Förord av ärkebiskop Carlo Maria Viganò
Denna viktiga och starka artikel av professor Massimo Viglione utgör en av de mest klargörande och djuplodande kommentarerna till det ödesdigra motu propriet Traditionis Custodes. Genom att dela med mig av detta viktiga inlägg avser jag att erbjuda det till läsning för alla trogna, katoliker och även icke-katoliker, så att var och en kan från det utvinna profetisk klarhet och apostoliskt mod i det mycket hårda krig som vi alla är kallade att ställas inför, ett krig vars oundvikliga resultat är Kristi bruds triumf över de infernaliska makternas lössläppande.
Denna artikel av prof. Viglione förtjänar stor spridning också då den ger en översiktsbild av den djupa statens och den djupa kyrkans samtidiga och koherenta strategi och aktivitet. Vid en tidpunkt då diskriminering av icke-vaccinerade också initieras av den bergoglianska kyrkan, är det vår plikt och vårt ansvar att sätta oss emot med största beslutsamhet, höja vår röst, fördöma vad som händer och avslöja vad som förbereds.
++ Carlo Maria Viganò, ärkebiskop
Hatet mot den eviga mässan och frågan om lydnad
”De skola utesluta eder från synagogorna” (Joh 16:2). Hermeneutiken av Kains avund mot Abel
av Massimo Viglione
Under dessa dagar har det fällts många kommentarer, den ena efter den andra, efter den kyrkliga hierarkins officiella krigsförklaring -utfärdad av Franciskus själv – mot den heliga, eviga mässan. Och fler än en kommentar har avslöjat det inte ens illa dolda föraktet och den samtidigt absoluta tydligheten i innehåll och form som utmärker motu propriet Traditionis Custodes, avfattat i en stil och med en formalism som är mer politisk än teologisk eller andlig. Det är i själva verket en krigsförklaring. Det är anmärkningsvärt att det finns en formell skillnad och även en skillnad i ton i de olika dokument med vilka Paul VI från år 1964 tillkännagav, planerade och genomförde sin liturgiska reform, som slutligen blev officiell genom den apostoliska konstitutionen Missale Romanum, promulgerad den 3 april 1969, genom vilken den antika romerska riten i praktiken ersattes (detta är den mest lämpliga termen både vad gäller intentionen och fakta) av den nya vulgära riten. I de montinianska dokumenten finner vi vid flera tillfällen hycklande, men uppenbar smärta, beklagan och samvetskval, och paradoxalt nog lovprisas den antika ritens skönhet och helighet.
I korthet är det som om Montini sade: ”Kära eviga rit, jag avskaffar dig, men du var så skön!”
I motsats till detta lyser sarkasm och hat mot den antika riten igenom i Bergoglios dokument, såsom många har noterat. Ett hat så starkt att det inte kan behärskas.
Naturligtvis är Franciskus inte initiativtagaren till detta krig, som inleddes av den modernistiska liturgiska rörelsen (eller, om man så vill, med protestantismen), utan på officiell och operativ nivå var det snarare Paul VI själv. Bergoglio har bara – för att använda den starka och populära metaforen – ”skjutit som en galning” i ett försök att en gång för alla döda en dödligt sårad sak, som under årtiondena efter konciliet inte bara vägrade dö, utan återvände till livet och i ett exponentiellt crescendo under de senaste 14 åren vann för sig ett oräkneligt antal trogna över hela världen.
Och detta är pudelns kärna. Det progressiva och mer övertygat modernistiska prästerskapet var tvunget att uthärda Benedikt XVI:s motu proprio mot sin vilja, men samtidigt motarbetade de ständigt den eviga mässan med hjälp av fientligt motstånd från majoriteten av världens biskopar, som alltid öppet har åsidosatt vad Summorum Pontificum fastställde, med början redan under Ratzingers pontifikat och sedan alltmer efter hans avgång fram till idag.
Biskoparnas fientlighet innebar att uppgiften att omsätta motu propriet i handling i slutändan ofta berodde på modet hos några få präster som firade den ändå, även utan biskopens tillstånd (vilket inte var specifikt nödvändigt enligt bestämmelserna i Summorum Pontificum). Nu kommer de biskopar, som ständigt och oförskräckt varit olydiga mot den katolska Kyrkans påve och ett av hans motu proprier, i lydnadens namn gentemot den katolska Kyrkans påve och ett av hans motu proprier, inte bara att kunna fortsätta, utan t.o.m. intensifiera sin censur, det krig som inte längre är dolt utan flagrant, något som faktiskt redan sker.
Men Franciskus har inte begränsat sig till att ”skjuta” det odödliga offret. Han ville gå ett steg längre med en hastig och ursinnig – för att inte säga monstruös – ”levande begravning” av den gamla riten, hävdande att den nya riten är den katolska Kyrkans lex orandi. Slutsatsen är att den eviga mässan inte längre är dess lex orandi.
Det är välkänt att vår vän [Bergoglio] inte har en aning om teologi (vilket är lite som att säga att en läkare inte har en aning om medicin eller att en smed inte vet hur man använder eld och järn). Faktum är att Kyrkans lex orandi inte är en ”föreskrift” i den positiva rätten som det kan röstas om i ett parlament eller beslutas om av en furste och som alltid kan återkallas, ändras, ersättas, förbättras eller försämras. Kyrkans lex orandi är dessutom inte en specifik och bestämd “sak” i tid och rum så mycket som det är den kollektiva helheten av teologiska och andliga normer och liturgiska och pastorala bruk i hela Kyrkans historia, alltifrån evangelisk tid – och specifikt från pingsten – fram till idag. Även om den uppenbarligen lever i nuet, har den dock sina rötter i hela Kyrkans förflutna. Därför talar vi inte här om något mänskligt – uteslutande mänskligt – som den senaste chefen kan ändra efterbehag. Lex orandi omfattar alla tjugo århundradena av Kyrkans historia, och det finns ingen människa eller grupp av människor i världen som kan ändra detta tjugohundra år gamla depositum. Det finns ingen påve, inget koncilium eller någon biskopskonferens som kan ändra evangeliet, depositum fidei [”trons förråd”, det samlade trosinnehållet som förts vidare genom Kyrkan sedan apostlarnas tid] eller Kyrkans universella magisterium. Inte heller kan den eviga liturgin förändras. Och om det är sant att den gamla riten hade en grundläggande apostolisk kärna som sedan växte harmoniskt under århundradenas lopp med på varandra följande mutationer (till och med Pius XII och Johannes XXIII), är det också sant att dessa mutationer – ibland mer lämpliga och andra gånger mindre och ibland kanske inte alls lämpliga – dock alltid har varit harmoniskt strukturerade i ett kontinuum av tro, helighet, tradition och skönhet.
Montinis reform bröt sönder allt detta genom att improvisatoriskt uppfinna en ny rit anpassad till den moderna världens behov och omvandla den heliga katolska liturgin från att vara teocentrisk till att vara antropocentrisk. Från det heliga korsoffret som förnyas på ett oblodigt sätt genom en sacerdos’ handling, övergick vi till de troendes sammankomst ledd av dess ”ordförande”. Från en frälsande och t.o.m. exorcistisk handling övergick vi till en horisontell populistisk sammankomst, öppen för kontinuerliga självrådiga och relativistiska förändringar och anpassningar som kan vara mer eller mindre ”festliga” och vars förmenta ”värde” beror på deras förmåga att vinna masskonsensus, som om den vore ett politiskt instrument avsedd för publiken, en publik som dock stegvis håller på att försvinna helt.
Det är lönlöst att fortsätta på denna väg: själva resultaten av denna liturgiska subversion talar till sinnena och hjärtana och kan inte ljuga. Vad som är viktigt att klargöra är emellertid orsaken till denna övergång från montinianskt hyckleri till bergogliansk uppriktighet.
Vad har förändrats? Tidsandan har förändrats . Den har bokstavligen gjort en helomvändning. Montini trodde att om några år skulle ingen komma ihåg den eviga mässan. När Johannes Paulus II, ställd inför tecknen på att fienden inte alls ville dö, blev tvungen – även han mot sin vilja – att bevilja ett ”indult” (som om den eviga, heliga katolska liturgin behövde förlåtas för något för att få fortsätta existera), vilket (ingen påtalar någonsin detta) var ännu mer restriktivt än detta senaste bergoglianska dokument, även om det var fritt från det hat som kännetecknar det senare. Men framför allt var det den ohejdbara framgången bland folket – och särskilt bland yngre människor – som den eviga mässan skördade efter Benedikt XVI:s motu proprio som var den utlösande faktorn för detta hat.
Den ”nya mässan” har förlorat inför historien och verkligheten. Kyrkorna står tomma, alltmer tomma; de religiösa ordnarna – även, och kanske framför allt, de äldsta och ärorikaste – försvinner; kloster och konvent överges, bebodda endast av ordensfolk som nu är mycket till åren komna och vid vars död dörrarna kommer att bommas igen; kallelserna reduceras till ingenting; t.o.m. ”otto per mille” [italiensk kyrkoskatt] har halverats, trots den abnormt sötsliskiga och patetiskt tredje-världensaktiga publicitet den åtnjuter; prästkallelserna är sällsynta – överallt ser vi präster med tre, fyra eller ibland t.o.m. fem församlingar att betjäna. Konciliets och den ”nya mässans” matematik är den mest hänsynslösa sak som kan existera.
Men misslyckandet är framför allt kvalitativt, ur teologisk, andlig och moralisk synvinkel. Även det prästerskap som finns och står pall är till stor del öppet kätterskt eller i vilket fall som helst tolerant mot kätteri och förvillelser i precis samma mått som det är intolerant mot Traditionen och erkänner inte längre något objektivt värde i Kyrkans magisterium (förutom vad som behagar det) och lever istället på teologisk och dogmatisk improvisation och även liturgisk och pastoral improvisation, allt baserat på doktrinär och moralisk relativism, åtföljt av en enorm flod av prat och tomma, meningslösa slagord; inte heller har vi ens nämnt det förödande – när det inte är monstruöst – moraliska tillståndet hos en betydande del av detta prästerskap.
Det är förvisso sant att det finns s.k. ”rörelser” som räddar situationen en smula. Men de räddar den till priset av, återigen, doktrinär relativism, liturgisk relativism (gitarrer, tamburiner, underhållning, ”deltagande”) och moralisk relativism (den enda synden är att gå emot samhällets diktat: Idag mot vaccinet, allt annat är mer eller mindre tillåtet). Är dessa rörelser fortfarande katolska? Och med vilket mått och med vilken kvalitet? Om vi skulle analysera deras trohet med teologisk och doktrinär precision, hur många skulle klara granskningen?
”Lex orandi, lex credendi”, lär Kyrkan. Och i själva verket har de nitton århundradenas lex orandi före Vaticanum II och den montinianska liturgireformen frambringat en typ av tro, och de femtio åren därefter en annan typ av tro – och en annan typ av katolik. ”Af deras frukter skolen I känna dem” (Matt 7:16), lärde Kyrkans Grundare. Just så! Frukterna av modernismens totala misslyckande (eller, om man så vill – för de mest uppmärksamma och intelligenta – triumfen för modernismens verkliga syften), frukterna av Andra Vatikankonciliet, frukterna av post-konciliet. Var led kontinuitetens hermeneutik skeppsbrott? Den förliste, tillsammans med ”barmhärtighet”, i hatets hermeneutik.
Den eviga mässan är å andra sidan den exakta antitesen till allt detta. Den är disruptiv i sin expansion trots all ständig fientlighet och biskoplig censur; den är helgande i sin fullkomlighet; den engagerar just eftersom den ger uttryck för det eviga och oföränderliga, för alla tiders Kyrka, för alla tiders teologi och andlighet, för alla tiders liturgi, för alla tiders moral. Den är älskad eftersom den är gudomlig, sakral och hierarkiskt ordnad, inte mänsklig, ”demokratisk” eller liberalt-egalitär. Den är både gudomlig och mänsklig samtidigt liksom dess Grundare under den sista måltidens dag.
Den älskas framför allt av unga människor, lekfolket som frekventerar den likaväl som bland dem som närmar sig prästadömet: Medan den nya ritens seminarier (Bergoglios lex orandi) är rövarkulor av heresi och apostasi (och det är bättre att vara tyst om vad mer…), svämmar seminarierna och novitiaten i Traditionens värld över av kallelser, både manliga och kvinnliga, i en ohejdbar ström. Förklaringen till detta obestridliga faktum ligger i den katolska Kyrkans enda lex orandi, som är den som Gud själv har sitt behag i och vilken ingen upprorsmakare kan fly undan.
Här är roten till hatet. Det är en världsomspännande och multi-generationell konsensus mot fienden som måste dö inför misslyckandet med det som var tänkt att ge nytt liv och istället är vissnande och döende, eftersom nådens livsblod saknas.
Det är hatet mot knäfallande flickor som bär vita slöjor, hatet mot kvinnor med många barn och bärande svarta slöjor; hatet mot män som knäfaller i bön och kontemplation, kanske med rosenkransen mellan händerna; hatet mot präster i sutan som är trogna den eviga läran och spiritualiteten; hatet mot familjer som är stora och fridsamma trots samhällsproblemen; hatet mot troheten, allvaret, törsten efter det heliga.
Det är hatet mot en hel värld, alltmer talrik, som inte har fallit – eller inte längre faller – i den ”nya pingstens” humanistiska och globalistiska fälla.
I grund och botten är det galna skjutandet inget annat än ett nytt mord på Abel begånget av en avundsjuk Kain. Och faktum är att den offergåva som frambärs åt Gud i den nya riten är ”jordens frukt och människans arbete” (Kain), medan den offergåva som frambärs i den eviga riten är ”hanc immaculatam Hostiam” (det förstfödda lammet i Abels hjord, 1 Mos 4:2-4).
Kain segrar alltid tillfälligt genom våld, men sedan får han utan undantag lida straffet för sitt hat och sin avund. Abel dör tillfälligt, men sedan lever han vidare för evigt i sequela Christi.
Vad kommer att hända nu?
Detta är en mer intressant och oundviklig fråga än någon kan föreställa sig, och det på många plan. Eftersom vi inte kan känna till framtiden, låt oss ställa några grundläggande frågor under tiden.
Kommer alla biskoparna att lyda?
Det verkar inte så. Bortsett från den stora majoriteten av dem, som kommer att rätta in sig i ledet ganska villigt antingen för att de delar sin chefs hat (nästan alla) eller för att de är rädda för sin personliga framtid, tror vi att det inte kommer att vara så få av dem som också kan komma att motsätta sig det bergoglianska ”maskingeväret”, vilket redan verkar vara fallet på sina håll i USA och i Frankrike (vi hyser föga hopp om italienarna, som i vanlig ordning är de mest räddhågsna och flata av alla), antingen eftersom de i princip inte är fientliga mot den gamla riten eller pga. vänskap med de olika prästsällskap som är förbundna med den eviga mässan eller kanske – är detta ett fåfängt hopp? – pga. ett anfall av rättmätig stolthet som reaktion på den förödmjukelse som t.o.m. kan kallas grotesk, som de har fått i händerna genom detta dokument, där det först står att beslutet om beviljandet av tillstånd är deras, men det sedan begränsar inte bara all handlingsfrihet och ställer villkor för varje minimal valmöjlighet, utan hänger sig också åt den mest uppenbara motsägelse när det säger att de i varje enskilt fall måste få tillstånd från den Heliga stolen!
Kommer alla verkligen att lyda blint, eller kommer några sprickor att få hela systemet av hat i gungning?
Och vad kommer att hända i den s.k. ”traditionella” världen?
”Vi kommer att få se några godbitar”, för att använda ett populärt uttryck. Utan att utesluta historiska förvecklingar. Det finns de som kommer att falla, som kommer att överleva, som kanske kommer att dra nytta av det (men se upp för de förgiftade frikadellerna från lögnens faders tjänare!). Låt oss istället lita på den gudomliga nåden, så att de troende inte bara förblir trogna utan också växer.
Allt detta kommer att bekräftas framför allt av en aspekt som ingen hittills har lyft fram: Det verkliga målet för detta mångåriga krig mot den heliga katolska liturgin, som alltså är det verkliga syftet med skapandet av den nya riten ex nihilo (bättre att säga improviserat [a tavolino], i någon grotta), är upplösningen av den katolska liturgin i sig, av varje form av det heliga mässoffret, av själva läran, av Kyrkan själv i den stora globalistiska malström av universell religion som flödar ur den Nya Världsordningen. Begrepp som den Heliga Treenigheten, Korset, arvsynden, gott och ont förstått i den kristna och traditionella betydelsen, Inkarnationen, Uppståndelsen och därmed Återlösningen, de marianska privilegierna och själva Guds moders person, som är Den obefläckade avlelsen, Eukaristin och Sakramenten, den kristna moralen med dess tio budord och läran om det allmänna magisteriet, (försvaret av livet, familjen, av en korrekt ordnad sexualitet i alla dess former med alla därav följande fördömanden av dagens dårskaper) – allt detta måste försvinna i framtidens universella och monistiska kult.
Och i detta perspektiv är den eviga mässan det första elementet som måste försvinna, då den utgör det absoluta bålverket för allt som de vill ska försvinna: Den utgör det första hindret för alla former av ekumenism. Med tiden kommer detta oundvikligen att medföra en gradvis rörelse närmare den eviga, heliga liturgin iden grupp troende som fortfarande dröjer sig kvar i den nya riten, kanske kommer de att söka sig till präster som firar den med värdighet. Ty i slutändan, förr eller senare, kommer även dessa präster att befinna sig vid ett vägskäl och måste välja mellan lydnad gentemot ondskan eller olydnad för att förbli trogna det goda. Revolutionens kam, såväl i samhället som i Kyrkan, lämnar inga tofsar: Förr eller senare kammas de ut, om inte på ett ställe så på ett annat. Och detta kommer att innebära att de goda, som fortfarande är förvirrade, börjar söka efter Sanning och Nåd – det vill säga efter den eviga mässan.
De som fortfarande dröjer sig kvar i dag [i den nya riten] för att slippa besväras av dessa ”frågor”, följande dessa biskopar och församlingspräster, vet att om de verkligen vill förbli katolska och verkligen kunna hjälpas av Återlösarens lekamen och blod… så är deras dagar räknade. Snart måste de välja.
Vi har nu berört det centrala problemet i hela denna situation: Hur beter man sig inför en hierarki som hatar det Sanna, det Goda, det Sköna, Traditionen, som kämpar mot den enda sanna lex orandi för att framtvinga en annan som inte är välbehaglig inför Gud, utan inför denna världens furste och hans ”ledarskaps”-tjänare (i viss mening hans ”biskopar”)?
Det är nyckelproblemet med lydnaden, om vilken det även i Traditionens värld bedrivs ett smutsigt spel, ofta inspirerat inte av ett uppriktigt sökande efter vad som är bäst och efter sanningen, utan av personliga konflikter, som idag har blivit mer akuta inför sprickan som orsakas av hälsototalitärismen och vaccinationerna.
Lydnaden – och detta är en förvillelse som har sina djupaste rötter även i den förkonciliära Kyrkan, det måste sägas – är inget självändamål. Det är ett medel för helgelse. Därför är det inte ett absolut värde, utan snarare ett instrumentellt värde. Det är ett positivt värde, mycket positivt, om det är riktat mot Gud. Men om man lyder Satan eller hans tjänare eller förvillelse eller avfall, så är lydnad inte längre något gott, utan snarare ett avsiktligt samarbete med det onda.
Precis som fred. Fred – en avgud i dagens samhällsomstörtning – är inte ett självändamål, utan ett verktyg för det goda och det rättfärdiga, om det syftar till att skapa ett gott och rättvist samhälle. Om det är orienterat mot att skapa eller gynna ett samhälle som är sataniskt, elakartat, förvänt och subversivt, blir ”fred” helvetets verktyg.
Vi ska inte behaga människor utan Gud, som prövar våra hjärtan (1 Tess 2:4). Just så! Därför blir den som lyder människor samtidigt som han medvetet underlättar för det onda och hindrar det goda, vem de än är – inklusive den kyrkliga hierarkin, inklusive påven – i verkligheten medskyldig till ondska, lögner och förvillelser.
Den som lyder under dessa förhållanden, är olydig mot Gud, då ingen tjänare står över sin herre (Matt 10:24). Till och med Judas var en del av det apostoliska kollegiet. Just som – bara för att ge ett exempel från den akademiska världen – en katolsk traditionalist, som utnämnt sig själv till utdelare av och domare över andras seriositet, öppet kunde kritisera den nuvarande påven för Amoris Laetitiae eller detta hans senaste dokument, men sedan, vad beträffar underkastelsen under vaccineringsideologien – även obligatorisk vaccinering! – och accepterandet av mänskliga celler som tagits från foster som fallit offer för frivilliga aborter, för att försvara sig inför rättvis och uppenbar allmän indignation, deklarerar, att han lyder vad ”den suveräne påven” säger i denna fråga.
Conditio sine qua non för all seriositet ligger inte så mycket i den ”ton” som används (också detta är en viktig aspekt, men absolut inte primär och framför allt är den något subjektivt), utan först och främst i den doktrinära, ideala och intellektuella koherensen av det Goda och Sanningen i sin helhet, i varje aspekt och omständighet. Med andra ord måste vi förstå om den som vägleder Kyrkan i dag vill vara en Guds trogne tjänare eller denna världens furstes trogne tjänare. I det första fallet tillkommer lydnad honom och är ett verktyg för helgelse. I det andra måste konsekvenserna belysas. Självklart med respekt för de normer som Kyrkan kodifierar och som barn av Kyrkan och även med rätt bildning och lugn i tonen. Men man måste alltid belysa konsekvenserna: Det första målet bör vara att alltid följa och försvara sanningen, inte det sötsliskiga, inställsamma och skrupulösa krypandet som är den ruttna frukten av en missförstådd tridentism. Varken påven eller hierarkin kan användas som garant för sanning litet hipp som happ enligt ens personliga preferenser.
Vi befinner oss i de mest avgörande dagarna i mänsklighetens historia och även i Kyrkans historia. Alla skriftställare som har kommenterat under dessa dagar har uppmanat sina läsare till bön och hopp. Vi kommer uppenbarligen också att göra detta, i full övertygelse om att allt som händer i dessa dagar och, mer generellt, sedan februari 2020, utgör ett entydigt tecken på att tiden närmar sig då Gud kommer att ingripa för att rädda sin Mystiska kropp och mänskligheten liksom den ordning som Han själv har skänkt skapelsen och den mänskliga samexistensen, i det mått Han önskar skänka den, på det sätt och vid den tid Han väljer.
Låt oss bedja; låt oss hoppas; låt oss vaka, och låt oss välja att vara på rätt sida. Fienden hjälper oss i valet: I själva verket är han alltid densamme överallt.
Källa: The Remnant Newspaper
Labarum 