Skrivet av: Anton Assarsson | 28 november 2012

Den hoppande stenen

Den hoppande stenen

Av Bo Solberg

Jag är inte en genuin eller gedigen rockentusiast. Detta till trots; den musiker jag trognast lånat mitt öra under de senaste 30 åren – det är en genuin och gedigen rockartist – Bruce Springsteen.

Min vana trogen köpte jag häromdagen hans senaste studioalbum, Wrecking Ball (2012). Låt vara att jag för hans hängivnaste lyssnarskara var oförlåtligt sent ute. Det släpptes för åtta månader sedan. Det är ett av hans bästa.

Detta är ingen musikblogg, jag vet. Och det passar mig bra: som musikkritiker skulle jag ha varit hopplöst amatörmässig. Detta är en katolsk och argt samhällskritisk blogg. Därför bara ett par rader om bossen utifrån dessa tvenne egenskaper.

Bruce Springsteen är katolik. Fadern var av irländskt-holländskt ursprung och modern av italienskt. Hur praktiserande eller nominell, traditionalistisk eller modernistisk, hans katolicism är, blir en annan fråga. Klart är, att han trivdes mindre bra med sin ganska stramt katolska skolgång, mot vilken han sedermera rebellerade. Rockscenen blev delvis en plattform för den aktiviteten. Men lika klart är att det finns många uttryck för kristen religiositet eller symbolik i hans sångtexter. Inte minst på hans senaste plattor, låt oss säga från den 11-september-reflekterande skivan The Rising (2002) och framåt. Kanske är den snart pensionsfärdige karln i färd med att återknyta banden till sitt ursprung? Springsteen förklarade i vilket fall i en intervju för ett antal månader sedan, att katolsk uppväxt mer än politisk filosofi influerade hans musik. Hans tro hade givit honom ”a very active spiritual life”. Han tillade: ”Once a Catholic, always a Catholic”.

När det gäller samhällskritik har Springsteen under flera decennier låtit sådana tongångar, mer eller mindre poetiskt uttryckta, slippra ut i sångtexter. När dessa inte handlat om spirande eller brusten kärlek eller något annat svävande, har de ofta skildrat sociala problem och orättvisor i det amerikanska samhället. Hans senaste skiva är också hans argaste. Öppningsspåret innehåller den patriotiskt klingande refrängraden ”Wherever this flag is flown / We take care of our own”. Den har dock inget med amerikansk krigsföring att göra, utan handlar snarare om spelet på hemmaplan, där Springsteen förefaller mena, att Amerika inte tar hand om sina egna såsom landet borde. Parallellen till hans kanske mest kända, men därmed också utslitna, slagdänga, ”Born in the U.S.A.” (från 1984), är tydlig. Den är ju ingalunda en flaggviftarsång, men en kritik av kriget i Vietnam.

Den argaste sången på Wrecking Ball-skivan, den folkmusikbetonade ”Death to My Hometown”, innehåller uttryckligen inget krig. ”No bombs fell from the sky, / No blood soaked the ground”, sjunger han inledningsvis. “But just as sure as the hand of God / They brought death to my hometown.”

Vem? Tja, redan raden “No dictators were crowned” i kombination med “The marauders raided in the dark” för väl närmast tankarna till förstörare som härskar i det mer eller mindre fördolda inom ramen för den bestående demokratin.

Sången är, liksom ett par andra på skivan, en kritik av Wall Street, av folkfientlig finans- och spekulationskapitalism: “They destroyed our families, factories / And they took our homes.”

Sången avslutas: “So, listen up my sonny boy, / Be ready when they come / For they’ll be returning / Sure as the rising sun / Now get yourself a song to sing / And sing it ’til you’re done / Yeah, sing it hard and sing it well / Send the robber barons straight to hell / The greedy thieves who came around / And ate the flesh of everything they found / Whose crimes have gone unpunished now / Who walk the streets as free men now”.

Uttrycket Ord men inga visor är naturligtvis såväl passande som opassande här.

På titelspåret till skivan The Ghost of Tom Joad (1995) sjunger Springsteen om socialt utslagna människor och därefter: ”Welcome to the new world order”. Han menar säkerligen något med sin kristna tro, sin känsla för folk och land, sitt sociala engagemang. Men intrycket av kraft såväl i hans katolicism som i hans samhällskritik förtas i stor utsträckning redan av hans stöd för president Obama, som inte minst med sin antikatolska politik framstår som en verklig företrädare för just The New World Order. Det frammanar bilden av en välmenande, men missriktad och naiv idealist som saknar en riktig djupanalys av orsakerna till världens problem och fasor.

——————–

Labarum tackar gästskribent Solberg!

About these ads

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

%d bloggers like this: