1800-talet började det få en mer ideologisk tonvikt i och med feminismens framväxt. Effekterna av första världskriget skakade påtagligt om de traditionella grundprinciperna när kvinnorna började överge de normer för sedesamhet som hade rått alltsedan Europa blev kristet; skilsmässa blev allmänt accepterat och förespråkandet av preventivmedel började försvaga den instinktiva avsky dessa fortfarande väckte, även i protestantiska samhällen. Mot denna tidvattenvåg fann påven Pius XI det nödvändigt att år 1930 publicera encyklikan Casti Connubii som motsatte sig de nya trenderna. Därmed uppfyllde påven Pius Kyrkans eviga plikt att på nytt bekräfta den kristna läran mot tidens förvillelser. Men fienden bestod inte av isolerade moraliska förvillelser; den utgjordes av en hel falsk antropologi som uppstod ur ett nytt gudlöst samhälle. Sporrade av den franska revolutionens ideologi började den utvecklade världen betrakta det mänskliga samhället som en artificiell samling av medborgare, där könsskillnaden bara var en fysisk tillfällighet, det sätt som evolutionen råkade hitta för att fortplanta livet på.

I dag har det moraliska ramverk som Pius XI uppsatte i Casti Connubii blivit något helt främmande för den moderna världen – så långt har vi färdats på den nyhedniska vägen; men än värre är att detta främlingskap dominerar helt även bland katoliker, både lekmän och präster. Orsaken till detta är den katolska filosofins sönderfall som följt på andra vatikankonciliet. Detta skymtar även i själva koncilietexterna. Konciliets programmatiska deklaration Gaudium et Spes höll – i sin iver att predika ett ”modernt” budskap – det för passande att mana till kvinnors sociala framåtskridande och att tala om det kapitalistiska systemet av ohämmad konkurrens, även mellan könen, som samhällets naturliga ordning. Sammanbrottet blev allmänt i det klimat som följde på konciliets avslutande. Bland prästerskapet och på seminarierna spred sig en förväntan att det obligatoriska celibatet var på väg att avskaffas, med svåra återverkningar på kallelserna och särskilt på den kyska livsstilen ibland prästerskapet. Bland lekmännen fanns ett parallellt antagande att Kyrkans lära om preventivmedel inte längre gällde och snart skulle ändras. När påven Paul VI försökte upprepa den traditionella läran i Humanae Vitae resulterade detta i en kollaps för den påvliga auktoriteten. Hans encyklika möttes av omedelbart hån och spe och ignorerades vitt och brett framöver.

Dessa var steg i upplösningen av hela det kristna tänkesättet. Katoliker hade fått lära sig att betrakta aggiornamento som den nya trosregeln och kapitulerade inför en nyhednisk ideologi om den mänskliga naturen. Sexualmoralens lagar blev för dem isolerade föreskrifter som de inte längre förstod, eftersom de hade tappat förbindelsen med sitt filosofiska fundament. Det finns därför inget hopp om att lära den moderna generationen att förstå kristen moral, om de inte frigör sig från den moderna världens kategorier och ersätter dem med Kyrkans eviga filosofi.

Den synen är i själva verket äldre än Kyrkan själv och hör till Guds första uppenbarelse för mänskligheten. Den härrör från lärdomarna i de första kapitlen i Första Mosebok, som bekräftas av det naturliga förnuftet, och de utgör ett lysande bevis på att dessa kapitel är Guds inspirerade ord. Första Mosebok lär först ut den transcendenta sanningen att Gud skapade människan till sin egen avbild. För det andra lär den att Gud skapade en man och sedan en kvinna för att vara hans hustru och följeslagare. Från den sanningen härrör familjens grundläggande realitet, och därav det mänskliga samhällets hela natur och innebörd.

Men implicit i dessa två sanningar finns en paradox. Den mänskliga familjen är bilden av den fullkomliga förening av Personerna som existerar i Treenigheten; ändå finns det inte någon könsuppdelning i Treenigheten. Sonen är född av Fadern, och kärleken mellan dem, som S:t Augustinus lär, personifieras i den Helige Ande. I det jordiska samhället har vi något annorlunda. En mänsklig person föds inte enbart av en far utan frambringas av en far och en mor. Detta är en relation som inte existerar i Treenigheten, och vi måste fråga oss själva varför det förhåller sig så. Det är uppenbart att Gud kunde ha skapat ett människosläkte utan könsskillnader och som fortplantar sig på något annat sätt. Varför skapade Gud således ett släkte som är uppdelat i män och kvinnor? Svaret måste vara att Han gjorde det för inkarnationens skull. Anledningen till att varje människa har sin natur lika mycket från en man och en kvinna, är att det var det enda sättet på vilket ett Väsende kunde komma till världen som av naturen var både Gud och människa.

Alternativet vore att tro att Gud skulle ha skapat en godtycklig mänsklighetsordning och sedan improviserat inkarnationen utifrån dess tillfälligheter; det är den absurditet som impliceras av dem som har uppslukats av världens antaganden. Sanningen är den motsatta: Människosläktet skapades för att göra inkarnationen möjlig. Könens tvåfald är den naturliga förutsättningen för inkarnationens övernaturliga tvåfald. Härav följer att skillnaden mellan könen inte är en fysisk tillfällighet som påtvingas en personlighet, utan är väsentlig för den mänskliga naturen och dess förhållande till Gud. En man är den typ av människa som Gud skapade för att inkarnationen däri skulle bli verklighet; en kvinna är det slags människa Gud skapade som inkarnationens käril. Gud kunde bara ha blivit inkarnerad som man, eftersom det manliga könet skapades för att representera Honom; Han kunde bara ha blivit man som son till en kvinna, eftersom det kvinnliga könet skapades för att föda Honom.

Av denna antropologi lär vi oss också betydelsen av familjen som den reflexion av Treenigheten Gud avsåg, vilket gör den gudomliga sanningen till förebild för det mänskliga samhället. Familjen är ämnad att vara en miljö av oföränderlig kärlek, där varje barn ska växa upp och få sina första begrepp om verkligheten, om värde, om dygd och om vad det innebär att vara människa. Så grundläggande var denna gudomliga plan att vi ser familjeinstinkten djupt inbäddad i den mänskliga naturen, till och med den mänskliga naturen när den dignar ner efter syndafallet. I primitiva samhällen, även om de inte kan formulera sitt moraliska ramverk, ser vi en respekt för äktenskapsbandet som nästan kan beskrivas som vidskeplig tillsammans med en naturlig avsky för böjelser som motverkar det. Uppluckringen av äktenskapet som institution och acceptansen av perversion framträder som en artificiell last i överkultiverade samhällen som det antika Aten och Rom, och det har alltid förståtts som ett tecken på dekadens.

Det mänskliga äktenskapet är därför ett av de högsta ideal som Gud erbjuder oss; men när vi betraktar klyftan mellan idealet och det sexualitetens moras som syndafallet har orsakat, är den lärdom som vi måste dra den avgörande ställning som kyskhetens dygd har för att skydda äktenskapsbandet, det castum connubium som Pius XI bemödade sig om att försvara. Denna lärdom blir än viktigare när vi betraktar den förödelse som vårt eget onaturliga samhälle har åsamkat i den naturliga ordningen. Vi lär oss hur viktigt det är att kristna måste förstå den gudomliga planen för den mänskliga naturen och förkasta den falska ideologi som har uppstått bland oss. Det var denna utmaning som den Katolska Kyrkan ställdes inför under 1900-talet och sorgligt nog misslyckades med. Där vi borde ha haft visa och tappra försvarare, har vi alltför ofta blivit ledda av inställsamma skojare vars evangelium är anpassningen till världens seder, som talar om behovet av att vara pastoral och att erkänna verkligheten i mänskliga situationer, och som till och med vänder sig mot Kyrkan själv och anklagar henne för historiskt bigotteri och intolerans som grund för hennes moraliska lära. Vad vi nu erfar med Fiducia Supplicans är att detta svek upphöjs till det påvliga läroämbetets nivå.

Man måste också inse den diaboliska effekt som detta svek har haft på vår värld. Den Katolska Kyrkans försvagning har haft sin inverkan på andra religioner, särskilt på den anglikanska kyrkogemenskapen, som vid det här laget har övergett alla pretentioner på att upprätthålla kristen sexualmoral, och samma förfall har drabbat de flesta andra protestantiska sekter. Kollapsen inträffade från den tid då den Katolska Kyrkans vittnesbörd började svikta vid andra vatikankonciliet, och resultatet blev att de världsliga samhällenas kristna fundament snabbt började krackelera. Abort, sodomi och pornografi blev lagligt och förlorade sin tidigare stigmatisering, och den hedniska hedonismens livsstil besegrade det som tidigare hade varit kristna nationer.

Vi lär oss härav känna de fria tyglar som ges åt djävulen när Kyrkan och Kristi ställföreträdare sviker sin plikt. Det värsta exemplet på det har skådats de senaste åren. Efter att ha vunnit alla sina tidigare strider mot den naturliga familjen, fann djävulen ett nytt vanvett att släppa löst i det nyhedniska samhället, och det är ideologin om ”genus”. Plötsligt för ungefär tio år sedan började modernitetens orakler förkunna att kön inte är en biologisk verklighet utan en social konstruktion, att det inte finns två kön utan fyrtiosju eller vilket antal som helst som kabbalisten vill trolla fram, att en persons kön inte är fastställd av naturen utan vad han eller hon väljer att ”identifiera sig som”; och de lanserade en fanatisk kampanj för att uppmuntra människor att genomgå kirurgisk stympning och för att indoktrinera barn med ett förvirringens budskap angående deras sexuella identitet.

Denna galenskap uppstod från ingenstans för ett decennium sedan, och det mest chockerande har varit den Katolska Kyrkans tystnad inför den. Om vi hade haft en påve som kände sin plikt som Pius XI gjorde, skulle han ha gjort klart på en gång att detta att ändra sitt kön eller en annan persons kön är en moralisk skändlighet av värsta slag och absolut förbjudet i Kyrkans lag, och han skulle ha tagit till vapen mot den kampanj av oförskämda lögner som det moderna samhället har kapitulerat inför. Istället har hjorden lämnats utan herde. Medan djävulen har avancerat med enorma kliv bland människornas själar, har påven Franciskus pratat om klimatförändring.

Detta är sammanhanget för påvens grova uraktlåtenhet att förkunna den kristna läran om sodomins synd, ett ämne där han genom många privata uttalanden har visat sig vara en uppenbar kättare. Det har kommit i öppen dager genom hans publikation av Fiducia Supplicans och genom det efterföljande avslöjandet att den han har utsett till chef för Dikasteriet för trosläran är en man med en erotomans teologi. Det större sveket har emellertid varit Kyrkans pliktförsummelse när det gäller familjeetiken och kyskhetens dygd. Situationen i världen idag är den som syster Lucia av Fatima varnade kardinal Caffarra för: ”En tid kommer då den avgörande striden mellan Kristi rike och Satans kommer att stå om äktenskapet och familjen”. Det krävs ingen övernaturlig uppenbarelse för att intyga det, då detta kan beskådas mitt ibland oss av alla som har ögon att se med. Lögnens furste har gjort sig villiga undersåtar av miljontals bland oss, och Kyrkan har inte stått för sanningen. Och detta svek kommer att fortgå så länge denne stormästare i försåtlighet sitter på Petri tron.

Källa: OnePeterFive.

Lovad vare Jesus Kristus!

Kära trogna katoliker, i synnerhet de som lider när de bevittnar vår heliga moder Kyrkan genomgå en aldrig tidigare skådad kris. Kära katolska familjefäder och mödrar! Kära katolska ungdomar! Kära oskuldsfulla katolska barn! Och alldeles särskilt kära kontemplativa ordenssystrar, Kyrkans andliga ädelstenar! Kära katolska seminarister! Kära katolska präster, som är ”Jesu heliga hjärtas kärlek”!

Förvirringen i Kyrkan har gått så långt att vi måste bedja till Herren med Esters ord: ”Vi har ingen hjälpare utom Dig” (Ester 4:31/14:3 Vulg). Låt oss därför taga vår tillflykt till Marie obefläckade hjärta genom att dagligen bönfalla om heliga påvar. Låt oss med psalmisten utropa: ”Vakna Herre, varför sover Du? Stå upp, Herre, hjälp oss och rädda oss!” (Ps. 43:23).

18 januari 2024, Petri stols i Rom forna festdag.

+ Athanasius Schneider, hjälpbiskop i ärkestiftet S:ta Maria i Astana.

Kyrie Eleison! Christe Eleison! Kyrie Eleison! Herre Jesus Kristus, Du är den gode Herden! Med Din allsmäktiga hand leder Du Din pilgrimskyrka genom varje tidevarvs stormar.

Smycka påvedömet med heliga påvar som varken fruktar denna världens mäktiga eller kompromissar med tidsandan, utan bevarar, stärker och försvarar den katolska Tron med sitt blod, om så krävs, och följer, beskyddar och lämnar vidare den romerska Kyrkans ärevördiga liturgi.

O Herre, kom åter till oss genom heliga påvar som, flammande av apostlarnas nit, för hela världen förkunnar: ”Hos ingen annan än Jesus Kristus finns frälsningen, och ingenstans bland människor under himlen finns något annat namn som kan rädda oss” (se Apg 4:10–12).

Må den Heliga stolen – som är alla deras som främjar den katolska och apostoliska tron hem – genom en tidsålder av heliga påvar alltid lysa för hela världen som sanningens lärostol. Hör oss, o Herre, och giv oss på Kyrkans moder Marie obefläckade hjärtas förbön heliga påvar, många heliga påvar! Förbarma Dig över oss och bönhör oss! Amen.

Duplex av 2:a klassen med enkel oktav; Com. Juloktaven

Oratio: Gud, vilkens lov de oskyldiga martyrerna denna dag förkunnat, icke genom sina ord utan genom sin död, döda i oss alla onda lidelser, på det att den kristna tro, som vår tunga bekänner, även må ådagaläggas genom vårt leverne. Genom vår Herre, Jesus Kristus, som med dig, Fader, och den helige Ande lever och råder från evighet till evighet. Amen.