Skrivet av: Berndt David Assarsson | 28 april 2018

S:t Louis-Marie Grignion de Montfort

totus-tuus-ego-sum
Tuus totus ego sum, et omnia mea tua sunt

S:t Louis-Marie Grignion de Montfort- 28 april

Prof. Plinio Corrêa de Oliveira

 

Biografiskt nedslag:
När S:t Louis-Marie (1673-1716) befann sig i Poitiers för att predika andliga övningar för Katarinasystrarna, beordrade biskopen – som var påverkad av jansenismen – honom att omedelbart lämna stiftet. Helgonet lydde. Då han inte längre fick tala till invånarna i Montbernage, skrev han vid sin avresa till dem ett brev, som i nit var värdigt den hel. Paulus:

”Kom alltså ihåg, mina kära barn, min glädje, min ära och min krona, att hysa en brinnande kärlek till Jesus Kristus och att älska Honom genom Maria. Låt sann hängivenhet till vår kärleksfulla Moder manifesteras överallt och inför alla, så att ni överallt kan sprida Jesu Kristi ljuva doft. Bär ståndaktigt era kors i den gode Mästarens fotspår och vinn således kronan och riket som väntar er. Upphör aldrig med att uppfylla era doplöften och allt vad de innebär, be rosenkransen varje dag antingen privat eller offentligt och ta emot sakramenten åtminstone en gång i månaden.

Jag ber mina kära vänner i Montbernage, som äger vår Frus staty, min goda Moder och mitt hjärta, att fortsätta att be allt mer innerligt och att inte i ert sällskap tolerera dem som svär och hädar, sjunger omoraliska sånger, som dricker sig berusade…

Jag står inför många fiender. Alla de som älskar denna världens obeständiga och förgängliga ting behandlar mig med förakt, hånar och förföljer mig, och ondskans makter har konspirerat tillsammans för att mot mig överallt uppvigla de mäktiga som har auktoritet. Omgiven av allt detta är jag mycket svag, ja svagheten självt. Jag är ovetande, ja okunnigheten självt och än värre som jag inte vågar tala om. Då jag är så ensam och arm skulle jag säkerligen ha förgåtts, vore jag inte hjälpt av vår Fru och goda människors förböner, särskilt era egna. Dessa utverkar för mig från Gud talets gåva eller gudomlig visdom, som kommer att för mig vara botemedlet för alla mina motgångar och ett mäktigt vapen mot alla mina fiender.

Med Maria är allting enkelt. Jag sätter all min tillit till henne, trots världens morrande och helvetets dundrande. Jag säger med S:t Bernhard [av Clairvaux]: ‘För henne har jag obegränsat förtroende, hon är hela grunden till mitt hopp’.  … Genom Maria ska jag söka och finna Jesus, jag ska krossa ormens huvud och övervinna alla mina fiender likaväl som mig själv till Guds större ära.

Farväl, då, men ej adjö, ty om Gud skonar mig kommer jag att återvända hit igen”.

Kommentar av prof. Plinio:
Dessa ord av S:t Louis-Marie är magnifika, eftersom de visar oss några aspekter som på djupet motsvarar vår kontrarevolutionära kallelse.

För det första, vilket nästan är överflödigt att nämna, riktar sig hans devotion till vår Fru, som fyller hela hans brev liksom allt han skriver med vällukt, som är hans stora ära.

För det andra hade han gåvan att väcka mycket fiendskap, att uppväcka hat hos så många vilka förenade sig mot honom. Denna världens mäktiga – de som borde vara som mest intresserade av hans predikningar – var genom förvillelse och motsägelsefullhet de som bekämpade honom mest. Ty han sade att det var dessa mäktiga som förenades för att konspirera mot honom. Dessa mäktiga män representerade monarkin, aristokratin och den prästerliga hierarkin i Kyrkan. Det var sålunda personer som visade sitt hat för principerna hos de institutioner som uppbar dem.

På grund av att S:t Louis-Marie försvarade dessa principer, på grund av att han förklarade dem i deras mest djupgående aspekter som bekämpar stolthet och sinnlighet, på grund av att han predikade och presenterade sann hängivenhet till vår Fru, hatades han av denna världens mäktiga. Ni känner till resultatet. De platser där S:t Louis-Maries predikningar föll i god jord – Vendée och Bretagne – var de enda två områden som reste sig ett par generationer senare för att försvara altaret och tronen under den franska revolutionen. Altaret och tronens enda försvarare var de andliga sönerna till den man som altaret och tronen så grymt hade förföljt. Vi kan se hur en nation kan rusa huvudlöst mot sin egen undergång. Det är vad som hände med Frankrike.

Den viktigaste förklaringen till den franska revolutionen är inte styrkan hos dess anhängares, utan svagheten hos dem som borde ha bekämpat den. Den svagheten berodde på att de inte lyssnade på S:t Louis-Marie Grignion de Montfort, att de inte lyssnade på det Heliga Hjärtats budskap som framfördes av S:ta Marguerite-Marie Alacoque, som bad om att Jesu Hjärta skulle avbildas på den franska flaggan och att kung Ludvig XIV skulle låta konsekrera Frankrike till Jesu Heliga Hjärta. Resultatet blev den franska revolutionen. Det var de godas inre otrohet som ledde dit.

För det tredje kan vi förstå S:t Louis-Maries mission som en avvisad profet. Han höjde nivån för kampen, men samtidigt blev han avvisad, hatad och förföljd – precis som de sanna kontrarevolutionärerna är idag. De onda människorna skrattade åt honom och föraktade honom precis som de skrattade åt och föraktade vår Herre Jesus Kristus. Han beordrades att upphöra att predika och att lämna stiftet, och han lydde. Han förlorade inte modet. Han förbjöds att tala offentligt, och han lydde.

Men han skrev. Och vad rekommenderade han? Han rekommenderade kampen: Att inte passivt acceptera dem som hädar och svär, dem som sjunger omoraliska sånger och dricker sig berusade. Han instruerade sina lärjungar att reagera, att protestera och stå upp mot dessa syndiga människor. Vi ser att han var en kämpe.

Låt oss be S:t Louis-Marie Grignion de Montfort att föröka vår devotion till vår Fru, att göra oss till kämpar mot det onda, att ge oss själslig styrka att följa i hans fotspår, att ta den kontrarevolutionära vägen och att aldrig låta oss nedslås av sarkasm, hat och förföljelse.

Källa: Tradition in Action

Annonser
Skrivet av: Berndt David Assarsson | 08 april 2018

Guds kärlek uppenbarad: Den inre förbindelsen mellan lära och andlighet

Guds kärlek uppenbarad: Den inre förbindelsen mellan lära och andlighet

Av Veronica Arntz

I dagens värld finns det en tendens att vilja skilja på andlighet och objektiva riktlinjer och regler. Hur många kallar sig inte ”andliga men inte religiösa” som för att säga att religiösa föreskrifter inte har någon koppling till det andliga livet? Dock har Kyrkan alltid lärt att lära och andlighet är oskiljaktiga. I denna artikel ska jag fokusera på tanken att det andliga livet inte kan separeras från Kyrkans lära, som många av de stora helgonen förklarar, om vi inte ska falla in i ett slags antropologisk ”feel good”-spiritualism. Detta är en allvarlig fara i vår tid, en fara som vi lätt kan ge efter för om vi inte har Guds närvaro i centrum för alla våra handlingar.

Innan vi undersöker förbindelsen mellan det andliga livet och läran måste vi först definiera dessa termer. Det finns många sätt att beskriva det andliga livet, men i huvudsak är det människans inre liv som förenar henne med Gud, ger henne heliggörande nåd och ökar de teologiska dygderna tro, hopp och kärlek. I The Three Conversions of the Spiritual Life skriver pater Reginald Garrigou-Lagrange: ”Den heliggörande nåden, vårt inre livs princip, gör oss verkligen till Guds barn, eftersom den gör oss delaktiga i Hans natur. Vi kan inte vara Guds barn av naturen, såsom Ordet är, men vi är verkligen Guds barn genom nåd och adoption”. Således, i enlighet med evangelierna: ”Nåden är det eviga livet redan påbörjat [i oss]”. På så sätt är det andliga livet något ”annat” skiljt från vår natur. Medan nåden fullkomnar vår natur är det andliga livet inte och kan inte vara identiskt med vår natur. Nåden vi mottar i det andliga livet är fundamentalt transformativ – vi omvandlas till att bli alltmer som Guds Son. Genom att inträda i det andliga livet är vi redan på väg in i Guds liv. På så sätt är Guds rike närvarande här och nu, även om vi inte når dess uppfyllelse förrän i den saliga åskådningen av Gud.

Läran står inte i motsats till det andliga livet. Snarare flödar det andliga livet ur läran. Läran har djupast sina rötter i Gud själv, som är kärlek. Därför har hela läran sina rötter i Uppenbarelsen, som är en manifestering av Gud självt. Kyrkan, som är mottagaren av läran, kan inte ”uppfinna” något nytt i sina läror, snarare fördjupar alla hennes läror det som redan återfinns i Uppenbarelsen. Den som tror att han inte behöver följa den Katolska Kyrkans ”regler” begår ett tragiskt misstag, ty Gud själv är upphovsman till alla de sanningar som undervisas av Kyrkan. T.ex. förklarar den katolska katekesen att de tio budorden ”uttalades av Gud under en Gudsuppenbarelse, teofani […]De hör till den uppenbarelse som Gud gör av sig själv och sin härlighet. Då Gud ger sina bud ger han sig själv och tillkännager sin heliga vilja. Då Gud ger sin vilja till känna, uppenbarar han sig för sitt folk” (2059). Således kommer de tio budorden, som är doktrinära principer eller artiklar som vi är kallade att leva efter, från Gud och är inte något som blott har uppställts av Kyrkan. Om Gud är kärlek så har Han skapat dessa regler av kärlek till oss, vilket innebär att vi bör följa dem med hela vårt väsen. Denna princip gäller inte bara de tio budorden utan också alla andra doktriner som stadfästs av den Katolska Kyrkan.

Hur hör då lära och andlighet ihop? Louis Boyer ger oss en fördjupad och klargörande förklaring:

Kristen andlighet (eller någon annan andlighet) skiljer sig från dogmat genom det faktum att i stället för att studera eller beskriva trosobjekten så att säga abstrakt, studerar den de reaktioner som dessa objekt väcker i det religiösa medvetandet […] Andligheten studerar medvetandet bara i sitt levande förhållande till dessa objekt, i sin verkliga uppfattning, som Newman sade, om vad den tror. Dogmatisk teologi måste därför alltid förutsättas som grunden för andlig teologi, även om den sistnämnda berör den förstnämnda endast i det förhållande som de hyser till det religiösa medvetandet.

I huvudsak påvisar Boyer det inre förhållandet mellan det andliga livet och dogmat. Teologin studerar trosartiklarna och betraktar dem abstrakt – vad är Treenigheten, vad är betydelsen av vart och ett av de tio budorden, hur definierar vi Kristi mänskliga natur etc. Andlig teologi, som är källan till det andliga livet, betraktar var och en av dessa trosartiklar som den relaterar till en individs ”religiösa medvetande”. Detta skall inte tolkas på ett relativistiskt sätt; snarare blir de doktrinära objekten bönens objekt. Att be till Treenigheten för tillväxt i tro, hopp och kärlek kommer att se annorlunda ut jämfört med att studera doktrinen om hur de olika personerna utgår från och relaterar till varandra i Treenigheten – ändå är objektet detsamma i båda fallen. På så sätt kan det andliga livet inte skiljas från Kyrkans lära. Eftersom vi är förenade med Gud i våra andliga liv, genom Hans nådegåvor, kan lära och andlighet aldrig stå i motsats till varandra. Trots vissa frågetecken som kan uppstå vad gäller hans teologiska hållning, har Henri de Lubac helt rätt när han säger: ”Det finns ingen autentisk andlighet som inte omsätter dogm i handling”.

Dessutom bör det vi lär oss om Gud i våra andliga liv inverka på hur vi förstår läran. Såsom beskrivits ovan tror många att Kyrkan tvingar yttre ”regler” på folks liv och att dessa regler blir särskilt besvärande för människor på äktenskapets och sexualitetens område. Men om vi vet att Guds natur är kärlek (1 Joh. 4) genom att be med Skrifterna, möta Honom i liturgin och spendera tid i meditativ bön, borde detta då inte också påverka hur vi förstår läran, som kommer från Gud? Tanken att mina böners Gud är ”snäll”, medan lärans Gud är ”elak” är ohållbar. Gud är upphovsman till både vår andlighet och till läran, båda strömmar ur samma källa, vilket innebär att vi bör närma oss läran med den fasta övertygelsen om att Gud är kärlek och att allt inom läran är till vårt gagn och vår frälsning.

Avslutningsvis är det värt att reflektera över förhållandet mellan denna diskussion och Kyrkans heliga liturgi. Medan den heliga liturgin – det heliga mässoffret och tidegärden – betraktas som Kyrkans offentliga bön, kan vi se hur deltagandet i liturgin hjälper oss att bevara lära och andlighet förenade med varandra. Faktum är att vi i Kyrkans liturgi möter många av Guds läror genom Kyrkans bön. Liturgin lär oss att lära och andlighet inte låter sig skiljas åt. Om läran skiljs från liturgin, blir liturgin ett upphöjande av människan och det goda i hennes jordiska existens. Om andligheten skiljs från liturgin blir de liturgiska åtbörderna och orden meningslösa för oss, som om vi vore dockor i dockteater. Men då både doktrin och andlighet förenas i den heliga liturgin kan vi ha ett djupt, fullt och grundligt möte med Gud – och detta möte med Gud flödar över till våra andliga liv. Låt oss därför med tillförsikt vända oss till kärlekens Gud, som är upphovsman till både läran och våra andliga liv, och anförtro oss själva till Honom så att vi kan växa både i kunskap och förståelse av Hans inre liv.

Källa: One Peter Five

Three_Kazakhstan_bishops_810_500_55_s_c1
ÄB. Tomash Peta, ÄB. Jan Pawel Lenga och Bisk. Athanasius Schneider

 

Deklaration om de oföränderliga sanningarna om det sakramentala äktenskapet

Efter publiceringen av den apostoliska exhortationen ”Amoris Laetitia” (2016) utfärdade olika biskopar tillämpningsnormer på lokala, regionala och nationella nivåer beträffande den sakramentala disciplinen för de troende, kallade ”omgifta skilda”, som fortfarande har en maka eller make i livet med vilken de är förenade med ett giltigt sakramentalt äktenskapsband, men likväl har inlett ett stadigvarande samboende more uxorio [”på äktenskapligt sätt”, ”som vore de man och hustru”] med en person som inte är deras legitima maka eller make.

Ovannämnda regler föreskriver bland annat att de personer som kallas ”omgifta skilda” i enskilda fall kan motta botens sakrament och den heliga kommunionen samtidigt som de fortsätter att leva habituellt och avsiktligt more uxorio med en person som inte är deras legitima maka eller make. Dessa pastorala normer har fått godkännande från olika auktoriteter inom hierarkin. En del av dessa normer har till och med fått godkännande av Kyrkans högsta myndighet.

Spridandet av dessa kyrkligt godkända pastorala normer har orsakat en stor och fortgående förvirring hos de troende och ibland prästerskapet. Det är en förvirring som rör de centrala uttrycken för livet i Kyrkan, så som det sakramentala äktenskapet med familjen, huskyrkan [se Katolska Kyrkans Katekes 1655-1658] och den heliga eukaristins sakrament.

Enligt Kyrkans lära bildar det sakramentala äktenskapliga förbundet en huskyrka (se Andra Vatikankonciliets encyklika Lumen gentium , 11). Att låta ”omgifta skilda” troende få tillträde till den heliga kommunionen, som är det högsta uttrycket för Kristi Brudgummens enhet med Sin Kyrka, innebär i praktiken en form av godkännande eller legitimerande av skilsmässa och i den meningen en form av införande av skilsmässa i Kyrkans liv.

Nämnda pastorala normer visar sig i praktiken och med tiden vara ett sätt att bana vägen för ”skilsmässornas gissel” (ett uttryck som används i Andra Vatikankonciliets pastoralkonstitution Gaudium et spes, 47). Det handlar om att sprida ”skilsmässornas gissel” till och med i det kyrkliga livet när Kyrkan istället, på grund av Hennes ovillkorliga trohet till Kristi lära, borde vara ett bålverk och ett tydligt motsägelsens tecken mot skilsmässornas gissel, ett gissel som dag för dag grasserar allt värre i det civila samhället.

Vår Herre och Återlösare Jesus Kristus bekräftade, med största allvar och tyngd, otvetydigt och utan att medge något som helst undantag, Guds vilja beträffande det absoluta förbudet mot skilsmässa. Ett godkännande eller en legitimering av att äktenskapets heliga band kränks, också indirekt genom den nämnda nya sakramentala disciplinen, är en allvarlig motsägelse av Guds uttryckliga vilja och Hans bud. Detta bruk utgör därför en väsentlig förändring av Kyrkans tvåtusenåriga sakramentala disciplin. En väsentligt förändrad disciplin leder till slut till en förändring i den gällande läran.

Kyrkans beständiga läroämbete, som börjar med alla apostlarnas och påvarnas läror, har bevarat och troget fört vidare, såväl i doktrinen (i teorin) som i den sakramentala disciplinen (i praktiken) på ett otvetydigt sätt, utan skuggan av ett tvivel och alltid i samma betydelse och mening (eodem sensu eademque sententia), Kristi kristallklara undervisning i det som gäller äktenskapets oupplöslighet.

Till följd av dess gudomligt upprättade natur får sakramentsdisciplinen aldrig motsäga Guds uppenbarade ord och Kyrkans tro på det ingångna och fullbordade äktenskapets absoluta oupplöslighet. ”Sakramenten förutsätter inte bara tron – genom ord och föremål livnär, styrker och uttrycker de också tron; därför kallas de ‘trons sakrament'” (Andra Vatikankonciliets konstitution Sacrosanctum Concilium, 59). ”Därför kan ingen sakramental rit förändras eller manipuleras efter ämbetsbärarens eller gemenskapens behag. Inte ens kyrkans högsta auktoritet kan ändra liturgin efter behag, utan enbart i trons lydnad och i religiös vördnad för liturgins mysterium” (Katolska Kyrkans Katekes, 1125).

Av sin natur exkluderar den katolska tron en formell motsägelse mellan tron, som bekänns, å ena sidan, och sakramentens liv och praktik, å andra sidan. I den bemärkelsen kan vi också förstå följande bekräftelse från läroämbetet: ”Denna klyfta mellan den tro som många bekänner sig till och deras dagliga liv förtjänar att räknas bland vår tids allvarligare förvillelser” (Andra Vatikankonciliets pastoralkonstitution Gaudium et spes, 43) och ”Därför måste sambandet med Kyrkans lära alltid finnas med i hennes konkreta pedagogik, och denna får aldrig särskiljas från hennes lära” (Johannes Paulus II:s apostoliska exhortation Familiaris Consortio, 33).

Med tanke på den avgörande betydelse som äktenskapets och den heliga eukaristins lära och disciplin har, måste Kyrkan tala med en och samma röst. De pastorala normerna vad gäller äktenskapets oupplöslighet får därför inte vara motsägande mellan ett stift och ett annat, mellan ett land och ett annat. Alltsedan apostlarnas tid har Kyrkan efterlevt denna princip, vilket S:t Irenaeus av Lyon vittnar om: ”Kyrkan bevarar, fastän utbredd i hela världen till jordens ände, då Hon har mottagit tron från apostlarna och deras lärjungar, denna undervisning och denna tro med omsorg och tror, som om Hon bebodde ett enda hus, på samma identiska vis, som om Hon hade endast en själ och ett hjärta, och predikar trons sanning, undervisar den och vidareför den med en samfällig röst, som om Hon endast hade en mun” (Adversus haereses, I, 10, 2). S:t Thomas av Aquino meddelar oss samma eviga princip för Kyrkans liv: ”Forna tiders folk och dagens har en och samma tro, annars skulle det inte finnas en och samma Kyrka” (Questiones Disputatae de Veritate, q. 14, a. 12c).

Följande varning från påven Johannes Paulus II förblir aktuell och giltig: ”Förvirringen, skapad i många troendes samvete genom skiljaktiga meningar och läror i teologin, i predikningarna, i katekes­under­vis­ningen, i den andlig vägledningen om allvarliga och känsliga frågor om kristen moral, leder till att den sanna känslan för synd försvagas så till den grad att den nästan utsuddas” (Apostoliska exhortationen Reconciliatio et Paenitenia, 18).

Betydelsen av följande uttalanden från Kyrkans läroämbete är fullt tillämplig på doktrinen och den sakramentala disciplinen beträffande ett ingånget och fullbordat äktenskaps oupplöslighet:

  • ”Ty Kristi Kyrka, som den vaksamma väktare Hon är och försvarare av dogmerna, som anförtros Henne, förändrar aldrig något, tar aldrig bort något, lägger aldrig till något; istället hanterar Hon noggrant de uråldriga doktrinerna, som fädernas tro har överlämnat, troget och klokt. Hon strävar efter att undersöka och förklara dem på sådant sätt att de himmelska lärornas uråldriga dogmer skall framstå tydligt och klart, men behålla sina fulla, fullständiga och riktiga natur och endast skall växa inom sitt eget genus – det vill säga inom samma dogm, i samma mening och i samma betydelse” (Pius XII, dogmatiska bullan Ineffabilis Deus).
  • ”När det gäller själva sanningens substans, har Kyrkan den heliga plikten inför Gud och människor att tillkännage den, att undervisa den utan utspädning, såsom Kristus uppenbarade den, och det finns inga tidsvillkor som kan minska allvaret i denna skyldighet. Det binder i samvetet varje präst som är anförtrodd uppdraget att undervisa, förmana och vägleda de troende” (Pius XII, tal till församlingspräster och fastepredikanter, 23 mars 1949).
  • ”Kyrkan historiserar inte, relativiserar inte enligt den profana kulturens metamorfoser Kyrkans natur som alltid är lik och trogen sig själv, som Kristus ville den och autentisk tradition fulländat den” (Paulus VI, Predikan, 28 oktober 1965).
  • ”Det är en enastående kärlekshandling gentemot själarna att inte undanhålla något av Kristi frälsningsbringande lära” (Paulus VI, encyklikan Humanae Vitae, 29).
  • ”Eventuella uppkommande äktenskapliga problem löses utan att förvränga eller kompro­missa med sanningen” (Johannes Paulus II, apostoliska exhortationen Familiaris Consortio, 33).
  • ”Kyrkan är på intet sätt vare sig upphovsman till eller domare över denna norm [i den gudomliga moraliska lagen]. I lydnad mot den sanning som är Kristus, vars avbild speglas i den mänskliga personens natur och värdighet, tolkar Kyrkan den moraliska normen och framlägger den för alla människor av god vilja, utan att förtiga dess krav på radikalitet och fullkomlighet” (Johannes Paulus II, apostoliska exhortationen Familiaris Consortio, 33).
  • ”Den andra principen är sanningens och konsistensens princip, varigenom Kyrkan inte kan gå med på att kalla gott för ont och ont för gott. Med utgångspunkt i dessa två komplementära principer kan Kyrkan blott inbjuda sina barn som befinner sig i dessa smärtsamma situationer att närma sig den gudomliga barmhärtigheten på andra sätt, dock inte genom botens och eukaristins sakrament innan de har uppnått de nödvändiga dispositionerna” (Johannes Paulus II, apostoliska exhortationen Reconciliatio et Paenitentia, 34).
  • ”Kyrkans fasthet i att försvara de universella och oföränderliga moraliska normerna är inte alls avskräckande. Dess enda syfte är att tjäna människans sanna frihet. Ty det finns inte någon frihet förutom eller i motsats till sanningen ” (Johannes Paulus II, encyklikan Veritatis Splendor, 96).
  • När det handlar om moraliska normer som förbjuder det som i sig självt är av ondo, finns det inga privilegier eller undantag för någon. Det spelar ingen roll om man är världens herre eller ‘fattigast av de fattiga’ på jordens yta. Inför moralens krav är vi alla absolut lika” [kursivering i originalet] (Johannes Paulus II, encyklikan Veritatis Splendor, 96).
  • ”Skyldigheten att upprepa denna omöjlighet att beviljas tillträde till eukaristin krävs för autentisk pastoralvård och för en genuin omsorg om dessa troendes och hela Kyrkans välbefinnande, eftersom det indikerar de nödvändiga villkoren för den fullständiga omvändelse till vilken alla alltid är inbjudna av Herren” (Påvliga rådet för legislativa texter, Deklaration om tillträdesmöjlighet för de skilda och omgifta till den heliga kommunionen, 24 juni 2000, n.5).

I egenskap av katolska biskopar, som – enligt det Andra Vatikankonciliets undervisning – måste försvara trons enhet och Kyrkans gemensamma disciplin, och vaka över att hela sanningens ljus går upp för alla människor (se Lumen Gentium, 23), är vi av samvetet förpliktade att mot bakgrund av den nu grasserande förvirringen förkunna den oföränderliga sanningen och den lika oföränderliga sakramentala disciplinen beträffande äktenskapets oupplöslighet enligt det kyrkliga läroämbetets tvåtusenåriga och oförändrade undervisning. I denna anda upprepar vi:

  • Sexuella relationer mellan personer som inte är förbundna med varandra i ett giltigt äktenskap – vilket är fallet med s.k. ”omgifta skilda” – strider alltid mot Guds vilja och utgör en grov skymf mot Gud.
  • Ingen omständighet eller ändamålsenlighet, inte ens en möjlig ansvarsförsvagning eller förminskad skuld, kan göra sådana sexuella relationer till en positiv moralisk verklighet och Gudi behagliga. Detsamma gäller för de andra negativa föreskrifterna i Guds tio budord. Ty ”det finns handlingar som per se och av sig själva, oberoende av omständigheter, alltid är allvarligt onda på grund av deras syfte” (Johannes Paulus II, apostoliska exhortationen Reconciliatio et Paenitentia, 17).
  • Kyrkan saknar den ofelbara nådegåva som krävs för att bedöma det inre nådetillståndet hos en medlem av de troende (se Trientkonciliet, session 24, kap. 1). Förbudet mot tillträde till den heliga kommunionen för de s.k. ”omgifta skilda” utgör alltså inte en dom över deras nådetillstånd inför Gud, utan en bedömning utifrån den synliga, offentliga och objektiva karaktären av deras situation. På grund av sakramentens och Kyrkans synliga natur, beror mottagandet av sakramenten nödvändigtvis på de troendes motsvarande synliga och objektiva situation.
  • Det är inte moraliskt tillåtet att ingå i sexuella relationer med en person som inte är ens legitima make/maka för att förment undvika en annan synd. Ty Guds Ord undervisar oss att det inte är tillåtet att ”göra det onda, på det att det goda må följa” (Rom 3:8).
  • Sådana personers tillträde till den heliga kommunionen kan endast tillåtas när de med hjälp av Guds nåd och en tålmodig, individuell pastoral vägledning fattar den ärliga föresatsen att från och med nu upphöra med sådana sexuella relationer och att undvika skandal. Det är på detta sätt som sann urskiljning och autentisk pastoral vägledning alltid har kommit till uttryck i Kyrkan.
  • Personer som habituellt ägnar sig åt utomäktenskapliga sexuella relationer kränker med sin livsstil de oupplösliga, sakramentala äktenskapsband som förbinder dem med deras legitima make/maka. Av denna anledning kan de inte delta ”i ande och sanning” (Joh 4:23) vid Kristi eukaristiska bröllopsmåltid, även med hänsyn till orden i den heliga kommunionens rit: ”Saliga de, som äro kallade till lammets bröllopsmåltid!” (Upp 19:9).
  • Uppfyllandet av Guds vilja, såsom uppenbarat i Hans tio budord och i Hans uttryckliga och fullständiga förbud mot skilsmässa, utgör människornas sanna andliga goda här på jorden och leder dem till kärlekens sanna glädje i det eviga livets frälsning.

Som biskopar i det pastorala ämbetet, de som verkar för att sprida den katolska och apostoliska tron (”cultores catholicae et apostolicae fidei”, se Missale Romanum, Canon Romanus), är vi medvetna om detta vårt tunga ansvar och om vår plikt inför de trogna som av oss förväntar sig en offentlig och otvetydig bekännelse av sanningen och den oföränderliga kyrkliga disciplinen rörande äktenskapets oupplöslighet. Av denna anledning får vi inte vara tysta.

Vi bekräftar därför i S:t Johannes Döparens, S:t John Fishers, S:t Thomas Mores och den Saliga Laura Vicuñas anda, och i många andra kända och okända bekännares och martyrers anda som stod fast vid äktenskapets oupplöslighet:

Det är inte tillåtet (non licet) att rättfärdiga, godkänna eller legitimera, vare sig direkt eller indirekt, skilsmässa och utomäktenskapliga stadigvarande sexuella relationer genom en sakramental disciplin i vilken s.k. ”omgifta skilda” ges tillträde till den heliga kommunionen, i detta fall en disciplin som är helt främmande för den katolska och apostoliska trons hela tradition.

Genom att utfärda denna offentliga deklaration inför vårt samvete och inför Gud som skall döma oss är vi uppriktigt övertygade om att vi gjort en kärlekens och sanningens tjänst gentemot Kyrkan i våra dagar och den högste Översteherden, den helige Petri efterträdare och Kristi Ställföreträdare på jorden.

31 december 2017, på den heliga familjens högtid, året för hundraårsjubileet av vår Frus uppenbarelser i Fatima.

Tomash Peta, ärkebiskop av Astana, Kazakstan

Jan Pawel Lenga, ärkebiskop av Karaganda, Kazakstan

Athanasius Schneider, hjälpbiskop av Astana, Kazakstan

Janis Pujats, kardinal och ärkebiskop emeritus av Riga, Lettland

Carlo Maria Viganò, ärkebiskop i Italien och f.d. apostolisk nuntie i USA

Luigi Negri, ärkebiskop emeritus av Ferrara-Comacchio, Italien

Andreas Laun, hjälpbiskop emeritus av Salzburg, Österrike

Rene Gracida, biskop emeritus av Corpus Christi, Texas, USA

Marian Eleganti, hjälpbiskop av Chur, Schweiz

Elmar Fischer, biskop emeritus av Feldkirch, Österrike

 

Post Scriptum: Faktum är att ett gudomligt bud, i detta fall det sjätte budet – det sakramentala äktenskapets absoluta oupplöslighet, en gudomligt etablerad regel – innebär att dem som befinner sig i ett tillstånd av allvarlig synd inte kan tillåtas den heliga kommunionen. Detta undervisas av den hel. Paulus i hans brev ingivet av den Helige Ande i 1 Korinthierbrevet 11, 27-30 och detta kan inte sättas till omröstning, lika lite som Kristi gudomlighet kan avgöras genom omröstning. En person som fortfarande befinner sig i det oupplösliga sakramentala äktenskapsförbundet och som trots detta lever i ett stadigvarande och äktenskapsliknande förhållande med en annan person kan enligt gudomlig lag inte tillåtas ta del av den heliga kommunionen. Att tillåta det skulle innebära att Kyrkan offentligt och skändligt legitimerar förnekelse av det kristna äktenskapets oupplöslighet och på samma gång upphäver Guds sjätte bud: ”Du skall icke begå äktenskapsbrott”. Ingen mänsklig instans, inte ens en påve eller ett ekumeniskt koncilium, har makt och mandat att, om än bara på det minsta sätt eller endast indirekt, ogiltigförklara något av de tio budorden eller Kristi gudomliga Ord: ”Hvad således Gud har sammanfogat, skall människan icke åtskilja” (Matt 19:6). / Biskop Athanasius Schneider.

Skrivet av: Berndt David Assarsson | 19 mars 2018

Predikan om Marie bebådelse

annunciation

Predikan om Marie bebådelse

I Faderns, Sonens, och den helige Andes namn, Amen.

Idag skulle jag vilja säga några ord om vår välsignade Frus bebådelse. Det är ett lämpligt tema då vi nästa vecka firar Marie moderskaps fest [11 oktober]. Dessutom befinner vi oss i rosenkransens månad, och det första glädjerika mysteriet är som ni vet just Marie bebådelse, som firas den 25 mars. Då detta är under fastan flyttas alltid denna festdag till en annan dag om den infaller på en söndag. Av denna anledning är det vanligt att prästerskapet inte predikar om Marie bebådelse eftersom dess festdag aldrig infaller på en söndag. Därför vill jag ta tillfället i akt att tala med er om denna den heliga rosenkransens stora mysterium, som är ett centralt mysterium för vår tro, som vi nu skall se.

Marie bebådelse ägde rum den 25 mars, vilket är samma dag som vår Herre dog på. Nu celebrerar Kyrkan inte detta nödvändigtvis varje år på detta datum p.g.a. de regler som rör firandet av påsken, men det datum vår Herre dog var den 25 mars. Och Herrens födelse bebådades, som ni vet, av Ärkeängeln Gabriel. Hans namn på hebreiska betyder ”Gud är min styrka”. Det står i evangeliet att vår Fru var trolovad till den hel. Josef vid denna tid, men vi ser att de ännu inte lever tillsammans. Så vad betyder denna term, ”trolovad”? Det betyder inte att hon bara var förlovad. Begreppet syftar på en sed hos judarna som innefattade en privat vigselceremoni – paret utväxlade äktenskapslöften privat – men de skulle ännu inte leva tillsammans. Senare anordnades ett högtidlig giftermål där brudgummen skulle anlända i en högtidlig procession till brudens föräldrahem och ta med sig henne tillbaka till sitt nya hem. Det finns en referens till detta i Matteusevangeliet och det är liknelsen om de tio jungfrurna som väntar på brudgummens ankomst. Vi kan se en mycket högtidlig ceremoni och brudgummen anländer försenad, så de oförståndiga jungfrurna somnar och deras lampor slocknar, däremot förblir de förståndiga jungfrurna vakna och fyller på sina lampor och när brudgummen anländer går de in i porten med honom. De oförståndiga jungfrurna lämnas utanför. Denna liknelse utspelar sig mot bakgrund av denna sed med den högtidligare ceremonin kontra den enklare ceremonin. Vår välsignade Jungfru och den hel. Josef hade redan utfört den enklare bröllopsceremonin. De var verkligen man och hustru.

Ängeln träder rakt in i Marias hem. Han har mänsklig form. Men det är inte korrekt att säga att han hade en verkligt mänsklig kropp. Han antog mänsklig skepnad och då han var övernaturlig, gick han, precis som vår Herre efter uppståndelsen, genom väggar. Och ängeln säger till henne: ”Var hälsad, full av nåd!” Den grekiska term som den hel. Lukas använder för att säga ”full av nåd” (κεχαριτωμένη, kecharitōménē) betyder ett permanent tillstånd av nådens fullhet, ett tillstånd som började i det förflutna och som fortsätter här och nu. I huvudsak betyder det ”allra högst benådad” eller ”allra mest älskad” i Guds ögon. Och denna term är den bibliska grunden för läran om Marie obefläckade avlelse, ty termen betyder ett ursprungligt och beständigt tillstånd i nådens fullhet som nu fortsätter. [Engelsktalande] protestanter översätter detta på ett ytterst otillräckligt sätt, de säger ”högt gynnade kvinna” [highly favoured woman]. Det är en himmelsvid skillnad mellan att vara en kvinna högt gynnad av Gud, och att vara full av nåd från sin begynnelse. Det är en himmelsvid skillnad ty det har funnits många högt gynnade kvinnor i det gamla testamentet, men den allraheligaste Jungfrun är den enda som av himmelen kallas full av nåd. Ängeln säger ”Herren är med dig”. Det betyder att Gud är med henne på ett mycket särskilt sätt, annars skulle ängeln inte ha sagt så. Om Gud hade varit med henne på det vanliga sättet, på det sätt Han är med varje rättfärdig människa, hade ängeln inte yttrat denna särskilda hälsning. Den heliga skrift är mycket ekonomisk. När någonting sägs är det fullt med mening och betydelse. Detta är en generell sanning om den heliga skriftens beskaffenhet. Ett enda ord eller en enda fras är full av mening; Om ängeln sa det har det en speciell betydelse. Och han tillägger ”Välsignad är du bland kvinnor”. Det betyder att vår Fru är unik bland kvinnor eftersom hon har privilegiet att vara både jungfru och moder. Det står vidare att vår Fru blir förskräckt av ängelns storslagenhet. Änglar gör alltid människor förskräckta. Tänk på änglarna i Betlehem när de uppenbarade sig i skyn och sa ”Ärad vare Gud i höjden och frid på jorden åt människor som har Guds välbehag”, det står att herdarna greps av stor fruktan. Och när de heliga kvinnorna gick till Kristi grav och såg ängeln sitta där blev de rädda. Ängeln var tvungen att säga ”Var inte rädda!” När Sakarias var i templet och ängeln Gabriel uppenbarade sig för honom greps han av fruktan. En ängel är ett mycket mäktigt och kraftfullt väsen. När de uppenbarar sig för människor, uppträder de mycket storslaget och respektingivande. Det är ett väsen vars like vi aldrig har sett tidigare. Även i mänsklig skepnad framträder deras storslagenhet och styrka.

Dessutom blev vår Fru bestört över ängelns överdådiga lovord. Vi måste komma ihåg att vår Fru är fullkomligt ödmjuk. Den ende som är mer ödmjuk än vår Fru, är vår Herre själv. Hur ödmjuk vår Fru än var, var vår Herre oändligt mycket mer ödmjuk i sin helga mänsklighet. men icke desto mindre härskade ödmjukhetens perfektion i det obefläckade hjärta som ängeln beskådar och hon besväras av dessa lovord, hon önskar att vara inget. Den välsignade Jungfruns tre framträdande nåder är hennes ödmjukhet, kyskhet och kärlek till nästan. En kärlek till nästan genom vilken hon ville medverka till mänsklighetens återlösning. Det är passande att dessa hänför sig till henne på ett särskilt sätt då dessa är de tre dygder som präster bör eftersträva: ödmjukhet, kyskhet och kärleken till nästan; dvs. nit för själar. De har således den allraheligaste Jungfrun som sin förebild i dessa dygder. Hon fann nåd inför Gud tack vare sin dygd. Så pass mycket att vi kan säga att hon drar Gud till sig själv. Du kanske invänder med att säga att det ju är Gud som skapade jungfru Maria och benådade henne med allt det som gör henne till den hon är, och det är förvisso helt sant, men förställ dig att du i din trädgård planterar en vacker rosenbuske och gör dig omaket att vattna, tillföra näring och skydda mot allt som kan vara till skada. Du ser till att busken växer i rätt temperatur och under rätt mängd solsken. Busken blommar ut i de vackraste, väldoftande och ljuvligaste tänkbara rosor. Även om det egentligen är tack vare dig som resultatet blir så underbart, glädjer du dig ändå över att rosenbusken är så ljuvlig. Även om Gud skapade vår Fru till sin avbild på ett särskilt sätt, och formade själv henne till sitt tabernakel där Han skulle bo, gläder Han sig ändå åt henne tack vare hennes dygder. Vi skulle kunna säga att hon med sina dygders skönhet drar Gud till sig själv så pass mycket att hon skall bli havande med Gud i sitt sköte. Jesajas profetia infrias därmed i och med bebådelsen; ”Se, jungfrun ska bli havande och föda en son, och man ska ge honom namnet Immanuel. Det betyder: Gud med oss”. Den allraheligaste Jungfrun är därför verkligen Guds moder eftersom hennes Son verkligen är Gud. Det är inte korrekt att säga att det gudomliga blev till genom henne, Maria är inte ursprunget till Gud. Gud existerade naturligtvis innan Maria födde Jesus. Men eftersom vi inte kan dela på Kristus – Han har en gudomlig natur och en mänsklig natur oupplösligt och oskiljaktigt (men utan förvandling eller sammanblandning) i en enda person – så kan vi inte heller dela på Maria och hennes havandeskap och nedkomst. Personen som Maria födde var sann Gud och sann människa. Maria födde Jesu gudomliga natur lika mycket som hon födde Jesu mänskliga natur. Således säger vi tillbörligen, rätteligen och sannerligen att Maria är Guds moder. Ängeln säger att barnet som hon ska föda är Guds Son och Han skall rädda världen. Ängeln säger också att Han skall härska i Jakobs hus för evigt. Detta ”Jakobs hus” är Kyrkan. Judarna var på den tiden Jakobs hus. Jakob var Abrahams barnbarn och därmed en av judarnas största patriarker. Faktum är att ”Israel” är ett annat namn för Jakob. Anledningen till att det judiska folket kallas Israel är att det är Jakobs andra namn. Jakobs hus betyder alltså det gamla testamentets egendomsfolk, men de flesta förnekade Jesus Kristus som Messias och strax därefter förstördes Jerusalem och tempeloffren upphörde. Med Kristi korsoffer uppgick det gamla förbundet i, och fick sin uppfyllelse i, det nya testamentet, det nya förbundet. [Pius XII, Mystici corporis Christi, 29] Kyrkan är alltså det nya Israel [Katolska kyrkans katekes, 877], det nya Jakobs hus som förvaltar och bekänner Abrahams och Jakobs messianska tro, och vi kristna är det nya egendomsfolket [Vat. II, Nostra aetate, 4] i egenskap av andliga avkomlingar till Abraham, ”arvingar efter löftet” som den hel. Paulus säger [Gal. 3:26-29]. Kristus börjar sitt styre – i Jakobs hus – i Sin välsignade moders sköte. Detta är Kristus konungens avlelse och Han regerar redan i Marias sköte. Han fortsätter att regera i sitt offentliga liv och han fortsätter sedan att regera genom apostlarna och i hela Kyrkans liv till den yttersta tiden, och Han kommer att fullborda sin regering i Jakobs hus på domedagen då hans kunglighet kommer att vara ytterst uppenbar.

Vår allraheligaste Jungfrus enda tvekan  inför vad ängeln föreslår är det sätt på vilket det ska ske. Hon har avlagt ett löfte om evig jungfrulighet, ett kyskhetslöfte. Detta förstår vi av hennes ordval: ”Jag vet inte av någon man”. Hon skulle inte ha sagt så om hon inte redan tidigare hade lovat Gud sin jungfrulighet. Kom ihåg att hon är gift, ändå säger hon ”Jag vet inte av någon man”. Det är analogt med om du frågar en vän om han eller hon vill ha en drink, och vännen svarar ”Jag dricker inte”, underförstått: ”Jag dricker aldrig, jag har bestämt mig för att aldrig göra det”. Hon säger alltså ”jag vet inte av någon man” fastän hon är gift vilket tyder på ett kyskhetslöfte. Det är så kyrkofäderna alltid har förstått och förklarat denna text.

Vi har all anledning att lovorda Jungfru Marias kärlek sitt kyskhetslöfte, så stark att hon föredrog att hellre vara sitt löfte trogen än att få äran att bli Guds moder. Tänka sig, hon får besök av en ängel som säger att hon kan bli Guds moder – men hon invänder! Invändningen är att hon inte kan kompromissa med sin heliga jungfrulighet. Det är först när ängeln försäkrar att hennes kyskhet inte kommer att kränkas som hon samtycker till att bli Guds moder. Då jungfru Maria blev havande av den helige Ande är vår Herre inte Adams son utan Guds son. Han är den nye Adam men inte son av Adam. Därför ådrog han sig inte, i sin heliga mänskliga natur, Adams arvsynd då arvsynden överförs av fäder, inte mödrar. Kristus är inte son till Adams efterkommande, utan Guds son. Därför säger ängeln, ”Därför skall ock det heliga, som skall födas av dig, kallas Guds Son”. Lägg märke till att han säger ”det heliga”, Sanctum på latin. Detta visar att vår Herre inte endast var en ”helig man” utan snarare Gud själv. St. Bernhard av Clairvaux säger att ängeln kallar Honom ”det heliga” eftersom det egentligen inte finns något lämpligt begrepp att beskriva Honom med  – man kan bara kalla Honom ”det heliga”. Ängeln berättar för jungfru Maria om den hel. Elisabets mirakulösa havandeskap med den hel. Johannes Döparen, en händelse som bekräftar den mirakulösa karaktären i Kristusbarnets avlelse i Marias sköte.

Och här slutar ängeln tala och tystnad infinner sig. Han inväntar vår Frus svar. Om vår Fru ger sitt samtycke kommer den anda personen i den allraheligaste Treenigheten att bli kött i hennes sköte. Det är som om hela mänskligheten väntar tillsammans med ängeln. Hela det förtappade människosläktet, alla som lider under synd, dem som redan har syndat och dem som skall synda, väntar med ängeln på jungfru Marias svar. Vad ska hon säga? Det var den helige Ande som formade Kristi mänsklighet i vår Frus sköte även om det var den andra personen i den allraheligaste Treenigheten som blev kött. Det var den tredje personen som formade Kristi mänsklighet i vår välsignade Fru och gav denna mänsklighet liv, därför säger vi att vår Fru blev ”havande av den helige Ande”, ibland säger vi ”undfått av den helige Ande”, men tanken är ”genom den helige Andes aktiva handling över henne”. Vår Frus svar kommer i form av en ödmjukhetsförklaring: ”Se, jag är Herrens tjänarinna; varde mig efter ditt ord”. Hon säger inte, ‘jag samtycker till att vara Guds moder’ utan endast ‘varde mig efter ditt ord’, dvs. ‘genom att bevara min jungfrulighet vilket du har lovat, enligt ditt ord’. Det är i detta ögonblick som Guds Son blir människa i henne. Lägg märke till att vi knäböjer både i Credo och i det sista evangeliet när det omnämner detta heliga ögonblick. Under den heliga mässan, i Credo, Et incarnatus est, och i det sista evangeliet, Et Verbum caro factum est, knäböjer prästen och hela Kyrkan med honom då detta är historiens heliga ögonblick. På somliga ställen är det sed, åtminstone under min uppväxttid, att knäböja, vart man än befinner sig, under Angelus, när man säger ‘Och Ordet blev kött’.  Detta är vår tros hjärtpunkt, vi hade aldrig blivit återlösta om det inte vore för detta heliga mysterium, vi knäböjer eftersom vi högtidlighåller detta ögonblick som ägde rum vid bebådelsen. Vi knäböjer inför vår Gud som blev människa, ty vår religion är den inkarnerade Gudens religion. Därför knäböjer vi också inför altarets heliga sakrament. När vår Fru blev havande av Gud i sitt sköte fick hon en stor ökning av nåd eftersom värdigheten av att vara Guds moder kräver nåder i proportion till detta, så hon mottog nåder i överflöd, och bebådelsen är därför det ögonblick då vår Fru blev Guds moder. Och vi betygar vår Fru den högsta av vördnad just eftersom hon är Guds moder. Alla hennes andra privilegier, alla hennes andra hederstitlar, alla andra anledningar till varför vi ärar henne, flödar ur detta bebådelseögonblick. Den heliggörande nåden är Guds liv i själen, den gör oss som Gud. Vår välsignade Fru hade denna nåds fullhet då Gud beredde henne till att bli Guds moder. Och så bereder Gud nåder för oss. Låt oss undvika att medvetet sätta hinder i vägen för denna nåd genom kärlek till synd, låt oss snarare likt jungfru Maria dra Gud till oss genom ett liv i ödmjukhet, helig kyskhet – var och en efter sin plats i livet – och i kärlek till nästan.

I Faderns, Sonens, och den helige Andes namn, Amen.

Av: Biskop D.S.

Mer om Marie bebådelse här.

Skrivet av: Berndt David Assarsson | 12 mars 2018

S:t Gregorius den Store

Gregorius1

Idag firas enligt den traditionella romerska kalendern S:t Gregorius den Store (540-604), påve och en av de fyra stora Västerländska kyrkofäderna och Kyrkolärare.

Helige Gregorius Den Stores Mäktiga Bön för en Själ i Skärselden, föregås med ett stort löfte: ”Efter det att man bett följande böner varje dag under en månads tid befrias den själ som man bett för, samma dag som detta fullbordats, även om den själen var dömd till att renas i Skärselden till tidens slut”:

”Herre Jesus Kristus, denna bön ber jag till åminnelse av Din dödskamp, alla Dina Sår, Dina lidanden, Din blodssvett och de fruktansvärda grymheter Du genomlidit av kärlek till oss. Jag bönfaller Dig att offra Ditt blodssvett, Ditt Blod och Dina lidanden till den Himmelske Fadern som gottgörelse för de synder som N. har begått.
Fader vår. Var hälsad Maria.

Herre Jesus Kristus, denna bön ber jag till åminnelse av Din dödskamp, Dina lidanden och Ditt martyrium och allt det som Du har genomlidit för oss, särskilt då Ditt Hjärta brast. Jag bönfaller Dig att offra Ditt martyrium och allt Ditt lidande som gottgörelse till den Himmelske Fadern för alla de synder i tankar, ord, gärningar och underlåtelser som N. ´s själ är skyldig till.
Fader vår. Var hälsad Maria.

Herre Jesus Kristus, denna bön ber jag till åminnelse av den stora kärlek som Du har för människosläktet och som fick Dig att komma från Himmelen till jorden för att gå igenom lidanden, martyriet och själva döden. Jag bönfaller Dig för den kärleks skull med vilken Du öppnade Paradiset för rövaren Dismas, som genom sina synder hade förlorat sin rätt till Ditt Rike, att offra som gottgörelse till Din Himmelske Fader Dina oändliga förtjänster för att N. ´s själ ska befrias från Skärseldens renande lidande.
Fader vår. Var hälsad Maria.

Min kärleksrike Jesus, jag offrar Dig N. ´s själ och ber Dig att rädda och helga E honom/henne genom Ditt lidande, Dina gärningar, dygder, förtjänster, böner, inre och yttre smärtor i Ditt heliga liv, lidande och fruktansvärda död på Korset, Ditt Heliga Blod, som Du utgöt för vår frälsnings och räddnings skull, tillsammans med Ditt Gudomliga Hjärtas förtjänster och Marias, Josefs och alla helgons förtjänster.
I Faderns och Sonens och den Helige Andes Namn. Amen.

”Från ungefär tiden för påven S:t Gregorius den store [† 604] har vi mäss­texten, dess ordning och struktur som en helig tradition, vilken ingen har dristat sig röra bortsett från oväsentliga detaljer” (Fader Adrian Forte­scue, The Mass: A Study of the Roman Liturgy, 1912, s. 173.)

S:t Gregorius den store blev påve 590 och regerade till sin död 604. Hans ar­bete under dessa fjorton år trotsar nästan all beskrivning. Bland de många vik­tiga reformer han företog märks inte minst de på liturgins område. Hans regeringstid som påve markerar en epok i den romerska mässans his­to­ria, och det är mässan som han lämnade den i arv som vi i allt väsentligt fort­farande har idag. Han samlade det gelasianska sakramentariet till en bok, ute­lämnade mycket, men förändrade lite. Vad vi idag kallar det grego­ri­anska sakramentariet kan inte tillskrivas påven personligen då det bland an­nat innehåller en mässa för hans festdag, men det baseras tvivelsutan på hans liturgireform och inkluderar material skrivet av hans hand.

S:t Gregorius den stores reformer kännetecknas framför allt av trohet till de tra­ditioner som hade mottagits och överlämnats. (Rotbetydelsen av det la­tins­ka ordet traditio är ”överlämnande”, lämna vidare, förmedla eller över­fö­ra. [På svenska har vi verbet tradera, som just betyder att muntligt eller skrift­ligt förmedla, överföra, meddela från släkte till släkte, vidareföra.]) Hans reformer bestod huvudsakligen av förenkling och mer välordnat ar­range­­mang av den befintliga riten – reducering av de böner som varierade med kyrkoåret [mässproprierna] i mässan till tre (kyrkobön/kollektbön, sec­­reta och postkommunionsbön) och reducering av de variationer som un­­der denna tid gjorde sig gällande inom kanonbönen, prefationerna och yt­­ter­li­ga­re former av Communicantes och Hanc Igitur. Dessa variationer hörs fort­fa­rande vid ett fåtal tillfällen såsom jul och påsk. Hans främsta ar­be­­te var säkerligen den romerska kanonbönens slutgiltiga bearbetning. Lek­ti­­onariet gavs också slutgiltig form, men skulle ändock komma att senare un­dergå betydliga förändringar. Mässordinariet enligt 1570 års missale av S:t Pius V (1566-1572) överensstämmer mycket väl, bortsett från smärre tillägg och förstärkningar, med mässordinariet som fastställdes av S:t Gre­gorius den store. Det är också denne påve vi i stor utsträckning har att tac­ka för kodifieringen av den ojämförliga liturgiska sång som bär hans namn.

Den av S:t Gregorius den store reformerade romerska mässan spred sig efter hand och blev förhärskande inte endast i Italien, utan även bortom Al­­perna. Den romerska kyrkans anseende, hennes liturgis sobra natur och det faktum att apostlafurstens och många andra martyrers gravar fanns i Rom, bidrog till att ge den romerska liturgin en stark prägel av autenticitet och auktoritet.

S:t Gregorius, påve, kyrkolärare, den romerska liturgins store patron, bed för oss!

Skrivet av: Berndt David Assarsson | 07 mars 2018

Konciliet i Jerusalem – föreningen mellan dogm, praxis och andlighet

Council of Jerusalem

Konciliet i Jerusalem – föreningen mellan dogm, praxis och andlighet

Av Veronica Arntz

Den katolska trons enighet är sådan att dogm, praxis och andlighet inte kan skiljas från varandra. Medan var och en av dem är distinkt när det gäller deras handlingar, är alla samma i objektet, nämligen Jesus Kristus själv. Alla tre befinner sig inom samma sfär, och de upplyser varandra.

För att förstå hur alla tre är sammanbundna med varandra kan vi läsa om konciliet i Jerusalem som beskrivet i Apostlagärningarna 15, som betraktas som Kyrkans första koncilium. Här, på detta koncilium, finner vi förebilden för hur dogm, praxis och andlighet är beroende av varandra och helt fokuserar på Jesus Kristus. En sådan granskning av Apg 15 är till gagn för oss i det tjugoförsta århundradets Kyrka då vi står inför en kris för att förena dogm, praxis och andlighet.

I Apg 15 sammankallas konciliet i Jerusalem för att lösa en av de första teologiska debatterna i Kyrkan; den om omskärelse. Vid denna tid sprider och predikar Paulus och Barnabas evangeliet, men människor har kommit från Judéen och förklarar för folk att den judiska omskärelsen är nödvändig för hedniska konvertiter (Apg 15:1). Vi läser följande om situationen: ”Då nu en stor tvist uppkom mellan Paulus och Barnabas och dem, beslöt man, att Paulus och Barnabas och några af de öfriga skulle för denna frågas skull fara upp till apostlarne och de äldste i Jerusalem” (Apg 15:2). Somliga sakkunniga tolkar ”en stor tvist” som situationen där Paulus tillrättavisade Petrus, som beskrivet i Galaterbrevet 2. Som Paulus förklarar, ”ty innan några hade kommit från Jakobus, åt han tillsammans med hedningarne, men då de kommo, drog han sig undan och afsöndrade sig af fruktan för dem, som voro af omskärelsen” (Gal 2:12). Med andra ord, Petrus tillrättavisas av Paulus för att han är rädd för dem som håller fast vid omskärelsen, vilket i sin tur resulterar i att han drar sig tillbaka från att äta med hedningar; han upphör att ”bryta bröd” med dem, den tidiga Kyrkans uttryck för firandet av  Eukaristin (Luk 24:30, Apg 2:42). Paulus tillrättavisar Petrus med rätta då det är Kyrkans mission att predika Evangelium för de hedniska folken.

Trots att Petrus här gör fel i sin praxis kan han i egenskap av den förste påven aldrig ofelbart undervisa felaktigt i frågor och tro och moral. Vid konciliet ställer sig således Petrus upp efter att apostlarna och de äldste har diskuterat frågan och säger: ” I män och bröder, I veten, att Gud från de första dagarna bland oss träffade det val, att hedningarne genom min mun skulle höra evangeliets ord och blifva troende. Och Gud, som känner hjärtan, har vittnat genom att gifva den Helige Ande åt dem liksom åt oss; och han har icke gjort någon skillnad mellan oss och dem, då han renade deras hjärtan genom tron. Hvarför fresten I då nu Gud genom att lägga ett ok på lärjungarnes nacke, hvilket hvarken våra fäder eller vi förmådde bära; utan vi tro, att vi varda saliga genom Herrens Jesu Kristi nåd, på samma sätt som äfven de” (Apg 15:7-11).

Efter detta tal ”teg hela mängden” (Apg 15:12) ty nu när Petrus har talat är det sista ordet i frågan.  Petrus har talat om Kyrkans dogm: Hedningarna behöver inte omskäras för att bli frälsta eftersom inte ens judarna har klarat av att bära bördan. Hur kan de förvänta sig att hedningarna ska bära ett ok som inte ens judarna kunde bära? Dessutom har hedningar redan konverterat och låtit sig döpas; t.ex. har Kornelius och hela hans hushåll konverterat och döpts genom den Helige Andes nåd (Apg 10). Av denna anledning tycks det inte nödvändigt att pålägga dem omskärelsens börda. På så sätt hade omskärelsepartiet delvis rätt: Omskärelse är nödvändigt, men det rör sig om hjärtats omskärelse (Jer 31:31-34), i enighet med det nya förbundet, genom att avvisa världen i dopet.

Denna dogmatiska proklamation är inte skild från efterföljande praxis. Efter att Petrus har talat ställer sig Jakob upp och säger i full enighet med Petri uttalande om hedniska konvertiter: ”Därför håller jag före, att man icke skall oroa dem af hedningarne, som omvända sig till Gud, utan man skall skrifva till dem att afhålla sig från afgudarnes besmittelser, från otukt, från det, som blifvit kväfdt, och från blod” (Apg 15:19-20). Jakob tänker praktiskt här: Även om hedningarna inte kommer att bli ombedda att låta omskära sig för att nå frälsning, så finns det somliga seder som de bör avstå från för att betraktas som en del av Kristi Kropp. Precis som judarna inte kan äta av avgudaoffer eller delta i okyska aktiviteter, så måste också hedningarna följa samma regler. Detta är den ”pastorala” tillämpningen av den dogmatiska proklamationen. Petrus är inte ”mjuk” i sin proklamation mot kravet på omskärelse för frälsning; snarare erkänner han fullständigt hedningarnas situation, och Jakob gör vidare tillämpning vad gäller de bruk som hedningarna måste undvika.

Hur är allt detta kopplat till andlighet? För Paulus är korsfästelsen högre än omskärelsen, ty det gamla förbundets lag gavs för överträdelser, eller synd (Gal 3:19). Som Paulus förklarar, ”Och jag lefver, dock icke mera jag, utan Kristus lefver i mig. Men hvad jag nu lefver i köttet, det lefver jag i tron på Guds Son, som har älskat mig och utgifvit sig själf för mig. Jag förkastar icke Guds nåd; ty om rättfärdigheten kommer genom lagen, så har Kristus dött till ingen nytta” (Gal 2:20-21). Paulus förklarar här den enkla sanningen att då vi är förenade med Kristus genom Hans korsfästelse, så är den gamla lagen inte längre nödvändig (förutom de tio budorden som är skrivna i varje människas hjärta). Rättfärdiggörelse kommer inte genom omskärelse; snarare blir vi rättfärdiga tack vare Kristi korsfästelse. Således skulle dt vara fel att hävda att hedningarna måste låta sig omskäras för att motta frälsning och rättfärdiggörelse när detta i själva verket kommer ur Kristi korsfästelse. Dessutom minns vi att Petrus upphörde att bryta bröd med hedningarna först när frågan om omskärelse blev ett problem. Eftersom omskärelse inte krävs för frälsning kan hedningarna delta i Eukaristin, vilket innebär att de fullt ut kan vara förenade med Herren.

I den Katolska Kyrkan idag ser vi alltför många exempel på hur man för den ”pastorala omtanken” om och ”beledsagningen” av individens skull särar på dogm, praxis och andlighet. Denna dissonans blir uppenbar i debatterna kring kommunion för ”skilda och omgifta”. Nu senast såg vi denna dissonans i kardinal Marx’ synbara stöd för välsignelseceremonier för samkönade par. Han rapporteras ha sagt att ”det kan inte finnas regler” angående denna fråga, ty beslutet bör fattas av ”en präst eller pastoralarbetare” och beroende av det enskilda fallet. Oavsett om Marx faktiskt har godkänt dessa välsignelser och kommer att praktisera dem i sitt stift eller ej, är det uppenbart att sådana uttalanden är skandalösa för både katoliker och icke-troende. Till förmån för en missförstådd idé om ”pastoralt bruk”, har Marx i själva verket slitit sönder föreningen mellan dogm, praxis och andlighet. Kyrkans dogmer har alltid gjort gällande att även om individer med homosexuell läggning skall älskas och stöttas, så kan dessa läggningar aldrig praktiseras, inte ens i relationer. Istället har Kyrkan alltid kallat dessa individer – ja alla individer – att leva kyskt, då homosexuella relationer strider mot naturrätten.

Kyrkan har alltid praktiserat och kallat till detta liv i kyskhet för alla människor, inklusive dem med homosexuell läggning. Varje annat bruk, som välsignelse av samkönade relationer, strider mot Kyrkans dogmer. I ljuset av Kyrkans beständiga lära skulle det innebära raka motsatsen till pastoral omtanke att tillåta välsignelser av sådana relationer eftersom det inte vore det sant kärleksfulla att göra för dessa individer. Slutligen har Marx i sina uttalanden åsidosatt autentisk andlighet, som skulle ha stöttat dessa individer i att bära sina kors av homosexuella tendenser medan de lever i en kysk livsstil. Att stödja välsignelser av samkönade par stödjer bara villfarelsen att det är bättre att leva i enighet med sina känslor än med verkligheten och Kyrkans läror.

Vad som är nödvändigt i Kyrkan idag är förnyad förståelse för föreningen mellan dogm, praxis och andlighet . Om dessa skiljs från varandra eller om den ena betonas över den andra, kommer det inte finnas någon sann tillämpning av evangeliets budskap. Praxis och andlighet flödar ur dogm; om vi förändrar dogm kommer vi oundvikligen att förändra praxis och hur vi lever den dogmen i vår andlighet. Om vi förändrar praxis kommer det med all sannolikhet leda till en förändring av dogmen.

Låt oss slippa återuppleva S:t Hieronymus uttalande: ”En dag vaknade Kyrkan och fann sig vara ariansk”. Låt oss istället förbli förenade med Kristus genom en förening av dogm, praxis och andlighet.

Källa: One Peter Five

Citat ur NT: ‘Vår Herres Jesu Kristi Nya Testamente: Från Vulgatan Öfversatt af J. P. E. Benelius’. Stockholm 1895

Skrivet av: Berndt David Assarsson | 08 januari 2018

Reflektioner under Epifania om den kristna kallelsen

RavennaMosaicoDe tre vise männen, mosaik i Sant’Apollinare Nuovo, Ravenna (500-talet)

Evangelierna berätta mycket lite om de tre vise männen, eller magerna, som tog med sig guld, rökelse och myrra som gåvor från Österlandet för att tillbe det nyfödda Kristusbarnet. Även om traditionen säger att de var tre till antalet – Kasper, Melker och Balthasar – vet vi inte ens detta från Skriften.[1] Det vi vet är att dessa vise män, som var hedningar, följde en stjärna på himlen så att de kunde komma till Betlehem för att tillbe Kristus, Israels konung. När vi reflekterar över magernas berättelse kan vi lära oss något om vårt eget kall, nämligen att Gud kallar oss ut ur vår bekvämlighet för att söka honom på ett radikalt sätt, ut på korsets kungliga väg.

Det gamla testamentet profeterade magernas ankomst, även om profeterna inte kunde veta eller förstå att Gud själv skulle anta mänskligt kött och bli en av oss. En profetia ur Bileams mun, som sändes av Balak för att förbannas Israels folk, berättar om stjärnan som de vise männen kommer att följa: ”Jag ser honom, men inte nu, jag skådar honom, men inte nära. En stjärna stiger fram ur Jakob, en spira höjer sig ur Israel” (4 Mos. 24:17). Jesus Kristus, som är Davids son, Jakobs son, är stjärnan som kommer att gå upp och härska över hela Israel. Vidare ger Jesaja 60:1-6 en annan profetia; följande är epistelläsningen ur mässan på Epifania (enligt 1962 års missale). Det kan vara värt att citera hela stycket:

”Stå upp, Jerusalem, var ljus; ty ditt ljus kommer, och Herrens härlighet går upp över dig. Se mörker övertäcker jorden och töcken lägrar sig över folken, men över dig uppgår Herren, och hans härlighet uppenbaras över dig. Och folken skola vandra i ditt ljus och konungarna i glansen, som går upp över dig. Lyft upp dina ögon och se dig omkring: alla församlas hos dig; dina söner komma fjärran ifrån, och dina döttrar bida där vid deras sida. Vid den synen skall du stråla av fröjd, och ditt hjärta skall bäva och vidga sig; ty havets rikedomar skola föras till dig, och folkens skatter skola falla dig till. Skaror av kameler skola övertäcka dig, dromedarer från Madian och Efa; från Saba skola de alla komma, guld och rökelse skola de frambära och förkunna Herrens lov”.[2]

Det israelitiska folket får denna profetia när regeras av den den ovärdige kungen Achas. Herren lovar genom Jesaja att folket kommer att få upprättelse och ett ljus. Inte längre skall de vandra i mörker, Herrens ljus kommer att vägleda dem. Dem som har skingrats kommer att samlas igen och han profeterar direkt om de män som kommer från öst som har med sig guld och rökelse för att förkunna Herrens ära. Med andra ord: män som inte är israeliter kommer att förena sig med dem för att ge Gud lov och ära.

Dessa profetior uppfylls med Kristi födelse. De vise männen kom från Österlandet till Herodes i Jerusalem och sade: ”Var är den nyfödde judakonungen? Vi hava sett hans stjärna i östern och hava kommit för att tillbedja honom”[3] (Matt. 2:2). Vi är bekanta med berättelsen: Herodes, som känner sig hotad av denna nyfödde kung, ber männen att återvända genom Jerusalem när de har hittat den nyfödde kungen så att han också kan tillbe honom, men de vise männen återvänder hem med en annan väg. De citerar till och med profeten Mika, som förutspådde, ”Och du, Betlehem i Judalandet, är ingalunda den ringaste bland Juda furstestäder; ty av dig skall utgå den furste, som skall regera mitt folk Israel”.[4] (Mik. 5:2). Det betyder att de har observerat och lyssnat; De är bekanta med den judiska religionen.

De fortsätter att följa stjärnan tills den stannar över Betlehem och som vi läser i Matteusevangeliet 2:10-11: ”Men när de sågo stjärnan, uppfylldes de av en övermåttan stor glädje. Och de gingo in i huset, funno Barnet med Maria, dess moder, föllo ned och tillbådo det. Och de togo fram sina skatter och framburo sina gåvor: guld, rökelse och myrra”.[5]

Här ser vi att dessa tre hedniska vise män tillber Jesus Kristus, Kung över inte endast  israeliterna utan också över hela universum. Hur kan vi inte erkänna att Jesus är Gud? Ty annars skulle denna tillbedjan inte vara annorlunda än andra hedniska ritualer. Vi finner således uppfyllandet av profetiorna i Gamla testamentet: Kristus har kommit för att rekapitulera allt under sig själv, ty han har kommit för att sammanföra alla människor, även hedningarna, under sitt styre. Det faktum att magerna tillber Kristusbarnet bevisar denna verklighet.

Vad säger denna berättelse om magerna om vårt eget kall? Magerna var villiga att följa stjärnans tecken, om än genom trons gåva, för att tillbe en kung som inte var av deras egen religion – de färdades många långa mil för att visa sin trohet till den nyfödda kungen av Israel. Man kan föreställa sig de offer en sådan resa krävde, dessutom krävdes inte endast fysiska uppoffringar utan även uppoffringar i deras eget intellekt och vilja. De skulle förändras i grunden genom att tillbe den nye kungen; aldrig mer kunde de tjäna gudarna i deras egen religion, vad de än må vara. Också vi är kallade att gå ifrån vår bekvämlighet för att tillbe Kristkonungen. Vi som lever i det nya förbundet vet att vi är skyldiga Kristus allt – vi måste ge Honom hela vårt förstånd, hjärta, själ och väsen. Vi finner denna realitet uttryckt i epifaniamässans kollektbön:

Deus, qui hodierna die Unigenitum tuum gentibus stella duce relevasti: concede propitious; ut, qui jam te ex fide cognovimus, usque ad contemplandam speciem tuae celsitudinis perducamur. Per eumdem Dominum nostrum…

O Gud, som på denna dag genom en stjärnas ledning för hedningarna uppenbarat din enfödde Son, förläna oss nådeligen, att vi, som redan lärt känna dig genom tron, måtte nå fram till åskådning av ditt majestäts härlighet. Genom samme vår Herre…[6]

Vi, som har fått trons gåva, och inte blott en stjärnas tecken, är kallade att begrunda kungens skönhet. Vi är kallade att avvisa synd och Satan så att vi kan tillbe Kristus som kung över universum och över hela våra liv. Gömmer vi oss kanske bakom någon synd så att vi inte behöver ge allt till Kristus? Eller är vi som magerna som villigt gav upp allt för att tillbe Kristus som kung?

Berättelsen om magerna uppenbarar på ett underbart sätt Guds gudomliga försyn. Även på israeliternas tid var det Guds fulla avsikt att uppenbara sin Son för alla nationer och folk, så att alla människor skulle kunna tillbe honom. Hans försyn förutsåg vad som står skrivet till filipperna (2:9-11): ”Därför har ock Gud upphöjt honom och gifvit honom ett namn, som är öfver alla namn, på det att i Jesu namn alla knän skola böja sig, deras, som äro i himmelen, på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna, att Herren Jesus Kristus är i Gud Faderns härlighet”.[7]

Varenda knä – israelitiskt som hedniskt – skall böja sig inför Herren. Låt berättelsen om magerna påminna oss om den vårt kalls sublima karaktär, att också vi som Kristi lärjungar har kallelsen att överlämna våra liv till Kristus och tillbe Honom som kung över universum.

Av: Veronica A. Arntz. Källa: Rorate Caeli

Tillägg ur Latinskt-svenskt Missale för sön- och helgdagar, Stockholm, Katolska bokförlaget, Imprimatur 1934: ”Tretton dagar efter Jul (6 jan.) firar Kyrkan Gudamänniskans uppenbarelse (epiphania, grek. = uppenbarelse). Denna fest har till föremål tre uppenbarelser av Kristi Gudoms härlighet. I Kyrkans liturgi firas nämligen icke blott de vise männens från Österlandet hyllning av Jesusbarnet i Betlehem. På denna dag minnas vi även Herrens dop i Jordan, då Gud Faders röst förkunnade, att Jesus var hans älskade Son, samt det första underverk, varigenom Jesus uppenbarade sin gudomskraft, då han i Kana förvandlade vatten till vin. Epifaniafesten är den äldsta av alla kyrkofester bortsett naturligtvis från Påsk och Pingst, äldre än själva Julen. Festen firas därför med en högtidlig och oföränderlig oktav. Då de vise männen från Österlandet stå såsom de första representanterna för de troende ur hednafolken, har ”Heliga tre konungars dag” jämte oktav i hela Kyrkan, och i synnerhet i Rom, fått karaktär av missionsfest. Mellan Epifania och söndagen Septuagesima följer ett växlande antal söndagar, högst sex. Ju kortare tiden före Septuagesima är, desto längre blir i samma år tiden efter Pingst. De söndagsmässor, som icke få plats på söndagarna efter Epifania, bliva därför överförflyttade till kyrkoårets slut”.

[1] Påve Benediktus XVI, Jesus of Nazareth: Infancy Narratives (Città del Vaticano: Libreria Editrice Vaticana, 2012), 89 ff.

[2] Latinskt-svenskt Missale för sön- och helgdagar, Stockholm, Katolska bokförlaget, Imprimatur 1934, sid. 60.

[3] a.a., sid. 61.

[4] a.a., sid. 62.

[5] a.a., sid. 62-63.

[6] a.a., sid. 59.

[7] Vår Herres Jesu Kristi Nya Testamente, från Vulgatan öfversatt af J. P. E. Benelius, Stockholm, 1895.

Skrivet av: Berndt David Assarsson | 28 oktober 2017

Kristus konungens fest, sista söndagen i oktober. En kort betraktelse.

Christ-the-King4
Mina kära vänner och trogna!

Den vackra festen Kristus Konungen, som firas den sista söndagen i oktober, är lika gammal och vördnadsvärd som Kyrkan själv, även om den inte infördes i den universella kalendern förrän 1925 av påven Pius XI. I sin encyklika Quas Primas, om Kristi sociala kungadöme, ger denne påve oss huvudskälet till varför han ville att den högtidliga festen Kristus Konungen skulle firas liturgiskt. Skälet är att man i vår tid antingen medvetet ignorerar eller åsidosätter läran om Kristi kungadöme, såsom något som tillhör det förgångna. Vår Herres naturliga rätt att regera över nationerna[1] och i allas hjärtan förnekas av Kyrkans gudlösa fiender eller ignoreras av dem som har gett efter för religiös liberalism och indifferentism.[2] Så var det inte under många århundraden, när de europeiska nationer som utgjorde kristenheten alla underkastade sig Jesu Kristi milda ok.

Under trons århundraden förstod alla kristna, inklusive kungar och furstar, mycket väl vad Kristi kungadöme innebar. Såväl den sociala som den andliga ordningen var genomsyrad av en anda av undergivenhet och lydnad mot Jesus Kristus, konungarnas konung. Mina kära vänner, det är nödvändigt att samhället och familjen återfår denna anda.[3]

Låt oss nu betrakta Kristi konungadöme såsom vi finner det i den heliga Skrift och i Traditionen. Bibeln ger oss många bevis på Kristi konungadöme, både i gamla och nya testamentet. I gradualpsalmen i dagens mässa från psalm 71:8, 11 läser vi: ”Han skall härska från hav till hav och från floden ända till jordens yttersta gräns. Och alla jordens konungar skola tillbedja Honom, alla folk skola tjäna Honom”. Hallelujaversen i Kristus Konungens mässa är tagen från profeten Daniel 7:14: ”Alleluja, alleluja. Hans makt är evig makt, som icke skall fråntagas Honom, och Hans rike skall icke sönderfalla. Alleluja”. Dagens kyrkobön (Oratio) lyder: ”Allsmäktige, evige Gud, som i din älskade Son, världsalltets konung, velat förnya allt, giv nådeligen, att alla folk och nationer, vilka genom syndens elände blivit splittrade, måtte underkasta sig dens mildaste herravälde, vilken med dig lever och regerar i den Helige Andes enhet, från evighet till evighet”. I nya testamentet beskriver evangelierna den underbara rörande scenen där det nyfödda barnet i Betlehem, Gud inkarnerad, tillbeds av sin jungfruliga moder och den helige Josef. Senare anländer de vise männen, jordiska kungar, för att tillbe det gudomliga barnet och på så sätt vittna för kommande generationer om Kristi kungavälde. Jordiska kungar som erkänner sin himmelske kung! Festdagens evangelium ur Johannesevangeliet visar oss att Kristus själv bekräftar att Han är konung. Vår Herre svarar Pilatus, som hade frågat honom om Han var konung: ”Du säger det själv, att jag är en konung” (Joh.18:37).

Men vad är källan till Kristi kungadöme? Källan är trefaldig. För det första är Kristus konung därför att Han är universums Gud och skapare. Han råder över alla ting: andliga och materiella, synliga och osynliga. För det andra är Kristus konung därför att han har en mänsklig natur som har förenats med den gudomliga naturen. Genom denna mystiska och obeskrivbara förening av Kristi mänskliga natur med Gudomen, har Kristus som människa höjts över alla andra skapade varelser. Därför är Han i sanning kung över hela skapelsen. Slutligen är Kristus konung därför att Han är mänsklighetens återlösare, som befriat oss från syndens och djävulens slaveri med det oändligt höga priset av sitt blod. Kristus bevisar att Han är konung genom att använda den trefaldiga makt som alla kungar traditionellt haft: Han skriver lagar som vi måste lyda för att nå himlen. Han kommer att döma oss, först individuellt efter döden och sedan tillsammans med hela mänskligheten i den allmänna domen, när Han kommer tillbaka till jorden. Han har också makt att straffa oss, om vi skulle förolämpa Honom genom synd.

Mina kära vänner, nu måste vi undersöka hur detta kungadöme är beskaffat. Det är uppenbart att Kristi kungadöme är universellt. Det sträcker sig över individer och över samhällen. Det kan inte finnas någon aspekt av det mänskliga livet, vare sig religiös, politisk, ekonomisk eller privat (familjen), som inte hamnar under Kristus Konungens jurisdiktion och inflytande. Detta universella kungadöme är emellertid främst ett andligt rike, ty Kristus vill framför allt regera i våra hjärtan. ”Mitt rike är inte av denna världen”, svarade Kristus Pilatus. Han menade att Han ville upprätta sitt rike över våra sinnen och våra viljor, så att hela den mänskliga naturen underordnas Honom.

Hur underordnar vi oss Kristus Konungen och hur finner vi och inträder i Hans rike, då varje kung ju måste ha ett rike? Kristi kungadöme, eller rike, är först och främst Hans Kyrka[4] och genom dopet är vi alla medlemmar i Kyrkan och därigenom lemmar i Kristi mystiska kropp. Som katoliker är vi alla Kristus Konungens undersåtar. Men en jordisk kung har en tron och ett hov där han tar emot sina undersåtar, lyssnar på deras önskemål och tillmötesgår dem. Mina kära vänner, var finner vi Kristus Konungens tron och var är Hans hov där han tar emot sina gäster och undersåtar? Kristi tron är tabernaklet och det är genom att tillbe det heliga sakramentet som vi bevisar Honom vår undergivenhet och lojalitet. Kristus regerar i tabernaklet eftersom han redan har härskat på korset och det är genom korset som Han har vunnit sitt rike och besegrat sina fiender; ”och när jag har blivit upphöjd från jorden, skall jag draga alla till mig.” (Joh. 12:32).

Det är till det heliga mässoffret, som ju är en fortsättning på korsoffret, som Kristus vill dra hela mänskligheten och där ta emot deras ödmjuka undergivenhet, ge dem sin överflödande nåd och bota dem från allt det onda. Utan mässoffret kan det inte finnas någon verklig fred, varken i våra familjer, i samhället eller mellan folken. Kära vänner, Kristus vill dra oss alla till sig på korset. Men vem var den första som erkände Jesus som Konung, om inte den saliga jungfrun Maria, som var närvarande när hennes gudomlige Son korsfästes. Vad kan hon väl tycka om de synkretistiska[5] och indifferentistiska krafter och rörelser som strävar efter att slå ihop alla religioner – dessa rörelser som inte erkänner Kristus som konung och som mänsklighetens ende frälsare? Hur kan nationer och folk hoppas att finna enhet och fred om de inte underordnar sig Kristus och inträder i Hans rike? Guds Moder skulle aldrig godkänna någon rörelse som inte erkänner hennes Son som universell konung, som ensam är värd att prisas och som ensam kan ge oss sann och varaktig fred.

Som katoliker är vi skyldiga att bekänna vår tro på Kristi kungadöme, särskilt i dag, när sekulariseringen och liberalismen är så utbredda och Kristi rätt att härska över samhälle och individ förnekas.[6] Vi kan visa denna tro genom att delta i mässan med större iver och andakt. Låt oss slutligen vända oss till den saliga jungfrun, i vetskap om att eftersom hennes Son är kung, så är hon också drottning. Det Jesus har av naturen, det har hon av nåd. Hon är nådens tron. Må hon leda oss alla till sin gudomlige Son, Jesus, och må den dag då hennes obefläckade hjärta triumferar inleda Kristus Konungens sociala kungadöme.

Med vänliga hälsningar i Jesus och Maria
Fader B. King

[1] ”Nationerna kommer genom det årliga firandet av denna fest att påminnas om att inte endast privata individer utan också härskare och furstar är skyldiga att betyga offentlig ära och lydnad till Kristus”. Pius XI, Quas Primas.

[2] Indifferentism kallas i romersk-katolska kyrkan det kätteri enligt vilket en religion inte kan anses som bättre än någon annan, utan fastmer att de olika religionerna kan anses som likvärdiga och parallella vägar till människans frälsning. Fördömdes 1832 av påven Gregorius XVI i bullan Mirari Vos. Källa: Wikipedia.

[3] ”När människor väl erkänner, både i det privata och i det offentliga livet, att Kristus är konung, kommer samhället äntligen att få de stora välsignelserna i form av sann frihet, välordning och harmoni.” Pius XI, Quas Primas.

[4] ”Låtom oss bedja, högtälskade, för Guds heliga Kyrka, att vår Gud och Herre måtte nådigt bevara henne i fred och enighet över hela världen, underlägga henne alla furstendömen och makter och förunna oss att i ett stilla och fridfullt liv prisa Gud, den allsmäktige Fadern.” – Den första av de stora förbönerna i långfredagsliturgin (Missa Praesanctificatorum, de förut förvandlade offergåvornas mässa) enligt  den romerska ritens extraordinära form.

[5] Synkretism är ett teologiskt begrepp med betydelsen religionsblandning, eller att en religion under nytt namn utvecklas genom inhämtande av det ”bästa” från två eller flera etablerade religioner (se exempelvis manikeism). Vanligt i historien när kulturer möts och religioner blandas. [Voodoo, Palo, Santa Muerte och Santería är andra av katolska kyrkan fördömda exempel] Förekommer ofta i moderna religionsbildningar och strömningar som New Age. Cao Dai, som bildades i Vietnam på 1920-talet, har en brokig samling helgonfigurer, inklusive Karl Marx och Victor Hugo. Synkretism är även en komponent i swedenborgianismen. Källa: Wikipedia

[6] Så länge som nationer förolämpar vår älskade Frälsares namn genom att undertrycka varje omnämnande av det i sina regeringssammanträden och parlament, måste vi allt mer högljutt utropa Hans konungsliga värdighet och makt och desto mer allmänt hävda Hans rättigheter”. Pius XI, Quas Primas.

Den heliga Birgittas bön till Kristkonungen:

O min Herre Jesus Kristus, du är sannerligen alla änglars och människors överhuvud och en värdig konungarnas Konung och alla herrars Herre, eftersom du förrättar alla dina verk av sann och outsläcklig kärlek. Emedan du har låtit kröna ditt välsignade huvud med en törnekrona, därför vare ditt huvud prisat, och skall kosteligen smyckas med det kejserliga diademet. Och himmel och jord, havet och allt som skapat är, måtte i evighet vara ditt herravälde och din makt underdånigt och lydaktigt. Amen. (Källa: Oremus – svensk katolsk bönbok. Tredje upplagan, Stockholm 1940)

Labarum har tidigare skrivit om Kristus Konungens fest, här och här.

Skrivet av: Berndt David Assarsson | 21 oktober 2017

Salige Karl, 21 oktober

Karl
Salige Karl, kejsare av Österrike och apostolisk konung av Ungern, katolsk monark av Guds nåde, sitt folks glädje och stolthet, fredsstiftare och förebild för regenter, försvarare av Kyrkan och endräkt i kristenheten, offer för internationella krigsprofitörer och fiender till det katolska Europa. Ora pro nobis!

Hemsida: emperorcharles.org

Artikel på Katolsk Observatör: katobs.se/art_karlI.htm

Skrivet av: Berndt David Assarsson | 17 oktober 2017

Ett land har rätt till sina gränser

”Får gränser kontrolleras? Ja, varje land har rätt till kontroll över sina gränser, vem som kommer in och vem som lämnar, och länder som är i fara – för terrorism och liknande – har än större rätt till kontroll…”

Dessa ord av påven Franciskus i en intervju i spanska El País den 22 januari [2017], kom sannolikt som en överraskning för dem, både katoliker och icke-katoliker, som förutsatte att Kyrkan engagerar sig för oreglerad invandring. Ändock återspeglar den helige faderns ord Kyrkans beständiga lära, sprungen ur naturrätten, att nationen är en förlängning av familjen. Som påven St. Johannes Paulus II skrev i sin sista bok, Minne och identitet: ”Termen ‘nation’ betecknar en samhällsgemenskap hemmahörande på ett visst territorium och utmärker sig genom sin kultur. Katolsk sociallära håller både familjen och nationen för naturliga samhällen, inte resultatet av blott konvention”.

Nationens allmänna bästa
Liksom en familjefar inte bara har rättigheten utan också skyldigheten att beskydda dem under sitt ansvar, så har de vederbörliga och lagenliga myndigheterna i en stat skyldighet att använda sin makt för att främja nationens allmänna bästa. Skulle försiktighetsskäl – såsom fara ”för terrorism och liknande” – göra gällande att restriktioner för invandring ligger i det allmännas bästa, har dessa myndigheter inte bara rättigheten utan också skyldigheten att införa sådana restriktioner.

Som den katolska katekesen säger:

”De politiska myndigheterna kan med hänsyn till det allmänna bästa som de har omsorg om ställa rätten till invandring under olika rättsliga villkor, framför allt när det gäller invandrares plikter mot sitt nya land. Invandraren skall med tacksamhet respektera sitt värdlands materiella och andliga arv, lyda dess lagar och bidra till dess uppgifter” (2241).

Om vi följer logiken i påve Franciskus ord, (som inte bara återspeglar orden i katekesen utan även hans två omedelbara föregångares ord i deras årliga budskap för ‘Världsdagen för migranter och flyktingar’ liksom i deras andra skrifter på ämnet) så följer att dem som bestrider att ett land har rätt att kontrollera sina gränser, bestrider att landet har rätt att existera. Detta eftersom ett land utan viss kontroll över sina gränser i själva verket saknar gränser.

Allt detta tycks så uppenbart, inte enbart utifrån naturrätten utan även sunt förnuft, att man kan undra varför någon skulle förmoda att Kyrkan är för oreglerad invandring. En del av förklaringen ligger i den betoning som ofta läggs på en separat men relaterad aspekt av kyrklig lära: Nämligen den personliga rätten att migrera som härrör från människans inneboende värdighet.

Men medan rätten att migrera berör behovet av att tillåta någon i en svår situation att lämna sitt ursprungsland (och att ta med sig dem som står under dennes omsorg, framför allt familjen), betyder det inte en oinskränkt rätt att bosätta sig varhelst han önskar. Som katekesen säger (återigen i paragraf 2241): ”Bättre ställda länder är förpliktade att i möjligaste mån ta emot främlingen som söker trygghet och levnadsvillkor som han inte kan finna i sitt hemland” (kursivering tillagd).

Som uttrycket ”i möjligaste mån” gör klart är skyldigheten för att land att ta emot invandrare inte absolut, och den är delvis begränsad av kravet att mottagarlandets myndigheter agerar i sitt eget folks allmänna bästa. Mottagarlandets medborgare har rättigheter som följer av deras inneboende mänskliga värdighet. I sitt budskap till den 87:e ‘Världsdagen för migranter och flyktingar’ år 2001 sammanfattade påven St. Johannes Paulus II kortfattat dessa rättigheter:

”Följande är de specifika rättigheterna till sitt eget land; att leva fritt i sitt eget land; att leva tillsammans med sin egen familj; att ha tillgång till det som är nödvändigt för ett värdigt liv; att bevara och utveckla sitt etniska, kulturella och språkliga arv; att offentligt bekänna sig till sin religion; [och] att under alla omständigheter erkännas och behandlas enligt sin värdighet som människa”.

Kulturell stabilitet
Överallt i Johannes Paulus skrifter om migration och nationalitet (inklusive Minne och identitet), liksom i påve Benedikt XVI:s skrifter, upprepas detta tema: kulturell stabilitet och bevarande av nationell identitet är element i det allmänna bästa som måste tas med i beräkningen när ett land bestämmer sin migrationspolitik.

Således  fortsatte Johannes Paulus sitt budskap till den 87:e ‘Världsdagen för migranter och flyktingar’ år 2001:

”Utövandet av en sådan rättighet [alltså rätten att invandra till ett visst land] ska regleras, eftersom en urskiljningslös utövning kan vara skadlig och till förfång för det allmänna bästa och samhället som tar emot invandraren”.

En annan del av svaret på det vanligt förekommande förmodandet att den Katolska Kyrkan arbetar för obegränsad invandring kommer från Kyrkans diskussion om hur invandraren som redan har släppts in i ett visst land ska behandlas. I katekesen (återigen i paragraf 2241) finner vi följande uppmaning: ”Samhällets myndigheter skall se till att den naturliga rätt som ställer en gäst under värdens beskydd respekteras”.

När Kyrkan talar om att ”välkomna invandraren” förmodar hon det faktum att invandringen redan har skett. Kristen nästankärlek kräver att vi alla behandlar alla dem vi kommer i kontakt med, med den värdighet som de förtjänar. Detta berör alltså inte så mycket frågan om migrationspolitik (dvs. vem som får komma in i landet och under vilka förutsättningar), utan hur invandrare ska behandlas när de väl har blivit insläppta.

I denna kontext har påvarna Franciskus, Benediktus och Johannes Paulus alla diskuterat det verkliga problemet med ekonomiskt utnyttjande av invandrare, däribland sexuellt utnyttjade av kvinnor och barn, som alltför ofta drabbar dem som flytt sina hemländer för att undvika krig eller svält. Kyrkan har också påpekat att migration ofta är en desperat reaktion på en samhällskollaps i migrantens hemland och att konkreta åtgärder bör vidtas för att göra migration mindre nödvändig.

Som påve Benediktus skrev i sitt budskap till ‘Världsdagen för migranter och flyktingar’ år 2013:

”Redan innan rätten att migrera måste man på nytt bekräfta rätten att inte migrera, det vill säga att stanna kvar i sitt hemland; som [dåvarande] salige Johannes Paulus II fastställde: ‘Det är en grundläggande mänsklig rättighet att leva i sitt eget land. Denna rättighet blir emellertid verkningsfull endast när de faktorer som driver människor att emigrera ständigt hålls under kontroll'”.

En finstämd balans
Flyktingkriser som orsakas av krig, hungersnöd och annan ekonomisk förödelse kan inte lösas genom att kräva att andra länder öppnar sina gränser utan att ta vederbörlig hänsyn till sina egna länders allmänna bästa. Man måste sträva efter att ta itu med förhållandena i flyktingarnas hemland som ledde till att man ville migrera till att börja med. Migrationspolitik måste alltså bringa i jämvikt mellan ett lands plikt att främja sitt lands allmänna bästa och plikten att hjälpa andra i nöd, samtidigt som man säkerställer att de som faktiskt får invandra behandlas med den värdighet som alla finns i alla människor. Eller som påven St. Johannes Paulus II uttryckte det i sitt budskap till ‘Världsdagen för migranter och flyktingar’ år 2001:

”Utmaningen är att kombinera det välkomnande som tillkommer alla människor, särskilt de i nöd, med en beräkning av vad som är nödvändigt för att både lokalbefolkningen och de nyanlända ska leva ett värdigt och fridfullt liv”.

Den kloka tillämpningen av alla dessa konkurrerande rättigheter och skyldigheter tillkommer varje lands behöriga myndigheter och börjar, som påve Franciskus sade, med ”rätt till kontroll över sina gränser”.

Scott Richert är ansvarig redaktör för Chronicles: A Magazine of American Culture och katolicismkännare på About.com

Källa.

Older Posts »

Kategorier