Skrivet av: Berndt David Assarsson | 09 december 2018

Bön till den obefläckade Jungfrun

immaculate-conception-magnet-574MG

Bön till den obefläckade Jungfrun

Hell dig, Maria, full av nåd; välsignad är du ibland alla människor. Du allena har icke syndat i Adam; du allena har aldrig varit under djävulens välde. När han hade överlistat den första kvinnan, sade Herren Gud till honom: ‘Jag skall sätta fiendskap mellan dig och kvinnan, mellan din säd och hennes säd, och hon skall söndertrampa ditt huvud.’ Från evighet har Gud utkorat dig till sin enfödde Sons moder. Och han bevarade dig från arvsyndens förbannelse, på det att icke ens en skugga av synd skulle vidröra dig, för din Sons skull. Jag tror och bekänner, att du aldrig varit ett vredens barn, att du aldrig suckat under syndens ok och satans välde; jag tror och bekänner med hela Guds Kyrka, att Herren Gud har smyckat din själ ända från första ögonblicket av din tillvaro, med nådens dyrbara gåva. Liksom den första Eva har du obefläckad framgått ur den Allsmäktiges hand. Därför hälsar jag dig, liljan bland törnen, och säger till dig med Höga Visans ord: ‘Alltigenom skön är du, hos dig finnes ingen fläck. Du stiger upp lik en morgonrodnad, skön som månen, strålande som solen.’

Hell dig, undfången utan synd! Jag lyckönskar dig till denna oförlikneliga nåd, som kommit dig till del för din Sons skull. Jag prisar dig salig med alla jordens släkten. Jag tillropar dig med den heliga Kyrkan: Alltigenom skön är du, Maria, icke ens arvsyndens fläck finnes i dig; Du Jerusalems ära, du Israels fröjd, du vårt folks heder och stolthet. I sanning, den Mäktige har gjort stora ting med dig: han har störtat de mäktiga från tronen och upphöjt de ringa.

Undfången utan syndens fläck och prydd med nådens gåva, har du, ärorika Jungfru, städse troget samverkat med Herrens nåd. Så vandrade du oavlåtligen på rättfärdighetens och helighetens väg, till dess du lyckligt uppnått Sions heliga berg, det himmelska Jerusalem. Nu är du krönt med ära och härlighet, upphöjd över kerubim och serafim, stående närmast din gudomlige Sons tron. Hell dig Jungfru, avlad utan arvsyndens fläck; hell dig, du andra Eva, som förvandlat den första Evas förbannelse till välsignelse.

Sv. Till dig ropa vi, Evas landsflyktiga barn; till dig sucka vi sörjande och gråtande i denna tårarnas dal. Vänd därför, du vår förespråkerska, vänd dina ömma blickar till oss, och efter denna landsflykt visa oss Jesus, din välsignade livsfrukt. O milda, o hulda, o ljuva Jungfru Maria!
F. I din avlelse har du förblivit obefläckad.
Sv. Guds moder, bed för oss.
Kyrkobön. O Gud, som i den obefläckat undfångna Jungfrun berett din Son en värdig boning, vi bedja dig, att du, som genom samme din Sons förutsedda död bevarat henne fri från all fläck, genom hennes förbön ville låta även oss komma rena till dig. Genom samme Kristus, vår Herre.  Sv. Amen.

Källa: Oremus, svensk katolsk bönbok. Tredje upplagan.

Labarum har tidigare skrivit om denna festdag här.

Lärosatsens historik och förklaring på katolik.nu

Annonser
Skrivet av: Berndt David Assarsson | 06 december 2018

Fader Jacques Hamel (30 november 1930 – 26 juli 2016)

Fr. Jacques Hamel
Ora pro nobis sancte sacerdo Jacques Hamel martyris!

Skrivet av: Berndt David Assarsson | 02 december 2018

Första söndagen i advent

first-day-of-advent

Första söndagen i advent

Sjunde predikan om vår Herres ankomst av den helige Bernhard av Clairvaux

Om vi andäktigt firar vår Herres ankomst gör vi inte mer än det vi bör göra, ty Han har inte endast kommit till oss, Han har kommit för oss, Han som inte har något behov av något som vi äger. Den enorma nåd Han skänker oss visar i all klarhet vår tidigare fattigdom.

Ty om man bedömer hur allvarlig en sjukdom är utifrån vad det kostar att botar den, blir man tvungen att erkänna sjukdomsgraden utifrån mängden medicin man har tillgång till.

Varför skulle det finnas en mångfald av nåder om det inte fanns en mångfald av behov? Det är svårt att i en enda diskussion räkna upp all det elände som vi utsätts för, men tre stycken står nu klart för mig i min ande som behov som är gemensamma för alla och vilka man i någon bemärkelse kan betrakta som våra främsta olyckor.

Det finns inte en enda person bland oss som inte vid något tillfälle har behov av råd, hjälp och bistånd, ty detta trefaldiga behov är allmänt gällande för hela mänskligheten, och oavsett vad vi annars är, vi som lever i dödens skugga, i en svag kropp och under frestelsens ok – om vi på allvar ska reflektera så kommer vi att se att vi är offer för denna tredubbla ondska.

Vi är sannerligen svaga för frestelse, håglösa i våra gärningar, maktlösa att stå emot. Om vi vill kunna skilja på det goda och det onda misstar vi oss alltid, och om vi önskar att göra gott blir vi slagna och besegrade.

Detta är vad som gjorde vår Herres ankomst nödvändig och vad som gjorde Hans närvaro behövlig för alla människor i det tillstånd de befann sig i. Gud önskar, genom sina nådegåvors överflöd, inte endast anlända utan även ta sin boning i oss genom tro för att skingra våra skuggor genom sitt ljus inverkan, Han vill förbli inom oss för att hjälpa oss i vår svaghet, Han motstår med oss för att täcka och skydda oss i vår bräcklighet.

Sannerligen, om Han är i oss, vad skulle kunna leda oss på villovägar? Om Han är med oss, vad skulle vi inte kunna utföra i Honom som stärker oss? Han är en trogen rådgivare som inte kan bedra oss eller bli bedragen, Han är en mäktig hjälp som förhindrar trötthet, en skicklig beskyddare som kan lägga Satan själv under våra fötter och utplåna hans makt, ty Han är inget mindre än självaste Guds visdom, som kan, när Han så önskar att göra så, undervisa de okunniga.

Han är Guds dygd, som oupphörligt stödjer de som misslyckas och räddar dem från varje fara. Mina bröder, varje gång vi behöver råd, låt oss vädja till denna Herre, i alla våra handlingar låt oss ropa på denna mäktiga hjälp, i alla angrepp som vi måste tåla låt oss lägga våra själars frälsning i händerna på denna säkra försvarare.

Han kommer till världen just för att få vara inom människorna, med människorna och för människorna, för att skingra våra skuggor, för att lindra våra smärtor och för att befria oss från de faror som hotar oss.

Källa: Rorate Caeli

Skrivet av: Berndt David Assarsson | 24 november 2018

Om de karismatiska gåvorna

charismatic

Om de karismatiska gåvorna

Av: En katolsk präst

De senaste femtio eller sextio åren har vi bevittnat en våg (eller anstormning, beroende på hur man vill se det) av vad som skulle kunna kallas religiösa väckelsemöten, som vanligen förekommer inom protestantiska kretsar, men som tyvärr också har funnit en växande nisch inom katolska kretsar. Oavsett sammanhanget finns det gemensamma egenskaper: vanligtvis finns det en dynamisk talare eller grupp av talare som eggar på publiken, där finns lovsång och tillbedjan som innefattar musik och åtbörder som är karakteristiska för [de amerikanska] gymnasieskolornas ”pep rallies”, och det förekommer vad som ser ut som närvaro av den Helige Andes olika manifestationer, vanligtvis i form av vad som skulle kunna kallas tungotal, helande och liknande. Katolska kretsar tenderar att ta allt detta ett steg längre genom att ibland infoga dessa saker inom ramen för mässan eller den eukaristiska tillbedjan.

Att göra saker som detta är väldigt främmande för Kyrkans liturgiska och andliga tradition såsom den auktoritativt lärts ut av de stora helgonen och kyrkolärarna – det andliga livets mästare – och bekräftats av Kyrkans läroämbete i århundraden. Former av tillbedjan som dessa lägger stor vikt vid känslor, och även om Gud alltid kan framkalla något av godo ur vad som helst, förändras inte det faktum att sådana former är fundamentalt bristfälliga i det att de omvandlar det andliga livet och dess framåtskridande till en emotionell upplevelse; som ett resultat av detta flyttas det andliga livets fokus bort från viljan till och fullkomnandet av kärleken och läggs på oväsentligheter.

Dagens epistel till korintierna skrevs eftersom de nya kristna i Korint hade ställt frågor till den hel. Paulus om värdet av de karismatiska gåvorna från den Helige Ande, gåvor som tycktes genomsyra kyrkan i Korint. På grund av detta hade det bland folket uppstått en attityd av jämförelse och klassificering av gåvorna, vilket ledde till avundsjuka och konflikter. För att rätta till problemet påminner den hel. Paulus dem om att samtliga gåvor har en och samma källa, den Helige Ande, Sanningens Ande, och således inte bör vara föremål för skrytsamhet. Den hel. Paulus uppräknar sedan nio sådana gåvor [1 Kor 12:8-10] vilka inkluderar, som redan nämnts, tungotal, uttydning och helande tillsammans med andra gåvor såsom underverk, profetior osv. Under Kyrkans barndom var närvaron av dessa gåvor ganska utbredd, som synes i Korint, men syftet med detta var att hjälpa till med spridningen och bekräftelsen av Kyrkans läror i nya regioner, vilket är den Helige Andes mission utförd genom apostlarna. Och just därför hade apostlarna dessa gåvor i sin fullhet – läs Apostlagärningarna – och detta är en av anledningarna till varför tretusen lät sig döpas av den hel. Petrus under pingsten. Icke desto mindre var dessa gåvor inte begränsade till apostlakretsen, också andra människor hade dem, men ju mer Kyrkan mognade och kristendomen spred sig och blev rotfast, ju mindre blev närvaron av dessa gåvor allmänt förekommande, även om de aldrig helt försvann. De verkar än idag, i offentliga personer från nutid såsom Padre Pio och i privata fall (vilka utgör majoriteten), men graden av deras offentliga närvaro är utan tvekan omdiskuterat.

Det är intressant att notera att den nuvarande karismatiska rörelsen har sitt ursprung i protestantismen, vilket innebär att den härrör från ett sammanhang som fundamentalt avvisar den rättmätiga andliga auktoriteten. Resultatet är ett missförstånd och en verklig blindhet i fråga om de karismatiska gåvornas närvaro, plats och funktion, vilket det är den kyrkliga auktoritetens plikt att fastställa. Vi måste komma ihåg hur lätt vi kan bli lurade av helvetets makter som kan visa upp sig som ljusets änglar. Tyvärr verkar det här missförståndet ha krupit in i katolska kretsar, vilket tillsammans med den moderna kollapsen av den sanna känslan för det heliga nuförtiden har förorsakat en hel del förvirring kring dessa gåvor och deras syfte. Denna förvirring kan leda till andlig undergång eller fördröjning av äkta andliga framsteg om man inte är vaksam. I många protestantiska kretsar anses det till exempel vara ett tecken på helighet eller ett ynnestbevis från Gud att besitta en av de karismatiska gåvorna, och det vore inte långsökt att tro att en sådan mentalitet också har smugit sig in bland katoliker, fastän den kanske inte är lika utbredd. Men en sådan inställning är helt och hållet felaktig.

Kyrkans lära om de karismatiska gåvorna, vilken stöds av S:t Thomas av Aquino och de stora helgonens, teologernas och mystikernas skrifter, är att dessa gåvor tillhör vad som klassificeras som ”extraordinära nådegåvor”, dvs. nådegåvor som fritt meddelas av Gud till en person med det specifika syftet att hjälpa en annan själs helgelse, inte den gåvomottagande personens helgelse. Dessa nådegåvor skiljer sig från den heliggörande nåden. Som vi vet gör den heliggörande nåden (eller kärleken) våra själar behagliga inför Gud: det är Guds själva liv i själen och förblir där så länge som ingen dödssynd driver ut den. Med andra ord är den heliggörande nåden ordinär och riktad till alla själar för deras personliga helgelse och frälsning. Vi behöver den för att nå himmelriket och den kan förökas i oss genom botgöring och utförandet av goda gärningar. Detta är huvudskillnaden och av yttersta vikt för att förstå saken: den heliggörande nåden är till för vår egen helighet, de karismatiska gåvorna är till för andra personers helgelse. Därför är en persons personliga helighet inte ett villkor för besittningen av en karismatisk gåva, vilket innebär att en individ kan vara i ett tillstånd av dödssynd och fortfarande besitta en karismatisk gåva.

Exempelvis kan en präst som i syndens tillstånd hör bikt mycket väl meddelas en nådegåva från Gud som gör att han kan avläsa biktbarnets själ för att på så sätt bringa klarhet i synder som biktbarnet har glömt bort eller skäms för att berätta. I ett sådant fall har gåvan ingen betydelse för prästens själ, utan hindrar snarare biktbarnet från att göra en ofullständig bikt eller begå helgerån. Detta visar i allmänhet att de karismatiska gåvorna är helt oförtjänta och helt beroende av Guds goda vilja. När Gud meddelar dessa gåvor till en person att använda, kan Han göra det bara en gång eller ibland eller till och med habituellt, men dessa nådegåvor ska man aldrig önska eller be om, ty man ska komma ihåg att när Gud meddelar en nådegåva habituellt (som Han gjorde för Padre Pio), förenar Han alltid denna med en hel del lidande för att bevara personen ödmjuk och för att manifestera att den helt och hållet är Hans verk, ja detta är ett tecken på att gåvan är autentisk. Vi kan härmed dra slutsatsen att det vore ytterst suspekt om någon öppet annonserade sina karismatiska nådegåvor eftersom det skulle leda andra till att fästa sitt hopp vid gåvan eller personen istället för Gud, vilket är helt i strid med gåvans syfte.

Den riktiga förståelsen av de karismatiska gåvornas rätta plats och funktion lägger grunden för ett legitimt ifrågasättande av syftet med så kallade karismatiska förnyelser och, viktigast av allt, av varför vi ens ska ha dem i den Katolska Kyrkan. Den goda viljan hos personer som är involverade i sådana sammanhang kritiseras inte här. Med det sagt, och som tidigare sagts, har dessa metoder ett enormt fokus på känslorna. Det är inte så att våra känslor är av ondo, men de kräver vårt förnuft för att kunna styras, annars får de ”ett eget liv”. Det andliga livets väsen består i att vår vilja förenas med Guds, och då vägen till den föreningen ofta är svår och prövande (den är väsentligen en korsvägsandakt), kommer Gud då och då att ge själen någon förnimbar hugsvalelse, en sorts sötma av Hans närvaro, för att hjälpa själen framåt och uppmuntra den, liksom en oas i en öken. Förståeligt nog tenderar vi att tycka om dessa känslor. Sådan hugsvalelse blir vanligare när en själ börjar ta det andliga livet på allvar, men när framsteg görs kommer Gud att minska frekvensen av hugsvalelserna för att göra det möjligt för själen att ha sin glädje i Honom snarare än i Hans gåvor. Han prövar själens föresats och ger henne också fler tillfällen att göra goda gärningar i kärlek till nästan, vilka är långt mer behagliga för Honom. Kort sagt, Han avvänjer oss från hugsvalelserna. Så undervisar det andliga livets alla stora mästare, särskilt karmeliterna: S:ta Teresa av Ávila, S:t Johannes av Korset och S:ta Thérèse av Lisieux.

Olyckligtvis når många själar inte så långt och blir oroade när deras ursprungliga glädje avtar och hugsvalelsen försvinner. Istället för att fortsätta på den raka och smala stigen till större mognad frukar de att Gud har övergivit dem och vänder sig till saker som göder känslorna för att återfå något av den hugsvalelse de en gång hade. Faktum är att en viss förväntan (och den kan vara mycket subtil) börjar infinna sig om att detta är den gudomliga tillbedjans syfte och funktion: hur ofta nuförtiden bevistas inte mässan med intentionen att uppnå känslan av personlig bekräftelse och att må bra själv? Då de karismatiska gåvornas manifestationer i hög grad är förnimbara, är det lätt att försöka finna hugsvalelse i dem.  Detta är i själva verket inte annorlunda än när folkmassan begärde tecken av vår Herre och Han svarade dem: Ett ont och trolöst släkte söker ett tecken. Det främsta målet i vårt andliga liv bör vara Guds ära, inte vår egen hugsvalelse och vårt eget framsteg, och när det är så tjänar vi i själva verket våra egna intressen bättre då Gud inte leder oss på villovägar. Av goda skäl har alltså Kyrkan alltid krävt stor försiktighet när det gäller de karismatiska gåvornas förekomst och funktion, eftersom de i allmänhet ofta söks av fel skäl och eftersom deras manifestationer faktiskt kan vara falska, antingen som ett resultat av känslomässig eller psykologisk frenesi eller som sprungna ur det demoniska.

Ett exempel på detta, som är ganska vanligt i väckelser/förnyelser, är det skenbara tungotalet. Med detta i åtanke att de karismatiska gåvorna alltid är till för andra själars andliga gagn samt hur denna tungotalets gåva manifesterade sig hos apostlarna under pingsten, får vi en klar bild av vad denna gåva innebär. När apostlarna, uppfyllda av den Helige Ande och bekräftade i nåd, klev fram från det övre rummet och stod inför folkmängden av olika nationaliteter, började de predika om tron och varje individ hörde dem på sitt eget språk. Med andra ord, till gagn för en person som lyssnade, uppfattades apostlarna, även om de talade ett begripligt språk, av en annan person på sitt eget begripliga språk så att han kunde förstå de trossanningar som är nödvändiga för frälsning. Gåvan var inte för något annat ändamål än detta; apostlarna tillkännagav inte sina favoritfärger eller tips på hästkapplöpningsresultat senare under veckan. Även om så inte här var fallet, så kan tungotalets gåva innebära att en person börjar tala ett språk som denne i vanliga fall inte behärskar, men återigen i syfte att undervisa någon annan på ett språk i saker som rör tron, vilket vi kan läsa om i somliga helgonmissionärers biografier.

Därför är autentiskt tungotal aldrig obegriplig rappakalja maskerad som tillbedjan eller lovord till Gud, vilket är vad som vanligen händer vid karismatiska möten. Tungotalets gåva handlar om begripliga språk, vilket innebär att språket besitter en ordning genom vilken det kan bli känt och förstås. Bortsett från det faktum att rappakalja drar uppmärksamheten till personen som talar, måste vi först och främst inse det faktum att Gud ger oss intellekt och vilja eftersom Han från sin rationella skapelse önskar intelligent och viljemässig tillbedjan. Obegriplig rappakalja innebär ett totalt misslyckade i detta avseende. För det andra tjänar det inget syfte, ingen undervisning delges någon annan, inte heller finns det något utrymme för uttydning av tungotalet eftersom denna gåva går ut på att se till att det som undervisas uppfattas på rätt sätt (med andra ord, uttydningens gåva är ett skydd från Sanningens Ande mot irrlära). Och dessutom måste vi vara beredda på att demoner kan få en person att tala ett språk som han eller hon inte behärskar, och detta kan lätt drabba personer som längtar efter att besitta dessa gåvor. Det är därför som denna gåva alltid måste vara kopplad till utläggning av tron, och om omständigheterna är annorlunda är gåvan vare sig från Gud eller autentisk. Det bör därför vara uppenbart varför Kyrkans granskning och bedömning i dessa frågor är av stor betydelse och varför den kyrkliga myndighetens tystnad beträffande spridningen av dessa så kallade ”karismer”, eller än värre godkännande av dem, kan leda många själar vilse.

När det gäller de karismatiska gåvorna är likgiltighet den bästa inställningen man kan ha. Då de inte hjälper oss i vår personliga helgelse, som är vår primära prioritet, bör vi beakta apostlarnas råd och alltid söka de högre nådegåvorna – framför allt tro, hopp och kärlek vari vår andliga fullkomlighet består. Ingen kan någonsin hamna på avvägar genom att söka och be om större tro, hopp och kärlek, eller om fler av de gåvor som den Helige Ande utgjuter över alla döpta. Dessa är de dygder och gåvor som vi har ett livslångt, brådskande behov av och vilka vi t.o.m. har en viss ”rätt” till då Gud har adopterat oss som sina söner i Sonen.

När det gäller den karismatiska ”förnyelsen”, är det bästa att hålla sig borta. I slutändan bör vi följa tullnärens böneexempel i dagens evangelium [Lukas 18:9-14]: ödmjukt, ärligt och uppriktigt, inte sökande något tecken från Gud, utan endast Hans barmhärtighet. Det är en bön som utgör ett vittnesbörd om den Helige Andes oupphörliga verk i våra själar som gör oss hörsamma för Hans tysta viskningar vilka vi annars kan missa eller förbigå. Det är i själva verket i dessa tysta viskningar som vi ofta finner styrkan att vara ståndaktiga, förutsatt att vi inte ödslar tid på att söka hugsvalelser i gagnlösa tecken eller under; det är också i dessa tysta viskningar från den Helige Ande som vi själva upptäcker Hans största karism, den som fick Kristus att bära Sitt kors och hänga därpå, vilket sannerligen ger nytt liv åt oss alla och sätter våra själar i brand.

Källa: OnePeterFive

Skrivet av: Berndt David Assarsson | 15 november 2018

Kenosis

Fulton Sheen1

Kenosis

Ärkebiskop Fulton Sheen

Idag ska jag prata med er om vår Herre. Jag börjar med att läsa ett stycke ur den helige Pauli brev till församlingen i Filippi, ett stycke ni kanske inte förstår direkt. Stycket som jag ska läsa var en gång i tiden en hymn i den tidiga kyrkan. Grekiska forskare har funnit styckets versmått. Och tänkt på att den helige Paulus skev sina brev innan evangelierna fanns nedskrivna. Detta var den kristna trosbekännelsen i den delen av världen, innan vi hade vad vi kallar det nya testamentet. Stycket är följande:

”Ty detta sinnelag skolen I hafva i eder, hvilket äfven var i Kristus Jesus; ty då han var i Guds gestalt, ansåg han icke för rof att vara jämlik med Gud; likväl utblottade han sig självf, tog på sig en tjänares gestalt, vardt lik människor och till det yttre funnen såsom en människa. Han förnedrade sig själf och vardt lydig intill döden, ja, intill korsets död. Därför har ock Gud upphöjt honom och gifvit honom ett namn, som är öfver alla namn, på det att i Jesu namn alla knän skola böja sig, deras, som äro i himmelen, på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna, att Herren Jesus Kristus är i Gud Faderns härlighet .” (Filipperbrevet 2:5-11, ”Kristushymnen”) [‘Vår Herres Jesu Kristi Nya Testamente: Från Vulgatan Öfversatt af J. P. E. Benelius’. Stockholm 1895]

Vad betyder detta? Det betyder för det första att vår Herre från början var och är Gud. Men Kristus försökte inte vara som Gud eftersom Han redan var Gud. Han hade ingen anledning att räkna jämlikheten med Gud såsom ett byte, dvs. usurpera eller stjäla Guds plats såsom Guds jämlike. Vem försöker göra sig jämlik med Gud? Satan. Adam försökte också bli som Gud. Djävulen sa ju till dem, ”ni ska bli som gudar”. Men vår Herre var redan Gud. Han ”utblottade sig själv”, vilket i den grekiska originaltexten heter ἐκένωσε / ekénōse, fullkomlig tomhet. Kristus gjorde sig själv till inget, Han tömde sig själv. Detta ord för utblottning eller tomhet, är just kenosis. Han antog en tjänares skepnad, Han blev en slav. Och vad gör en slav? De smutsiga och hårda jobben.

Vår Herre, som alltid var Gud, blev alltså människa, vilket innebär att Han tömde sig själv på Sin egen ära. Han ödmjukade Sig själv och blev till inget. För att ge ett exempel: Ponera att ni hade makten att avlägsna er egen själ från kroppen, och bara vara själar. Ponera vidare att ni tog er själ och la ner den i en hunds kropp. Hur ödmjukande skulle inte detta vara? Ni tar ert sinne och er intelligens till en hunds kropp men ni överskrider inte de begränsningar hunden har av naturen. Ni skulle alltså veta hur man talar, men ni skulle inte tala utan bara skälla. Ni skulle ha förnuft och förstånd men ni skulle bara följa instinkt. En annan förödmjukelse: Ni skulle vara tvungna att leva resten av era liv med andra hundar, springa med i flocken i vetskapen om att ni är tusen gånger bättre än dem. Om ni nu finner det förödmjukande att leva i hundskepnad, hur förödmjukande var det då inte för Gud att bli människa? När Han antog vår mänskliga natur beslutade Han sig för att nästan aldrig överskrida den mänskliga naturens begränsningar. Gud kan alltså lida. När människor idag lider frågar somliga ”Vet Gud vad smärta innebär? Går Gud utan att äta i tre dagar? Tio dagar? Törstar någonsin Gud? Vet Gud något om de skador som drabbar dem som ligger på akuten? Blev Gud någonsin förlöjligad och förolämpad? Vet Gud vad det innebär att sitta fängslad?” Ja! När Han blev människa, kunde Han lida. Som en ytterligare förödmjukelse var han tvungen att spendera sitt liv med människor. Detta ger er en förståelse av vad julen är eftersom ni ser Gud i form av ett spädbarn. Varför antog Gud mänsklig natur? Den helige Paulus säger att Han blev en tjänare. Svaret är att Han blev människa för att föra över våra bördor på sig själv. Närmare bestämt överförde vår Herre tre ting av ondo till sig själv. All världens ondska kan sammanfattas i tre kategorier: Fysisk ondska, såsom smärta. Mental ondska, som att vara drabbad av mentalt handikapp. Moralisk ondska, vilket är synd och skuld. Låt oss titta på vår Herres liv för att se hur Han överförde harm till sig själv.

Vi börjar med fysisk harm. Vi läser i det gamla testamentet, profeten Jesaja – och evangelisten Matteus upprepar det – att vår Herre tog våra sjukdomar och krämpor på sig själv. Var vår Herre någonsin sjuk? Troligtvis inte. Detta eftersom vår Herre aldrig gav mänskligheten någon makt att göra något mot Honom före Hans lidande och död. I samma ögonblick Han sa ”nu” när Han gick in i Getsemane, fick människorna makt att göra mot Honom vad de ville. Men dessförinnan hade de försökt kasta Honom från en höjd, tre gånger hade de försökt stena Honom utan resultat. Men hur kunde då vår Herre ta på sig våra sjukdomar och krämpor om Han aldrig blev sjuk? Genom djupt medlidande. Mycket små barn får ibland ont i magen. Modern blir mycket orolig och lider långt mer än barnet, eftersom hon förstår barnets lidande. En mor lider mer än en brottslig dotter. När vår Herre kom till de blinda, döva, lama och leprasjuka, älskade Han dem så mycket att deras smärtor överfördes till Honom själv. Det är därför vi läser att Han suckade när Han hade botat de sjuka. Han grät. Han kände alla smärtor. Jag är säker på att när Vår Herre botade de blinda, kände han en Johns Miltons blindhet. När Han botade de döva och suckade blev han sensibiliserad till en Beethovens dövhet. Vår Herre överförde alltså all den smärta som vi någonsin kunde genomlida så att vi aldrig skulle kunna säga ’Gud vet inte vad lidande innebär’. När Han sedan kuvade allt detta vid uppståndelsen lärde Han oss att vara tålmodiga i motgångar. Han överförde alltså fysisk smärta. Låt oss nu fortsätta med mental smärta. Exempel på detta är mentalt efterblivna. Tvivel. Ateism. Djup ensamhet efter att ha förlorat tron. Förtvivlan. Alla dessa människor måste återlösas. De kan endast räddas genom att Herren tog på sig syndernas effekter, och Han gjorde det i ögonblicket solen skämdes att skina sina strålar på Gudsmordets brott och gömde sig mitt på dagen. I det mörkret utropade vår Herre ’Min Gud, min Gud, varför?’ Alla ’varför’ som någonsin har ställts i hela världen tog Han på sig själv och gjorde sitt utrop, som är en vers i en psalm. Men den spalmen slutar i glädje. Han tog också på sig moralisk ondska, eller skuld. Detta var den viktigaste anledningen till att Han kom till oss. Vi är skyldiga Gud en stor skuld, en skuld vi själva inte kan betala. Herren tog själv på sig skulden. Faktum är att vi förtjänar döden för våra synden. Vår Herre tog dödens straff på sig själv. I Getsemane lät Han alla världens synder träda in i sin själ. All världens stölder lades i Hans hand, som om Han vore skyldig. All världens blasfemier svärtade Hans läppar som om Han hade uttalat dem. Den skuldens plåga var så stor att Han svettades blod, som vätte olivträdens rötter i Getsemane trädgård. Senare på korset betalade Hans det slutgiltiga priset. Låt oss gå till ’Burma road’ under andra världskriget. Några japaner hade fångar. Mot slutet på arbetsdagen upptäckte japanerna att en spade fattades. De sa att om spaden inte återfanns inom fem minuter skulle tio fångar skjutas. Tre minuter gick men inte erkände. En man klev fram och blev ihjälslagen. När de kom tillbaka till fånglägret fattades ingen spade. Fången hade tagit på sig skulden som om han var den skyldige för att rädda de andra. Detta är var vår Herre gjorde på korset. Det är anledningen till att korset är mycket viktigt i våra liv.

Vi har diskuterat detta för att vi ska kunna få en djupare förståelse för vad vår Herres liv var. Vi måste ofta ta på oss andras bördor. Varje själ i världen har en prislapp. Somliga är billiga, andra är mycket dyra. Vi måste bära deras börda, be för dem, offra för dem. Jag minns en gång när jag hörde bikter den första fredagen i månaden. En ung kvinna klev in i biktstolen och sa ”Jag vill inte bikta mig, jag vill bara slå ihjäl lite tid.” Jag svarade, ”Hur mycket tid vill du slå ihjäl?”. Hon svarade, ”ca fem minuter.” Jag sa, ”Vem narrar du, förutom Gud?” Svaret var, ”Min mamma, hon tror att jag biktar mig”. Jag frågade om hon var rädd, och det var hon. Jag sa att jag förmodligen kunde bikta åt henne om jag kunde se henne. ”Du tror du är smart va?” svarade hon. ”Jag vet inte, låt oss se om jag är det”. Jag drog undan draperiet och sa till henne, ”Du är prostituerad.” Det stämde, det var hennes livssituation. Men det var inte allt, det fanns något annat allvarligt.  Jag försökte prata med henne, inget hjälpte. Jag bad henne att knäböja inför altaret, hon sa att hon skulle tänka på saken. Jag fick henne till slut att avslöja den mörka hemligheten: Hon hade slutit ett avtal med djävulen. Hon var livrädd och sprang iväg. Jag hörde andra bikter den kvällen och bad varje penitent att be en rosenkrans för en syndares omvändelse. En vägrade. Intressant att någon skulle vägra detta. Jag hörde den sista bikten omkring klockan nio. Jag gick upp till altaret och bad för henne till halv ett. Då hörde jag dörren till kyrkan öppnas. Det var hon, hon ville bikta sig. Här överfördes hennes skuld till någon annan. Därav vikten av att be för varandra, särskilt för dem som har avfallit moraliskt och andligt. Liksom ett moln tar upp fukten från havet och släpper den över ett berg, så bär anden upp våra böner och släpper dem på andra själar som behöver dem. Frälsningsverket fortsätter. Låt oss vara tacksamma mot Herren för att Han ödmjukade sig själv och gjorde sig själv till inget för vår skull. Han dog för oss och gav oss sedan av sitt liv, ty efter uppståndelsen visar Han sig för oss och sänder oss Anden. Bekanta er med Hans liv, läs evangelierna. Ni kommer aldrig att fördjupa era andliga liv utan Skrifterna, särskilt det nya testamentet. Läs dem i tysthet, läs dem i familjen. I tysthet upptäcker vi Gud bäst. Då kommer ni se i era andliga liv att vår Herre inte är en lärare, inte en revolutionär, inte en sociolog. Vår Herre är först och främst en Frälsare. Han frälser oss från synden och det är därför vi går till bikten före vi går till kommunionen. Vem är det vi tar emot i kommunionen? En Buddha? Vem är Kristus? Om Han inte är en frälsare är Han inget. Somliga påstår att barn inte förstår synd. Det är inte sant. Säg till ett litet barn, ”Din mamma älskar inte dig längre”. Barnet skulle börja gråta. Varför? För att barnet förstår vad en brusten relation är för något. Det är essensen av synd. När vi tar emot kommunionen tar vi emot en frälsare, detta är Kristi betydelse.

Transkriberat och översatt från Youtube-video.

Skrivet av: Berndt David Assarsson | 29 oktober 2018

Alla själars dag

all-saints-day-poland

Alla själars dag – 2 november

 

”Det är en helig och hälsosam tanke, att be för de avlidna, att de må befrias från sina synder” (2 Mack 12:46)

”Själarna i Skärselden blir hjälpta av de troendes böner och offer, men särskilt av Altarets dyrbara Offer” (Konciliet i Trient, 1545-1563).

”Det är mer heligt att be för själarna i Skärselden än det är att be för syndare som ännu lever, ty de sistnämnda kan fortfarande be om barmhärtighet för sig själva.” (Saliga Anne Catharine Emmerich)

”Jag vill utan dröjsmål och omedelbart hjälpa de lidande själarna i Skärselden. Med suckar och tårar vill jag åkalla Herren, med mitt hjärtas innerligaste åkallan vill jag vädja till Honom. Jag vill vara deras försvarare genom min förbön. Jag vill särskilt offra för dem det Allraheligaste Mässoffret och Rosenkransens böner så att Herren, med sina blickar så fulla av barmhärtighet, ser på dem och förvandlar deras lidande och övergivenhet till glädje och deras lidande till evig ära och lycka.” (Helige Bernhard av Clairvaux)

Använd vigvatten för att lindra de renande själarnas plågor: man gör korstecknet med vigvatten och stänker helgat vattnet framför sig samtidigt som man kan be: ”Må detta helgade vatten genom Guds barmhärtiga kärlek lindra själarnas lidanden. Amen.”

Tänd välsignade ljus för de avlidna (där man får tända dem i kyrkan, på gravarna och vid ens egen bönevrå hemma) med intentionen att Kristi lidande och uppståndelse befriar själarna och så snart som möjligt leder själarna in i den Uppståndnes Rike. Präster och diakoner kan inte alltid stå till tjänst för att välsigna andaktsljus, ta därför med dig tillräckligt med ljus för att bli välsignade för välsignelsen vid firandet av Herrens Frambärande i templet. ”Även när de döda är begravda ska du inte underlåta att tända ljus av olja eller vax på deras gravar, ty detta är välbehagligt inför Gud och förtjänar stor belöning för dem som gör det”. (Kyrkoläraren, Helige Athanasius)

Avlat för Själarna i Skärselden
Förutom det Heliga Mässoffret kan vi hjälpa själarna i Skärselden genom att ge dem den avlat, som endast levande kan få för sig själva och för själarna i Skärselden. Eftersom de avlidna inte längre kan skaffa sig några förtjänster är det bara vi som genom vår kärlek och omsorg kan ge dem denna viktiga gåva för deras lindring och befrielse. Det finns många exempel på helgon som visar på hur betydelsefullt det är att förskaffa sig avlat för sig själv och de avlidna.
Helige Josef Cafasso (1811-1860, 22 juni) brukade kallas för ’girig’ på avlat, som ett medel för att själv undkomma Skärselden och för själarnas snabba befrielse.
Avlaten ersätter verkligen specifika former av rening som vi annars skulle behöva genomgå i Skärselden… För att åtnjuta avlaten måste vi närma oss Sakramenten med verklig ånger och intention att bättra oss, annars får vi ingen avlat.” Saliga Anne Catherine Emmerich (1774-1824, 9 febr.)

Avlat är i korta ordalag Kristi och helgonens förtjänster som uppväger den bot som vi är skyldiga att ta på oss på grund av våra överträdelser och underlåtelser. Denna bot måste göras i detta liv eller sonas för efter vår död i Skärselden. Kyrkan är innehavaren av denna andliga rikedom och har genom sina bestämmelser visat oss vad vi ska göra för att få denna avlat:
– Avlat ges till de troende som med andakt besöker kyrkogård (begravningsplats) och ber för de döda. Denna avlat appliceras endast för själarna i Skärselden. Avlaten är fullkomlig mellan den 1 – 8 november, dvs. under oktaven, och kan erhållas på nytt under var och en av dessa dagar. Under övriga dagar på året är denna avlat partiell (Ench. Ind. nr. 29). Särskild avlat ges till de kristna som med andakt besöker de första kristnas begravningsplatser, d. v. s. katakomberna i Rom (Ench. Ind. nr. 33).

– Fullkomlig avlat som kommer enbart de avlidna själarna i Skärselden tillgodo ges för de troende som besöker en kyrka eller ett kapell på Alla Själars Dag. Denna avlat kan med den lokale biskopens förordnande flyttas i samband med firandet av alla själar till föregående eller följande söndag (Ench. Ind. nr. 29). Som vanligt gäller de sedvanliga villkoren (dvs. bikt inom en vecka, mottagandet av Kommunionen, samt bön enligt den Helige Faderns intentioner).

– ”Om du avlägger intentionen inför Gud att det du gör är för själarna i Skärselden kommer Gud att ta emot allt du gör för alla själar i Skärselden, precis som om det var för en särskild själ… Det är mer välbehagligt för Gud att man utför alla sina gärningar i en medveten förening med Jesus och med ren intention för sina nära och käras själar i Skärselden än att recitera många böner för dem utan denna innerliga och rena förening med Jesu liv och intentioner… Efter det Heliga Mässoffret är Korsvägsandakten den mest välgörande devotionen för själarna i Skärselden.” (En själ i Skärselden, ur An Unpublished Manuscript on Purgatory). Korsvägsandakt finns under fredagens veckoandakt.

– Varje gång vi ber Rosenkransen tillsammans med andra i kyrkan eller i familjen kan vi få fullkomlig avlat samt vid minst en halvtimmas Sakramental Tillbedjan – utställt i monstrans eller i tabernaklet (de sedvanliga villkoren gäller). Denna fullkomliga avlat kan man mycket väl applicera för själarna i Skärselden.

(Källa: Ave Maria Publikationer. Pater Joseph Maria Nilsson OFMConv.)

 

Förslag på böner (Oremus, tredje upplagan):
För själarna i skärselden
Allsmäktige evige Gud, vi tillbedja dig, som är alla tings Skapare och allena Herren över liv och död. Du är icke de dödas, utan de levandes Gud, ty för dig leva alla som gått hädan, och för dina trogna är döden icke änden, utan begynnelsen till den eviga livet i dig, den oändlige Guden. Hör den ödmjuka bön som vi frambära för alla dem, vilka lida i reningsorten, väntande på din uppenbarelses fulla dag. Du har skapat dem för dig, se på deras brinnande längtan efter dig. Du är uppståndelsen och livet och alla betungades tröst, var även de avlidna själarnas vila och frid. Förlåt i din milda barmhärtighet, vad de syndat inför dig, den Helige. Befria dem och ledsaga dem genom dina änglar till fridens boning, att de med alla dina heliga må glädjas i dig. Må deras läppar som härnere sjungit ditt lov, snart få instämma i dina änglars jublande körer; må de händer som härnere övat goda gärningar och i bönen höjt sig till dig, därovan bära segerns oförgängliga palmer; må de som härnere gått fram till ditt heliga bord, därovan församlas vid Lammets himmelska gästabud. Herre, kom ihåg dina hädangångna trogna. Fullända Kristi, din Sons, verk i dem. Fräls deras själar och uppväck en gång deras kroppar i härlighet på den av dig förutbestämda dagen, då himmel och jord förgås och du återkommer till domen. Var nådig, o Herre, även mot oss, som ännu leva i denna värld. Fräls våra odödliga själar, att vi må bestå inför ditt ansikte på vedergällningens dag. Styrk oss i tron på de dödas uppståndelse, i hoppet på det tillkommande livet och i kärleken till dig, den oändligt gode Guden. Amen.
F. Herre, giv dem den eviga vilan,
Sv. Och låt det eviga ljuset lysa för dem.
F. Må de vila i frid.
Sv. Amen.

För alla avlidna
Barmhärtige Gud, du som har ett faderligt välbehag i dina barns böner till dig, den gemensamme Fadern, hör min ödmjuka bön, som jag i din Sons namn uppsänder till dig för de lidande själarna i skärselden. Förbarma dig över dem, och låt din rättvisa försonas genom Jesu Kristi förtjänster, hans lidande och död. Låt det dyrbara blod, som han utgjutit på korset, tillfyllestgöra deras fel och utplåna de fläckar, som ännu vidlåda deras själar. De äro ju dina barn; ty de dogo i din nåd och kärlek, om än icke fullt rena för att ingå i din härlighet. Låt dem därför bliva delaktiga av Jesu Kristi förtjänster. Lyssna till din Kyrkas, till alla troendes och även till min bön, ty vi önska ingenting högre än att se dem frälsta från deras kval. Se också på deras brinnande längan efter dig. De älska dig uppriktigt och önska innerligt att befrias ur sitt fängelse för att skåda och beundra dina fullkomligheter, prisa din godhet och lovsjunga din barmhärtighet. Stilla denna heliga längtan; sänd din helige ängel att för dem förkunna, att frälsningens timme är inne, att du för din enfödde Sons skull utplånat deras skuld och efterskänkt deras straff, att den lyckliga stund är kommen, då de med dina heliga änglar få instämma i lovsången: Helig, helig, helig är Herren Gud Sebaot! Amen.

För avlidna präster
Allsmäktige, evige Gud, vars egenskap är att alltid förbarma dig och skona, hav misskund med dina avlidna tjänare, som du härnere utmärkt med prästadömets heliga värdighet. Förbarma dig efter din stora barmhärtighet över dem och öppna snart din helgedoms portar för dem. De ha i tiden arbetat för ditt eviga rike, förkunnat ditt ord och förvaltat dina hemligheter. Låt dem snart uppleva den efterlängtade dagen, då du skall bliva deras övermåttan stora lön. De ha härnere förmedlat din himmelska tröst och bevarat många på den rätta vägen, låt dem komma till dig och värdes kröna deras livsverk med din nåd och härlighet. Uppfyll deras längtan att få skåda dig ansikte mot ansikte. Jesus Kristus, evige överstepräst, de nådigt på våra avlidna präster, som ännu vänta på din kärleksfulla uppenbarelse. Giv dem förlåtelse för alla deras fel och försummelser. Låt dem snart, vi bedja dig, deltaga i förklaringens härlighet i ditt eviga prästadöme, på det att de, som varit våra herdar på jorden, även må vara våra förespråkare i himmelen. Amen.

För avlidna föräldrar
Allsmäktige, evige Gud, du har grundat den mänskliga familjen och vill att vår kärlek räcker över död och grav, hör nådigt våra böner, som vi frambära för våra avlidna föräldrars själaro. Förbarma dig efter din stora barmhärtighet över dem och  förläna dem förlåtelse för alla fel och försummelser, varigenom de i mänsklig svaghet gjort sig skyldiga till din gudomliga rättvisas straff. Belöna dem i evigheten, vad de gjort för oss på jorden. Vederkvick deras själar i de levandes land, och låt oss återförenas med dem i det himmelska samfund, där du är dina trognas eviga glädje och sällhet. Herre Jesus Kristus, världens Frälsare, för den stora kärleks skull, som du alltid bevisat din heliga moder, i synnerhet vid hennes ärorika himmelsfärd, förbarma dig över våra avlidna föräldrar; kalla dem snart till dig i himmelens härlighet och giv, att vi en gång få glädjas med dem i din Faders rike. Amen.

För avlidna vänner och släktingar
Gode och barmhärtige Gud, du som genom den Helige Ande i de troendes hjärtan utgjutit kärlekens gåva, jag beder dig, förbarma dig över mina avlidna släktingars, vänners och välgörares själar. Se nådigt ned till dem, lindra deras kval och fräls dem ur deras fängelse. Kom icke längre ihåg deras synder och försummelser, utan tänk allenast på din barmhärtighet och din enfödde Sons förtjänster. På honom hava de trott, till honom hava de satt sin tillit. För hans skull, för hans bittra lidandes skull efterskänk dem de straff de förtjänat och fräls dem från deras bojor, på det att de i helig glädje må få skåda dig ansikte mot ansikte och med alla heliga och utvalda prisa dig i all evighet. Amen.

För alla avlidna som vilar på kyrkogården
O Gud, genom vilkens barmhärtighet de troendes själar vila i frid, förläna nådigt dina tjänare och tjänarinnor, som avlidit i den sanna tron och vilkas jordiska kvarlevor på vår kyrkogård förvänta uppståndelsens dag, förlåtelse för deras synder vederkvickelsens rum, fridens boning och det eviga ljusets härlighet, genom Kristus, vår Herre. Amen.

Novenor och Litania för själarna i Skärselden här

Skrivet av: Berndt David Assarsson | 24 oktober 2018

Ärkeängeln Rafael

Raphael

Ärkeängeln Rafael – 24 oktober

Ordet ‘ärkeängel’ kommer från det grekiska ordet arch som betyder ’främsta, första’, och angelos som betyder ’Guds budbärare’. Ärkeängeln Rafael är en av de sju ärkeänglarna som står inför Guds tron och är den främste helaren bland änglarna. Rafaels namn är en kombination av två hebreiska ord: ‘Rapha’ (läkare, helare) och ‘el’ (Gud), och sammanfört betyder Rafael ‘Gud botar’. Ärkeängeln Rafael hjälper med att hela och läka både kropp och själ, han fördriver demoner och han beskyddar resande och dem som söker kunskap. I Bibeln är det främst i Tobits bok vi får information om honom, där han är resekamrat, ledsagare och rådgivare åt den unge Tobias, Tobits son. Han lär också Tobias att göra en helande salva som kan bota Tobits blindhet. Det är Ärkeängeln Rafael som visar Tobias hur han ska befria en kvinna vid namn Sara från en demon som hemsöker henne. Ärkeängeln Rafael omnämns också i Henoks bok. I det nya testamentet nämns ärkeänglarna Gabriel och Mikael vid namn (Lukas 1:9-26, Judasbrevet 1:9). Traditionen säger att det var ärkeängeln Rafael som steg ner i vattnet i Betesda (Joh. 5:1-4).

Bön till Ärkeängeln Rafael
Helige Ärkeängel Rafael, vi bönfaller dig om hjälp i detta livets all nöd och prövning, liksom du genom Guds makt bistod och vägledde den unge Tobias. Vi ber ödmjukt om din hjälp och förbön, på det att våra själar må läkas och våra kroppar beskyddas från krämpor och sjukdomar, och att vi genom gudomlig nåd må träda in i Guds himmelrike. Amen.

Bön för tillfrisknande
Ärorike Ärkeängel Rafael, mäktige furste i det himmelska hovet, du är vida berömd för dina visdoms- och nådegåvor. Du vägleder dem som reser på land, på havet och i luften, du tröstar de sorgsna och uppmuntrar syndaren till bot och bättring. Jag ber dig, bistå mig i all min nöd och i allt mitt lidande, liksom du hjälpte den unge Tobias på hans resa. Då du är ‘Gud botar’, ber jag dig ödmjukt att bota min själs alla svagheter och alla krämpor som plågar min kropp. Särskilt ber jag dig om (nämn här din särskilda intention) och att du gör mitt till ett värdigt tempel för den Helige Ande. Amen.

Bön till Ärkeängeln Rafael inför en resa
Helige Ärkeängel Rafael, Herren sände dig att ledsaga och bistå den unge Tobias på hans resa. Du skyddade honom från alla faror och du visade honom hur han skulle bota sin faders blindhet. Därför ber vi nu dig om ditt mäktiga bistånd inför vår färd, att vi må tryggt och lyckliga fullfölja vår resa och återresa. Detta ber vi om för oss själva och för alla dem som befinner sig fjärran från hem och härd. Amen.

Bön om Ärkeängeln Rafaels beskydd från all ondska
Heliga Jungfru Maria, Guds moder, änglarnas och ärkeänglarnas drottning, sänd mig din förkämpe, Ärkeängeln Rafael och låt honom bota alla mina själsliga och kroppsliga bräckligheter, i Jesu heliga namn. Må han beskydda mig från djävulen och alla onda andar. Helige Ärkeängel Rafael, var min vägledare och beskyddare på min resa genom livet. Ärorike Ärkeängel Rafael, välsignelsers härold, bed för oss. Amen.

 

Skrivet av: Berndt David Assarsson | 23 oktober 2018

Ber de döda för oss?

heligas samfund

Ber de döda för oss?

Det finns många protestanter som tror att det är förbjudet att be till helgonen i himmelen. De förväxlar våra katolska böner till dem, som ber om deras förböner, med divination, vilket är strängt förbjudet enligt Bibeln. Så vad säger Bibeln verkligen om de ”döda”? Är död i kroppen = att vara död i anden? Är det förbjudet att tala med de döda? Om Jesus talade med de döda medan han levde på jorden, bröt han sitt eget förbud mot divination?

Svaren finns nedan, kategoriserade. De döda i Kristus är mycket mer levande än de någonsin var här på jorden, ty de inte är begränsade av sina kroppar, de är ett med Kristus, och de delar hans ära. Och att be om helgonens förböner innebär inte att de på något sätt står ”mellan” oss och Jesus, utan snarare tillsammans med oss i våra böner. Jakobsbrevet 5:16 säger att en helig persons böner är mycket mäktiga, och vem kan vara mer heliga än någon redan befinner sig i himmelen och tar del av Kristi ära? Paulus säger i 1 Tim. 2:1 att förbön är av godo. Och helgonen i himmelen sover aldrig, de kan be för oss ständigt, även när vi sover, arbetar eller roar oss.

Och de arma själarna i skärselden? Vi kan be, fasta och göra offer för dem också. Om skärselden inte finns så är verserna nedan som talar om bön, fasta och offer för de döda meningslösa.

I Credo bekänner vi vår tro på ”de heligas samfund”. Vi är tillsammans här på jorden ett med de troende som nu befinner sig i himmelen och i skärselden. Vi tror inte att himmelriket är en isolerad plats de saliga lever i okunnighet eller ointresse för deras trosfränder på jorden. Vi är alla i en och samma Kyrka, alla vi som är på jorden och de som är i himmelen och lever och ber tillsammans.

Ur katekesen:
Helgonens förbön. ”Just därför att de som är i himlen är närmare förenade med Kristus stärker de hela kyrkan i hennes strävan mot helighet…. De upphör inte att be för oss till Fadern i honom, genom honom och med honom. De bär fram de förtjänster som de på jorden har förvärvat genom den ende Förmedlaren mellan Gud och människor, Kristus Jesus…. Genom deras broderliga omsorg får vi stor hjälp i vår svaghet (956)

Gemenskapen med helgonen. ”Men inte bara på grund av helgonens föredöme firar vi deras minne utan än mer för att hela kyrkans enhet skall stärkas i Anden genom utövandet av den broderliga kärleken. Ty liksom den katolska gemenskapen bland pilgrimerna på jorden leder oss närmare Kristus, så förbinder även gemenskapen med helgonen oss med Kristus, från vilken såsom källa och huvud all nåd och gudsfolkets liv självt strömmar fram.” (957)

Gemenskapen med de avlidna. ”Pilgrimskyrkan är starkt medveten om denna gemenskap med hela Jesu Kristi mystiska kropp. Från kristendomens äldsta tid har hon hållit minnet av de döda i stor vördnad. Hon har också burit fram böner för dem, eftersom ’det är en helig och from tanke att be för de döda så att de skall befrias från synd’” (2 Mack 12:45). Vår bön för dem kan inte bara hjälpa dem utan också göra deras förbön för oss verksam. (958)

I Guds enda familj. ”Vi alla som är Guds barn och bildar en enda familj i Kristus motsvarar kyrkans djupaste kallelse…, när vi står i kärlekens gemenskap med varandra och tillsammans lovprisar den allraheligaste Treenigheten.” (959)

 

De ”döda” i Kristus är inte döda utan LEVANDE!

Matteus 22:31-32 ”Men när det gäller de dödas uppståndelse, har ni inte läst vad Gud har sagt er: Jag är Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud? Han är inte de dödas Gud, utan de levandes.”

Hebreerbrevet 12:1 När vi nu har en så stor sky av vittnen omkring oss, låt oss då lägga bort allt som tynger och särskilt synden som snärjer oss så hårt, och löpa uthålligt i det lopp vi har framför oss. (Notera att vittnen måste vara levande för att kunna vittna för oss inför vår domare, Jesus Kristus).

 

Tillståndet för dem som dör i Kristus

Lukas 20:35-36 ”Men de som anses värdiga att nå den andra världen och uppståndelsen från de döda, de varken gifter sig eller blir bortgifta. De kan inte dö längre, för de är som änglarna och är Guds barn, eftersom de är uppståndelsens barn.”

 

Döden är inte en vägg som skiljer oss från våra kära i Kristus

Romarbrevet 8:38-39 ”För jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller furstar, varken något som nu är eller något som ska komma, varken makter, höjd eller djup eller något annat skapat ska kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre.”

 

De ”döda” i Kristus tar del av Kristi gudomlighet och härlighet

Första Korintierbrevet 6:17 ”Men den som är förenad med Herren är en ande med honom.”

Första Petrusbrevet 5:1 ”Nu uppmanar jag de äldste bland er, jag som själv är en äldste och ett vittne till Kristi lidanden och som också har del i den härlighet som ska uppenbaras

Andra Petrusbrevet 1:4 ”Genom dessa har han gett oss sina stora och dyrbara löften, för att ni genom dem ska få del av gudomlig natur, sedan ni kommit undan det fördärv som på grund av begäret finns i världen.”

 

Divination kring de döda (förbjudet i Femte Mosebok 18:10)

Första Samuelsboken 28:8-16 ”Saul gjorde sig oigenkännlig och tog på sig andra kläder och gav sig i väg med två av sina män. De kom till kvinnan om natten. ”Spå mig genom anden”, sade han, ”och mana fram åt mig den jag säger dig.” Men kvinnan sade till honom: ”Du vet ju vad Saul har gjort, han har utrotat andebesvärjare och spåmän ur landet. Varför lägger du en snara för mitt liv för att döda mig?” Då gav Saul henne sin ed vid Herren och sade: ”Så sant Herren lever, ingen skuld ska drabba dig i denna sak.” Kvinnan frågade: ”Vem ska jag mana fram åt dig?” Han svarade: ”Mana fram Samuel åt mig.” Men när kvinnan fick se Samuel, skrek hon med hög röst och sade till Saul: ”Varför har du lurat mig? Du är ju Saul!” Kungen sade till henne: ”Var inte rädd. Vad är det du ser?” Kvinnan svarade Saul: ”Jag ser ett gudaväsen komma upp ur jorden.” Han frågade henne: ”Hur ser han ut?” Hon svarade: ”Det är en gammal man som kommer upp, insvept i en mantel.” Då förstod Saul att det var Samuel, och han böjde sig ner med ansiktet mot jorden och bugade sig. Samuel sade till Saul: ”Varför har du stört mig och manat fram mig?” Saul svarade: ”Jag är i stor nöd. Filisteerna har börjat krig mot mig, och Gud har lämnat mig och svarar mig inte mer, varken genom profeter eller genom drömmar. Därför har jag kallat på dig, för att du ska låta mig veta vad jag ska göra.” Samuel svarade: ”Varför frågar du mig, när Herren har lämnat dig och blivit din fiende?

 

Människor som död i nådens tillstånd framträder levande på jorden

Matteus 27:50-53 ”Men Jesus ropade än en gång med hög röst och gav sedan upp andan. Då brast förhänget i templet i två delar, uppifrån och ända ner. Jorden skakade och klipporna rämnade, gravarna öppnades och många avlidna heliga fick liv i sina kroppar. Efter hans uppståndelse kom de ut ur gravarna och gick in i den heliga staden och visade sig för många.”

Matteus 17:1-3 ”Sex dagar därefter tog Jesus med sig Petrus, Jakob och hans bror Johannes och förde dem upp på ett högt berg där de var ensamma. Då förvandlades han inför dem: hans ansikte lyste som solen, och hans kläder blev vita som ljuset. Och Mose och Elia visade sig för dem och samtalade med honom.”

 

De döda ber för oss här på jorden

Andra Mackabeerboken 15:11-16 ”Han rustade var och en av dem, inte bara med skyddande sköldar och lansar, utan framför allt genom att uppmuntra dem med välvalda ord. Slutligen lät han dem höra en dröm som förtjänade tilltro, och därmed gjorde han dem alla överdådigt glada till mods. Detta var innehållet i Judas drömsyn: den förre översteprästen Onias, en god och fin man, försynt i sitt uppträdande och vänlig i sitt sätt, som kunde lägga sina ord väl och som ända från barndomen hade vinnlagt sig om ett i alla avseenden rättskaffens liv – han stod med utsträckta händer och bad för hela det judiska samhället. Därpå visade sig en märklig man med vitt hår och ädelt utseende, präglad av en underlig, överväldigande auktoritet. Och Onias sade: ”Denne man, som är sina bröders vän och flitigt ber för folket och den heliga staden, är Jeremia, Guds profet.” Då räckte Jeremia fram högra handen för att ge Judas ett svärd av guld och överlämnade det med följande ord: ”Ta emot detta heliga svärd! Det är en Guds gåva, och med det skall du krossa dina motståndare.” (Notera – här visar sig den döde Onias och den döde Jeremia på jorden och det uppenbarades att Onias och Jeremia medlar och ber för deras folk på jorden).

Lukas 16:19-31 ”Det var en rik man som gick klädd i purpur och fint linne och levde i fest och lyx varje dag. Men vid hans port låg en fattig man som hette Lasarus, full av sår. Han längtade efter att få äta sig mätt på det som föll från den rikes bord. Hundarna kom till och med och slickade hans sår. Så dog den fattige, och han fördes av änglarna till platsen vid Abrahams sida. Även den rike dog och blev begravd. I helvetet, där han plågades, lyfte han sin blick och fick se Abraham långt borta och Lasarus hos honom. Då ropade han: Fader Abraham! Förbarma dig över mig och skicka Lasarus att doppa sin fingertopp i vatten och svalka min tunga, för jag plågas i den här elden. Men Abraham svarade: Mitt barn, kom ihåg att du fick ut ditt goda medan du levde, och Lasarus fick ut det onda. Nu får han tröst här, medan du får plåga. Och dessutom är det satt en stor gapande klyfta mellan oss och er, för att de som vill gå över härifrån till er inte ska kunna det, och inte heller kommer någon därifrån över till oss. Mannen sade: Då ber jag dig, fader, att du skickar honom till min fars hus. Jag har fem bröder, och han måste varna dem så att inte de också kommer hit till plågans plats. Men Abraham sade: De har Mose och profeterna. De ska lyssna till dem. Nej, fader Abraham, svarade han, men om någon kommer till dem från de döda omvänder de sig. Abraham sade till honom: Lyssnar de inte till Mose och profeterna, så låter de sig inte övertygas ens om någon uppstår från de döda.”

Uppenbarelseboken 6:9-11 ”När Lammet bröt det femte sigillet, såg jag under altaret själarna av dem som hade blivit slaktade för Guds ord och för vittnesbördet som de hade. De ropade med stark röst: ”Herre, du som är helig och sann! Hur länge ska det dröja innan du dömer jordens invånare och straffar dem för vårt blod?” Och var och en av dem fick en vit dräkt, och de blev tillsagda att vila ännu en liten tid, tills deras medtjänare och bröder, som skulle dödas liksom de, hade blivit fulltaliga.” (Notera – Här ber de döda helgonen i himmelen Gud att stoppa slakten av oss troende på jorden genom att eliminera fiendens fotsoldater).

 

Det är i sin ordning att samtala med de döda (men inte att genom trolldom mana fram dem för att få dold kunskap).

Lukas 7:12-15 ”Just som han närmade sig stadsporten bar man ut en död. Han var sin mors ende son, och hon var änka. En stor skara från staden gick med henne. När Herren såg henne, förbarmade han sig över henne och sade till henne: ”Gråt inte.” Sedan gick han fram och rörde vid båren. Bärarna stannade, och han sade: ”Unge man, jag säger dig: Stå upp!” Då satte sig den döde upp och började tala, och Jesus överlämnade honom åt hans mor.”

Johannes 11:38-44 ”Jesus blev åter djupt rörd i sitt inre och gick fram till graven. Det var en klippgrav med en sten för öppningen. Jesus sade: ”Ta bort stenen!” Den dödes syster Marta sade till honom: ”Herre, han luktar redan. Det är fjärde dagen.” Jesus sade till henne: ”Har jag inte sagt dig att om du tror ska du få se Guds härlighet?” Då tog de bort stenen, och Jesus lyfte blicken mot himlen och sade: ”Far, jag prisar dig för att du hör mig. Jag vet att du alltid hör mig, men jag säger det för folket som står här, för att de ska tro att du har sänt mig.” När han hade sagt detta, ropade han med hög röst: ”Lasarus, kom ut!” Då kom den döde ut, med fötter och händer inlindade i bindlar och med ansiktet täckt av en duk. Jesus sade till dem: ”Gör honom fri och låt honom gå.”

Apg. 9:36-41 ”I Joppe fanns en lärjunge som hette Tabita, på grekiska Dorkas, hinden. Hon var rik på goda gärningar och generös mot de fattiga. Men vid den tiden blev hon sjuk och dog, och man tvättade henne och lade henne på övervåningen. Då nu Lydda ligger nära Joppe och lärjungarna hade hört att Petrus var där, skickade de två män till honom och bad: ”Skynda dig och kom till oss!” Petrus bröt upp och gick med dem. När han kom fram tog de med honom upp till övervåningen, och alla änkorna kom gråtande fram till honom och visade de tunikor och mantlar som Dorkas hade gjort medan hon ännu var hos dem. Men Petrus skickade ut dem alla och föll på knä och bad. Sedan vände han sig mot kroppen och sade: ”Tabita, stå upp!” Då öppnade hon sina ögon, och när hon fick se Petrus satte hon sig upp. Han räckte henne handen och hjälpte henne upp. Därefter kallade han till sig de heliga och änkorna och lät dem se att hon levde.

Matteus 17:1-3 ”Sex dagar därefter tog Jesus med sig Petrus, Jakob och hans bror Johannes och förde dem upp på ett högt berg där de var ensamma. Då förvandlades han inför dem: hans ansikte lyste som solen, och hans kläder blev vita som ljuset. Och Mose och Elia visade sig för dem och samtalade med honom.

 

Vi på jorden ber, gör offer och fastar för de döda

2 Tim. 1:16-18 ”Må Herren visa barmhärtighet mot Onesiforus familj. Han gav mig ofta nytt mod och skämdes inte för mina bojor. Tvärtom, när han kom till Rom sökte han ivrigt efter mig och fann mig också. Må Herren låta honom finna barmhärtighet hos Herren på den dagen. Och hur mycket han hjälpte mig i Efesos, det vet du mycket väl.” (Notera – Här ber Paulus för sin döde vän Onesiforus. Notera hur Paulus refererar till honom i dåtid och hur Paulus ber för hans familj som han har lämnat efter sig).

Andra Mackabeerboken 12:39-45 ”Men följande dag, då det hade blivit hög tid att ta hand om de fallnas kroppar, gick Judas män ut för att göra detta och föra dem till vila hos deras släktingar i fädernas gravar. Då fann de att varenda en av de döda under sina kläder hade kultföremål som tillhörde avgudarna i Jamnia, sådant som lagen förbjuder judarna att befatta sig med. Alla förstod att detta var anledningen till att de hade stupat, och de prisade Herren, den rättfärdige domaren som drar fram det dolda i ljuset, och uppsände ödmjuka böner om att den begångna synden skulle utplånas fullständigt. Och den hjältemodige Judas manade folket att hålla sig fria från synd, när de nu med egna ögon hade sett vad de stupades synd hade lett till. Genom att ordna en insamling som var och en fick bidra till kunde han skicka ungefär 2000 silverdrachmer till Jerusalem för att låta frambära ett syndoffer. Han handlade riktigt och klokt, ty han hade uppståndelsen i tankarna; om han inte hade väntat sig att de stupade skulle uppstå hade det varit överflödigt och meningslöst att be för döda människor. Dessutom tänkte han på att en härlig belöning väntar dem som avlider i tron på Gud. Helig och from var hans omtanke! Därför ordnade han försoningsoffret för de döda, så att de skulle befrias från sin synd.

1 Samuel 31:8-13 ”Dagen därpå kom filisteerna för att plundra de slagna och fann då Saul och hans tre söner där de låg fallna på berget Gilboa. De högg av Sauls huvud och tog hans vapen och sände omkring dem i filisteernas land för att sprida den goda nyheten i sitt avgudahus och bland folket. De lade hans vapen i Astartetemplet, men hans kropp hängde de upp på muren i Bet-Shan. När invånarna i Jabesh i Gilead hörde vad filisteerna hade gjort med Saul, bröt alla vapenföra män upp och gick hela natten. De tog ner Sauls och hans söners kroppar från muren i Bet-Shan och begav sig sedan till Jabesh och brände dem där. Därefter tog de deras ben och begravde dem under tamarisken i Jabesh. Sedan fastade de i sju dagar.” (Notera – här är ett praktexempel på fasta för de döda, nämligen Saul och hans söner).

 

Lidandets dop

Markus 10:38-39 ”Jesus sade till dem: ”Ni vet inte vad ni ber om. Kan ni dricka den bägare som jag dricker? Eller döpas med det dop som jag döps med?” De svarade: ”Det kan vi.” Jesus sade till dem: ”Ni ska få dricka den bägare som jag dricker och döpas med det dop som jag döps med. Men platserna på min högra och min vänstra sida är det inte min sak att ge bort. De ska ges åt dem som de är beredda för.” (Notera – här talar Jesus som ett annat sorts ”dop”, det ”dop” som är hans lidande och död).

Lukas 12:50 ”Men jag har ett dop att genomgå, och hur våndas jag inte tills det är fullbordat!” (Notera – ännu en hänvisning till Jesu lidande och död som ett ”dop”).

1 Kor 15:29 ”Vad uppnår annars de som döper sig för de döda? Om döda alls inte uppstår, varför döper de sig då för deras skull?” (Notera – att ”döpa sig för de döda” betyder att offra något/lida för dem).

 

De döda upplyfter våra böner från jorden till Gud i form av rökelse

Upp. 5:8 ”Och när det tog bokrullen, föll de fyra varelserna och de tjugofyra äldste ner inför Lammet. Var och en hade en harpa och skålar av guld fulla med rökelse, som är de heligas böner.”

Ja, de heliga, de som har dött i Kristus och nu är mer levande än någonsin, är våra bröder och systrar i tron som är med oss, de ber för och tillsammans med oss.

Skrivet av: Berndt David Assarsson | 13 oktober 2018

Kristi kungadöme

Christ-the-King5

Kristi kungadöme

Av: Michael Davies (1936-2004)

Kristus konungens dag firas sista söndagen i oktober (extraordinarie formen) och kyrkoårets sista söndag (ordinarie formen)

Den 11 december 1925 utfärdade påven Pius XI sin encyklika om Kristi kungadöme, Quas Primas. Encyklikan behandlade vad påven rätteligen beskrev som ”den huvudsakliga orsaken bakom de svårigheter som mänskligheten lider under”. Han förklarande att de mångfaldiga olyckorna i världen beror på att merparten av människorna har kastat ut Kristus och Hans heliga lag från sina liv, att vår Herre och Hans heliga lag inte har någon plats i vare sig det privata livet eller i det politiska och att så länge som individer och stater vägrar att underställa sig vår Frälsares styre finns det inget hopp om varaktig fred mellan nationerna. Människan måste sträva efter Kristi fred i Kristi kungadöme – Pax Christi in Regno Christi.

Undervisningen i denna encyklika ignorerades och förbigicks, om inte rentav motsades, av det andra Vatikankonciliet. Det är ett obestridligt faktum att konciliet öppet och – måste man dra slutsatsen – medvetet uraktlät att på nytt bekräfta undervisningen i Quas Primas, i vilken påven Pius XI upprepade sina företrädares ständiga undervisning att stater såväl som individer måste underställa sig Kristus konungens styre. När han påminde om denna grundläggande sanning i vår tro syftade inte påven Pius endast på katolska nationer, eller ens på kristna nationer, utan på hela mänskligheten. Han framställde denna sanning otvetydigt genom att citera ett stycke ur encyklikan Annum Sacrum av påven Leo XIII:

Kristus konungens välde inkluderar inte endast katolska nationer, inte endast döpta personer som fastän med rätta tillhöriga Kyrkan har förletts på villovägar eller har avskilts från henne genom schism, utan även alla dem som står utanför den kristna tron, så att hela mänskligheten sannerligen står under Jesu Kristi makt.

Hela mänskligheten, både som individer och som nationer, är föremål för vår Herre Jesus Kristus konungens styre, och detta av två anledningar: För det första eftersom Han i egenskap av Gud är vår skapare. Psalm 33 sammanfattar den tillbörliga relationen mellan skaparen och skapelsen på följande sätt:

Må hela jorden frukta Herren, må alla jordens inbyggare bäva för honom. Ty han sade och de blev till, han befallde och de skapades.

”Ty han sade och de blev till, han befallde och de blev till.” Gud är vår skapare. Vi är Hans skapelse. Utan Honom skulle vi inte existera. Vi är skyldiga Honom allt, och Han är inte skyldig oss något. De som är skapade har en absolut skyldighet att älska och tjäna sin skapare. Denna skyldighet är reservationslös; det är inte fråga om någon möjlig rättighet för någon människa att vid någon tidpunkt undanhålla sin lydnad.

Det är endast när människor lever sina liv inom de korrekta ramarna för relationen mellan skapare och skapelse som samhällelig och politisk harmoni och ordning kan råda. ”Kristi fred i Kristi kungadöme”. När människor förkastar denna relation, tar disharmoni och oordning över, syndens disharmoni och oordning, samma disharmoni och oordning som introducerades för första gången av Lucifer, en gång den mest magnifike av Guds skapelser som gripen av högmod skröt: Non serviam – ”Jag tjänar icke.” [Det är likaså Adam och Evas synd.] Katekesen lär oss att meningen och syftet med våra liv är att känna, älska och tjäna Gud i denna värld så att vi kan bli för evigt lyckliga med Honom i nästa. Vi kan inte hävda att vi älskar Gud om vi samtidigt vägrar tjäna Honom, och vi kan inte hävda att vi tjänar Gud om vi inte samtidigt underkastar oss Kristus konungens lag. Han sade: ”Om I älsken mig, så hållen mina bud” (Joh. 14:15).

I Quas Primas förklarar påven Pius XI den andra anledningen till varför vi måste underordna oss vår Herre. Han förklarar den vackra och djupa sanningen att Kristus är vår konung av förvärvad såväl som naturlig rätt, ty Han är vår återlösare:

Må de som har glömt vad de har kostat Frälsaren påminna sig orden: ”Ty I veten, att I icke med förgängliga ting, med silver eller guld hafven blifvit lösköpta från eder fåfänga, fäderneärfda vandel, utan genom Kristi kostbara blod, såsom ett felfritt och obefläckadt lamms” [1 Petr. 1:18-19]. Vi tillhör inte längre oss själva, ty Kristus har köpt oss ”till ett stort pris”; våra kroppar är ”Kristi lemmar”.

Vår Herres Jesu Kristi dubbla anspråk på vår troslydnad, i egenskap av vår skapare och återlösare, sammanfattas kärnfullt i Johannes uppenbarelse, där den hel. Johannes säger att Kristus är ”härskaren öfver jordens konungar” (Upp. 1:5). Det faktum att jorden kungar – med andra ord nationerna och deras härskare – är undersåtar i Kristi kungadöme, avser vad som är känt som Hans sociala kungadöme, dvs. Hans rätt att härska över samhällen såväl som över individer.

Ingen som gör anspråk på att vara kristen skulle, får man hoppas, bestrida det faktum att vi som individer måste underkasta oss Kristus konungens styrelse, men mycket få kristna – inklusive katoliker – förstår och än mindre bekänner vår Herres Jesu Kristi sociala kungadöme. Hans sociala kungadöme kan förverkligas till fullo först när Kyrka och Stat förenas. Separationen mellan Kyrka och Stat fördömdes otvetydigt av de romerska påvarna fram till det andra Vatikankonciliet. Kyrkans lära är att staten är skyldig att offentligt tillbe Gud enligt den sanna Kyrkans liturgi, att beakta hennes undervisning och hjälpa henne utföra sina uppgifter. Staten saknar rätt att vara neutral vad gäller religionen och att genomdriva en sekulär politik. En sekulär politik är i sig självt en gudsfientlig och antikristlig politik.

De som ignorerar eller förnekar vår Herres Jesu Kristi sociala kungadöme och Hans rätt att härska över samhällen såväl som över individer, godtar, kanske utan att inse det, den skändliga teorin om demokrati såsom den kommer till uttryck i den franska revolutionens deklaration om de mänskliga rättigheterna, deklarationen som utgjorde ett formellt och oförskämt förkastande av vår Herres Jesu Kristi sociala kungadöme, deklarationen som sammanfattar den moderna tidens, kanske alla tiders, värsta heresi, att makten ligger hos folket. Tvärtom har påvarna undervisat: Omnis potestas a Deo – ”All makt utgår från Gud”. Inte alls, svarar revolutionärerna: Omnis potestas a populo – ”All makt utgår från folket”.

Hur väl passar inte termen ”revolutionärer” dessa människor! En revolution definieras bäst som det våldsamma störtandet av en etablerad regering, och det är precis vad de gjorde. De störtade vår Herres Jesu Kristi sociala kungadöme till förmån för heresin som säger att makten utgår från majoritetsviljan – heresin som är källan till alla olyckor i dagens samhälle. Antagandet av deklarationen om de mänskliga rättigheterna utgjorde det första formella förnekandet av vår Herres sociala kungadöme. Det var det avgörande steget i den process genom vilken Hans så gott som universella detronisering de följande två århundradena säkerställdes.

Innan vi undersöker i vilken utsträckning denna deklaration utgör ett förkastande av katolsk lära vad gäller statens auktoritet, är det nödvändigt att ha en tydlig uppfattning om denna läras innehåll. En stat utgörs av två element: regeringen, eller de regerande, och de regerade. Auktoriteten innehas av dem som regerar. Kyrkan förordar inte något särskilt statsskick. Trots påvarnas tendens att hänvisa till ”furstar” i sina encyklikor, så är de på intet sätt motståndare till demokrati, om allt som menas med detta begrepp är att de som regerar utses genom val (grundat på antingen begränsad eller allmän rösträtt). Leo XIII förklarar:

Men härskarrätten är inte bunden till någon särskild form av styrelseskick. Den kan anta den ena eller den andra formen förutsatt endast att den är av en sådan natur att den säkerställer det allmänna välståndet. Men oaktat styrelseskickets beskaffenhet måste härskarna alltid bära i åtanke att Gud är den högste härskaren över världen och måste sätta Honom före sig själva som sin förebild och lag i styrandet av staten.

Vad påven hävdar, logiskt och kompromisslöst, är att maktens källa är precis densamma i en absolut monarki, som t.ex. Ludvig XIV:s Frankrike, som i ett land, där regeringen utses genom demokratiska val, i vilka varje medborgare har rösträtt, som t.ex. i dagens USA. Omnis potestas a Deo – ”All makt utgår från Gud”. Påven Leo XIII förklarade i sin encyklika Immortale Dei (1 november, 1885) att:

Varje civiliserat samhälle måste ha en styrande makt, och denna makt har icke mindre än samhället självt sitt ursprung i naturen och har följaktligen Gud som sin skapare. Därav följer att all offentlig makt måste utgå från Gud. Ty Gud allena är världens sanna och högste herre. Allt utan undantag måste vara under Hans styrelse, och måste tjäna Honom, så att var och en som äger rätten att styra, äger den från en enda källa, nämligen Gud, enväldig härskare över allt. ”Ty det gifves ingen myndighet utan af Gud” (Rom. 13:1).

[Översättarens anmärkning: Jämför med det inledande stycket i den svenska regeringsformen, 1 §: ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket”. Sveriges äldsta bevarade lagsamling, den Äldre Västgötalagen, inleds istället med: ”Kristus är först i vår lag”.]

”Ty det gifves ingen myndighet utan af Gud”. Detta citat ur Romarbrevet 13:1 fastslår allt som behöver fastslås rörande maktens källa. Då de som regerar erhåller sin auktoritet från Gud och styr som Hans legater och inte i egenskap av någon makt given av folket, kan inte en regering ha någon verklig rätt att stifta lagar som går emot Guds lagar, även om en sådan lagstiftning representerar befolkningsmajoritetens uttryckliga vilja. Kyrkan är helt emot varje form av demokrati i vilken makten sägs utgå från folket och i vilken makthavarna sägs få makt från folket. Påven Leo XIII insisterade i Immortale Dei att:

I ett samhälle grundat på sådana maximer utgör all styrelse varken mer eller mindre än folkviljan och folket, som står under sin egen makt allena, är ensam sin egen härskare… Guds auktoritet förbigås med tystnad, som om Gud inte fanns eller som om Han inte brydde sig om det mänskliga samhället eller som om människorna i sin individuella egenskap eller sammanbundna i sociala relationer inte var skyldiga Gud något alls eller som om det kunde finnas en styrelseform vars hela ursprung, makt och auktoritet inte låg hos Gud själv. På detta sätt, som är uppenbart, blir en stat inget mer än en folkmassa, som är sin egen mästare och härskare.

I The American Ecclesiastical Review [som gavs ut 1889-1975] från juli 1950 förklarar Msgr. George Shea den ordning som bör råda i en övervägande katolsk stat som följande:

I ett katolskt samhälle åligger det staten att vara en ”katolsk stat”, att förklara och betrakta katolicismen som ”statens religion.” Statens formella, officiella och exklusiva erkännande av och bekännelse till katolicismen i ett katolskt samhälle som sin egen och enda religion – kort sagt, fastställandet av katolicismen som ”statens religion” – tycks nödvändigtvis inbegripas i själva idén om statens skyldighet att acceptera och bekänna den sanna religionen, alltså katolicismen, med dess tro, lag och kult. Hur skulle annars staten, i egenskap av stat, sanningsenligt kunna acceptera och bekänna katolicismen, tillsammans med sin grundsats att endast denna är den sanna religionen?

Detta är en trogen sammanfattning av konsekvent påvlig undervisning. I Immortale Dei undervisar påven Leo XIII:

Människor som lever tillsammans i samhällen står inte i mindre uträckning under Guds makt än vad individerna gör, och samhällena är inte i mindre utsträckning skyldiga Gud tacksamhet än individerna, då Gud gav samhället form och bevarar det och berikar det med oräkneliga välsignelser i sin ständiga frikostiga godhet. Då således ingen tillåts vara försumlig i den tjänst som tillbörligen tillkommer Gud, och då alla människors huvudplikt är att hålla fast vid religionen i både dess lära och praktik – inte nödvändigtvis den religion de kanske föredrar, utan den religion som Gud påbjuder, som ytterst tydliga kännetecken visar vara den enda sanna religionen – utgör det ett offentligt brott att handla som om Gud inte funnes. Och så är det en synd i staten att inte bry sig om religionen som vore den något utanför dess räckvidd eller något utan praktisk nytta eller att utifrån många former av religion anta den som passar ihop med modet, ty stater har absolut skyldighet att tillbe Gud på det sätt som Han har visat vara Sin vilja. Och därför bör alla som härskar hålla Guds heliga namn i ära, och en av deras huvudsakliga plikter måste vara att gynna religionen, att beskydda den…

I samma encyklika citerar han följande uppfattningar som förkastliga:

Staten (civitas) betraktar inte sig själv som bunden vid någon form av plikt gentemot Gud. Dessutom anser den sig inte förpliktigad att offentligt bekänna någon religion eller att undersöka vilken av de många religionerna som är den enda sanna eller att föredra en religion före alla andra eller att visa någon form av religion särskild ynnest, utan anser sig tvärtom skyldig att bevilja lika rättigheter till alla trosuppfattningar så att den allmänna ordningen inte störs av någon särskild form av religiös tro.

I sin encyklika Libertas humana (20 juni 1888) säger han:

Denna typ av frihet [religionsfrihet], antyder, om den betraktas i relation till staten, helt klart att det inte finns något skäl för staten att visa Gud någon ära eller att eftersträva offentligt erkännande av Honom, att ingen form av tillbedjan är att föredra framför någon annan, utan att alla står på jämlik fot utan beaktande av folkets religion även om det bekänner sig till den katolska tron… Det civila samhället [civilis societas, quia societas est] måste erkänna Gud som sin skapare och målsman och måste lyda och vörda Hans makt och myndighet. Rättvisan och själva förnuftet förbjuder därför staten att vara gudlös eller staten att anta en linje som skulle leda till gudlöshet – nämligen att behandla de olika religionerna (som de kallar dem) lika och urskillningslöst bevilja dem lika rättigheter och privilegier. Då alltså bekännandet av en enda religion är nödvändigt i staten, måste den religion bekännas som allena är sann och som kan igenkännas utan svårighet, särskilt i katolska stater, då så att säga sanningens märken är inpräntade på den.

S:t Pius X skrev i sin encyklika Vehementer nos (11 februari 1906):

Tesen att stat och kyrka bör vara åtskilda är helt och hållet falsk och ytterst fördärvlig. För det första, då den utgår från premissen att religionen inte bör vara en statlig angelägenhet, förolämpar den Gud å det grövsta, som är lika mycket det mänskliga samhällets grundare och upprätthållare som den individuella människans, vilket är anledningen till att Han bör tillbedjas inte endast privat, utan även offentligt.

De mänskliga rättigheterna diskuterades i den franska nationalförsamlingen i augusti 1789 och antogs i oktober samma år. Somliga av dess artiklar är inte endast acceptabla, utan rentav berömvärda, t.ex. artikel 7 om frihetsberövande av medborgare, artikel 8 som gör gällande att lagar inte kan ha retroaktiv verkan, och artikel 9 om dem som är arresterade men vars skuld inte har bevistats. Andra artiklar är tvetydiga. Men några andra är helt och hållet oförenliga med katolicismen, i synnerhet artikel 6 som börjar med att konstatera att lagen är ett uttryck för den allmänna viljan. Detta är ett fullständigt förnekande av Kyrkans lära om att all auktoritet utgår från Gud. Påven Pius VI tvekade inte att fördöma deklarationen som varande ”i strid mot religion och samhälle”.1 Godkännandet av deklarationen om de mänskliga rättigheterna utesluter möjligheten av en katolsk stat och Kristi sociala kungadöme. Detta är knappast förvånande med tanke på deklarationens ursprung i frimureriet. Fader Denis Fahey skrev:

Att förberedelsen till den franska revolutionen samt dess triumf var frimureriets verk behöver inte bevisas då frimurarna själva skryter med det. Följaktligen är deklarationen om de mänskliga rättigheterna en produkt av frimureriet.2

Till stöd för detta påstående citerade fader Fahey ett uttalande av Monsieur Bonnet, huvudtalaren vid franska stora orientlogens [Grand Orient de France, en av Europas största och äldsta storloger] församling år 1904:

Frimureriet åtnjuter den stora äran av att ha skänkt mänskligheten deklarationen som det kärleksfullt hade utarbetat. Det var vår broder, de la Fayette, som först presenterade projektet, en deklaration om människans och samhällsmedborgarens naturliga rättigheter till att utgöra konstitutionens första kapitel. Den 25 augusti 1789 antog nationalförsamlingen, varav fler än 300 medlemmar var frimurare, definitivt och nästan ordagrant, i den form som hade förutbestämts i logerna, texten till den odödliga deklarationen om de mänskliga rättigheterna.3

Fader Fahey sammanfattade Deklarationen som en formell trohetsavsägelse från Kristus konungen, det övernaturliga livet och medlemskap i Kristi mystiska kropp. Han fortsätter:

Den franska staten deklarerade därmed formellt att den inte längre erkände någon skyldighet gentemot Gud genom vår Herre Jesus Kristus och inte längre kändes vid värdigheten som Kristi lemmar hos sina medborgare. Den inledde således angreppet på samhällets organisation under Kristus konungen, vilket har fortsatt intill våra dagar.4

Fader Francis J. Connell har förklarat att den grundläggande frågan som står på spel i nödvändigheten av samarbete mellan kyrka och stat inte handlar om staternas skyldighet att lyda den Katolska Kyrkans lagar, utan om ”civila härskares skyldighet att i officiell ställning lyda Jesu Kristi gudomliga positiva lag”. Han tillägger: ”Med andra ord så är den verkliga sakfrågan inte relationen mellan staten och den Katolska Kyrkan utan snarare relationen mellan staten och Kristus konungen”.5

Detta är en punkt av avgörande betydelse. Statens skyldigheter gentemot Gud, vilka härrör från Kristus konungens rättigheter, är helt oberoende av någon enskild historisk omständighet som kan ha påverkat skrivandet av en viss encyklika. De citat från encyklikor som har anförts visar att påvarna fastställde allmänna principer med en permanent giltighet. Dessa principer behåller sin giltighet oavsett omständigheterna som föranledde de enskilda encyklikorna. I en artikel i The American Ecclesiastical Review (maj 1951) fördömde kardinal Ottaviani dem som försöker kringgå permanent giltiga läror i encyklikor med motiveringen att dessa var övergående och endast tillämpliga under de historiska omständigheter som föranledde dem:

Det första felet som dessa personer gör består just i att de inte till fullo accepterar det arma veritatis [sanningsvapen] och den undervisning som påvarna under det senaste århundradet, i synnerhet den regerande påven Pius XII, har gett till katoliker om detta ämne i encyklikor, allokutioner och instruktioner av olika slag.

För att rättfärdiga sig själva påstår dessa människor att det i den samlade undervisningen som förmedlas inom Kyrkan kan urskiljas två element, det ena permanent och det andra övergående. Det senare förmodas vara en reflektion av särskilda tidsbundna förhållanden.

Beklagligt nog driver de sin tes så långt att de tillämpar den på principer som lärs ut i påvliga dokument, principer om vilka påvarnas undervisning har förblivit så konstanta att de har blivit del av katolskt doktrinärt arvegods.

Efter att ha sammanfattat den påvliga undervisningen i frågan om Kyrka och stat, inklusive ”de katolska statschefernas plikt att försvara den mot allt som skulle kunna undergräva den religiösa enheten hos ett folk som enhälligt vet sig vara i säker besittning av religiös sanning”, följer kardinal Ottaviani denna lära genom på varandra följande pontifikat fram till påven Pius XII och avslutar:

Dessa principer är fixa och orubbliga. De var giltiga på Innocentius III:s och Bonifatius VIII:s tid. De är giltiga under Leo XIII och Pius XII, som har bekräftat dem i fler än en av sina skrifter… Jag är säker på att ingen kan bevisa att dessa principer skulle ha genomgått någon form av förändring mellan Pius XII:s Summi pontificatus och Pius XI:s encyklikor, Divini Redemptoris mot kommunismen, Mit brennender Sorge mot nazismen, och Non abbiamo bisogno mot fascismens statsmonopol å ena sidan och Leo XIII:s tidigare encyklikor Immortale Dei, Libertas och Sapientiae Christianae, å den andra. ”Samhällets definitiva, djupa, i sten ristade, fundamentala normer”, säger den vördnadsvärde påven i sitt radiosända julbudskap 1942, ”kan inte åsamkas skada genom mänsklig intervention. Människan kan förneka dem, ignorera dem, förakta dem, överträda dem, men kan aldrig upphäva dem med juridisk verkan”.

Det är obestridligt att Dignitatis humanae, det Andra Vatikankonciliets deklaration om religionsfrihet, uraktlät att på nytt bekräfta autentisk påvlig undervisning om Kristi sociala kungadöme. Den kan bestämt hävdas att Dignitatis humanae motsäger den påvliga undervisningen om Kyrka och stat, undervisning som kardinal Ottaviani beskriver som ”del av katolskt doktrinärt arvegods”.

Det lärdaste försvaret av Dignitatis humanae skrevs av en australiensisk präst, fader Brian Harrison. Fader Harrison är en teolog som uppvisar fullständig integritet och gör inga försök att försvara det som är oförsvarbart. Han skriver:

Till och med mer slående än avsaknaden i Dignitatis humanae av något som helst upprepande av de myndigheternas skyldighet att erkänna katolicismen som unikt sann (för att inte tala om den efterföljande utrensningen från den nya mässan och Kristus konungens officium av böner och psalmer som ger uttryck för denna lära) är den konciliära deklarationens bekräftelse av vissa idéer som åtminstone vid första anblick tycks motsäga tidigare påvliga uttalanden.6

Fader Harrison är inte bara ärlig, utan också eftertänksam nog att medge att Kristi sociala kungadöme inte bekräftas i Dignitatis humanae, då inte ett enda bekräftande ord kan hittas i deklarationen, och hans hänvisning till den nya mässan och Kristus konungens officium är mycket viktig. Det är en accepterad princip vad gäller liturgisk tillbedjan att den doktrinära ståndpunkten nödvändigtvis måste återspeglas i liturgin. Detta kan sammanfattas med orden lex orandi, lex credendi, vars innebörd fritt kan översättas som att det sätt på vilket Kyrkan tillber – lex orandi – måste reflektera vad Kyrkan tror – lex credendi.

Den nya tidegärdens verkliga innebörd kan härledas främst från vad som har avlägsnats från det förkonciliära breviariet, och en jämförelse mellan de två texterna avslöjar systematiska avlägsnanden eller modifikationer av hela böner eller enskilda fraser som var oförenliga med undervisningen i Dignitatis humanae, dvs. böner som ger liturgiskt uttryck för Kristus konungens sociala kungadöme och som kräver att stater såväl som individer måste underordna sig Hans styre. En inledande anmärkning i 1952 års upplaga av St. Andrew Daily Missal förklarar att:

Påven Pius XI (vars valspråk var Pax Christi in regno Christi) instiftade Kristus konungens dag som en högtidlig påminnelse om vår Herres kungamakt över varje mänskligt samhälle. Han är konung inte endast över alla människors själar, samveten, intelligens och vilja, utan också över familjer och städer, folk och stater och hela universum. I sin encyklika Quas primas visar påven hur konfessionslöshet eller sekularisering, att organisera samhället utan någon hänvisning till Gud, leder till massornas apostasi och samhällets fördärv, eftersom det är ett fullständigt förnekande av Kristi kungamakt. Detta är en av vår tids stora heresier och påven ansåg att detta årliga offentliga, sociala och officiella förkunnande av Kristi gudomliga rättmätiga kungamakt över människorna i liturgin skulle vara ett effektivt sätt att bekämpa den på.

Påven Pius XI skrev i Quas primas:

Nationerna kommer genom det årliga firandet av denna fest att påminnas om att inte endast privata individer utan också härskare och furstar är skyldiga att betyga offentlig ära och lydnad till Kristus.

Nästan på dagen fyrtio år senare, genom utfärdandet av Dignitatis humanae den 7 december 1965, upphörde Kyrkan att fordra att härskarna offentligt betygar Kristus ära och lydnad. Deklarationens själva titel, ”Om människans värdighet”, sammanfattar deklarationens människocentrerade anda. Det är inte längre Kristus konungens rättigheter som måste prioriteras, utan den nutida människans s.k. rättigheter, rättigheter som hon tillskriver sig själv i kraft av vad som sägs vara hennes växande medvetenhet om sin egen värdighet. I ett tal i konciliets sista session, på själva dagen för deklarationens promulgering, anmärkte påven Paulus VI:

Man måste inse att konciliet, som underställde sig själv mänsklig dom, insisterade väldigt mycket mer på denna trevliga sida av människan, snarare än hennes obehagliga sida. Konciliets inställning var mycket och avsiktligt optimistisk. En våg av tillgivenhet och beundran för mänsklighetens moderna värld flödade från konciliet. Felaktigheter fördömdes förvisso, då kärleken till nästan krävde detta lika mycket som sanningen, men för personerna själva fanns endast varningar, respekt och kärlek. I stället för deprimerande diagnoser – uppmuntrande åtgärder; istället för förskräckliga prognoser – sanningsbudskap utfärdade från konciliet till dagens värld. Den moderna världens värderingar blev inte blott respekterade, utan även ärade, dess ansträngningar gillade, dess strävanden helgade och välsignade.

Den moderna världens värderingar är nu tydligt uppenbara i även idag nominellt katolska länder genom legaliseringen av skilsmässa, pornografi, sodomi och abort. Påven Paulus illusion om att hans koncilium skulle helga den moderna världens strävanden skingrades slutligen för honom när han grät vid inrättandet av en abortklinik i självaste Rom strax före sin död 1978.

Breviariets tidegärd för Kristus Konungen

Från hymnen Te saeculorum Principem i första vespern ströks följande versrader:

Den onda pöbeln skriker ut:
”Vi vill inte ha Kristus som konung”,
medan vi med glädjerop hyllar
Dig som världens högste konung.
Må världens furstar öppet
ära och prisa Dig.
Må lärare och domare vörda Dig.
Må lagarna uttrycka Din ordning
och konsten återspegla Din skönhet.
Må konungarna vinna ryktbarhet genom sin underdånighet
och hängivenhet gentemot Dig.
Bringa under Ditt milda styre vårt
land och våra hem.
Ära vare Dig, o Jesu, överordnad
alla världsliga makter,
och ära vare Fadern och
den kärleksrike Anden i evigheters evighet.

Hymnen Aeterna Imago Altissimi har flyttats från matutinen till laudes och har genomgått följande förändringar: De två sista raderna i andra versen angav att Fadern har anförtrott Kristus, som hans rätt, ”den högsta spiran över folken” (Cui iure sceptrum gentium Pater supremum credidit). Detta har ersatts av en förmaning om att vi, som individer, villigt bör underställa oss Kristus (tibi volentes subdimur qui iure cunctis imperas).

Följande versrader har, föga förvånande, strukits helt:

Dig, som med rätta tillkommer väldet över alla människor,
underkastar vi villigt oss själva.
Att stå under Dina lagar
betyder lycka för en stat och dess folk.
Ära vare Dig, o Jesu,
överordnad alla världsliga makter,
och ära vare Fadern och
den kärleksrike Anden i evigheters evighet.

En version av Vexilla Regis har strukits helt och hållet. Den återfanns ursprungligen i Laudes, och några av dess rader lyder:

Kristus vecklar triumferande ut sina
ärorika baner överallt;
Kom världens folk och
hylla på böjda knän konungarnas Konung.
Hur stor är icke lyckan i ett land
som rätteligen erkänner Kristi styre och
med nit lyder de bud som Gud gav människorna.
Löftesordet bevarar äktenskapet obrutet,
barnen växer upp med orörd dygd och
hem där renhet står att finna
överflödar också i hemlivets andra dygder.
Älskade Konung, må ljuset från Dig,
som vi åstundar, lysa över oss i all sin glans.
Må världen emottaga fridens gåva,
vara underdånig Dig och tillbe Dig.

Ett antal stycken ur självaste Quas primas inkluderades i officiet, och de förklarade den traditionella läran om Kyrka och stat med stor klarhet. De har alla strukits, vilket visar hur flagrant det nya breviariets sammanställare gick till väga för att eliminera liturgiska hänvisningar till vår Herres Jesu Kristi sociala kungadöme. Avlägsnandet av dessa stycken från Quas Primas måste verkligen ses som en skymf mot Pius XI:s minne och undervisning, på vars befallning officiet hade sammanställts endast fyrtio år tidigare med det specifika syftet att påminna härskarna om att de är skyldiga att betyga vår Herre offentlig vördnad och lydnad. Skulle denne store påve någonsin kunna ana att han inom fyra årtionden skulle ha en efterträdare som fullständigt skulle komma att lemlästa tidegärdsbönerna, som han hade godkänt så nyligen, och att denna lemlästning skulle syfta till att avlägsna varje antydan om att härskarna är skyldiga att betyga vår Herre offentlig vördnad och lydnad? Påven Paulus VI förklarade uttryckligen för världens furstar att Kyrkan inte begärde mer av dem än rätten att fritt kunna utföra sitt uppdrag.

Den grundlighet med vilken ärkebiskop Bugninis Consilium [rådet för implementeringen av Sacrosanctum Concilium, Konstitutionen om den heliga liturgin] strök varje specifikt uttryck för vår Herres sociala kungadöme ur liturgin låter sig knappast förnekas. Dess medlemmar undgick inte ens en hänvisning till vår Herres sociala kungadöme i långfredagsliturgin [Missa Praesanctificatorum, de förut förvandlade offergåvornas mässa]. Den första av de stora förbönerna, den för Kyrkan, lyder:

Låtom oss bedja, högtälskade, för Guds heliga Kyrka, att vår Gud och Herre måtte nådigt bevara henne i fred och enighet över hela världen, underlägga henne alla furstendömen och makter och förunna oss att i ett stilla och fridfullt liv prisa Gud, den allsmäktige Fadern. [Källa: Oremus – svensk katolsk bönbok. Tredje upplagan, Stockholm 1940, s. 291]

Denna förbön har ersatts med följande:

Mina älskade, låt oss be för Guds heliga kyrka här och över hela världen, att Herren skänker henne enhet, fred och trygghet och ger oss nåden att här förhärliga honom.

För att ingen skall tro att ett otillbörlig stort nummer görs här av förändringarna i breviariet och missalet rörande läran om Kristus konungen, torde följande kommentar av ärkebiskop A. Bugnini, den liturgiska revolutionens store arkitekt, vara ytterst upplysande:

I det Andra Vatikankonciliets ekumeniska klimat drogs vissa uttryck i långfredagens stora förböner med en dålig klang. Det fanns brådskande förfrågningar om att tona ner vissa formuleringar. Det är alltid otrevligt att behöva förändra ärevördiga texter som i århundraden effektivt har gett näring åt kristen devotion och har med sig en andlig doft från urkyrkans heroiska tidevarv. Framför allt är det svårt att revidera litterära mästerverk som står oöverträffade i sin kärnfulla form. Det ansågs ändå nödvändigt att ta på sig uppgiften så att ingen finner orsak till andligt obehag i Kyrkans bön. Revideringarna, begränsade till det absolut nödvändiga, förbereddes av studiegruppen l8 bis. I förbön 1 ”För Kyrkan” ströks frasen ”subiciens ei principatus et potestates (underlägga henne alla furstendömen och makter): Även om detta inspirerats av vad den hel. Paulus säger om ”änglamakterna” (Kol. 2:15), skulle det kunna misstolkas som en hänvisning till en världslig makt som Kyrkan förvisso hade i andra tidsepoker men som är anakronistiskt idag.7

Det är här skon klämmer: Kristi sociala kungadöme är en anakronism.

I min bok The Second Vatican Council and Religious Liberty har jag i detalj dokumenterat det sätt på vilket Dignitatis humanae övergav den traditionella tanken om en katolsk stat såsom den lärts ut av påvarna. Termen ”katolsk stat” finns överhuvudtaget inte med någonstans i deklarationen. Artikel 6 godtar möjligheten att ett religiöst samfund kan ges ”särskilt rättsligt erkännande”, men insisterar på att ”det samtidigt är nödvändigt att rätten för alla medborgare och religiösa samfund till religionsfrihet erkänns och görs effektiv i praktiken”. Detta överensstämmer knappast med påven Leo XIII:s insisterande: ”Rättvisan och själva förnuftet förbjuder därför staten att vara gudlös eller staten att anta en linje som skulle leda till gudlöshet – nämligen att behandla de olika religionerna (som de kallar dem) lika och urskillningslöst bevilja dem lika rättigheter och privilegier”.

Ett av de privilegier som nekades anhängare till falska religioner i en katolsk stat var rättigheten att offentligt propagera för sina irrläror och övertala de katolska medborgarna att förkasta sanningen för heresin. Detta var före det Andra Vatikankonciliet fallet i katolska länder som Spanien, Colombia och Malta. Påvarna lärde inte att icke-katoliker i ett katolskt land bör tvingas till att omfatta den katolska tron eller hindras från att utöva sin religion privat. I Immortale Dei lärde påven Leo XIII att:

Kyrkan beaktar allvarligt att ingen skall tvingas till att omfatta den katolska tron mot sin vilja, ty som den hel. Augustinus klokt påminner oss, ”Människan kan inte komma till tro på annat sätt än genom sin egen fria vilja”.

Det är nödvändigt att göra en mycket viktig distinktion, skillnaden mellan religionsfrihet betraktad ur ett rättsligt eller juridiskt perspektiv, dvs. som en medborgerlig rättighet, och betraktad ur ett teologiskt perspektiv. Betraktad ur ett rättsligt perspektiv behandlar religionsfriheten grunderna för och omfattningen av de rättsliga gränserna för religiösa uttryck i det offentliga rummet. Betraktad ur ett teologiskt perspektiv, dvs. en ståndpunkt grundad på Guds natur och vilja såsom den uppenbarats för människan, så kan det inte vara fråga om någon naturlig rätt att tro på eller att propagera för det som är falskt. Som påven Leo XIII visar så har människan endast en naturlig rättighet att följa Guds vilja och lyda Hans bud. I liberal bemärkelse innebär samvetsfriheten individens rätt att tänka och tro vadhelst han vill, även i fråga om tro och moral, att uttrycka sina åsikter offentligt och att övertala andra att anta dem muntligt, genom den offentliga pressen eller med andra medel. Han har rätt att välja vilken religion som helst eller ingen alls, och detta – hävdar liberalerna – är en naturlig rättighet. Dignitatis humanae gjorde inte gällande att alla har en naturlig rättighet, en moralisk rättighet, att tro på eller propagera för irrläror, utan vidmakthåller den traditionella läran i detta avseende. Deklarationen hävdade inte en moralisk, utan en medborgerlig rättighet, och frågan måste således betraktas ur ett rent rättsligt perspektiv. Vid bedömningen av frågan om religionsfrihet ur ett rättsligt perspektiv måste följande distinktioner beaktas: Den första distinktionen måste vara den mellan det privata rummet och det offentliga rummet. Med det privata rummet menas det som människan gör i det privata, det offentliga rummet vad hon gör i det offentliga. En andra distinktion måste göras mellan rätten att inte tvingas att agera mot sitt samvete, dvs. frihet från tvång, och rätten att inte hindras från att agera i enlighet med sitt samvete, dvs. frihet från hinder. Den traditionella katolska läran är att i religiösa frågor: 1) Ingen får tvingas till att handla mot sitt samvete i det privata rummet. 2) Ingen får tvingas till att handla mot sitt samvete i det offentliga rummet. 3) Ingen får hindras att agera i enlighet med sitt samvete i det privata rummet. 4) Rätten att agera i enlighet med sitt samvete i det offentliga rummet kan begränsas.

Låt oss ta ett konkret exempel. Före det Andra Vatikankonciliet tilläts Jehovas vittnen i Spanien att praktisera sin bisarra religion inom sina privata hems fyra väggar samt att privat träffa andra sektmedlemmar. De var inte tvungna att delta i offentlig katolsk tillbedjan. De tilläts dock inte i enlighet med punkt 4 ovan att lägga sig i katolikers tro genom att göra hembesök i syfte att pervertera deras tro, att publicera antikatolsk litteratur, att sprida sina irrläror i radio eller TV eller att hålla offentliga möten. Francis J. Connell förklarade i The American Ecclesiastical Review att vad en person gör i det privata påverkar bara honom själv och hans familj, men när han agerar offentligt blir andra medborgares rättigheter inblandade:

Det är deras [de civila härskarnas] fulla rätt att begränsa och sätta hinder för falska religioners aktiviteter vilka sannolikt är till skada för den katolske medborgarens andliga välfärd eller kränkande för Kristi sanna religion.8

Ordet ”tolerans” är av avgörande betydelse för att förstå diskontinuiteten mellan Dignitatis humanae och klassisk påvlig undervisning. Påven Leo XIII undervisade i Libertas humana:

Utan att medge någon rättighet för någonting utom det som är sant och hedervärt förbjuder hon [Kyrkan] inte den offentliga myndigheten att tolerera det som står i strid med sanning och rättvisa för att kunna undvika ett större ont eller för att uppnå eller bevara något större gott.

Sådan var påvarnas konsekventa undervisning till och med påven Pius XII. De som bekände sig till irrlära hade ingen naturlig rätt att propagera för sina uppfattningar – spridningen av irrlära är av ondo – men irrläran kunde tolereras för det allmänna bästas skull (”den allmänna välfärden”) för att förhindra något av större ondo, såsom oroligheter. Påven Leo XIII insisterade i Libertas humana på att det övergripande kriteriet i fråga om tolerans är det gemensamma bästa, och för att kunna göra en riktig bedömning måste vi erkänna att ju mer en stat drivs mot att tolerera ondska, ju längre ifrån fullkomlighet är den och att toleransen av ondska som dikteras av politisk försiktighet bör hållas strikt inom de gränser som dess motiverande orsak – den allmänna välfärden – kräver.

Detta var officiell katolsk lära fram till konciliet. År 1950 poängterade Msgr. George W. Shea i The American Ecclesiastical Review att det här rör sig om en principfråga, dvs. ”relationerna som per se bör råda på grund av statens och Kyrkans beskaffenheter i ett katolskt samhälle, så att alla avvikelser från dessa relationer, fastän tolererade som en eftergift föranledd av ändamålsenligheten, inte kan vinna principiellt godkännande.”9 Det finns inte skuggan av en antydan i någon förkonciliär påves undervisning att det skulle kunna finnas någon naturlig rättighet för icke-katoliker att obehindrat få sprida sina irrläror offentligt.

Den traditionella läran, betecknad av kardinal Ottaviani som ”del av katolskt doktrinärt arvegods”, upprätthölls gång efter annan under de konciliära debatterna. Kardinal Siri från Genua varnade:

Vi kan inte legitimera vad Gud enbart tolererar; vi kan bara tolerera det, och det inom ramen för det gemensamma bästa. Vi kan därför inte godta det föreslagna schemat i den mån det rekommenderar urskillningslös frihet för alla… Vi bör därför mer noggrant överväga de teologiska källornas bidrag till detta problem med religionsfrihet och avgöra om innehållet i detta schema kan förenas med Leo XIII:s, Pius XI:s och Pius XII:s undervisning. Annars försvagar vi vår egen auktoritet och äventyrar vårt apostoliska arbete.10

Biskop Emilio Tagle Covarrabuias från Valparaiso, Chile, talade i fyrtiofem latinamerikanska biskopars namn när han sade:

Jag är väldigt mycket emot detta schema. Det bara flyttar om i den föregående versionen och innehåller ett antal motsägelser… Flera stycken är alltför tillmötesgående mot falska religioner och dras med risken för indifferentism och liberalism. Det verkar inte möjligt att bevilja samma rättigheter till alla religioner utan åtskillnad. Endast den enda sanna Kyrkan har rätt till religionsfrihet, strängt taget. Andra religioner kan bara tolereras, beroende på omständigheterna och personerna.11

Kardinal de Arriba y Castro från Tarragona försvarade den traditionella påvliga undervisningen i följande ordalag:

Detta är förmodligen det mest känsliga problemet i hela konciliet med avseende på tron. Vi måste tydligt bekräfta denna grundläggande princip: endast den katolska Kyrkan har plikt och rätt att predika evangelium. Detta är varför ickekatolikers proselytism bland katoliker är olovlig och bör förhindras av de civila myndigheterna såväl som av Kyrkan, som det gemensamma bästa kräver… Konciliet måste ge akt på att inte besluta om katolicismens fördärv i de länder där den faktiskt är den enda religionen.12

Det är ingen överdrift att konstatera att förändringarna i den spanska grundlagen i överensstämmelse med Dignitatis humanae verkligen har resulterat i katolicismens fördärv i detta land. Under den europeiska biskopssynoden i oktober 1999 beklagade Msgr. Fernando Sebastián Aguilar, ärkebiskop av Pamplona, det faktum att ”de kulturella övertygelserna [i Spanien], på vilka det sociala livet är grundat undergrävs och är mer ateistiska än kristna”. Skilsmässa, abort, homosexuella handlingar, preventivmedel och protestantiska sekters proselytism – allt detta var olagligt före Dignitatis humanae – har legaliserats. Spanien har nu Europas lägsta födelseantal och det står ett mormontempel i Madrid.

Under konciliet var schemat för religionsfrihet ofta känt som ”det amerikanska schemat”. Den slutgiltiga texten i Dignitatis humanae kan betraktas som nästan helt och hållet ett verk av fader John Courtney Murray, S.J., och han tillskrev dess framgång ”de amerikanska biskoparnas starka och konsekventa stöd och deras många ingripanden” – ingripanden som han skrev och som de godkände och läste med den mest undergivna foglighet. Fader Murray fortsatte:

Det står bortom allt tvivel att stödet fick sin huvudsakliga näring från den amerikanska erfarenheten, som har visat Kyrkan det praktiska värdet av religionsfrihetsklausulen i det första tillägget till konstitutionen… Föremålet för eller innehållet i rätten till religionsfrihet, såsom specificerad i både deklarationen och i det amerikanska konstitutionella systemet, är identisk.13

I sin bok American Participation in the Second Vatican Council skriver Msgr. V. A. Yzermans: ”Det var en underbar seger för den amerikanska hierarkin”.14 Han skulle ha varit mer korrekt om han hade beskrivit det som en underbar seger för fader Murray med tanke på det faktum att, som en amerikansk präst uttryckte det: ”Rösterna är de amerikanska biskoparnas röster, men tankarna är John Courtney Murrays tankar!”. I sin bok John Courtney Murray: Theologian in Conflict hyser fader Donald E. Pelotte inga tvivel om att, även om andra medlemmar i kommissionen bidrog med att skriva deklarationens slutgiltiga text, ”Murrays bidrag var avgörande. Själva godtagandet av Murrays grundläggande intention, endast tio år efter varningen från jesuitkurian i Rom, var i sig självt ett enastående erkännande”.15 Tio år tidigare hade Murrays överordnade inom jesuitorden förbjudit honom att undervisa det som Dignitatis humanae gjorde till officiell lära för Kyrkan. Vad som hade ägt rum beskrevs helt sanningsenligt i ett nummer av The Catholic Virginian (20 juli 1992) av fader G. P. Fogarty, S.J., ordförande för The American Catholic Historical Association, som tillskrev fader Murray äran för att Dignitatis humanae ”gjorde till universell katolsk lära vad som tidigare hade betraktats som en villfarelse inom den amerikanska kyrkan”.

Läran om Jesu Kristi sociala kungadöme förkastades således av det Andra Vatikankonciliets fäder till förmån för Förenta Staternas konstitution, ett land där ”majoriteten har kastat ut vår Herre och Hans heliga lag från sina liv…[där] vår Herre och Hans heliga lag inte har någon plats i vare sig det privata livet eller i politiken”, ett land som har blivit ”inget annat än en folkmassa som är sin egen herre och härskare”. Det finns ingen realistisk möjlighet att förnekandet av Kristi kungadöme i Dignitatis humanae någonsin upphävs. Denna sublima lära är inte sakrosankt i det tredje årtusendets Kyrka, men den icke-ofelbara läran från det Andra Vatikankonciliet är det bestämt.

För citat ur Nya Testamentet används Vår Herres Jesu Kristi Nya Testamente,
från Vulgatan öfversatt af J.P.E. Benelius (Stockholm, 1895).

Fotnoter:

  1. Encyklikan Adeo nota, 23 april 1791. § 13. ”Senza dire con inutili parole tutte le deliberazioni prese dall’Assemblea del Contado, basterà citare quei diciassette articoli dove i diritti dell’ uomo erano pressappoco accolti come erano stati spiegati e proposti nei decreti dell’ Assemblea Francese, ossia quei diritti che erano contrari alla Religione e alla società; essi venivano accolti come fossero base e fondamento della nuova Costituzione. Altrettanto basterà ricordare gli altri diciannove articoli, che erano i primi elementi della nuova Costituzione, presi e attinti dalla stessa fonte della Costituzione Francese. Pertanto, poiché non poteva assolutamente accadere che Noi sancissimo tali deliberazioni e che i Nostri ministri, dovunque fossero, le osservassero, avvenne che l’’Assemblea rappresentativa tosto manifestasse quel furioso ardore di ribellione per il quale già da tempo combatteva e che fino ad oggi aveva nascosto”.
  2. Förord till G. Dillon, Grand Orient Freemasonry Unmasked (London, 1965), s. 16.
  3. Ibid. ss. 16-17.
  4. Ibid. s. 17.
  5. American Ecclesiastical Review, Nr. 125, 1951, s. 9.
  6. B. Harrison, Religious Liberty and Contraception (Melbourne, 1988), s. 14
  7. A. Bugnini, La riforma liturgica, 1948-1975 (Edizioni Liturgiche – 00192 Roma, 1983), s. 127.
  8. American Ecclesiastical Review, Nr. 119, 1948, s. 250.
  9. Ibid., Nr. 123, 1950, s. 161.
  10. Henri Fesquet, The Drama of Vatican II (New York, 1967), s. 591.
  11. Ibid., s. 600.
  12. Ibid., s. 591-592.
  13. Msgr. V. A. Yzermans, American Participation in the Second Vatican Council (New York, 1967), s. 668.
  14. Ibid., s. 623.
  15. Donald E. Pelotte, John Courtney Murray: Theologian in Confli) (New York, 1975), s. 98.

Källa: The Remnant Newspaper

Svensk översättning: Skandinavisk Katolsk Tidskrift nr. 3, 2015

Labarum har tidigare skrivit om Kristus konungen här, här och här.

Skrivet av: Berndt David Assarsson | 29 september 2018

Ärkeängeln Mikael och alla änglar (kyrkoinvigningen i Gargano)

michael-defeated-saint-michael-archangel-michael

Ärkeängeln Mikael och alla änglar (kyrkoinvigningen i Gargano) – 29 september.

 

Konsekration till Ärkeängeln Mikael

Ädlaste furste för änglarnas hierarki, den Högstes tappra krigare, nitiske älskare av Herrens härlighet, skräck för alla upproriska änglar, kärlek och fröjd för alla rättfärdiga änglar, Helige ärkeängel Mikael, jag önskar vara bland dina tillgivna och jag offrar och ger mig i dag till dig. Jag ställer mig själv, mitt arbete, min familj, mina vänner och allt det som tillhör mig under ditt vaksamma beskydd. Mitt offer är litet ty jag är en stackars syndare men du tar emot mitt hjärtas tillgivenhet. Minns att om jag från denna dag är under ditt beskydd, så måste du hjälpa mig under hela mitt liv. Be att jag må få förlåtelse för mina många och svåra synder, nåden att älska min Gud av allt mitt hjärta, min älskade Frälsare Jesus, min milda Moder Maria, och alla människor, mina bröder älskade av Fadern och återlösta av Sonen. Be för mig om alla de hjälpmedel som är nödvändiga för att nå ärans krona. Försvara mig alltid mot min själs fiender, särskilt i mitt livs sista stund. Kom i denna stund, ärofulle ärkeängel, hjälp mig i striden och kasta långt ifrån mig, i helvetets avgrund, denne falske och högmodige ängel som du nedgjorde i striden i himmelen. För mig då fram till Guds tron för att sjunga med dig, helige ärkeängel Mikael och med alla änglar, lov, ära och härlighet till Den som råder från evighet till evighet. Amen.

 

Litania till den Ärkeängeln Mikael

Herre, förbarma dig
Kristus, förbarma dig
Herre, förbarma dig
Kristus, hör oss
Kristus, bönhör oss
Gud, Fader i himmelen – förbarma dig över oss
Gud Son, världens Frälsare
Gud, helige Ande
Heliga Treenighet, en ende Gud
Heliga Maria, – bed för oss
Helige ärkeängel Mikael
Helige Mikael, Serafimernas furste
Helige Mikael, Herrens, Israels Guds, ambassadör
Helige Mikael, den heliga Treenighetens bisittare
Helige Mikael, paradisets gunstling
Helige Mikael, klaraste stjärna bland änglars skara
Helige Mikael, Guds nåds förmedlare
Helige Mikael, lysande sol av kärlek
Helige Mikael, högsta föredöme av ödmjukhet
Helige Mikael, mönster av saktmod
Helige Mikael, högsta flamma av brinnande iver
Helige Mikael, värdig all beundran
Helige Mikael, värdig vördnad
Helige Mikael, värdig allt lov
Helige Mikael, Guds mildhets sändebud
Helige Mikael, starke härförare
Helige Mikael, utdelare av glädje
Helige Mikael, tröstare för de nedslagna
Helige Mikael, fredsängel
Helige Mikael, tröstare för de sjuka
Helige Mikael, vägvisare för de vilsna
Helige Mikael, stöd för de som hoppas
Helige Mikael, beskyddare av de som tror
Helige Mikael, kyrkans beskyddare
Helige Mikael, generöse utdelare
Helige Mikael, de fattigas tillflykt
Helige Mikael, de förtrycktas lindring
Helige Mikael, demonernas besegrare
Helige Mikael, vår starkhet
Helige Mikael, vår tillflykt
Helige Mikael, vår försvarare
Helige Mikael, änglarnas anförare
Helige Mikael, patriarkernas tröst
Helige Mikael, profeternas vägvisare
Helige Mikael, apostlarnas vägvisare
Helige Mikael, martyrernas lindring
Helige Mikael, glädje för bekännarna
Helige Mikael, jungfrurnas beskyddare
Helige Mikael, alla de heligas sällhet
Guds Lamm, som borttager världens synder: – förskona oss, o Herre.
Guds Lamm, som borttager världens synder: – bönhör oss, o Herre.
Guds Lamm, som borttager världens synder: – förbarma dig över oss, o Herre.
Låt oss bedja. O Herre, må din ärkeängel Mikaels starka förbön beskydda oss alltid och överallt; befria oss från allt ont och led oss till det eviga livet.
Genom Jesus Kristus vår Herre. Amen.

 

Bön till ärkeängeln Mikael efter Mässan

Helige ärkeängel Mikael, försvara oss i striden, var vårt värn emot djävulens snaror och ondska. ”Må Gud betvinga honom,” därom ber vi ödmjukt, men du, de himmelska härskarornas furste, kasta med Guds kraft ned till helvetet, Satan och de andra onda andarna som irrar omkring på jorden för att fördärva själarna.
Amen

Källa: Katolik.nu

Betraktelse för dagen av fader Francis Xavier Weninger

Older Posts »

Kategorier