Skrivet av: Berndt David Assarsson | 31 juli 2021

Intervju med dr Kwasniewski

Labarum återger här en intervju med dr Kwasniewski i tidningen The Remnant den 21 juli, 2021.

Gerhard Eger: Jag är mycket tacksam, dr Kwasniewski, att du vill ta dig tid att svara på mina frågor. Vad är din övergripande bedömning av motu propriet Traditionis Custodes?

Dr. Kwasniewski: Det är det värsta dokumentet som någonsin har utfärdats av en påve i den romerska kyrkans historia, punkt slut. Varför säger jag så? Därför att även om påvar förr har ändrat den ena eller andra aspekten av sina företrädares lagstiftning, så har ingen någonsin försökt att utplåna en av de största liturgiska riterna i kristenheten genom att lägga dess anhängare under belägring och svälta ut dem tills de dör eller kapitulerar. En krigisk mentalitet används mot medlemmarna av Kristi mystiska kropp. Detta är helt ovärdigt en efterträdare till aposteln Petrus, som liksom Paulus, som han alltid avbildas tillsammans med i ikonografin, skulle ha gett oss rådet att ”stå fasta vid traditionerna” (2 Thess 2:14).

Dess publikation var väntad, men inte dess hårdhet.

Och denna hårdhet, denna gemena anda, denna iver att straffa alla för (förmenta) synder hos några få, har cementerat motu propriets onda rykte. Om den gamla mässan och dess högröstade förespråkare – som också tenderar att vara motståndare till hans progressivism – är en tagg i köttet på Franciskus, är hans motu proprio en tagg i köttet på alla biskopar som de senaste fjorton åren har känt sig lättade över den liturgiska fred som utbrett sig i deras stift och på vissa växande grupper av unga människor och familjer som är generösa i sitt levnadssätt och nitälskande i tron (och, inte att förglömma, generösa i kollektskålen). Påven har med sin handling förolämpat biskoparna genom att antyda att de har varit inkompetenta i att utföra sitt arbete (vilket tyvärr ofta är sant, men på ett motsatt sätt till vad Franciskus har i åtanke) och att de dessutom är inkompetenta att hantera problemet med en observerad bristande foglighet gentemot magisteriet. Ty vi måste notera att motu propriet endast ger biskoparna makt att förstöra, inte att bygga upp: De får begränsa eller eliminera latinska mässgrupper, men de får inte auktorisera nya grupper, nya församlingar eller nyordinerade präster att lära sig läsa mässan. Detta är som att bakbinda 4000 biskopars händer och sedan förvänta sig att de ska vara tacksamma för det.

Traditionis Custodes ger intrycket av att vara en hämndaktion maskerad i svepande anklagelser med pinsamt liten substans – en vendetta mot konservativa och traditionella katoliker, särskilt i USA, för deras ständiga motstånd mot påvens progressivism och modernism.

Vilka praktiska konsekvenser kan detta få för Kyrkans liv?

Det kommer att föra oss tillbaka till 70-talets bittra dagar. Denna åtgärd för tillbaka hela projektet med att söka en ”inre försoning” (som Benedikt XVI uttryckte det) femtio år, men med denna skillnad: Det finns idag miljontals katoliker som antingen älskar eller sympatiserar med den traditionella mässan, och de är ofta välorganiserade och välutbildade. Därför kommer det inbördeskrig som påven har utlöst att involvera många gånger fler människor än vad som var fallet under traditionalismens tidigaste dagar. Under denna tidiga efterkonciliära tid, när de troende fortfarande var trollbundna i en naiv ultramontanism, gick nästan alla med på den nya agendan (eller, sorgligt nog, röstade med fötterna och lämnade den modernistiska Kyrkan). I dag, femtio år senare, har trogna katoliker chockats så många gånger av övergrepp och korruption att de inte längre är så villiga att vara blinda undersåtar som helt enkelt lyder den store Ledarens befallningar.

I själva verket bör ett fredsavtal förhandlas fram så fort som möjligt för att minimera förlusterna. Effekterna kommer att bli mycket allvarliga: Många kommer att frestas till förtvivlan och missmod, somliga kommer att finna ett nytt hem hos katoliker av östlig rit eller t.o.m. de ortodoxa, ett stort antal kan gå över till SSPX (inte för att jag skulle klandra dem!) och i praktiken ge upp hoppet om Vatikanen, som verkar mer intresserad av utrensningar av egna troende än utrensning av kätteri, finansiella skandaler och sexuella övergrepp. I alla dessa fall kan vi se vilken hycklare påven är när han säger att han gör allt detta för enhetens skull. Det är snarare för den ideologiska likformighetens skull.

Det är slående att detta träder i kraft med omedelbar verkan utan något av klokhet motiverat intervall mellan tillkännagivandet och dess ikraftträdande (vacatio legis).

Ja, även detta är utan motstycke, och det kan komma att visa sig vara ett av de sätt denna Bergoglios aktion blir rena självmordet, då ondskan tenderar att ta sig vatten över huvudet i sina ambitioner och sluta i katastrof. Det är uppenbart att avsaknaden av vacatio legis beror på oro för påvens hälsa – ett allvarligt kirurgiskt ingrepp utgör en risk för ett plötsligt slut på det nuvarande pontifikatet och skulle en påve avlida under vacatio legis, träder lagstiftningen inte i kraft.

Rapporter strömmar redan in från alla håll om biskopar som är både irriterade och arga över att de har fått ett så besvärligt och drakoniskt dokument samma dag som det är tänkt att det ska verkställas. En biskop sa att han fick reda på det på sociala medier! I allmänhet har svaret varit antingen att ”inget kommer att förändras” eller att ”vi behöver mer tid för att studera hur vi skall implementera dokumentet”. Med andra ord ger biskoparna sig själva en vacatio legis – och vem vet, efter den perioden kommer kanske många att besluta att inte implementera det eller att implementera det så minimalistiskt som möjligt för att undvika mer turbulens och byråkratisk huvudvärk än nödvändigt i sina stift.

Vi måste komma ihåg att det inte var 99% av världens biskopar som bad om detta motu proprio, utan kanske 1% som sjuder av hat mot den traditionella latinska mässans bestående vittnesbörd. Jag tror inte för ett ögonblick på påvens påstående att resultatet av CDF-undersökningen var övervägande negativa, eftersom indicier på motsatsen finns rikligt till hands och narrativet har slående likheter med andra ökända fall av informationskontroll och mörkande. Strategin”bara lita på oss” har i McCarrick-eran fått slut på bensin.

Är detta en besvikelse för dem, för vilka den traditionella liturgin är en ”rättmätig ambition” och som tror att den i hög grad berikar Kyrkan?

Nej, det är ingen besvikelse. Det är en orsak till rättmätig vrede, en skandal, en form av klerikalt övergrepp av en fader som har sparkat sina barn i magen för ”brottet” att älska det som helgonen har älskat genom århundradena och som sedan förväntar sig att barnen med tacksamhet ska återvända till novus ordo.

Jag har alltid trott att jesuiter skulle vara intelligenta, men den här tycks inte känna till reglerna för grundläggande mänsklig psykologi: (1) den som är i underläge (”the underdog”) vinner alltid flertalets sympatier; (2) hårdhänthet riktad mot minoriteter drar mycket uppmärksamhet till deras sak; (3) förbjuden frukt blir mer lockande; (4) om man försöker beröva människor något som de älskar lika mycket som livet självt, kommer man endast att stärka deras kärlek till det och öka deras avstånd från eller våldsamhet mot dem som vill beröva dem det som de älskar. Om du vill pröva en mans kärlek till sin familj, behöver du bara hota hans hustru och barn med skada och han kommer antingen att ta dem långt bort eller slåss intill döden. Detta är en rimlig reaktion på ett naturligt plan och på ett övernaturligt plan. S:t Thomas av Aquino sade trots allt att inför orättvisan ”är bristen på vrede ett tecken på att förnuftets omdömesförmåga saknas”(ST II-II.158.8 ad 3).

Dess negativa bedömning av den traditionella mässan och de troende som deltar i firandet av den tycks helt oberättigad. Dessutom säger dokumentet att biskoparna måste undersöka huruvida traditionella grupper ifrågasätter liturgireformens, det Andra Vatikankonciliets dekrets och påvens magisteriums giltighet och legitimitet.

Dokumentet är (och kan inte vara annat än) vagt om vad ”trohet mot” eller ”erkännande av” Andra Vatikankonciliet faktiskt skulle betyda, och efter så många årtionden av diskussioner är det fortfarande inte helt klart vad det betyder. Ta Dignitatis Humanae t.ex., de lärda har debatterat i årtionden om vad det faktiskt säger och vad det ålägger oss att göra eller inte göra, och fortfarande är saken långt ifrån klar. Både Johannes XXIII och Paul VI sade att konciliet inte lärde något fundamentalt nytt, utan presenterade samma katolska tro för den moderna världen. Det finns legitimt utrymme för debatt om hur effektivt och tydligt denna tro faktiskt presenterades, men säkert är att ingen katolik skall tvingas att acceptera Vaticanum II på ett sätt som strider mot Vaticanum I, Trient, de första sju koncilierna eller någon del av tidigare magisterium.

Det är därför godtyckligt och ideologiskt (som Ratzinger har påpekat mer än en gång) att upphöja Vaticanum II till ett ”super-koncilium”, ett lackmustest för renlärighet, när man kan hitta kätteri i drivor i novus ordo-miljön – substantiella kätterier, saker som har anatematiserats, medan Vaticanum II varken definierade eller anatematiserade något alls. Min poäng här är att Franciskus talar på ett sätt som får det att verka som att trohet till Vaticanum II på något sätt skulle vara viktigare än trohet till Trient, vars lära ett stort antal präster, ordensfolk och lekmän bestrider eller distanserar sig ifrån. Vad vi ser är hur konciliet har gjorts till ett vapen. Ingen uppmärksam person kan undgå att notera ironin i att traditionella katoliker accepterar det ”traditionella” innehållet i Vaticanum II i långt större utsträckning än vad deras novus ordo-fränder tenderar att göra, särskilt bland akademikerna och prästerskapet. Enligt detta sätt att resonera borde påven Franciskus agera mot novus ordo-världen, men det gör han inte och det kan han inte på grund av sina ideologiska skygglappar.

Samma sak kan sägas om att göra liturgireformen till en måttstock på renlärighet. Såvida det inte finns en direkt motsättning mellan den gamla romerska ritens lex orandi och den nya ritens lex orandi, så att den ena är renlärig och den andra kättersk – ett fåtal har denna uppfattning, men den absoluta majoriteten traditionalister har det inte – finns det ingen anledning till varför en katolik som accepterar den ena skulle avvisa den andras teologiska innehåll som sådant. Många (inkl. Franciskus ännu levande företrädare) har kritiserat de nya liturgiska böckernas svagheter och underlåtelser, men väldigt få ifrågasätter deras sakramentala giltighet. Utöver detta kan ingen liturgisk reform någonsin vara ”oåterkallelig”, eftersom den i sig är en disciplinär fråga som är föremål för pragmatisk värdering och praktisk modifiering.

De prövostenar som påven ålägger tycks alltså ha att göra med något annat än deras ytliga betydelse. Här står ”Vaticanum II” och ”den liturgiska reformen” för något annat, något som inte kan sägas öppet.

Men låt oss vara ärliga: Teologiska diskussioner på hög nivå tilltalar inte de flesta troende. De går till den gamla mässan för att de älskar dess vördnadsfullhet, dess skönhet, dess transcendenta orientering, dess rika och alltid tillförlitliga böner (avsaknad av ”alternativsjukan”), dess atmosfär av tidlöshet som drar oss ur och över vårt alldagliga liv liksom kusinen i öst gör, den bysantinska gudomliga liturgin, som sjunger: ”Låt oss alla som mystiskt representerar keruberna och sjunger den tre gånger heliga psalmen till den livsskapande Treenigheten nu lägga undan alla jordiska bekymmer”. Vördnadsvärda liturgier som dessa för oss till himmelens gräns. Och de gör det på sätt som antingen inte existerar i Paul VI:s reformerade liturgi eller återfinns där endast klumpigt och sällsynt.

Dokumentet säger att de liturgiska böcker som promulgerats av de heliga påvarna Paul VI och Johannes Paulus II, i överensstämmelse med Andra Vatikankonciliets dekret, utgör det enda uttrycket för den romerska ritens lex orandi. Betyder detta att Missale Romanum från 1962 på något sätt avskaffas?

Det är i princip omöjligt för en påve att avskaffa den vördnadsvärda romerska riten, alla tiders mässa. Jag har förklarat skälet härtill i en artikel som publicerats på LifeSite News. Liksom Paul VI före honom dristar sig aldrig Franciskus i sitt motu proprio att säga:”den före liturgireformen gällande riten är nu avskaffad”. Snarare upphäver han Summorum Pontificum och försöker utesluta den gamla romerska riten från att utgöra en legitim lex orandi för den katolska tron. Detta är bisarrt, ohållbart och i slutändan inkoherent. Dokumentet är fullt av motsägelser och mental dimma. Det nämner aldrig ordinariatliturgin, som också är en del av den romerska riten men har en distinkt lex orandi, eller de olika former av den romerska riten som återigen inte är identiska med den (t.ex. den dominikanska eller norbertinska riten). Den förbittrade andan i Traditionis Custodes avslöjas i dess undermåliga komposition – ett resultat av brådska, brist på intelligens och en djup okunnighet om liturgisk historia och teologi.

Vi kan tillägga att teologiska ståndpunkter som på ett flagrant sätt går stick i stäv med ens föregångares är ungefär lika förnuftigt som att ivrigt såga av den gren man sitter på. Det rubbar förtroendet till antingen den nuvarande påven eller alla påvar.

Samtidigt bekräftar det dock att stiftbiskoparna har exklusiv behörighet att tillåta användningen av Missale Romanum från 1962 i sina stift i enlighet med instruktionerna från Heliga stolen.

Just det, ytterligare en av motsägelserna. Från och med den senaste söndagen, när jag gick i en latinsk mässa, bad jag (enligt motu propriet) inte längre med den romerska Kyrkans lex orandi. Och ändå var det en mässa i den romerska riten firad av en präst i god ställning och med Kyrkans fulla tillstånd. För mig tycks detta motu proprio vara ett perfekt exempel på nominalism och voluntarism, i det att det tror att vi genom att tillämpa ordetiketter på vissa realiteter verkligen får dessa realiteter att existera och att de existerar om vi vill att de ska existera, men inte om vi inte vill det. Detta är av samma skrot och korn som den relativistiska filosofi som kan urskiljas i så många av detta pontifikatets handlingar, en slags förening av otrohet och irrationalitet som parodierar den katolska harmonin mellan tro och förnuft.

I själva verket finns det mycket goda skäl att hävda – jag gjorde en ansats i texten på LifeSite – att detta dokument är så fullt av felaktigheter, tvetydigheter och motsägelser att det saknar juridisk giltighet. Dokumentet är illegitimt från första början. Det kommer inte att hindra vissa hierarker från att känna sig tvungna att genomföra det med en hastighet som ger bevis på deras enhet i anden med den regerande påven. I motsats härtill behöver man bara erinra sig hur Ex Corde Ecclesiae av Johannes Paulus II, dokumentet som försökte städa upp i den katolska högre utbildningen, förblev nästan helt ogenomfört.

Vi kan dock se några hoppfulla tecken: Biskop Paprocki från Springfield, Illinois, befriade kanoniskt sitt stift från vissa delar av motu propriet; ärkebiskop Fisher i Sydney förklarade för sitt stift att den gamla mässan kommer att fortsätta firas och att de trogna inte behöver vara rädda för att förlora den. Jag har hört talas om ett stift där biskopen inom 24 timmar hade gett förnyat tillstånd till 27 präster att fortsätta läsa den latinska mässan. Rapporter som dessa, som ständigt når mig, indikerar att antalet vänner till traditionen, eller åtminstone diplomatiska kompanjoner, kanske är större än vi har insett. Detta motu proprio gör att de nu kommer fram ur buskagen. Tydliga alternativ tenderar att ha den effekten.

I vilket fall som helst, oavsett vad detta motu proprio än påstår om motsatsen, behöver ingen präst något tillstånd för att läsa den tridentinska mässan. Oundvikligen och förståndigt nog vill de flesta präster vara eller förbli på god fot med sina biskopar och kommer att anhålla om deras välsignelse (och även spela med och kalla det ”tillstånd”), men det är viktigt att komma ihåg att detta bara är en formalitet, en fråga om en klerikal artighetsbetygelse.

Även om den traditionella mässan fortfarande är tillåten under vissa omständigheter, är detta ett steg mot att den förbjuds helt och hållet?

Vår tids neo-modernister önskar inget annat än just detta, just eftersom de förstår sanningen av axiomet lex orandi, lex credendi, lex vivendi. Traditionella katoliker är på sätt och vis vaccinerade mot destruktionen och rekonstruktionen av katolicismen som har bedrivits under en tid nu, i den ”långa marschen genom institutionerna”. Sådana katoliker är vår tids ”ikonofiler” som vördar Kristi och Hans heligas bilder – den primära bilden är själva liturgin! – och som därför skapar en central plats för ritual, kultur, minne, historia. Ikonoklasterna vill befria kyrkan från dessa element och ersätta dem med sina egna humanistiska substitut. Fraktionen som sitter vid makten just nu kommer att göra sitt yttersta för att undertrycka den gamla mässan helt och hållet. Det är ännu värre: De vill utplåna usus antiquior i sin helhet – alla de sakramentala riterna, Pius X:s Breviarium Romanum, Rituale Romanum, Pontificale Romanum, alltihop. De börjar med mässan då den är ”källan och toppen”, men deras slutmål är att se den historiska romerska riten förpassad till artiklar i uppslagsverk. Vi måste arbeta och be väldigt mycket för att kunna göra motstånd mot deras ansträngningar, och det kommer att bli väldigt stökigt på sina håll.

Till sist, finns det några råd som du skulle vilja ge våra läsare, dr Kwasniewski?

Under de tre dagar som följde på publiceringen av motu propriet insåg jag på nytt omfattningen av det andliga krig som vi som traditionella katoliker utkämpar. Lås oss inte bedra oss själva: Detta är en strid om själarna, en strid om prästerna och ordensfolket, en strid om Kyrkans framtid, om våra efterkommande. Vi måste ge allt – eller så är allt över. Vi måste drivas av tro, inte rädsla.

Min hustru och jag bestämde oss för att ålägga oss en helig timma dagligen i adorationskapellet nära vårt hem för att be om en lösning på denna kris, att be för alla präster och lekmän som detta kommer att påverka, för alla biskoparna och naturligtvis för påven. Jag uppmanar alla att göra något konkret, även om det är något så enkelt som att dagligen be i rosenkransen för att traditionen ska återställas till sin rättmätiga plats. Bär vår Fru av Karmels bruna skapular, om du inte redan gör det. Välj en dag eller dagar för fasta: Vår Herre säger att vissa demoner bara drivs ut genom bön och fasta. Och slutligen kom ihåg att denna kris sannolikt inte kommer att ridas ut snabbt. Vi kanske inte ens lever så att vi kan se dess upplösning, utan det kommer att vara våra barn och barnbarn som skördar frukterna av det vi sår idag med de böner, mödor och lidanden vi uppoffrar. Vi gör allt detta för att Gud förtjänar vår trogna kärlek och belönar den med tillträde till den himmelska liturgin.

En vän påminde mig nyligen om några lämpliga verser ur den helige Petri första epistel: ”Och hvem är den, som kan skada eder, om I nitälsken för det goda? Men om I än skullen hafva att lida för rättfärdighetens skull saliga ären I! Hysen icke fruktan för dem och låten icke förskräcka eder; utan hållen Herren Kristus helig i edra hjärtan, alltid beredda till att redogöra inför hvar och en, som af eder begär räkenskap för det hopp, som I hafven, men med saktmod och fruktan, hafvande ett godt samvete, på det att de, som förtala eder goda vandel i Kristus, må komma på skam i det, hvari de tala illa om eder. Ty det är bättre, om så skulle vara Guds vilja, att lida, då I gören det goda, än då I gören det onda” (1 Pet 3:13–17).

Må S:t Gregorius den store, S:t Pius V och alla heliga påvar be för oss!

Källa: The Remnant Newspaper

Skrivet av: Berndt David Assarsson | 28 juli 2021

Brev från fader Pagliarani om motu propriet ”Traditionis custodes”

Brev från generalsuperiorn för S:t Pius X:s prästbrödraskap med anledning av publiceringen av motu propriet “Traditionis custodes”

Kära medlemmar och vänner av S:t Pius X:s prästbrödraskap!

Motu propriet Traditionis custodes och dess följebrev har kraftigt skakat om den s.k. traditionella rörelsen. Vi kan helt logiskt konstatera att kontinuitetens hermeneutiks era med dess dubbeltydigheter, illusioner och omöjliga ansträngningar på ett radikalt sätt är till ända – förkastad med ett penndrag. Dessa tydliga åtgärder påverkar inte S:t Pius X:s prästbrödraskap direkt. De måste emellertid utgöra ett tillfälle för oss att reflektera djupare över situationen. För att göra det är det nödvändigt att ta ett steg tillbaka och ställa oss själva en fråga som är både gammal och ny: Varför är den tridentinska mässan fortfarande ett sådant stridsäpple efter femtio år?

Först och främst måste vi komma ihåg att det heliga mässoffret är en fortsättning i tiden på den bittraste strid som någonsin har utkämpats: striden mellan Guds rike och Satans rike. Denna strid kulminerade på Golgata genom vår Herres triumf. Det är för denna strid och för denna seger som Han antagit kött. Eftersom vår Herre segrade genom korset och Sitt dyrbara blod, är det förståeligt att också dess fortsättning präglas av konflikter och motsägelser. Varje katolik är kallad till denna strid. Vår Herre påminde oss om detta när Han sade att Han kom för att sända svärdet till jorden (Matt 10:34). Det är inte förvånande att mässan, som fullkomligt uttrycker vår Herres definitiva seger över synden genom Hans försoningsoffer, i sig är ett tecken som skall bli motsagt.

Men varför har mässan blivit ett motsägelsens tecken inom själva Kyrkan? Svaret är enkelt och alltmer tydligt. Efter femtio år har de olika element som bekräftar svaret blivit uppenbara för alla välinformerade katoliker: Den tridentinska mässan uttrycker och förmedlar en uppfattning av det kristna livet – och följaktligen en uppfattning av den Katolska Kyrkan – som är absolut oförenlig med den ecklesiologi som framkom ur det Andra Vatikankonciliet. Problemet är inte bara liturgiskt, estetiskt eller rent tekniskt. Problemet är samtidigt doktrinärt, moraliskt, andligt, ecklesiologiskt och liturgiskt. I ett nötskal är det ett problem som påverkar alla aspekter av Kyrkans liv, utan undantag. Det är en fråga om tro.

Å ena sidan har vi alla tiders mässa. Den är baneret för en Kyrka som trotsar världen och är säker på seger, ty dess strid är inget annat än fortsättningen på striden som vår Herre utkämpade för att förgöra synden och för att förgöra Satans rike. Det är i mässan och genom mässan som vår Herre värvar katolska själar till sina bataljoner, genom att låta dem ta del av både Sitt Kors och Sin Seger. Av allt detta följer en i grunden militant uppfattning om det kristna livet som kännetecknas av två element: en anda av offer och ett orubbligt övernaturligt hopp.

Å andra sidan har vi Paul VI:s mässa. Den är ett autentiskt uttryck för en Kyrka som vill leva i harmoni med världen och lyssnar till världens krav. Den representerar en Kyrka som i slutändan inte längre behöver kämpa mot världen eftersom den inte längre har något att förebrå världen. Här är en Kyrka som inte längre har något att lära världen eftersom den lyssnar på världens makter. Det är en Kyrka som inte längre behöver vår Herres offer eftersom Hon, efter att ha förlorat förståelsen av synden, inte längre har något att sona för. Här är en Kyrka som inte längre har till uppgift att återställa vår Herres Jesu Kristi universella kungadöme, eftersom Hon vill ge sitt bidrag till en bättre värld som är friare, mer jämlik och mer ansvarsfull mot miljön – och allt detta med rent mänskliga medel. Detta humanistiska uppdrag som Kyrkans män har gett sig själva måste nödvändigtvis motsvaras av en liturgi som är lika humanistisk och tömd på varje begrepp av helighet.

Denna strid som har rasat de senaste femtio åren och som just har bevittnat en mycket betydelsefull händelse den 16 juli, är inte ett enkelt krig mellan två riter: det är verkligen ett krig mellan två olika och motsatta uppfattningar om den Katolska Kyrkan och om kristet liv – uppfattningar som är absolut irreducibla och oförenliga med varandra. För att parafrasera S:t Augustinus kan man säga att de två mässorna har byggt varsin stad: alla tiders mässa har byggt en kristen stad, den nya mässan försöker bygga en humanistisk och sekulär stad.

Eftersom den allsmäktige Guden har tillåtit allt detta, måste det säkert vara för ett större gott. För det första för oss själva, som har den oförtjänta lyckan att känna den tridentinska mässan och som kan dra nytta av den! Vi har en skatt av ett värde som vi inte alltid uppskattar och som vi kanske håller fast vid alltför mycket av gammal vana. När något värdefullt attackeras eller hånas, börjar vi bättre uppskatta dess verkliga värde. Må denna ”chock”, orsakad av hänsynslösheten i de officiella texterna av den 16 juli, tjäna till att förnya, fördjupa och återupptäcka vår förbundenhet med den tridentinska mässan! Denna mässa – vår mässa – måste verkligen vara för oss som den mycket dyrbara pärlan i evangeliet, för vilken vi är redo att avstå allt, för vilken vi är redo att sälja allt. Den som inte är beredd att utgjuta sitt blod för denna mässa är inte värd att fira den! Den som inte är beredd att ge upp allt för att skydda den är inte värd att delta i den!

Detta borde vara vår första reaktion på dessa händelser som just har skakat den Katolska Kyrkan. Vår reaktion, som katolska präster och som katolska lekmän, måste vara djupgående och mer långtgående än alla dessa svaga och ibland hopplösa kommentarer.

Vår Herre har verkligen ett annat mål i åtanke med att tillåta detta nya angrepp på den tridentinska mässan. Ingen kan tvivla på att många präster och troende under de senaste åren har upptäckt denna mässa och att de genom den har mött en ny andlig och moralisk horisont som har öppnat dörren till deras själars helgelse. De senaste åtgärderna mot denna mässa kommer att tvinga dessa själar att dra alla konsekvenser av vad de har upptäckt: de måste nu välja – med alla de element av urskiljning som står till deras förfogande – vad som är nödvändigt för varje välinformerat katolskt samvete. Många själar kommer att stå inför ett viktigt val som kommer att påverka deras tro, ty – och låt oss säga det en gång till – det heliga mässoffret är det högsta uttrycket för ett doktrinärt och moraliskt universum. Det är därför en fråga om att välja den katolska tron ​​i sin helhet och genom den välja vår Herre Jesus Kristus med Hans kors, Hans offer och Hans universella kungadöme. Det handlar om att välja Hans dyrbara blod, att efterfölja den Korsfäste och att följa Honom till slutet genom en fullständig, sträng och konsekvent trohet.

S:t Pius X:s prästbrödraskap har en skyldighet att hjälpa alla de själar som för närvarande är uppbragta och förvirrade. För det första har vi skyldigheten att förvissa dem om att den tridentinska mässan aldrig kan försvinna från jordens yta. Denna är ett absolut nödvändigt hoppets tecken. Dessutom måste var och en av oss, såväl präster som lekmän, utsträcka en varm hjälpande hand till dem, ty den som inte har en önskan att dela med sig av de rikedomar som han åtnjuter är i sanning inte värdig att äga dem. Endast på detta sätt kan vi verkligen älska själarna och visa vår kärlek till Kyrkan. Ty varje själ som vi vinner för vårt Herres kors och den oändliga kärlek Han uppenbarade genom Sitt offer, kommer att vara en själ verkligt vunnen för Hans Kyrka och för den kärlek som ger liv åt Hans kyrka, som måste vara vår, särskilt i dessa tider.

Det är åt vår Smärtorika Moder som vi anförtror dessa intentioner. Det är till Henne vi riktar våra böner, eftersom vår Fru än den som djupast har trängt in i in i mysteriet med vår Herres Jesu Kristi offer och seger på korset. Det finns ingen större än Maria som har varit så nära förenad med Hans lidanden och Hans seger. Det är i hennes händer som vår Herre har lagt hela den Katolska Kyrkan. Det är därför den Katolska Kyrkan anförtror åt henne sin mest dyrbara skatt: vår Herres Jesu Kristi testamente – det heliga mässoffret.

Menzingen, den 22 juli 2021
S:ta Maria Magdalenas festdag
Don Davide Pagliarani, generalsuperior.

Källa: FSSPX News

Skrivet av: Berndt David Assarsson | 27 juli 2021

”Liturgin är inte påvarnas leksak, den är Kyrkans arv”

”Liturgin är inte påvarnas leksak, den är Kyrkans arv” – uttalande av hjälpbiskop Rob Mutsaerts av ‘s-Hertogenbosch, Nederländerna.

22 juli, 2021

Ett ondskefullt påbud från påve Franciskus

Påve Franciskus främjar synodalitet – alla ska få komma till tals, alla ska få höras. Detta var knappast fallet med hans nyligen publicerade motu proprio Traditionis Custodes, en ukaz [förordning från tsaren i Ryssland] som på ett omedelbart sätt måste sätta punkt för den traditionella latinska mässan. Således drar Franciskus ett stort rött streck över Summorum Pontificum, påve Benedictus XVI:s motu proprio som gav stort utrymme åt den gamla mässan.

Det faktum att Franciskus här använder maktspråk utan någon konsultation tyder på att han håller på att förlora sin auktoritet. Detta var tydligt redan när den tyska biskopskonferensen inte brydde sig om påvens råd vad gäller synodalitetsprocessen. Detsamma inträffade i USA när påven Franciskus uppmanade biskopskonferensen att inte förbereda ett dokument om värdigt mottagande av den heliga kommunionen. Påven måste ha trott att det skulle vara bättre [i det här fallet] att inte bara ge råd längre, utan underteckna en verkställande order om dödsstraff nu när vi talar om den traditionella mässan!

Språkbruket liknar väldigt mycket en krigsförklaring. Varje påve sedan Paulus VI har alltid lämnat dörren på glänt för den gamla mässan. Om detta justerades rörde det sig om mindre revideringar – se t.ex. indulten från 1984 och 1988. Johannes Paulus II var av den bestämda uppfattningen att biskoparna borde vara generösa med att tillåta den tridentinska mässan. Benedictus XVI öppnade dörren på vid gavel med Summorum Pontificum, ”Vad som var heligt då, är heligt nu”. Franciskus slår igen dörren med en smäll med Traditionis Custodes. Det känns som ett svek och är ett slag i ansiktet på hans företrädare.

Förresten har kyrkan aldrig avskaffat liturgier. Inte ens Trientkonciliet gjorde det. Franciskus bryter helt med denna tradition. Motu propriot innehåller, kortfattligt och slagkraftigt, några förslag och befallningar. Mer utförliga och detaljerade förklaringar återfinns i följebrevets utläggningar. Dessa utläggningar innehåller en hel del faktiska fel. Ett av dem är påståendet att vad Paulus VI gjorde efter Vaticanum II är detsamma som vad Pius V gjorde efter Trient. Detta är helt enkelt långt ifrån sanningen. Kom ihåg att det innan Trient fanns olika transkriberade manuskript i omlopp och lokala liturgier hade dykt upp här och där. Situationen var rörig.

Trientkonciliet ville återställa liturgierna, ta bort felaktigheter och säkerställa renlärighet. Trientkonciliet försökte inte skriva om liturgi eller göra tillägg, nya eukaristiska böner, ett nytt lektionarie eller en ny kalender. Det handlade om att säkerställa oavbruten organisk kontinuitet. Missalet från 1570 gåt tillbaka till 1474 års missale och så vidare hela vägen tillbaka till 300-talet. Det fanns en kontinuitet från 300-talet och framåt. Från och med 1400-talet var det ytterligare fyra århundraden av kontinuitet. Ibland skedde på sin höjd några mindre förändringar – ett tillägg till en fest, firande eller rubrik.

I konciliedokumentet Sacrosanctum Concilium efterfrågade Vaticanum II liturgiska reformer. Sammantaget var detta ett konservativt dokument. Latinet upprätthölls, gregorianiken behöll sin rättmätiga plats i liturgin. Utvecklingen som följde Vaticanum II gjorde dock stora avsteg från konciliets dokument. Den ökända ”koncilieandan” står ingenstans att finna själva koncilietexterna. Endast 17% av det gamla Trientmissalets orationer återfinns intakta i Paulus VI:s nya mässa. Man kan knappast tala om kontinuitet, om en organisk utveckling. Benedictus XVI erkände detta och gav av den anledningen gott om utrymme för den gamla mässan. Han sa till och med att ingen behövde hans tillstånd (”det som var heligt då är fortfarande heligt nu”).

Franciskus låtsas nu som om hans motu proprio hör hemma i Kyrkans organiska utveckling, vilket är helt verklighetsfrämmande. Genom att göra den latinska mässan praktiskt taget omöjlig att fira bryter han slutligen med den Romersk-katolska Kyrkans gamla liturgiska tradition. Liturgin är inte påvarnas leksak, den är Kyrkans arv. Den gamla mässan handlar inte om nostalgi eller smak. Påven bör vara traditionens väktare, påven är en trädgårdsmästare, inte en fabrikör. Kyrkorätten är inte bara en fråga om positiv rätt; det finns också sådant som naturrätt och gudomlig rätt, och dessutom finns det sådant som Tradition som man helt enkelt inte kan skjuta åt sidan.

Vad påven Franciskus gör här har inget att göra med evangelisering och ännu mindre att göra med barmhärtighet. Det handlar om ideologi.

Besök vilken församling som helst där den gamla mässan firas. Vad finner du där? Människor som bara vill vara katoliker. Dessa är i allmänhet inte människor som deltar i teologiska tvister, och de är inte heller motståndare till Vaticanum II (även om de är motståndare till det sätt på vilket det genomfördes). De älskar den latinska mässan för dess helighet, dess transcendens, själens frälsning som är central för den, liturgins värdighet. Du möter stora familjer; människor känner sig välkomna. Den firas bara på ett fåtal platser. Varför vill påven neka människor detta? Jag säger åter: det är ideologi. Det är antingen Vaticanum II – inklusive dess genomförande, med alla dess avvikelser – eller ingenting! Det relativt lilla antalet troende (ett antal som förresten växer allteftersom Novus Ordo kollapsar) som trivs med den traditionella mässan måste och kommer att utrotas. Det är ideologi och ondska.   

Om du verkligen vill evangelisera, verkligen vill vara barmhärtig, verkligen vill stödja katolska familjer, så håller du den tridentinska mässan i ära. Från och med dagen för motu propriots utfärdade får den gamla mässan inte firas i församlingskyrkor (var ska den då firas?); du behöver uttryckligt tillstånd från din biskop, som bara får tillåta det vissa dagar; för dem som kommer att prästvigas i framtiden och vill fira den gamla mässan måste biskopen ansöka om tillstånd från Rom. Hur diktatorisk, hur opastoral, hur obarmhärtig vill du vara!  

Franciskus, i artikel 1 i sitt motu proprio, kallar Novus Ordo (den nuvarande mässan) ”det unika uttrycket för den romerska ritens Lex Orandi”. Han skiljer därför inte längre mellan den ordinarie formen (Paulus VI) och den extraordinarie formen (Tridentinska mässan). Det har alltid sagts att båda är uttryck för Lex Orandi, inte bara Novus Ordo. Återigen avskaffades aldrig den gamla mässan! Jag hör aldrig Bergoglio tala om de många liturgiska missbruk som finns överallt i otaliga församlingar. I församlingarna är allt möjligt – utom den tridentinska mässan. Alla vapen används i striden för att utrota den gamla mässan.    

Varför? För Guds skull, varför? Vad är detta för besatthet hos Franciskus att vilja utradera[1] den lilla gruppen av traditionalister? Påven ska vara traditionens väktare, inte traditionens fångvaktare. Medan Amoris Laetitia utmärkte sig för sin otydlighet är Traditionis Custodes en helt tydlig krigsförklaring. Jag misstänker att Franciskus skjuter sig själv i foten med detta motu proprio. För Sankt Pius X:s prästbrödraskap kommer detta att visa sig vara goda nyheter. De kunde aldrig ha gissat hur mycket de skulle komma att stå i skuld till Franciskus…


[1] Biskopen använder här det laddade tyska ordet ausradieren som användes av Hitler när han talade om att utradera städer från kartan: ”Wir werden ihre Städte ausradieren”.

Källa: Rorate Caeli

Skrivet av: Berndt David Assarsson | 30 juni 2021

De heliga apostlafurstarna Petrus och Paulus

De heliga apostlafurstarna Petrus och Paulus – 29 juni

S:t Petrus korsfäst, S:t Paulus halshuggen under kejsar Nero den 29 juni, sannolikt år 67. Begravna i var Rom i var sin världsberömda basilika.

F. Apostlarnas Mästare, vår Herre och Frälsare Jesus Kristus, vilja vi tillbedja.
Sv. Honom vare lov och pris i evighet!
F. Helige Petrus, dig prisa vi salig, ty du är klippan, på vilken Herren har byggt sin Kyrka.
Sv. Och helvetets portar skola icke överväldiga henne.
F. I ditt livs största ögonblick, helige Petrus, då du högtidligt hade bekänt din tro på Jesus, att han är Kristus, den levande Gudens Son, då prisade han själv, Herren och Mästaren, dig salig, gjorde dig till sin Kyrkas klippgrund och gav dig makt att binda och lösa med giltighet inför himmelens Gud. Detta är Herrens egna ord, därför tro vi fast, att du är klippan, på vilken Kristi Kyrka är byggd.
Sv. Och helvetets portar skola icke överväldiga henne.
F. Salig är du, helige Petrus, och värdig allt lov för den särskilda utkorelses skull, med vilken Frälsaren utmärkt dig alltifrån den stund, då han först kallade dig och bjöd dig att övergiva allt och kasta ut ditt nät efter människor. Du blev Mästarens vän, du kunde fråga honom om himmelrikets hemligheter; du såg hans härlighet på Tabor och hans dödsångest i örtagården. Sedan du avtagit din förnekelses syndaskuld med ångerns bittra tårar, fick du försona din svaghet genom att tre gånger bedyra din kärlek till Herren, varefter du anförtroddes att vakta Herrens får och lamm, hela den hjord, som blivit återlöst med sin Herres dyrbara blod.
Salige apostel, helige Petrus, bed för oss, att vår tro icke må försvagas utan bestå mot helvetets alla angrepp; bed för oss till vår själs Herre, Jesus Kristus, att han i sin nåd ville leda oss genom denna värld, så att vi utan fruktan kunna lämna den, då stunden är inne att vi skola mottaga våra gärningars lön.
F. Bed för oss, helige Petrus,
Sv. Att vi må värdiga varda Kristi löften.
Låtom oss bedja. Gud, du som genom att skänka din salige apostel Petrus himmelrikets nycklar har givit honom den översteprästerliga makten att binda och lösa, förunna oss, att vi genom hans förbön må bliva lösta från våra synders band. Genom Kristus, vår Herre.
Sv. Amen.

F. Helige aposteln Paulus, du var Guds Sons utvalda redskap,
Sv. Till att förkunna hans namn för hednafolk och konungar och Israels barn.
F. I sanning stor har Herrens misskundsamhet varit mot dig, helige Paulus! Då du ännu förföljde Kyrkan, väntade han på dig vid Damaskus med sin förbarmande nåd. Han visade sig för dig, som icke kände honom, han överväldigade dig, som icke bett därom, med sin nåds allt övervinnande klarhet, och fyllde dig med himmelsk kraft, så att du, som förr varit Kyrkans förföljare, blev ett utvalt redskap.
Sv. Till att förkunna hans namn för hednafolk och konungar och Israels barn.
F. Helige Paulus! Guds nåd har icke förgäves blivit dig given. Med iver och trofasthet har du samverkat med nåden. Du sparade icke dig själv, utan från stad till stad, från land till land har du förkunnat Jesu lära under förföljelser och trångmål och faror från alla sidor. Du ville för alla vara allt, för at vinna alla för Kristus, och medan du överallt predikade Jesus Kristus, den korsfäste, bar du själv lidandets alla märken på din kropp.
Helige Paulus, bed för oss, att våra hjärtan må brinna liksom ditt av kärlek till Frälsaren och att vi efter ditt exempel må kämpa den goda kampen, bevara tron och, efter att hava fullbordat vårt levnadslopp, uppnå rättfärdighetens krona.
F. Bed för oss, helige apostel Paulus,
Sv. Att vi må värdiga varda Kristi löften.
Låtom oss bedja. Gud, du som har undervisat hednafolken genom din helige apostel Paulus’ predikan, giv att vi, som fira hans minne, även må erfara hans mäktiga förbön. Genom Kristus, vår Herre. Amen.

F. Heliga apostlafurstar Petrus och Paulus, som älskade varandra här i livet,
Sv. Och icke skildes från varandra i döden.
F. Edert minne är som ett heligt, levande band, vilket knyter alla rättrogna hjärtan med förtröstansfull glädje till den eviga staden, till Rom. I haven bragt Frälsaren milda namn till jordkretsens hårda betvingare. Genom eder har den stad, som förr var all villfarelses ursprung, blivit sanningens lärjunge och förkunnare; edert blod, som utgöts på korset och under svärdet, har helgat de höjder, varifrån våra själar stärkas och ledas, och edra gravar beskydda ingångarna till den stad, vars mest strålande smycken de hava blivit.
F. I som älskade varandra här i livet.
S. Haven ej heller blivit skilda från varandra i döden.
Låtom oss bedja. Allsmäktige Gud, vi prisa dig för den nåd, som du förkunnar oss i din heliga Kyrka. Vi tacka dig framför allt därför, att du har givit oss en härlig och för alla synlig medelpunkt i den romerska Kyrkans primat. Vi tacka dig för den säkerhet och trygghet, i vilken vi kunna leva under din ställföreträdare, som talar till oss med samma myndighet som de heliga apostlarna Petrus och Paulus. Bevara den romerske biskopen och hela den romerska Kyrkan i orubblig trohet mot ditt heliga ord. Låt ditt Evangeliums ljus stråla ut från denna kristenhetens medelpunkt till alla dem, som ännu sitta i mörkret och dödens skugga. Bevara oss alla i den läras enhet och renhet, för vilken dina heliga apostlar Petrus och Paulus hava arbetat, stridit och lidit.
F. Bedjen för oss, helga apostlafurstar Petrus och Paulus,
Sv. Att vi må värdiga varda Kristi löften.
Låtom oss bedja. Gud, du som har helgat den romerska Kyrkan genom den martyrdöd, som dina heliga apostlar Petrus och Paulus hava lidit, giv att din Kyrka i allt må följa deras lära, genom vilken hon först har mottagit tron. Genom Kristus, vår Herre. Amen.

Källa: Oremus, svensk katolsk bönbok. Tredje upplagan.

Skrivet av: Berndt David Assarsson | 07 juni 2021

Grisez om att balansera hälsa mot andra överväganden

Grisez om att balansera hälsa mot andra överväganden

Edward Feser

Nu när miljontals har vaccinerats, ”skräckfiguren” Donald Trump är borta och livet börjar återgå till det normala, får somliga människor litet kritisk distans till fjolårets hälsokris – vilken orsakades av reaktionen på viruset i lika hög grad som av själva viruset. Den liberala tidskriften The Atlantic kritiserar ”liberalerna som inte kan sluta stänga ner”.Real Time utmanar Bill Maher sina vänsterkamrater att erkänna sina överdrifter och desinformation om ämnet covid-19. På Daily Clout intervjuar feministen Naomi Wolf dr Jay Bhattacharya från Stanford, som säger att nedstängningarna var ”det största folkhälsomisstag vi någonsin gjort” vilket orsakade skador ”värre än av covid”.

Katastrofen hade flera orsaker. Däribland märks politiken, som förgiftar nästan allt idag. Där märks expertkulten, vars adepter tror att rationellt tänkande i huvudsak är en fråga om att skrika ”Vetenskap!” i ansiktet på alla som inte håller med dig. Men där märks också det paradoxala faktum att ibland kan det värsta när man hanterar en kris vara att bli fixerad vid denna. En vis människa ser problemet, men en fanatiker ser endast problemet.

Filosofen James Ross karakteriserade en gång en medfilosofs onödigt tekniska och ineffektiva argument som analogt med att släppa en atombomb för att försöka döda en myra – och missa. Jag skulle inte säga att covid-19 är som en myra precis, men det är bestämt långt mindre dödligt än vad folk fruktade för ett år sedan. Och att stänga inne stora populationer av friska människor för att hantera viruset, har verkligen visat sig vara som att släppa en atombomb och missa, till enormt förfång för människors försörjning och psykiska hälsa och barns utbildning, utan några som helst bevis för att det hade några goda effekter som inte kunde ha uppnåtts på ett mindre extremt sätt. Under tiden avfärdades gällt de som uppmanade till försiktighet som ”mormors-mördare” som sätter ekonomin före liv etc. Detta är fanatismens röst som vägrar att se något annat än själva problemet.

Den katolske moralteologen Germain Grisez [1929 – 2018] från ”new natural law”-skolan kan knappast anklagas för att i otillräcklig grad sätta värde på människolivet. Han trodde inte bara att det är moraliskt bättre att i praktiken aldrig verkställa dödsstraff (en uppfattning som det står en katolik fritt att ha), utan att dödsstraff alltid och intrinsikalt är av ondo, även i princip (en uppfattning som är heterodox, som Joe Bessette och jag har visat). Han ansåg, med tanke på hälsoriskerna, att regelbunden tobaksrökning utgör en allvarlig synd, en uppfattning som enligt min mening är alltför extrem (se ss. 600-603 i Grisez’ The Way of the Lord Jesus).

Samtidigt var även Grisez på det klara med att det är ett misstag att betona liv och hälsa till en sådan grad att andra viktiga värden undergrävs. Här är han helt i linje med traditionella naturrättsresonemang och katolsk moralteologi. Vissa handlingar är uteslutna och absolut förbjudna (såsom direkt och avsiktligt dödande av oskyldiga i abort och eutanasi) och andra är absolut erforderliga (såsom att tillhandahålla de vanliga medlen för de sjukas överlevnad, som mat och vatten). Men det finns en rad handlingar och strategier som, även om de kan bidra till hälsan och livets bevarande, måste balanseras mot andra värden, så att de inte är absolut erforderliga. Huruvida man ska göra bruk av dem eller ej är en bedömningsfråga, om vilken människor av god vilja av rationella skäl kan vara oense.

I volym 2 av The Way of the Lord Jesus (specifikt i fråga F i kapitel 8) anger Grisez några viktiga relevanta principer. Först varnar han för att vår uppfattning om hälsa ”inte bör utvidgas till att omfatta mänskligt välbefinnande i allmänhet” (s. 520). Det finns en tendens hos somliga att vilja inkludera i stort sett vad som helst som på något sätt främjar vårt välbefinnande i begreppet ”hälsa”, så att det faller inom ramen för ”folkhälsan”. Detta är sofistik, begreppsmässigt slarvigt och tenderar att uppmuntra till demagogi.

Ett liknande semantiskt slarv kan ses i hur många katoliker ”vänster om mittfåran” använder begreppet ”pro-life”. Detta uttryck har ingen katolsk doktrinär eller teologisk betydelse alls. Det är bara en politisk slogan som historiskt är förknippad med motståndare ”höger om mittfåran” till abort. Men somliga har använt sig av det retoriska tricket att definiera ”liv” så brett att allt som på något sätt kan vara befrämjande för hälsa och välbefinnande – statlig hälso- och sjukvård, liberaliserade invandringslagar, ”säkrare hemma”-politik etc. – betecknas som ”pro-life”. Nästa steg är att insistera på att envar som påstår sig vara ”pro-life”, men motsätter sig offentligt finansierad sjukvård, öppna gränser, nedstängning av samhället etc. är en hycklare och kanske till och med avviker från katolsk lära.

Sofisteriet här är verkningsfullt, i den mån det är så, just för att det är så skamlöst. Skillnaderna mellan ”pro-lifers’” traditionella angelägenheter och vänsterns nuvarande käpphästar är både uppenbara och större än några likheter. Abort och eutanasi är intrinsikalt orätt och av ondo oavsett omständigheterna. Hur man däremot bäst finansierar hälso- och sjukvård, hur många invandrare som ska släppas in i ett land och under vilka omständigheter, hur man bäst hanterar en pandemi etc. är bedömningsfrågor där man måste balansera olika relevanta moraliska principer och konkreta omständigheter, så att människor av god vilja på rationella grunder kan vara oense om specifika strategier. Att försöka dölja dessa avgörande skillnader genom att lägga beslag på den politiska parollen ”pro-life” och kasta den i ansiktet på sina motståndare har exakt noll doktrinär eller teologisk giltighet. Man kan lika gärna använda detta korkade retoriska knep för att hävda att eftersom katoliker är ”pro-life”, borde de vara vegetarianer eller konvertera till jainismen.

När vi hursomhelst på Grisez’ inrådan använder ”hälsa” och relaterade ord med precision snarare än som retoriska slagträn, är det uppenbart att det är ett felslut att anta att skränandet av sådana ord borde sätta stopp för all debatt om huruvida samhälleliga nedstängningar är en god idé.

Grisez påpekar också att en tendens att låta överväganden om hälsa övertrumfa allt annat kan återspegla en världslig inställning snarare än en kristen. Han skriver:

Val som rör hälsa bör ta hänsyn till andra värden. Dels för att hälsa är en aspekt av livets grundläggande goda och ett medel för andra värden, men också eftersom, då många människor överdrivet fruktar döden och högaktar hälsovård och teknologi, tenderar människor i rika länder ibland att betrakta hälsa som om det vore det viktigaste värdet. Som resultat antar de att andra värden måste underordna sig hälsans högsta anspråk, och så gör de sina övervägande och sina val i hälsofrågor utan att vederbörligen beakta sina andra plikter. Hur viktigt hälsa än är, så är det dock endast ett gott bland andra, och kristna bör harmonisera sina hälsoval med andra delar av sina personliga kall. Detta innebär sällan att hälsan bör försummas helt, men det kräver ofta att de medel som används för att skydda och främja hälsan, ska väljas ut och begränsas så att interferens med andra områden i livet undviks (s. 521).

Vilka andra områden skulle det kunna vara? Grisez sammanfattar katolsk lära om hur man ska avgöra om man ska använda sig av extraordinära medel för att förlänga livet eller ej och skriver:

Sjukvårdens bördor kan utgöra en adekvat anledning till att avstå från dem. Livet är som andra grundläggande mänskliga värden. Det sätter inte alla andra värden ur spel, och det förtjänar inte heller alltid att sättas främst. Det finns alltid skäl att inte göra något som skyddar livet eller befrämjar hälsan, eftersom vård alltid innebär bördor. Därför kräver en sund bedömning att man identifierar både de potentiella fördelarna och nackdelarna av möjliga former av vård. I denna fråga lär den Heliga stolen:

Det är också tillåtet att nöja sig med de normala medel som läkekonsten kan erbjuda. Därför kan man inte ålägga någon skyldigheten att använda en teknik som redan används men som medför en risk eller är betungande. En sådan vägran är inte liktydigt med självmord; tvärtom bör det betraktas som en acceptans av människans villkor eller en önskan att undvika ett medicinskt förfarande som är oproportionerligt i förhållande till de resultat som kan förväntas eller en önskan att inte betunga familjen eller samhället med alltför stora kostnader. [Troskongregationen, Deklaration om eutanasi, 5 maj 1980]

Därför kan bördor som är knutna till själva vården utgöra tillräckliga skäl för att avstå från den. Dessa bördor kan grupperas i tre kategorier:

i) Vård som medför ekonomiska kostnader och använder faciliteter och tjänster som vanligtvis kan användas bättre.

ii) Många åtgärder som kan vidtas för hälsans skull kan också innebära negativa biverkningar för hälsan själv. Kirurgi medför alltid risker för dödsfall och/eller funktionshinder, medicinering stör ofta olika funktioner. Undersökningar och behandlingar är ofta smärtsamma, och smärta kan störa interferera med ett gott funktionssätt, särskilt på psykisk nivå.

iii) Många åtgärder som kan vidtas för hälsans skull medför negativa biverkningar för andra mänskliga värden. De kan begränsa ens inre liv och aktivitet, hindra en från att röra sig fritt, isolera en från familj och vänner och så vidare (ss. 526-27).

Observera att överväganden om ekonomiska kostnader, psykologiska kostnader, förlust av rörelsefrihet, isolering från familj och andra och dylikt, är faktorer som katolsk lära säger kan övertrumfa de fördelar för livet och hälsan som en behandling kan tänkas medföra. Men detta är precis det slags överväganden som kritiker till samhällsnedstängningar hänvisade till. Det är därför skandalöst och demagogiskt att en katolik skulle hävda att de bland dennes trosfränder som motsatte sig samhällsnedstängningar skulle ipso facto vara illojala eller otillräckligt ”pro-life”.

På grund av sin trohet mot läroämbetet associeras Grisez ofta med ”högern”, men när det gäller vissa livs- och hälsofrågor (som hans syn på dödsstraff och rökning) var han bestämt till ”vänster”. Därför kan hans ståndpunkt om det verkliga, men begränsade värdet av överväganden kring hälsa inte enkelt avfärdas av katoliker som står till ”vänster om mittfåran”. I vilket fall som helst presenterade han inte bara sin egen åsikt utan Kyrkans lära och den vidare naturlagstraditionen.

Källa: Edward Fesers blogg.

Edward Feser är en katolsk skriftställare och filosof som bor i Los Angeles. Han undervisar i filosofi vid Pasadena City College. Hans främsta akademiska forskningsintressen är medvetandefilosofi, moralisk och politisk filosofi och religionsfilosofi. Han skriver också om politik från en konservativ synvinkel och om religion ur ett traditionellt romersk-katolskt perspektiv.

Skrivet av: Berndt David Assarsson | 29 maj 2021

Heliga Trefaldighets dag

Heliga Trefaldighets dag – första söndagen efter pingst

Under kyrkoåret har vi hittills följt Kristi jordiska liv – Hans födelse vid jul, Hans presentation som Gud vid Epifania, Hans fastetid i öknen, Hans lidande, död och uppståndelse under långfredagen och påsken. Vi har firat Hans ärorika himmelsfärd och under pingsten har den Helige Ande, utsänd av Fadern och Sonen, sänkt sig över Kyrkan. Guds treeniga natur har således till fullo blivit uppenbarad, och därför firar vi denna dag en fest till hela den heliga treenighetens ära. Dagens evangelieläsning, Matt 28:16–20 (Missionsbefallningen):

Vid den tiden begav sig de elva lärjungarna till Galileen, till det berg dit Jesus hade befallt dem att gå. När de fick se honom där föll de ner och hyllade honom, men några tvivlade. Då gick Jesus fram till dem och talade till dem: »Åt mig har getts allmakt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut.«

Traditionellt har man denna dag läst den athanasianska trosbekännelsen (en av Kyrkans tre huvudsymbola/ekumeniska trosbekännelser, de övriga två är den apostoliska och den nicenska) då den så tydligt preciserar treenighetsläran och inkarnationen. Traditionen säger att det är kyrkofadern den helige Athanasius som författade den i polemik mot arianismen. Bönboken Oremus (tredje upplagan, 1940) beskriver denna trosbekännelse sålunda:

”Den athanasianska trosbekännelsen hör till den kristna arvlärans mest ärevördiga texter. Under de århundraden, då boktryckarkonsten ännu icke var upptäckt och bönböcker och katekeser i nuvarande mening icke funnos, har den varit av stort värde för den kyrkliga folkundervisningen. För den behövdes i första rummet en teologisk riktig, icke alltför kort, lättfattlig framställning av kristendomens två viktigaste läror: treenigheten och mandomsanammelsen. Det sätt på vilket Athanasianum löser denna svåra uppgift, behåller sitt värde för alla tider. Det var föreskrift att den efter predikan lästes för folket, den reciterades även som växelbön – därav namnet ’psalmus athanasianus’. Sedan på 900-talet ingår den i den liturgiska morgonbönen för söndagen, där har den ännu i dag sin plats. [Avskaffades vid de liturgiska reformerna 1970] Vad den säger om den katolska trons absoluta nödvändighet är blott ett annat uttryck för läran om den allena-saliggörande Kyrkan. Vem som har författat trosbekännelsen, har ännu icke med säkerhet kunnat fastställas, länge tillskrevs den helige Athanasius (373)”.

Athanasianska trosbekännelsen

Vilken som vill salig varda, han måste framför all hålla fast vid den katolska tron. Den som icke hel och ren bevarar densamma, han skall utan tvivel evigt gå förlorad.
Detta är den katolska tron, att vi dyrka enheten i trefaldigheten och trefaldigheten i enheten, i det vi varken sammanblanda personerna eller åtskilja det gudomliga väsendet, ty en annan är Faderns person, en annan Sonens, en annan den Helige Andes, men Faderns och Sonens och den Helige Andes gudom är en enda, jämlik i härlighet, jämlik i evigt majestät.
Sådan som Fadern är, sådan är Sonen, sådan är ock den Helige Ande.
Oskapad är Fadern, oskapad Sonen, oskapad den Helige Ande.
Omätlig är Fadern, omätlig Sonen, omätlig den Helige Ande.
Evig är Fadern, evig Sonen, evig den Helige Ande.
Dock likväl äro icke tre eviga, utan en evig, såsom ock icke tre äro oskapade eller tre äro omätliga utan en är oskapad och en är omätlig.
Sammalunda är Fadern allsmäktig, Sonen allsmäktig, den Helige Ande allsmäktig, och likväl icke tre allsmäktiga utan en allsmäktig.
Så är ock Fadern Gud, Sonen Gud, den Helige Ande Gud, och likväl icke tre Gudar utan en ende Gud.
Alltså är Fadern Herre, Sonen Herre, den Helige Ande Herre, och likväl icke tre Herrar utan en Herre.
Ty såsom vi genom den kristna sanningen förpliktas till att bekänna var person för sig som Gud och Herre, så förbjudas vi genom den katolska religionen att nämna tre Gudar eller tre Herrar.
Fadern är av ingen varken gjord, skapad eller född. Sonen är av Fadern allena, icke gjord, icke skapad utan född. Den Helige Ande är av Fadern och Sonen, icke gjord eller skapad eller född utan utgående.
Så är alltså en Fader, icke tre Fäder; en Son, icke tre Söner; en Helig Ande, icke tre Heliga Andar.
Och i denna trefald är ingenting först eller sist, ingenting störst eller minst, utan de tre personerna äro med varandra i sin evighet och i sin natur fullkomligt lika, så att alldeles – såsom ovan sagt är – enheten i trefalden och trefalden i enheten skall dyrkad varda.
Den som vill bliva salig, han måste alltså tro sålunda om Treenigheten.
Men det är också av nöden till evig salighet, att man stadeligen tror på vår Herres Jesu Kristi mandomsanammelse.
Så är nu det den rätta tron, att vi tro och bekänna, att vår Herre Jesus Kristus, Guds Son, är både Gud och människa.
Gud är han av Faderns väsen, född före alla tidsåldrar, och människa är han av moderns väsen, född i tiden, fullkommen Gud, fullkommen människa, bestående av förnuftig själ och mänsklig kropp, jämlik Fadern i sin gudom, mindre än Fadern i sin mandom.
Vilken fastän han är Gud och människa, likväl icke är två utan en Kristus. En är han icke till följd av gudomens förvandling till mandom, utan till följd av mandomens upptagelse i Gud, fullkomligen en, icke genom väsendets sammanblandning utan i personens enhet.
Ty såsom den förnuftiga själen och kroppen äro en människa, så är ock Gud och människa en Kristus.
Han blev pinad för vår salighet, nedsteg till dödsriket, uppstod på tredje dagen igen ifrån de döda, uppfor till himmelen, sitter vid Guds, den allsmäktige Faderns, högra sida, därifrån han skall igenkomma till att döma de levande och de döda.
Vid hans tillkommelse måste alla människor uppstå var med sin kropp, och de skola avlägga räkenskap för sina gärningar.
Och de som gott hava gjort, skola ingå i det eviga livet, men de som ont hava gjort, i den eviga elden.
Detta är den katolska tron, den henne icke fast och stadigt tror, han skall icke kunna varda salig.

Skrivet av: Berndt David Assarsson | 03 maj 2021

Är katoliker födda på nytt?

Är katoliker födda på nytt?

Mark Brumley

”Är du född på nytt?”, frågar fundamentalisten i dörren den intet ont anande katoliken. Frågan är vanligtvis en inledning på en omfattande läromässig kampanj som leder många bristfälligt undervisade katoliker ut ur Katolska Kyrkan. Hur? Genom att få dem att tro att det råder en konflikt mellan Bibeln och Katolska Kyrkan angående ”pånyttfödelsen”. I ärlighetens namn förstår förmodligen de flesta katoliker inte uttrycket ”född på nytt”.

Ja, de tror på Jesus. Och ja, de försöker leva kristna liv. De är förmodligen vagt medvetna om att fundamentalister tror att ”vara född på nytt” inbegriper en religiös erfarenhet eller ”att acceptera Jesus som sin personlige Herre och Frälsare”. Även många som har varit katoliker ”sedan vaggan” har upplevt stunder av närhet till Gud, ja också glädje över Guds kärlek och barmhärtighet. De kan till och med ha haft ”omvändelseupplevelser” av något slag, som fick dem att ta sin tro på större allvar och leva mer troget som Jesu lärjungar. Men katoliken ”sedan vaggan” kan förmodligen inte peka på något särskilt ögonblick i livet då han föll ner på knä och ”accepterade Jesus” för första gången. Så långt han kan minnas har han alltid trott på, hoppats på och älskat Jesus som sin Frälsare och Herre. Visar det att han aldrig har blivit ”född på nytt”?

Inte i ”biblisk bemärkelse”, svarar fundamentalisten. Men fundamentalisten har fel där. Han missförstår vad Bibeln säger om att vara ”född på nytt”. Tyvärr är det även få katoliker som förstår hur termen används i Bibeln. Det betyder att präster, diakoner, kateketer, föräldrar och andra ansvariga för religionsundervisning verkligen står inför en svår uppgift. Det kan alltså vara till hjälp att granska den bibliska – och katolska – innebörden av termen ”född på nytt”.

”Född på nytt” i biblisk bemärkelse

Den viktigaste bibliska användningen av termen ”född på nytt” förekommer i Joh 3:3-5, även om, vilket vi återkommer till, samma uttryck eller det besläktade ”pånyttfödelse” och ”förnyelse” förekommer på andra ställen i Skriften (Titus 3:5; 1 Pet 1:3, 23). I Joh 3:3 säger Jesus till Nikodemus, ”Sannerligen, sannerligen säger jag dig: Utan att en födes på nytt, kan han icke se Guds rike”. Det grekiska uttrycket som översatts med ”födes på nytt”(gennathei anothen) betyder också ”födas från ovan”. Jesus tycks skapa en ordlek för Nikodemus genom att kontrastera det jordiska livet, eller vad teologer senare skulle kalla det naturliga livet (”det som är fött av kött”), med det nya himmelska livet eller vad de senare skulle kalla övernaturligt liv (”det som är fött av Anden”).

Nikodemus svarar: ”Huru kan en människa födas, när hon är gammal? Månne hon kan åter gå in i sin moders lif och födas på nytt?” (Joh 3:4). Missförstår han och tror att Jesus menar detta bokstavligt eller svarar Nikodemus själv bildligt och menar: ”Hur kan en gammal man lära nya seder som om han vore ett barn igen?” Vi kan inte veta med säkerhet, men i vilket fall som helst svarar Jesus, ”Sannerligen, sannerligen säger jag dig: Utan att en återfödes af vatten och den Helige Ande, kan han icke ingå i Guds rike. Det, som är födt af köttet, är kött; och det, som är födt af Anden, är ande. Förundra dig icke, att jag sade dig: I måsten födas på nytt” (Joh 3:5-7).

Här likställer Jesus ”född på nytt” eller ”född från ovan” med ”född av vatten och den Helige Ande.” Om, som den Katolska Kyrkan alltid har hållit före, att vara ”född av vatten och den Helige Ande”avser dopet, så följer att ”född på nytt” eller ”född från ovan” betyder att bli döpt.

Det är uppenbart av kontexten att född av ”vatten och den Helige Ande” avser dopet. Evangelisten säger att Jesus omedelbart efter att ha talat med Nikodemus tog sina lärjungar med sig ut i vildmarken där de döpte människor (Joh 3:22). Dessutom är vatten nära kopplat till den Helige Ande genom hela Johannesevangeliet (till exempel i Jesu möte med den samaritiska kvinnan vid brunnen i Joh 4:9-13) och i comma johanneum (jfr 1 Joh 5:7-8). Det verkar därför rimligt att dra slutsatsen att evangelisten Johannes förstår Jesu ord om att vara ”född på nytt” och ”född av vatten och den Helige Ande” såsom avseende det sakramentala dopet.

Andra tolkningar av”född av vatten och den Helige Ande”

Fundamentalister som avvisar dopets pånyttfödelse [eng. baptismal regeneration], förnekar vanligtvis att ”återfödes af vatten och den Helige Ande” i Joh 3:5 är en hänvisning till dopet. Somliga hävdar att ”vatten” avser ”förlossningsvattnet”. Enligt denna uppfattning skulle Jesus mena att den som inte föds av vatten (vid den fysiska födseln) och igen av den Helige Ande (i en andlig födelse), inte kan komma in i Guds rike.

Ett stort problem med detta argument är dock att medan Jesus kontrasterar det fysiska och andliga livet, använder han tydligt begreppet ”kött” för det förra, i motsats till ”Ande” för det senare. Jesus skulle förvisso kunna ha sagt, ”Sannerligen, sannerligen säger jag dig: Den som inte blir född av kött och Ande kan inte komma in i Guds rike” – även om det vore uppenbart och absurt överflödigt att säga att man måste vara född (dvs. född av kött) för att bli född på nytt (dvs. född av Anden). Men att säga ”född av vatten och Anden” i betydelsen ”född av köttet och därefter av Anden” skulle bara skapa förvirring genom att introducera termen ”vatten” från ingenstans, utan någon uppenbar koppling till termen ”kött”. Dessutom, medan köttet tydligt ställs mot Anden och Anden tydligt ställs mot köttet i detta stycke, antyds ingen sådan kontrast i uttrycket ”återfödes af vatten och den Helige Ande”. Det är inte ”vatten” mot ”den Helige Ande” utan ”vatten och den Helige Ande”.

Dessutom tyder textens grekiska ordalydelse på att ”återfödes af vatten och den Helige Ande” gäller en enda enskild och övernaturlig födelse i kontrast till den naturlig födelsen (”födt af köttet”). Uttrycket ”af vatten och den Helige Ande” (grekiska ek hudatos kai pneumatos) utgör en enda språklig enhet. Det betyder ”född av vatten och Anden”, inte ”född av vatten” å ena sidan och ”född av Anden” å den andra.

Ett annat argument av motståndarna till dopets pånyttfödelse: ”Född av vatten och Anden” syftar på ett dop av Johannes (att bli ”född av vatten”) och ett dop av Anden (att bli ”född av… Anden), som Johannes lovade att den kommande Messias skulle utföra. Enligt denna tolkning menar Jesus således, ”Den som inte blir född av vatten genom dop av Johannes och född av Anden genom dop av mig, kan inte komma in i Guds rike”.

Vi har redan fastställt att ”återfödes af vatten och den Helige Ande” enligt grekiskan syftar på en enda sak, en enda andlig födelse. Således kan frasens första hälft inte tillämpas på en sak (ett dop av Johannes) och dess andra hälft på en helt annan sak (ett dop av Anden). Men även bortsett från det språkliga argumentet: Om ”född av vatten” skulle syfta på Johannes’ dop, skulle Jesus säga att man för att kunna ”bli född på nytt” måste bli döpt i vatten av Johannes (”återfödes af vatten…”) och döpt i Anden av Messias (…och den Helige Ande). Det skulle innebära att endast de som blev döpta av Johannes kunde skulle kunna komma in i Guds rike, vilket drastiskt skulle minska invånarantalet i himmelen. Faktum är att ingen anser att man måste bli döpt av Johannes (något som idag är omöjligt) för att kunna komma in i Guds rike. Därför kan ”född av vatten…” inte syfta på Johannes’ dop.

Den rimligaste förklaringen till ”återfödes af vatten och den Helige Ande” är således att detta hänvisar till dopet. Detta stärks av många nytestamentliga texter som kopplar samman dop, den Helige Ande och pånyttfödelse. Vid Jesu dop sänker sig den Helige Ande över Honom när Han kommer upp ur vattnet (jfr Joh 1: 25-34; Matt 3: 13-17; Mark 1: 9-11; Luk 3: 21-22). Vad som vidare skiljer det botens dop, med vilket Johannes Döparen döpte i väntan på Messias, från det kristna dopet, är att det senare är ett dop med den Helige Ande (Matt 3:11; Mark 1: 8; Luk 3:16; Joh 1:31; Apg1:4-5).

Följaktligen kallar Petrus vid pingsten judarna att låta sig döpas i Jesu Kristi namn till syndernas förlåtelse och lovar att de kommer att få den Helige Ande som gåva (Apg 2:38) och därmed uppfylla Johannes Döparens löfte. Petrus lär här tydligt att ”vattendopet”, till vilket han leder de snart omvända, förlåter synder och skänker den Helige Ande. Det kristna dopet är alltså inte blott en yttre omvändelseritual med vatten, utan inbegriper en inre omvandling eller förnyelse genom det nya förbundets Helige Ande; det är en ”ny födelse”, att bli ”född på nytt” eller ”född från ovan”.

I Romarbrevet 6:3-4 säger Paulus, ”Eller veten I icke, att vi alla, som blifvit döpta i Kristus Jesus, hafva blifvit döpta till hans död? Ty vi hafva blifvit begrafna med honom genom dopet till döden, på det att, liksom Kristus genom Faderns härlighet uppstod från de döda, äfven vi skola vandra i ett nytt lefverne”. Dopet, säger den hel. Paulus, åvägabringar förening med Kristi död och uppståndelse, så att vi genom det dör och uppstiger till nytt liv, en form av ”pånyttfödelse”.

Enligt Titusbrevet 3:5 räddade Gud oss ”genom pånyttfödelsens (palingenesias) bad och förnyelsen af den Helige Ande”. Motståndare till tanken om dopets pånyttfödelse hävdar att texten endast hänvisar till ett förnyande ”bad”(loutrou) snarare än något förnyande dop. Men dopet är utan tvekan en form av bad eller tvagning och på andra ställen i NT beskrivs det som en avtvagning av synderna. T.ex. i Apg 22:16 uppmanar Ananias Saulus, ”Stå upp, låt döpa dig, aftvå dina synder och åkalla hans namn”. Det grekiska ordet som används här för avtvå, tvättas ren från synderna i dopet, är apolousai, väsentligen samma term som används i Titus 3:5. Då ”tvagning” och ”pånyttfödelse” vanligtvis inte är relaterade termer, måste en specifik typ av tvagning eller bad –en som pånyttföder – vara det som åsyftas. Den mest uppenbara typen av tvagning eller bad som förstås av läsaren är dopet, något som även baptistiska teologer som G.R. Beasley-Murray medger (Se hans bok Baptism in the New Testament).

1 Pet 1:3 säger att Gud ”genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda har födt oss på nytt till ett lefvande hopp”. Uttrycket ”födt oss på nytt” (anagennasas) tycks synonymt med”pånyttfödelse”. Enligt 1 Pet 1:23 har kristna blivit ”födda på nytt (anagegennamenoi), icke af förgänglig säd, utan af oförgänglig, genom den lefvande Gudens ord, hvilken förblifver i evighet”. Från evangeliets ord, med andra ord.

Motståndare till dopets pånyttfödelse hävdar att eftersom ”nyfödelse” såsom den beskrivs i 1 Pet 1:3 och 23 sägs inträffa genom Guds Ord, betyder att ”födas på nytt” att acceptera evangeliets budskap, inte att döpas. Detta påstående förbiser det faktum att NT på andra ställen betraktar accepterandet av evangeliets budskap och att bli döpt som två delar av en akt av avgörelse för Kristus.

I t.ex. Markus 16:16 säger Jesus t.ex., ”Den som tror och låter döpa sig, han skall varda salig; men den, som icke tror, han skall varda fördömd”. ”Att tro”, dvs. att acceptera evangeliet, innebär att man accepterar dopet, vilket är det sätt på vilket man” iklär sig Kristus” (Gal3:27) och begravs och uppväcks med Honom till nytt liv (Rom 6: 3-5 ; Gal 2:12). Apg 2:41 säger om den judiska folkmassan på pingsten:” De, som nu mottogo hans ord, blefvo döpta…”Det verkar rimligt att dra slutsatsen att de som 1 Pet 1:23 beskriver som ”födda på nytt … genom den lefvande Gudens ord” också är de som blivit döpta. Att ”återfödas af vatten och den Helige Ande” och att bli ”född på nytt” genom ”den lefvande Gudens ord” beskriver alltså olika aspekter av en och samma sak – att förnyas i Kristus. Att ”återfödas (eller födas från ovan) af vatten och den Helige Ande” avser den yttre, fysiska handlingen att ta emot dopet, medan att bli ”född på nytt” avser det inre, trosmässiga mottagandet av evangelium (att bli ”född på nytt” genom ”den lefvande Gudens ord”).

Dessutom innefattar dopet en förkunnelse av Ordet, vilket är en del av vad som utgör sakramentet (dvs. ”Jag döper dig i Faderns, Sonens, och den Helige Andes namn”). Att acceptera dopet är att acceptera Guds Ord. Det finns alltså inget behov av att betrakta Guds Ords verkan vid pånyttfödelsen som något i motsats till eller skilt från dopet.

Vissa fundamentalister har också invändningen att ”födas på nytt” genom dopets pånyttfödelse strider mot den paulinska läran om rättfärdiggörelse av nåd genom tro. Underförstått här är tanken att det kristna dopet blott är ”en mänsklig handling” som utförs för att vinna Guds ynnest. I själva verket är det kristna dopet något som görs på någon (man blir döpt – passiv), inte något man gör med sig själv. Den som döper, enligt Bibeln, är Jesus själv genom den Heliga Andes kraft (jfr Joh 1:33). Det är inte mer rimligt att sätta dopet och tro på Kristus mot varandra som medel för pånyttfödelse än det är att sätta tron på Kristus och den Helige Andes verkan mot varandra. Här finns inget antingen/eller; här gäller både/och.

Den katolska synen på att vara ”född på nytt”

I enlighet med det Nya Testamentets användning av termen, sammankopplar Katolska Kyrkan pånyttfödelse eller att bli ”född på nytt” i Andens liv med dopets sakrament (Katolska Kyrkans katekes, nr. 1215,1265–1266). Dopet är inte bara ett mänskligt ”verk” som utförs för att ”förtjäna” förnyelse och gudomligt sonskap; det är Kristi verk genom den Helige Andes kraft som genom nåd tvättar bort synden och gör oss till Guds barn. Det är centralt för den katolska förståelsen av rättfärdiggörelse genom nåd. Ty rättfärdiggörelse är, som konciliet i Trient lär, ”en överföring från det tillstånd, i vilket människan är född som den förste Adams son, till ett nådens tillstånd och till adoption som Guds söner genom den andre Adam, Jesus Kristus”(Session 6, kapitel 4). Dopet är ett instrumentellt medel genom vilket Gud nådigt rättfärdiggör – det vill säga förnyar – syndare genom tro på Jesus Kristus och gör dem till Guds barn.

Katolsk lära är inte motsatt en ”religiös upplevelse” av omvändelse som åtföljer dopet (av vuxna) – absolut inte. Men en sådan ”upplevelse” är inget krav. Det som krävs för att dopet ska vara fruktbart (för en vuxen) är ånger av synden och tro på Kristus, vars sakrament dopet är (katekesen, nr 1253). Dessa är viljeakter, möjliggjorda av nåd, som inte nödvändigtvis åtföljs av känslan av att ”födas på nytt”. Pånyttfödelsen vilar på den gudomligt etablerade realiteten av införlivandet och pånyttfödelsen i Kristus, inte på känslor.

Denna poäng kan göras begriplig för evangelikala kristna genom att hänvisa till något de ofta betonar i ett relaterat sammanhang. Evangelikaler säger ofta att det viktiga är akten att ha accepterat Kristus som ”personlig Frälsare och Herre”, oavsett om känslor åtföljer denna handling. Det är, säger de, tron som betyder något, inte känslor. Kom till tro på Kristus som Frälsaren och de tillbörliga känslorna kommer, säger de, så småningom att infinna sig. Men även om de inte gör det, så är det som räknas att ha accepterat Kristus som Frälsare.

Katoliker kan säga något liknande vad gäller dopet. Människan som låter döpa sig kanske inte ”känner” sig annorlunda efter dopet jämfört med tidigare. Men när han väl är döpt har han tagit emot den Helige Ande på ett särskilt sätt. Han har återfötts och gjorts till ett Guds barn genom Jesu Kristi gudomliga sonskap i vilket han har del. Han har begravts med Kristus och uppväckts till nytt liv med Honom. Han har objektivt och offentligt identifierat sig med Jesu död och uppståndelse. Om den nydöpte begrundar dessa saker, kan han” känna” dem, eller ej, som någon form av subjektiv religiös upplevelse. Likväl kommer han att hålla före att de är sanna genom tron. Och han kommer icke desto mindre att njuta frukterna av dopet i Kristus.

En ”pånyttfödd” kristen?

När fundamentalister kallar sig ”pånyttfödda kristna”, vill de betona en upplevelse av att ha påbörjat en äkta andlig relation med Kristus som Frälsare och Herre i motsats till otro eller en blott nominell kristendom. Men som vi har sett används emellertid termen ”född på nytt” och dess parallella termer ”pånyttfödelse” och ”förnyelse” av Jesus och de nytestamentliga författarna för att hänvisa till syndaförlåtelsen och den inre förnyelsen genom den Helige Ande som betecknas och åstadkommes av Kristus i dopet.

Hur ska då en katolik svara på frågan ”Är du född på nytt?”. Ett korrekt svar vore, ”Ja, jag föddes på nytt i dopet”. Att låta det stanna där, kan dock ge upphov till än mer förvirring. De flesta fundamentalister skulle förmodligen förstå katolikens svar som, ”Jag kommer till himmelen bara genom att vara döpt”. Med andra ord skulle fundamentalisten tro att katoliken ”litar på sitt dop” snarare än på Kristus, medan däremot den bildade katoliken vet att det betyder att man litar på Kristus som man har förenats med i dopet.

Katoliken bör alltså göra mer än att bara hänvisa till sitt dop; han bör diskutera sin levande tro, sitt hopp och sin kärlek, sin önskan att växa i helighet och överensstämmelse med Kristus och sitt totala beroende av Kristus för frälsningen. Dessa är avgörande för det nya liv i den Helige Ande som dopet skänker. När fundamentalisten ser sambandet mellan dop och den Helige Ande i sin katolska nästas liv, kan han börja se att den hel. Paulus inte bara menade det bildligt när han skrev, ”…när I med honom blifvit begrafna i dopet. Och i honom hafven I äfven uppstått genom tron på Guds kraft, som har uppväckt honom från de döda” (Kol 2:12).

Källa: Ignatius insight.

För citat ur Nya Testamentet används Vår Herres Jesu Kristi Nya Testamente, från Vulgatan öfversatt af J.P.E. Benelius (Stockholm, 1895).

Skrivet av: Berndt David Assarsson | 21 april 2021

S:t Georg av Lydda

S:t Georg av Lydda – 23 april

S:t Georg (ca 275-303) av Lydda är en av de mest vördade martyrerna från den tidiga kyrkan. S:t Georg (eller Göran som han också kallas i Sverige) föddes i ett varmt troende kristen och välbärgat hem i Kappadokien i slutet av 200-talet. Hans far Gerontios var därifrån och dog som soldat när S:t Georg fortfarande var barn. Hans mor, Polycronia, var från Lydda i Palestina, och efter sin makes bortgång återvände hon dit med den unge S:t Georg. Som så många andra unga män på den tiden och tog S:t Georg värvning i armén, där han visade sig vara en karismatisk och tapper soldat. Han steg i graderna och blev tribunus militus , krigstribun (stabsofficer, det fanns sex sådana i varje legion) och uppskattades av kejsar Diocletianus. En gång när S:t Georg och hans mannar var i Libyen, blev han uppmärksammad om en stad, Silene, som plågades av en drake, som höll till i våtmarkerna utanför staden. Vattenförsörjningen till staden var beroende av tillgång till våtmarkerna, och för att locka bort besten, vars andedräkt sades vara outhärdlig och t.o.m. giftig, lockade man bort den genom att dagligen offra två får som man band en bit bort, så att folket kunde hämta vatten medan draken var upptagen med fåren. Men nu hade fåren tagit slut och i desperation ersatte man fåren med jungfrur, som utsågs genom lottning. Denna gång hade lotten fallit på stadskungens egen dotter. S:t Georg bad till den heliga treenigheten, samlade mod, besegrade besten i strid med sin lans och räddade jungfrun. Draken var slagen och besegrad, men inte död, och S:t Georg band jungfruns livrem kring drakens hals, och hon ledde den som en hund tillbaka till staden. Folket blev förskräckt men S:t Georg uppmanade dem att omvända sig till den sanne Guden, samme Gud som hade hjälpt honom att besegra draken, så skulle han döda den. Kungen och folket blev kristna, och S:t Georg högg av drakens huvud. Det krävdes fyra oxkärror för att avlägsna kroppen.

Senare var S:t Georg stationerad i Nikomedia (dagens Izmit i Turkiet), och nu inledde kejsar Diocletianus sina allt blodigare förföljelser av de kristna år 303. S:t Georg beordrades att ta befälet för förföljelsen i Nikomedia men bekände sig som kristen och kritiserade kejsarens dekret. S:t Georg talade i senaten i Rom. ”Jag är Jesu Kristi tjänare, och har kommit till er för att vittna om sanningen”, sa han. ”Vad är sanning?”, frågade en av senatorerna, varpå S:t Georg svarade: ”Sanningen är Kristus själv, som ni förföljer.” En rasade Diocletianus beordrade att S:t Georg skulle offra till de hedniska gudarna eller torteras. S:t Georg torterades i flera omgångar med utstuderad grymhet, men vägrade att förråda Kristus. Listiga hedniska präster försökte lura honom, men Gud beskyddade sitt helgon (bl.a. överlevde han en bägare med gift). Inte heller kejsarens löften om höga titlar och positioner i riket kunde få helgonet på fall. Efter varje omgång tortyr hjälpte Gud att läka såren. Helgonet behöll också gott humör. När man naglade fast hans fotsulor på träbitar, tackade han dem, ”Tack för skorna, de är rätt storlek också”. En dag, efter svår tortyr, sade S:t Georg, ”Ta mig till templet imorgon, så ska vi alla beskåda gudarnas makt”. Kejsaren blev glad, han trodde att S:t Georg äntligen var beredd att överge Kristus. Nästa dag i templet, med kejsaren och de andra närvarande, gjorde S:t Georg korstecknet och sade till en av statyerna, ”Är det du som vill att jag ska offra till dig, som till en gud?” Statyn svarade, ”Jag är ingen gud, och det är ingen av de andra som är som jag heller. Den ende guden är Han som du tillber och talar om. Vi är fallna änglar, och vi bedrar människor eftersom vi är avundsjuka”. S:t Georg ropade, ”Hur vågar du vara här i templet när jag, den sanne Gudens tjänare, har stigit in!”. Jämmer och klagan hördes från statyerna, och de föll till marken och slogs sönder. Tumult uppstod bland de närvarande. Några av de hedniska prästerna band och misshandlade honom. Kejsarens hustru, Alexandra, och några andra av de hedniska prästerna föll ned på knä och tillbad S:t Georgs Gud. Kejsaren hade fått nog av det trotsiga och tillsynes odödliga helgonet och blev skrämd av att många, däribland hans egen hustru, blev kristna. S:t Georg, S:t Alexandra och de andra omvända hedningarna halshöggs. Kroppen återbördades till Lydda för begravning, och där i en kyrka byggd år 350 som bär hans nämn vilar kroppen än idag. Lydda heter i dag Lod och ligger 15 km sydöst om Tel Aviv. Berättelsen om S:t Georgs martyrium översattes till alla de språk som användes i kyrkan såväl i öst som i väst och lästes flitigt i gudstjänsterna. Inom ikonografin blev motivet med S:t Georg som bekämpar draken populär som en symbol för kampen mot ondskan, och för medeltidens riddare blev hans det mest skinande idealet.  S:t Georg kallas i öst för stormartyren och segerbäraren och är skyddshelgon för ett antal länder och städer, bland andra England och Moskva, oräkneliga kyrkor över världen bär hans namn, och han har ett helt land uppkallat efter sig – Georgien.

Skrivet av: Berndt David Assarsson | 16 april 2021

S:t Bernadette

S:t Bernadette Soubirous – 16 april

Prof. Plinio Corrêa de Oliveira

Biografiskt nedslag:
Bernadette, vars fullständiga namn är Marie-Bernard Soubirous, var ett barn som alla andra. Men hennes blick var alldeles utöver det vanliga och vittnade om den stor oskuldsfullhet. I den första uppenbarelsen lärde hon sig att göra korstecknet genom att följa vår Frus åtbörder. Genom det faktum att hon lärde sig detta av vår Fru, brukade ögonvittnen säga att S:t Bernadette under hela sitt liv gjorde korstecknet på ett oförglömligt och ojämförligt sätt.

I klostret i Nevers som S:t Bernadette senare trädde in i, vidhöll några nunnor att det uppstod en tvist om tyget i vår Frus klänning. Somliga påstod att tyget var av ett slag, några att det var av ett annat. Bernadette svarade:

”Jag sa aldrig att tyget var av det ena eller det andra slaget. Jag sa endast att det var av ett material som jag aldrig hade sett tidigare. Men om ni är så intresserade av att veta, så kan ni be Henne att uppenbara sig för er, så kan ni själva se efter”.

Hon var en mycket ödmjuk person. En gång ombads hon säga några uppbyggliga ord till noviserna. Hon svarade med ett leende: ”Jag vet ingenting. Ingen kan hämta något gott ur en sten”.

Priorinnan frågade henne om hon inte var stolt över att ha blivit utvald till vår Frus förtrogne. Hon svarade: ”Vad har du för höga tankar om mig? Den heliga Jungfrun valde mig för att jag var den mest enkla och okunniga. Hade Jungfrun hittat någon som var enklare och okunnigare, hade Hon valt henne”.

De ständiga lidanden och blodkräkningar som hon genomled bröt långsamt ner S:t Bernadette. Hennes fysiska uppenbarelse blev ömklig. En gång kom en postulant som ville se henne. När helgonet gick förbi pekade postulantens följeslagare på henne och utbrast föraktfullt: ”Det där är alltså Bernadette!” (Bernadette, c’est ça!)

Kommentar av prof. Plinio:
S:t Bernadette Soubirous var en bondflicka från ett område i Pyrenéerna som är till hälften franskt, hälften spanskt, vilket på sätt och vis utgör en syntes av Frankrike och Spanien. [Egentligen det occitanska kulturella och språkliga området] Om du studerar fotografier av henne – inte de sentimentala statyerna i somliga kyrkor – ser du en person med ett något fyrkantigt ansikte med regelbundna drag och mörka och stora ögon, med en fast blick som är typisk spansk. Den franska blicken är vanligtvis kvick, med ögon som rör sig snabbt för att analysera dig, för att därefter vila på något annat. Men den spanska blicken låser sig stadigt fast på dig och analyserar allt om dig, som en slags röntgen.

Hon hade också en näsa som var mer spansk än fransk, vilket var i överensstämmelse med hela hennes fysionomi. Hon hade också den spanska egenskapen att tala rättframt.

Hon hade alltid ett lugnt och otvunget sätt, som en person som aldrig låtsas vara något hon inte är. Hon var alltid ödmjuk inför andra, men när det kom till att tjäna vår Fru brydde hon sig inte om vad andra hade för åsikt.

Hon var alltid opretentiös. En gång när hon var tvungen att förklara uppenbarelserna för polisen, imponerades förhörsledarna av hennes okonstlade sätt.

Här har du andan hos en sann katolik, ett sant helgon. Hon fäste aldrig någon vikt vid världens värderingar, hon brydde sig inte om vad andra hade för bild av henne, vare sig gott eller dåligt. Den som lägger vikt vid världens lovord slutar med att förlora sin frihet och blir beroende av lovorden för att komma någon vart. Lovorden blir den musik som han behöver för att fortsätta dansa. För att kunna åtnjuta fullständig sinnesfrid måste man vara oberörd av världens omdöme. Hennes vana var att göra sin plikt enligt helig moder Kyrka.  

S:t Bernadette omvände många personer som såg henne göra korstecknet. Hon hade lärt sig detta av vår Fru, som är det fullkomliga mönstret för den som är en vän av och älskar Jesu Kristi kors. Av denna anledning hade också S:t Bernadette en kärlek till lidande och till vår Herres kors, vilket ödmjukade henne till att ta emot något mer från vår Fru än Hennes anda, när Hon gjorde korstecknet. Något av vår Frus majestätiska upphöjdhet överfördes till S:t Bernadette.

Jag läste en gång en redogörelse skriven av en ståndsmässig kvinna som bevittnade S:t Bernadette under en uppenbarelse. Denna kvinna skrev att hon aldrig hade sett någon ung dam ur aristokratin med en sådan grad av förfinad elegans och hållning som S:t Bernadettes under uppenbarelsen, fastän hon var en enkel bondflicka. Detta beror på att hon var samtal med himmelens och jordens drottning, och något av Hennes majestät överfördes på S:t Bernadette. Det var inte endast majestätisk uppburenhet, utan också ett tillstånd av dygd överfördes från Vår Fru till S:t Bernadette.

Många människor som alltså bevittnade denna omvandling hos bondflickan förstod att hon var i kontakt med en person som de inte kunde se, men som de kände var närvarande. De insåg att denna person var vår Fru och de omvände sig. Det är intressant att betänka att ett sant barn av vår Fru mottar något av Hennes själ och i sin hållning. Det finns en särskild kommunikation mellan barnet och vår Fru.  

Svaret hon gav till nunnorna i det biografiska nedslaget ovan är betecknande för hennes livliga personlighet och hennes sinne för humor. Hon var en stark polemiker och ibland var hennes svar vassa.

Vad gäller hennes ödmjukhet var det sant vad hon sa om sig själv. Vår Fru valde henne eftersom hon var den mest okunniga i hela Lourdes. Hennes okunnighet var anmärkningsvärd och stod som ett bevis på uppenbarelsernas äkthet, för hon skulle aldrig ha kunnat fabricera dem. Hon var en enkel, olärd människa som aldrig skulle kunna ha fantiserat ihop de saker som vår Fru sade på egen hand. Faktum är att hon inte ens till fullo förstod vissa delar av uppenbarelserna. Hennes okunnighet står som ett viktigt bevis för uppenbarelsernas äkthet.

Hon var ganska kortväxt och stod inte ut i mängden, även om hon var livlig som person. När hon blev sjuk blev hennes fysik nedbruten, och hon hånades av somliga i sin omgivning.

En intressant detalj i hennes liv är att hon bar sitt lidande som ett offer för en viss persons helgelse. Ingen vet vem denne mystiske syndare är, hon avslöjade aldrig personens namn. Förmodligen var det en själ som den gudomliga försynen hade uppenbarat för henne och bad henne att offra sitt lidande för. Var det en person i hennes samtid, eller någon i framtiden? Ingen vet.

En annan intressant sak beskrivs i välskrivna levnadsteckningar – vår Fru avslöjade en hemlighet för henne, men S:t Bernadette sa aldrig ett ord om dess innehåll. Kanske var det en hemlighet som hade att göra med den mystiske syndare som hon uppbar sitt lidande för. Vår Frus tre stora uppenbarelser – La Salette, Lourdes och Fatima – inbegriper hemligheter. Låt oss be S:t Bernadette att ge oss en stor devotion till vår Fru, en devotion som likt hennes har något av vår Frus dygd. Låt oss också be henne beskydda en annan andlig syster, Lucia av Fatima, och ge henne styrka att vara sin kallelse trogen. Något som alltid är anledning till oro är den kamp syster Lucia måste göra för att vara trogen mot den hemlighet hon blivit anförtrodd.

Källa: Tradition in Action

Skrivet av: Berndt David Assarsson | 23 mars 2021

S:ta Katarina av Vadstena – 22 mars

S:ta Katarina av Vadstena, jungfru.
Den heliga Birgittas dotter. † 1381

Kyrkobön. O Gud, du som prytt din Kyrka med din heliga jungfru Katarinas ypperliga förtjänster och förhärligat densamma med hennes underbara gärningar, förläna oss, dina tjänare, att vi genom hennes föredöme må bättra vårt liv och genom hennes beskydd må bevaras för allt ont. Genom Kristus, vår Herre. Amen.

(Oremus, tredje upplagan)

Older Posts »

Kategorier