Kristi kungadöme
Av: Michael Davies (1936-2004)
Kristus konungens dag firas sista söndagen i oktober (extraordinarie formen) och kyrkoårets sista söndag (ordinarie formen)
Den 11 december 1925 utfärdade påven Pius XI sin encyklika om Kristi kungadöme, Quas Primas. Encyklikan behandlade vad påven rätteligen beskrev som ”den huvudsakliga orsaken bakom de svårigheter som mänskligheten lider under”. Han förklarande att de mångfaldiga olyckorna i världen beror på att merparten av människorna har kastat ut Kristus och Hans heliga lag från sina liv, att vår Herre och Hans heliga lag inte har någon plats i vare sig det privata livet eller i det politiska och att så länge som individer och stater vägrar att underställa sig vår Frälsares styre finns det inget hopp om varaktig fred mellan nationerna. Människan måste sträva efter Kristi fred i Kristi kungadöme – Pax Christi in Regno Christi.
Undervisningen i denna encyklika ignorerades och förbigicks, om inte rentav motsades, av det andra Vatikankonciliet. Det är ett obestridligt faktum att konciliet öppet och – måste man dra slutsatsen – medvetet uraktlät att på nytt bekräfta undervisningen i Quas Primas, i vilken påven Pius XI upprepade sina företrädares ständiga undervisning att stater såväl som individer måste underställa sig Kristus konungens styre. När han påminde om denna grundläggande sanning i vår tro syftade inte påven Pius endast på katolska nationer, eller ens på kristna nationer, utan på hela mänskligheten. Han framställde denna sanning otvetydigt genom att citera ett stycke ur encyklikan Annum Sacrum av påven Leo XIII:
Kristus konungens välde inkluderar inte endast katolska nationer, inte endast döpta personer som fastän med rätta tillhöriga Kyrkan har förletts på villovägar eller har avskilts från henne genom schism, utan även alla dem som står utanför den kristna tron, så att hela mänskligheten sannerligen står under Jesu Kristi makt.
Hela mänskligheten, både som individer och som nationer, är föremål för vår Herre Jesus Kristus konungens styre, och detta av två anledningar: För det första eftersom Han i egenskap av Gud är vår skapare. Psalm 33 sammanfattar den tillbörliga relationen mellan skaparen och skapelsen på följande sätt:
Må hela jorden frukta Herren, må alla jordens inbyggare bäva för honom. Ty han sade och de blev till, han befallde och de skapades.
”Ty han sade och de blev till, han befallde och de blev till.” Gud är vår skapare. Vi är Hans skapelse. Utan Honom skulle vi inte existera. Vi är skyldiga Honom allt, och Han är inte skyldig oss något. De som är skapade har en absolut skyldighet att älska och tjäna sin skapare. Denna skyldighet är reservationslös; det är inte fråga om någon möjlig rättighet för någon människa att vid någon tidpunkt undanhålla sin lydnad.
Det är endast när människor lever sina liv inom de korrekta ramarna för relationen mellan skapare och skapelse som samhällelig och politisk harmoni och ordning kan råda. ”Kristi fred i Kristi kungadöme”. När människor förkastar denna relation, tar disharmoni och oordning över, syndens disharmoni och oordning, samma disharmoni och oordning som introducerades för första gången av Lucifer, en gång den mest magnifike av Guds skapelser som gripen av högmod skröt: Non serviam – ”Jag tjänar icke.” [Det är likaså Adam och Evas synd.] Katekesen lär oss att meningen och syftet med våra liv är att känna, älska och tjäna Gud i denna värld så att vi kan bli för evigt lyckliga med Honom i nästa. Vi kan inte hävda att vi älskar Gud om vi samtidigt vägrar tjäna Honom, och vi kan inte hävda att vi tjänar Gud om vi inte samtidigt underkastar oss Kristus konungens lag. Han sade: ”Om I älsken mig, så hållen mina bud” (Joh. 14:15).
I Quas Primas förklarar påven Pius XI den andra anledningen till varför vi måste underordna oss vår Herre. Han förklarar den vackra och djupa sanningen att Kristus är vår konung av förvärvad såväl som naturlig rätt, ty Han är vår återlösare:
Må de som har glömt vad de har kostat Frälsaren påminna sig orden: ”Ty I veten, att I icke med förgängliga ting, med silver eller guld hafven blifvit lösköpta från eder fåfänga, fäderneärfda vandel, utan genom Kristi kostbara blod, såsom ett felfritt och obefläckadt lamms” [1 Petr. 1:18-19]. Vi tillhör inte längre oss själva, ty Kristus har köpt oss ”till ett stort pris”; våra kroppar är ”Kristi lemmar”.
Vår Herres Jesu Kristi dubbla anspråk på vår troslydnad, i egenskap av vår skapare och återlösare, sammanfattas kärnfullt i Johannes uppenbarelse, där den hel. Johannes säger att Kristus är ”härskaren öfver jordens konungar” (Upp. 1:5). Det faktum att jorden kungar – med andra ord nationerna och deras härskare – är undersåtar i Kristi kungadöme, avser vad som är känt som Hans sociala kungadöme, dvs. Hans rätt att härska över samhällen såväl som över individer.
Ingen som gör anspråk på att vara kristen skulle, får man hoppas, bestrida det faktum att vi som individer måste underkasta oss Kristus konungens styrelse, men mycket få kristna – inklusive katoliker – förstår och än mindre bekänner vår Herres Jesu Kristi sociala kungadöme. Hans sociala kungadöme kan förverkligas till fullo först när Kyrka och Stat förenas. Separationen mellan Kyrka och Stat fördömdes otvetydigt av de romerska påvarna fram till det andra Vatikankonciliet. Kyrkans lära är att staten är skyldig att offentligt tillbe Gud enligt den sanna Kyrkans liturgi, att beakta hennes undervisning och hjälpa henne utföra sina uppgifter. Staten saknar rätt att vara neutral vad gäller religionen och att genomdriva en sekulär politik. En sekulär politik är i sig självt en gudsfientlig och antikristlig politik.
De som ignorerar eller förnekar vår Herres Jesu Kristi sociala kungadöme och Hans rätt att härska över samhällen såväl som över individer, godtar, kanske utan att inse det, den skändliga teorin om demokrati såsom den kommer till uttryck i den franska revolutionens deklaration om de mänskliga rättigheterna, deklarationen som utgjorde ett formellt och oförskämt förkastande av vår Herres Jesu Kristi sociala kungadöme, deklarationen som sammanfattar den moderna tidens, kanske alla tiders, värsta heresi, att makten ligger hos folket. Tvärtom har påvarna undervisat: Omnis potestas a Deo – ”All makt utgår från Gud”. Inte alls, svarar revolutionärerna: Omnis potestas a populo – ”All makt utgår från folket”.
Hur väl passar inte termen ”revolutionärer” dessa människor! En revolution definieras bäst som det våldsamma störtandet av en etablerad regering, och det är precis vad de gjorde. De störtade vår Herres Jesu Kristi sociala kungadöme till förmån för heresin som säger att makten utgår från majoritetsviljan – heresin som är källan till alla olyckor i dagens samhälle. Antagandet av deklarationen om de mänskliga rättigheterna utgjorde det första formella förnekandet av vår Herres sociala kungadöme. Det var det avgörande steget i den process genom vilken Hans så gott som universella detronisering de följande två århundradena säkerställdes.
Innan vi undersöker i vilken utsträckning denna deklaration utgör ett förkastande av katolsk lära vad gäller statens auktoritet, är det nödvändigt att ha en tydlig uppfattning om denna läras innehåll. En stat utgörs av två element: regeringen, eller de regerande, och de regerade. Auktoriteten innehas av dem som regerar. Kyrkan förordar inte något särskilt statsskick. Trots påvarnas tendens att hänvisa till ”furstar” i sina encyklikor, så är de på intet sätt motståndare till demokrati, om allt som menas med detta begrepp är att de som regerar utses genom val (grundat på antingen begränsad eller allmän rösträtt). Leo XIII förklarar:
Men härskarrätten är inte bunden till någon särskild form av styrelseskick. Den kan anta den ena eller den andra formen förutsatt endast att den är av en sådan natur att den säkerställer det allmänna välståndet. Men oaktat styrelseskickets beskaffenhet måste härskarna alltid bära i åtanke att Gud är den högste härskaren över världen och måste sätta Honom före sig själva som sin förebild och lag i styrandet av staten.
Vad påven hävdar, logiskt och kompromisslöst, är att maktens källa är precis densamma i en absolut monarki, som t.ex. Ludvig XIV:s Frankrike, som i ett land, där regeringen utses genom demokratiska val, i vilka varje medborgare har rösträtt, som t.ex. i dagens USA. Omnis potestas a Deo – ”All makt utgår från Gud”. Påven Leo XIII förklarade i sin encyklika Immortale Dei (1 november, 1885) att:
Varje civiliserat samhälle måste ha en styrande makt, och denna makt har icke mindre än samhället självt sitt ursprung i naturen och har följaktligen Gud som sin skapare. Därav följer att all offentlig makt måste utgå från Gud. Ty Gud allena är världens sanna och högste herre. Allt utan undantag måste vara under Hans styrelse, och måste tjäna Honom, så att var och en som äger rätten att styra, äger den från en enda källa, nämligen Gud, enväldig härskare över allt. ”Ty det gifves ingen myndighet utan af Gud” (Rom. 13:1).
[Översättarens anmärkning: Jämför med det inledande stycket i den svenska regeringsformen, 1 §: ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket”. Sveriges äldsta bevarade lagsamling, den Äldre Västgötalagen, inleds istället med: ”Kristus är först i vår lag”.]
”Ty det gifves ingen myndighet utan af Gud”. Detta citat ur Romarbrevet 13:1 fastslår allt som behöver fastslås rörande maktens källa. Då de som regerar erhåller sin auktoritet från Gud och styr som Hans legater och inte i egenskap av någon makt given av folket, kan inte en regering ha någon verklig rätt att stifta lagar som går emot Guds lagar, även om en sådan lagstiftning representerar befolkningsmajoritetens uttryckliga vilja. Kyrkan är helt emot varje form av demokrati i vilken makten sägs utgå från folket och i vilken makthavarna sägs få makt från folket. Påven Leo XIII insisterade i Immortale Dei att:
I ett samhälle grundat på sådana maximer utgör all styrelse varken mer eller mindre än folkviljan och folket, som står under sin egen makt allena, är ensam sin egen härskare… Guds auktoritet förbigås med tystnad, som om Gud inte fanns eller som om Han inte brydde sig om det mänskliga samhället eller som om människorna i sin individuella egenskap eller sammanbundna i sociala relationer inte var skyldiga Gud något alls eller som om det kunde finnas en styrelseform vars hela ursprung, makt och auktoritet inte låg hos Gud själv. På detta sätt, som är uppenbart, blir en stat inget mer än en folkmassa, som är sin egen mästare och härskare.
I The American Ecclesiastical Review [som gavs ut 1889-1975] från juli 1950 förklarar Msgr. George Shea den ordning som bör råda i en övervägande katolsk stat som följande:
I ett katolskt samhälle åligger det staten att vara en ”katolsk stat”, att förklara och betrakta katolicismen som ”statens religion.” Statens formella, officiella och exklusiva erkännande av och bekännelse till katolicismen i ett katolskt samhälle som sin egen och enda religion – kort sagt, fastställandet av katolicismen som ”statens religion” – tycks nödvändigtvis inbegripas i själva idén om statens skyldighet att acceptera och bekänna den sanna religionen, alltså katolicismen, med dess tro, lag och kult. Hur skulle annars staten, i egenskap av stat, sanningsenligt kunna acceptera och bekänna katolicismen, tillsammans med sin grundsats att endast denna är den sanna religionen?
Detta är en trogen sammanfattning av konsekvent påvlig undervisning. I Immortale Dei undervisar påven Leo XIII:
Människor som lever tillsammans i samhällen står inte i mindre uträckning under Guds makt än vad individerna gör, och samhällena är inte i mindre utsträckning skyldiga Gud tacksamhet än individerna, då Gud gav samhället form och bevarar det och berikar det med oräkneliga välsignelser i sin ständiga frikostiga godhet. Då således ingen tillåts vara försumlig i den tjänst som tillbörligen tillkommer Gud, och då alla människors huvudplikt är att hålla fast vid religionen i både dess lära och praktik – inte nödvändigtvis den religion de kanske föredrar, utan den religion som Gud påbjuder, som ytterst tydliga kännetecken visar vara den enda sanna religionen – utgör det ett offentligt brott att handla som om Gud inte funnes. Och så är det en synd i staten att inte bry sig om religionen som vore den något utanför dess räckvidd eller något utan praktisk nytta eller att utifrån många former av religion anta den som passar ihop med modet, ty stater har absolut skyldighet att tillbe Gud på det sätt som Han har visat vara Sin vilja. Och därför bör alla som härskar hålla Guds heliga namn i ära, och en av deras huvudsakliga plikter måste vara att gynna religionen, att beskydda den…
I samma encyklika citerar han följande uppfattningar som förkastliga:
Staten (civitas) betraktar inte sig själv som bunden vid någon form av plikt gentemot Gud. Dessutom anser den sig inte förpliktigad att offentligt bekänna någon religion eller att undersöka vilken av de många religionerna som är den enda sanna eller att föredra en religion före alla andra eller att visa någon form av religion särskild ynnest, utan anser sig tvärtom skyldig att bevilja lika rättigheter till alla trosuppfattningar så att den allmänna ordningen inte störs av någon särskild form av religiös tro.
I sin encyklika Libertas humana (20 juni 1888) säger han:
Denna typ av frihet [religionsfrihet], antyder, om den betraktas i relation till staten, helt klart att det inte finns något skäl för staten att visa Gud någon ära eller att eftersträva offentligt erkännande av Honom, att ingen form av tillbedjan är att föredra framför någon annan, utan att alla står på jämlik fot utan beaktande av folkets religion även om det bekänner sig till den katolska tron… Det civila samhället [civilis societas, quia societas est] måste erkänna Gud som sin skapare och målsman och måste lyda och vörda Hans makt och myndighet. Rättvisan och själva förnuftet förbjuder därför staten att vara gudlös eller staten att anta en linje som skulle leda till gudlöshet – nämligen att behandla de olika religionerna (som de kallar dem) lika och urskillningslöst bevilja dem lika rättigheter och privilegier. Då alltså bekännandet av en enda religion är nödvändigt i staten, måste den religion bekännas som allena är sann och som kan igenkännas utan svårighet, särskilt i katolska stater, då så att säga sanningens märken är inpräntade på den.
S:t Pius X skrev i sin encyklika Vehementer nos (11 februari 1906):
Tesen att stat och kyrka bör vara åtskilda är helt och hållet falsk och ytterst fördärvlig. För det första, då den utgår från premissen att religionen inte bör vara en statlig angelägenhet, förolämpar den Gud å det grövsta, som är lika mycket det mänskliga samhällets grundare och upprätthållare som den individuella människans, vilket är anledningen till att Han bör tillbedjas inte endast privat, utan även offentligt.
De mänskliga rättigheterna diskuterades i den franska nationalförsamlingen i augusti 1789 och antogs i oktober samma år. Somliga av dess artiklar är inte endast acceptabla, utan rentav berömvärda, t.ex. artikel 7 om frihetsberövande av medborgare, artikel 8 som gör gällande att lagar inte kan ha retroaktiv verkan, och artikel 9 om dem som är arresterade men vars skuld inte har bevistats. Andra artiklar är tvetydiga. Men några andra är helt och hållet oförenliga med katolicismen, i synnerhet artikel 6 som börjar med att konstatera att lagen är ett uttryck för den allmänna viljan. Detta är ett fullständigt förnekande av Kyrkans lära om att all auktoritet utgår från Gud. Påven Pius VI tvekade inte att fördöma deklarationen som varande ”i strid mot religion och samhälle”.1 Godkännandet av deklarationen om de mänskliga rättigheterna utesluter möjligheten av en katolsk stat och Kristi sociala kungadöme. Detta är knappast förvånande med tanke på deklarationens ursprung i frimureriet. Fader Denis Fahey skrev:
Att förberedelsen till den franska revolutionen samt dess triumf var frimureriets verk behöver inte bevisas då frimurarna själva skryter med det. Följaktligen är deklarationen om de mänskliga rättigheterna en produkt av frimureriet.2
Till stöd för detta påstående citerade fader Fahey ett uttalande av Monsieur Bonnet, huvudtalaren vid franska stora orientlogens [Grand Orient de France, en av Europas största och äldsta storloger] församling år 1904:
Frimureriet åtnjuter den stora äran av att ha skänkt mänskligheten deklarationen som det kärleksfullt hade utarbetat. Det var vår broder, de la Fayette, som först presenterade projektet, en deklaration om människans och samhällsmedborgarens naturliga rättigheter till att utgöra konstitutionens första kapitel. Den 25 augusti 1789 antog nationalförsamlingen, varav fler än 300 medlemmar var frimurare, definitivt och nästan ordagrant, i den form som hade förutbestämts i logerna, texten till den odödliga deklarationen om de mänskliga rättigheterna.3
Fader Fahey sammanfattade Deklarationen som en formell trohetsavsägelse från Kristus konungen, det övernaturliga livet och medlemskap i Kristi mystiska kropp. Han fortsätter:
Den franska staten deklarerade därmed formellt att den inte längre erkände någon skyldighet gentemot Gud genom vår Herre Jesus Kristus och inte längre kändes vid värdigheten som Kristi lemmar hos sina medborgare. Den inledde således angreppet på samhällets organisation under Kristus konungen, vilket har fortsatt intill våra dagar.4
Fader Francis J. Connell har förklarat att den grundläggande frågan som står på spel i nödvändigheten av samarbete mellan kyrka och stat inte handlar om staternas skyldighet att lyda den Katolska Kyrkans lagar, utan om ”civila härskares skyldighet att i officiell ställning lyda Jesu Kristi gudomliga positiva lag”. Han tillägger: ”Med andra ord så är den verkliga sakfrågan inte relationen mellan staten och den Katolska Kyrkan utan snarare relationen mellan staten och Kristus konungen”.5
Detta är en punkt av avgörande betydelse. Statens skyldigheter gentemot Gud, vilka härrör från Kristus konungens rättigheter, är helt oberoende av någon enskild historisk omständighet som kan ha påverkat skrivandet av en viss encyklika. De citat från encyklikor som har anförts visar att påvarna fastställde allmänna principer med en permanent giltighet. Dessa principer behåller sin giltighet oavsett omständigheterna som föranledde de enskilda encyklikorna. I en artikel i The American Ecclesiastical Review (maj 1951) fördömde kardinal Ottaviani dem som försöker kringgå permanent giltiga läror i encyklikor med motiveringen att dessa var övergående och endast tillämpliga under de historiska omständigheter som föranledde dem:
Det första felet som dessa personer gör består just i att de inte till fullo accepterar det arma veritatis [sanningsvapen] och den undervisning som påvarna under det senaste århundradet, i synnerhet den regerande påven Pius XII, har gett till katoliker om detta ämne i encyklikor, allokutioner och instruktioner av olika slag.
För att rättfärdiga sig själva påstår dessa människor att det i den samlade undervisningen som förmedlas inom Kyrkan kan urskiljas två element, det ena permanent och det andra övergående. Det senare förmodas vara en reflektion av särskilda tidsbundna förhållanden.
Beklagligt nog driver de sin tes så långt att de tillämpar den på principer som lärs ut i påvliga dokument, principer om vilka påvarnas undervisning har förblivit så konstanta att de har blivit del av katolskt doktrinärt arvegods.
Efter att ha sammanfattat den påvliga undervisningen i frågan om Kyrka och stat, inklusive ”de katolska statschefernas plikt att försvara den mot allt som skulle kunna undergräva den religiösa enheten hos ett folk som enhälligt vet sig vara i säker besittning av religiös sanning”, följer kardinal Ottaviani denna lära genom på varandra följande pontifikat fram till påven Pius XII och avslutar:
Dessa principer är fixa och orubbliga. De var giltiga på Innocentius III:s och Bonifatius VIII:s tid. De är giltiga under Leo XIII och Pius XII, som har bekräftat dem i fler än en av sina skrifter… Jag är säker på att ingen kan bevisa att dessa principer skulle ha genomgått någon form av förändring mellan Pius XII:s Summi pontificatus och Pius XI:s encyklikor, Divini Redemptoris mot kommunismen, Mit brennender Sorge mot nazismen, och Non abbiamo bisogno mot fascismens statsmonopol å ena sidan och Leo XIII:s tidigare encyklikor Immortale Dei, Libertas och Sapientiae Christianae, å den andra. ”Samhällets definitiva, djupa, i sten ristade, fundamentala normer”, säger den vördnadsvärde påven i sitt radiosända julbudskap 1942, ”kan inte åsamkas skada genom mänsklig intervention. Människan kan förneka dem, ignorera dem, förakta dem, överträda dem, men kan aldrig upphäva dem med juridisk verkan”.
Det är obestridligt att Dignitatis humanae, det Andra Vatikankonciliets deklaration om religionsfrihet, uraktlät att på nytt bekräfta autentisk påvlig undervisning om Kristi sociala kungadöme. Den kan bestämt hävdas att Dignitatis humanae motsäger den påvliga undervisningen om Kyrka och stat, undervisning som kardinal Ottaviani beskriver som ”del av katolskt doktrinärt arvegods”.
Det lärdaste försvaret av Dignitatis humanae skrevs av en australiensisk präst, fader Brian Harrison. Fader Harrison är en teolog som uppvisar fullständig integritet och gör inga försök att försvara det som är oförsvarbart. Han skriver:
Till och med mer slående än avsaknaden i Dignitatis humanae av något som helst upprepande av de myndigheternas skyldighet att erkänna katolicismen som unikt sann (för att inte tala om den efterföljande utrensningen från den nya mässan och Kristus konungens officium av böner och psalmer som ger uttryck för denna lära) är den konciliära deklarationens bekräftelse av vissa idéer som åtminstone vid första anblick tycks motsäga tidigare påvliga uttalanden.6
Fader Harrison är inte bara ärlig, utan också eftertänksam nog att medge att Kristi sociala kungadöme inte bekräftas i Dignitatis humanae, då inte ett enda bekräftande ord kan hittas i deklarationen, och hans hänvisning till den nya mässan och Kristus konungens officium är mycket viktig. Det är en accepterad princip vad gäller liturgisk tillbedjan att den doktrinära ståndpunkten nödvändigtvis måste återspeglas i liturgin. Detta kan sammanfattas med orden lex orandi, lex credendi, vars innebörd fritt kan översättas som att det sätt på vilket Kyrkan tillber – lex orandi – måste reflektera vad Kyrkan tror – lex credendi.
Den nya tidegärdens verkliga innebörd kan härledas främst från vad som har avlägsnats från det förkonciliära breviariet, och en jämförelse mellan de två texterna avslöjar systematiska avlägsnanden eller modifikationer av hela böner eller enskilda fraser som var oförenliga med undervisningen i Dignitatis humanae, dvs. böner som ger liturgiskt uttryck för Kristus konungens sociala kungadöme och som kräver att stater såväl som individer måste underordna sig Hans styre. En inledande anmärkning i 1952 års upplaga av St. Andrew Daily Missal förklarar att:
Påven Pius XI (vars valspråk var Pax Christi in regno Christi) instiftade Kristus konungens dag som en högtidlig påminnelse om vår Herres kungamakt över varje mänskligt samhälle. Han är konung inte endast över alla människors själar, samveten, intelligens och vilja, utan också över familjer och städer, folk och stater och hela universum. I sin encyklika Quas primas visar påven hur konfessionslöshet eller sekularisering, att organisera samhället utan någon hänvisning till Gud, leder till massornas apostasi och samhällets fördärv, eftersom det är ett fullständigt förnekande av Kristi kungamakt. Detta är en av vår tids stora heresier och påven ansåg att detta årliga offentliga, sociala och officiella förkunnande av Kristi gudomliga rättmätiga kungamakt över människorna i liturgin skulle vara ett effektivt sätt att bekämpa den på.
Påven Pius XI skrev i Quas primas:
Nationerna kommer genom det årliga firandet av denna fest att påminnas om att inte endast privata individer utan också härskare och furstar är skyldiga att betyga offentlig ära och lydnad till Kristus.
Nästan på dagen fyrtio år senare, genom utfärdandet av Dignitatis humanae den 7 december 1965, upphörde Kyrkan att fordra att härskarna offentligt betygar Kristus ära och lydnad. Deklarationens själva titel, ”Om människans värdighet”, sammanfattar deklarationens människocentrerade anda. Det är inte längre Kristus konungens rättigheter som måste prioriteras, utan den nutida människans s.k. rättigheter, rättigheter som hon tillskriver sig själv i kraft av vad som sägs vara hennes växande medvetenhet om sin egen värdighet. I ett tal i konciliets sista session, på själva dagen för deklarationens promulgering, anmärkte påven Paulus VI:
Man måste inse att konciliet, som underställde sig själv mänsklig dom, insisterade väldigt mycket mer på denna trevliga sida av människan, snarare än hennes obehagliga sida. Konciliets inställning var mycket och avsiktligt optimistisk. En våg av tillgivenhet och beundran för mänsklighetens moderna värld flödade från konciliet. Felaktigheter fördömdes förvisso, då kärleken till nästan krävde detta lika mycket som sanningen, men för personerna själva fanns endast varningar, respekt och kärlek. I stället för deprimerande diagnoser – uppmuntrande åtgärder; istället för förskräckliga prognoser – sanningsbudskap utfärdade från konciliet till dagens värld. Den moderna världens värderingar blev inte blott respekterade, utan även ärade, dess ansträngningar gillade, dess strävanden helgade och välsignade.
Den moderna världens värderingar är nu tydligt uppenbara i även idag nominellt katolska länder genom legaliseringen av skilsmässa, pornografi, sodomi och abort. Påven Paulus illusion om att hans koncilium skulle helga den moderna världens strävanden skingrades slutligen för honom när han grät vid inrättandet av en abortklinik i självaste Rom strax före sin död 1978.
Breviariets tidegärd för Kristus Konungen
Från hymnen Te saeculorum Principem i första vespern ströks följande versrader:
Den onda pöbeln skriker ut:
”Vi vill inte ha Kristus som konung”,
medan vi med glädjerop hyllar
Dig som världens högste konung.
Må världens furstar öppet
ära och prisa Dig.
Må lärare och domare vörda Dig.
Må lagarna uttrycka Din ordning
och konsten återspegla Din skönhet.
Må konungarna vinna ryktbarhet genom sin underdånighet
och hängivenhet gentemot Dig.
Bringa under Ditt milda styre vårt
land och våra hem.
Ära vare Dig, o Jesu, överordnad
alla världsliga makter,
och ära vare Fadern och
den kärleksrike Anden i evigheters evighet.
Hymnen Aeterna Imago Altissimi har flyttats från matutinen till laudes och har genomgått följande förändringar: De två sista raderna i andra versen angav att Fadern har anförtrott Kristus, som hans rätt, ”den högsta spiran över folken” (Cui iure sceptrum gentium Pater supremum credidit). Detta har ersatts av en förmaning om att vi, som individer, villigt bör underställa oss Kristus (tibi volentes subdimur qui iure cunctis imperas).
Följande versrader har, föga förvånande, strukits helt:
Dig, som med rätta tillkommer väldet över alla människor,
underkastar vi villigt oss själva.
Att stå under Dina lagar
betyder lycka för en stat och dess folk.
Ära vare Dig, o Jesu,
överordnad alla världsliga makter,
och ära vare Fadern och
den kärleksrike Anden i evigheters evighet.
En version av Vexilla Regis har strukits helt och hållet. Den återfanns ursprungligen i Laudes, och några av dess rader lyder:
Kristus vecklar triumferande ut sina
ärorika baner överallt;
Kom världens folk och
hylla på böjda knän konungarnas Konung.
Hur stor är icke lyckan i ett land
som rätteligen erkänner Kristi styre och
med nit lyder de bud som Gud gav människorna.
Löftesordet bevarar äktenskapet obrutet,
barnen växer upp med orörd dygd och
hem där renhet står att finna
överflödar också i hemlivets andra dygder.
Älskade Konung, må ljuset från Dig,
som vi åstundar, lysa över oss i all sin glans.
Må världen emottaga fridens gåva,
vara underdånig Dig och tillbe Dig.
Ett antal stycken ur självaste Quas primas inkluderades i officiet, och de förklarade den traditionella läran om Kyrka och stat med stor klarhet. De har alla strukits, vilket visar hur flagrant det nya breviariets sammanställare gick till väga för att eliminera liturgiska hänvisningar till vår Herres Jesu Kristi sociala kungadöme. Avlägsnandet av dessa stycken från Quas Primas måste verkligen ses som en skymf mot Pius XI:s minne och undervisning, på vars befallning officiet hade sammanställts endast fyrtio år tidigare med det specifika syftet att påminna härskarna om att de är skyldiga att betyga vår Herre offentlig vördnad och lydnad. Skulle denne store påve någonsin kunna ana att han inom fyra årtionden skulle ha en efterträdare som fullständigt skulle komma att lemlästa tidegärdsbönerna, som han hade godkänt så nyligen, och att denna lemlästning skulle syfta till att avlägsna varje antydan om att härskarna är skyldiga att betyga vår Herre offentlig vördnad och lydnad? Påven Paulus VI förklarade uttryckligen för världens furstar att Kyrkan inte begärde mer av dem än rätten att fritt kunna utföra sitt uppdrag.
Den grundlighet med vilken ärkebiskop Bugninis Consilium [rådet för implementeringen av Sacrosanctum Concilium, Konstitutionen om den heliga liturgin] strök varje specifikt uttryck för vår Herres sociala kungadöme ur liturgin låter sig knappast förnekas. Dess medlemmar undgick inte ens en hänvisning till vår Herres sociala kungadöme i långfredagsliturgin [Missa Praesanctificatorum, de förut förvandlade offergåvornas mässa]. Den första av de stora förbönerna, den för Kyrkan, lyder:
Låtom oss bedja, högtälskade, för Guds heliga Kyrka, att vår Gud och Herre måtte nådigt bevara henne i fred och enighet över hela världen, underlägga henne alla furstendömen och makter och förunna oss att i ett stilla och fridfullt liv prisa Gud, den allsmäktige Fadern. [Källa: Oremus – svensk katolsk bönbok. Tredje upplagan, Stockholm 1940, s. 291]
Denna förbön har ersatts med följande:
Mina älskade, låt oss be för Guds heliga kyrka här och över hela världen, att Herren skänker henne enhet, fred och trygghet och ger oss nåden att här förhärliga honom.
För att ingen skall tro att ett otillbörlig stort nummer görs här av förändringarna i breviariet och missalet rörande läran om Kristus konungen, torde följande kommentar av ärkebiskop A. Bugnini, den liturgiska revolutionens store arkitekt, vara ytterst upplysande:
I det Andra Vatikankonciliets ekumeniska klimat drogs vissa uttryck i långfredagens stora förböner med en dålig klang. Det fanns brådskande förfrågningar om att tona ner vissa formuleringar. Det är alltid otrevligt att behöva förändra ärevördiga texter som i århundraden effektivt har gett näring åt kristen devotion och har med sig en andlig doft från urkyrkans heroiska tidevarv. Framför allt är det svårt att revidera litterära mästerverk som står oöverträffade i sin kärnfulla form. Det ansågs ändå nödvändigt att ta på sig uppgiften så att ingen finner orsak till andligt obehag i Kyrkans bön. Revideringarna, begränsade till det absolut nödvändiga, förbereddes av studiegruppen l8 bis. I förbön 1 ”För Kyrkan” ströks frasen ”subiciens ei principatus et potestates (underlägga henne alla furstendömen och makter): Även om detta inspirerats av vad den hel. Paulus säger om ”änglamakterna” (Kol. 2:15), skulle det kunna misstolkas som en hänvisning till en världslig makt som Kyrkan förvisso hade i andra tidsepoker men som är anakronistiskt idag.7
Det är här skon klämmer: Kristi sociala kungadöme är en anakronism.
I min bok The Second Vatican Council and Religious Liberty har jag i detalj dokumenterat det sätt på vilket Dignitatis humanae övergav den traditionella tanken om en katolsk stat såsom den lärts ut av påvarna. Termen ”katolsk stat” finns överhuvudtaget inte med någonstans i deklarationen. Artikel 6 godtar möjligheten att ett religiöst samfund kan ges ”särskilt rättsligt erkännande”, men insisterar på att ”det samtidigt är nödvändigt att rätten för alla medborgare och religiösa samfund till religionsfrihet erkänns och görs effektiv i praktiken”. Detta överensstämmer knappast med påven Leo XIII:s insisterande: ”Rättvisan och själva förnuftet förbjuder därför staten att vara gudlös eller staten att anta en linje som skulle leda till gudlöshet – nämligen att behandla de olika religionerna (som de kallar dem) lika och urskillningslöst bevilja dem lika rättigheter och privilegier”.
Ett av de privilegier som nekades anhängare till falska religioner i en katolsk stat var rättigheten att offentligt propagera för sina irrläror och övertala de katolska medborgarna att förkasta sanningen för heresin. Detta var före det Andra Vatikankonciliet fallet i katolska länder som Spanien, Colombia och Malta. Påvarna lärde inte att icke-katoliker i ett katolskt land bör tvingas till att omfatta den katolska tron eller hindras från att utöva sin religion privat. I Immortale Dei lärde påven Leo XIII att:
Kyrkan beaktar allvarligt att ingen skall tvingas till att omfatta den katolska tron mot sin vilja, ty som den hel. Augustinus klokt påminner oss, ”Människan kan inte komma till tro på annat sätt än genom sin egen fria vilja”.
Det är nödvändigt att göra en mycket viktig distinktion, skillnaden mellan religionsfrihet betraktad ur ett rättsligt eller juridiskt perspektiv, dvs. som en medborgerlig rättighet, och betraktad ur ett teologiskt perspektiv. Betraktad ur ett rättsligt perspektiv behandlar religionsfriheten grunderna för och omfattningen av de rättsliga gränserna för religiösa uttryck i det offentliga rummet. Betraktad ur ett teologiskt perspektiv, dvs. en ståndpunkt grundad på Guds natur och vilja såsom den uppenbarats för människan, så kan det inte vara fråga om någon naturlig rätt att tro på eller att propagera för det som är falskt. Som påven Leo XIII visar så har människan endast en naturlig rättighet att följa Guds vilja och lyda Hans bud. I liberal bemärkelse innebär samvetsfriheten individens rätt att tänka och tro vadhelst han vill, även i fråga om tro och moral, att uttrycka sina åsikter offentligt och att övertala andra att anta dem muntligt, genom den offentliga pressen eller med andra medel. Han har rätt att välja vilken religion som helst eller ingen alls, och detta – hävdar liberalerna – är en naturlig rättighet. Dignitatis humanae gjorde inte gällande att alla har en naturlig rättighet, en moralisk rättighet, att tro på eller propagera för irrläror, utan vidmakthåller den traditionella läran i detta avseende. Deklarationen hävdade inte en moralisk, utan en medborgerlig rättighet, och frågan måste således betraktas ur ett rent rättsligt perspektiv. Vid bedömningen av frågan om religionsfrihet ur ett rättsligt perspektiv måste följande distinktioner beaktas: Den första distinktionen måste vara den mellan det privata rummet och det offentliga rummet. Med det privata rummet menas det som människan gör i det privata, det offentliga rummet vad hon gör i det offentliga. En andra distinktion måste göras mellan rätten att inte tvingas att agera mot sitt samvete, dvs. frihet från tvång, och rätten att inte hindras från att agera i enlighet med sitt samvete, dvs. frihet från hinder. Den traditionella katolska läran är att i religiösa frågor: 1) Ingen får tvingas till att handla mot sitt samvete i det privata rummet. 2) Ingen får tvingas till att handla mot sitt samvete i det offentliga rummet. 3) Ingen får hindras att agera i enlighet med sitt samvete i det privata rummet. 4) Rätten att agera i enlighet med sitt samvete i det offentliga rummet kan begränsas.
Låt oss ta ett konkret exempel. Före det Andra Vatikankonciliet tilläts Jehovas vittnen i Spanien att praktisera sin bisarra religion inom sina privata hems fyra väggar samt att privat träffa andra sektmedlemmar. De var inte tvungna att delta i offentlig katolsk tillbedjan. De tilläts dock inte i enlighet med punkt 4 ovan att lägga sig i katolikers tro genom att göra hembesök i syfte att pervertera deras tro, att publicera antikatolsk litteratur, att sprida sina irrläror i radio eller TV eller att hålla offentliga möten. Francis J. Connell förklarade i The American Ecclesiastical Review att vad en person gör i det privata påverkar bara honom själv och hans familj, men när han agerar offentligt blir andra medborgares rättigheter inblandade:
Det är deras [de civila härskarnas] fulla rätt att begränsa och sätta hinder för falska religioners aktiviteter vilka sannolikt är till skada för den katolske medborgarens andliga välfärd eller kränkande för Kristi sanna religion.8
Ordet ”tolerans” är av avgörande betydelse för att förstå diskontinuiteten mellan Dignitatis humanae och klassisk påvlig undervisning. Påven Leo XIII undervisade i Libertas humana:
Utan att medge någon rättighet för någonting utom det som är sant och hedervärt förbjuder hon [Kyrkan] inte den offentliga myndigheten att tolerera det som står i strid med sanning och rättvisa för att kunna undvika ett större ont eller för att uppnå eller bevara något större gott.
Sådan var påvarnas konsekventa undervisning till och med påven Pius XII. De som bekände sig till irrlära hade ingen naturlig rätt att propagera för sina uppfattningar – spridningen av irrlära är av ondo – men irrläran kunde tolereras för det allmänna bästas skull (”den allmänna välfärden”) för att förhindra något av större ondo, såsom oroligheter. Påven Leo XIII insisterade i Libertas humana på att det övergripande kriteriet i fråga om tolerans är det gemensamma bästa, och för att kunna göra en riktig bedömning måste vi erkänna att ju mer en stat drivs mot att tolerera ondska, ju längre ifrån fullkomlighet är den och att toleransen av ondska som dikteras av politisk försiktighet bör hållas strikt inom de gränser som dess motiverande orsak – den allmänna välfärden – kräver.
Detta var officiell katolsk lära fram till konciliet. År 1950 poängterade Msgr. George W. Shea i The American Ecclesiastical Review att det här rör sig om en principfråga, dvs. ”relationerna som per se bör råda på grund av statens och Kyrkans beskaffenheter i ett katolskt samhälle, så att alla avvikelser från dessa relationer, fastän tolererade som en eftergift föranledd av ändamålsenligheten, inte kan vinna principiellt godkännande.”9 Det finns inte skuggan av en antydan i någon förkonciliär påves undervisning att det skulle kunna finnas någon naturlig rättighet för icke-katoliker att obehindrat få sprida sina irrläror offentligt.
Den traditionella läran, betecknad av kardinal Ottaviani som ”del av katolskt doktrinärt arvegods”, upprätthölls gång efter annan under de konciliära debatterna. Kardinal Siri från Genua varnade:
Vi kan inte legitimera vad Gud enbart tolererar; vi kan bara tolerera det, och det inom ramen för det gemensamma bästa. Vi kan därför inte godta det föreslagna schemat i den mån det rekommenderar urskillningslös frihet för alla… Vi bör därför mer noggrant överväga de teologiska källornas bidrag till detta problem med religionsfrihet och avgöra om innehållet i detta schema kan förenas med Leo XIII:s, Pius XI:s och Pius XII:s undervisning. Annars försvagar vi vår egen auktoritet och äventyrar vårt apostoliska arbete.10
Biskop Emilio Tagle Covarrabuias från Valparaiso, Chile, talade i fyrtiofem latinamerikanska biskopars namn när han sade:
Jag är väldigt mycket emot detta schema. Det bara flyttar om i den föregående versionen och innehåller ett antal motsägelser… Flera stycken är alltför tillmötesgående mot falska religioner och dras med risken för indifferentism och liberalism. Det verkar inte möjligt att bevilja samma rättigheter till alla religioner utan åtskillnad. Endast den enda sanna Kyrkan har rätt till religionsfrihet, strängt taget. Andra religioner kan bara tolereras, beroende på omständigheterna och personerna.11
Kardinal de Arriba y Castro från Tarragona försvarade den traditionella påvliga undervisningen i följande ordalag:
Detta är förmodligen det mest känsliga problemet i hela konciliet med avseende på tron. Vi måste tydligt bekräfta denna grundläggande princip: endast den katolska Kyrkan har plikt och rätt att predika evangelium. Detta är varför ickekatolikers proselytism bland katoliker är olovlig och bör förhindras av de civila myndigheterna såväl som av Kyrkan, som det gemensamma bästa kräver… Konciliet måste ge akt på att inte besluta om katolicismens fördärv i de länder där den faktiskt är den enda religionen.12
Det är ingen överdrift att konstatera att förändringarna i den spanska grundlagen i överensstämmelse med Dignitatis humanae verkligen har resulterat i katolicismens fördärv i detta land. Under den europeiska biskopssynoden i oktober 1999 beklagade Msgr. Fernando Sebastián Aguilar, ärkebiskop av Pamplona, det faktum att ”de kulturella övertygelserna [i Spanien], på vilka det sociala livet är grundat undergrävs och är mer ateistiska än kristna”. Skilsmässa, abort, homosexuella handlingar, preventivmedel och protestantiska sekters proselytism – allt detta var olagligt före Dignitatis humanae – har legaliserats. Spanien har nu Europas lägsta födelseantal och det står ett mormontempel i Madrid.
Under konciliet var schemat för religionsfrihet ofta känt som ”det amerikanska schemat”. Den slutgiltiga texten i Dignitatis humanae kan betraktas som nästan helt och hållet ett verk av fader John Courtney Murray, S.J., och han tillskrev dess framgång ”de amerikanska biskoparnas starka och konsekventa stöd och deras många ingripanden” – ingripanden som han skrev och som de godkände och läste med den mest undergivna foglighet. Fader Murray fortsatte:
Det står bortom allt tvivel att stödet fick sin huvudsakliga näring från den amerikanska erfarenheten, som har visat Kyrkan det praktiska värdet av religionsfrihetsklausulen i det första tillägget till konstitutionen… Föremålet för eller innehållet i rätten till religionsfrihet, såsom specificerad i både deklarationen och i det amerikanska konstitutionella systemet, är identisk.13
I sin bok American Participation in the Second Vatican Council skriver Msgr. V. A. Yzermans: ”Det var en underbar seger för den amerikanska hierarkin”.14 Han skulle ha varit mer korrekt om han hade beskrivit det som en underbar seger för fader Murray med tanke på det faktum att, som en amerikansk präst uttryckte det: ”Rösterna är de amerikanska biskoparnas röster, men tankarna är John Courtney Murrays tankar!”. I sin bok John Courtney Murray: Theologian in Conflict hyser fader Donald E. Pelotte inga tvivel om att, även om andra medlemmar i kommissionen bidrog med att skriva deklarationens slutgiltiga text, ”Murrays bidrag var avgörande. Själva godtagandet av Murrays grundläggande intention, endast tio år efter varningen från jesuitkurian i Rom, var i sig självt ett enastående erkännande”.15 Tio år tidigare hade Murrays överordnade inom jesuitorden förbjudit honom att undervisa det som Dignitatis humanae gjorde till officiell lära för Kyrkan. Vad som hade ägt rum beskrevs helt sanningsenligt i ett nummer av The Catholic Virginian (20 juli 1992) av fader G. P. Fogarty, S.J., ordförande för The American Catholic Historical Association, som tillskrev fader Murray äran för att Dignitatis humanae ”gjorde till universell katolsk lära vad som tidigare hade betraktats som en villfarelse inom den amerikanska kyrkan”.
Läran om Jesu Kristi sociala kungadöme förkastades således av det Andra Vatikankonciliets fäder till förmån för Förenta Staternas konstitution, ett land där ”majoriteten har kastat ut vår Herre och Hans heliga lag från sina liv…[där] vår Herre och Hans heliga lag inte har någon plats i vare sig det privata livet eller i politiken”, ett land som har blivit ”inget annat än en folkmassa som är sin egen herre och härskare”. Det finns ingen realistisk möjlighet att förnekandet av Kristi kungadöme i Dignitatis humanae någonsin upphävs. Denna sublima lära är inte sakrosankt i det tredje årtusendets Kyrka, men den icke-ofelbara läran från det Andra Vatikankonciliet är det bestämt.
För citat ur Nya Testamentet används Vår Herres Jesu Kristi Nya Testamente,
från Vulgatan öfversatt af J.P.E. Benelius (Stockholm, 1895).
Fotnoter:
- Encyklikan Adeo nota, 23 april 1791. § 13. ”Senza dire con inutili parole tutte le deliberazioni prese dall’Assemblea del Contado, basterà citare quei diciassette articoli dove i diritti dell’ uomo erano pressappoco accolti come erano stati spiegati e proposti nei decreti dell’ Assemblea Francese, ossia quei diritti che erano contrari alla Religione e alla società; essi venivano accolti come fossero base e fondamento della nuova Costituzione. Altrettanto basterà ricordare gli altri diciannove articoli, che erano i primi elementi della nuova Costituzione, presi e attinti dalla stessa fonte della Costituzione Francese. Pertanto, poiché non poteva assolutamente accadere che Noi sancissimo tali deliberazioni e che i Nostri ministri, dovunque fossero, le osservassero, avvenne che l’’Assemblea rappresentativa tosto manifestasse quel furioso ardore di ribellione per il quale già da tempo combatteva e che fino ad oggi aveva nascosto”.
- Förord till G. Dillon, Grand Orient Freemasonry Unmasked (London, 1965), s. 16.
- Ibid. ss. 16-17.
- Ibid. s. 17.
- American Ecclesiastical Review, Nr. 125, 1951, s. 9.
- B. Harrison, Religious Liberty and Contraception (Melbourne, 1988), s. 14
- A. Bugnini, La riforma liturgica, 1948-1975 (Edizioni Liturgiche – 00192 Roma, 1983), s. 127.
- American Ecclesiastical Review, Nr. 119, 1948, s. 250.
- Ibid., Nr. 123, 1950, s. 161.
- Henri Fesquet, The Drama of Vatican II (New York, 1967), s. 591.
- Ibid., s. 600.
- Ibid., s. 591-592.
- Msgr. V. A. Yzermans, American Participation in the Second Vatican Council (New York, 1967), s. 668.
- Ibid., s. 623.
- Donald E. Pelotte, John Courtney Murray: Theologian in Confli) (New York, 1975), s. 98.
Källa: The Remnant Newspaper
Svensk översättning: Skandinavisk Katolsk Tidskrift nr. 3, 2015
Labarum har tidigare skrivit om Kristus konungen här, här och här.
