Septuagesima: Vi kan förlora det vi har erbjudits
Fader John Zuhlsdorf
Vi stiger nu in i ingångshallen till det liturgiska årets andra stora cykel, som sträcker sig till påsk och vidare. Denna söndag inleder förfastan med ”gesima-söndagarna”. Den första cykeln, advent/jul, förkunnar vår Frälsares ankomst till världen. Fastan/påsk förkunnar vår Frälsares väg till Hans kors och tomma grav. Faktum är att cykelns fas av bot- och förberedande karaktär har flera steg, nämligen förfastan, fastan och passionstiden, som för oss till triduum sacrum (stilla veckans tre sista dagar).
I den traditionella romerska kalendern kallas denna söndag septuagesima, latin för ”sjuttionde” dagen före påsk. Detta tal är mer symboliskt än aritmetiskt. De följande söndagarna är sexagesima (”sextionde”) och quinquagesima (”femtionde”) innan askonsdagen inleder fastan, kallad på latin quadragesima, ”fyrtionde”. Quadragesima-söndagen blir den första söndagen i fastan.
Somliga ljushuvuden bland er kommer säkert att räkna ut att ”sjuttionde” söndagen inte är 70 dagar före påsk, ”sextionde” inte 60 etc. Detta är grova uppskattningar inom vissa parametrar. Septuagesima är den 63:e dagen före påsk och är därför i den sjunde (septimus) dekaden eller 10-dagarsperioden före påsk (61:a till 70:e dagen). Sexagesima är den 56:e dagen före påsk, i den sjätte (sextus) dekaden (51:a till 60:e dagen). Quinquagesima är den 49:e dagen, i den femte (quintus) dekaden (41:a till 50:e dagen) före påsk. När vi är framme vid Quadragesima är vi inte 40 dagar före påsk, utan skärtorsdagens kväll, som inleder triduum.
Dessa söndagar i förfastan förbereder oss för fastans botövningar, som en gång i tiden var långt strängare. Septuagesima ger oss en allvarligare attityd i den heliga mässan. På söndagen bärs violett istället för grönt som hör till tiden efter trettondagen. Dessa söndagar är förbundna med Roms sju vallfartskyrkor. Halleluja sjungs för sista gången i septuagesima-söndagens första vesper och hörs inte igen förrän på påskafton. Det finns en tradition – som lyckligtvis återupplivas tack vare internet – att ”begrava” halleluja med en liten depositio-ceremoni, som en liten begravning. En avskedspsalm sjungs. Man går i en procession med kors, ljus, vigvatten och, om möjligt, en kista som innehåller en banderoll eller rulle med halleluja. Kistan vigvattenbestänks, välsignas med rökelse och jordfästs. På vissa platser, som i Paris, brändes en halmfigur med halleluja i guldbokstäver på kyrkogården. Det verkar väldigt franskt för mig.
Mässornas böner och läsningar under dessa söndagar i förfastan sammanställdes av S:t Gregorius den store (d. 604), som var påve i en tid av stort tumult och lidande. Förfastan är särskilt en tid för att predika om mission och missionsarbete, evangeliseringen av folken. I Paul VI:s novus ordo finns det inte längre någon förfasta. Det är en förfärlig förlust. Vi är tacksamma för att söndagarna i förfastan i och med påven Benedikt XVI:s Summorum Pontificum återfick något av sin forna värdighet.
Den heliga Kyrkan är den största människokännaren som någonsin har funnits. I sin visdom gav Hon oss förfastan så att vi, när fastan till slut anländer, skall vara redo. Vi kan inte bli tagna på sängen! Vi har flera veckor på oss att planera vår fastetid. Precis som vi bör göra en samvetsrannsakan innan vi kliver in i biktstolen, så bör vi också planera vår fasta innan fastan kommer.
Septuagesima är också förknippad med en av Roms sju vallfartskyrkor: San Lorenzo fuori le Mura. Inramningen anger tonen: Vi är hos den store martyren som för sin trogna hjälp till de fattiga stektes på ett järnhalster. I århundraden hörde de troende det Introitus sjungas i denna basilika, som leder oss in i förfastan:
Circumdedérunt me gémitus mortis, dolóres inférni circumdedérunt me: et in tribulatióne mea invocávi Dóminum, et exaudívit de templo sancto suo vocem meam.
Dödens jämmer har omgivit mig, helvetets kval hava omslutit mig. I min nöd ropade jag till Herren, och från sitt heliga tempel hörde han min röst.
Vi har vår uppgift i förfastan framför oss.
I år betraktar vi för dessa uppoffringar den första läsningen i den heliga mässan, episteln. För fullständighetens skull bör det påpekas att evangeliet är ur Matteus 20:1-16, där Jesus berättade liknelsen om vingårdsarbetarna. Några lejdes tidigt på dagen och några senare, och de fick alla samma lön genom husbondens nådiga vilja. Kärnan i denna evangelieliknelse är en inbjudan. Husbonden inbjuder arbetarna att arbeta för sin belöning. Han gör det möjligt för dem att få lönen.
Här är ett förslag till fasteprojekt: var inbjudande. Underskatta aldrig kraften i en inbjudan. Bjud in fallna katoliker till mässan och andra församlingsevenemang. Om var och en som regelbundet går i kyrkan skulle komma ihåg att bjuda in någon varje vecka att följa med honom, tänk vilken effekt det skulle ha. Många kommer att tacka nej. Vissa tackar ja. Även om folk säger nej, blir de ändå glada över att du tänkte tillräckligt mycket på dem för att bjuda in dem. Om många bjuder in, kommer många så småningom. Det gagnar alla. Församlingarna växer. Själar får hjälp. Du behagar Gud, som kommer att kröna dina gärningar med sina egna förtjänster. Jag säger igen: Underskatta aldrig kraften i en inbjudan.
Epistelläsningen är ur den helige aposteln Pauli första brev till korintierna (1 Kor. 9:24-27; 10:1-5). Det är ett välkänt stycke:
”Veten I icke, att de, som löpa på kapplöpningsbanan, alla löpa, men en får priset? Löpen så, att I kunnen få det. Och hvar och en, som brottas i en täflingskamp, afhåller sig från allt: dessa för att få en förgänglig krans, men vi en oförgänglig. Jag löper därför på samma sätt, icke såsom mot någonting ovisst; jag fäktar på samma sätt, icke som om jag utdelade mina slag i luften, utan jag späker min kropp och tvingar honom till lydnad, på det att jag icke, efter att hafva predikat för andra, själf skall varda förkastad. Jag vill, att I skolen veta, bröder, att våra fäder voro alla under molnet och gingo alla genom hafvet; och döptes alla till Moses i molnet och i hafvet; och åto alla samma andliga spis och drucko alla samma andliga dryck; ty de drucko ur en andlig klippa, som åtföljde dem; och klippan var Kristus. Men till de flesta af dem hade Gud icke något behag; ty de blefvo nedslagna i öknen.”
Bilden med idrottaren som tränar är ett passande sätt att beskriva katolikens disciplin i fastan eller kanske katekumenen som strävar mot dopet. Faktum är att denna perikop – som sträcker sig över två kapitel – fortsätter med det Gamla Testamentets förebådande av Herrens lidande och uppståndelse och vår undergång och återfödelse i dopets vatten.
Paulus skrev till korintierna eftersom det fanns problem i församlingen. Omvändelsen av många av hedningarna till Kristus resulterade inte också i en omvändelse i deras moraliska liv. Före detta stycke (t.ex. kap. 5 ff.) tar Paulus upp några av frågorna, inklusive sexuell omoral, stridslystnad, äktenskap, skandal genom ätande av mat som offrats åt avgudar och så vidare. Han fastställer sin auktoritet i kap.9, vilket leder till den första delen av vår perikop.
I den andra delen, som är vårt huvudfokus i resten av denna veckas läsning, fördjupar Paulus sig i berättelsen om folkets uttåg ur Egypten och deras vistelse i öknen i 40 år, en biblisk generation. Paulus ger korintierna en varning. De israeliter som tågade ut ur Egypten var inte samma israeliter som till slut kom fram till det förlovade landet. Med undantag för Josua och Kaleb hade alla i den ursprungliga uttågsgenerationen gått bort, och det var deras barn som slutligen kunde avsluta resan. Om korintierna insisterar på att göra om de misstag som israeliterna gjorde i öknen, till exempel genom att ägna sig åt avgudadyrkan eller sexuell omoral, då kommer de att sluta som israeliterna: Att dö utan att få skåda det förlovade landet.
Notera att Paulus säger att israeliterna ”döptes… till Moses”. Detta måste redas ut.
Med bilden ”voro alla under molnet” menar Paulus ”härlighetsmolnet av Guds närvaro” eller på hebreiska shekinah, som visade sig som ”en molnpelare för att visa dem vägen, och om natten … i en eldpelare för att lysa dem.” (2 Mos 13:21). ”Gingo alla genom hafvet” är uppenbart när Charlton Heston [The Ten Commandments, amerikansk biblisk episk film från 1956 i regi av Cecil B. DeMille] oefterhärmligt ropar: ”Se, Hans mäktiga hand!” och folket går tvärs genom Röda havet. Det är här Paulus säger att de ”döptes alla till Moses i molnet och i hafvet”. Paulus berättar om historiska händelser. Detta är verkliga skeenden.
Men de har också symbolisk, andlig innebörd, och det är helt klart effekterna av dopet. Om israeliterna ”döptes alla till Moses i molnet och i hafvet”, så döps de kristna till Kristus, i den Helige Ande och i dopets vatten. En gång fanns Moses och nu är det en ny Moses, Kristus, som leder ett folk mot det förlovade landet i himmelen. De ursprungliga israeliterna fördärvade sin resa genom otro och omoral och förvägrades sitt mål. Kommer korintierna att sluta på samma sätt?
Paulus går nu i vår epistelläsning från dopet till eukaristin. Israeliterna ”åto alla samma andliga spis och drucko alla samma andliga dryck”. I andra Mosebok fick folket ett mystiskt bröd från himmelen att äta, mannat (2 Mos 16). När de var törstiga bjöd Gud Moses vid Horeb att slå på klippan Meriba (”tvist”) även kallad Massa (”fresta”) för att få vatten (2 Mos 17). Paulus säger att vad de åt och drack var andligt och inte bara fysiskt. Liksom övergången tvärs genom Röda havet förebådade dopet, förebådade mannat och klippvattnet Eukaristin. Lägger detta in för mycket i bilderna? Paulus verkar mena det, då han skriver: ”ty de drucko ur en andlig klippa, som åtföljde dem; och klippan var Kristus”.
En mer fullständig bild av Meribas vatten och den ursprungliga generalens avsked framkommer i fjärde Mosebok, kap. 20. Mirjam och Aron dör i detta kapitel. Moses slår två gånger med staven mot klippan istället för en gång, vilket resulterar i Guds vrede och att Moses nekas tillträde till det förlovade landet. Och vattenklippan följde folket i öknen. Klippan är naturligtvis ett förebådande av Kristus själv.
I slutet av vår epistelläsning framför Paulus förödande kritik mot sina läsare i Korint, och jämför dem med dem som misshagade Gud och därför förvägrades det förlovade landet.
Det är synd att vår läsning inte fortsätter bara en liten bit till. Det är nämligen då Paulus går in på avgudaorgien runt guldkalven när Moses var på berget. Så fruktansvärd var den att Gud befallde dem som hängav sig åt denna, omkring 23000, att dödas. Denna slakt var den det nya prästerliga ståndets första handling. Korintierna gjorde samma saker som folket gjorde runt kalven och med Moabs döttrar, och israeliterna började dyrka Baal (4 Mos 25). I 1 Kor 10:9-13 säger Paulus att de straff som Gud utmätte på grund av deras otro och knorrande om mannat etc. var avsedda för korintierna:
”Låtom oss icke heller fresta Kristus, såsom somliga af dem frestade honom och omkommo genom ormarna. Knorren icke heller, såsom somliga af dem knorrade och omkommo genom fördärfvaren. Men allt detta vederfors dem till en förebild och blef skrifvet till varning för oss, som fått upplefva de sista tiderna. Därför må den, som tycker sig stå se till, att han icke faller. Må ingen frestelse komma öfver eder utom en mänsklig; men Gud är trofast och skall icke låta eder frestas öfver edra krafter, utan med frestelsen äfven göra utgången sådan, att I kunnen uthärda henne.”
Och strax efter detta skriver Paulus om ”välsignelsens kalk” och ”det bröd, som vi bryta”, en uppenbar hänvisning till eukaristin (1 Kor 10:16ff.).
I det föregående kapitlet i första korintierbrevet, precis före vår läsning, skrev Paulus: ”för alla har jag blifvit allt för att rädda många.” (1 Kor 9:22). [I Vulgata och Benelius står det här faktiskt ”alla” och inte ”många”!]. Här har vi talet om ”alla” och ”många” som avspeglas i konsekrationen av vinet. Kristus dog för alla, men inte alla kommer att ta emot belöningen Han vann för oss. Han utgöt sitt blod för alla, men i själva verket kommer inte alla att räddas. Många kommer det, men inte alla. Vi vill att ”många” ska vara så nära ”alla” som möjligt, men det blir inte alla. Vår epistelläsning idag ger oss en nykter påminnelse om att våra dåliga vanor kan kosta oss vår himmelska belöning.
Vi kan förlora det vi har erbjudits. Vår frälsning är inte automatisk. Den måste vinnas, som Paulus säger med sina atletiska metaforer, genom stora ansträngningar och lidande, när det är nödvändigt, understödda av sakramentens nåd, särskilt dopet och eukaristin, som aldrig får missbrukas eller mottas ovärdigt.
Källa: OnePeterFive