Kristus eller döden – valet år 1914
Hilary White
I år möjliggjorde regissören för ”Sagan om ringen”-filmerna, Peter Jackson, en unik inblick i modern historia. Producerad för att sammanfalla med 100-årsjubileet av det första världskrigets slut, skapade Jackson den otroliga dokumentären ”They Shall Not Grow Old”. Filmen visar arkivfilm på soldater i det stora kriget, noggrant redigerad med datorteknik för att visa oss en glimt av kriget såsom dessa unga män skulle ha sett det.
Filmen saktar ner filmhastigheten och rengör och färglägger övertygande originalfilmen för att visa oss de unga män – flera av dem bara pojkar – som vi lätt kan känna igen oss i själva. Filmen förflyttar kriget från en avlägsen och pittoresk förlorad era i det förflutna, stumfilmens värld med Charlie Chaplins komiska upptåg, till en omedelbar och humaniserad verklighet.
Jag betraktar dessa pojkars och unga mäns ansikten – i leende hälsa, spexande inför kameran, begravande sina kamrater och skadade och förblindade av gas – och kan inte låta bli att tänka på min farfar. Född i mars 1897 i Portsmouth, torde han ha varit bland de yngsta som tog värvning. Åldersgränsen var 19, men yngre accepterades med faderns tillåtelse, och somliga ljög helt enkelt om sin ålder.
Norman White tjänstgjorde i en stridsvagnsdivision under det mesopotamiska fälttåget. Dessa stridsvagnar var primitiva bortom ord i jämförelse med dagens militära maskiner och de betraktades som dödsfällor för männen inuti dem. Åtminstone besparades han de leriga skyttegravarna i Frankrike och stridsgasen.
Min mors farfar var redan officer och trädde in i kriget på hästrygg, en otänkbar och nästan absurd anakronism för oss idag. Familjehistorien förtäljer att hans häst på väg till ett av krigets tidiga blodbad i Frankrike tappade en sko. Min gammelfarfar, William Doloughan, dröjde kvar i en liten by för att låta en hovslagare sko om hästen medan resten av hans regemente fortsatte att rida med dragna värjor rakt mot tyska Maschinengewehr, de nya maskingevären, vilka mejade ner varenda man och häst.
Även om båda dessa förfäder överlevde det första världskriget för att tjäna i det andra, så gjorde miljontals andra inte det, och det kan argumenteras för att detta mänsklighetens första mekaniserade krig också dödade den gamla civilisation de föddes i.
Modernitetens väg fixerades i detta krig, dess verkliga syfte och natur skulle uppenbaras under de kommande hundra åren, massmordens århundrade. Männen som återvände hem var djupt förändrade av sina erfarenheter, men de förstod snart att världen de hade lämnat för att gå till krig för, världen de fick veta att de försvarade, också var borta för alltid.
Tidigare denna månad [april 2019] talade redaktören för The Remnant Michael Matt i en video om den nuvarande ordningens accelererande kollaps nu när den sekulära eliten, inklusive vårt kyrkliga ledarskap, har detroniserat Kristus som nationernas härskare. Nu när dessa moderna ideologiska människor har konsoliderat och befäst sitt absoluta styre befinner vi oss i sista etappen av deras ”nya världsordning” som inleddes 1918.
Resultatet av denna förkastelse av Kristus konungen har varit ett nedstigande i kaos som nu endast kan besvaras med den allsmäktiga Statens uppkomst, understödd av dödsmaskinerna. ”Du kan inte styra ett folk som inte har Gud och moralisk lag längre, och inte längre är kapabelt att styra sig självt […] Det enda sättet att upprätthålla något som liknar ordning i vårt samhälle är genom den allsmäktiga Statens råa makt. Som en ersättningsgud har nu Staten satt sig i Guds ställe”.
Fredspåvens varningar ignoreras
”Förändringen i människans idéer och moral är dessutom sådan, att om inte Gud snart kommer till vår hjälp, verkar civilisationens slut vara här” (Benedictus XV, Ad Beatissimi Apostolorum, 1914).
Allt kunde ha stoppats. Det kunde ha stoppats i sin larvfotsförsedda framfart i september 1914 om de europeiska stormakterna hade gjort ett enda val, en sista möjlighet att vända om vilken en god påve erbjöd dem. Deras vägran att göra detta val förde in hela världen på den väg vi alltsedan sedan dess befinner oss på.
Giacomo Paolo Giovanni Battista della Chiesa föddes 1853 i Genua och valdes att efterträda påve S:t Pius X i september 1914, bara en månad efter första världskrigets utbrott. Påven Benedictus XV gjorde till sin omedelbara uppgift att få de europeiska stormakterna att stanna upp och återvända till förhandlingsbordet och varnade dem för att de stod på randen till att förgöra hela sin civilisation.
Men medan påven älskade fred och förstod vad denna strid skulle leda till, önskade ett alltmer guldlöst, postkristet och blodtörstigt Europa krig. Man fnyste åt och förolämpande Fridsfurstens ställföreträdare, och kriget fortsatte för att direkt göra slut på 19 miljoner civila och militära liv och förvandla stora delar av världen till permanenta dödszoner. Således bekräftades vartenda varningens ord i påvens första encyklika Ad Beatissimi Apostolorum.
Kriget, skrev påven, utgjorde ”det kanske mest tragiska och sorgfyllda spektakel som finns dokumenterat”.
”På alla sidor gör krigets skräckfantom sitt inflytande kännbart: det finns knappt utrymme i människornas sinnen för någon annan tanke. Kombattanterna är de största och rikaste nationerna på jorden; vilket under att de försedda med de mest fruktansvärda vapen som modern militärvetenskap har utvecklat strävar efter att förgöra varandra med skräckens finesser. Ödeläggelsen och slakten känner inga gränser; dag för dag dränks marken med nyutgjutet blod och täcks av de sårades och dödades kroppar”.
”Medan otaliga trupper – krigets sorgliga kohorter – utkämpar rasande strider, slår sorg och nöd ned på varje stad och varje hem; dag för dag ökar det redan stora antalet änkor och föräldralösa, och med avbrott i kommunikationerna står handeln stilla; jordbruket överges; hantverken reduceras till inaktivitet; de rika är i svårigheter och de fattiga har hamnat i miserabelt elände. Alla befinner sig i nöd”.
Men trots denna mänskliga slakt utan motstycke förstod påven att detta bara var början och gick rakt in på sakens kärna:
”Det är inte den nuvarande blodsfejden allena som plågar nationerna och fyller Oss med oro och bekymmer. Det finns ett annat ont i det allra innersta hjärtat av det mänskliga samhället, en källa till vämjelse för alla som verkligen tänker, eftersom det redan har fört med sig och kommer att medföra många olyckor för nationerna och med rätta kan anses vara den främsta orsaken till det här förfärliga kriget”.
Mer än ett årtionde innan hans efterträdare, Pius XI, skulle komma att skriva den stora encyklikan Quas Primas om Kristi sociala kungadöme, identifierade den arme förbisedde påven Benedictus XV den enda orsaken till den nyss påbörjade katastrofen i en enda brännande textrad:
”Ty alltsedan den kristna visdomens föreskrifter och bruk upphörde att efterlevas i styrelsen av staterna, blev följden, då dessa i sig inbegrep institutionernas frid och stabilitet, att staternas grundvalar oundvikligen började att skaka”.
Avvisa Kristus som nationernas konung och människans värld kommer att rämna.
Den gamla ordningen, Kristi sociala ordning, som dessa människor gradvis förstört sedan ett århundrade tillbaka, måste helt utraderas och även minnet av den deformeras för att nästa fas skulle kunna inledas. Det var inte förrän vid krigets slut som de förvirrade teoretiska utkasten av 1800-talets galningar som Karl Marx och Friedrich Nietzsche under vapenhot påtvingades hela delar av mänskligheten. Dessa ideologier omvandlade vad som återstod av vår civilisation till vår tids mardrömslika surrealistiska landskap.
Nu befinner vi oss i den sista fasen i vilken de normala gränserna för objektivitet inte längre betraktas som bindande. Den mänskliga viljan – till makt, men också till lust och girighet – har kommit att utgöra sista ordet, och i en slutgiltig deklaration av civilisatoriskt vansinne har mekaniserat, medicinskt massmord förklarats som en ”mänsklig rättighet”.
Vad var betydelsen av det val som påve Benedictus XV ställde inför de europeiska stormakterna år 1914? Helt enkelt samma val och varning som Gud hade erbjudit människan sedan Mose tid.
Femte Moseboken 30:15-19:
”Se, jag lägger i dag fram för dig livet och det goda, döden och det onda, då jag i dag befaller dig att älska Herren din Gud, att vandra på hans vägar och hålla hans bud och stadgar och rådslut, för att du ska leva och föröka dig och för att Herren din Gud ska välsigna dig i det land dit du kommer för att ta det i besittning. Men om ditt hjärta vänder sig bort och du inte vill höra, och om du blir förledd och tillber andra gudar och tjänar dem, så förklarar jag för er i dag att ni förvisso ska förgås. Ni kommer inte att leva länge i det land dit du drar över Jordan för att komma och ta det i besittning. Jag tar i dag himmel och jord till vittne mot er att jag har förelagt dig liv och död, välsignelse och förbannelse. Välj då livet, så att du och dina efterkommande får leva” [Svenska folkbibeln].
Vad är denna övergripande princip för Kristi sociala kungadöme som de sista härskarna av den kristna sociala ordningen avvisade? Väldigt förenklat att det är den kristna moraliska lagen, ja, den kristna förståelsen av den mänskliga naturen och även av själva skapelsens natur och syfte, som är den sanna och måste utgöra den grundläggande principen för styrelseskicket.
Dessutom innebär denna verklighet följaktligen att de styrelseskick som motsätter sig den kristna moraliska ordningen är osanna, falska, ovärdiga och fullständigt måste förkastas. Nationerna måste styras som om Kristus är den Han sade sig vara, annars är vi förlorade.
Fel val i maskinernas tidsålder har kostat mer mänskligt liv än vad våra avlägsna förfäder på Mose tid någonsin hade kunnat föreställa sig. Den polsk-amerikanske diplomaten Zbigniew Brzezinski är bland dem som har försökt att uppskatta omfattningen av 1900-talets slakt. Han skriver att mellan 167 och 175 miljoner liv ”avsiktligt har släckts i politiskt motiverade blodbad” de senaste hundra åren. Detta inkluderar 87,5 miljoner döda i krig fördelat på 33,5 miljoner militärer och 54 miljoner civila; och 80 miljoner ”icke-krigsdödade”, främst genom kommunistiskt förtryck av ca 60 miljoner.[1]
Den simplistiska uppdelning, som används av de flesta nyhetsbyråer, av det politiska landskapet mellan ”liberala och konservativa”, ”vänster och höger”, bortser från eller uppfattar helt enkelt inte den större helhetsbilden. Om vi blickar tillbaka på vår närhistoria med trons ögon ser vi att den sanna uppdelningen av världen är mellan Kristi styre och Satans styre. Våra härskare har svalt den sataniska lögnen att vi genom att förneka Kristus nu är våra egna herrar, att människan råder av egen kraft. Men hundra år av massmord vittnar om sanningen.
Om den tidens människor, uppblåsta av satanisk stolthet, vägrade att höra påvens varningar, så kan vi åtminstone nu se tillbaka och förstå vad som har hänt oss, den verkliga naturen av det som har åsamkats oss.
Källa: The Remnant – Christ or Death: The Choice of 1914
—————————————————————————————————-
Mer om påve Benedictus’ fredssträvanden finns att läsa här.
[1] 60 miljoner är bland de lägsta uppskattningarna av kommunismens offer. Somliga historiker har uppskattat att så många som 150 miljoner liv släckts av denna ideologi med olika medel. Och naturligtvis inbegriper inga av dessa uppskattningar de nu c:a 50 miljoner årligen dödade genom abort. Den kinesiska kommunistregimen skröt nyligen om att ha ”eliminerat” 400 miljoner av sin egen befolkning genom abort, främst flickor.
