Katolsk tradition och den patriotiska frågan

Av: Jerry Salyer

Vid första anblicken kan patriotism tyckas vara en fråga av sekundär betydelse, blott en distraktion. Vår högsta lojalitet är trots allt till Guds rike och vi har redan fullt upp. I arbetet med att återställa en vanhelgad liturgi, rädda en katolsk uppfostran och stå pall under den nuvarande påvens styre så tycks lekmannen som vill bidra till den katolska kulturen ha händerna fulla. Ändå tycks vår tids alla stora frågor åtminstone tangera den patriotiska frågan. Det är ingen slump att Polen samtidigt är det mest nationalistiska och det mest oblygt katolska landet i Europa. Det är inte heller en slump att samme påve som har orsakat så mycket förvirring i fråga om befästa trosläror också skapar rubriker internationellt genom att insinuera att goda kristna måste motsätta sig gränskontroller. Om vi effektivt ska kunna bekämpa de krafter som orsakar vår världs förfall och undergräver Kyrkan, måste vi fundera över känslan av patriotism och dess roll i människans angelägenheter.

Gratia non tollat naturam, sed perficiat (Nåden undanröjer inte, utan fullkomnar naturen) säger S:t Thomas av Aquino och markerar därigenom modernitetens metafysiska och teologiska skiljelinje. På ena sidan om skiljelinjen finner vi den katolska traditionen, som alltid har sagt att sakramentens kraft helar människans natur och återbördar den till dess rättmätiga tillstånd av fullkomlighet som Guds avbild. På andra sidan finner vi utopiska, neo-gnostiska revolutionärer som avvisar Aquinas’ uttalande och som betraktar människans natur som ett fängelse som evangelium befriar oss från. Då patriotism är en del av den mänskliga naturen, kan striden för att avskaffa nationaliteter bäst förstås som ett av de hetast omtvistade frontstyckena i ett större krig för att avskaffa människan.

De av oss som förstår att fosterlandskärlek är något sunt, av godo och kristet, förvånas inte alls av att den dyker upp i alla möjliga sammanhang. Ett utdrag från en [för en engelsktalande publik] viss känd sång [Immaculate Mary, our hearts are on fire], belyser till exempel hur mycket en fosterländsk förankring en gång i tiden togs för givet:

We pray for our Mother, the Church upon Earth

And bless, dearest Lady, the land of our birth.

Ave, ave, ave Maria! Ave, ave Maria!

Lägg märke till att dessa rader inte nämner politiska ideal – frihet, jämlikhet eller rättigheter – utan endast bekräftar kärlek till fosterjorden. Även om vi inte skulle känna till den här psalmens historia, skulle vi enkelt kunna gissa att den inte skrivits idag, utan i en tid då det tillhörde det normala att leva i sitt ursprungsland.

I Sapientiae Christianae påpekar Leo XIII hur ”naturrätten ålägger oss att hängivet älska och försvara landet där vi föddes och växte upp, så att inga goda medborgare tvekar att ljuta döden för sitt hemland”. Det intressanta här är att denna encyklika, på det hela, inte utgör någon hyllning av patriotismen, utan istället syftar till att påminna medborgarna om att deras plikter gentemot sina respektive hemländer aldrig kan vara starkare än deras plikter gentemot Kyrkan. Patriotism var inte alls poängen med encyklikan, ty på påve Leos tid var patriotism en obestridd premiss.

Här väcks en slående tanke. Kanske finner vi inte patriotism uttryckligen anbefalld mer ofta i Bibeln och i andra auktoritativa källor av precis samma anledning som vi inte finner precisa förbud mot könsneutrala toaletter eller aborter: fram till den öppna revolten mot den mänskliga naturen, initierad under upplysningstiden, var inte detta överhuvudtaget problem. Det vill säga, fram tills relativt nyligen var inga framstående röster så vanvettiga att de ifrågasatte patriotism, skillnaderna mellan män och kvinnor eller moderns skyldighet att vårda sitt barn.

I vilket fall som helst kan läsaren förutom Leo XIII:s iakttagelser också betänka förhållandet mellan patriotism och tro såsom skisserat av S:t Pius X i ett tal till franska pilgrimer:

”Ja, ert land är inte endast värt kärlek utan även att ni föredrar det framför andra, vars heliga namn i era sinnen väcker de käraste av minnen och hänför varenda del av era själar, detta gemensamma land som har varit er vagga och till vilket blodsband och den där andra mer ädla tillgivenhets- och traditionsgemenskapen binder er. Men denna kärlek till fosterjorden, dessa band av patriotiskt brödraskap, vilka är gemensamma för alla länder, blir starkare när det jordiska riket förblir oupplösligt förenat med det andra riket, den Katolska Kyrkan, som känner varken språkförbistring eller bergens och havens avgränsningar, som omfattar både den synliga världen och den bortom graven.”

Med andra ord menar S:t Pius X att patriotismen får näring, snarare än försvagas, av Kyrkan. Att vara katolik innebär inte att man förkastar sin nationella identitet, men att det finns ett högre plan, ett Kristi imperium varigenom människor ur alla nationer kan förenas i gemenskap.

Innan det blev fashionabelt att låtsas som att nationer kan trollas fram ur tomma luften och demokratisk ideologi, förstod man allmänt att en nation är något av en stor, mångfacetterad familj och att det normerande sättet att tillhöra denna familj är att födas in i den. För deras skull, som vårt politiskt korrekta klimat har gjort kinkiga och överkänsliga, antar jag att jag borde tillägga att detta knappast innebär en ohälsosamt rigid etno-nationalism. Ty en person kan adopteras in i eller bli ingift i en nation, precis som man kan adopteras in i eller bli ingift i en familj.

Här understryks något viktigt: för att kunna adopteras in i eller bli ingift i en familj, så måste familjen existera till att börja med. Den måste ha en väldigt tydlig kärnidentitet. Likaledes, för att kunna adopteras in i eller bli ingift i en nation, så måste nationen existera till att börja med. Det vill säga, den måste vara en sammanhängande gemenskap med sitt eget distinkta arv, gemensam historia och delade minnen, inte en slumpmässig samling individer från var som helst och överallt, utan förbindelse med varandra. Försök, således, att göra familjen mer ”öppen” och ”inkluderande” är helt parallella med försök att göra nationen mer ”öppen” och ”inkluderande”. Sådana ansträngningar upplöser och gör meningslösa just de institutioner de ger sig ut för att förbättra. 2000-talets onaturliga och dysfunktionella ”familj” och postkulturella, egalitära ”nation” är två uttryck för ett och samma projekt.

Detta är alltså de grundläggande orsakerna till att den högerpopulistiska revolten fick så mycket utrymme i de brittiska och amerikanska tidningsrubrikerna 2016, liksom för den häpnadsväckande öppna fientlighet vissa kvickhuvuden kallar ”Trump Derangement Syndrome”. Västerlandet befinner sig i ett kulturellt och t.o.m. metafysiskt inbördeskrig. På ena sidan av en oöverbryggbar avgrund står förespråkare för jämlikhet och inkluderande, som ser det som självklart att vi måste visa samma hänsyn mot alla oavsett var de kommer ifrån och hur de relaterar till oss och oavsett om de är fränder, mångåriga grannar eller totala främlingar. Sådana förespråkare för jämlikhet och inkluderande, när de är liberala katoliker, tenderar att identifiera sina moraliska perspektiv som själva essensen av den kristna etiken, och att avvika från ett sådant perspektiv är enligt deras uppfattning att kompromissa med, eller rent av förråda, evangelium. På andra sidan avgrunden står de som betonar sitt engagemang för sina respektive hemstäder, hemstater och hemländer och som djupt harmas över den skrytsamma iver som så ofta uppvisas av de förment humanitära som lever skyddade från konsekvenserna av den globalistiska politiken. När sådana populister och anti-globalister är katoliker, är de benägna att med bestörtning påpeka hur katolsk lära har överförenklats, stympats och t.o.m. förvrängts till förmån för något som väldigt mycket ser ut som Rousseaus fetisch om den ädle vilden.

Som en oförskräckt anti-globalist själv måste jag tillägga att vi har sådana personligheter som S:t Augustinus på vår sida. ”Eftersom man inte kan hjälpa alla”, säger författaren till De doctrina Christiana, ”måste man befatta sig med dem som på grund av plats, tid eller omständigheter står en närmast”.  I praktiken betyder det att välgörenheten börjar hemma, att vi är skyldiga våra grannar, släktingar och landsmän större omsorg än dem som befinner sig på andra sidan jorden.

Det är självklart att enligt de normer som råder i många församlingar idag är S:t Augustinus undervisning ”småsint” och ”provinsiell”, eller rent av ”xenofobisk”, och måste revideras för att överrensstämma med nutida sensibilitet. Det verkar emellertid som om det nya och förbättrade evangeliet predikat av globalister har mer att göra med Babels torn än med Kristus.

Källa: One Peter Five

Annonser

Jungfru Marie sju smärtor – 15 september

Som kristna är vi kallade att be i solidarisk gemenskap med vår Fru och således meditera över hennes sju smärtor. Det är en handling i sonlig och dotterlig tillgivenhet och gottgörelse för allt som hon har lidit för var och en av oss. Hon värdesätter denna devotion så mycket att hon rikligt belönar dem som praktiserar den. På 1300-talet uppenbarade Jungfru Maria för den hel. Birgitta av Vadstena att dem som ber ett Ave Maria medan de kontemplerar vart och ett av hennes sju smärtor kommer att få sju nådegåvor. Detta är vad hon lovade:

Jag ska skänka frid till deras familjer.

De ska bli upplysta om de gudomliga mysterierna.

Jag ska trösta dem i deras sorger och jag kommer att åtfölja dem i deras arbete.

Jag ska skänka dem så mycket som de ber om så länge det inte bryter min Sons vilja eller går emot deras själsliga bästa.

Jag ska försvara dem i deras andliga strider med den infernaliska fienden och jag ska skydda dem i varje ögonblick i deras liv.

Jag kommer att synligt hjälpa dem i deras dödsstund; de kommer att få skåda deras Moders ansikte.

Min gudomlige Son har skänkt mig denna nåd, på det att dem som sprider denna andakt till mina tårar och smärtor, omedelbart kommer att tas från detta jordiska liv till den eviga glädjen då alla deras synder kommer att bli förlåtna. Min Son och jag ska vara deras tröst och glädje.

 

Andakt till Marie sju smärtor.

F. Heliga Maria, smärtornas moder, med uppriktigt deltagande minnas vi den bittra sorg ditt ömma hjärta kände, då du vid ditt gudomliga barns frambärande i templet ur den vördnadsvärde Simeons mun fick höra orden: Denne är satt till fall eller till upprättelse för många i Israel och till ett tecken, som skall motsägas, och även din själ skall genomborras av ett svärd.

Sv. Vid detta ditt lidande bedja vi dig, o moder, tag oss i livets alla skiften, i synnerhet när vi hemsökas av sorg eller nöd, i ditt moderliga beskydd, på det att vi liksom du alltid må förbliva Gud hängivna och ståndaktigt framhärda i hans heliga tjänst. Amen.

Efter varje avdelning, Hell dig Maria, Ära vare Fadern.

F. Heliga Maria, smärtornas moder, med uppriktigt deltagande minnas vi den bedrövelse och ångest ditt hjärta kände, när en ängel förkunnade för din helige brudgum, att Herodes traktade efter det gudomliga barnets liv, och bjöd honom att med dig och barnet fly till Egypten.

Sv. Vid den stora bedrövelse och all den oro och nöd, som du utstod på den långa resan och under vistelsen i det främmande, hedniska landet, bedja vi dig, älskade moder: utbed oss hos din gudomlige Son nåden, att vi städse må betrakta oss såsom främlingar i denna värld och, oberörda av dess lockelser och dårskap, må sträva efter himmelen, som är vårt sanna fädernesland. Amen.

F. Heliga Maria, smärtornas moder, med uppriktigt deltagande minnas vi den stora ångest och bedrövelse, som ditt ömma modershjärta kände, när du i Jerusalem förlorade din gudomlige Son och under tre dagar med ängslan sökte honom.

Sv. Vid denna din stora bedrövelse bedja vi dig, barmhärtighetens moder, utverka oss hos din gudomlige Son nåden att aldrig genom en svår synd förlora honom, eller om vi skulle hava förlorat honom, genom uppriktig ånger snart återfinna honom och hans nåd. Amen.

F. Heliga Maria, Guds moder, med uppriktigt deltagande minnas vi de bittra kval, som söndersleto ditt ömma modershjärta, när du såg, huru din älskade Son såsom en förbrytare blev tillfångatagen och bunden, obarmhärtigt hudflängd och krönt med törnen, dömd till döden och belastad med det tunga korset förd till avrättsplatsen.

Sv. Vid denna din Sons bittra pina och de kval, som brände din egen själ, bedja vi dig, syndarnas tillflykt, avvänd ifrån oss genom din mäktiga förbön de straff, som vi förtjänat för våra synder, och utverka oss nåden att taga vårt kors på oss och följa din Son efter, på det att vi med förtröstan kunna möta honom, när han kommer för att döma världen. Amen.

F. Heliga Maria, Guds moder, med uppriktigt deltagande minnas vi, att enligt Simeons profetia ett smärtans svärd genomborrade ditt hjärta, när du såg din Son i outsäglig vånda hänga på korset och under folkets spe och hån uppgiva andan.

Sv. Vid det hav av smärta, i vilket du då blev försänkt, och vid din oövervinneliga själsstyrka bedja vi dig, de döendes tröstarinna, förvärva oss nåden att genom ett äkta kristligt liv göra oss värdiga att under ditt och din gudomlige Sons bistånd lugnt och stilla avsomna i Herrens frid. Amen.

F. Heliga Maria, Guds moder, med uppriktigt deltagande minnas vi den bittra pina, ditt ömma modershjärta kände, när du efter att din älskade Son nedtagits från korset tog hans livlösa kropp i ditt sköte och vid betraktandet av hans heliga sår fuktade honom med tårar av ömmaste kärlek.

Sv. Vid detta ditt lidande och din oförlikneliga undergivenhet under Guds vilja bedja vi dig, kärleksfulla förespråkerska vid Guds tron, utverka oss nåden, att vi i allo underkasta oss Guds goda och visa försyn och aldrig vackla i övertygelsen, att Gud låter allt lända till vårt bästa. Amen.

F. Heliga Maria, Guds moder, med uppriktigt deltagande minnas vi den stora övergivenhet, som ditt ömma modershjärta kände, när din älskade Sons döda lekamen lades i graven, och dina ögon för sista gången sågo föremålet för din innerliga kärlek.

Sv. Vid denna hjärtesorg bedja vi dig, barmhärtighetens moder, låt vårt hjärta, i vilket din älskade Sons levande lekamen så ofta i den heliga kommunionen nedlägges, städse vara honom en värdig boning, och giv, att vi i denna himmelska föda finna kraft och styrka att liksom du genom fast förtröstan på Gud övervinna all tröstlöshet och klenmodighet. Amen.

Litania till den smärtorika Guds moder.

Herre, förbarma dig över oss.

Kristus, förbarma dig över oss.

Herre, förbarma dig över oss.

Kristus, hör oss.

Kristus, bönhör oss.

Gud Fader i himmelen: Förbarma dig över oss.

Gud Son, världens Frälsare,

Gud Helige Ande,

Heliga Trefaldighet, en ende Gud,

Heliga Maria, smärtorika moder: Bed för oss.

Du de bekymrades och betrycktas föredöme,

Du de bedrövades tröstarinna,

Du de klenmodigas styrka,

Du syndarnas tillflykt,

Du de sjukas räddning,

Du de döendes förhoppning,

Vid din smärta vid Simeons profetia,

Vid dina lidanden under flykten till Egypten,

Vid ditt ängsliga sökande efter ditt barn,

Vid din djupa smärta vid mötet på korsvägen,

Vid ditt hjärtas vånda vid Jesu korsfästelse,

Vid det smärtans svärd, som vid Jesu död genomborrade ditt hjärta,

Vid din övergivenhet vid Jesu grav,

Vid din fullkomliga undergivenhet under Guds heliga vilja,

Vid din underbara ståndaktighet i alla lidanden,

Du martyrernas drottning,

I all vår nöd,

I sjukdom och smärta,

I elände och övergivenhet,

I klenmodighet och försagdhet,

I vår dödsstund,

På domedagen,

Guds lamm, som borttager världens synder: Förskona oss, o Herre.

Guds lamm…Bönhör oss, o Herre.

Guds lamm…Förbarma dig över oss, o Herre.

Bed för oss, smärtorika moder Maria.

Sv. Att vi må värdiga varda Kristi löften.

Låtom oss bedja. O Gud, vid vilkens lidande enligt Simeons profetia den ärorika jungfrun och modern Marias älskliga själ genomborrades av smärtans svärd, förläna oss nådigt, att vi, som vördnadsfullt minnas hennes smärtor, må skörda salig frukt av ditt lidande, du som lever och regerar från evighet till evighet.

Sv. Amen.

Stabat Mater.

Modern stod med krossat hjärta vid det kors, där gränslös smärta, Sonen led för syndig värld.

Gruvlig ångest henne brände, och hon modershjärtat kände genomborrat av ett svärd.

Huru sorgsen, hur bedrövad, övergiven, tröst berövad, var Guds moder i sin nöd!

Vem kan fatta vad hon lidit, huru hennes hjärta svidit under Sonens bittra död?

Kan du stå vid hennes sida utan att med henne lida under folkets spe och hån?

Kan du tårlös se den smärta, vilken sargar moderns hjärta, lidande med älskad Son?

För oss fallna mänskor plågad, smärtans kalk, till brädden rågad hon nu Sonen tömma ser.

Och hon hör emellan ropen av den grymma pöbelhopen, huru han till Fadern ber.

Jesu moder, kärleks källa, då jag ser dig tårar fälla, vill jag gråta ock med dig.

Dina kval må mig förtära! Honom älska, honom ära, o Maria, lär du mig.

Helga moder, lär mig känna Jesu kval, att de må bränna djupt sig in i uti min själ.

Han i smärta har sig vridit, han för mig har döden lidit. Låt mig i hans kval få del.

Moder, låt med dig mig gråta, ty att Gud må mig förlåta, syndens straff din Son nu bär.

Låt vid korset mig få dröja. Ödmjukt där jag knä vill böja vid din sida, moder kär.

Helga Jungfru, ärorika, skulle mina krafter svika, hjälp mig du att härda ut.

Dina kval må mig förtära, ödmjukt vill jag korset bära, tåligt intill livets slut.

Låt mig känna Jesu smärta, kärlek brinne i mitt hjärta för hans kors och för hans blod.

Var mig när i varje fara, mig från evig död bevara, helga moder, huld och god.

Lär mig korset trofast bliva, det allena kan mig giva hjälp uti min sista nöd:

så att, fri från stoftet, anden svävar till de sälla landen, där ej finnes någon död. Amen.

Källa: Oremus, svensk katolsk bönbok. Tredje upplagan.

Jungfru Marie födelse – 8 september

Morsmässa. Duplex av 2:a klassen med enkel oktav.

Prof. Plinio Corrêa de Oliveira

Vi kan uppskatta Kyrkans ojämförliga finess och elegans i allt hon tar sig an när vi betänker att det enda helgon med en särskild festdag för sin födelsedag är vår Fru.[1] Vi räknar inte juldagen som en helgondag, naturligtvis. Till detta hör den särskilda vördnad, hyperdulia, som Kyrkan reserverar för henne.

I Kyrkan är tillbedjan, och därmed föremål för dyrkan, latria, förbehållen endast Gud, ty vår Herre Jesus Kristus är Ordet inkarnerat. Helgonen ägnas vördnad, dulia, av Kyrkan. Men vår Fru ägnas en vördnad som varken är den enklare vördnaden, dulia, eller dyrkan, latria, utan en särskild vördnad, hyperdulia, som är en högre form av dulia, utan motstycke i all annan vördnad.

Vi firar alltså en särskild födelsedagsfest för den heliga Jungfrun, en av många kyrkliga fester tillägnade henne.

Tack vare hennes enastående och unika dygd tillåter Kyrkan att man placerar fler än en staty av vår Fru på ett och samma altare, ett privilegium som inte något annat helgon har. På så sätt gör Kyrkan klart att Vår Fru inte går att jämföra med någon annan skapad varelse. Det är ett liturgiskt sätt att undervisa den teologiska sanningen att hon är Guds moder.

Festdagen för vår Frus födelse föranledes oss att fråga: På vilket sätt gagnades mänskligheten av hennes födelse? Och varför bör mänskligheten särskilt fira hennes födelse?

I den naturliga skapelseordningen avlades vår Fru utan arvsyndens fläck, vilket gav henne ett enastående och oförlikneligt värde. Hon var en lilja av ojämförlig syndfrihet och skönhet som upptändes i den nattsvarta dödens dal. Hon hade också alla de naturliga psykologiska gåvorna som en kvinna kan ha. Gud gav henne den rikaste personlighet som tänkas kan. Till detta lade han till den övernaturliga ordningens gåvor, de skatter av nådegåvor som var hennes. Hon fick de mest värdefulla nådegåvor som Gud någonsin gav till någon mänsklig varelse.

Med tanke på att hon var utan arvsyndens fläck, var hon helt och hållet i besittning av förnuftet från ögonblicket av sin tillblivelse. Därför var hennes tankar redan i sin moders sköte upphöjda. Den hel. Annas sköte var för henne ett slags tempel. Där började hon redan medla för mänsklighetens räkning och började att be – med den högsta visdomen som var en gåva från Gud – för Messias ankomst. I själva verket påverkade hon mänsklighetens öde som en källa till nåd. Skriften säger oss att vår Herres mantel var en nådekälla som botade dem som vidrörde den; då så är fallet kan ni föreställa er hur vår Fru, Frälsarens moder, var en nådekälla för alla som närmade sig henne, redan innan hon var född. Av denna anledning kan vi säga att ofantliga nådegåvor strålade för mänskligheten vid hennes födelse och att djävulen insåg början på sitt slutliga nederlag. Han såg att hans spira började spricka och aldrig blev densamma igen.

Vid tiden för hennes födelse vältrade sig världen sig i den mest vidriga hedendom. Lasternas makt härskade, avgudadyrkan dominerade överallt, den judiska religionens innersta var besmittad av styggelser, vilket var ett förebud för den katolska religionen. [Alla skandaler vi har bevittnat i Kyrkan på senare tid] Ondskans och djävulens seger tycktes nästintill fullbordad. Men vid denna tidpunkt påbjöd Gud i sin barmhärtighet att vår Fru skulle födas. Detta innebar början på förgörelsen av djävulens makt.

Vår Fru var av så pass stor vikt att hennes födelsedag markerar en ny era i det gamla förbundet. Det gamla förbundets historia var en enda lång väntan på Messias. Efter våra urföräldrars synd i Edens lustgård var mänskligheten tvungen att vänta i 3000 år, kanske längre, på Messias. Men vid ett visst välsignat ögonblick påbjöd den gudomliga försynen att en kvinna skulle födas som skulle förtjäna att bli moder till Messias. Hennes födelse innebar att en fullkomlig skapad varelse äntrade världen och fann nåd inför Gud och avslutade den långa väntans slut.

Alla rättfärdiga människors böner, lidanden och trohet nådde sin kulmen med hennes födelse. Det fanns patriarker, profeter, rättfärdiga människor hos det utvalda folket och bestämt somliga rättfärdiga bland hedningarna som hade bett, lidit och väntat; inget av detta var tillräckligt för att frambringa början på återlösningen. Men när Gud så önskade lät Han sin fullkomliga skapade varelse att födas till att bli Frälsarens moder. Förhållandet mellan Gud och människa började att förändras, och Himmelens portar vilka hade varit låsta och igenbommade började sakta att öppnas och hoppets ljus skymtades.

Hennes födelse betyder början på en ny nåd i världen, en ny välsignelse, en ny närvaro som förebådar den närvaro, nåd och välsignelse som vår Herre bär med sig.

Allt detta bör innebära att vår Frus födelse måste vara oss ytterst kär. Det är ögonblicket som kungör hedendomens fall.

Då vi är vår Frus söner, inte genom vår egen förtjänt utan av hennes val, kan vi idag be henne om en särskild nåd. Många mystiker som genom uppenbarelser har sett vår Fru säger att hon på denna festdag besöker skärselden och befriar ett stort antal själar som hon tar med sig tillbaka till Himmelen. Vad som händer med Ecclesia dolens, den lidande Kyrkan, ger oss en uppfattning om vad som händer med Ecclesia militans, den kämpande Kyrkan. Under hennes festdagar omsluts vi av hennes nådegåvor och vinner åt oss otaliga förtjänster.

Jag föreslår att vi var och en på denna hennes födelses festdag ber henne om just de nådegåvor i behöver. Men jag föreslår också att vi som kontrarevolutionärer ber henne att förläna oss med en kärleksfull och brinnande längtan efter Marie drottningadöme liknande hennes längtan efter Messias. En klok och tankfull längtan som frigör våra själar från varje böjning till denna revolutionära värld och tillåter oss att bli hennes redskap för revolutionens förgörelse och uppbyggandet av hennes drottningadöme.

Källa: Tradition in Action

[1] Prof. de Oliveira glömmer här bort festen för Johannes döparens födelse, 24 juni.

”Lev i gudsfruktan den tid ni vistas här. Ni vet att det inte var med förgängliga ting, silver eller guld, som ni friköptes från det meningslösa liv som ni övertagit från era fäder. Nej, det var med Blodet från ett lamm utan fel eller fläck, Kristi Dyrbara Blod” (1 Pet 1:17-19).

Devotionen till Jesu Dyrbara Blod

”Låt oss se på Kristi Blod och förstå hur dyrbart det är för Hans Gud och Fader, därför att det utgöts till vår frälsning och skänkte omvändelsens nåd åt hela världen.” Helige Clemens av Rom, påve och martyr (+ ca. 100, 23 nov.)

Kristendomen är Kristi Blods Religion. Frälsningen och helgelsen, nåden och förhärligandet i evigheten är inget annat än olika aspekter av det Dyrbara Blodets effekter. Hela Kyrkans historia är historien om Kristi Dyrbara Blod, för det är historien om Evangeliets förkunnelse och förvaltningen av Sakramenten. Den Helige Aposteln Paulus är det Dyrbara Blodets sanne kyrkolärare. Denna devotion fick sin moderna form av den Heliga Caterina av Siena (1347-1380, 29 april), kallad för Det Dyrbara Blodets Profetissa (P. Faber), Blodets Mystiker eller Blodets Brud. Dessa titlar hänvisar till helgonets spiritualitet som alltid hänvisade till Kristi kärlek, som ger sitt uttryck framför allt på Korset. Palmsöndagen den 1 april 1375 fick den Heliga Caterina ta emot stigmatiseringen, dvs. Kristi fem blödande Sår. Caterina bad genast Herren om nåden att de skulle få förbli osynliga. Efter denna händelse stod alltid Jesu Blod i centrum för Caterina och det var i kraft av Jesu Dyrbara Blod hon utverkade omvändelser. Till och med Caterinas brev hänvisade alltid till Jesu Blod: ”Jag, Caterina, Jesu Kristi tjänares tjänarinna och slavinna, skriver till er i Jesu Blods namn…”

Flera hundra år senare skulle devotionen till Jesu Dyrbara Blod få en ny förkunnare genom en präst från Rom, den Helige Gaspare del Bufalo (1786-1837, 21 okt.) som grundade Jesus Dyrbara Blods Missionärer den 15 aug. 1815 framför allt för att sprida devotionen till Jesu Heliga Blod. ”Alla andra devotioner är medel för att fördjupa den katolska andligheten. Men devotionen till Jesu Heliga Blod är grunden, stödet och själva kärnan i vår tro.” Inför Krucifixet i kyrkan San Nicolò in Carcere i Rom hade den Helige Gaspare den 8 dec. 1808 redan grundat Pia Unione Preziosissimo Sangue (Det Dyrbara Blodets andliga Förening) för lekmän. Denna andliga Förening är verksam än idag och de som vill ansluta sig kan kontakta: Pia Unione Preziosissimo Sangue, Via Narni, 29. 00181 Roma.

År 1848 utbröt en revolution i Rom. Den Salige Pius IX (1792-1878) var tvungen att fly till Gaeta och man utropade republik i Påvestaten. Guds tjänare Fader Giovanni Merlini begav sig till Påven. Den fromme prästen lovade den Helige Fadern att han snart skulle återvända till sitt säte i Rom om han avlade löftet att utbreda firandet av Jesu Dyrbara Blods Fest i hela Kyrkan. Efter någon tids bön och eftertanke kallade den Salige Pius IX till sig prästen den 30 juni 1849 och svarade att han gärna kommer att utropa denna fest. Dock inte som ett villkor för befrielsen, utan som tacksägelse om det som Fader Merlini förutsagt verkligen slog in. Republiken blev kortvarig och för att tacka Herren som beskyddat sin Kyrka och Ställföreträdare på jorden instiftades Jesu Heliga Blods Fest genom ett dekret undertecknat den 10 aug. samma år för att firas den första söndagen i juli. Juli månad är sedan dess särskilt vigt till Jesu Heliga Blod.

Den Helige Pius X flyttade firandet år 1914 till den första juli och Pius XI (1922-1939) uppmärksammar ytterligare Jesu Heliga Blods Fest i samband med firandet år 1934 av 1900-års jubileum av Frälsningsverket: ”för att påminna oss alla som hela tiden konfronteras med ett sekulariserat samhälle, hur viktigt det är att fördjupa sig i sättet att leva och att vara och nödvändigheten att komma tillbaka till nådens källor, som är de Sår och det Blod som renar och frälser mänskligheten”.

Pius XI förenar devotionen till Jesu Dyrbara Blod med devotionen till Jesu Heliga Hjärta. Den senare, skrev Påven, måste ge uttryck för två intentioner: kärlek och gottgörelse. Därför uppmanade den Helige Fadern mänskligheten att ta del i två högtidliga akter: Vigningen till Jesu Heliga Hjärta som också var en akt av gottgörelse. Genom vigningen förenar sig de troende med Jesu Hjärta och med gottgörelsen genom offer, försakelser och bön gottgör vi med Kristus för våra och andra människors synder. På detta sätt deltar vi med kärlek i Kristi lidande. Det finns ett tydligt och oskiljbart samband mellan Jesu Hjärta och Blod. Mänsklighetens frälsning hade sin början i Jesu Hjärta och fick sitt förverkligande genom Jesu Blod.

Pius XII (1939-1958) skriver i sin encyklika ”Conflictatio bonorum et malorum” från den 11 februari 1949: ”Gud vill att alla människor ska bli frälsta och det är genom Hans enfödde Sons Blod som kallar alla till att bli medlemmar i Hans enda Mystiska Kropp, Kyrkan där Kristus är Huvudet. Om alla människor öppnade sig för Guds nåd i denna kallelse skulle världen bli annorlunda: Ett sant brödraskap skulle uppstå. Ett mer kärleksfullt sätt att umgås mellan de enskilda folken och nationerna skulle växa fram. Det skulle bli ett fredligt samhälle, som är värt Gud och den mänskliga naturen som är skapad för att likna den Allra Högste”.

Den Salige Johannes XXIII (1958-1963) gav nya impulser till denna devotion bl.a. genom sitt Apostoliska Brev ”Inde a primis” från den 30 juni 1960, vars enda intention är att uppmana till kulten av Jesu Heliga Blod. I våra dagar har denna devotionen blivit berikad genom Andra Vatikankonciliets Dokument. Konciliet talar många gånger om Blodets Mysterium. Enbart i Konstitutionen om Kyrkan nämns Jesu Dyrbara Blod 11 gånger.

Devotionen till Jesu Dyrbara Blod är även djupt förknippad med Maria. Jesus har endast fått sitt Blod från Maria och det är i henne som Kristi Blod uppnår sin frälsande effekt i all sin fullkomlighet. I ljuset av det Dyrbara Blodet blir Maria oss än kärare, för detta Blod får vi genom henne. Det är endast Marias blod som rann i Jesu ådror och Han ville anförtro frukten av detta Blod till sin Moder, som Han hade fått just av henne.

Den som beger sig till Belgien bör besöka staden Bruges, som blev berömd sedan medeltid för sin relik av Kristi Dyrbara Blod. Denna relik kom till staden genom Hertig Thierry of Alsace den 7 april 1150. Den ståtliga processionen som äger rum varje år på måndagen efter första söndagen i maj månad började man med år 1303. Denna procession var en tacksägelse för befrielsen från fransoserna.

Paulus VI förändrade den liturgiska kalendern år 1970 och sammanförde firandet av Kristi Heliga Kropp med Jesu Dyrbara Blod till ett firande (torsdagen efter Trefaldighet) med titeln Kristi Kropps och Blods Högtid. För alla kongregationer och religiösa institut av präster, bröder och systrar som är vigda åt Jesu Dyrbara Blod, lekmannaföreningar och brödraskap, kyrkor och kapell tillägnade Jesu Blod kvarstår den 1 juli som Jesu Dyrbara Blods Högtid. Även juli månad är fortfarande tillägnat på ett särskilt sätt Jesu Dyrbara Blod.

Källa: Ave Maria Publikationer – Mina böner till Jesu Kristi dyrbara blod

Allsmäktige, evige Gud, du har skänkt oss ett älskat fosterland och har intill nuvarande stund städse beskyddat detsamma, förläna det även i framtiden din välsignelse. Upplys och styrk vår andliga och världsliga överhet, välsigna landets näringar och värna om rikets försvar. Håll din välsignade hand över landets alla hem, i synnerhet över barnen och den uppväxande ungdomen. Bistå alla som äro i trångmål och nöd. Låt oss utan avbrott  njuta sann fred, som icke kan äga bestånd utan dig. Bevara fosterlandet fritt och starkt genom alla medborgares endräkt. Skydda vårt folk mot allt ont och värna det för varje fara. Hjälp oss att orubbligt hålla fast vid dina heliga bud för att så främja fosterlandets sanna lycka och välgång. Gode Herre och trofaste Gud, vi bedja dig därom genom Kristus, din Son, vår Frälsare som har älskat sitt jordiska fosterland och genom ord och exempel lärt oss de dygder som trygga både de enskilda folkens och hela mänsklighetens sanna väl. Amen.
Heliga Jungfru, Guds moder, Maria, dig ha våra fäder utkorat till vårt lands beskyddarinna och andliga moder – bed för oss. Helige Erik, du har med ditt upphöjda föredöme och din nitälskan för allt gott tjänat vårt fosterland och fullbordat dess kristnande – bed för oss. I alla heliga män och kvinnor, som framgått ur vårt folk eller tjänat Gud inom vårt fosterland – bedjen för oss. Alla Guds helgon, stån oss bi med eder förbön, på det att vi genom sant kristligt leverne och orubblig trohet alltid må vara redo att beskydda och värna vårt fosterland och sålunda bliva värdiga att upptagas i vårt eviga hemland i himmelen. Amen.

(Oremus – svensk katolsk bönbok. Tredje upplagan. Stockholm 1964)

Fler böner för Sverige här och här.

Den heliga Jeanne d’Arc – 30 maj

Prof. Plinio Corrêa de Oliveira

 

Biografi i urval:
Den 30 maj 1431, aftonen före firandet av Kristi lekamens fest, leddes Jeanne till Rouens gamla marknadstorg. Hon bands till en påle i mitten av en hög med ved, redo att antändas. Om hennes hals hängdes en skylt med orden: ”Kättare, avfälling och avgudadyrkare”. En stor folkmassa var närvarande på torget. Sexhundra engelska soldater vaktade henne.

När hon kom fram till platsen bad hon om ett kors. En engelsk soldat bröt en lans och band ihop de två delarna i form av ett kors och gav det till henne. Efter att ha mottagit denna dyrbara symbol bands hon vid pålen över brännveden. Då ropade hon med hög röst till S:t Mikael. Bödeln tände veden som var indränkt med olja, och elden växte med rasande fart nerifrån och upp. Medan flammorna slukade henne bekräftade hon med hög och stark röst sin trohet till sitt uppdrag: ”Jag misstog mig inte, rösterna kom från Himmelen!”

Inom några minuter var allt över. Askan kastades i floden Seine. Också jungfruns hjärta, som förblivit intakt, då det inte hade förbränts av lågorna, kastades i floden.

Kommentarer av prof. Plinio:
Vi kan kommentera flera aspekter av detta mycket vackra martyrium.

För det första, den orättvisa domen på skylten som hängdes om hennes hals är upprörande. Hon var ett helgon – en jungfru som hade slutfört uppdraget hon hade fått av Gud för att rädda det franska folket. Och nu skulle hon brännas på bål på order av den franske ärkebiskopen Cauchon, domstolstribunalens ordförande, på falska grunder. För att förstå betydelsen av detta ber jag er att ni, som har offrat era liv i kampen mot progressivismen, föreställer er att ni dömdes och att en skylt hängdes om halsen på er med ordet ”progressivist” på. Det skulle vara en analog orättvisa, en liknande fabrikation, en jämförbar lögn.

För det andra har vi hennes ord om rösterna från himmelen. Hon brukade säga att rösterna kom till henne från himmelen och att det var genom att följa dessa befallningar och genom den styrka som dessa röster gav henne som hon genomförde sitt underbara uppdrag – att Frankrike delvis befriades och att den legitime kungen återinsattes.

Domstolstribunalen som dömde henne – en blandad domstol, både kyrklig och civil – hävdade istället att alla hennes fantastiska segrar mot de engelska trupperna hade uppnåtts genom trolldom. De hävdade att den engelska armén hade besegrats eftersom hon hade ingått en pakt med djävulen. Enligt dem kom alltså rösterna från helvetet.

Problemet låg alltså inte i att avgöra huruvida rösterna i sig var sanna eller ej. Ingen ifrågasatte detta faktum eftersom de ännu inte befann sig under det skadliga inflytandet av protestantismens systematiska tvivel. Människor hade tro och visste att denna typ av kommunikation inte var sällsynt. Problemet var att domstolen var tvungen att säga att rösterna kom från helvetet eftersom de inte gynnade kungariket England. Det var därför Jeanne dömdes som en kättare, en häxa, etc.

Strax innan hon avrättades, när hon förberedde sig för att stå inför Guds domstol, uppvisade hon ett annat tecken på helighet. Vad gjorde hon? Hon bad om ett kors – ett kors eftersom en ed i korsets närvaro väger så mycket tyngre. En krigare till slutet – hon dog i strid. Hon tillät sig inte att fogligt dödas av sina fiender, i sin dödsstund ropade hon ut en utmaning, en protest och en uppmuntran till det franska motståndet mot den engelska ockupationen. Hennes rop var detta:

”Fransmän, fortsätt striden, ty rösterna i vars namn jag ledde er till seger var sannerligen befallningar från himmelen. Himmelen kommer därför att skänka er fullständig seger.”

Hon valde att utropa detta i det mest fullkomliga, högsta och tragiska ögonblicket, just när hon redan hade börjat förtäras av elden. Domstolens medlemmar var närvarande, de engelska soldaterna stod vakt, det katolska folket bevittnade det hela. Hon bands fast vid pålen, flammorna växte hastigt då brännveden var indränkt i olja. Elden steg nerifrån och upp, så flammorna hade ännu inte nått de vitala delarna av hennes kropp.

I denna avgörande stund utgick inga skrik av smärta, inga rop om nåd från hennes läppar. Hon bad högt till S:t Mikael, förmodligen för att be ärkeängeln, hennes store beskyddare, om styrka för att genomlida vad som måste ske. Liksom vår Herre som ropade med hög röst innan Han uppgav andan, ropade också Jeanne med en hög röst som kunde höras över hela torget. Det var hennes protest:

”Vet detta allihopa – ni vänner och fiender, ni män av min tid och ni framtidens män till den yttersta tiden – vet att rösterna jag hörde kom från Himmelen. Med denna sista proklamation är mitt uppdrag slutfört.”

Detta hennes vittnesbörd i dödsstunden är en handling av den största heroism – i värdighet högre än hennes triumfatoriska intåg i Reims jämte sin kung som skulle krönas där, mer ärorikt än hennes första segerrika intåg i Orleans, och mer praktfullt än alla hennes episka stordåd.

För det tredje ligger det något mycket vackert i det faktum att elden förtärde hennes kropp utom hjärtat. Att ha ett stort hjärta är inte att vara sentimental. Att ha ett stort hjärta är att äga själslig styrka, stort värde, att hysa kärlek för det ädla och upphöjda, att älska det övernaturliga uppdrag som Gud gav oss. Och om någon någonsin hade ett stort hjärta, så var det den heliga Jeanne d’Arc. Således detta vackra faktum: Kroppen förtärdes av elden, men inte hjärtat. Det var ett himmelens mirakel som bekräftade vad hon just hade sagt bara minuter tidigare; att rösterna kom från himmelen. Hon var redan i himmelen men hennes hjärta var fortfarande på jorden och bekräftade sanningen i hennes ord.

De engelska befälhavarna förstod mycket väl faran i att bevara detta hjärta. De förstod klart den devotion detta hjärta kunde uppväcka, och de hyste en stor fruktan för detta hjärta, precis som judarna fruktade vår Herres livlösa kropp och skickade vakter för att vakta Hans grav. Av denna anledning kastade alltså engelsmännen hjärtat i floden. Detta är den hjärtats hårdhet som så kännetecknar de ogudaktiga och inte bör förvåna oss.

Källa: Tradition in Action

Tuus totus ego sum, et omnia mea tua sunt

S:t Louis-Marie Grignion de Montfort- 28 april

Prof. Plinio Corrêa de Oliveira

 

Biografiskt nedslag:
När S:t Louis-Marie (1673-1716) befann sig i Poitiers för att predika andliga övningar för Katarinasystrarna, beordrade biskopen – som var påverkad av jansenismen – honom att omedelbart lämna stiftet. Helgonet lydde. Då han inte längre fick tala till invånarna i Montbernage, skrev han vid sin avresa till dem ett brev, som i nit var värdigt den hel. Paulus:

”Kom alltså ihåg, mina kära barn, min glädje, min ära och min krona, att hysa en brinnande kärlek till Jesus Kristus och att älska Honom genom Maria. Låt sann hängivenhet till vår kärleksfulla Moder manifesteras överallt och inför alla, så att ni överallt kan sprida Jesu Kristi ljuva doft. Bär ståndaktigt era kors i den gode Mästarens fotspår och vinn således kronan och riket som väntar er. Upphör aldrig med att uppfylla era doplöften och allt vad de innebär, be rosenkransen varje dag antingen privat eller offentligt och ta emot sakramenten åtminstone en gång i månaden.

Jag ber mina kära vänner i Montbernage, som äger vår Frus staty, min goda Moder och mitt hjärta, att fortsätta att be allt mer innerligt och att inte i ert sällskap tolerera dem som svär och hädar, sjunger omoraliska sånger, som dricker sig berusade…

Jag står inför många fiender. Alla de som älskar denna världens obeständiga och förgängliga ting behandlar mig med förakt, hånar och förföljer mig, och ondskans makter har konspirerat tillsammans för att mot mig överallt uppvigla de mäktiga som har auktoritet. Omgiven av allt detta är jag mycket svag, ja svagheten självt. Jag är ovetande, ja okunnigheten självt och än värre som jag inte vågar tala om. Då jag är så ensam och arm skulle jag säkerligen ha förgåtts, vore jag inte hjälpt av vår Fru och goda människors förböner, särskilt era egna. Dessa utverkar för mig från Gud talets gåva eller gudomlig visdom, som kommer att för mig vara botemedlet för alla mina motgångar och ett mäktigt vapen mot alla mina fiender.

Med Maria är allting enkelt. Jag sätter all min tillit till henne, trots världens morrande och helvetets dundrande. Jag säger med S:t Bernhard [av Clairvaux]: ‘För henne har jag obegränsat förtroende, hon är hela grunden till mitt hopp’.  … Genom Maria ska jag söka och finna Jesus, jag ska krossa ormens huvud och övervinna alla mina fiender likaväl som mig själv till Guds större ära.

Farväl, då, men ej adjö, ty om Gud skonar mig kommer jag att återvända hit igen”.

Kommentar av prof. Plinio:
Dessa ord av S:t Louis-Marie är magnifika, eftersom de visar oss några aspekter som på djupet motsvarar vår kontrarevolutionära kallelse.

För det första, vilket nästan är överflödigt att nämna, riktar sig hans devotion till vår Fru, som fyller hela hans brev liksom allt han skriver med vällukt, som är hans stora ära.

För det andra hade han gåvan att väcka mycket fiendskap, att uppväcka hat hos så många vilka förenade sig mot honom. Denna världens mäktiga – de som borde vara som mest intresserade av hans predikningar – var genom förvillelse och motsägelsefullhet de som bekämpade honom mest. Ty han sade att det var dessa mäktiga som förenades för att konspirera mot honom. Dessa mäktiga män representerade monarkin, aristokratin och den prästerliga hierarkin i Kyrkan. Det var sålunda personer som visade sitt hat för principerna hos de institutioner som uppbar dem.

På grund av att S:t Louis-Marie försvarade dessa principer, på grund av att han förklarade dem i deras mest djupgående aspekter som bekämpar stolthet och sinnlighet, på grund av att han predikade och presenterade sann hängivenhet till vår Fru, hatades han av denna världens mäktiga. Ni känner till resultatet. De platser där S:t Louis-Maries predikningar föll i god jord – Vendée och Bretagne – var de enda två områden som reste sig ett par generationer senare för att försvara altaret och tronen under den franska revolutionen. Altaret och tronens enda försvarare var de andliga sönerna till den man som altaret och tronen så grymt hade förföljt. Vi kan se hur en nation kan rusa huvudlöst mot sin egen undergång. Det är vad som hände med Frankrike.

Den viktigaste förklaringen till den franska revolutionen är inte styrkan hos dess anhängares, utan svagheten hos dem som borde ha bekämpat den. Den svagheten berodde på att de inte lyssnade på S:t Louis-Marie Grignion de Montfort, att de inte lyssnade på det Heliga Hjärtats budskap som framfördes av S:ta Marguerite-Marie Alacoque, som bad om att Jesu Hjärta skulle avbildas på den franska flaggan och att kung Ludvig XIV skulle låta konsekrera Frankrike till Jesu Heliga Hjärta. Resultatet blev den franska revolutionen. Det var de godas inre otrohet som ledde dit.

För det tredje kan vi förstå S:t Louis-Maries mission som en avvisad profet. Han höjde nivån för kampen, men samtidigt blev han avvisad, hatad och förföljd – precis som de sanna kontrarevolutionärerna är idag. De onda människorna skrattade åt honom och föraktade honom precis som de skrattade åt och föraktade vår Herre Jesus Kristus. Han beordrades att upphöra att predika och att lämna stiftet, och han lydde. Han förlorade inte modet. Han förbjöds att tala offentligt, och han lydde.

Men han skrev. Och vad rekommenderade han? Han rekommenderade kampen: Att inte passivt acceptera dem som hädar och svär, dem som sjunger omoraliska sånger och dricker sig berusade. Han instruerade sina lärjungar att reagera, att protestera och stå upp mot dessa syndiga människor. Vi ser att han var en kämpe.

Låt oss be S:t Louis-Marie Grignion de Montfort att föröka vår devotion till vår Fru, att göra oss till kämpar mot det onda, att ge oss själslig styrka att följa i hans fotspår, att ta den kontrarevolutionära vägen och att aldrig låta oss nedslås av sarkasm, hat och förföljelse.

Källa: Tradition in Action

Guds kärlek uppenbarad: Den inre förbindelsen mellan lära och andlighet

Av Veronica Arntz

I dagens värld finns det en tendens att vilja skilja på andlighet och objektiva riktlinjer och regler. Hur många kallar sig inte ”andliga men inte religiösa” som för att säga att religiösa föreskrifter inte har någon koppling till det andliga livet? Dock har Kyrkan alltid lärt att lära och andlighet är oskiljaktiga. I denna artikel ska jag fokusera på tanken att det andliga livet inte kan separeras från Kyrkans lära, som många av de stora helgonen förklarar, om vi inte ska falla in i ett slags antropologisk ”feel good”-spiritualism. Detta är en allvarlig fara i vår tid, en fara som vi lätt kan ge efter för om vi inte har Guds närvaro i centrum för alla våra handlingar.

Innan vi undersöker förbindelsen mellan det andliga livet och läran måste vi först definiera dessa termer. Det finns många sätt att beskriva det andliga livet, men i huvudsak är det människans inre liv som förenar henne med Gud, ger henne heliggörande nåd och ökar de teologiska dygderna tro, hopp och kärlek. I The Three Conversions of the Spiritual Life skriver pater Reginald Garrigou-Lagrange: ”Den heliggörande nåden, vårt inre livs princip, gör oss verkligen till Guds barn, eftersom den gör oss delaktiga i Hans natur. Vi kan inte vara Guds barn av naturen, såsom Ordet är, men vi är verkligen Guds barn genom nåd och adoption”. Således, i enlighet med evangelierna: ”Nåden är det eviga livet redan påbörjat [i oss]”. På så sätt är det andliga livet något ”annat” skiljt från vår natur. Medan nåden fullkomnar vår natur är det andliga livet inte och kan inte vara identiskt med vår natur. Nåden vi mottar i det andliga livet är fundamentalt transformativ – vi omvandlas till att bli alltmer som Guds Son. Genom att inträda i det andliga livet är vi redan på väg in i Guds liv. På så sätt är Guds rike närvarande här och nu, även om vi inte når dess uppfyllelse förrän i den saliga åskådningen av Gud.

Läran står inte i motsats till det andliga livet. Snarare flödar det andliga livet ur läran. Läran har djupast sina rötter i Gud själv, som är kärlek. Därför har hela läran sina rötter i Uppenbarelsen, som är en manifestering av Gud självt. Kyrkan, som är mottagaren av läran, kan inte ”uppfinna” något nytt i sina läror, snarare fördjupar alla hennes läror det som redan återfinns i Uppenbarelsen. Den som tror att han inte behöver följa den Katolska Kyrkans ”regler” begår ett tragiskt misstag, ty Gud själv är upphovsman till alla de sanningar som undervisas av Kyrkan. T.ex. förklarar den katolska katekesen att de tio budorden ”uttalades av Gud under en Gudsuppenbarelse, teofani […]De hör till den uppenbarelse som Gud gör av sig själv och sin härlighet. Då Gud ger sina bud ger han sig själv och tillkännager sin heliga vilja. Då Gud ger sin vilja till känna, uppenbarar han sig för sitt folk” (2059). Således kommer de tio budorden, som är doktrinära principer eller artiklar som vi är kallade att leva efter, från Gud och är inte något som blott har uppställts av Kyrkan. Om Gud är kärlek så har Han skapat dessa regler av kärlek till oss, vilket innebär att vi bör följa dem med hela vårt väsen. Denna princip gäller inte bara de tio budorden utan också alla andra doktriner som stadfästs av den Katolska Kyrkan.

Hur hör då lära och andlighet ihop? Louis Boyer ger oss en fördjupad och klargörande förklaring:

Kristen andlighet (eller någon annan andlighet) skiljer sig från dogmat genom det faktum att i stället för att studera eller beskriva trosobjekten så att säga abstrakt, studerar den de reaktioner som dessa objekt väcker i det religiösa medvetandet […] Andligheten studerar medvetandet bara i sitt levande förhållande till dessa objekt, i sin verkliga uppfattning, som Newman sade, om vad den tror. Dogmatisk teologi måste därför alltid förutsättas som grunden för andlig teologi, även om den sistnämnda berör den förstnämnda endast i det förhållande som de hyser till det religiösa medvetandet.

I huvudsak påvisar Boyer det inre förhållandet mellan det andliga livet och dogmat. Teologin studerar trosartiklarna och betraktar dem abstrakt – vad är Treenigheten, vad är betydelsen av vart och ett av de tio budorden, hur definierar vi Kristi mänskliga natur etc. Andlig teologi, som är källan till det andliga livet, betraktar var och en av dessa trosartiklar som den relaterar till en individs ”religiösa medvetande”. Detta skall inte tolkas på ett relativistiskt sätt; snarare blir de doktrinära objekten bönens objekt. Att be till Treenigheten för tillväxt i tro, hopp och kärlek kommer att se annorlunda ut jämfört med att studera doktrinen om hur de olika personerna utgår från och relaterar till varandra i Treenigheten – ändå är objektet detsamma i båda fallen. På så sätt kan det andliga livet inte skiljas från Kyrkans lära. Eftersom vi är förenade med Gud i våra andliga liv, genom Hans nådegåvor, kan lära och andlighet aldrig stå i motsats till varandra. Trots vissa frågetecken som kan uppstå vad gäller hans teologiska hållning, har Henri de Lubac helt rätt när han säger: ”Det finns ingen autentisk andlighet som inte omsätter dogm i handling”.

Dessutom bör det vi lär oss om Gud i våra andliga liv inverka på hur vi förstår läran. Såsom beskrivits ovan tror många att Kyrkan tvingar yttre ”regler” på folks liv och att dessa regler blir särskilt besvärande för människor på äktenskapets och sexualitetens område. Men om vi vet att Guds natur är kärlek (1 Joh. 4) genom att be med Skrifterna, möta Honom i liturgin och spendera tid i meditativ bön, borde detta då inte också påverka hur vi förstår läran, som kommer från Gud? Tanken att mina böners Gud är ”snäll”, medan lärans Gud är ”elak” är ohållbar. Gud är upphovsman till både vår andlighet och till läran, båda strömmar ur samma källa, vilket innebär att vi bör närma oss läran med den fasta övertygelsen om att Gud är kärlek och att allt inom läran är till vårt gagn och vår frälsning.

Avslutningsvis är det värt att reflektera över förhållandet mellan denna diskussion och Kyrkans heliga liturgi. Medan den heliga liturgin – det heliga mässoffret och tidegärden – betraktas som Kyrkans offentliga bön, kan vi se hur deltagandet i liturgin hjälper oss att bevara lära och andlighet förenade med varandra. Faktum är att vi i Kyrkans liturgi möter många av Guds läror genom Kyrkans bön. Liturgin lär oss att lära och andlighet inte låter sig skiljas åt. Om läran skiljs från liturgin, blir liturgin ett upphöjande av människan och det goda i hennes jordiska existens. Om andligheten skiljs från liturgin blir de liturgiska åtbörderna och orden meningslösa för oss, som om vi vore dockor i dockteater. Men då både doktrin och andlighet förenas i den heliga liturgin kan vi ha ett djupt, fullt och grundligt möte med Gud – och detta möte med Gud flödar över till våra andliga liv. Låt oss därför med tillförsikt vända oss till kärlekens Gud, som är upphovsman till både läran och våra andliga liv, och anförtro oss själva till Honom så att vi kan växa både i kunskap och förståelse av Hans inre liv.

Källa: One Peter Five

ÄB. Tomash Peta, ÄB. Jan Pawel Lenga och Bisk. Athanasius Schneider

 

Deklaration om de oföränderliga sanningarna om det sakramentala äktenskapet

Efter publiceringen av den apostoliska exhortationen ”Amoris Laetitia” (2016) utfärdade olika biskopar tillämpningsnormer på lokala, regionala och nationella nivåer beträffande den sakramentala disciplinen för de troende, kallade ”omgifta skilda”, som fortfarande har en maka eller make i livet med vilken de är förenade med ett giltigt sakramentalt äktenskapsband, men likväl har inlett ett stadigvarande samboende more uxorio [”på äktenskapligt sätt”, ”som vore de man och hustru”] med en person som inte är deras legitima maka eller make.

Ovannämnda regler föreskriver bland annat att de personer som kallas ”omgifta skilda” i enskilda fall kan motta botens sakrament och den heliga kommunionen samtidigt som de fortsätter att leva habituellt och avsiktligt more uxorio med en person som inte är deras legitima maka eller make. Dessa pastorala normer har fått godkännande från olika auktoriteter inom hierarkin. En del av dessa normer har till och med fått godkännande av Kyrkans högsta myndighet.

Spridandet av dessa kyrkligt godkända pastorala normer har orsakat en stor och fortgående förvirring hos de troende och ibland prästerskapet. Det är en förvirring som rör de centrala uttrycken för livet i Kyrkan, så som det sakramentala äktenskapet med familjen, huskyrkan [se Katolska Kyrkans Katekes 1655-1658] och den heliga eukaristins sakrament.

Enligt Kyrkans lära bildar det sakramentala äktenskapliga förbundet en huskyrka (se Andra Vatikankonciliets encyklika Lumen gentium , 11). Att låta ”omgifta skilda” troende få tillträde till den heliga kommunionen, som är det högsta uttrycket för Kristi Brudgummens enhet med Sin Kyrka, innebär i praktiken en form av godkännande eller legitimerande av skilsmässa och i den meningen en form av införande av skilsmässa i Kyrkans liv.

Nämnda pastorala normer visar sig i praktiken och med tiden vara ett sätt att bana vägen för ”skilsmässornas gissel” (ett uttryck som används i Andra Vatikankonciliets pastoralkonstitution Gaudium et spes, 47). Det handlar om att sprida ”skilsmässornas gissel” till och med i det kyrkliga livet när Kyrkan istället, på grund av Hennes ovillkorliga trohet till Kristi lära, borde vara ett bålverk och ett tydligt motsägelsens tecken mot skilsmässornas gissel, ett gissel som dag för dag grasserar allt värre i det civila samhället.

Vår Herre och Återlösare Jesus Kristus bekräftade, med största allvar och tyngd, otvetydigt och utan att medge något som helst undantag, Guds vilja beträffande det absoluta förbudet mot skilsmässa. Ett godkännande eller en legitimering av att äktenskapets heliga band kränks, också indirekt genom den nämnda nya sakramentala disciplinen, är en allvarlig motsägelse av Guds uttryckliga vilja och Hans bud. Detta bruk utgör därför en väsentlig förändring av Kyrkans tvåtusenåriga sakramentala disciplin. En väsentligt förändrad disciplin leder till slut till en förändring i den gällande läran.

Kyrkans beständiga läroämbete, som börjar med alla apostlarnas och påvarnas läror, har bevarat och troget fört vidare, såväl i doktrinen (i teorin) som i den sakramentala disciplinen (i praktiken) på ett otvetydigt sätt, utan skuggan av ett tvivel och alltid i samma betydelse och mening (eodem sensu eademque sententia), Kristi kristallklara undervisning i det som gäller äktenskapets oupplöslighet.

Till följd av dess gudomligt upprättade natur får sakramentsdisciplinen aldrig motsäga Guds uppenbarade ord och Kyrkans tro på det ingångna och fullbordade äktenskapets absoluta oupplöslighet. ”Sakramenten förutsätter inte bara tron – genom ord och föremål livnär, styrker och uttrycker de också tron; därför kallas de ‘trons sakrament'” (Andra Vatikankonciliets konstitution Sacrosanctum Concilium, 59). ”Därför kan ingen sakramental rit förändras eller manipuleras efter ämbetsbärarens eller gemenskapens behag. Inte ens kyrkans högsta auktoritet kan ändra liturgin efter behag, utan enbart i trons lydnad och i religiös vördnad för liturgins mysterium” (Katolska Kyrkans Katekes, 1125).

Av sin natur exkluderar den katolska tron en formell motsägelse mellan tron, som bekänns, å ena sidan, och sakramentens liv och praktik, å andra sidan. I den bemärkelsen kan vi också förstå följande bekräftelse från läroämbetet: ”Denna klyfta mellan den tro som många bekänner sig till och deras dagliga liv förtjänar att räknas bland vår tids allvarligare förvillelser” (Andra Vatikankonciliets pastoralkonstitution Gaudium et spes, 43) och ”Därför måste sambandet med Kyrkans lära alltid finnas med i hennes konkreta pedagogik, och denna får aldrig särskiljas från hennes lära” (Johannes Paulus II:s apostoliska exhortation Familiaris Consortio, 33).

Med tanke på den avgörande betydelse som äktenskapets och den heliga eukaristins lära och disciplin har, måste Kyrkan tala med en och samma röst. De pastorala normerna vad gäller äktenskapets oupplöslighet får därför inte vara motsägande mellan ett stift och ett annat, mellan ett land och ett annat. Alltsedan apostlarnas tid har Kyrkan efterlevt denna princip, vilket S:t Irenaeus av Lyon vittnar om: ”Kyrkan bevarar, fastän utbredd i hela världen till jordens ände, då Hon har mottagit tron från apostlarna och deras lärjungar, denna undervisning och denna tro med omsorg och tror, som om Hon bebodde ett enda hus, på samma identiska vis, som om Hon hade endast en själ och ett hjärta, och predikar trons sanning, undervisar den och vidareför den med en samfällig röst, som om Hon endast hade en mun” (Adversus haereses, I, 10, 2). S:t Thomas av Aquino meddelar oss samma eviga princip för Kyrkans liv: ”Forna tiders folk och dagens har en och samma tro, annars skulle det inte finnas en och samma Kyrka” (Questiones Disputatae de Veritate, q. 14, a. 12c).

Följande varning från påven Johannes Paulus II förblir aktuell och giltig: ”Förvirringen, skapad i många troendes samvete genom skiljaktiga meningar och läror i teologin, i predikningarna, i katekes­under­vis­ningen, i den andlig vägledningen om allvarliga och känsliga frågor om kristen moral, leder till att den sanna känslan för synd försvagas så till den grad att den nästan utsuddas” (Apostoliska exhortationen Reconciliatio et Paenitenia, 18).

Betydelsen av följande uttalanden från Kyrkans läroämbete är fullt tillämplig på doktrinen och den sakramentala disciplinen beträffande ett ingånget och fullbordat äktenskaps oupplöslighet:

• ”Ty Kristi Kyrka, som den vaksamma väktare Hon är och försvarare av dogmerna, som anförtros Henne, förändrar aldrig något, tar aldrig bort något, lägger aldrig till något; istället hanterar Hon noggrant de uråldriga doktrinerna, som fädernas tro har överlämnat, troget och klokt. Hon strävar efter att undersöka och förklara dem på sådant sätt att de himmelska lärornas uråldriga dogmer skall framstå tydligt och klart, men behålla sina fulla, fullständiga och riktiga natur och endast skall växa inom sitt eget genus – det vill säga inom samma dogm, i samma mening och i samma betydelse” (Pius XII, dogmatiska bullan Ineffabilis Deus).
• ”När det gäller själva sanningens substans, har Kyrkan den heliga plikten inför Gud och människor att tillkännage den, att undervisa den utan utspädning, såsom Kristus uppenbarade den, och det finns inga tidsvillkor som kan minska allvaret i denna skyldighet. Det binder i samvetet varje präst som är anförtrodd uppdraget att undervisa, förmana och vägleda de troende” (Pius XII, tal till församlingspräster och fastepredikanter, 23 mars 1949).
• ”Kyrkan historiserar inte, relativiserar inte enligt den profana kulturens metamorfoser Kyrkans natur som alltid är lik och trogen sig själv, som Kristus ville den och autentisk tradition fulländat den” (Paulus VI, Predikan, 28 oktober 1965).
• ”Det är en enastående kärlekshandling gentemot själarna att inte undanhålla något av Kristi frälsningsbringande lära” (Paulus VI, encyklikan Humanae Vitae, 29).
• ”Eventuella uppkommande äktenskapliga problem löses utan att förvränga eller kompro­missa med sanningen” (Johannes Paulus II, apostoliska exhortationen Familiaris Consortio, 33).
• ”Kyrkan är på intet sätt vare sig upphovsman till eller domare över denna norm [i den gudomliga moraliska lagen]. I lydnad mot den sanning som är Kristus, vars avbild speglas i den mänskliga personens natur och värdighet, tolkar Kyrkan den moraliska normen och framlägger den för alla människor av god vilja, utan att förtiga dess krav på radikalitet och fullkomlighet” (Johannes Paulus II, apostoliska exhortationen Familiaris Consortio, 33).
• ”Den andra principen är sanningens och konsistensens princip, varigenom Kyrkan inte kan gå med på att kalla gott för ont och ont för gott. Med utgångspunkt i dessa två komplementära principer kan Kyrkan blott inbjuda sina barn som befinner sig i dessa smärtsamma situationer att närma sig den gudomliga barmhärtigheten på andra sätt, dock inte genom botens och eukaristins sakrament innan de har uppnått de nödvändiga dispositionerna” (Johannes Paulus II, apostoliska exhortationen Reconciliatio et Paenitentia, 34).
• ”Kyrkans fasthet i att försvara de universella och oföränderliga moraliska normerna är inte alls avskräckande. Dess enda syfte är att tjäna människans sanna frihet. Ty det finns inte någon frihet förutom eller i motsats till sanningen ” (Johannes Paulus II, encyklikan Veritatis Splendor, 96).
• ”När det handlar om moraliska normer som förbjuder det som i sig självt är av ondo, finns det inga privilegier eller undantag för någon. Det spelar ingen roll om man är världens herre eller ‘fattigast av de fattiga’ på jordens yta. Inför moralens krav är vi alla absolut lika” [kursivering i originalet] (Johannes Paulus II, encyklikan Veritatis Splendor, 96).
• ”Skyldigheten att upprepa denna omöjlighet att beviljas tillträde till eukaristin krävs för autentisk pastoralvård och för en genuin omsorg om dessa troendes och hela Kyrkans välbefinnande, eftersom det indikerar de nödvändiga villkoren för den fullständiga omvändelse till vilken alla alltid är inbjudna av Herren” (Påvliga rådet för legislativa texter, Deklaration om tillträdesmöjlighet för de skilda och omgifta till den heliga kommunionen, 24 juni 2000, n.5).

I egenskap av katolska biskopar, som – enligt det Andra Vatikankonciliets undervisning – måste försvara trons enhet och Kyrkans gemensamma disciplin, och vaka över att hela sanningens ljus går upp för alla människor (se Lumen Gentium, 23), är vi av samvetet förpliktade att mot bakgrund av den nu grasserande förvirringen förkunna den oföränderliga sanningen och den lika oföränderliga sakramentala disciplinen beträffande äktenskapets oupplöslighet enligt det kyrkliga läroämbetets tvåtusenåriga och oförändrade undervisning. I denna anda upprepar vi:

• Sexuella relationer mellan personer som inte är förbundna med varandra i ett giltigt äktenskap – vilket är fallet med s.k. ”omgifta skilda” – strider alltid mot Guds vilja och utgör en grov skymf mot Gud.
• Ingen omständighet eller ändamålsenlighet, inte ens en möjlig ansvarsförsvagning eller förminskad skuld, kan göra sådana sexuella relationer till en positiv moralisk verklighet och Gudi behagliga. Detsamma gäller för de andra negativa föreskrifterna i Guds tio budord. Ty ”det finns handlingar som per se och av sig själva, oberoende av omständigheter, alltid är allvarligt onda på grund av deras syfte” (Johannes Paulus II, apostoliska exhortationen Reconciliatio et Paenitentia, 17).
• Kyrkan saknar den ofelbara nådegåva som krävs för att bedöma det inre nådetillståndet hos en medlem av de troende (se Trientkonciliet, session 24, kap. 1). Förbudet mot tillträde till den heliga kommunionen för de s.k. ”omgifta skilda” utgör alltså inte en dom över deras nådetillstånd inför Gud, utan en bedömning utifrån den synliga, offentliga och objektiva karaktären av deras situation. På grund av sakramentens och Kyrkans synliga natur, beror mottagandet av sakramenten nödvändigtvis på de troendes motsvarande synliga och objektiva situation.
• Det är inte moraliskt tillåtet att ingå i sexuella relationer med en person som inte är ens legitima make/maka för att förment undvika en annan synd. Ty Guds Ord undervisar oss att det inte är tillåtet att ”göra det onda, på det att det goda må följa” (Rom 3:8).
• Sådana personers tillträde till den heliga kommunionen kan endast tillåtas när de med hjälp av Guds nåd och en tålmodig, individuell pastoral vägledning fattar den ärliga föresatsen att från och med nu upphöra med sådana sexuella relationer och att undvika skandal. Det är på detta sätt som sann urskiljning och autentisk pastoral vägledning alltid har kommit till uttryck i Kyrkan.
• Personer som habituellt ägnar sig åt utomäktenskapliga sexuella relationer kränker med sin livsstil de oupplösliga, sakramentala äktenskapsband som förbinder dem med deras legitima make/maka. Av denna anledning kan de inte delta ”i ande och sanning” (Joh 4:23) vid Kristi eukaristiska bröllopsmåltid, även med hänsyn till orden i den heliga kommunionens rit: ”Saliga de, som äro kallade till lammets bröllopsmåltid!” (Upp 19:9).
• Uppfyllandet av Guds vilja, såsom uppenbarat i Hans tio budord och i Hans uttryckliga och fullständiga förbud mot skilsmässa, utgör människornas sanna andliga goda här på jorden och leder dem till kärlekens sanna glädje i det eviga livets frälsning.

Som biskopar i det pastorala ämbetet, de som verkar för att sprida den katolska och apostoliska tron (”cultores catholicae et apostolicae fidei”, se Missale Romanum, Canon Romanus), är vi medvetna om detta vårt tunga ansvar och om vår plikt inför de trogna som av oss förväntar sig en offentlig och otvetydig bekännelse av sanningen och den oföränderliga kyrkliga disciplinen rörande äktenskapets oupplöslighet. Av denna anledning får vi inte vara tysta.

Vi bekräftar därför i S:t Johannes Döparens, S:t John Fishers, S:t Thomas Mores och den Saliga Laura Vicuñas anda, och i många andra kända och okända bekännares och martyrers anda som stod fast vid äktenskapets oupplöslighet:

Det är inte tillåtet (non licet) att rättfärdiga, godkänna eller legitimera, vare sig direkt eller indirekt, skilsmässa och utomäktenskapliga stadigvarande sexuella relationer genom en sakramental disciplin i vilken s.k. ”omgifta skilda” ges tillträde till den heliga kommunionen, i detta fall en disciplin som är helt främmande för den katolska och apostoliska trons hela tradition.

Genom att utfärda denna offentliga deklaration inför vårt samvete och inför Gud som skall döma oss är vi uppriktigt övertygade om att vi gjort en kärlekens och sanningens tjänst gentemot Kyrkan i våra dagar och den högste Översteherden, den helige Petri efterträdare och Kristi Ställföreträdare på jorden.

31 december 2017, på den heliga familjens högtid, året för hundraårsjubileet av vår Frus uppenbarelser i Fatima.

Tomash Peta, ärkebiskop av Astana, Kazakstan

Jan Pawel Lenga, ärkebiskop av Karaganda, Kazakstan

Athanasius Schneider, hjälpbiskop av Astana, Kazakstan

Janis Pujats, kardinal och ärkebiskop emeritus av Riga, Lettland

Carlo Maria Viganò, ärkebiskop i Italien och f.d. apostolisk nuntie i USA

Luigi Negri, ärkebiskop emeritus av Ferrara-Comacchio, Italien

Andreas Laun, hjälpbiskop emeritus av Salzburg, Österrike

Rene Gracida, biskop emeritus av Corpus Christi, Texas, USA

Marian Eleganti, hjälpbiskop av Chur, Schweiz

Elmar Fischer, biskop emeritus av Feldkirch, Österrike

 

Post Scriptum: Faktum är att ett gudomligt bud, i detta fall det sjätte budet – det sakramentala äktenskapets absoluta oupplöslighet, en gudomligt etablerad regel – innebär att dem som befinner sig i ett tillstånd av allvarlig synd inte kan tillåtas den heliga kommunionen. Detta undervisas av den hel. Paulus i hans brev ingivet av den Helige Ande i 1 Korinthierbrevet 11, 27-30 och detta kan inte sättas till omröstning, lika lite som Kristi gudomlighet kan avgöras genom omröstning. En person som fortfarande befinner sig i det oupplösliga sakramentala äktenskapsförbundet och som trots detta lever i ett stadigvarande och äktenskapsliknande förhållande med en annan person kan enligt gudomlig lag inte tillåtas ta del av den heliga kommunionen. Att tillåta det skulle innebära att Kyrkan offentligt och skändligt legitimerar förnekelse av det kristna äktenskapets oupplöslighet och på samma gång upphäver Guds sjätte bud: ”Du skall icke begå äktenskapsbrott”. Ingen mänsklig instans, inte ens en påve eller ett ekumeniskt koncilium, har makt och mandat att, om än bara på det minsta sätt eller endast indirekt, ogiltigförklara något av de tio budorden eller Kristi gudomliga Ord: ”Hvad således Gud har sammanfogat, skall människan icke åtskilja” (Matt 19:6). / Biskop Athanasius Schneider.

Predikan om Marie bebådelse

I Faderns, Sonens, och den helige Andes namn, Amen.

Idag skulle jag vilja säga några ord om vår välsignade Frus bebådelse. Det är ett lämpligt tema då vi nästa vecka firar Marie moderskaps fest [11 oktober]. Dessutom befinner vi oss i rosenkransens månad, och det första glädjerika mysteriet är som ni vet just Marie bebådelse, som firas den 25 mars. Då detta är under fastan flyttas alltid denna festdag till en annan dag om den infaller på en söndag. Av denna anledning är det vanligt att prästerskapet inte predikar om Marie bebådelse eftersom dess festdag aldrig infaller på en söndag. Därför vill jag ta tillfället i akt att tala med er om denna den heliga rosenkransens stora mysterium, som är ett centralt mysterium för vår tro, som vi nu skall se.

Marie bebådelse ägde rum den 25 mars, vilket är samma dag som vår Herre dog på. Nu celebrerar Kyrkan inte detta nödvändigtvis varje år på detta datum p.g.a. de regler som rör firandet av påsken, men det datum vår Herre dog var den 25 mars. Och Herrens födelse bebådades, som ni vet, av Ärkeängeln Gabriel. Hans namn på hebreiska betyder ”Gud är min styrka”. Det står i evangeliet att vår Fru var trolovad till den hel. Josef vid denna tid, men vi ser att de ännu inte lever tillsammans. Så vad betyder denna term, ”trolovad”? Det betyder inte att hon bara var förlovad. Begreppet syftar på en sed hos judarna som innefattade en privat vigselceremoni – paret utväxlade äktenskapslöften privat – men de skulle ännu inte leva tillsammans. Senare anordnades ett högtidlig giftermål där brudgummen skulle anlända i en högtidlig procession till brudens föräldrahem och ta med sig henne tillbaka till sitt nya hem. Det finns en referens till detta i Matteusevangeliet och det är liknelsen om de tio jungfrurna som väntar på brudgummens ankomst. Vi kan se en mycket högtidlig ceremoni och brudgummen anländer försenad, så de oförståndiga jungfrurna somnar och deras lampor slocknar, däremot förblir de förståndiga jungfrurna vakna och fyller på sina lampor och när brudgummen anländer går de in i porten med honom. De oförståndiga jungfrurna lämnas utanför. Denna liknelse utspelar sig mot bakgrund av denna sed med den högtidligare ceremonin kontra den enklare ceremonin. Vår välsignade Jungfru och den hel. Josef hade redan utfört den enklare bröllopsceremonin. De var verkligen man och hustru.

Ängeln träder rakt in i Marias hem. Han har mänsklig form. Men det är inte korrekt att säga att han hade en verkligt mänsklig kropp. Han antog mänsklig skepnad och då han var övernaturlig, gick han, precis som vår Herre efter uppståndelsen, genom väggar. Och ängeln säger till henne: ”Var hälsad, full av nåd!” Den grekiska term som den hel. Lukas använder för att säga ”full av nåd” (κεχαριτωμένη, kecharitōménē) betyder ett permanent tillstånd av nådens fullhet, ett tillstånd som började i det förflutna och som fortsätter här och nu. I huvudsak betyder det ”allra högst benådad” eller ”allra mest älskad” i Guds ögon. Och denna term är den bibliska grunden för läran om Marie obefläckade avlelse, ty termen betyder ett ursprungligt och beständigt tillstånd i nådens fullhet som nu fortsätter. [Engelsktalande] protestanter översätter detta på ett ytterst otillräckligt sätt, de säger ”högt gynnade kvinna” [highly favoured woman]. Det är en himmelsvid skillnad mellan att vara en kvinna högt gynnad av Gud, och att vara full av nåd från sin begynnelse. Det är en himmelsvid skillnad ty det har funnits många högt gynnade kvinnor i det gamla testamentet, men den allraheligaste Jungfrun är den enda som av himmelen kallas full av nåd. Ängeln säger ”Herren är med dig”. Det betyder att Gud är med henne på ett mycket särskilt sätt, annars skulle ängeln inte ha sagt så. Om Gud hade varit med henne på det vanliga sättet, på det sätt Han är med varje rättfärdig människa, hade ängeln inte yttrat denna särskilda hälsning. Den heliga skrift är mycket ekonomisk. När någonting sägs är det fullt med mening och betydelse. Detta är en generell sanning om den heliga skriftens beskaffenhet. Ett enda ord eller en enda fras är full av mening; Om ängeln sa det har det en speciell betydelse. Och han tillägger ”Välsignad är du bland kvinnor”. Det betyder att vår Fru är unik bland kvinnor eftersom hon har privilegiet att vara både jungfru och moder. Det står vidare att vår Fru blir förskräckt av ängelns storslagenhet. Änglar gör alltid människor förskräckta. Tänk på änglarna i Betlehem när de uppenbarade sig i skyn och sa ”Ärad vare Gud i höjden och frid på jorden åt människor som har Guds välbehag”, det står att herdarna greps av stor fruktan. Och när de heliga kvinnorna gick till Kristi grav och såg ängeln sitta där blev de rädda. Ängeln var tvungen att säga ”Var inte rädda!” När Sakarias var i templet och ängeln Gabriel uppenbarade sig för honom greps han av fruktan. En ängel är ett mycket mäktigt och kraftfullt väsen. När de uppenbarar sig för människor, uppträder de mycket storslaget och respektingivande. Det är ett väsen vars like vi aldrig har sett tidigare. Även i mänsklig skepnad framträder deras storslagenhet och styrka.

Dessutom blev vår Fru bestört över ängelns överdådiga lovord. Vi måste komma ihåg att vår Fru är fullkomligt ödmjuk. Den ende som är mer ödmjuk än vår Fru, är vår Herre själv. Hur ödmjuk vår Fru än var, var vår Herre oändligt mycket mer ödmjuk i sin helga mänsklighet. men icke desto mindre härskade ödmjukhetens perfektion i det obefläckade hjärta som ängeln beskådar och hon besväras av dessa lovord, hon önskar att vara inget. Den välsignade Jungfruns tre framträdande nåder är hennes ödmjukhet, kyskhet och kärlek till nästan. En kärlek till nästan genom vilken hon ville medverka till mänsklighetens återlösning. Det är passande att dessa hänför sig till henne på ett särskilt sätt då dessa är de tre dygder som präster bör eftersträva: ödmjukhet, kyskhet och kärleken till nästan; dvs. nit för själar. De har således den allraheligaste Jungfrun som sin förebild i dessa dygder. Hon fann nåd inför Gud tack vare sin dygd. Så pass mycket att vi kan säga att hon drar Gud till sig själv. Du kanske invänder med att säga att det ju är Gud som skapade jungfru Maria och benådade henne med allt det som gör henne till den hon är, och det är förvisso helt sant, men förställ dig att du i din trädgård planterar en vacker rosenbuske och gör dig omaket att vattna, tillföra näring och skydda mot allt som kan vara till skada. Du ser till att busken växer i rätt temperatur och under rätt mängd solsken. Busken blommar ut i de vackraste, väldoftande och ljuvligaste tänkbara rosor. Även om det egentligen är tack vare dig som resultatet blir så underbart, glädjer du dig ändå över att rosenbusken är så ljuvlig. Även om Gud skapade vår Fru till sin avbild på ett särskilt sätt, och formade själv henne till sitt tabernakel där Han skulle bo, gläder Han sig ändå åt henne tack vare hennes dygder. Vi skulle kunna säga att hon med sina dygders skönhet drar Gud till sig själv så pass mycket att hon skall bli havande med Gud i sitt sköte. Jesajas profetia infrias därmed i och med bebådelsen; ”Se, jungfrun ska bli havande och föda en son, och man ska ge honom namnet Immanuel. Det betyder: Gud med oss”. Den allraheligaste Jungfrun är därför verkligen Guds moder eftersom hennes Son verkligen är Gud. Det är inte korrekt att säga att det gudomliga blev till genom henne, Maria är inte ursprunget till Gud. Gud existerade naturligtvis innan Maria födde Jesus. Men eftersom vi inte kan dela på Kristus – Han har en gudomlig natur och en mänsklig natur oupplösligt och oskiljaktigt (men utan förvandling eller sammanblandning) i en enda person – så kan vi inte heller dela på Maria och hennes havandeskap och nedkomst. Personen som Maria födde var sann Gud och sann människa. Maria födde Jesu gudomliga natur lika mycket som hon födde Jesu mänskliga natur. Således säger vi tillbörligen, rätteligen och sannerligen att Maria är Guds moder. Ängeln säger att barnet som hon ska föda är Guds Son och Han skall rädda världen. Ängeln säger också att Han skall härska i Jakobs hus för evigt. Detta ”Jakobs hus” är Kyrkan. Judarna var på den tiden Jakobs hus. Jakob var Abrahams barnbarn och därmed en av judarnas största patriarker. Faktum är att ”Israel” är ett annat namn för Jakob. Anledningen till att det judiska folket kallas Israel är att det är Jakobs andra namn. Jakobs hus betyder alltså det gamla testamentets egendomsfolk, men de flesta förnekade Jesus Kristus som Messias och strax därefter förstördes Jerusalem och tempeloffren upphörde. Med Kristi korsoffer uppgick det gamla förbundet i, och fick sin uppfyllelse i, det nya testamentet, det nya förbundet. [Pius XII, Mystici corporis Christi, 29] Kyrkan är alltså det nya Israel [Katolska kyrkans katekes, 877], det nya Jakobs hus som förvaltar och bekänner Abrahams och Jakobs messianska tro, och vi kristna är det nya egendomsfolket [Vat. II, Nostra aetate, 4] i egenskap av andliga avkomlingar till Abraham, ”arvingar efter löftet” som den hel. Paulus säger [Gal. 3:26-29]. Kristus börjar sitt styre – i Jakobs hus – i Sin välsignade moders sköte. Detta är Kristus konungens avlelse och Han regerar redan i Marias sköte. Han fortsätter att regera i sitt offentliga liv och han fortsätter sedan att regera genom apostlarna och i hela Kyrkans liv till den yttersta tiden, och Han kommer att fullborda sin regering i Jakobs hus på domedagen då hans kunglighet kommer att vara ytterst uppenbar.

Vår allraheligaste Jungfrus enda tvekan  inför vad ängeln föreslår är det sätt på vilket det ska ske. Hon har avlagt ett löfte om evig jungfrulighet, ett kyskhetslöfte. Detta förstår vi av hennes ordval: ”Jag vet inte av någon man”. Hon skulle inte ha sagt så om hon inte redan tidigare hade lovat Gud sin jungfrulighet. Kom ihåg att hon är gift, ändå säger hon ”Jag vet inte av någon man”. Det är analogt med om du frågar en vän om han eller hon vill ha en drink, och vännen svarar ”Jag dricker inte”, underförstått: ”Jag dricker aldrig, jag har bestämt mig för att aldrig göra det”. Hon säger alltså ”jag vet inte av någon man” fastän hon är gift vilket tyder på ett kyskhetslöfte. Det är så kyrkofäderna alltid har förstått och förklarat denna text.

Vi har all anledning att lovorda Jungfru Marias kärlek sitt kyskhetslöfte, så stark att hon föredrog att hellre vara sitt löfte trogen än att få äran att bli Guds moder. Tänka sig, hon får besök av en ängel som säger att hon kan bli Guds moder – men hon invänder! Invändningen är att hon inte kan kompromissa med sin heliga jungfrulighet. Det är först när ängeln försäkrar att hennes kyskhet inte kommer att kränkas som hon samtycker till att bli Guds moder. Då jungfru Maria blev havande av den helige Ande är vår Herre inte Adams son utan Guds son. Han är den nye Adam men inte son av Adam. Därför ådrog han sig inte, i sin heliga mänskliga natur, Adams arvsynd då arvsynden överförs av fäder, inte mödrar. Kristus är inte son till Adams efterkommande, utan Guds son. Därför säger ängeln, ”Därför skall ock det heliga, som skall födas av dig, kallas Guds Son”. Lägg märke till att han säger ”det heliga”, Sanctum på latin. Detta visar att vår Herre inte endast var en ”helig man” utan snarare Gud själv. St. Bernhard av Clairvaux säger att ängeln kallar Honom ”det heliga” eftersom det egentligen inte finns något lämpligt begrepp att beskriva Honom med  – man kan bara kalla Honom ”det heliga”. Ängeln berättar för jungfru Maria om den hel. Elisabets mirakulösa havandeskap med den hel. Johannes Döparen, en händelse som bekräftar den mirakulösa karaktären i Kristusbarnets avlelse i Marias sköte.

Och här slutar ängeln tala och tystnad infinner sig. Han inväntar vår Frus svar. Om vår Fru ger sitt samtycke kommer den anda personen i den allraheligaste Treenigheten att bli kött i hennes sköte. Det är som om hela mänskligheten väntar tillsammans med ängeln. Hela det förtappade människosläktet, alla som lider under synd, dem som redan har syndat och dem som skall synda, väntar med ängeln på jungfru Marias svar. Vad ska hon säga? Det var den helige Ande som formade Kristi mänsklighet i vår Frus sköte även om det var den andra personen i den allraheligaste Treenigheten som blev kött. Det var den tredje personen som formade Kristi mänsklighet i vår välsignade Fru och gav denna mänsklighet liv, därför säger vi att vår Fru blev ”havande av den helige Ande”, ibland säger vi ”undfått av den helige Ande”, men tanken är ”genom den helige Andes aktiva handling över henne”. Vår Frus svar kommer i form av en ödmjukhetsförklaring: ”Se, jag är Herrens tjänarinna; varde mig efter ditt ord”. Hon säger inte, ‘jag samtycker till att vara Guds moder’ utan endast ‘varde mig efter ditt ord’, dvs. ‘genom att bevara min jungfrulighet vilket du har lovat, enligt ditt ord’. Det är i detta ögonblick som Guds Son blir människa i henne. Lägg märke till att vi knäböjer både i Credo och i det sista evangeliet när det omnämner detta heliga ögonblick. Under den heliga mässan, i Credo, Et incarnatus est, och i det sista evangeliet, Et Verbum caro factum est, knäböjer prästen och hela Kyrkan med honom då detta är historiens heliga ögonblick. På somliga ställen är det sed, åtminstone under min uppväxttid, att knäböja, vart man än befinner sig, under Angelus, när man säger ‘Och Ordet blev kött’.  Detta är vår tros hjärtpunkt, vi hade aldrig blivit återlösta om det inte vore för detta heliga mysterium, vi knäböjer eftersom vi högtidlighåller detta ögonblick som ägde rum vid bebådelsen. Vi knäböjer inför vår Gud som blev människa, ty vår religion är den inkarnerade Gudens religion. Därför knäböjer vi också inför altarets heliga sakrament. När vår Fru blev havande av Gud i sitt sköte fick hon en stor ökning av nåd eftersom värdigheten av att vara Guds moder kräver nåder i proportion till detta, så hon mottog nåder i överflöd, och bebådelsen är därför det ögonblick då vår Fru blev Guds moder. Och vi betygar vår Fru den högsta av vördnad just eftersom hon är Guds moder. Alla hennes andra privilegier, alla hennes andra hederstitlar, alla andra anledningar till varför vi ärar henne, flödar ur detta bebådelseögonblick. Den heliggörande nåden är Guds liv i själen, den gör oss som Gud. Vår välsignade Fru hade denna nåds fullhet då Gud beredde henne till att bli Guds moder. Och så bereder Gud nåder för oss. Låt oss undvika att medvetet sätta hinder i vägen för denna nåd genom kärlek till synd, låt oss snarare likt jungfru Maria dra Gud till oss genom ett liv i ödmjukhet, helig kyskhet – var och en efter sin plats i livet – och i kärlek till nästan.

I Faderns, Sonens, och den helige Andes namn, Amen.

Av: Biskop D.S.

Mer om Marie bebådelse här.