Skrivet av: Berndt David Assarsson | 02 september 2019

Den helige Athanasius brev

Athanasius1

Utdrag ur den helige Athanasius brev till den trogna katolska återstoden under den arianska heresin på 300-talet.

”Må Gud trösta er! … Det som bedrövar er … är det faktum att andra har ockuperat kyrkorna med våld medan ni står utanför. Det är ett faktum att de besitter kyrkobyggnaderna – men ni besitter den apostoliska tron. De kan ockupera våra kyrkor, men de står utanför den sanna tron. Ni befinner er utanför gudstjänstlokalerna, men tron bor i er. Låt oss betänka: Vad är viktigare, platsen eller tron? Självklart den sanna tron. Vem har förlorat och vem har vunnit striden – den som besitter lokalerna eller den som besitter tron? Det är sant att lokalerna är av godo när den apostoliska tron där predikas; de är heliga om allt där sker på ett heligt sätt … Ni är de lyckliga, ni som förblir inom Kyrkan genom er tro, ni som stadigt håller fast vid grunden för den tro som har överlämnats till er från den apostoliska traditionen. Och om en avskyvärd avundsjuka har försökt skaka den vid några tillfällen, så har den inte lyckats. Det är de som har brutit sig loss från den i den nuvarande krisen. Ingen kommer någonsin att besegra er tro, älskade bröder. Och vi tror på att Gud kommer att ge oss våra kyrkor tillbaka en dag. Ju mer våldsamt de försöker ockupera gudstjänstlokalerna, ju mer avskiljer de sig således från Kyrkan. De hävdar att de representerar Kyrkan; men i själva verket är det de som utesluter sig själva från Henne och går vilse. Även om katolikerna trogna traditionen reduceras till en handfull, är det de som är Jesu Kristi sanna Kyrka”.
(Coll. Selecta SS.Eccl.Patrum, Caillau och Guillou Vol. 32, ss. 411-412)

Annonser
Skrivet av: Berndt David Assarsson | 31 juli 2019

S:ta Elin av Skövde

ElinavSkovde

S:ta Elin av Skövde – 30 juli

Martyr omkr. 1160.

Kyrkobön. Vi bedja dig, Gud, förläna oss på din heliga martyr Helenas förbön våra synders tillgift, och giv att vi, som fira hennes minne, genom hennes mäktiga bön i himmelen måtte undfå hjälp från ovan. Genom Kristus, vår Herre. Amen.

Källa: Oremus, tredje upplaga.

 

Skrivet av: Berndt David Assarsson | 29 juli 2019

S:t Olav

Olaf

S:t Olav, konung och martyr – 29 juli

S:t Olav satte sig Norges kristnande som mål. Hans strävanden fullbordades med hans död vid Sticklestad den 29 juli 1030. Begraven i Nidarosdomen, fordom den katolska Nordens förnämsta vallfärdskyrka.

Kyrkobön. O Gud, du konungarnas krona och martyrernas seger, förläna oss nådigt, att vi genom din helige konung och martyr Olavs beskydd och förbön må vinna den överflödande nåd, som vi uti hans lidande prisa, och så uppnå den livets krona, som du utlovat dem som älska dig. Genom Kristus, vår Herre. Amen.

Källa: Oremus, tredje upplagan.

Skrivet av: Berndt David Assarsson | 27 juli 2019

S:t Botvid

Botvid

S:t Botvid, martyr – 28 juli

S:t Botvid var av sörmländsk stormannasläkt; trons främjare i Södertörn. † omkr. 1120. Begraven i Botkyrka vid Stockholm.

Kyrkobön. Låt nådeligen, o Herre, våra hjärtan upplysas genom den sanna trons klarhet, och giv, att din helige martyr Botvids mäktiga förbön måtte bevara oss från alla hotande faror. Genom Kristus, vår Herre. Amen.

Källa: Oremus, tredje upplagan

Skrivet av: Berndt David Assarsson | 15 juli 2019

S:t David av Munktorp – 15 juli

David_Overselo
S:t David av Munktorp – 15 juli

Anglosaxisk munk. Västmanlands apostel, den förste biskopen i Västerås. † 1082. Begraven i Munktorp vid Västerås.

Kyrkobön. O Herre, må din helige biskop David bedja för oss hos dig, på det att vi genom hans förbön må uppnå, vad vi av egen förtjänst icke kunna erhålla. Genom Kristus, vår Herre. Amen.

Källa: Oremus, tredje upplagan.

Skrivet av: Berndt David Assarsson | 12 juli 2019

Kristus eller döden – valet år 1914

Kristus eller döden – valet år 1914

Hilary White

I år möjliggjorde regissören för ”Sagan om ringen”-filmerna, Peter Jackson, en unik inblick i modern historia. Producerad för att sammanfalla med 100-årsjubileet av det första världskrigets slut, skapade Jackson den otroliga dokumentären ”They Shall Not Grow Old”. Filmen visar arkivfilm på soldater i det stora kriget, noggrant redigerad med datorteknik för att visa oss en glimt av kriget såsom dessa unga män skulle ha sett det.

Filmen saktar ner filmhastigheten och rengör och färglägger övertygande originalfilmen för att visa oss de unga män – flera av dem bara pojkar – som vi lätt kan känna igen oss i själva. Filmen förflyttar kriget från en avlägsen och pittoresk förlorad era i det förflutna, stumfilmens värld med Charlie Chaplins komiska upptåg, till en omedelbar och humaniserad verklighet.

Jag betraktar dessa pojkars och unga mäns ansikten – i leende hälsa, spexande inför kameran, begravande sina kamrater och skadade och förblindade av gas – och kan inte låta bli att tänka på min farfar. Född i mars 1897 i Portsmouth, torde han ha varit bland de yngsta som tog värvning. Åldersgränsen var 19, men yngre accepterades med faderns tillåtelse, och somliga ljög helt enkelt om sin ålder.

Norman White tjänstgjorde i en stridsvagnsdivision under det mesopotamiska fälttåget. Dessa stridsvagnar var primitiva bortom ord i jämförelse med dagens militära maskiner och de betraktades som dödsfällor för männen inuti dem. Åtminstone besparades han de leriga skyttegravarna i Frankrike och stridsgasen.

Min mors farfar var redan officer och trädde in i kriget på hästrygg, en otänkbar och nästan absurd anakronism för oss idag. Familjehistorien förtäljer att hans häst på väg till ett av krigets tidiga blodbad i Frankrike tappade en sko. Min gammelfarfar, William Doloughan, dröjde kvar i en liten by för att låta en hovslagare sko om hästen medan resten av hans regemente fortsatte att rida med dragna värjor rakt mot tyska Maschinengewehr, de nya maskingevären, vilka mejade ner varenda man och häst.

Även om båda dessa förfäder överlevde det första världskriget för att tjäna i det andra, så gjorde miljontals andra inte det, och det kan argumenteras för att detta mänsklighetens första mekaniserade krig också dödade den gamla civilisation de föddes i.

Modernitetens väg fixerades i detta krig, dess verkliga syfte och natur skulle uppenbaras under de kommande hundra åren, massmordens århundrade. Männen som återvände hem var djupt förändrade av sina erfarenheter, men de förstod snart att världen de hade lämnat för att gå till krig för, världen de fick veta att de försvarade, också var borta för alltid.

Tidigare denna månad [april 2019] talade redaktören för The Remnant Michael Matt i en video om den nuvarande ordningens accelererande kollaps nu när den sekulära eliten, inklusive vårt kyrkliga ledarskap, har detroniserat Kristus som nationernas härskare. Nu när dessa moderna ideologiska människor har konsoliderat och befäst sitt absoluta styre befinner vi oss i sista etappen av deras ”nya världsordning” som inleddes 1918.

Resultatet av denna förkastelse av Kristus konungen har varit ett nedstigande i kaos som nu endast kan besvaras med den allsmäktiga Statens uppkomst, understödd av dödsmaskinerna. ”Du kan inte styra ett folk som inte har Gud och moralisk lag längre, och inte längre är kapabelt att styra sig självt […] Det enda sättet att upprätthålla något som liknar ordning i vårt samhälle är genom den allsmäktiga Statens råa makt. Som en ersättningsgud har nu Staten satt sig i Guds ställe”.

Fredspåvens varningar ignoreras
”Förändringen i människans idéer och moral är dessutom sådan, att om inte Gud snart kommer till vår hjälp, verkar civilisationens slut vara här” (Benedictus XV, Ad Beatissimi Apostolorum, 1914).

Allt kunde ha stoppats. Det kunde ha stoppats i sin larvfotsförsedda framfart i september 1914 om de europeiska stormakterna hade gjort ett enda val, en sista möjlighet att vända om vilken en god påve erbjöd dem. Deras vägran att göra detta val förde in hela världen på den väg vi alltsedan sedan dess befinner oss på.

Giacomo Paolo Giovanni Battista della Chiesa föddes 1853 i Genua och valdes att efterträda påve S:t Pius X i september 1914, bara en månad efter första världskrigets utbrott. Påven Benedictus XV gjorde till sin omedelbara uppgift att få de europeiska stormakterna att stanna upp och återvända till förhandlingsbordet och varnade dem för att de stod på randen till att förgöra hela sin civilisation.

Men medan påven älskade fred och förstod vad denna strid skulle leda till, önskade ett alltmer guldlöst, postkristet och blodtörstigt Europa krig. Man fnyste åt och förolämpande Fridsfurstens ställföreträdare, och kriget fortsatte för att direkt göra slut på 19 miljoner civila och militära liv och förvandla stora delar av världen till permanenta dödszoner. Således bekräftades vartenda varningens ord i påvens första encyklika Ad Beatissimi Apostolorum.

Kriget, skrev påven, utgjorde ”det kanske mest tragiska och sorgfyllda spektakel som finns dokumenterat”.

”På alla sidor gör krigets skräckfantom sitt inflytande kännbart: det finns knappt utrymme i människornas sinnen för någon annan tanke. Kombattanterna är de största och rikaste nationerna på jorden; vilket under att de försedda med de mest fruktansvärda vapen som modern militärvetenskap har utvecklat strävar efter att förgöra varandra med skräckens finesser. Ödeläggelsen och slakten känner inga gränser; dag för dag dränks marken med nyutgjutet blod och täcks av de sårades och dödades kroppar”.

”Medan otaliga trupper – krigets sorgliga kohorter – utkämpar rasande strider, slår sorg och nöd ned på varje stad och varje hem; dag för dag ökar det redan stora antalet änkor och föräldralösa, och med avbrott i kommunikationerna står handeln stilla; jordbruket överges; hantverken reduceras till inaktivitet; de rika är i svårigheter och de fattiga har hamnat i miserabelt elände. Alla befinner sig i nöd”.

Men trots denna mänskliga slakt utan motstycke förstod påven att detta bara var början och gick rakt in på sakens kärna:

”Det är inte den nuvarande blodsfejden allena som plågar nationerna och fyller Oss med oro och bekymmer. Det finns ett annat ont i det allra innersta hjärtat av det mänskliga samhället, en källa till vämjelse för alla som verkligen tänker, eftersom det redan har fört med sig och kommer att medföra många olyckor för nationerna och med rätta kan anses vara den främsta orsaken till det här förfärliga kriget.

Mer än ett årtionde innan hans efterträdare, Pius XI, skulle komma att skriva den stora encyklikan Quas Primas om Kristi sociala kungadöme, identifierade den arme förbisedde påven Benedictus XV den enda orsaken till den nyss påbörjade katastrofen i en enda brännande textrad:

Ty alltsedan den kristna visdomens föreskrifter och bruk upphörde att efterlevas i styrelsen av staterna, blev följden, då dessa i sig inbegrep institutionernas frid och stabilitet, att staternas grundvalar oundvikligen började att skaka”.

Avvisa Kristus som nationernas konung och människans värld kommer att rämna.
Den gamla ordningen, Kristi sociala ordning, som dessa människor gradvis förstört sedan ett århundrade tillbaka, måste helt utraderas och även minnet av den deformeras för att nästa fas skulle kunna inledas. Det var inte förrän vid krigets slut som de förvirrade teoretiska utkasten av 1800-talets galningar som Karl Marx och Friedrich Nietzsche under vapenhot påtvingades hela delar av mänskligheten. Dessa ideologier omvandlade vad som återstod av vår civilisation till vår tids mardrömslika surrealistiska landskap.

Nu befinner vi oss i den sista fasen i vilken de normala gränserna för objektivitet inte längre betraktas som bindande. Den mänskliga viljan – till makt, men också till lust och girighet – har kommit att utgöra sista ordet, och i en slutgiltig deklaration av civilisatoriskt vansinne har mekaniserat, medicinskt massmord förklarats som en ”mänsklig rättighet”.

Vad var betydelsen av det val som påve Benedictus XV ställde inför de europeiska stormakterna år 1914? Helt enkelt samma val och varning som Gud hade erbjudit människan sedan Mose tid.

Femte Moseboken 30:15-19:

Se, jag lägger i dag fram för dig livet och det goda, döden och det onda, då jag i dag befaller dig att älska Herren din Gud, att vandra på hans vägar och hålla hans bud och stadgar och rådslut, för att du ska leva och föröka dig och för att Herren din Gud ska välsigna dig i det land dit du kommer för att ta det i besittning. Men om ditt hjärta vänder sig bort och du inte vill höra, och om du blir förledd och tillber andra gudar och tjänar dem, så förklarar jag för er i dag att ni förvisso ska förgås. Ni kommer inte att leva länge i det land dit du drar över Jordan för att komma och ta det i besittning. Jag tar i dag himmel och jord till vittne mot er att jag har förelagt dig liv och död, välsignelse och förbannelse. Välj då livet, så att du och dina efterkommande får leva[Svenska folkbibeln].

Vad är denna övergripande princip för Kristi sociala kungadöme som de sista härskarna av den kristna sociala ordningen avvisade? Väldigt förenklat att det är den kristna moraliska lagen, ja, den kristna förståelsen av den mänskliga naturen och även av själva skapelsens natur och syfte, som är den sanna och måste utgöra den grundläggande principen för styrelseskicket.

Dessutom innebär denna verklighet följaktligen att de styrelseskick som motsätter sig den kristna moraliska ordningen är osanna, falska, ovärdiga och fullständigt måste förkastas. Nationerna måste styras som om Kristus är den Han sade sig vara, annars är vi förlorade.

Fel val i maskinernas tidsålder har kostat mer mänskligt liv än vad våra avlägsna förfäder på Mose tid någonsin hade kunnat föreställa sig. Den polsk-amerikanske diplomaten Zbigniew Brzezinski är bland dem som har försökt att uppskatta omfattningen av 1900-talets slakt. Han skriver att mellan 167 och 175 miljoner liv ”avsiktligt har släckts i politiskt motiverade blodbad” de senaste hundra åren. Detta inkluderar 87,5 miljoner döda i krig fördelat på 33,5 miljoner militärer och 54 miljoner civila; och 80 miljoner ”icke-krigsdödade”, främst genom kommunistiskt förtryck av ca 60 miljoner.[1]

Den simplistiska uppdelning, som används av de flesta nyhetsbyråer, av det politiska landskapet mellan ”liberala och konservativa”, ”vänster och höger”, bortser från eller uppfattar helt enkelt inte den större helhetsbilden. Om vi blickar tillbaka på vår närhistoria med trons ögon ser vi att den sanna uppdelningen av världen är mellan Kristi styre och Satans styre. Våra härskare har svalt den sataniska lögnen att vi genom att förneka Kristus nu är våra egna herrar, att människan råder av egen kraft. Men hundra år av massmord vittnar om sanningen.

Om den tidens människor, uppblåsta av satanisk stolthet, vägrade att höra påvens varningar, så kan vi åtminstone nu se tillbaka och förstå vad som har hänt oss, den verkliga naturen av det som har åsamkats oss.

Källa: The Remnant – Christ or Death: The Choice of 1914 

—————————————————————————————————-

Mer om påve Benedictus’ fredssträvanden finns att läsa här.

[1] 60 miljoner är bland de lägsta uppskattningarna av kommunismens offer. Somliga historiker har uppskattat att så många som 150 miljoner liv släckts av denna ideologi med olika medel. Och naturligtvis inbegriper inga av dessa uppskattningar de nu c:a 50 miljoner årligen dödade genom abort. Den kinesiska kommunistregimen skröt nyligen om att ha ”eliminerat” 400 miljoner av sin egen befolkning genom abort, främst flickor.

Skrivet av: Berndt David Assarsson | 09 juli 2019

Alla Sveriges skyddshelgons högtid

Alla Sveriges skyddshelgons högtid (duplex majus) – 9 juli

Helige Ansgar, helige Erik, heliga Birgitta och alla Sveriges skyddshelgon, som nu bedjen för oss vid den Högstes tron, I haven kämpat den goda kampen, bevarat tron och fullbordat loppet. I haven ingått i Herrens glädje och åtnjuten nu en salighet och härlighet, om vilken aposteln skriver: Vad intet öga sett och intet öra hört och vad i ingen människas hjärta har uppstigit, det har Gud berett dem, som älska honom. Vi glädja oss över eder sällhet, vi lyckönska eder till den härlighet, varmed Herren har krönt eder. I haven förkunnat Evangeliets glada budskap för våra fäder, I haven prytt detta land med edra dygders glans, I haven vittnat för Kristus genom edert heliga liv och eder heliga död. Arvingar eder tro och eder kärlek komma vi med förtroende till eder och åkalla eder, att I vid den Högstes tron fällen förbön för oss och våra familjer, för våra släktingar och vänner, för våra församlingar och för hela vårt land. Utbedjen oss i synnerhet riklig nåd att aldrig avvika från det Evangelium, på vilket I trott, att fritt och öppet bekänna den tro, för vilken I levat och dött. Genom eder tro haven I övervunnit världen och dess tredubbla lust: brinnande av kärlek till Kristus haven I följt honom efter, som är vägen, sanningen och livet; besjälade av helig längtan efter himmelens salighet haven I samlat skatter, som mal och rost icke förtära och tjuvar icke kunna stjäla. Bedjen för oss, att vi i tro och kärlek, i världs- och självförsakelse, i längtan och strävan efter himmelens skatter varda edra efterföljare, såsom I voren Kristi efterföljare. Höjen edra röster vid den Allgodes tron och nedkallen hans rika välsignelse över detta land och dess inbyggare, över denna stad och dess invånare, på det att alla, som hava god vilja, må komma till sanningens och kärlekens rike, på det att vi alla en gång må komma dit, där I nu med Kristus och alla hans utvalda härsken i evig salighet. Amen.

Heliga Maria, bed för oss
Helige Johannes Döparen,
Heliga apostlafurstar Petrus och Paulus,
Helige Laurentius,
Helige Nikolaus,
Alla de gamla svenska templens skyddshelgon,
Helige Ansgarius, Nordens apostel,
Helige Rimbert,
Helige Uno,
Helige Sigfrid,
Helige Eskil,
Helige David,
Helige Staffan,
Alla Guds Kyrkas sändebud till Norden,
Helige Botvid,
Helige Erik,
Helige Henrik,
Helige Brynolf,
Alla Sveriges heliga bekännare och martyrer,
Helige Helena,
Heliga Ingrid,
Heliga Birgitta,
Heliga Katarina,
Alla Sveriges heliga jungfrur och änkor,
Alla Sveriges heliga män och kvinnor,
Alla Guds helgon,
F. Bedjen för oss, Sveriges alla skyddshelgon,
Sv. Att vi må värdiga varda Kristi löften.
Låtom oss bedja. Värdes, o Herre, nådeligen se till vår svaghet med din mildhets ögon, och låt alla de straff, som vi genom våra synder rätteligen ha förtjänat, genom dina helgons, vårt fosterlands skyddspatroners förböner nådeligen avvändas från oss. Genom Kristus, vår Herre. Amen.

Källa: Oremus, tredje upplagan.

Skrivet av: Berndt David Assarsson | 22 juni 2019

S:t Thomas More och John Fisher – 22 juni

Thomas-Fisher

1 juli 1535 stod S:t Thomas More inför rätta, anklagad för högförräderi. Han fick frågan om han inte var halstarrig som vägrade erkänna kungens rätt att skilja sig och gifta om sig, då rikets i princip alla biskopar och högre lärosäten hade fastslagit att kungens rätt och mandat att göra så var förenligt med den kristna tron. Men S:t Thomas More åberopade lugnt hela kristenhetens samlade tro, Kyrkans historia och helgonen i himmelen som vägledande för sitt samvete:

”Om antalet biskopar och lärosäten är av sådan betydande vikt som Ers nåd tycks anse, ser jag ingen anledning, Ers nåd, varför det borde leda om mitt samvete. Ty jag tvivlar icke på att, även om så inte är fallet i detta rike [England], så är de lärda biskopar och dygdiga män som ännu lever i hela kristenheten och som delar min åsikt och övertygelse, inte färre till antalet. Men om jag skulle räkna alla dem som redan är döda, av vilka många nu är helgon i himmelen, är jag helt säker på att den absoluta lejonparten av dem skulle tänka som jag gör i ett fall som detta, när de ännu levde. Jag är därför inte skyldig, Ers nåd, att rätta mitt samvete efter åsikten i ett rike som går emot den samlade kristenhetens åsikt.”

Han förklarade att ingen världslig man, inte ens en kung, kan ha makt över andliga frågor. S:t Thomas More var beredd att hellre förlora makt, status och sitt eget liv än att kompromissa ett iota med den heliga katolska tron.

Domstolen fann S:t More skyldig till högförräderi och han marterades 5 dagar senare. Inför dem som församlats att bevittna halshuggningen förklarade han sig vara ”kungens trogna tjänare, men i första hand Guds”. När han hade reciterat klart Miserere (psalm 51) på knä bad bödeln – märkbart tagen och nervös – S:t Thomas om förlåtelse, men S:t Thomas reste sig upp, kysste och förlät honom och sa: ”Ta dig samman karl, och räds ej din syssla; min nacke är mycket kort; akta dig därför så att du inte slår snett och förlorar din ära”.

Han firas tillsammans med biskopen och kardinalen S:t John Fisher som marterades 22 juni 1535 för att ha vägrat att acceptera kung Henrik som överhuvud för Engelska kyrkan.

Heliga martyrer More och Fisher, bedjen för oss, att vi liksom er aldrig må avfalla från Din heliga Kyrkas tro och lära, inte ens när denna världens flyktigt mäktiga vill förmå oss därtill, på det att vi må vinna den eviga salighetens segerkrans och med er sjunga Herrens lov inför Hans tron!

”Och vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen, men förlorar sin själ?” (Matt. 16:26).

tower-hill-scaffold-execution-site-01

Avrättningsplatsen på Tower Hill, London

Skrivet av: Berndt David Assarsson | 29 maj 2019

Konstantin XI Dragases Palaiologos

Constantine XI

Konstantin XI Dragases Palaiologos, det Östromerska rikets heroiske, helgonlike och siste kejsare

29 maj 1453 föll Konstantinopel efter en 53 dagar lång och blodig belägring, en ofantlig tragedi för kristendomen vars militärhistoriska förlopp är väl dokumenterad. Här ska vi istället se närmare på den siste Östromerske kejsaren.

Konstantin XI Dragases Palaiologos (Κωνσταντῖνος ΙΑ’ Δραγάσης Παλαιολόγος) levde 8 februari 1405 -29 maj 1453 och föll i strid samma dag som staden och föll för islams horder. Han var den siste bysantinske (östromerska) kejsaren och medlem av huset Palaiologos. Han och hans äldre bror, Johannes VIII Palaiologos, var anhängare av en kyrklig återförening med Rom och båda blev katoliker, liksom kejsar Konstantin XI:s söner. Hans död markerar slutet på det Östromerska riket, som fortlevde 977 år efter det Västromerska rikets fall år 476 (återupplivat år 800 av Karl den store).

Han var det åttonde barnet av tio till kejsar Manuel II Palaiologos och kejsarinnan Helena Dragaš, dotter till den serbiske vasallen Konstantin Dragaš. Av respekt till sin moder la han till hennes efternamn Dragaš vid sin kröning. Samtida källor talar väl om kejsar Konstantin och han var högt ansedd av alla. När hans bror Johannes VIII Palaiologos var kejsare, utsågs han själv till despotes (”despot”, hade inte samma negativa konnotation som idag, utan betydde ”herre” eller ”mästare”) av Morea, det medeltida namnet på dagens Peloponnesos, i oktober 1443. Han regerade från palatset och fästningen Mystras, en befäst stad även kallad Sparta eller Lakedaimon pga. dess närhet till den gamla grekiska staden.

Konstantin XI var gift två gånger. Den 1 juli 1428 gifte han sig med Theodora Tocco, brorsdotter till Karl I Tocco av Epirus, och efter hennes död gifte han sig den 27 juli 1441 med Katerina Gattilusio, dotter till Dorino av Lesbos, men hon dog i augusti 1442 efter ett svårartat missfall. Båda äktenskap var barnlösa. Efter sin kejserliga kröning år 1449 lät Konstantin XI sända en delegation under ledning av Georgios Sphrantzes för att förhandla fram äktenskap med Mara Branković, dotter till den serbiske despoten Đurađ Branković och den bysantinska prinsessan Irene Kantakouzene. Förslaget välkomnades av Maras far, men det strandade då Mara själv invände eftersom hon tidigare hade lovat att ”om Gud någonsin släpper henne fri ur de otrognas fångenskap att leva ett liv i kyskhet och celibat i resten av sitt liv”. Efter den misslyckade frieriet arbetade Sphrantzes med att ordna ett äktenskap med en prinsessa från antingen kejsardömet Trabzon eller kungariket Georgien. Valet föll till slut på en georgisk prinsessa vars namn har fallit i glömska, dotter till kung Giorgi VIII. Sphrantzes initierade officiella samtal med den georgiske kungen, som hade sänt en ambassadör till Konstantinopel. Det blev överenskommet att Sphrantzes kommande vår skulle segla till Georgien för att hämta bruden till Konstantinopel, men dessvärre krossades Konstantins planer av händelserna år 1453 och dess katastrofala följder.

Medan hans äldre bror, Johannes VIII Palaiologos, deltog i konciliet i Florens i Italien och förhandlade fram en återförening av den ortodoxa grenen med den katolska stammen, regerade Konstantin i broderns ställe i Konstantinopel (1437–1440). Konstantin var en lika ivrig förespråkare av en återförening som sin bror. Vid konciliet i Florens titulerades Johannes VIII som ”romersk kejsare”, inklusive i förordet till dekretet för återföreningen, Laetentur Caeli  år 1439, och hans tron placerades, tillsammans med påven Eugenius IV:s tron, jämte den Västromerska kejsarens tomma tron – det ämbetet var temporärt sede vacante då rikets kurfurstar ännu inte hade kommit överens om en ny helig romersk kejsare. Konciliet i Ferrara hade flyttats till Florens i januari 1439 och gjort stadiga framsteg mot en formulering för återförening. Den 6 juli 1439 undertecknades Laetentur Caeli  av Patriark Josef II av Konstantinopel, tillsammans med alla österns biskopar utom en, Markus av Efesos, som i motsats till alla andra hävdade att Rom fortfarande var både heretiskt och schismatiskt.   

När de österländska biskoparna återvände hem fann de att överenskommelsen förkastades av majoriteten av munkarna, befolkningen och den världsliga makten med undantag för kejsarna Johannes VIII och Konstantin XI, vilka fortsatte att arbeta för återföreningen ända fram till det bysantinska rikets fall för det osmanska riket två decennier senare.

År 1446 återvände sultan Murad II, som inte var lika krigiskt lagd som somliga andra sultaner, från sin pensionering till det aktiva livet, för att återigen angripa östkristet territorium som vedergällning för påstådda kristna angrepp, och ledde en armé på 50’000-60’000 soldater in i Grekland för att ta makten från Konstantin i Morea. Konstantin och en av hans bröder Thomas förberedde sig för det oundvikliga slaget. Murad använde både kanoner och olika typer av belägringsvapen och belägringsstegar för att slå en bräsch i försvarsmurarna den 10 december 1446. Murads janitsjarer (tillfångatagna kristna barn som indoktrinerats och tränats till att bli fulländade muslimska slavsoldater) strömmade igenom öppningen och försvararna flydde i panik. Konstantin och Thomas undkom nätt och jämt Mystras med livet i behåll medan Murad skövlade kusterna och tog 60’000 fångar att säljas på de turkiska slavmarknaderna.

När Johannes VIII dog barnlös uppstod en konflikt mellan Konstantin och hans bror Demetrios Palaiologos om vem som skulle ärva tronen. Demetrios hade stöd av dem som motsatte sig den ortodoxa och katolska kyrkans återförening. Kejsarmodern Helena stödde Konstantin. De vände sig till sultan Murad II för att avgöra, eftersom Bysans numera var en osmansk vasallstat som betalade tribut. Murad föredrog Konstantin och den 6 januari 1449 kröntes Konstantin i katedralen i Mystras av den lokale biskopen. Även om det hade hänt förr så var det ovanligt för en kejsare att krönas i en provinsstad. Dåvarande patriark av Konstantinopel, Gregorius III, var positiv till unionen med Rom och ogillades av de flesta präster i staden. Konstantin visste att låta sig krönas av honom bara skulle spä på de rådande religiösa oenigheterna i huvudstaden.

Sultan Murad II dog 1451 och efterträddes av sin 19-årige son Mehmet II som var besatt av tanken på att erövra Konstantinopel och sökte ivrigt efter en anledning till att belägra sin vasallstad. Inför det förestående hotet och i elfte timmen proklamerades officiellt den kyrkliga unionen mellan Rom och Konstantinopel av Kardinal Isidor av Kiev i Hagia Sofia den 12 december 1452, och kejsar Konstantin XI tog emot kommunion från honom under liturgin samma dag. Stadens präster och folk accepterade motvilligt, åtminstone som en temporär lösning tills det turkiska hotet kunde slås tillbaka. Men det var försent. Den 29 maj 1453 föll Konstantinopel och med henne återföreningen.

Kejsar Konstantin ledde själv stadens försvar och stred aktivt med stort personligt mod tillsammans med sina soldater. Samtidigt använde han sina diplomatiska förmågor för att bevara den nödvändiga sammanhållningen mellan de genuanska, venetianska och grekiska trupperna. Den bysantinska ekonomins bedrövliga tillstånd förvärrade saken. Kejsaren vädjade om mer hjälp från Väst och åberopade den kyrkliga återföreningen i Florens. Konstantins högste minister och militära befälhavare Loukas Notaras fällde sina ökända ord: ”Bättre att leva under sultanens turban än under latinarnas mitra”. Han skulle dock inte själv få se sin önskan realiseras då han avrättades av turkarna efter stadens fall. I slutstriden tog kejsaren av sig sina kejserliga regalier och kännetecknande kläder och gjorde ett sista heroiskt motanfall tillsammans med sina soldater mot turkarna, och störtade mot de invaderande muslimska horderna med draget svärd, trogen och lojal till sista andetaget. Hans kropp identifierades aldrig av turkarna.

Han visste att han försvarade den gamla kristna staden Konstantinopel, det Östromerska riket och όι ρωμαίοι (hoi Romaioi, romarna, som de alltid hade kallat sig) mot de otrogna horderna, en sann kristen soldat som försvarade kristenhetens gränser, trogen intill döden. Han har förblivit grekernas (och alla kristnas) hjälte alltsedan dess.

Majorem hac dilectionem nemo habet, ut animam suam ponat qui pro amicis suis
μείζονα ταύτης ἀγάπην οὐδεὶς ἔχει, ἵνα τις τὴν ψυχὴν αὐτοῦ θῇ ὑπὲρ τῶν φίλων αὐτοῦ
Joh. 15:13

Hans söner var katoliker och levde i Väst och testamenterade titlarna ‘Konung av Jerusalem’ till den helige romerska kejsaren av tysk nation, och den heliga militära konstantinska St. Göransorden till grevarna Farnese av Parma, vars familjehuvud idag, greven av Calabrien, är ordens stormästare.

Ortodoxa och katoliker av östlig rit vördar honom privat som helgon och martyr (och av katolikerna som en förkämpe för kyrkornas återförening), men har aldrig officiellt helgonförklarats. En av anledningarna är att en helgonförklaring av den grekiska kyrkan det under osmanskt styret hade betraktats som en upprorshandling, och därför oklokt. Efter det grekiska självständighetskriget (1821-1831) ansågs en officiell helgonförklaring vara helt överflödig eftersom alla ändå överallt betraktade honom som helgon och martyr (eller etnomartyr, Eθνομάρτυρας). Uppförandet av en staty av ”Konstantin XI etnomartyren” på torget framför Atens katedral med formell kyrklig välsignelse kan dock betraktas som ett semi-officiellt erkännande. Festdagen är 29 maj.

Skrivet av: Berndt David Assarsson | 24 mars 2019

S:t Simon av Trento – 24 mars

Simon of trent

S. Simonis Tridentini, Innocentis et Martyris, ora pro nobis!

Oremus et pro perfidis Judæis: ut Deus et Dominus noster auferat velamen de cordibus eorum; ut et ipsi agnoscant Jesum Christum, Dominum nostrum.

Omnipotens sempiterne Deus, qui etiam judaicam perfidiam a tua misericordia non repellis: exaudi preces nostras, quaspro illius populi obcæcatione deferimus; ut, agnita veritatis tuæ luce, quæ Christus est, a suis tenebris eruantur. Per eundem Dominum nostrum Jesum Christum Filium tuum, qui tecum vivit et regnat in unitate Spiritus Sancti, Deus: per omnia sæcula sæculorum. Amen.

Låtom oss även bedja för de trolösa judarna, på det att vår Gud och Herre må borttaga täckelset ifrån deras hjärtan, att även de må erkänna Jesus Kristus, vår Herre.

Allsmäktige, evige Gud, du som icke utesluter de trolösa judarna från din barmhärtighet, hör de böner, som vi frambära för detta förblindade folk, att de må erkänna din sannings ljus, som är Kristus, och befrias från sitt mörker. Genom samme Jesus Kristus, vår Herre, din Son, som med Dig lever och regerar i den Helige Andes enhet, Gud, från evighet till evighet. Amen.

Older Posts »

Kategorier