Skrivet av: Berndt David Assarsson | 31 maj 2022

Heliga Jungfrun Maria, himmelens och jordens drottning

Mosaik, Santa Maria Maggiore

Den Heliga Jungfrun Maria, himmelens och jordens drottning, 31 maj

Bön:
Om ‘rättfärdighetens krona är förvarad för alla dem som älska Herrens tillkommelse’ (2 Tim. 4:8), huru härlig måste då icke den krona ha varit, varmed Herren krönte den heliga Jungfrun vid hennes inträde i himmelen! Hon var full av nåd; hon var upphöjd till den högsta värdighet, till värdigheten av Guds moder. I denna dubbla egenskap kröntes hon av sin gudomlige Son med ära och härlighet såsom himmelens, såsom människornas och änglarnas drottning. Icke utan skäl tillämpa därför de heliga fäderna på Maria den syn, som aposteln Johannes såg i himmelen: en kvinna klädd med solen, och månen under hennes fötter, och på hennes huvud en krona av tolv stjärnor. (Upp. 2:10.)

Andakt:
Hälsning till Maria.

Hell dig, o Jungfru! Vi hälsa dig med den heliga Kyrkan såsom morgonstjärnan, vår fröjds upphov och himmelens port. Du är morgonstjärnan på den nya skapelsens himmel, ty du har föregått och bebådat uppgången av rättfärdighetens Sol, Kristus, vår Herre. Lys oss med ditt milda ljus på livets stormiga hav, på det att vår bräckliga farkost ej må stranda på världens farliga klippor. Du är vår fröjds upphov, ty du har fött oss världens Frälsare, vår fröjd i liv och död och i all evighet. Bed för oss, att vi genom ett gott samvete alltid må få glädja oss i Herren. Du är himmelens port. Genom Eva har himmelen blivit stängd; genom dig och din gudomlige Son har den åter blivit öppnad. Utverka åt oss riklig nåd, att vi må vandra på den smala vägen och genom den trånga porten ingå i det eviga livet. Hell dig, Maria…

Hell dig, o Jungfru! Vi hälsa dig med den heliga Kyrkan såsom syndarnas tillflykt, såsom vishetens säte och rättfärdighetens spegel. Du är syndarnas tillflykt, ty du är barmhärtighetens moder. Hav medlidande med oss, arma syndare, och utverka åt oss hos din gudomlige Son förlåtelse för våra synder och riklig nåd att aldrig mer återfalla i dem. Du är vishetens säte, ty i ditt sköte har den eviga Visheten vilat, och på dina armar har du burit honom, den Allrahögstes Son. Må vi genom din förbön få sann, himmelsk vishet, som skingrar mörkret i våra själar och lär oss att föredraga Gud och himmelens ägodelar framför alla skatter på jorden. Du är rättfärdighetens spegel, ty i ditt liv skåda vi såsom i en spegel glansen av alla de dygder, som utgöra rättfärdighet och helighet. Bed för oss, att vi må hungra och törsta efter rättfärdighet och alltjämt vandra på rättfärdighetens väg. Hell dig, Maria…

Hell dig, o Jungfru! Vi hälsa dig med den Heliga Kyrkan såsom de sjukas räddning, de bedrövades tröstarinna och de kristnas hjälp. Du är vår moder och vi äro dina barn. Hur kunde en moder vara känslolös för sina barns lidande till kropp och själ? Hjälp oss genom din mäktiga förbön vid Guds tron att vi må befrias från vårt elände, eller om det icke är Guds vilja, att med tålamod och undergivenhet bära vårt kors. Såsom Kristi moder är du hans bröders, de kristnas, moder, deras förespråkerska i himmelen, deras beskyddarinna på jorden. Vänd därföre, du vår förespråkerska, vänd dina ömma blickar till oss, dina landsflyktiga barn, och trösta oss i denna tårarnas dal. Försmå icke våra böner i vår nöd, utan fräls oss från alla faror, du ärorika och välsignade Jungfru! Hell dig, Maria…

Källa: Oremus, tredje upplagan.

Skrivet av: Berndt David Assarsson | 24 maj 2022

La tradition, c’est moi

La tradition, c’est moi

När påven Franciskus utfärdade ett motu proprio kallat Traditionis Custodes den 16 juli 2021, ett edikt som kraftigt begränsar firandet av den traditionella latinska mässan, markerade det kulmen på den växande officiella fientligheten mot den apostoliska romerska riten (hittills kallad den ’extraordinarie formen’ av liturgin). Denna term, uppfunnen av Franciskus’ föregångare, Benedictus XVI, förbjöds av Franciskus i hans nya edikt. I januari 2019 upplöstes av påven Franciskus den påvliga kommissionen Ecclesia Dei, som hade tillsyn över de prästerliga sällskap och de troende som är förbundna med den forna latinska liturgiska traditionen, och dess ansvarsområden överfördes till troskongregationen. Vid denna tid presenterade Vatikanen denna förändring som en del av en ”normalisering” av relationerna med traditionella katoliker. Men traditionella katolska betraktare ställde sig med rätta skeptiska. Långt mer olycksbådande var det frågeformulär med nio punkter som sedan utsändes av troskongregationen till världens biskopar i mars 2020 och som innehöll sådana ledande frågor som: ”Anser du att det finns positiva eller negativa aspekter av bruket av den extraordinarie formen?” Frågeformuläret frågade också om den extraordinarie formen tillgodosåg ”ett verkligt pastoralt behov” eller var något som ”drevs igenom av en enskild präst”.

Många traditionella katoliker såg omedelbart detta frågeformulär som en förvarning om en långt mer aggressiv påvlig politik rörande den apostoliska romerska riten och de små, men snabbt växande traditionella gemenskaperna som har uppstått runt den. Det är intressant att notera att den eponyma ”benediktinska fred” som följde på påven Benedictus XVI:s liberaliseringspolitik gentemot den gamla riten 2007, sträckte sig åtta år in i Franciskus’ pontifikat med få indikationer, fram till 2018, på att denna uråldriga liturgi skulle bli en måltavla.

Den amerikanske traditionalistiske katolske teologen, filosofen och kompositören Peter Kwasniewski har varit en viktig person i den uppblommande ’traditionella rörelsen’ under de 14 åren av denna sköra pax benedictina. Det är därför föga förvånande att han kanske var bäst lämpad att samla, redigera och publicera några ur uppsjön av reaktioner på Traditionis Custodes i antologin From Benedict’s Peace to Francis’s War, i oktober 2021.

Denna bok kommer utan tvekan lägligt som en reaktion på vad som är ett av de viktigaste ögonblicken i Kyrkans historia under epoken efter det andra vatikankonciliet. Den publicerades efter det inledande bombardemanget i nästa fas av detta krig, men inför väntade, ytterligare angrepp av den romerska kurian på de f.d. Ecclesia Dei-sällskapen, kan somliga måhända betrakta boken som något förhastad. Lyckligtvis är det inte troligt att boken blir inaktuell inom den närmaste tiden, främst eftersom– som man kan förvänta sig av traditionalister – många av essäerna blickar bakåt såväl som framåt och kontemplerar den apostoliska romerska ritens tidlösa kvalitéer.

Kwasniewski samlar en imponerande rad namn för att dissekera och förkasta Traditionis Custodes, inklusive olika teologer från Salamancaskolan och mer sentida tänkare som S:t John Henry Newman. Essäerna granskar och nagelfar påven Franciskus’ motu proprio från en mängd olika juridiska, politiska, ecklesiologiska, filosofiska, teologiska och, naturligtvis, liturgiska synvinklar. Det var särskilt uppbyggligt att få läsa icke-anglofona författare i denna bok; läsaren får möta viktiga traditionalister som Juan Manuel de Prada från Spanien, Martin Mosebach från Tyskland, Massimo Viglione från Italien och abbé Claude Barthe från Frankrike. Deras texter utgör pregnanta bidrag och skänker en mer universell röst åt den traditionalistiska saken, som ofta tycks domineras av amerikanska perspektiv, en karikatyr som har många ämbetsmän i Vatikanen i sitt grepp, kan man misstänka.

Det märks att många av bokens engelskspråkiga bidragsgivare nästan är förbryllade över den plötsliga påvliga attacken på den traditionella liturgin. Detta är en brist i det anglocentriska perspektivet, som underskattar djupet av antipatin mot den apostoliska romerska riten bland många icke-anglofona biskopar. När Summorum Pontificum utgavs 2007 sade en italiensk biskop [Luca Brandolini]:

”Den här dagen är för mig en sorgens dag… Jag kan inte hålla tillbaka tårarna… Inte bara för mig, utan för många som levde och arbetade i det andra vatikankonciliet; idag har en reform som så många arbetat för… gjorts om intet”.

Sanningen är att den ’benediktinska freden’, införd av en mild herde så att Kyrkan ”kan vara ett med sig själv”, aldrig accepterades av flertalet hierarker i Kyrkans neomodernistiska falang. För dem var andra vatikankonciliet verkligen uppenbarelsen av en ny religion, och Paul VI:s rit var dess liturgi. För detta prästerskap var de fjorton åren mellan Summorum och Traditionis inte en ’fred’, utan snarare ett tillfälligt eldupphör, en paus för att omgruppera efter ett ytterst förödande fientligt bombardemang, innan ett nytt angrepp inleddes mot dem som fortsatte att göra motstånd mot det ‘aggiornamento‘ som pågick. Således motsatte sig många italienska, franska och latinamerikanska biskopar rutinmässigt Summorum och stoppade präster som firade den traditionella mässan i deras stift under denna tid. Summorum Pontificum hade ännu inte förverkligats, när Traditionis Custodes utfärdades!

Det finns ett brett urval av essäister i boken, vilka ofta är oense på viktiga punkter. Den huvudsakliga skiljelinjen går mellan ’moderata’ skribenter som till stor del vidhåller påven Benedictus’ teori om ’kontinuitetens hermeneutik’ i fråga om andra vatikankonciliet och är angelägna om att betona att de blott önskar att den apostoliska romerska riten ’ömsesidigt berikar’ och ’samexisterar’ med Paul VI:s rit, och mer uttalat traditionalistiska skribenter som inte drar sig för att argumentera för den äldre ritens objektiva överlägsenhet över den nya. Det är underhållande att läsa essäer av moderaterna jämte essäerna av ’eldsjälar’ som ärkebiskop Carlo Maria Viganò och den italienske essäisten Massimo Viglione. Kwasniewskis egen röst framträder tydligast ur författarkören med sex bidrag, som beskriver motu propriet som historiens sämsta påvliga dokument – man får känslan av att han tillhör det senare lägret!

Icke desto mindre återkommer flera teman i boken. Vi kan välja ut tre av dessa: För det första betraktar många skribenter Traditionis Custodes som ett fördelaktigt tillfälle att urskilja de moraliska gränserna för den högste översteherdens universella ordinarie jurisdiktion. De är överens om att påvens auktoritet är bunden till och begränsad av Traditionen, och att en indirekt orsak till dagens kris har varit en felaktigt hypertrofisk förståelse av påven som en ’absolut monark’ över Kyrkan snarare än som den heliga Traditionens beskyddare och tjänare. Påven Franciskus’ jesuitiska påvliga absolutism har drivit denna tendens till sin absurda spets genom att promulgera ett dokument som inte bara antyder att påven godtyckligt kan omintetgöra urgamla traditionella riter och normer, utan att påven är själva Traditionen (la tradition, c’est moi). Det är helt enkelt han som bestämmer vad som är Tradition – och om påven säger det, måste det vara sant.

För det andra – och detta är nära sammanhängande med det första temat – detta är klerikalismens gissel. Som en anonym essäist skriver:

”de som mest högljutt främjar en demokratisk syn på kyrkan är ofta de som är mest benägna att försvara Bergoglio-Vatikanens klerikalistiska maktstruktur, där ett trångsynt hov av svansande sykofanter bortser från ’småfolket’ och påtvingar det stela normer uppifrån”.

Denna nietzscheanska viljans triumf, där liturgin betraktas som tillhörande prästerskapet snarare än alla troende, är något som gjorde att den liturgiska revolutionen blev så genomgripande på 1970-talet. Ändock, i vår egen tid, är många av de katoliker som mest aktivt kämpar för att försvara den apostoliska romerska mässan lekmän, såsom framgår av denna bok.

För det tredje hävdar många skribenter att Franciskus’ militanta fientlighet mot den traditionella mässan som manifesteras i motu propriet är full av felaktigheter och kanoniskt sett ett hafsverk. Kardinal Walter Brandmüller påminner läsarna om att tvivelaktiga lagar inte är bindande. Eftersom det är baserat på flera uppenbara falskheter, motsägelser och oklarheter, är dokumentets legalitet ytterst tveksam. Detta tycks också vara den tysta åsikten hos många biskopar världen över som redan har sörjt för det fortsatta firandet av den apostoliska romerska riten och diskret lagt motu propriet på hyllan tills vidare. Med historiska mått mätt är påvens makt på tillbakagång, och påven Franciskus kan inte längre förlita sig på den enorma respekt som det påvliga ämbetet ägde år 1969. I postmoderniteten accelererar allt, och det verkar som om effekterna av Traditionis Custodes kanske inte kommer att bestå mycket längre än 68-generationen, som dess författare och tillskyndare tillhör.

Det finns lager av komplexa motiv i Vatikanens fientlighet mot den antika liturgin som boken försöker bena upp. 2017 skrev Antonio Spadaro S.J., redaktör för jesuittidskriften La Civiltà Cattolica och påvens förtrogne, en debattartikel i denna tidskrift som gav en fingervisning om hur de i Kyrkans neomodernistiska falang – och förmodligen påven själv – ser på politiken. I sin artikel går Spadaro till vilt angrepp mot alliansen mellan den ”evangelikala högern”, ”katolska integralister” och Trump-rörelsen i USA. Han anklagar denna allians för att vara skyldig till alla möjliga synder, inklusive ”hämndlysten etnicism”, spridning av ”framgångsteologi” och medhjälp till en ekologisk kris, allt i ett krigslystet amerikanskt imperiums tjänst. Enligt Spadaros mening framför Franciskus ”ett systematiskt kontra-narrativ till rädslans narrativ” och positionerar sig själv mot denna amerikanska allians för ”hatets ekumenik”. Enligt min åsikt var det figurer som Spadaros och andras världsbild som övade ett viktigt inflytande i beslutet att promulgera Traditionis Custodes. Genom att förminska betydelsen av världslig politik riskerar man att få en ofullständig bild av orsakerna till motu propriet. Traditionis Custodes är helt klart en del av ett bredare klerikalt program för att främja en liberal världsbild – den grundläggande världsbilden för kyrkopolitiken under det senaste halvseklet eller så.

När den frisläpptes restes den traditionella romerska liturgin upp som ett baner av amerikanska katolska personligheter att samlas kring under den benediktinska konvalescensen. Somliga av dessa personer blev sedan starkt förknippade med Trumps presidentkampanj och den vidare ’nationalist -populistiska’ rörelsen. Mellan 2007 och 2021 accepterades den traditionella riten av åtminstone en del av det amerikanska katolska ’konservativa etablissemanget’, inklusive inflytelserika organisationer som Opus Dei och det katolska tv-nätverket EWTN. Genom en rad personligheters och organisationers som ärkebiskop Viganò, Church Militant och Taylor Marshall aktiviteter och diskurs misstänker jag att den traditionella liturgin blev kopplad till fenomenet Trump i många romerska kurialämbetsmäns föreställningsvärld. Denna koppling till högern i Amerika väckte stor anstöt i den katolska Kyrkans ”vänsterfalang” som arbetar för ”social rättvisa” och förknippas med jesuiter som Spadaro och olika kommunitära rörelser som Focolare. I september 2021 avslöjade påven Franciskus var hans egna sympatier ligger när han direkt attackerade EWTN för att ha utfört ’djävulens verk’ genom att ge en plattform åt framstående konservativa kritiker av hans pontifikat. Traditionis Custodes kan delvis betraktas som påven Franciskus’ anatematisering av denna ”högerorienterade” trend, och detta skulle kunna förklara tidpunkten för ediktet – efter över sju år av ignorerande av den växande traditionella rörelsen.

Det verkar också finnas ett samband mellan covid-krisen, den efterföljande aldrig tidigare skådade nedstängningen av nästan alla katolska kyrkor runt om i världen och tillkännagivandet av detta motu proprio. Detta sammanträffande verkar vara viktigt. Oavsett vilken åsikt man har om regeringarnas svar på covid-utbrottet, har de senaste två åren inneburit en eskalering av misstroendet som många människor i väst känner gentemot den ’internationella liberala demokratiska ordningen’, en ordning som den institutionella kyrkan med beslutsamhet inrättats i av den katolska Kyrkans styrelsemän alltsedan andra världskriget. Fientlighet mot denna globala maktstrukturs privilegier, politik och ’värderingar’ ackumuleras verkligen i traditionella katolska församlingar. Neomodernistiska biskopar har därför inte fel när de betraktar den traditionella mässan som ett växande hot mot den liberala ordningen, till vilken de har avträtt nästan all social, moralisk och kulturell auktoritet.

Passande nog för en bok sammanställd av en kompositör tornar essäerna, rinforzando, upp sig likt ett tilltalande musikstycke. De första essäerna i boken börjar med specifika upplysningar – det vill säga med detaljerna i den promulgerade motu propriet. Boken närmar sedan stadigt ett crescendo när texterna i allt högre grad undersöker händelsen som ligger till grund för nästan alla Kyrkans frågor och kamp idag: Det andra vatikankonciliet. Kwasniewski har tydligt ordnat essäerna på detta sätt. Boken avslutas med några suggestiva essäer om ”Konciliets slutstrid” och ”Får en katolik hysa tvivel om andra vatikankonciliet?”. Påven Franciskus nämnde det andra vatikankonciliet tretton gånger i följebrevet till motu propriet. I brevets centrala avsnitt skrev han:

”Jag är icke desto mindre bedrövad över att det instrumentella bruket av 1962 års missale romanum ofta kännetecknas av ett förkastande inte bara av den liturgiska reformen, utan av det andra vatikankonciliet självt, och det hävdas, med ogrundade och ohållbara påståenden, att det förrådde Traditionen och den ’sanna Kyrkan’”.

Konciliet handlade om Kyrkans förhållande till den moderna världen, och det är uppenbarligen här den verkliga striden kvarstår. Som kardinal Ratzinger själv skrev i sin bok Principles of Catholic Theology:

”Denna text [Gaudium et Spes, det andra vatikankonciliets pastoralkonstitution om Kyrkan i världen av idag] spelar rollen av en ’kontra-Syllabus’ [det vill säga till Pius IX:s Syllabus Errorum, 1864] i den mån den representerar, från Kyrkans sida, ett försök till en officiell försoning med den nya era som började år 1789”.

Den traditionella rörelsen representerar uppenbarligen ett hot mot denna ’försoning’ (vissa skulle säga kapitulation), vilket är ett problem för biskopar som har gjort genomförandet av denna försoning till hela sitt livsverk. Den traditionella liturgin är därför hatad, eftersom den är den synliga påminnelsen om ’för’-tiden, den synliga påminnelsen om att Kyrkan inte föddes år 1962. Detta är en poäng som tydligt framgår av Sebastian Morellos bidrag, ”Revolution and Repudiation: Governance Gone Awry”, som först publicerades som artikeln “Reflections on Pope Francis’s Motu Proprio Traditionis Custodes” i The European Conservative.

En ytterst välskriven essä i boken, skriven av en anonym präst, påpekar ironin i det faktum att påven Franciskus och neomodernisterna genom att formalisera ”brytningens hermeneutik” ännu tydligare nu spelar med öppna kort och blottställer hela det konciliära experimentet som ett misslyckande. Kanske den välsignelsebringande konsekvensen av Traditionis Custodes blir att fler biskopar kommer att börja ställa de frågor som Kyrkans styrelsemän hittills har undvikit: Är andra vatikankonciliet den stabilaste grunden för Kyrkans förnyelse på 2000-talet? Och med tanke på hur varje mätbar indikation på katolicismens betydelse har kollapsat de senaste femtio åren, är det tillåtet att ställa frågor om förhållandet mellan trädet och dess frukter?

Theo Howard, 3 maj 2022

Källa: OnePeterFive

Skrivet av: Berndt David Assarsson | 25 november 2021

Ärkebiskop Viganò: Brådskande vädjan till Guds Moder den 13 maj 2021

Ärkebiskop Viganò: Brådskande vädjan till Guds Moder den 13 maj 2021

Vördnadsvärda Fru och Himladrottning, vänd Din blick till oss Dina barn i denna stund av mörker och nöd. Försmå inte att höra och besvara vår ödmjuka och förtröstansfulla bön, nu då fiendens makter mångfaldigar sitt infernaliska angrepp mot Gud, Hans kyrka och mänskligheten.

Du som är en förebild och ett mönster av ödmjukhet och lydnad inför Guds vilja, upplys våra ledare så att de måtte erinra sig att den auktoritet de utövar kommer från Herren och att de kommer att få avlägga räkenskap inför Honom, den Rättfärdige domaren, såväl för det goda de underlåtit att göra som för det onda de gjort. Du som är den fullkomligt trofasta Jungfrun, lär dem som ansvarar för det allmännas angelägenheter att uppfylla sitt ämbetes moraliska plikter och vägra varje eftergift åt last och orätt.

Du som genom Din medling inför Guds tron helar själens och kroppens lidanden och rätteligen åkallas som De sjukas hälsa, led läkare och vårdpersonal i deras yrkesutövning. Hjälp dem att vårda de sjuka och hjälpa de svagaste ibland oss. Giv dem mod att motsätta sig dem som vill tvinga dem att orsaka död eller sjukdom med oändamålsenliga behandlingar eller skadliga medikamenter. Åkalla våra själars gudomlige läkare, Vår Herre Jesus Kristus, och bed Honom att i deras samvete väcka medvetandet om deras roll och deras plikt att befrämja kroppens liv och hälsa.

Du som under flykten till Egypten räddade Din gudomlige Son undan Herodes’ blodbad, fräls våra barn från de moraliska och andliga hot som tornar upp sig över dem. Skydda våra små från syndens och lastens verkliga pestsmitta och från de brottsliga planer som välvs av den ideologiska diktatur som vill krossa dem kroppsligen och andligen. Giv föräldrar och lärare kraft att motsätta sig den experimentella användningen av ett farligt och moraliskt otillåtet läkemedel på våra barn. Omintetgör angreppen från dem som attackerar deras oskuld och försöker pervertera dem från tidig ålder genom att fördärva deras moral och deformera deras intellekt.

Du som tröstades av Din Sons närvaro under färden till det eviga livet, var nära de sjuka, de gamla och de döende, speciellt dem som till följd av omänskliga förordningar står ansikte mot ansikte med döden i en sjukhussäng ensamma och berövade sakramenten. Giv dem tröst. Uppväck hos dem ånger för de synder de begått och önskan att offra sina lidanden som gottgörelse för dessa synder, så att de kan sluta sina ögon i trösten av Guds vänskap.

Du som kallas prästerskapets Moder, giv våra herdar ljus. Öppna deras ögon så att de ser det hot som är förhanden. Gör dem till orubbliga vittnen för Kristus, Din Son, modiga försvarare av den hjord Herren anförtrott dem och oförvägna fiender till osanning och last. Befria dem, Du Heliga jungfru, från all människofruktan och varje eftergift för synden. Upptänd i dem kärleken till Gud och till nästan, upplys deras förstånd och stärk deras vilja.

Du, inför vilken alla helvetets demoner flyr undan, besegra detta förhatliga tyrannis diaboliska planer, bedrägeriet med pandemien, ondskans tjänares lögn. Låt sanningens ljus lysa över lögnen liksom Kristi sanna ljus lyser över osanningens och syndens mörker. Förvirra Dina fiender och förödmjuka under Din fot dessas högmodiga huvud som vågar utmana Himmelen och som vill inrätta Antikrists rike.

Du som genom gudomlig förordning är alla nådegåvors Förmedlerska och vår Medåterlöserska, utverka för oss nåden att få se Ditt Obefläckade hjärta segra, till vilket vi viger oss själva, våra familjer, våra sammanslutningar, Den Heliga Kyrkan, vårt fosterland och hela världen.

Amen, ske alltså!

Källa: The Remnant

Firandet av den gamla mässan har för många blivit ett andligt hem och något man glatt sig över att få dela med andra. Då situationen för kyrkan i Sverige är lite annorlunda än i många andra katolska länder så har Traditionis custodes inneburit svårigheter för denna grupp människor som sett sin tro stärkt genom den gamla liturgin. Det finns nu en namninsamling för att låta den gamla mässan firas under samma tak som den ordinarie mässan.Skriv på och låt kyrkan vara en moder för oss alla och främja enheten i Sverige!
Skriv på här!

Den bysantinska liturgin, den traditionella latinska mässan och novus ordo – två bröder och en främling

av Peter Kwasniewski

För mig och för – tror jag – de flesta traditionalister är det uppenbart att den bysantinska gudomliga liturgin och den traditionella romerska mässan är andligt närbesläktade och att novus ordo avviker från det arv de har gemensamt.

Men ibland stöter man på bysantinska katoliker som, lurade av ytliga likheter mellan den bysantinska liturgin och novus ordo (t.ex. att de ofta firas högt och tydligt på folkspråken) och av de uppenbara skillnaderna mellan den bysantinska liturgin och den traditionella romerska riten (t.ex. att det finns mycket mer tystnad i den senare än i den förra och att folket verkar spela en mer ”aktiv” roll i den ena än i den andra), hävdar att den bysantinska liturgin och novus ordo är andligt mer besläktade med varandra, och sålunda, när de ställs inför ett val, väljer den romerska usus recentior framför usus antiquior. Huvudaktörerna och apologeterna för den romerska liturgireformen låtsas i själva verket också vara beundrare av den österländska traditionen och pekar gärna på de många förment ”östliga” särdragen i den neo-romerska liturgin.

Om det nu är sant att den bysantinska liturgin och den traditionella latinska liturgin har mycket mer gemensamt med varandra än vad vardera har med novus ordo, borde vi kunna ange exakt vad denna gemenskap består i. Jag föreslår att vi kan göra det i följande principer, som jag först kommer att räkna upp och sedan redogöra för:

  1. Traditionens princip
  2. Mysteriets princip
  3. Det upphöjda framförandets princip
  4. Den rituella integritetens eller stabilitetens princip
  5. Förtätningens princip
  6. Den adekvata och upprepade förberedelsens princip
  7. Sanningsenlighetens princip
  8. Hierarkiens princip
  9. Parallellitetens princip
  10. Separationens princip

Traditionens princip. Båda är resultatet av en organisk utveckling av en forntida apostolisk kärna, traderad genom århundraden av levande tro; trots att man tillskriver olika liturgier olika berömda helgon såsom S:t Johannes Chrysostomos eller S:t Basileios den store, är riten i själva verket ett verk av många som vi inte kan namnge. Ingen bysantinsk liturgi eller klassisk romersk liturgi är en produkt av en kommitté bestående av avantgardistiska experter som inte är i kontakt med folket och är hemfallna åt fashionabla, sedan länge kullkastade teorier. Vi kan kalla detta traditionens princip, att ta emot det som överlämnas. Enkelt uttryckt är det inte så att en liturgi är av godo eftersom Kyrkans auktoritet anser att den är av godo, snarare vet Kyrkan att den är av godo eftersom hon har mottagit den. Här rycker vi upp roten för den bisarra ultramontanism i väst som anser att liturgi inte är något annat än vad den påvliga auktoriteten har promulgerat – som om liturgin är en gränslöst formbar lera vars form helt och hållet överlåts åt skulptörens vilja. Före Paul VI promulgerade den påvliga auktoriteten det som redan var känt och älskat som traditionellt i den latinska Kyrkan.[1]

Mysteriets princip. Var och en av dessa liturgier genomsyras av mysteriets princip: Liturgin är påtagligt helig, ett verk och ett under som Gud gör mitt ibland oss, som människan tillåts förena sig med i fruktan och bävan. Traditionell liturgi är som ett moln vari Gud dväljs och vilket Moses dristar närma sig. Det finns ingen känsla av ett möte med en agenda, som drivs av företagsledare och kännetecknas av kopiös läsning av texter och fördelning av arbetsuppgifter. Vi ligger utsträckta på helig mark inför den gudomliga självuppenbarelsens brinnande buske.

Det upphöjda framförandets princip. Bönerna och lektionerna i traditionella österländska och västerländska liturgier sjungs antingen av kantorer, diakoner, subdiakoner och körer eller viskas i sanktuariet av prästen, men uppläses aldrig bara som de dagliga nyheterna eller en skolläxa. En del av denna upphöjdhet är användningen av det vi kan kalla ”högspråk”. I öst tar den formen av utsökta poetiska kompositioner, i väst av ärevördiga latinska uttryckssätt. Latin är verkligen, rätteligen och definitivt den Romersk-katolska kyrkans språk lika mycket som folkspråken är östriternas språk. [OBS! Läsarna har här invänt mot mitt påstående att östriternas språk utan förbehåll bör kallas folkspråk. Se bifogad Anmärkning*** till denna artikel.] Något som har bestått i 1600 år i väst är inte någon slumpmässig tillfällighet utan en konstitutiv princip, såsom ingen mindre än påven Johannes XXIII förklarade i sin apostoliska konstitution Veterum Sapientia, undertecknad på altaret i Peterskyrkan 1962. De som bevistar usus antiquior är väl medvetna om den kraftfulla effekt på de troende som det ceremoniella bruket av ett forntida språk har, ett språk som har vunnit allt större numinös kraft med tiden. Själva det faktum att detta språk är speciellt avskilt, konsekrerat så att säga för den offentliga gudstjänsten, representerar objektivt och frammanar subjektivt den separation av det heliga från det profana som är en hjärtpunkt i en offerreligion.

Den rituella integritetens princip. Både den gudomliga liturgin och den traditionella latinska mässan existerar före varje given celebration som bestämda, fullt artikulerade riter vilka prästerna och folket följer i ödmjuk lydnad. Bönerna, antifonerna, läsningarna, åtbörderna och sångerna är fastställda och föreskrivna; framför allt är den heligaste bönen, anaforan, antingen oföränderlig (i väst) eller bestämd av den liturgiska kalendern (i öst). På så sätt drivs aldrig handlingen av celebrantens personliga preferenser eller val. Vi kan också kalla detta stabilitetens princip, då den rituella integriteten garanterar prästerna och folket ett orubbligt berg på vilket de kan bygga sina andliga liv.

Förtätningens princip. Den gamla romerska liturgin och likaså den gamla bysantinska är genomsyrade av dogmatiskt, moraliskt, asketiskt-mystiskt innehåll. Bönerna är förtätade och rika och fyllda av religion. De är en poetisk väv av skriftställen och andra fromma yttranden. Novus ordo är uppenbarligen torftig i jämförelse. Betänk de olika troparierna i den bysantinska traditionen eller rikedomen av egentliga antifoner i den romerska riten och kollektbönerna, secreta och postcommunio, varav nästan ingen överlevde intakt konciliets censurerande och förvanskande skalpell.[2]

Förberedelsens princip. Nära förbunden med föregående är den adekvata och upprepade förberedelsens princip. I både öst och väst förbereder sig prästerskapet och ministranterna grundligt före liturgin för sitt värv, oavsett om det är vid ett sidobord på vilket offergåvorna förbereds med rikliga böner eller vid altarets fot där psalm 42, confiteor och trappstegsbönen reciteras. Hur kan någon överhuvudtaget tänka sig att bara släntra ut från sakristian och gå rätt upp till altaret, som om det inte vore något särskilt? Som om man bara gick på en lunch för välgörenhetsinsamling?

Som Catherine Pickstock noterade så träffande är upprepningen av böner i alla autentiska liturgier avsiktlig och av kolossal andlig betydelse. I den bysantinska liturgin ber prästen ofta i hemlighet från början till slut när han förbereder sig om och om igen för nästa underbara steg som måste tas på väg in i Kristi mysterier. Den autentiska romerska liturgin skiljer sig inte med sitt rikliga offertorium, dess tre förberedelseböner för kommunion, handtvagningsböner, placeat och slutevangeliet. Som välkänt är finner vi många upprepningar av vissa böner i den gudomliga liturgin och i det romerska usus antiquior – i den förra litanior som ”Herre, förbarma Dig” eller ”Låt det så ske, Herre”, i den senare det niofaldiga kyrie, det tredubbla confiteor, det tredubbla ”Domine, non sum dignus” (uttalat två gånger för att indikera skillnaden mellan prästens kommunion och de troendes).[3]

Sanningsenlighetens princip. Hela evangeliets budskap är närvarande i de traditionella lektionarierna – också de s.k. ”svåra” ställena, såväl som de lättsmälta. I novus ordo är som bekant Skriften kraftigt redigerad i anpassning till nutida fördomar.[4] Mer generellt innehåller och överför det traditionella lex orandi med apostolisk vitalitet hela den katolska Kyrkans lex credendi, utan att redigera något av hänsyn till nutida sensibilitet eller överkänslighet. För att således ta ett exempel av tusentals lärs utan förbehåll Judas’ fördömelse och helvetet som en verklig möjlighet för oss alla ut, samtidigt som förbannelsepsalmerna riktade mot våra andliga fiender används i överflöd. Sådana saker är bortklippta eller kraftigt reducerade i novus ordo.[5] I detta avseende misslyckas den med att föra vidare trons fullhet såsom vi finner den i Skriften, kyrkofäderna, koncilierna och kyrkolärarna. På detta sätt misslyckas den i sin roll som den renläriga Kyrkans lex orandi.

Faktum är att många trosläror ses och hörs i de gamla liturgierna, medan de måste studeras och accepteras blint inom ramen för den neo-romerska liturgin, eftersom riten i sig inte gör dem uppenbara. Beakta till exempel den vördnad som bör visas helgonen eller den tillbedjan av latreia-karaktär som tillkommer altarets heliga sakrament. Den som antingen bevistar den bysantinska eller den traditionella romerska liturgin kommer att få en inre upplevelse av helgonens vördnadsvärdhet och eukaristins dyrkansvärdhet. Däremot har novus ordo systematiskt minskat fokus på helgonen[6] såväl som på de vördnadsbetygelser som tillkommer Kristi storslagna mysterier.

Hierarkins princip manifesteras i den tydliga rollfördelningen mellan prästen, diakonen, subdiakonen, akolyten, kantorn, etc. Denna icke-utbytbara mångfald av roller är kraftigt grumlad och utspädd i novus ordo med dess lösliga regler om lekfolkets funktioner i koret. Varken bysantinsk eller autentisk romersk liturgi tillåter lekmän utan särskild klädedräkt att beträda koret hur som helst och utföra uppgifter som tillkommer prästerskapet, allra minst att hantera den allra heligaste eukaristin. Snarare respekteras och bekräftas i handling prästens identitet som medlare mellan Gud och människa helt och fullt – och lekmännens identitet som aktivt närvarande vid offret respekteras och bekräftas likaledes i handling.

Liturgin är ett verkligt förkroppsligande av ecklesiologin istället för ett imaginärt alternativ till den. Man skulle aldrig kunna härleda en sammanhängande och konsekvent redogörelse för den mystiska kroppens hierarkiska karaktär från novus ordo, medan det är lätt att göra det antingen från den gudomliga liturgin eller från den traditionella romerska mässan. Deltagande förstås därför på ett fundamentalt olikartat sätt i de traditionella liturgierna och i den neo-romerska riten. Den korrekta uppfattningen är att deltagandet bör vara anpassat till de olika rollerna för kroppens olika delar och att detta ska vara synligt för alla genom klädsel, hållning, placering och uppgifter som tilldelas – och inte tilldelas – deltagarna.[7]

Parallellitetens princip, vilken är i linje med hierarkins princip. I alla autentiska österländska eller västerländska liturgier finner vi att flera saker ofta händer samtidigt (eller för att använda det tekniska uttrycket, att det finns en ”parallell liturgi”). Diakonen leder en litania när prästen läser sina egna böner; folket sjunger Sanctus medan prästen har påbörjat kanon. De som deltar antingen i den bysantinska eller den traditionella latinska liturgin kommer att se liturgin som en flerskiktad aktivitet som består av många enskilda handlingar som konvergerar mot ett gemensamt mål. Den är definitivt inte en logisk sekvens av diskreta handlingar, där endast en sak får äga rum åt gången (som i ”sekventiell” eller ”modulär” liturgi, exemplifierad i novus ordo).[8]

Separationens princip. Alla autentiska kristna liturgier bevarar och gör rituellt bruk av den teologi som finns inskriven i arkitekturen i det gamla förbundets tempel, vilken, som Hebreerbrevet lär, rekapituleras i Kristus och därför symboliseras för evigt i vårt eukaristiska offer. I öst är separationen mellan koret eller det allraheligaste och skeppet tydligare på grund av närvaron av en ikonostas, genom vilken endast visst prästerskap får passera. I väst ersattes förhängena med korskranket, som på de flesta platser med tiden förminskades till en altarring, men koret förblev alltid avskilt, upphöjt och förbjudet för lekfolket att beträda. I den västerländska liturgin har dessutom den visuella ikonostasen gett vika för en ”audiell ikonostas” av latin som växlar med tystnad. Både det hieratiska språket och den omgivande frånvaron av ljud sänker en slöja över det heliga och skyddar de heliga mysterierna från profanation genom lättvindig hantering. Även om de östliga och västerländska liturgierna åstadkommer detta ”beslöjande av våra ansikten inför Närvaron” på olika sätt, är båda mycket effektiva för att uppnå detta och riktar kraftfullt tillbedjarens uppmärksamhet mot Guds dolda härlighet.

Utöver dessa principer, som uppenbarligen pekar på själva grunden för gudomlig tillbedjan, finns det en mängd saker som inte av nödvändighet är kännetecknande för novus ordo och som ändå återfinns i 99% av de mässor som firas, såsom versus populum-celebration. Efter femtio år med präster som stått vända mot folket nästan alltid och överallt, med påvliga tillrättavisningar av dem som understår sig atttycka annorlunda, kan inte ens den mest optimistiske förespråkaren av ”reform av reformen” mena att versus populum inte är typiskt för novus ordo enligt dess arkitekter, verkställare och slutliga användare.

Jämfört med novus ordo ser den bysantinska liturgin ut som en kung bredvid ett fattighjon, en Rembrandt bredvid en skämtteckning, en festmåltid efter en hungersnöd. Men jämfört med den traditionella romerska riten i all dess invecklade prakt och reglementerade högtidlighet är den en jämlike vid traditionens bord. Vi skulle vara orättvisa mot den Helige Andes verk i Västkyrkan om vi talar som om bysantinsk liturgi utgör en ”gyllene standard”, när den romerska riten i sin fullhet – tyvärr så sällan skådad av romerska katoliker! – är henne fullt jämbördig. Istället är det novus ordo som skall visas på dörren, eftersom den inte kan göra något anspråk på rätten att sitta vid de autentiska liturgiska riternas kungliga bord.

Om någon vid denna tidpunkt invänder att novus ordo kan firas på ett sätt som är ”i kontinuitet” med den tidigare romerska traditionen (och därför på ett sätt som inte är olikt den gudomliga liturgin), är mitt svar enkelt. Flera av de tio principer som sammanfattas ovan kommer inte alls till uttryck i novus ordo – och det avsiktligen (här skulle jag inkludera minst 1, 4, 5, 6, 7 och 9); medan de återstående principerna (2, 3, 8 och 10) kan uppträda – eller inte, återigen beroende på vem som är ”ordförande”. Kort sagt, de är möjliga, men inte nödvändiga. Detta faktum i sig visar redan den starkt antitraditionella karaktären hos novus ordo, som för sin koherens med traditionen är beroende av celebrantens fria beslut, snarare än att förlita sig på att man följer en fast regel.[9] Novus ordo kan således firas på ett kvasi-traditionellt sätt, medan de bysantinska och tridentinska liturgierna måste firas på ett traditionellt sätt – det finns inget alternativ i frågan.[10]

I denna enda skillnad allena kan vi se den nästan bottenlösa avgrund som skiljer den moderna romerska riten från kristendomens alla historiska riter, österländska som västerländska. Dess brist på doktrinär, moralisk, rubricistisk och ceremoniell förtätning, dess modulärt-linjärt-rationalistiska struktur och dess ”valmöjlighetssjuka” skiljer den till sitt väsen från den sfär av sakral kultur som den romerska usus antiquior och den bysantinska gudomliga liturgin bebor gemensamt. Man kan om denna situation upprepa Abrahams ord i liknelsen om den rike manen och Lasarus: ”Och utom allt detta är ett stort svalg satt mellan oss och eder, så att de, som vilja gå öfver härifrån till eder, icke kunna det; icke heller kunna de komma därifrån hit öfver” (Luk 16:26).

Vad som verkligen är förvånande, med tanke på det ovanstående, är hur många bysantinska katoliker och ”experter” på östlig liturgi – Robert Taft, S.J., som är den mest framstående – föredrar den ”reformerade” romerska liturgin och förbiser de kolossala avvikelser och motsättningar som råder mellan novus ordo och den bysantinska och traditionella latinska liturgin i principerna för dess komposition och utförande, såsom jag har visat. Det är verkligen ingen överdrift att säga att den paulinska liturgin, både som helhet och i enskilda delar, utgör en deformering av den latinsk liturgin som inte kan klassificeras tillsammans med historiens autentiska katolska riter. Det vore därför djupt inkonsekvent av bysantinska katoliker att föredra novus ordo på grund av sekundära eller tertiära egenskaper samtidigt som de skulle förbise, tolerera eller t.o.m. tyckas godkänna dess avvikelser från grundläggande principer för klassisk liturgi.

Detta är inte enbart en spekulativ fråga. Som vi vet har liturgister i årtionden pratat om hur man skulle kunna ”reformera” de östkatolska riterna för att få dem att överensstämma med Sacrosanctum Concilium [Konstitutionen om den heliga liturgin, är ett av Andra Vatikankonciliets viktigaste dokument. Sacrosanctum Concilium, som promulgerades den 4 december 1963, initierade en rad reformer på liturgins område. Den rätta tolkningen av dokumentet är bland katoliker en omstridd fråga.] och Bugninis Bauhaus-blåkopior. Den kombinerade kraften av en förutfattad mening som är vänligt inställd till mångkulturell pluralism, österns inneboende konservatism och avsaknaden av en centraliserad auktoritet som kan införa gigantiska liturgiska förändringar, har ännu så länge skonat de österländska riterna från liturgireformens värsta excesser. Men denna bräckliga fred behöver inte vara för alltid, särskilt om kyrkoledningen fortsätter att uppvisa arrogansens och närsynthetens dubbla drag, vilka har hemsökt deras släkte de senaste femtio åren. Det är därför nödvändigt att varje östkristen och varje romersk sympatisör är införstådd med de förvillelser som ledde till och totalt genomsyrarden paulinska riten och motsätter sig alla inskränkningar, kompromisser eller nymodigheter i sina egna liturgiska liv.

För att återgå till begynnelsen: Bysantinska katoliker som älskar sin egen liturgiska tradition gör bäst i att bekanta sig med den västerländska liturgiska traditionen såsom bevarad och traderad i usus antiquior och – just av kärlek till det som är gemensamt för öst och väst – undvika den neo-romerska liturgin med dess blandning av inkonsekvent antikvarianism och moderna nymodigheter, dess kognitiva dissonans och brytning med kristen tradition. Den är inget mindre än ett mot-tecken till både den grekiska och latinska traditionen, som motsäger uråldriga dogmatiska och moraliska sanningar som liturgin alltid har förevisat och inskärpt i de troende. Romerska och bysantinska katoliker vet att de är trygga, i goda händer, när de deltar i varandras autentiska riter, men ingen kan känna sig trygg när man bevistar novus ordo.

Jag avslutar med Martin Mosebachs ord: ”All strävan mot ekumenik, hur nödvändig den än må vara, måste ha sin början inte i publicitetssökande möten med österns patriarker, utan i återställandet av den latinska liturgin, som representerar den verkliga gemenskapen mellan den latinska och den grekiska kyrkan”.[11]

Anmärkning *** om folkspråken i öst

På grund av kommentarer till den här artikeln ifrågasätter jag nu riktigheten i mitt påstående att användningen av folkspråken är lika kännetecknande för de österländska riterna som för novus ordo med dess stora antal översättningar till moderna språk. Ja, i många språkområden används folkspråket (som när den gudomliga liturgin firas på engelska i hela USA), men det finns väldigt många undantag.

  • Grekisktalande kyrkor/patriarkat använder liturgisk grekiska, inte folkspråk. Vissa patriarkat använder arabiska och andra språk jämte grekiska.
  • Slaviska ortodoxa kyrkor har alltid uteslutande använt liturgisk kyrkslaviska. Nyligen lyckades österländska modernister införa folkspråken, men inte överallt. Ryssarna använder fortfarande uteslutande kyrkslaviska. Även om serber, bulgarer, makedonier, vitryssar och ukrainare i hög grad använder folkspråk, är kyrkslaviska fortfarande i bruk.
  • Den rumänsk-ortodoxa kyrkan använde kyrkslaviska/liturgisk grekiska från niohundra- till sextonhundratalet, när det ersattes av rumänska (som icke desto mindre var påverkat av kyrkslaviska, vilket gjorde det tämligen icke-folkspråkligt).
  • Den georgisk-ortodoxa kyrkan använder gammal litterär georgiska som liturgiskt språk.
  • De koptiska ortodoxa använder litterärt koptiskt språk som liturgiskt språk. Även om dess bruk avtagit under en långvarig muslimsk överhet (ersatt med arabiska), lever det fortfarande och t.o.m. återinförs.
  • Den etiopisk-ortodoxa kyrkan använder ge’ez som sitt liturgiska språk, inte något av de många folkspråken.
  • Den syrisk-ortodoxa kyrkan använder klassisk syriska och arabiska. Användning av arabiska är relaterat till århundraden av muslimsk överhet.
  • Armenierna använder en klassisk, litterär armeniska.

Dessutom, vad menar vi med ”folkspråk”? Gammal kyrkslaviska skapades exempelvis så att slaverna skulle kunna förstå liturgin, men samtidigt skapades den för att översätta en mycket utsmyckad liturgisk grekiska. Och historiskt sett fanns det i de flesta kulturer per definition ett stort gap mellan litterärt språk och talat språk, mycket större än vad som är typiskt idag, både eftersom fler människor i dag är läskunniga och eftersom högtstående litterärt språk i princip har försvunnit.

Ytterligare en anmärkning

En läsare skickade mig denna länk, som ger stöd åt många av punkterna i denna artikel med sina väl valda alternerande videoklipp från traditionell romersk och ortodox liturgi.

Källa: New Liturgical Movement.


[1] Geoffrey Hull i The Banished Heart visar att problemet med påvliga ingripanden i liturgin går tillbaka många århundraden. Ändå erkänner han den avgrund som skiljer allt vad påvarna före Paul VI gjorde från den monstruösa brytning som Montini introducerade. Det är en artskillnad, inte bara en gradskillnad. Jag känner en katolsk filosof som faktiskt hävdar att den enda anledningen till att en mässrit är giltig, är att en påve har förklarat den så, och om en påve skulle få för sig att slita ut hela innanmätet på en rit och ersätta det med något helt annat, skulle det vara en sann katolsk rit så länge den fortfarande innehöll instiftelseorden.

[2] Carl Olson gjorde denna iakttagelse: ”Efter att nu ha varit med i en bysantinsk församling i nästan 20 år, är det intressant att även om östliturgierna inte känner tystnad på det sätt som den latinska mässan gör – det förekommer faktiskt väldigt lite tystnad i bysantinsk liturgi – återfinns de djupare likheterna och konvergenserna i vördnaden, transcendensen och den teologiska rikedomen. Att lyssna på många av de böner som läses vid en novus ordo-mässa får mig ärligt talat att tappa förståndet. Med andra ord talar den gudomliga liturgin och den latinska mässan båda till intellektet, hjärtat och sinnena på mystiska och djupa sätt som, även om de i viss grad är subjektiva, står iden objektiva sanningens och den gudomlig verklighetens tjänst”.

[3] Jag är väl medveten om att dessa böner har byggts ut med tiden, och att t.ex. slutevangeliet var ett relativt sent tillägg. Men alla tillägg skedde av goda skäl, de skedde under den Helige Andes varsamma inflytande. Att avlägsna dem efter att de har lagts till på ett passande och harmoniskt sätt och blivit en fast del av riten i århundraden är inget annat än ett avvisande av deras teologiska innehåll och liturgiska funktion och därmed en synd mot den Helige Ande. Sacrosanctum Concilium felar således när det hävdar att liturgin innehåller ”onödiga upprepningar” som måste rensas bort. I verkligheten förstår var och en som fromt träder in i den gamla liturgins upprepningar deras syfte, vilka aldrig har inneburit några svårigheter för kristna före den moderna tidens snävt rationalistiska och utilitaristiska antaganden.

[4] Se min artikel “A Tale of Two Lectionaries: Qualitative versus Quantitative Measures” för mer om denna oroväckande aspekt av det reviderade lektionariet.

[5] Om Judas se min artikel ”Damned Lies: On the Destiny of Judas Iscariot”, om utelämnandet av psalmer se min artikel “The Omission of ‘Difficult’ Psalms and the Spreading-thin of the Psalter”.

[6] De romerska kanonbönerna liksom anafora i S:t Johannes Chrysostomos gudomliga liturgi nämner många helgon. Neo-anaforerna beskär kraftigt denna hyllning och tillbedjan.

[7] I Sacrosanctum Concilium blir emellertid deltagandet ideologiskt eftersom det upphöjs över alla andra principer, vilket oundvikligen orsakar förvanskning och förfall: ”I återställandet och främjandet av den heliga liturgin är detta fulla och aktiva deltagande av hela folket syftet som skall beaktas före allt annat” (nr 14); jämför med detta uttalande av S:t Pius X i Tra le sollecitudini: ”Vi anser att det är nödvändigt att före allt annat ombesörja templets helighet och värdighet”. Kanske är assistans ett bättre begrepp än deltagande: Varje lem av kroppen ”assisterar vid” liturgin, var och en i enlighet med sin plats. Tillhörighet är en mer grundläggande kategori än verksamhet precis som vårt inlemmande i Kristus vid dopet är mer grundläggande för vår identitet än någon särskild handling vi utför.

[8] Det finns väldigt få ögonblick när prästen kan göra något i novus ordo samtidigt som folket och/eller kören gör något annat: Bönen före evangeliet, under halleluja, offertoriebönerna, om det sjungs en psalm, hostians brytande medan Agnus Dei sjungs. Men antalet sådana moment har minskats kraftigt och deras euchologiska innehåll har utarmats.

[9] Precis som ingen kedja är starkare än sin svagaste länk, så är en liturgi fylld med alternativ bara lika bra som det sämsta av dessa alternativ. Liturgin bör inte bedömas utifrån vad den kan vara om många osannolika bästa val skulle träffas, utan utifrån vad den vanligtvis är när de sedvanliga valen görs.

[10] Det betyder naturligtvis inte att den traditionella romerska riten alltid firas på ett uppbyggligt eller estetiskt lämpligt sätt – men det är inget som någonsin kan garanteras i någon rit, ty vi har fortfarande att göra med människor med all deras olikhet och bräcklighet. Jag åsyftar snarare de regler och seder som styr ceremonierna som sådana.

[11] Från den kommande reviderade och utökade upplagan av The Heresy of Formlessness (Angelico Press, 2018), s. 187. På andra ställen i samma bok säger Mosebach: ”Det är kännetecknande för detta århundrade att precis som yxan svingades mot liturgins grönskande träd, formulerades de djupaste insikterna om liturgin inte i den romerska kyrkan, utan i den bysantinska kyrkan. Å ena sidan dristade sig en påve att bära hand på liturgin. Å andra sidan bevarade den ortodoxa kyrkan, åtskild från påven genom schism, liturgin och den liturgiska teologin genom århundradets fruktansvärda prövningar. För en katolik som vägrar att acceptera cynikerns förenklade slutsatser innebär dessa fakta en förbryllande gåta. Man frestas att tala om ett tragiskt mysterium, även om ordet tragiskt inte passar in i ett kristet sammanhang. S:t Gregorius den stores liturgi, den gamla latinska liturgin, befinner sig nu i den romerska kyrkans ”galna ytterlighetsfåra”, medan S:t Johannes Chrysostomos’ gudomliga liturgi lever i all sin prakt i den ortodoxa kyrkans hjärta. Tanken att vi har något att lära av de ortodoxa är inte populär. Men vi måste vänja oss vid att studera – och studera grundligt – vad den bysantinska kyrkan har att säga om heliga bilder och liturgin. Detta är lika relevant för den latinska riten; faktum är att vi i själva verket bara tycks kunna lära känna den latinska riten i hela dess andefyllda verklighet om vi betraktar den ur det östliga perspektivet” (57).

Skrivet av: Berndt David Assarsson | 14 september 2021

Bugnini

Spelar det verkligen någon roll om Bugnini var en du-vet-vad?

Peter Kwasniewski

Jag skrev en gång en artikel för Rorate Caeli med titeln ”Conservative Fragility”. Jag har under de senaste veckorna lagt märke till i vilken utsträckning konservativa katoliker slår an en upprörd, kortsynt, avvisande och intolerant ton mot traditionellt sinnade katoliker som vägrar att iklä sig den påvligt skänkta rollen som syndabock för upphävandet av Summorum Pontificum.

En sådan person i synnerhet – det finns ingen anledning att här ange namn då min poäng inte handlar om ett namn utan om ett fenomen – gör hetsigt narr av alla som nämner att Bugnini förmodligen eller säkert var en frimurare, och hänvisar hånfullt till ”Viganòs flygande apor” och andra sådana sarkastiska glirningar. I själva verket avslöjar han inget annat än likgiltighet inför frimureriet, som om det är ett ämne som inte är värt ett enda ögonblick av allvarligt beaktande, något att ställas på hyllan bredvid självpublicerade apokalyptiska stollerier och icke erkända privatuppenbarelser.

För inte så länge sedan var jag i Mexiko och besökte platserna för den ena martyren efter den andra som dödades av riktiga, levande, medlemskortbärande frimurare. De katolska delarna av Europa och Sydamerika bär på många ärr från förföljelsen och sekulariseringen som denna sekt driver på. Och när Paulus VI förnam att något var oerhört fel i Vatikanen och handplockade kardinal Gagnon för att undersöka kurians eventuella förvecklingar, upptäckte Gagnon ett veritabelt getingbo av brusande aktivitet. Vid den tidpunkt då Yves Chiron publicerade sin utmärkta biografi 2016 (översatt till engelska 2018 av John Pepino), hade han kommit fram till att det inte fanns några definitiva bevis för Bugninis medlemskap i denna filosofiska sekt. Tack vare fader Brian Harrison och fader Charles Murr, har vi idag tillgång till bättre information om Bugninis kopplingar till frimureriet än någonsin tidigare.

Det är för mig häpnadsväckande att somliga individer inte verkar bry sig om att huvudpersonen som ansvarade för en heltäckande liturgisk reform sannolikt var medlem i en av världens mest destruktiva anti-katolska organisationer. Jag menar, om det inte är ett problem, skulle det inte heller vara något problem för USCCB: s ledande pro-life-person att vara styrelseledamot i Planned Parenthood. Å andra sidan antar jag att detta skulle vara det normala för en organisation vars generalsekreterare, en nyckelfigur i kampen mot sexuella övergrepp, visar sig vara en flagrant aktiv homosexuell som använder en gay-datingapp på arbetstid.

Den europeiska historiens annaler är fulla av incidenter där frimurare var inblandade, ofta skrytsamma med sina prestationer: man behöver bara betänka de många politiska revolutioner i katolska länder som ledde till anti-katolsk, anti-klerikal, anti-monastisk och anti-patrimoniell lagstiftning. De skröt om att förgöra Kyrkan; deras mest triumferande ögonblick var utan tvekan lagen om separation mellan kyrka och stat i Frankrike år 1905, som påven S:t Pius X fördömde i sin encyklika Vehementer Nos året därpå. Om mycket nyktert kan skrivas om detta välorganiserade logenätverks välkända roll, hur mycket större måste då deras faktiska roll vara, med tanke på deras uppenbara förkärlek för att arbeta bakom kulisserna? Som Roberto de Mattei noterar, är konspirationernas existens och funktion ett tydligt historiskt faktum, bevittnat om och om igen, från antiken till idag. Förvisso gör amatörhistoriker misstag när de uppmärksammar och analyserar konspirationer, men bara dårar förnekar deras realitet.

Till skillnad från vissa nutida konservativa kommentatorer, var de gamla påvarna inga dårar. Som jag beskriver i min inledning till ämnet, ”Freemasonry and Catholicism: Implacable Enemies”, fördömdes frimureriet och belades med exkommunicering latae sententiae av inte mindre än åtta påvar efter grundandet av den första logen i London 1717: Clemens XII (1738), Benedictus XIV (1751), Pius VII (1821), Leo XII (1825), Pius VIII (1829), Gregorius XVI (1832), Pius IX (många dokument från 1846 till 1873) och Leo XIII (1882, 1884, 1890, 1894, och 1902). Antingen var alla dessa påvar reaktionära ”flygande apor” och tokstollar, som våra ”jag-är-för-cool-för-konspirationer”-konservativa skulle vilja få oss att tro, eller så visste de faktiskt ett och annat om moderna revolutioner och sekterna som gav upphov till dem. Även kardinal Joseph Ratzinger, i egenskap av chef för Troskongregationen, upprepade att medlemskap i sekten är förbjudet och grund för exkommunicering, och tvekade inte att säga att de förblir ett skadligt inflytande.

Dessutom bör det mana till eftertanke att frimurarna firar det Andra Vatikankonciliet som ett historiskt ”töväder” i Kyrkans hållning till modernitet – som, hur vi än definierar det, åtminstone delvis är en produkt av revolutioner mot kyrka och stat – och att de har överöst påve Franciskus med strålande lovord för hans olika handlingar som de känner igen som karakteristiska för deras egen filosofi (se också här och här).

Visst finns det många andra krafter som arbetar i avkristningsdramat, och ingen organiserad grupp är nödvändig för att förklara varje ondska eller varje förkastande av tron. Modernismens århundrade långa inflytande såväl som förespråkarna för radikala förändringar inom liturgirörelsen skulle räcka för att förklara de många misstag som gjordes i liturgireformen efter Andra Vatikankonciliet. Men att ignorera eller lättvindigt avfärda frimurarnas inflytande på europeisk närhistoria och specifikt på den katolska Kyrkan utgör inte bara klandervärd naivitet, det är en form av intellektuell oärlighet – en slags öronproppar och visslande som förhindrar att man hör något man inte tycker om.

För att nu återvända till Annibale Bugnini, låt oss för diskussionens skull säga att han inte var något annat än en kyrklig funktionär, outtröttligt hängiven det konciliära reformprojektet. (Detta var förr min ståndpunkt, precis som jag trodde att en ’reform av reformen’ var möjlig och ägnade mycket tid och energi åt den saken.) Det är icke desto mindre sant att Chiron, en mästerhistoriker som arbetar vetenskapligt – som alla som läser hans kritikerrosade biografier kan se – efter noggrann historisk forskning kom fram till att Bugnini var en tvetungad manipulatör som ljög för Consilium och för Paulus VI för att driva igenom de radikala reformer som han hade föreställt sig redan innan konciliet. Han handplockade de moderater och progressiva han behövde för de olika underkommittéerna. Han organiserade hela den komplexa processen från början till slut. Han var impressario. Om man klarar av att läsa om Bugninis liv utan att få en känsla av djup motvilja och en önskan att ta avstånd från allt han vidrör, är jag inte säker på vilket samvete man har kvar.  

Konservativa apologeter kommer nu att ställa sig upp i protest: ”Men det spelar egentligen ingen roll vad Bugnini tänkte eller gjorde eller sa, eller hur komprometterade de mänskliga mekanismerna eller hur problematiska deras vägledande principer var – allt som spelar roll är att en påve godkände arbetet i slutändan. När allt kommer omkring skriver Gud rakt över människornas sneda linjer!” (och de kanske lägger till en emoji).

Det är här som vi på ett dramatiskt sätt bevittnar den okatolska irrationalitet som den hyperpapalistiska positionen reducerar sig själv till, en position som gör påven till en trollkarl som kan förvandla något av ondo till något gott genom att bara lägga till sin underskrift. För ungefär femton år sedan skrev jag ner följande observation, som får ny relevans mot bakgrund av de senaste händelserna:

”Vad händer om du tar mycket skräp, ger det till påven och han godkänner det? Upphör det att vara skräp – eller blir det bara påvligt godkänt och verkställt skräp? Detta är nyckelfrågan om den liturgiska reformen. Utan tvivel var detta ett arbete av en kabal av undermåliga teologer, dåligt rustade för sitt arbete, fastlåsta i humanistiska, rationalistiska och modernistiska antaganden och nu obsoleta teorier, vilka agerade ansvarslöst och olagligt. Några av dem var med säkerhet frimurare, andra är misstänkta för att vara det. Deras arbete var en fruktansvärd demontering av den katolska Kyrkans mest vördnadsvärda besittning. Och när de var klara med sitt ”arbete”, överlämnade de röran till Paulus VI, som godkände det (under åtminstone delvis falska förevändningar). Till syvende och sist – fick hans påvliga underskrift deras undermåliga teologi, deras otillräcklighet för uppgiften, deras felaktiga antaganden och mål och deras oegentligheter – att försvinna i tomma luften, som ett trollspö som förvandlar en groda till en prins?”

Det går inte att undkomma det: om han undertecknade det i lag bär Paulus VI det fulla ansvaret för det som är fel med Novus Ordo – även när han inte brydde sig om att läsa de dokument som överlämnades till honom för granskning och även när han blev förvånad och förfärad över de liturgiska böcker han själv hade godkänt.

Vi återkommer till frågan om anknytningar. Om Bugnini verkligen var en frimurare, skulle det förklara – eller i alla fall vara helt i överensstämmelse med – de antropocentriska, rationalistiska, avsakraliserande tendenserna i liturgireformen, tendenser som Paulus VI sympatiserade med på grund av sin egen frändskap med humanistisk modern tanke och pan-kristen ekumenik, förspelet till Assisi och Abu Dhabi. Om Bugnini å andra sidan inte var frimurare (kardinal Alfons Stickler sa en gång till Dom Alcuin Reid, ”Nej, det var mycket värre än så”[1]) – skulle det vara svårt att föreställa sig hur en verklig frimurare kunde ha åstadkommit något mycket värre. Kardinal Sticklers kommentar manar till eftertanke. Vad skulle trots allt kunna vara värre än ett hemligt sällskap som förnekar gudomlig uppenbarelse, den heliga treenigheten, den försonande inkarnationen, arvsynden, behovet av övernaturlig nåd och sakramentalt liv, och försöker ersätta detta med en människoskapad, människocentrerad panreligiös filosofi? Det enda jag kan tänka mig är satanism.

Oavsett om detta var vad Stickler hade i åtanke eller inte, kan man svårligen bestrida slutsatsen som Dietrich von Hildebrand kom fram till i sin bok The Devastated Vineyard: ”Sannerligen, om en av demonerna i CS Lewis Screwtape Letters hade anförtrotts med att ödelägga liturgin, skulle han inte kunnat ha gjort det bättre”.[2]       

Källa: OnePeterFive


[1] Yves Chiron, Annibale Bugnini: Reformer of the Liturgy (Brooklyn: Angelico Press, 2018), s. 7.

[2] Dietrich von Hildebrand, The Devastated Vineyard (Roman Catholic Books: 1973), s. 71.

Skrivet av: Berndt David Assarsson | 01 september 2021

Är Novus Ordo den enda bönelagen?

Är Novus Ordo den enda bönelagen?
Dr. Joseph Shaw

Det praktiska utfallet av Traditionis Custodes kommer att göra sig påmint en tid framöver. På somliga platser har det redan varit förödande; i andra verkar det vara minimalt. De teologiska följdverkningarna innebär dock ett hotande problem på ett annat plan. Detta till följd av påståendet i artikel 1 i dokumentet, och som upprepas i följebrevet till biskoparna, att ”the liturgical books promulgated by Saint Paul VI and Saint John Paul II, in conformity with the decrees of Vatican Council II, are the unique expression of the lex orandi of the Roman Rite”.

Den officiella engelska översättningen som jag har citerat är i själva verket en dålig översättning av det italienska uttrycket ”l’unica espressione”, vilket betyder det enda [inte unika] uttrycket. Dokumentet hävdar att det enda missalet som uttrycker den romerska ritens lex orandi, dess ”bönelag”, är det reformerade missalet.

Kyrkans bönelag, hennes lex orandi, måste överensstämma med, och rent av fastställa, hennes troslag (lex credendi): detta är vad Prosperos av Akvitanien hävdade när han myntade frasen [Lex Orandi, Lex Credendi] på 400-talet. Prosperos ville säga att om du vill veta vad människor tror, så ska du titta på hur de uttrycker sig i bön. Om de knäböjer vid omnämnandet av inkarnationen i trosbekännelsen, eller om de knäböjer för att ta emot den heliga kommunionen, säger detta dig något: arianer kommer att vägra att göra det första, och lutheraner det andra. Ett missale är en ”bönelag” i så måtto att den anger ett sätt för människor att be, och vi förväntar att katolska missalen återger en teologiskt korrekt bönelag och att arianska och lutherska återger teologiskt felaktiga. Vad kan det då betyda att det sägs att den romerska riten endast har en bönelag, och att det är den som uttrycks i ett visst missale, och inte i ett annat, i ett dokument som tillåter att båda används i Kyrkan?

Jag har inte varit ensam om att brottas med frågan för att förstå vad detta betyder. Jag deltog nyligen i ett kollaborativt blogginlägg fader Anthony Ruff, grundaren av Pray Tell-bloggen. På denna fråga svarade fader Ruff:

”[Påve Franciskus] sa inte att 1962 års missale saknar lex orandi, eller står i motsats till Kyrkans lex orandi. 1962 års missale uttrycker den romerska ritens lex orandi i den utsträckning den uttrycker Kyrkans liturgi såsom den återfinns i 1970 års missale. Det finns kontinuitet mellan 1962 och 1970 i den bemärkelsen att den reformerade liturgins centrala egenskaper, vilka ofta härrör från de tidigaste århundradenas katolska tradition, återfinns i 1962 års missale, men på ett inneslutet och undanskymt sätt, och var i behov av att tydligöras”.  

Fader Ruff tycks säga att 1962 års missale har giltighet till låns, så att säga, från 1970 års missale: i den mån det överensstämmer med det senare missalet, kan den sägas uttrycka den romerska ritens lex orandi. Jag är inte säker på att detta kan sägas överensstämma med ordalydelsen i Traditionis Custodes eller ej, men det spelar ingen roll eftersom fader Ruffs sympatiska tolkning på intet sätt löser det verkliga problemet med artikel 1, som kan uttryckas som den enkla frågan: vad var Kyrkans lex orandi fram till 1962?

Dr. Richard H. Bulzacchelli, lektor i teologi vid Catholic Studies Academy och senior stipendiat vid St. Paul Center for Biblical Theology, tog itu med denna fråga i ett tal på video. På det hypotetiska antagandet att Traditionis Custodes ska förstås bokstavligen, förklarar Dr Bulzacchelli (från ca 19 min in i videon):

”Om Novus Ordo är det unika [enda] uttrycket för den romerska ritens lex orandi, så kan per definition ingen annan liturgisk form [av den romerska riten] uttrycka denna lex orandi. De logiska implikationerna av detta påstående är häpnadsväckande. Om Usus Antiquior inte kan uttrycka den romerska ritens lex orandi, så är det vi kallar den romerska riten idag … inte samma sak som det vi kallade den romerska riten år 1962. Men det är just detta synsätt som Franciskus säger sig vilja korrigera. Den enda möjligheten att detta inte utgör en motsägelse, är om beslutet som följer av hans egen subjektiva vilja, är det som definierar vad som är sanningen i den objektiva verklighetens ordning… Existerade den romerska riten i femton århundraden utan ett autentiskt uttryck för dess lex orandi? Detta vore omöjligt …”

Vad dr Bulzacchelli säger är, att om det är absurt att föreslå (vilket det utan tvekan är) att den romerska riten inte hade något lex orandi av något slag år 1962, så förefaller det som om artikel 1 hävdar att den romerska ritens lex orandi genomgick en förändring år 1970, från det som uttrycktes av det äldre missalet till det som uttrycktes av det nyare missalet.

År 1970 antog alltså Kyrkan ett nytt missale, och antog därmed en ny bönelag, bara i den bemärkelsen att vi fick ett nytt sätt att fira mässa på. Detta är helt klart sant. Men vad betyder det att det (nu) bara finns ett uttryck för romersk ritens bönelag? Den enda anledningen till att förkasta ett missale som lex orandi är om det är teologiskt problematiskt, just som vi avvisar det anglikanska lex orandi i Book of Common Prayer: den motsvarar inte troget katolska Kyrkans lex credendi.

Så är det detta som hävdas? Att 1962 års missale är teologiskt defekt? Men detta skulle ju innebära att 1962 års romerska rit saknade autentisk bönelag. Såvida inte den blev teologiskt defekt först år 1970, eller senare, genom en lagstiftningsakt: som Bulzacchelli uttrycker det, ”beslutet som följer av hans egen subjektiva vilja, är det som definierar vad som är sanningen i den objektiva verklighetens ordning”.

Nu kanske någon säger: ett uttalande kan bli teologiskt defekt med tiden på grund av hur Kyrkans magisterium utvecklas. Således finner vi att innan de marianska dogmerna definierades och fastslogs, inkluderade inte Lovprisningarna[1] raderna ”Välsignad vare hennes heliga och obefläckade avlelse. Välsignat vare hennes ärorika upptagande i Himlen”. När jag letade efter texten på nätet för att göra ett bönehäfte, hittade jag en gång en version som utesluter dessa rader och jag insåg att jag hade snubblat in på en webbplats tillhörande en av utbrytargrupperna som har sitt ursprung i den ”gammalkatolska” schismen år 1870. Deras lexorandi är defekt, kan vi säga, inte på grund av något de har förändrat, utan något som de har vägrat att förändra.

Detta är dock inte riktigt helt korrekt. Den äldre versionen av Lovprisningarna är inte teologiskt defekt: den är inte på något sätt oförenlig med den katolska tron. Förvisso vill de gammalkatolska schismatikerna behålla den då de förnekar de marianska dogmerna, men teologiska texter som helt enkelt inte säger något alls om specifika teologiska frågor är inte av den anledningen oanvändbara: att påstå det vore absurt. Om detta skulle bli en fråga i samband med att en schismatisk grupp försonas med den Heliga stolen, skulle historiskt prejudikat föreslå att de skulle få göra en trosförsäkran och fortsätta med de äldre texterna, om de betydde så mycket för dem.

Och parallellen med 1962 års missale är svår att se. Skulle någon vänligen kunna visa mig de dogmatiska definitioner som återspeglas i det reformerade missalet, och vars frånvaro i det äldre missalet gör det möjligt, för dem som använder den, att uttrycka sin förnekelse av dem? Det finns naturligtvis inga sådana definitioner. Det närmaste någon har kommit i denna typ av argumentation är i förhållande till bönerna för judarna i långfredagsliturgin. Jag har undersökt detta argument men det kollapsar när man inser att Timmarnas liturgi [Liturgia Horarum, breviarium] från år 1974 uppmanar judarna att acceptera Jesus som sin Messias, och detta flera gånger.

Icke desto mindre kan något sådant resonemang möjligen ligga bakom artikel 1. I följebrevet till biskoparna kritiserar påve Franciskus att ”inte bara liturgireformen avvisas, utan också Andra Vatikankonciliet självt, och hävdar med ogrundade och ohållbara påståenden att konciliet förrådde traditionen och den ’sanna Kyrkan’”. I stället betonar han kontinuitet och kallar Vaticanum II ”en ny fas i denna dynamik”, ”Traditionens dynamik”.

Problemet är att om 1962 års missale inte uttrycker Kyrkans lex orandi, eller uttrycker det endast bristfälligt (såsom fader Ruff föreställer sig) och i avseende på en senare ”dynamisk fas” – kort sagt, om det saknar giltighet i och av sig självt – så ser det ut som om vad innehållet i traditionen fram till 1962 än var, förändrades den till sitt väsen – ”förråddes” skulle en anhängare av den traditionen kunna säga – av 1970 års missale.

Det är därför som dr. Bulzacchelli bekymras över att Traditionis Custodes tycks bekräfta just den kritik av Novus Ordo som den fördömer och som hittills tycktes, inte minst i mina ögon, extrem och obefogad. Antingen säger vi, med påven Benediktus XVI, att det gamla och det nya är båda legitima uttryck för Kyrkans lex orandi (jämte alla andra riter och bruk), eller så säger vi att de strider mot varandra och att den historiska övergången från gammalt till nytt markerade det ögonblick då Kyrkan inte bara utbroderade sitt uttryck för befintliga doktriner, i vilket fall de äldre uttrycken skulle förbli giltiga, utan antog en ny troslag. Vilket naturligtvis är omöjligt.

Min egen uppfattning är att påven Benediktus XVI hade rätt och att denna del av Traditionis Custodes, som den ser ut och inom ramen för brevet till biskoparna, inte uttrycker något alls: den är obegriplig eftersom den är självmotsägande. Detta kan tyckas vara ett drastiskt alternativ, men det är bättre än att svälja de logiska konsekvenser som dr. Bulzacchelli blottlägger. Läsarna kan få lite tröst i tanken att tills dokumentet dyker upp, kanske på latin, i Acta Apostolicis Sedis (som vi har blivit lovade att det kommer att göra), kan texten fortfarande justeras, vilket faktiskt skedde, av mycket mindre allvarliga skäl, med texten Summorum Pontificum. Jag hyser dock inga förhoppningar.

Källa: OnePeterFive


[1] Lovprisningarna (ej att förväxlas med saligprisningarna) är en bön som traditionellt hör ihop med sakramental tillbedjan och välsignelse. Bönen lyder som följer: ”Välsignad vare Gud. Välsignat vare Hans heliga namn. Välsignad vare Jesus Kristus, sann Gud och sann människa. Välsignat vare Jesu namn. Välsignat vare Hans heliga hjärta. Välsignat vare Hans dyrbara blod. Välsignad vare Jesus i altarets heliga sakrament. Välsignad vare den Helige Ande, Tröstaren. Välsignad vare Guds Moder, den heliga Jungfrun Maria. Välsignad vare hennes heliga och obefläckade avlelse. Välsignat vare hennes ärorika upptagande i Himlen. Välsignad vare Josef, hennes kyske brudgum. Välsignad vare Gud i sina änglar och helgon. Amen”.

Skrivet av: Berndt David Assarsson | 01 september 2021

Påvens edikt om den latinska mässan skadar den interreligiösa dialogen

Påvens edikt om den latinska mässan angriper inte bara katoliker, utan skadar även den interreligiösa dialogen

Dr Joseph Shaw

När han förklarade påve Franciskus beslut att begränsa firandet av den traditionella latinska mässan, hävdade Thomas Reese SJ – tidigare chefredaktör för jesuittidningen America – att somliga personer deltar i den som en protesthandling:

”Dessa ideologer hävdar att den nya mässan är en styggelse, att ekumenik är ett svek mot tradition och att interreligiös dialog är diaboliskt. De tror att endast de utgör den sanna Kyrkan och alla andra har fel”.

Om vi antar att sådana individer besöker liturgin och tar emot sakramenten, måste detta vara en vinst för Kyrkan, men pater Reese betraktar tydligen inte Kyrkan som ett fältsjukhus för syndare, utan som en förening för de fullkomliga.

Antagandet att ett betydande antal av mässbesökarna (1962 års missale) skulle anse att interreligiös dialog i sig är något diaboliskt, är oerhört fantasifullt. Reese SJ blandar här ihop synkretism, som upprepade gånger har fördömts av Kyrkan och också är fördömt av traditionella katoliker, med dialog, vilket är något helt annat. Det är verkligen något djupt upprörande med att t.ex. hinduiska ceremonier inlemmas i mässan, men detta synkretistiska projekt har ingenting att göra med respektfulla diskussioner med hinduer. Tvärtom har det både allvarligt provocerat hinduer och upprört trogna katoliker; knappast ett gott tillvägagångssätt i den interreligiösa dialogen.

Om Reese SJ oroar sig för ekumeniken och den interreligiösa dialogen, så står han inför ett annat slags problem. Traditionis Custodes har försatt Kyrkans relationer med andra religioner femtio år tillbaka, och det är svårt att se hur dessa relationer kommer att återhämta sig.

Om interreligiös dialog – definierad som diskussioner som syftar till ökad ömsesidig förståelse mellan Kyrkan och icke-kristna religioner – säger det apostoliska brevet och den polemik som framförs till dess försvar av Reese SJ och andra, att de religiösa instinkterna omöjligen kan vara delaktiga på ett äkta sätt i tillbedjan på ett sakralt språk, liturgiskt recitativ, komplexa ceremonier, omsorgsfullt utarbetade och dekorerade kläder och skrudar, o.s.v. Detta är, som det heter, ett sätt att se på saken. Men det är ett synsätt som är oförenligt med ett seriöst beaktande av sökandet efter Gud i islam, hinduism, buddism, jainism, schamanistiska religioner, och faktiskt praktiskt taget alla icke-kristna religioner man skulle kunna räkna upp. Sakrala språk finns i alla de stora icke-kristna religionerna – hebreiska, sanskrit och klassisk arabisk är uppenbara exempel – samt sakral musik, ritual och skrudar i praktiskt taget alla religioner.

Vad kommer katolska interreligiösa samtalsparters att säga till sina icke-kristna vänner nästa gång de träffas? ”Det är ok, det är bara våra egna traditioner som vi fruktar och avskyr, vi tycker att era är underbara!” Hur trovärdigt kommer det att låta?

Som jag har argumenterat utförligt för tidigare, blir en dialog med islam i syfte att uppnå ömsesidig förståelse, samt förkunna evangelium för muslimerna, (något som Kyrkan åtar sig enligt Vaticanum II – kom ihåg: ”uppdraget att för alla folk förkunna och bland alla folk sprida Guds och Kristi konungadöme”, Lumen Gentium 5) lättast om vi har någon gemensam grund med dem. Ett gemensamt område, där det finns ett praktiskt värde i att motsätta sig familjefientlig politik hos vissa grupper inom FN, är respekten för livet och familjen. Ett annat är den penitentiella traditionen. En aspekt av islamisk andlighet som finner ett eko i katolicismen är bruket av sång; ett annat är uttrycket för Guds transcendens genom ritual. Alla dessa får större betoning i det traditionella katolska sammanhanget. Ungefär samma sak kan sägas om andra icke-kristna religioner.

I förhållande till de ortodoxa – en dialog med kristna som inte accepterar påvens auktoritet, med hopp om att återförening under påven en dag kan vara möjlig – finns samma problem som just skisserats ovan, fast i än mer akut grad: Påven ogillar uppenbarligen de liturgiska sedvänjor och uttryck som kännetecknar ortodoxin. Som jag har sagt tidigare, hur kan man avvisa firandet ad orientem, liturgiskt recitativ, bruket av sakrala språk [kyrkoslaviska, koptiska, syriska, ge’ez m.fl], mysterium och ritualer i Väst, för att i nästa andetag vända sig till våra östliga ”separerade bröder” och intyga för dem hur mycket man respekterar och beundrar allt detta i Öst?

Det finnas även ett annat problem, som också berör dialogen med protestanterna. Katolska teologer som engagerat sig i dialog med protestanter och ortodoxa har sedan Vaticanum II förståeligt nog tonat ner den monarkiska bild av påvlig makt som är förknippad med påvar som S:t Pius X. Utan att gå in på detaljer är det uppenbarligen något fel med idén om påven som godtycklig diktator, och protestantisk och ortodox kritik av katolska Kyrkan fokuserar ofta på denna idé. Gör de rätt i att misstänka att påvlig makt kan användas godtyckligt? Att en påve kan insistera på enhetlighet för enhetlighetens skull? Att en påve kan göra plötsliga U-svängar med sin policy, som raderar decennier av tålmodigt arbete av biskopar och präster, vilka följde den förutvarande påvliga policyn? Vilken uppfattning om påvlig makt är det som praktiseras i den katolska Kyrkan år 2021?

Muto propriet Traditionis Custodes är inte det svar på frågan de hade hoppats på.

Källa: LifeSiteNews

Skrivet av: Berndt David Assarsson | 19 augusti 2021

MASS OF THE AGES: Episode 1

Förord av ärkebiskop Carlo Maria Viganò

Denna viktiga och starka artikel av professor Massimo Viglione utgör en av de mest klargörande och djuplodande kommentarerna till det ödesdigra motu propriet Traditionis Custodes. Genom att dela med mig av detta viktiga inlägg avser jag att erbjuda det till läsning för alla trogna, katoliker och även icke-katoliker, så att var och en kan från det utvinna profetisk klarhet och apostoliskt mod i det mycket hårda krig som vi alla är kallade att ställas inför, ett krig vars oundvikliga resultat är Kristi bruds triumf över de infernaliska makternas lössläppande.

Denna artikel av prof. Viglione förtjänar stor spridning också då den ger en översiktsbild av den djupa statens och den djupa kyrkans samtidiga och koherenta strategi och aktivitet. Vid en tidpunkt då diskriminering av icke-vaccinerade också initieras av den bergoglianska kyrkan, är det vår plikt och vårt ansvar att sätta oss emot med största beslutsamhet, höja vår röst, fördöma vad som händer och avslöja vad som förbereds.

                                                         ++ Carlo Maria Viganò, ärkebiskop

Hatet mot den eviga mässan och frågan om lydnad

”De skola utesluta eder från synagogorna” (Joh 16:2). Hermeneutiken av Kains avund mot Abel

av Massimo Viglione

Under dessa dagar har det fällts många kommentarer, den ena efter den andra, efter den kyrkliga hierarkins officiella krigsförklaring -utfärdad av Franciskus själv – mot den heliga, eviga mässan. Och fler än en kommentar har avslöjat det inte ens illa dolda föraktet och den samtidigt absoluta tydligheten i innehåll och form som utmärker motu propriet Traditionis Custodes, avfattat i en stil och med en formalism som är mer politisk än teologisk eller andlig. Det är i själva verket en krigsförklaring. Det är anmärkningsvärt att det finns en formell skillnad och även en skillnad i ton i de olika dokument med vilka Paul VI från år 1964 tillkännagav, planerade och genomförde sin liturgiska reform, som slutligen blev officiell genom den apostoliska konstitutionen Missale Romanum, promulgerad den 3 april 1969, genom vilken den antika romerska riten i praktiken ersattes (detta är den mest lämpliga termen både vad gäller intentionen och fakta) av den nya vulgära riten. I de montinianska dokumenten finner vi vid flera tillfällen hycklande, men uppenbar smärta, beklagan och samvetskval, och paradoxalt nog lovprisas den antika ritens skönhet och helighet.

I korthet är det som om Montini sade: ”Kära eviga rit, jag avskaffar dig, men du var så skön!”

I motsats till detta lyser sarkasm och hat mot den antika riten igenom i Bergoglios dokument, såsom många har noterat. Ett hat så starkt att det inte kan behärskas.

Naturligtvis är Franciskus inte initiativtagaren till detta krig, som inleddes av den modernistiska liturgiska rörelsen (eller, om man så vill, med protestantismen), utan på officiell och operativ nivå var det snarare Paul VI själv. Bergoglio har bara – för att använda den starka och populära metaforen – ”skjutit som en galning” i ett försök att en gång för alla döda en dödligt sårad sak, som under årtiondena efter konciliet inte bara vägrade dö, utan återvände till livet och i ett exponentiellt crescendo under de senaste 14 åren vann för sig ett oräkneligt antal trogna över hela världen.

Och detta är pudelns kärna. Det progressiva och mer övertygat modernistiska prästerskapet var tvunget att uthärda Benedikt XVI:s motu proprio mot sin vilja, men samtidigt motarbetade de ständigt den eviga mässan med hjälp av fientligt motstånd från majoriteten av världens biskopar, som alltid öppet har åsidosatt vad Summorum Pontificum fastställde, med början redan under Ratzingers pontifikat och sedan alltmer efter hans avgång fram till idag.

Biskoparnas fientlighet innebar att uppgiften att omsätta motu propriet i handling i slutändan ofta berodde på modet hos några få präster som firade den ändå, även utan biskopens tillstånd (vilket inte var specifikt nödvändigt enligt bestämmelserna i Summorum Pontificum). Nu kommer de biskopar, som ständigt och oförskräckt varit olydiga mot den katolska Kyrkans påve och ett av hans motu proprier, i lydnadens namn gentemot den katolska Kyrkans påve och ett av hans motu proprier, inte bara att kunna fortsätta, utan t.o.m. intensifiera sin censur, det krig som inte längre är dolt utan flagrant, något som faktiskt redan sker.

Men Franciskus har inte begränsat sig till att ”skjuta” det odödliga offret. Han ville gå ett steg längre med en hastig och ursinnig – för att inte säga monstruös – ”levande begravning” av den gamla riten, hävdande att den nya riten är den katolska Kyrkans lex orandi. Slutsatsen är att den eviga mässan inte längre är dess lex orandi.

Det är välkänt att vår vän [Bergoglio] inte har en aning om teologi (vilket är lite som att säga att en läkare inte har en aning om medicin eller att en smed inte vet hur man använder eld och järn). Faktum är att Kyrkans lex orandi inte är en ”föreskrift” i den positiva rätten som det kan röstas om i ett parlament eller beslutas om av en furste och som alltid kan återkallas, ändras, ersättas, förbättras eller försämras. Kyrkans lex orandi är dessutom inte en specifik och bestämd “sak” i tid och rum så mycket som det är den kollektiva helheten av teologiska och andliga normer och liturgiska och pastorala bruk i hela Kyrkans historia, alltifrån evangelisk tid – och specifikt från pingsten – fram till idag. Även om den uppenbarligen lever i nuet, har den dock sina rötter i hela Kyrkans förflutna. Därför talar vi inte här om något mänskligt – uteslutande mänskligt – som den senaste chefen kan ändra efterbehag. Lex orandi omfattar alla tjugo århundradena av Kyrkans historia, och det finns ingen människa eller grupp av människor i världen som kan ändra detta tjugohundra år gamla depositum. Det finns ingen påve, inget koncilium eller någon biskopskonferens som kan ändra evangeliet, depositum fidei [”trons förråd”, det samlade trosinnehållet som förts vidare genom Kyrkan sedan apostlarnas tid] eller Kyrkans universella magisterium. Inte heller kan den eviga liturgin förändras. Och om det är sant att den gamla riten hade en grundläggande apostolisk kärna som sedan växte harmoniskt under århundradenas lopp med på varandra följande mutationer (till och med Pius XII och Johannes XXIII), är det också sant att dessa mutationer – ibland mer lämpliga och andra gånger mindre och ibland kanske inte alls lämpliga – dock alltid har varit harmoniskt strukturerade i ett kontinuum av tro, helighet, tradition och skönhet.

Montinis reform bröt sönder allt detta genom att improvisatoriskt uppfinna en ny rit anpassad till den moderna världens behov och omvandla den heliga katolska liturgin från att vara teocentrisk till att vara antropocentrisk. Från det heliga korsoffret som förnyas på ett oblodigt sätt genom en sacerdos’ handling, övergick vi till de troendes sammankomst ledd av dess ”ordförande”. Från en frälsande och t.o.m. exorcistisk handling övergick vi till en horisontell populistisk sammankomst, öppen för kontinuerliga självrådiga och relativistiska förändringar och anpassningar som kan vara mer eller mindre ”festliga” och vars förmenta ”värde” beror på deras förmåga att vinna masskonsensus, som om den vore ett politiskt instrument avsedd för publiken, en publik som dock stegvis håller på att försvinna helt.

Det är lönlöst att fortsätta på denna väg: själva resultaten av denna liturgiska subversion talar till sinnena och hjärtana och kan inte ljuga. Vad som är viktigt att klargöra är emellertid orsaken till denna övergång från montinianskt hyckleri till bergogliansk uppriktighet.

Vad har förändrats? Tidsandan har förändrats . Den har bokstavligen gjort en helomvändning. Montini trodde att om några år skulle ingen komma ihåg den eviga mässan. När Johannes Paulus II, ställd inför tecknen på att fienden inte alls ville dö, blev tvungen – även han mot sin vilja – att bevilja ett ”indult” (som om den eviga, heliga katolska liturgin behövde förlåtas för något för att få fortsätta existera), vilket (ingen påtalar någonsin detta) var ännu mer restriktivt än detta senaste bergoglianska dokument, även om det var fritt från det hat som kännetecknar det senare. Men framför allt var det den ohejdbara framgången bland folket – och särskilt bland yngre människor – som den eviga mässan skördade efter Benedikt XVI:s motu proprio som var den utlösande faktorn för detta hat.

Den ”nya mässan” har förlorat inför historien och verkligheten. Kyrkorna står tomma, alltmer tomma; de religiösa ordnarna – även, och kanske framför allt, de äldsta och ärorikaste – försvinner; kloster och konvent överges, bebodda endast av ordensfolk som nu är mycket till åren komna och vid vars död dörrarna kommer att bommas igen; kallelserna reduceras till ingenting; t.o.m. ”otto per mille” [italiensk kyrkoskatt] har halverats, trots den abnormt sötsliskiga och patetiskt tredje-världensaktiga publicitet den åtnjuter; prästkallelserna är sällsynta – överallt ser vi präster med tre, fyra eller ibland t.o.m. fem församlingar att betjäna. Konciliets och den ”nya mässans” matematik är den mest hänsynslösa sak som kan existera.

Men misslyckandet är framför allt kvalitativt, ur teologisk, andlig och moralisk synvinkel. Även det prästerskap som finns och står pall är till stor del öppet kätterskt eller i vilket fall som helst tolerant mot kätteri och förvillelser i precis samma mått som det är intolerant mot Traditionen och erkänner inte längre något objektivt värde i Kyrkans magisterium (förutom vad som behagar det) och lever istället på teologisk och dogmatisk improvisation och även liturgisk och pastoral improvisation, allt baserat på doktrinär och moralisk relativism, åtföljt av en enorm flod av prat och tomma, meningslösa slagord; inte heller har vi ens nämnt det förödande – när det inte är monstruöst – moraliska tillståndet hos en betydande del av detta prästerskap.

Det är förvisso sant att det finns s.k. ”rörelser” som räddar situationen en smula. Men de räddar den till priset av, återigen, doktrinär relativism, liturgisk relativism (gitarrer, tamburiner, underhållning, ”deltagande”) och moralisk relativism (den enda synden är att gå emot samhällets diktat: Idag mot vaccinet, allt annat är mer eller mindre tillåtet). Är dessa rörelser fortfarande katolska? Och med vilket mått och med vilken kvalitet? Om vi skulle analysera deras trohet med teologisk och doktrinär precision, hur många skulle klara granskningen?

Lex orandi, lex credendi”, lär Kyrkan. Och i själva verket har de nitton århundradenas lex orandi före Vaticanum II och den montinianska liturgireformen frambringat en typ av tro, och de femtio åren därefter en annan typ av tro – och en annan typ av katolik. ”Af deras frukter skolen I känna dem” (Matt 7:16), lärde Kyrkans Grundare. Just så! Frukterna av modernismens totala misslyckande (eller, om man så vill – för de mest uppmärksamma och intelligenta – triumfen för modernismens verkliga syften), frukterna av Andra Vatikankonciliet, frukterna av post-konciliet. Var led kontinuitetens hermeneutik skeppsbrott? Den förliste, tillsammans med ”barmhärtighet”, i hatets hermeneutik.

Den eviga mässan är å andra sidan den exakta antitesen till allt detta. Den är disruptiv i sin expansion trots all ständig fientlighet och biskoplig censur; den är helgande i sin fullkomlighet; den engagerar just eftersom den ger uttryck för det eviga och oföränderliga, för alla tiders Kyrka, för alla tiders teologi och andlighet, för alla tiders liturgi, för alla tiders moral. Den är älskad eftersom den är gudomlig, sakral och hierarkiskt ordnad, inte mänsklig, ”demokratisk” eller liberalt-egalitär. Den är både gudomlig och mänsklig samtidigt liksom dess Grundare under den sista måltidens dag.

Den älskas framför allt av unga människor, lekfolket som frekventerar den likaväl som bland dem som närmar sig prästadömet: Medan den nya ritens seminarier (Bergoglios lex orandi) är rövarkulor av heresi och apostasi (och det är bättre att vara tyst om vad mer…), svämmar seminarierna och novitiaten i Traditionens värld över av kallelser, både manliga och kvinnliga, i en ohejdbar ström. Förklaringen till detta obestridliga faktum ligger i den katolska Kyrkans enda lex orandi, som är den som Gud själv har sitt behag i och vilken ingen upprorsmakare kan fly undan.

Här är roten till hatet. Det är en världsomspännande och multi-generationell konsensus mot fienden som måste dö inför misslyckandet med det som var tänkt att ge nytt liv och istället är vissnande och döende, eftersom nådens livsblod saknas.

Det är hatet mot knäfallande flickor som bär vita slöjor, hatet mot kvinnor med många barn och bärande svarta slöjor; hatet mot män som knäfaller i bön och kontemplation, kanske med rosenkransen mellan händerna; hatet mot präster i sutan som är trogna den eviga läran och spiritualiteten; hatet mot familjer som är stora och fridsamma trots samhällsproblemen; hatet mot troheten, allvaret, törsten efter det heliga.

Det är hatet mot en hel värld, alltmer talrik, som inte har fallit – eller inte längre faller – i den ”nya pingstens” humanistiska och globalistiska fälla.

I grund och botten är det galna skjutandet inget annat än ett nytt mord på Abel begånget av en avundsjuk Kain. Och faktum är att den offergåva som frambärs åt Gud i den nya riten är ”jordens frukt och människans arbete” (Kain), medan den offergåva som frambärs i den eviga riten är ”hanc immaculatam Hostiam” (det förstfödda lammet i Abels hjord, 1 Mos 4:2-4).

Kain segrar alltid tillfälligt genom våld, men sedan får han utan undantag lida straffet för sitt hat och sin avund. Abel dör tillfälligt, men sedan lever han vidare för evigt i sequela Christi.

Vad kommer att hända nu?

Detta är en mer intressant och oundviklig fråga än någon kan föreställa sig, och det på många plan. Eftersom vi inte kan känna till framtiden, låt oss ställa några grundläggande frågor under tiden.

Kommer alla biskoparna att lyda?

Det verkar inte så. Bortsett från den stora majoriteten av dem, som kommer att rätta in sig i ledet ganska villigt antingen för att de delar sin chefs hat (nästan alla) eller för att de är rädda för sin personliga framtid, tror vi att det inte kommer att vara så få av dem som också kan komma att motsätta sig det bergoglianska ”maskingeväret”, vilket redan verkar vara fallet på sina håll i USA och i Frankrike (vi hyser föga hopp om italienarna, som i vanlig ordning är de mest räddhågsna och flata av alla), antingen eftersom de i princip inte är fientliga mot den gamla riten eller pga. vänskap med de olika prästsällskap som är förbundna med den eviga mässan eller kanske – är detta ett fåfängt hopp? – pga. ett anfall av rättmätig stolthet som reaktion på den förödmjukelse som t.o.m. kan kallas grotesk, som de har fått i händerna genom detta dokument, där det först står att beslutet om beviljandet av tillstånd är deras, men det sedan begränsar inte bara all handlingsfrihet och ställer villkor för varje minimal valmöjlighet, utan hänger sig också åt den mest uppenbara motsägelse när det säger att de i varje enskilt fall måste få tillstånd från den Heliga stolen!

Kommer alla verkligen att lyda blint, eller kommer några sprickor att få hela systemet av hat i gungning?

Och vad kommer att hända i den s.k. ”traditionella” världen?

”Vi kommer att få se några godbitar”, för att använda ett populärt uttryck. Utan att utesluta historiska förvecklingar. Det finns de som kommer att falla, som kommer att överleva, som kanske kommer att dra nytta av det (men se upp för de förgiftade frikadellerna från lögnens faders tjänare!). Låt oss istället lita på den gudomliga nåden, så att de troende inte bara förblir trogna utan också växer.

Allt detta kommer att bekräftas framför allt av en aspekt som ingen hittills har lyft fram: Det verkliga målet för detta mångåriga krig mot den heliga katolska liturgin, som alltså är det verkliga syftet med skapandet av den nya riten ex nihilo (bättre att säga improviserat [a tavolino], i någon grotta), är upplösningen av den katolska liturgin i sig, av varje form av det heliga mässoffret, av själva läran, av Kyrkan själv i den stora globalistiska malström av universell religion som flödar ur den Nya Världsordningen. Begrepp som den Heliga Treenigheten, Korset, arvsynden, gott och ont förstått i den kristna och traditionella betydelsen, Inkarnationen, Uppståndelsen och därmed Återlösningen, de marianska privilegierna och själva Guds moders person, som är Den obefläckade avlelsen, Eukaristin och Sakramenten, den kristna moralen med dess tio budord och läran om det allmänna magisteriet, (försvaret av livet, familjen, av en korrekt ordnad sexualitet i alla dess former med alla därav följande fördömanden av dagens dårskaper) – allt detta måste försvinna i framtidens universella och monistiska kult.

Och i detta perspektiv är den eviga mässan det första elementet som måste försvinna, då den utgör det absoluta bålverket för allt som de vill ska försvinna: Den utgör det första hindret för alla former av ekumenism. Med tiden kommer detta oundvikligen att medföra en gradvis rörelse närmare den eviga, heliga liturgin iden grupp troende som fortfarande dröjer sig kvar i den nya riten, kanske kommer de att söka sig till präster som firar den med värdighet. Ty i slutändan, förr eller senare, kommer även dessa präster att befinna sig vid ett vägskäl och måste välja mellan lydnad gentemot ondskan eller olydnad för att förbli trogna det goda. Revolutionens kam, såväl i samhället som i Kyrkan, lämnar inga tofsar: Förr eller senare kammas de ut, om inte på ett ställe så på ett annat. Och detta kommer att innebära att de goda, som fortfarande är förvirrade, börjar söka efter Sanning och Nåd – det vill säga efter den eviga mässan.

De som fortfarande dröjer sig kvar i dag [i den nya riten] för att slippa besväras av dessa ”frågor”, följande dessa biskopar och församlingspräster, vet att om de verkligen vill förbli katolska och verkligen kunna hjälpas av Återlösarens lekamen och blod… så är deras dagar räknade. Snart måste de välja.

Vi har nu berört det centrala problemet i hela denna situation: Hur beter man sig inför en hierarki som hatar det Sanna, det Goda, det Sköna, Traditionen, som kämpar mot den enda sanna lex orandi för att framtvinga en annan som inte är välbehaglig inför Gud, utan inför denna världens furste och hans ”ledarskaps”-tjänare (i viss mening hans ”biskopar”)?

Det är nyckelproblemet med lydnaden, om vilken det även i Traditionens värld bedrivs ett smutsigt spel, ofta inspirerat inte av ett uppriktigt sökande efter vad som är bäst och efter sanningen, utan av personliga konflikter, som idag har blivit mer akuta inför sprickan som orsakas av hälsototalitärismen och vaccinationerna.

Lydnaden – och detta är en förvillelse som har sina djupaste rötter även i den förkonciliära Kyrkan, det måste sägas – är inget självändamål. Det är ett medel för helgelse. Därför är det inte ett absolut värde, utan snarare ett instrumentellt värde. Det är ett positivt värde, mycket positivt, om det är riktat mot Gud. Men om man lyder Satan eller hans tjänare eller förvillelse eller avfall, så är lydnad inte längre något gott, utan snarare ett avsiktligt samarbete med det onda.

Precis som fred. Fred – en avgud i dagens samhällsomstörtning – är inte ett självändamål, utan ett verktyg för det goda och det rättfärdiga, om det syftar till att skapa ett gott och rättvist samhälle. Om det är orienterat mot att skapa eller gynna ett samhälle som är sataniskt, elakartat, förvänt och subversivt, blir ”fred” helvetets verktyg.

Vi ska inte behaga människor utan Gud, som prövar våra hjärtan (1 Tess 2:4). Just så! Därför blir den som lyder människor samtidigt som han medvetet underlättar för det onda och hindrar det goda, vem de än är – inklusive den kyrkliga hierarkin, inklusive påven – i verkligheten medskyldig till ondska, lögner och förvillelser.

Den som lyder under dessa förhållanden, är olydig mot Gud, då ingen tjänare står över sin herre (Matt 10:24). Till och med Judas var en del av det apostoliska kollegiet. Just som – bara för att ge ett exempel från den akademiska världen – en katolsk traditionalist, som utnämnt sig själv till utdelare av och domare över andras seriositet, öppet kunde kritisera den nuvarande påven för Amoris Laetitiae eller detta hans senaste dokument, men sedan, vad beträffar underkastelsen under vaccineringsideologien – även obligatorisk vaccinering! – och accepterandet av mänskliga celler som tagits från foster som fallit offer för frivilliga aborter, för att försvara sig inför rättvis och uppenbar allmän indignation, deklarerar, att han lyder vad ”den suveräne påven” säger i denna fråga.

Conditio sine qua non för all seriositet ligger inte så mycket i den ”ton” som används (också detta är en viktig aspekt, men absolut inte primär och framför allt är den något subjektivt), utan först och främst i den doktrinära, ideala och intellektuella koherensen av det Goda och Sanningen i sin helhet, i varje aspekt och omständighet. Med andra ord måste vi förstå om den som vägleder Kyrkan i dag vill vara en Guds trogne tjänare eller denna världens furstes trogne tjänare. I det första fallet tillkommer lydnad honom och är ett verktyg för helgelse. I det andra måste konsekvenserna belysas. Självklart med respekt för de normer som Kyrkan kodifierar och som barn av Kyrkan och även med rätt bildning och lugn i tonen. Men man måste alltid belysa konsekvenserna: Det första målet bör vara att alltid följa och försvara sanningen, inte det sötsliskiga, inställsamma och skrupulösa krypandet som är den ruttna frukten av en missförstådd tridentism. Varken påven eller hierarkin kan användas som garant för sanning litet hipp som happ enligt ens personliga preferenser.

Vi befinner oss i de mest avgörande dagarna i mänsklighetens historia och även i Kyrkans historia. Alla skriftställare som har kommenterat under dessa dagar har uppmanat sina läsare till bön och hopp. Vi kommer uppenbarligen också att göra detta, i full övertygelse om att allt som händer i dessa dagar och, mer generellt, sedan februari 2020, utgör ett entydigt tecken på att tiden närmar sig då Gud kommer att ingripa för att rädda sin Mystiska kropp och mänskligheten liksom den ordning som Han själv har skänkt skapelsen och den mänskliga samexistensen, i det mått Han önskar skänka den, på det sätt och vid den tid Han väljer.

Låt oss bedja; låt oss hoppas; låt oss vaka, och låt oss välja att vara på rätt sida. Fienden hjälper oss i valet: I själva verket är han alltid densamme överallt.

Källa: The Remnant Newspaper

Older Posts »

Kategorier