Skrivet av: Berndt David Assarsson | 23 oktober 2018

Ber de döda för oss?

heligas samfund

Ber de döda för oss?

Det finns många protestanter som tror att det är förbjudet att be till helgonen i himmelen. De förväxlar våra katolska böner till dem, som ber om deras förböner, med divination, vilket är strängt förbjudet enligt Bibeln. Så vad säger Bibeln verkligen om de ”döda”? Är död i kroppen = att vara död i anden? Är det förbjudet att tala med de döda? Om Jesus talade med de döda medan han levde på jorden, bröt han sitt eget förbud mot divination?

Svaren finns nedan, kategoriserade. De döda i Kristus är mycket mer levande än de någonsin var här på jorden, ty de inte är begränsade av sina kroppar, de är ett med Kristus, och de delar hans ära. Och att be om helgonens förböner innebär inte att de på något sätt står ”mellan” oss och Jesus, utan snarare tillsammans med oss i våra böner. Jakobsbrevet 5:16 säger att en helig persons böner är mycket mäktiga, och vem kan vara mer heliga än någon redan befinner sig i himmelen och tar del av Kristi ära? Paulus säger i 1 Tim. 2:1 att förbön är av godo. Och helgonen i himmelen sover aldrig, de kan be för oss ständigt, även när vi sover, arbetar eller roar oss.

Och de arma själarna i skärselden? Vi kan be, fasta och göra offer för dem också. Om skärselden inte finns så är verserna nedan som talar om bön, fasta och offer för de döda meningslösa.

I Credo bekänner vi vår tro på ”de heligas samfund”. Vi är tillsammans här på jorden ett med de troende som nu befinner sig i himmelen och i skärselden. Vi tror inte att himmelriket är en isolerad plats de saliga lever i okunnighet eller ointresse för deras trosfränder på jorden. Vi är alla i en och samma Kyrka, alla vi som är på jorden och de som är i himmelen och lever och ber tillsammans.

Ur katekesen:
Helgonens förbön. ”Just därför att de som är i himlen är närmare förenade med Kristus stärker de hela kyrkan i hennes strävan mot helighet…. De upphör inte att be för oss till Fadern i honom, genom honom och med honom. De bär fram de förtjänster som de på jorden har förvärvat genom den ende Förmedlaren mellan Gud och människor, Kristus Jesus…. Genom deras broderliga omsorg får vi stor hjälp i vår svaghet (956)

Gemenskapen med helgonen. ”Men inte bara på grund av helgonens föredöme firar vi deras minne utan än mer för att hela kyrkans enhet skall stärkas i Anden genom utövandet av den broderliga kärleken. Ty liksom den katolska gemenskapen bland pilgrimerna på jorden leder oss närmare Kristus, så förbinder även gemenskapen med helgonen oss med Kristus, från vilken såsom källa och huvud all nåd och gudsfolkets liv självt strömmar fram.” (957)

Gemenskapen med de avlidna. ”Pilgrimskyrkan är starkt medveten om denna gemenskap med hela Jesu Kristi mystiska kropp. Från kristendomens äldsta tid har hon hållit minnet av de döda i stor vördnad. Hon har också burit fram böner för dem, eftersom ’det är en helig och from tanke att be för de döda så att de skall befrias från synd’” (2 Mack 12:45). Vår bön för dem kan inte bara hjälpa dem utan också göra deras förbön för oss verksam. (958)

I Guds enda familj. ”Vi alla som är Guds barn och bildar en enda familj i Kristus motsvarar kyrkans djupaste kallelse…, när vi står i kärlekens gemenskap med varandra och tillsammans lovprisar den allraheligaste Treenigheten.” (959)

 

De ”döda” i Kristus är inte döda utan LEVANDE!

Matteus 22:31-32 ”Men när det gäller de dödas uppståndelse, har ni inte läst vad Gud har sagt er: Jag är Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud? Han är inte de dödas Gud, utan de levandes.”

Hebreerbrevet 12:1 När vi nu har en så stor sky av vittnen omkring oss, låt oss då lägga bort allt som tynger och särskilt synden som snärjer oss så hårt, och löpa uthålligt i det lopp vi har framför oss. (Notera att vittnen måste vara levande för att kunna vittna för oss inför vår domare, Jesus Kristus).

 

Tillståndet för dem som dör i Kristus

Lukas 20:35-36 ”Men de som anses värdiga att nå den andra världen och uppståndelsen från de döda, de varken gifter sig eller blir bortgifta. De kan inte dö längre, för de är som änglarna och är Guds barn, eftersom de är uppståndelsens barn.”

 

Döden är inte en vägg som skiljer oss från våra kära i Kristus

Romarbrevet 8:38-39 ”För jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller furstar, varken något som nu är eller något som ska komma, varken makter, höjd eller djup eller något annat skapat ska kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre.”

 

De ”döda” i Kristus tar del av Kristi gudomlighet och härlighet

Första Korintierbrevet 6:17 ”Men den som är förenad med Herren är en ande med honom.”

Första Petrusbrevet 5:1 ”Nu uppmanar jag de äldste bland er, jag som själv är en äldste och ett vittne till Kristi lidanden och som också har del i den härlighet som ska uppenbaras

Andra Petrusbrevet 1:4 ”Genom dessa har han gett oss sina stora och dyrbara löften, för att ni genom dem ska få del av gudomlig natur, sedan ni kommit undan det fördärv som på grund av begäret finns i världen.”

 

Divination kring de döda (förbjudet i Femte Mosebok 18:10)

Första Samuelsboken 28:8-16 ”Saul gjorde sig oigenkännlig och tog på sig andra kläder och gav sig i väg med två av sina män. De kom till kvinnan om natten. ”Spå mig genom anden”, sade han, ”och mana fram åt mig den jag säger dig.” Men kvinnan sade till honom: ”Du vet ju vad Saul har gjort, han har utrotat andebesvärjare och spåmän ur landet. Varför lägger du en snara för mitt liv för att döda mig?” Då gav Saul henne sin ed vid Herren och sade: ”Så sant Herren lever, ingen skuld ska drabba dig i denna sak.” Kvinnan frågade: ”Vem ska jag mana fram åt dig?” Han svarade: ”Mana fram Samuel åt mig.” Men när kvinnan fick se Samuel, skrek hon med hög röst och sade till Saul: ”Varför har du lurat mig? Du är ju Saul!” Kungen sade till henne: ”Var inte rädd. Vad är det du ser?” Kvinnan svarade Saul: ”Jag ser ett gudaväsen komma upp ur jorden.” Han frågade henne: ”Hur ser han ut?” Hon svarade: ”Det är en gammal man som kommer upp, insvept i en mantel.” Då förstod Saul att det var Samuel, och han böjde sig ner med ansiktet mot jorden och bugade sig. Samuel sade till Saul: ”Varför har du stört mig och manat fram mig?” Saul svarade: ”Jag är i stor nöd. Filisteerna har börjat krig mot mig, och Gud har lämnat mig och svarar mig inte mer, varken genom profeter eller genom drömmar. Därför har jag kallat på dig, för att du ska låta mig veta vad jag ska göra.” Samuel svarade: ”Varför frågar du mig, när Herren har lämnat dig och blivit din fiende?

 

Människor som död i nådens tillstånd framträder levande på jorden

Matteus 27:50-53 ”Men Jesus ropade än en gång med hög röst och gav sedan upp andan. Då brast förhänget i templet i två delar, uppifrån och ända ner. Jorden skakade och klipporna rämnade, gravarna öppnades och många avlidna heliga fick liv i sina kroppar. Efter hans uppståndelse kom de ut ur gravarna och gick in i den heliga staden och visade sig för många.”

Matteus 17:1-3 ”Sex dagar därefter tog Jesus med sig Petrus, Jakob och hans bror Johannes och förde dem upp på ett högt berg där de var ensamma. Då förvandlades han inför dem: hans ansikte lyste som solen, och hans kläder blev vita som ljuset. Och Mose och Elia visade sig för dem och samtalade med honom.”

 

De döda ber för oss här på jorden

Andra Mackabeerboken 15:11-16 ”Han rustade var och en av dem, inte bara med skyddande sköldar och lansar, utan framför allt genom att uppmuntra dem med välvalda ord. Slutligen lät han dem höra en dröm som förtjänade tilltro, och därmed gjorde han dem alla överdådigt glada till mods. Detta var innehållet i Judas drömsyn: den förre översteprästen Onias, en god och fin man, försynt i sitt uppträdande och vänlig i sitt sätt, som kunde lägga sina ord väl och som ända från barndomen hade vinnlagt sig om ett i alla avseenden rättskaffens liv – han stod med utsträckta händer och bad för hela det judiska samhället. Därpå visade sig en märklig man med vitt hår och ädelt utseende, präglad av en underlig, överväldigande auktoritet. Och Onias sade: ”Denne man, som är sina bröders vän och flitigt ber för folket och den heliga staden, är Jeremia, Guds profet.” Då räckte Jeremia fram högra handen för att ge Judas ett svärd av guld och överlämnade det med följande ord: ”Ta emot detta heliga svärd! Det är en Guds gåva, och med det skall du krossa dina motståndare.” (Notera – här visar sig den döde Onias och den döde Jeremia på jorden och det uppenbarades att Onias och Jeremia medlar och ber för deras folk på jorden).

Lukas 16:19-31 ”Det var en rik man som gick klädd i purpur och fint linne och levde i fest och lyx varje dag. Men vid hans port låg en fattig man som hette Lasarus, full av sår. Han längtade efter att få äta sig mätt på det som föll från den rikes bord. Hundarna kom till och med och slickade hans sår. Så dog den fattige, och han fördes av änglarna till platsen vid Abrahams sida. Även den rike dog och blev begravd. I helvetet, där han plågades, lyfte han sin blick och fick se Abraham långt borta och Lasarus hos honom. Då ropade han: Fader Abraham! Förbarma dig över mig och skicka Lasarus att doppa sin fingertopp i vatten och svalka min tunga, för jag plågas i den här elden. Men Abraham svarade: Mitt barn, kom ihåg att du fick ut ditt goda medan du levde, och Lasarus fick ut det onda. Nu får han tröst här, medan du får plåga. Och dessutom är det satt en stor gapande klyfta mellan oss och er, för att de som vill gå över härifrån till er inte ska kunna det, och inte heller kommer någon därifrån över till oss. Mannen sade: Då ber jag dig, fader, att du skickar honom till min fars hus. Jag har fem bröder, och han måste varna dem så att inte de också kommer hit till plågans plats. Men Abraham sade: De har Mose och profeterna. De ska lyssna till dem. Nej, fader Abraham, svarade han, men om någon kommer till dem från de döda omvänder de sig. Abraham sade till honom: Lyssnar de inte till Mose och profeterna, så låter de sig inte övertygas ens om någon uppstår från de döda.”

Uppenbarelseboken 6:9-11 ”När Lammet bröt det femte sigillet, såg jag under altaret själarna av dem som hade blivit slaktade för Guds ord och för vittnesbördet som de hade. De ropade med stark röst: ”Herre, du som är helig och sann! Hur länge ska det dröja innan du dömer jordens invånare och straffar dem för vårt blod?” Och var och en av dem fick en vit dräkt, och de blev tillsagda att vila ännu en liten tid, tills deras medtjänare och bröder, som skulle dödas liksom de, hade blivit fulltaliga.” (Notera – Här ber de döda helgonen i himmelen Gud att stoppa slakten av oss troende på jorden genom att eliminera fiendens fotsoldater).

 

Det är i sin ordning att samtala med de döda (men inte att genom trolldom mana fram dem för att få dold kunskap).

Lukas 7:12-15 ”Just som han närmade sig stadsporten bar man ut en död. Han var sin mors ende son, och hon var änka. En stor skara från staden gick med henne. När Herren såg henne, förbarmade han sig över henne och sade till henne: ”Gråt inte.” Sedan gick han fram och rörde vid båren. Bärarna stannade, och han sade: ”Unge man, jag säger dig: Stå upp!” Då satte sig den döde upp och började tala, och Jesus överlämnade honom åt hans mor.”

Johannes 11:38-44 ”Jesus blev åter djupt rörd i sitt inre och gick fram till graven. Det var en klippgrav med en sten för öppningen. Jesus sade: ”Ta bort stenen!” Den dödes syster Marta sade till honom: ”Herre, han luktar redan. Det är fjärde dagen.” Jesus sade till henne: ”Har jag inte sagt dig att om du tror ska du få se Guds härlighet?” Då tog de bort stenen, och Jesus lyfte blicken mot himlen och sade: ”Far, jag prisar dig för att du hör mig. Jag vet att du alltid hör mig, men jag säger det för folket som står här, för att de ska tro att du har sänt mig.” När han hade sagt detta, ropade han med hög röst: ”Lasarus, kom ut!” Då kom den döde ut, med fötter och händer inlindade i bindlar och med ansiktet täckt av en duk. Jesus sade till dem: ”Gör honom fri och låt honom gå.”

Apg. 9:36-41 ”I Joppe fanns en lärjunge som hette Tabita, på grekiska Dorkas, hinden. Hon var rik på goda gärningar och generös mot de fattiga. Men vid den tiden blev hon sjuk och dog, och man tvättade henne och lade henne på övervåningen. Då nu Lydda ligger nära Joppe och lärjungarna hade hört att Petrus var där, skickade de två män till honom och bad: ”Skynda dig och kom till oss!” Petrus bröt upp och gick med dem. När han kom fram tog de med honom upp till övervåningen, och alla änkorna kom gråtande fram till honom och visade de tunikor och mantlar som Dorkas hade gjort medan hon ännu var hos dem. Men Petrus skickade ut dem alla och föll på knä och bad. Sedan vände han sig mot kroppen och sade: ”Tabita, stå upp!” Då öppnade hon sina ögon, och när hon fick se Petrus satte hon sig upp. Han räckte henne handen och hjälpte henne upp. Därefter kallade han till sig de heliga och änkorna och lät dem se att hon levde.

Matteus 17:1-3 ”Sex dagar därefter tog Jesus med sig Petrus, Jakob och hans bror Johannes och förde dem upp på ett högt berg där de var ensamma. Då förvandlades han inför dem: hans ansikte lyste som solen, och hans kläder blev vita som ljuset. Och Mose och Elia visade sig för dem och samtalade med honom.

 

Vi på jorden ber, gör offer och fastar för de döda

2 Tim. 1:16-18 ”Må Herren visa barmhärtighet mot Onesiforus familj. Han gav mig ofta nytt mod och skämdes inte för mina bojor. Tvärtom, när han kom till Rom sökte han ivrigt efter mig och fann mig också. Må Herren låta honom finna barmhärtighet hos Herren på den dagen. Och hur mycket han hjälpte mig i Efesos, det vet du mycket väl.” (Notera – Här ber Paulus för sin döde vän Onesiforus. Notera hur Paulus refererar till honom i dåtid och hur Paulus ber för hans familj som han har lämnat efter sig).

Andra Mackabeerboken 12:39-45 ”Men följande dag, då det hade blivit hög tid att ta hand om de fallnas kroppar, gick Judas män ut för att göra detta och föra dem till vila hos deras släktingar i fädernas gravar. Då fann de att varenda en av de döda under sina kläder hade kultföremål som tillhörde avgudarna i Jamnia, sådant som lagen förbjuder judarna att befatta sig med. Alla förstod att detta var anledningen till att de hade stupat, och de prisade Herren, den rättfärdige domaren som drar fram det dolda i ljuset, och uppsände ödmjuka böner om att den begångna synden skulle utplånas fullständigt. Och den hjältemodige Judas manade folket att hålla sig fria från synd, när de nu med egna ögon hade sett vad de stupades synd hade lett till. Genom att ordna en insamling som var och en fick bidra till kunde han skicka ungefär 2000 silverdrachmer till Jerusalem för att låta frambära ett syndoffer. Han handlade riktigt och klokt, ty han hade uppståndelsen i tankarna; om han inte hade väntat sig att de stupade skulle uppstå hade det varit överflödigt och meningslöst att be för döda människor. Dessutom tänkte han på att en härlig belöning väntar dem som avlider i tron på Gud. Helig och from var hans omtanke! Därför ordnade han försoningsoffret för de döda, så att de skulle befrias från sin synd.

1 Samuel 31:8-13 ”Dagen därpå kom filisteerna för att plundra de slagna och fann då Saul och hans tre söner där de låg fallna på berget Gilboa. De högg av Sauls huvud och tog hans vapen och sände omkring dem i filisteernas land för att sprida den goda nyheten i sitt avgudahus och bland folket. De lade hans vapen i Astartetemplet, men hans kropp hängde de upp på muren i Bet-Shan. När invånarna i Jabesh i Gilead hörde vad filisteerna hade gjort med Saul, bröt alla vapenföra män upp och gick hela natten. De tog ner Sauls och hans söners kroppar från muren i Bet-Shan och begav sig sedan till Jabesh och brände dem där. Därefter tog de deras ben och begravde dem under tamarisken i Jabesh. Sedan fastade de i sju dagar.” (Notera – här är ett praktexempel på fasta för de döda, nämligen Saul och hans söner).

 

Lidandets dop

Markus 10:38-39 ”Jesus sade till dem: ”Ni vet inte vad ni ber om. Kan ni dricka den bägare som jag dricker? Eller döpas med det dop som jag döps med?” De svarade: ”Det kan vi.” Jesus sade till dem: ”Ni ska få dricka den bägare som jag dricker och döpas med det dop som jag döps med. Men platserna på min högra och min vänstra sida är det inte min sak att ge bort. De ska ges åt dem som de är beredda för.” (Notera – här talar Jesus som ett annat sorts ”dop”, det ”dop” som är hans lidande och död).

Lukas 12:50 ”Men jag har ett dop att genomgå, och hur våndas jag inte tills det är fullbordat!” (Notera – ännu en hänvisning till Jesu lidande och död som ett ”dop”).

1 Kor 15:29 ”Vad uppnår annars de som döper sig för de döda? Om döda alls inte uppstår, varför döper de sig då för deras skull?” (Notera – att ”döpa sig för de döda” betyder att offra något/lida för dem).

 

De döda upplyfter våra böner från jorden till Gud i form av rökelse

Upp. 5:8 ”Och när det tog bokrullen, föll de fyra varelserna och de tjugofyra äldste ner inför Lammet. Var och en hade en harpa och skålar av guld fulla med rökelse, som är de heligas böner.”

Ja, de heliga, de som har dött i Kristus och nu är mer levande än någonsin, är våra bröder och systrar i tron som är med oss, de ber för och tillsammans med oss.

Annonser
Skrivet av: Berndt David Assarsson | 13 oktober 2018

Kristi kungadöme

Christ-the-King5

Kristi kungadöme

Av: Michael Davies (1936-2004)

Kristus konungens dag firas sista söndagen i oktober (extraordinarie formen) och kyrkoårets sista söndag (ordinarie formen)

Den 11 december 1925 utfärdade påven Pius XI sin encyklika om Kristi kungadöme, Quas Primas. Encyklikan behandlade vad påven rätteligen beskrev som ”den huvudsakliga orsaken bakom de svårigheter som mänskligheten lider under”. Han förklarande att de mångfaldiga olyckorna i världen beror på att merparten av människorna har kastat ut Kristus och Hans heliga lag från sina liv, att vår Herre och Hans heliga lag inte har någon plats i vare sig det privata livet eller i det politiska och att så länge som individer och stater vägrar att underställa sig vår Frälsares styre finns det inget hopp om varaktig fred mellan nationerna. Människan måste sträva efter Kristi fred i Kristi kungadöme – Pax Christi in Regno Christi.

Undervisningen i denna encyklika ignorerades och förbigicks, om inte rentav motsades, av det andra Vatikankonciliet. Det är ett obestridligt faktum att konciliet öppet och – måste man dra slutsatsen – medvetet uraktlät att på nytt bekräfta undervisningen i Quas Primas, i vilken påven Pius XI upprepade sina företrädares ständiga undervisning att stater såväl som individer måste underställa sig Kristus konungens styre. När han påminde om denna grundläggande sanning i vår tro syftade inte påven Pius endast på katolska nationer, eller ens på kristna nationer, utan på hela mänskligheten. Han framställde denna sanning otvetydigt genom att citera ett stycke ur encyklikan Annum Sacrum av påven Leo XIII:

Kristus konungens välde inkluderar inte endast katolska nationer, inte endast döpta personer som fastän med rätta tillhöriga Kyrkan har förletts på villovägar eller har avskilts från henne genom schism, utan även alla dem som står utanför den kristna tron, så att hela mänskligheten sannerligen står under Jesu Kristi makt.

Hela mänskligheten, både som individer och som nationer, är föremål för vår Herre Jesus Kristus konungens styre, och detta av två anledningar: För det första eftersom Han i egenskap av Gud är vår skapare. Psalm 33 sammanfattar den tillbörliga relationen mellan skaparen och skapelsen på följande sätt:

Må hela jorden frukta Herren, må alla jordens inbyggare bäva för honom. Ty han sade och de blev till, han befallde och de skapades.

”Ty han sade och de blev till, han befallde och de blev till.” Gud är vår skapare. Vi är Hans skapelse. Utan Honom skulle vi inte existera. Vi är skyldiga Honom allt, och Han är inte skyldig oss något. De som är skapade har en absolut skyldighet att älska och tjäna sin skapare. Denna skyldighet är reservationslös; det är inte fråga om någon möjlig rättighet för någon människa att vid någon tidpunkt undanhålla sin lydnad.

Det är endast när människor lever sina liv inom de korrekta ramarna för relationen mellan skapare och skapelse som samhällelig och politisk harmoni och ordning kan råda. ”Kristi fred i Kristi kungadöme”. När människor förkastar denna relation, tar disharmoni och oordning över, syndens disharmoni och oordning, samma disharmoni och oordning som introducerades för första gången av Lucifer, en gång den mest magnifike av Guds skapelser som gripen av högmod skröt: Non serviam – ”Jag tjänar icke.” [Det är likaså Adam och Evas synd.] Katekesen lär oss att meningen och syftet med våra liv är att känna, älska och tjäna Gud i denna värld så att vi kan bli för evigt lyckliga med Honom i nästa. Vi kan inte hävda att vi älskar Gud om vi samtidigt vägrar tjäna Honom, och vi kan inte hävda att vi tjänar Gud om vi inte samtidigt underkastar oss Kristus konungens lag. Han sade: ”Om I älsken mig, så hållen mina bud” (Joh. 14:15).

I Quas Primas förklarar påven Pius XI den andra anledningen till varför vi måste underordna oss vår Herre. Han förklarar den vackra och djupa sanningen att Kristus är vår konung av förvärvad såväl som naturlig rätt, ty Han är vår återlösare:

Må de som har glömt vad de har kostat Frälsaren påminna sig orden: ”Ty I veten, att I icke med förgängliga ting, med silver eller guld hafven blifvit lösköpta från eder fåfänga, fäderneärfda vandel, utan genom Kristi kostbara blod, såsom ett felfritt och obefläckadt lamms” [1 Petr. 1:18-19]. Vi tillhör inte längre oss själva, ty Kristus har köpt oss ”till ett stort pris”; våra kroppar är ”Kristi lemmar”.

Vår Herres Jesu Kristi dubbla anspråk på vår troslydnad, i egenskap av vår skapare och återlösare, sammanfattas kärnfullt i Johannes uppenbarelse, där den hel. Johannes säger att Kristus är ”härskaren öfver jordens konungar” (Upp. 1:5). Det faktum att jorden kungar – med andra ord nationerna och deras härskare – är undersåtar i Kristi kungadöme, avser vad som är känt som Hans sociala kungadöme, dvs. Hans rätt att härska över samhällen såväl som över individer.

Ingen som gör anspråk på att vara kristen skulle, får man hoppas, bestrida det faktum att vi som individer måste underkasta oss Kristus konungens styrelse, men mycket få kristna – inklusive katoliker – förstår och än mindre bekänner vår Herres Jesu Kristi sociala kungadöme. Hans sociala kungadöme kan förverkligas till fullo först när Kyrka och Stat förenas. Separationen mellan Kyrka och Stat fördömdes otvetydigt av de romerska påvarna fram till det andra Vatikankonciliet. Kyrkans lära är att staten är skyldig att offentligt tillbe Gud enligt den sanna Kyrkans liturgi, att beakta hennes undervisning och hjälpa henne utföra sina uppgifter. Staten saknar rätt att vara neutral vad gäller religionen och att genomdriva en sekulär politik. En sekulär politik är i sig självt en gudsfientlig och antikristlig politik.

De som ignorerar eller förnekar vår Herres Jesu Kristi sociala kungadöme och Hans rätt att härska över samhällen såväl som över individer, godtar, kanske utan att inse det, den skändliga teorin om demokrati såsom den kommer till uttryck i den franska revolutionens deklaration om de mänskliga rättigheterna, deklarationen som utgjorde ett formellt och oförskämt förkastande av vår Herres Jesu Kristi sociala kungadöme, deklarationen som sammanfattar den moderna tidens, kanske alla tiders, värsta heresi, att makten ligger hos folket. Tvärtom har påvarna undervisat: Omnis potestas a Deo – ”All makt utgår från Gud”. Inte alls, svarar revolutionärerna: Omnis potestas a populo – ”All makt utgår från folket”.

Hur väl passar inte termen ”revolutionärer” dessa människor! En revolution definieras bäst som det våldsamma störtandet av en etablerad regering, och det är precis vad de gjorde. De störtade vår Herres Jesu Kristi sociala kungadöme till förmån för heresin som säger att makten utgår från majoritetsviljan – heresin som är källan till alla olyckor i dagens samhälle. Antagandet av deklarationen om de mänskliga rättigheterna utgjorde det första formella förnekandet av vår Herres sociala kungadöme. Det var det avgörande steget i den process genom vilken Hans så gott som universella detronisering de följande två århundradena säkerställdes.

Innan vi undersöker i vilken utsträckning denna deklaration utgör ett förkastande av katolsk lära vad gäller statens auktoritet, är det nödvändigt att ha en tydlig uppfattning om denna läras innehåll. En stat utgörs av två element: regeringen, eller de regerande, och de regerade. Auktoriteten innehas av dem som regerar. Kyrkan förordar inte något särskilt statsskick. Trots påvarnas tendens att hänvisa till ”furstar” i sina encyklikor, så är de på intet sätt motståndare till demokrati, om allt som menas med detta begrepp är att de som regerar utses genom val (grundat på antingen begränsad eller allmän rösträtt). Leo XIII förklarar:

Men härskarrätten är inte bunden till någon särskild form av styrelseskick. Den kan anta den ena eller den andra formen förutsatt endast att den är av en sådan natur att den säkerställer det allmänna välståndet. Men oaktat styrelseskickets beskaffenhet måste härskarna alltid bära i åtanke att Gud är den högste härskaren över världen och måste sätta Honom före sig själva som sin förebild och lag i styrandet av staten.

Vad påven hävdar, logiskt och kompromisslöst, är att maktens källa är precis densamma i en absolut monarki, som t.ex. Ludvig XIV:s Frankrike, som i ett land, där regeringen utses genom demokratiska val, i vilka varje medborgare har rösträtt, som t.ex. i dagens USA. Omnis potestas a Deo – ”All makt utgår från Gud”. Påven Leo XIII förklarade i sin encyklika Immortale Dei (1 november, 1885) att:

Varje civiliserat samhälle måste ha en styrande makt, och denna makt har icke mindre än samhället självt sitt ursprung i naturen och har följaktligen Gud som sin skapare. Därav följer att all offentlig makt måste utgå från Gud. Ty Gud allena är världens sanna och högste herre. Allt utan undantag måste vara under Hans styrelse, och måste tjäna Honom, så att var och en som äger rätten att styra, äger den från en enda källa, nämligen Gud, enväldig härskare över allt. ”Ty det gifves ingen myndighet utan af Gud” (Rom. 13:1).

[Översättarens anmärkning: Jämför med det inledande stycket i den svenska regeringsformen, 1 §: ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket”. Sveriges äldsta bevarade lagsamling, den Äldre Västgötalagen, inleds istället med: ”Kristus är först i vår lag”.]

”Ty det gifves ingen myndighet utan af Gud”. Detta citat ur Romarbrevet 13:1 fastslår allt som behöver fastslås rörande maktens källa. Då de som regerar erhåller sin auktoritet från Gud och styr som Hans legater och inte i egenskap av någon makt given av folket, kan inte en regering ha någon verklig rätt att stifta lagar som går emot Guds lagar, även om en sådan lagstiftning representerar befolkningsmajoritetens uttryckliga vilja. Kyrkan är helt emot varje form av demokrati i vilken makten sägs utgå från folket och i vilken makthavarna sägs få makt från folket. Påven Leo XIII insisterade i Immortale Dei att:

I ett samhälle grundat på sådana maximer utgör all styrelse varken mer eller mindre än folkviljan och folket, som står under sin egen makt allena, är ensam sin egen härskare… Guds auktoritet förbigås med tystnad, som om Gud inte fanns eller som om Han inte brydde sig om det mänskliga samhället eller som om människorna i sin individuella egenskap eller sammanbundna i sociala relationer inte var skyldiga Gud något alls eller som om det kunde finnas en styrelseform vars hela ursprung, makt och auktoritet inte låg hos Gud själv. På detta sätt, som är uppenbart, blir en stat inget mer än en folkmassa, som är sin egen mästare och härskare.

I The American Ecclesiastical Review [som gavs ut 1889-1975] från juli 1950 förklarar Msgr. George Shea den ordning som bör råda i en övervägande katolsk stat som följande:

I ett katolskt samhälle åligger det staten att vara en ”katolsk stat”, att förklara och betrakta katolicismen som ”statens religion.” Statens formella, officiella och exklusiva erkännande av och bekännelse till katolicismen i ett katolskt samhälle som sin egen och enda religion – kort sagt, fastställandet av katolicismen som ”statens religion” – tycks nödvändigtvis inbegripas i själva idén om statens skyldighet att acceptera och bekänna den sanna religionen, alltså katolicismen, med dess tro, lag och kult. Hur skulle annars staten, i egenskap av stat, sanningsenligt kunna acceptera och bekänna katolicismen, tillsammans med sin grundsats att endast denna är den sanna religionen?

Detta är en trogen sammanfattning av konsekvent påvlig undervisning. I Immortale Dei undervisar påven Leo XIII:

Människor som lever tillsammans i samhällen står inte i mindre uträckning under Guds makt än vad individerna gör, och samhällena är inte i mindre utsträckning skyldiga Gud tacksamhet än individerna, då Gud gav samhället form och bevarar det och berikar det med oräkneliga välsignelser i sin ständiga frikostiga godhet. Då således ingen tillåts vara försumlig i den tjänst som tillbörligen tillkommer Gud, och då alla människors huvudplikt är att hålla fast vid religionen i både dess lära och praktik – inte nödvändigtvis den religion de kanske föredrar, utan den religion som Gud påbjuder, som ytterst tydliga kännetecken visar vara den enda sanna religionen – utgör det ett offentligt brott att handla som om Gud inte funnes. Och så är det en synd i staten att inte bry sig om religionen som vore den något utanför dess räckvidd eller något utan praktisk nytta eller att utifrån många former av religion anta den som passar ihop med modet, ty stater har absolut skyldighet att tillbe Gud på det sätt som Han har visat vara Sin vilja. Och därför bör alla som härskar hålla Guds heliga namn i ära, och en av deras huvudsakliga plikter måste vara att gynna religionen, att beskydda den…

I samma encyklika citerar han följande uppfattningar som förkastliga:

Staten (civitas) betraktar inte sig själv som bunden vid någon form av plikt gentemot Gud. Dessutom anser den sig inte förpliktigad att offentligt bekänna någon religion eller att undersöka vilken av de många religionerna som är den enda sanna eller att föredra en religion före alla andra eller att visa någon form av religion särskild ynnest, utan anser sig tvärtom skyldig att bevilja lika rättigheter till alla trosuppfattningar så att den allmänna ordningen inte störs av någon särskild form av religiös tro.

I sin encyklika Libertas humana (20 juni 1888) säger han:

Denna typ av frihet [religionsfrihet], antyder, om den betraktas i relation till staten, helt klart att det inte finns något skäl för staten att visa Gud någon ära eller att eftersträva offentligt erkännande av Honom, att ingen form av tillbedjan är att föredra framför någon annan, utan att alla står på jämlik fot utan beaktande av folkets religion även om det bekänner sig till den katolska tron… Det civila samhället [civilis societas, quia societas est] måste erkänna Gud som sin skapare och målsman och måste lyda och vörda Hans makt och myndighet. Rättvisan och själva förnuftet förbjuder därför staten att vara gudlös eller staten att anta en linje som skulle leda till gudlöshet – nämligen att behandla de olika religionerna (som de kallar dem) lika och urskillningslöst bevilja dem lika rättigheter och privilegier. Då alltså bekännandet av en enda religion är nödvändigt i staten, måste den religion bekännas som allena är sann och som kan igenkännas utan svårighet, särskilt i katolska stater, då så att säga sanningens märken är inpräntade på den.

S:t Pius X skrev i sin encyklika Vehementer nos (11 februari 1906):

Tesen att stat och kyrka bör vara åtskilda är helt och hållet falsk och ytterst fördärvlig. För det första, då den utgår från premissen att religionen inte bör vara en statlig angelägenhet, förolämpar den Gud å det grövsta, som är lika mycket det mänskliga samhällets grundare och upprätthållare som den individuella människans, vilket är anledningen till att Han bör tillbedjas inte endast privat, utan även offentligt.

De mänskliga rättigheterna diskuterades i den franska nationalförsamlingen i augusti 1789 och antogs i oktober samma år. Somliga av dess artiklar är inte endast acceptabla, utan rentav berömvärda, t.ex. artikel 7 om frihetsberövande av medborgare, artikel 8 som gör gällande att lagar inte kan ha retroaktiv verkan, och artikel 9 om dem som är arresterade men vars skuld inte har bevistats. Andra artiklar är tvetydiga. Men några andra är helt och hållet oförenliga med katolicismen, i synnerhet artikel 6 som börjar med att konstatera att lagen är ett uttryck för den allmänna viljan. Detta är ett fullständigt förnekande av Kyrkans lära om att all auktoritet utgår från Gud. Påven Pius VI tvekade inte att fördöma deklarationen som varande ”i strid mot religion och samhälle”.1 Godkännandet av deklarationen om de mänskliga rättigheterna utesluter möjligheten av en katolsk stat och Kristi sociala kungadöme. Detta är knappast förvånande med tanke på deklarationens ursprung i frimureriet. Fader Denis Fahey skrev:

Att förberedelsen till den franska revolutionen samt dess triumf var frimureriets verk behöver inte bevisas då frimurarna själva skryter med det. Följaktligen är deklarationen om de mänskliga rättigheterna en produkt av frimureriet.2

Till stöd för detta påstående citerade fader Fahey ett uttalande av Monsieur Bonnet, huvudtalaren vid franska stora orientlogens [Grand Orient de France, en av Europas största och äldsta storloger] församling år 1904:

Frimureriet åtnjuter den stora äran av att ha skänkt mänskligheten deklarationen som det kärleksfullt hade utarbetat. Det var vår broder, de la Fayette, som först presenterade projektet, en deklaration om människans och samhällsmedborgarens naturliga rättigheter till att utgöra konstitutionens första kapitel. Den 25 augusti 1789 antog nationalförsamlingen, varav fler än 300 medlemmar var frimurare, definitivt och nästan ordagrant, i den form som hade förutbestämts i logerna, texten till den odödliga deklarationen om de mänskliga rättigheterna.3

Fader Fahey sammanfattade Deklarationen som en formell trohetsavsägelse från Kristus konungen, det övernaturliga livet och medlemskap i Kristi mystiska kropp. Han fortsätter:

Den franska staten deklarerade därmed formellt att den inte längre erkände någon skyldighet gentemot Gud genom vår Herre Jesus Kristus och inte längre kändes vid värdigheten som Kristi lemmar hos sina medborgare. Den inledde således angreppet på samhällets organisation under Kristus konungen, vilket har fortsatt intill våra dagar.4

Fader Francis J. Connell har förklarat att den grundläggande frågan som står på spel i nödvändigheten av samarbete mellan kyrka och stat inte handlar om staternas skyldighet att lyda den Katolska Kyrkans lagar, utan om ”civila härskares skyldighet att i officiell ställning lyda Jesu Kristi gudomliga positiva lag”. Han tillägger: ”Med andra ord så är den verkliga sakfrågan inte relationen mellan staten och den Katolska Kyrkan utan snarare relationen mellan staten och Kristus konungen”.5

Detta är en punkt av avgörande betydelse. Statens skyldigheter gentemot Gud, vilka härrör från Kristus konungens rättigheter, är helt oberoende av någon enskild historisk omständighet som kan ha påverkat skrivandet av en viss encyklika. De citat från encyklikor som har anförts visar att påvarna fastställde allmänna principer med en permanent giltighet. Dessa principer behåller sin giltighet oavsett omständigheterna som föranledde de enskilda encyklikorna. I en artikel i The American Ecclesiastical Review (maj 1951) fördömde kardinal Ottaviani dem som försöker kringgå permanent giltiga läror i encyklikor med motiveringen att dessa var övergående och endast tillämpliga under de historiska omständigheter som föranledde dem:

Det första felet som dessa personer gör består just i att de inte till fullo accepterar det arma veritatis [sanningsvapen] och den undervisning som påvarna under det senaste århundradet, i synnerhet den regerande påven Pius XII, har gett till katoliker om detta ämne i encyklikor, allokutioner och instruktioner av olika slag.

För att rättfärdiga sig själva påstår dessa människor att det i den samlade undervisningen som förmedlas inom Kyrkan kan urskiljas två element, det ena permanent och det andra övergående. Det senare förmodas vara en reflektion av särskilda tidsbundna förhållanden.

Beklagligt nog driver de sin tes så långt att de tillämpar den på principer som lärs ut i påvliga dokument, principer om vilka påvarnas undervisning har förblivit så konstanta att de har blivit del av katolskt doktrinärt arvegods.

Efter att ha sammanfattat den påvliga undervisningen i frågan om Kyrka och stat, inklusive ”de katolska statschefernas plikt att försvara den mot allt som skulle kunna undergräva den religiösa enheten hos ett folk som enhälligt vet sig vara i säker besittning av religiös sanning”, följer kardinal Ottaviani denna lära genom på varandra följande pontifikat fram till påven Pius XII och avslutar:

Dessa principer är fixa och orubbliga. De var giltiga på Innocentius III:s och Bonifatius VIII:s tid. De är giltiga under Leo XIII och Pius XII, som har bekräftat dem i fler än en av sina skrifter… Jag är säker på att ingen kan bevisa att dessa principer skulle ha genomgått någon form av förändring mellan Pius XII:s Summi pontificatus och Pius XI:s encyklikor, Divini Redemptoris mot kommunismen, Mit brennender Sorge mot nazismen, och Non abbiamo bisogno mot fascismens statsmonopol å ena sidan och Leo XIII:s tidigare encyklikor Immortale Dei, Libertas och Sapientiae Christianae, å den andra. ”Samhällets definitiva, djupa, i sten ristade, fundamentala normer”, säger den vördnadsvärde påven i sitt radiosända julbudskap 1942, ”kan inte åsamkas skada genom mänsklig intervention. Människan kan förneka dem, ignorera dem, förakta dem, överträda dem, men kan aldrig upphäva dem med juridisk verkan”.

Det är obestridligt att Dignitatis humanae, det Andra Vatikankonciliets deklaration om religionsfrihet, uraktlät att på nytt bekräfta autentisk påvlig undervisning om Kristi sociala kungadöme. Den kan bestämt hävdas att Dignitatis humanae motsäger den påvliga undervisningen om Kyrka och stat, undervisning som kardinal Ottaviani beskriver som ”del av katolskt doktrinärt arvegods”.

Det lärdaste försvaret av Dignitatis humanae skrevs av en australiensisk präst, fader Brian Harrison. Fader Harrison är en teolog som uppvisar fullständig integritet och gör inga försök att försvara det som är oförsvarbart. Han skriver:

Till och med mer slående än avsaknaden i Dignitatis humanae av något som helst upprepande av de myndigheternas skyldighet att erkänna katolicismen som unikt sann (för att inte tala om den efterföljande utrensningen från den nya mässan och Kristus konungens officium av böner och psalmer som ger uttryck för denna lära) är den konciliära deklarationens bekräftelse av vissa idéer som åtminstone vid första anblick tycks motsäga tidigare påvliga uttalanden.6

Fader Harrison är inte bara ärlig, utan också eftertänksam nog att medge att Kristi sociala kungadöme inte bekräftas i Dignitatis humanae, då inte ett enda bekräftande ord kan hittas i deklarationen, och hans hänvisning till den nya mässan och Kristus konungens officium är mycket viktig. Det är en accepterad princip vad gäller liturgisk tillbedjan att den doktrinära ståndpunkten nödvändigtvis måste återspeglas i liturgin. Detta kan sammanfattas med orden lex orandi, lex credendi, vars innebörd fritt kan översättas som att det sätt på vilket Kyrkan tillber – lex orandi – måste reflektera vad Kyrkan tror – lex credendi.

Den nya tidegärdens verkliga innebörd kan härledas främst från vad som har avlägsnats från det förkonciliära breviariet, och en jämförelse mellan de två texterna avslöjar systematiska avlägsnanden eller modifikationer av hela böner eller enskilda fraser som var oförenliga med undervisningen i Dignitatis humanae, dvs. böner som ger liturgiskt uttryck för Kristus konungens sociala kungadöme och som kräver att stater såväl som individer måste underordna sig Hans styre. En inledande anmärkning i 1952 års upplaga av St. Andrew Daily Missal förklarar att:

Påven Pius XI (vars valspråk var Pax Christi in regno Christi) instiftade Kristus konungens dag som en högtidlig påminnelse om vår Herres kungamakt över varje mänskligt samhälle. Han är konung inte endast över alla människors själar, samveten, intelligens och vilja, utan också över familjer och städer, folk och stater och hela universum. I sin encyklika Quas primas visar påven hur konfessionslöshet eller sekularisering, att organisera samhället utan någon hänvisning till Gud, leder till massornas apostasi och samhällets fördärv, eftersom det är ett fullständigt förnekande av Kristi kungamakt. Detta är en av vår tids stora heresier och påven ansåg att detta årliga offentliga, sociala och officiella förkunnande av Kristi gudomliga rättmätiga kungamakt över människorna i liturgin skulle vara ett effektivt sätt att bekämpa den på.

Påven Pius XI skrev i Quas primas:

Nationerna kommer genom det årliga firandet av denna fest att påminnas om att inte endast privata individer utan också härskare och furstar är skyldiga att betyga offentlig ära och lydnad till Kristus.

Nästan på dagen fyrtio år senare, genom utfärdandet av Dignitatis humanae den 7 december 1965, upphörde Kyrkan att fordra att härskarna offentligt betygar Kristus ära och lydnad. Deklarationens själva titel, ”Om människans värdighet”, sammanfattar deklarationens människocentrerade anda. Det är inte längre Kristus konungens rättigheter som måste prioriteras, utan den nutida människans s.k. rättigheter, rättigheter som hon tillskriver sig själv i kraft av vad som sägs vara hennes växande medvetenhet om sin egen värdighet. I ett tal i konciliets sista session, på själva dagen för deklarationens promulgering, anmärkte påven Paulus VI:

Man måste inse att konciliet, som underställde sig själv mänsklig dom, insisterade väldigt mycket mer på denna trevliga sida av människan, snarare än hennes obehagliga sida. Konciliets inställning var mycket och avsiktligt optimistisk. En våg av tillgivenhet och beundran för mänsklighetens moderna värld flödade från konciliet. Felaktigheter fördömdes förvisso, då kärleken till nästan krävde detta lika mycket som sanningen, men för personerna själva fanns endast varningar, respekt och kärlek. I stället för deprimerande diagnoser – uppmuntrande åtgärder; istället för förskräckliga prognoser – sanningsbudskap utfärdade från konciliet till dagens värld. Den moderna världens värderingar blev inte blott respekterade, utan även ärade, dess ansträngningar gillade, dess strävanden helgade och välsignade.

Den moderna världens värderingar är nu tydligt uppenbara i även idag nominellt katolska länder genom legaliseringen av skilsmässa, pornografi, sodomi och abort. Påven Paulus illusion om att hans koncilium skulle helga den moderna världens strävanden skingrades slutligen för honom när han grät vid inrättandet av en abortklinik i självaste Rom strax före sin död 1978.

Breviariets tidegärd för Kristus Konungen

Från hymnen Te saeculorum Principem i första vespern ströks följande versrader:

Den onda pöbeln skriker ut:
”Vi vill inte ha Kristus som konung”,
medan vi med glädjerop hyllar
Dig som världens högste konung.
Må världens furstar öppet
ära och prisa Dig.
Må lärare och domare vörda Dig.
Må lagarna uttrycka Din ordning
och konsten återspegla Din skönhet.
Må konungarna vinna ryktbarhet genom sin underdånighet
och hängivenhet gentemot Dig.
Bringa under Ditt milda styre vårt
land och våra hem.
Ära vare Dig, o Jesu, överordnad
alla världsliga makter,
och ära vare Fadern och
den kärleksrike Anden i evigheters evighet.

Hymnen Aeterna Imago Altissimi har flyttats från matutinen till laudes och har genomgått följande förändringar: De två sista raderna i andra versen angav att Fadern har anförtrott Kristus, som hans rätt, ”den högsta spiran över folken” (Cui iure sceptrum gentium Pater supremum credidit). Detta har ersatts av en förmaning om att vi, som individer, villigt bör underställa oss Kristus (tibi volentes subdimur qui iure cunctis imperas).

Följande versrader har, föga förvånande, strukits helt:

Dig, som med rätta tillkommer väldet över alla människor,
underkastar vi villigt oss själva.
Att stå under Dina lagar
betyder lycka för en stat och dess folk.
Ära vare Dig, o Jesu,
överordnad alla världsliga makter,
och ära vare Fadern och
den kärleksrike Anden i evigheters evighet.

En version av Vexilla Regis har strukits helt och hållet. Den återfanns ursprungligen i Laudes, och några av dess rader lyder:

Kristus vecklar triumferande ut sina
ärorika baner överallt;
Kom världens folk och
hylla på böjda knän konungarnas Konung.
Hur stor är icke lyckan i ett land
som rätteligen erkänner Kristi styre och
med nit lyder de bud som Gud gav människorna.
Löftesordet bevarar äktenskapet obrutet,
barnen växer upp med orörd dygd och
hem där renhet står att finna
överflödar också i hemlivets andra dygder.
Älskade Konung, må ljuset från Dig,
som vi åstundar, lysa över oss i all sin glans.
Må världen emottaga fridens gåva,
vara underdånig Dig och tillbe Dig.

Ett antal stycken ur självaste Quas primas inkluderades i officiet, och de förklarade den traditionella läran om Kyrka och stat med stor klarhet. De har alla strukits, vilket visar hur flagrant det nya breviariets sammanställare gick till väga för att eliminera liturgiska hänvisningar till vår Herres Jesu Kristi sociala kungadöme. Avlägsnandet av dessa stycken från Quas Primas måste verkligen ses som en skymf mot Pius XI:s minne och undervisning, på vars befallning officiet hade sammanställts endast fyrtio år tidigare med det specifika syftet att påminna härskarna om att de är skyldiga att betyga vår Herre offentlig vördnad och lydnad. Skulle denne store påve någonsin kunna ana att han inom fyra årtionden skulle ha en efterträdare som fullständigt skulle komma att lemlästa tidegärdsbönerna, som han hade godkänt så nyligen, och att denna lemlästning skulle syfta till att avlägsna varje antydan om att härskarna är skyldiga att betyga vår Herre offentlig vördnad och lydnad? Påven Paulus VI förklarade uttryckligen för världens furstar att Kyrkan inte begärde mer av dem än rätten att fritt kunna utföra sitt uppdrag.

Den grundlighet med vilken ärkebiskop Bugninis Consilium [rådet för implementeringen av Sacrosanctum Concilium, Konstitutionen om den heliga liturgin] strök varje specifikt uttryck för vår Herres sociala kungadöme ur liturgin låter sig knappast förnekas. Dess medlemmar undgick inte ens en hänvisning till vår Herres sociala kungadöme i långfredagsliturgin [Missa Praesanctificatorum, de förut förvandlade offergåvornas mässa]. Den första av de stora förbönerna, den för Kyrkan, lyder:

Låtom oss bedja, högtälskade, för Guds heliga Kyrka, att vår Gud och Herre måtte nådigt bevara henne i fred och enighet över hela världen, underlägga henne alla furstendömen och makter och förunna oss att i ett stilla och fridfullt liv prisa Gud, den allsmäktige Fadern. [Källa: Oremus – svensk katolsk bönbok. Tredje upplagan, Stockholm 1940, s. 291]

Denna förbön har ersatts med följande:

Mina älskade, låt oss be för Guds heliga kyrka här och över hela världen, att Herren skänker henne enhet, fred och trygghet och ger oss nåden att här förhärliga honom.

För att ingen skall tro att ett otillbörlig stort nummer görs här av förändringarna i breviariet och missalet rörande läran om Kristus konungen, torde följande kommentar av ärkebiskop A. Bugnini, den liturgiska revolutionens store arkitekt, vara ytterst upplysande:

I det Andra Vatikankonciliets ekumeniska klimat drogs vissa uttryck i långfredagens stora förböner med en dålig klang. Det fanns brådskande förfrågningar om att tona ner vissa formuleringar. Det är alltid otrevligt att behöva förändra ärevördiga texter som i århundraden effektivt har gett näring åt kristen devotion och har med sig en andlig doft från urkyrkans heroiska tidevarv. Framför allt är det svårt att revidera litterära mästerverk som står oöverträffade i sin kärnfulla form. Det ansågs ändå nödvändigt att ta på sig uppgiften så att ingen finner orsak till andligt obehag i Kyrkans bön. Revideringarna, begränsade till det absolut nödvändiga, förbereddes av studiegruppen l8 bis. I förbön 1 ”För Kyrkan” ströks frasen ”subiciens ei principatus et potestates (underlägga henne alla furstendömen och makter): Även om detta inspirerats av vad den hel. Paulus säger om ”änglamakterna” (Kol. 2:15), skulle det kunna misstolkas som en hänvisning till en världslig makt som Kyrkan förvisso hade i andra tidsepoker men som är anakronistiskt idag.7

Det är här skon klämmer: Kristi sociala kungadöme är en anakronism.

I min bok The Second Vatican Council and Religious Liberty har jag i detalj dokumenterat det sätt på vilket Dignitatis humanae övergav den traditionella tanken om en katolsk stat såsom den lärts ut av påvarna. Termen ”katolsk stat” finns överhuvudtaget inte med någonstans i deklarationen. Artikel 6 godtar möjligheten att ett religiöst samfund kan ges ”särskilt rättsligt erkännande”, men insisterar på att ”det samtidigt är nödvändigt att rätten för alla medborgare och religiösa samfund till religionsfrihet erkänns och görs effektiv i praktiken”. Detta överensstämmer knappast med påven Leo XIII:s insisterande: ”Rättvisan och själva förnuftet förbjuder därför staten att vara gudlös eller staten att anta en linje som skulle leda till gudlöshet – nämligen att behandla de olika religionerna (som de kallar dem) lika och urskillningslöst bevilja dem lika rättigheter och privilegier”.

Ett av de privilegier som nekades anhängare till falska religioner i en katolsk stat var rättigheten att offentligt propagera för sina irrläror och övertala de katolska medborgarna att förkasta sanningen för heresin. Detta var före det Andra Vatikankonciliet fallet i katolska länder som Spanien, Colombia och Malta. Påvarna lärde inte att icke-katoliker i ett katolskt land bör tvingas till att omfatta den katolska tron eller hindras från att utöva sin religion privat. I Immortale Dei lärde påven Leo XIII att:

Kyrkan beaktar allvarligt att ingen skall tvingas till att omfatta den katolska tron mot sin vilja, ty som den hel. Augustinus klokt påminner oss, ”Människan kan inte komma till tro på annat sätt än genom sin egen fria vilja”.

Det är nödvändigt att göra en mycket viktig distinktion, skillnaden mellan religionsfrihet betraktad ur ett rättsligt eller juridiskt perspektiv, dvs. som en medborgerlig rättighet, och betraktad ur ett teologiskt perspektiv. Betraktad ur ett rättsligt perspektiv behandlar religionsfriheten grunderna för och omfattningen av de rättsliga gränserna för religiösa uttryck i det offentliga rummet. Betraktad ur ett teologiskt perspektiv, dvs. en ståndpunkt grundad på Guds natur och vilja såsom den uppenbarats för människan, så kan det inte vara fråga om någon naturlig rätt att tro på eller att propagera för det som är falskt. Som påven Leo XIII visar så har människan endast en naturlig rättighet att följa Guds vilja och lyda Hans bud. I liberal bemärkelse innebär samvetsfriheten individens rätt att tänka och tro vadhelst han vill, även i fråga om tro och moral, att uttrycka sina åsikter offentligt och att övertala andra att anta dem muntligt, genom den offentliga pressen eller med andra medel. Han har rätt att välja vilken religion som helst eller ingen alls, och detta – hävdar liberalerna – är en naturlig rättighet. Dignitatis humanae gjorde inte gällande att alla har en naturlig rättighet, en moralisk rättighet, att tro på eller propagera för irrläror, utan vidmakthåller den traditionella läran i detta avseende. Deklarationen hävdade inte en moralisk, utan en medborgerlig rättighet, och frågan måste således betraktas ur ett rent rättsligt perspektiv. Vid bedömningen av frågan om religionsfrihet ur ett rättsligt perspektiv måste följande distinktioner beaktas: Den första distinktionen måste vara den mellan det privata rummet och det offentliga rummet. Med det privata rummet menas det som människan gör i det privata, det offentliga rummet vad hon gör i det offentliga. En andra distinktion måste göras mellan rätten att inte tvingas att agera mot sitt samvete, dvs. frihet från tvång, och rätten att inte hindras från att agera i enlighet med sitt samvete, dvs. frihet från hinder. Den traditionella katolska läran är att i religiösa frågor: 1) Ingen får tvingas till att handla mot sitt samvete i det privata rummet. 2) Ingen får tvingas till att handla mot sitt samvete i det offentliga rummet. 3) Ingen får hindras att agera i enlighet med sitt samvete i det privata rummet. 4) Rätten att agera i enlighet med sitt samvete i det offentliga rummet kan begränsas.

Låt oss ta ett konkret exempel. Före det Andra Vatikankonciliet tilläts Jehovas vittnen i Spanien att praktisera sin bisarra religion inom sina privata hems fyra väggar samt att privat träffa andra sektmedlemmar. De var inte tvungna att delta i offentlig katolsk tillbedjan. De tilläts dock inte i enlighet med punkt 4 ovan att lägga sig i katolikers tro genom att göra hembesök i syfte att pervertera deras tro, att publicera antikatolsk litteratur, att sprida sina irrläror i radio eller TV eller att hålla offentliga möten. Francis J. Connell förklarade i The American Ecclesiastical Review att vad en person gör i det privata påverkar bara honom själv och hans familj, men när han agerar offentligt blir andra medborgares rättigheter inblandade:

Det är deras [de civila härskarnas] fulla rätt att begränsa och sätta hinder för falska religioners aktiviteter vilka sannolikt är till skada för den katolske medborgarens andliga välfärd eller kränkande för Kristi sanna religion.8

Ordet ”tolerans” är av avgörande betydelse för att förstå diskontinuiteten mellan Dignitatis humanae och klassisk påvlig undervisning. Påven Leo XIII undervisade i Libertas humana:

Utan att medge någon rättighet för någonting utom det som är sant och hedervärt förbjuder hon [Kyrkan] inte den offentliga myndigheten att tolerera det som står i strid med sanning och rättvisa för att kunna undvika ett större ont eller för att uppnå eller bevara något större gott.

Sådan var påvarnas konsekventa undervisning till och med påven Pius XII. De som bekände sig till irrlära hade ingen naturlig rätt att propagera för sina uppfattningar – spridningen av irrlära är av ondo – men irrläran kunde tolereras för det allmänna bästas skull (”den allmänna välfärden”) för att förhindra något av större ondo, såsom oroligheter. Påven Leo XIII insisterade i Libertas humana på att det övergripande kriteriet i fråga om tolerans är det gemensamma bästa, och för att kunna göra en riktig bedömning måste vi erkänna att ju mer en stat drivs mot att tolerera ondska, ju längre ifrån fullkomlighet är den och att toleransen av ondska som dikteras av politisk försiktighet bör hållas strikt inom de gränser som dess motiverande orsak – den allmänna välfärden – kräver.

Detta var officiell katolsk lära fram till konciliet. År 1950 poängterade Msgr. George W. Shea i The American Ecclesiastical Review att det här rör sig om en principfråga, dvs. ”relationerna som per se bör råda på grund av statens och Kyrkans beskaffenheter i ett katolskt samhälle, så att alla avvikelser från dessa relationer, fastän tolererade som en eftergift föranledd av ändamålsenligheten, inte kan vinna principiellt godkännande.”9 Det finns inte skuggan av en antydan i någon förkonciliär påves undervisning att det skulle kunna finnas någon naturlig rättighet för icke-katoliker att obehindrat få sprida sina irrläror offentligt.

Den traditionella läran, betecknad av kardinal Ottaviani som ”del av katolskt doktrinärt arvegods”, upprätthölls gång efter annan under de konciliära debatterna. Kardinal Siri från Genua varnade:

Vi kan inte legitimera vad Gud enbart tolererar; vi kan bara tolerera det, och det inom ramen för det gemensamma bästa. Vi kan därför inte godta det föreslagna schemat i den mån det rekommenderar urskillningslös frihet för alla… Vi bör därför mer noggrant överväga de teologiska källornas bidrag till detta problem med religionsfrihet och avgöra om innehållet i detta schema kan förenas med Leo XIII:s, Pius XI:s och Pius XII:s undervisning. Annars försvagar vi vår egen auktoritet och äventyrar vårt apostoliska arbete.10

Biskop Emilio Tagle Covarrabuias från Valparaiso, Chile, talade i fyrtiofem latinamerikanska biskopars namn när han sade:

Jag är väldigt mycket emot detta schema. Det bara flyttar om i den föregående versionen och innehåller ett antal motsägelser… Flera stycken är alltför tillmötesgående mot falska religioner och dras med risken för indifferentism och liberalism. Det verkar inte möjligt att bevilja samma rättigheter till alla religioner utan åtskillnad. Endast den enda sanna Kyrkan har rätt till religionsfrihet, strängt taget. Andra religioner kan bara tolereras, beroende på omständigheterna och personerna.11

Kardinal de Arriba y Castro från Tarragona försvarade den traditionella påvliga undervisningen i följande ordalag:

Detta är förmodligen det mest känsliga problemet i hela konciliet med avseende på tron. Vi måste tydligt bekräfta denna grundläggande princip: endast den katolska Kyrkan har plikt och rätt att predika evangelium. Detta är varför ickekatolikers proselytism bland katoliker är olovlig och bör förhindras av de civila myndigheterna såväl som av Kyrkan, som det gemensamma bästa kräver… Konciliet måste ge akt på att inte besluta om katolicismens fördärv i de länder där den faktiskt är den enda religionen.12

Det är ingen överdrift att konstatera att förändringarna i den spanska grundlagen i överensstämmelse med Dignitatis humanae verkligen har resulterat i katolicismens fördärv i detta land. Under den europeiska biskopssynoden i oktober 1999 beklagade Msgr. Fernando Sebastián Aguilar, ärkebiskop av Pamplona, det faktum att ”de kulturella övertygelserna [i Spanien], på vilka det sociala livet är grundat undergrävs och är mer ateistiska än kristna”. Skilsmässa, abort, homosexuella handlingar, preventivmedel och protestantiska sekters proselytism – allt detta var olagligt före Dignitatis humanae – har legaliserats. Spanien har nu Europas lägsta födelseantal och det står ett mormontempel i Madrid.

Under konciliet var schemat för religionsfrihet ofta känt som ”det amerikanska schemat”. Den slutgiltiga texten i Dignitatis humanae kan betraktas som nästan helt och hållet ett verk av fader John Courtney Murray, S.J., och han tillskrev dess framgång ”de amerikanska biskoparnas starka och konsekventa stöd och deras många ingripanden” – ingripanden som han skrev och som de godkände och läste med den mest undergivna foglighet. Fader Murray fortsatte:

Det står bortom allt tvivel att stödet fick sin huvudsakliga näring från den amerikanska erfarenheten, som har visat Kyrkan det praktiska värdet av religionsfrihetsklausulen i det första tillägget till konstitutionen… Föremålet för eller innehållet i rätten till religionsfrihet, såsom specificerad i både deklarationen och i det amerikanska konstitutionella systemet, är identisk.13

I sin bok American Participation in the Second Vatican Council skriver Msgr. V. A. Yzermans: ”Det var en underbar seger för den amerikanska hierarkin”.14 Han skulle ha varit mer korrekt om han hade beskrivit det som en underbar seger för fader Murray med tanke på det faktum att, som en amerikansk präst uttryckte det: ”Rösterna är de amerikanska biskoparnas röster, men tankarna är John Courtney Murrays tankar!”. I sin bok John Courtney Murray: Theologian in Conflict hyser fader Donald E. Pelotte inga tvivel om att, även om andra medlemmar i kommissionen bidrog med att skriva deklarationens slutgiltiga text, ”Murrays bidrag var avgörande. Själva godtagandet av Murrays grundläggande intention, endast tio år efter varningen från jesuitkurian i Rom, var i sig självt ett enastående erkännande”.15 Tio år tidigare hade Murrays överordnade inom jesuitorden förbjudit honom att undervisa det som Dignitatis humanae gjorde till officiell lära för Kyrkan. Vad som hade ägt rum beskrevs helt sanningsenligt i ett nummer av The Catholic Virginian (20 juli 1992) av fader G. P. Fogarty, S.J., ordförande för The American Catholic Historical Association, som tillskrev fader Murray äran för att Dignitatis humanae ”gjorde till universell katolsk lära vad som tidigare hade betraktats som en villfarelse inom den amerikanska kyrkan”.

Läran om Jesu Kristi sociala kungadöme förkastades således av det Andra Vatikankonciliets fäder till förmån för Förenta Staternas konstitution, ett land där ”majoriteten har kastat ut vår Herre och Hans heliga lag från sina liv…[där] vår Herre och Hans heliga lag inte har någon plats i vare sig det privata livet eller i politiken”, ett land som har blivit ”inget annat än en folkmassa som är sin egen herre och härskare”. Det finns ingen realistisk möjlighet att förnekandet av Kristi kungadöme i Dignitatis humanae någonsin upphävs. Denna sublima lära är inte sakrosankt i det tredje årtusendets Kyrka, men den icke-ofelbara läran från det Andra Vatikankonciliet är det bestämt.

För citat ur Nya Testamentet används Vår Herres Jesu Kristi Nya Testamente,
från Vulgatan öfversatt af J.P.E. Benelius (Stockholm, 1895).

Fotnoter:

  1. Encyklikan Adeo nota, 23 april 1791. § 13. ”Senza dire con inutili parole tutte le deliberazioni prese dall’Assemblea del Contado, basterà citare quei diciassette articoli dove i diritti dell’ uomo erano pressappoco accolti come erano stati spiegati e proposti nei decreti dell’ Assemblea Francese, ossia quei diritti che erano contrari alla Religione e alla società; essi venivano accolti come fossero base e fondamento della nuova Costituzione. Altrettanto basterà ricordare gli altri diciannove articoli, che erano i primi elementi della nuova Costituzione, presi e attinti dalla stessa fonte della Costituzione Francese. Pertanto, poiché non poteva assolutamente accadere che Noi sancissimo tali deliberazioni e che i Nostri ministri, dovunque fossero, le osservassero, avvenne che l’’Assemblea rappresentativa tosto manifestasse quel furioso ardore di ribellione per il quale già da tempo combatteva e che fino ad oggi aveva nascosto”.
  2. Förord till G. Dillon, Grand Orient Freemasonry Unmasked (London, 1965), s. 16.
  3. Ibid. ss. 16-17.
  4. Ibid. s. 17.
  5. American Ecclesiastical Review, Nr. 125, 1951, s. 9.
  6. B. Harrison, Religious Liberty and Contraception (Melbourne, 1988), s. 14
  7. A. Bugnini, La riforma liturgica, 1948-1975 (Edizioni Liturgiche – 00192 Roma, 1983), s. 127.
  8. American Ecclesiastical Review, Nr. 119, 1948, s. 250.
  9. Ibid., Nr. 123, 1950, s. 161.
  10. Henri Fesquet, The Drama of Vatican II (New York, 1967), s. 591.
  11. Ibid., s. 600.
  12. Ibid., s. 591-592.
  13. Msgr. V. A. Yzermans, American Participation in the Second Vatican Council (New York, 1967), s. 668.
  14. Ibid., s. 623.
  15. Donald E. Pelotte, John Courtney Murray: Theologian in Confli) (New York, 1975), s. 98.

Källa: The Remnant Newspaper

Svensk översättning: Skandinavisk Katolsk Tidskrift nr. 3, 2015

Labarum har tidigare skrivit om Kristus konungen här, här och här.

Skrivet av: Berndt David Assarsson | 29 september 2018

Ärkeängeln Mikael och alla änglar (kyrkoinvigningen i Gargano)

michael-defeated-saint-michael-archangel-michael

Ärkeängeln Mikael och alla änglar (kyrkoinvigningen i Gargano) – 29 september.

 

Konsekration till Ärkeängeln Mikael

Ädlaste furste för änglarnas hierarki, den Högstes tappra krigare, nitiske älskare av Herrens härlighet, skräck för alla upproriska änglar, kärlek och fröjd för alla rättfärdiga änglar, Helige ärkeängel Mikael, jag önskar vara bland dina tillgivna och jag offrar och ger mig i dag till dig. Jag ställer mig själv, mitt arbete, min familj, mina vänner och allt det som tillhör mig under ditt vaksamma beskydd. Mitt offer är litet ty jag är en stackars syndare men du tar emot mitt hjärtas tillgivenhet. Minns att om jag från denna dag är under ditt beskydd, så måste du hjälpa mig under hela mitt liv. Be att jag må få förlåtelse för mina många och svåra synder, nåden att älska min Gud av allt mitt hjärta, min älskade Frälsare Jesus, min milda Moder Maria, och alla människor, mina bröder älskade av Fadern och återlösta av Sonen. Be för mig om alla de hjälpmedel som är nödvändiga för att nå ärans krona. Försvara mig alltid mot min själs fiender, särskilt i mitt livs sista stund. Kom i denna stund, ärofulle ärkeängel, hjälp mig i striden och kasta långt ifrån mig, i helvetets avgrund, denne falske och högmodige ängel som du nedgjorde i striden i himmelen. För mig då fram till Guds tron för att sjunga med dig, helige ärkeängel Mikael och med alla änglar, lov, ära och härlighet till Den som råder från evighet till evighet. Amen.

 

Litania till den Ärkeängeln Mikael

Herre, förbarma dig
Kristus, förbarma dig
Herre, förbarma dig
Kristus, hör oss
Kristus, bönhör oss
Gud, Fader i himmelen – förbarma dig över oss
Gud Son, världens Frälsare
Gud, helige Ande
Heliga Treenighet, en ende Gud
Heliga Maria, – bed för oss
Helige ärkeängel Mikael
Helige Mikael, Serafimernas furste
Helige Mikael, Herrens, Israels Guds, ambassadör
Helige Mikael, den heliga Treenighetens bisittare
Helige Mikael, paradisets gunstling
Helige Mikael, klaraste stjärna bland änglars skara
Helige Mikael, Guds nåds förmedlare
Helige Mikael, lysande sol av kärlek
Helige Mikael, högsta föredöme av ödmjukhet
Helige Mikael, mönster av saktmod
Helige Mikael, högsta flamma av brinnande iver
Helige Mikael, värdig all beundran
Helige Mikael, värdig vördnad
Helige Mikael, värdig allt lov
Helige Mikael, Guds mildhets sändebud
Helige Mikael, starke härförare
Helige Mikael, utdelare av glädje
Helige Mikael, tröstare för de nedslagna
Helige Mikael, fredsängel
Helige Mikael, tröstare för de sjuka
Helige Mikael, vägvisare för de vilsna
Helige Mikael, stöd för de som hoppas
Helige Mikael, beskyddare av de som tror
Helige Mikael, kyrkans beskyddare
Helige Mikael, generöse utdelare
Helige Mikael, de fattigas tillflykt
Helige Mikael, de förtrycktas lindring
Helige Mikael, demonernas besegrare
Helige Mikael, vår starkhet
Helige Mikael, vår tillflykt
Helige Mikael, vår försvarare
Helige Mikael, änglarnas anförare
Helige Mikael, patriarkernas tröst
Helige Mikael, profeternas vägvisare
Helige Mikael, apostlarnas vägvisare
Helige Mikael, martyrernas lindring
Helige Mikael, glädje för bekännarna
Helige Mikael, jungfrurnas beskyddare
Helige Mikael, alla de heligas sällhet
Guds Lamm, som borttager världens synder: – förskona oss, o Herre.
Guds Lamm, som borttager världens synder: – bönhör oss, o Herre.
Guds Lamm, som borttager världens synder: – förbarma dig över oss, o Herre.
Låt oss bedja. O Herre, må din ärkeängel Mikaels starka förbön beskydda oss alltid och överallt; befria oss från allt ont och led oss till det eviga livet.
Genom Jesus Kristus vår Herre. Amen.

 

Bön till ärkeängeln Mikael efter Mässan

Helige ärkeängel Mikael, försvara oss i striden, var vårt värn emot djävulens snaror och ondska. ”Må Gud betvinga honom,” därom ber vi ödmjukt, men du, de himmelska härskarornas furste, kasta med Guds kraft ned till helvetet, Satan och de andra onda andarna som irrar omkring på jorden för att fördärva själarna.
Amen

Källa: Katolik.nu

Betraktelse för dagen av fader Francis Xavier Weninger

Skrivet av: Berndt David Assarsson | 16 september 2018

Katolsk tradition och den patriotiska frågan

joan of Arc5

Katolsk tradition och den patriotiska frågan

Av: Jerry Salyer

Vid första anblicken kan patriotism tyckas vara en fråga av sekundär betydelse, blott en distraktion. Vår högsta lojalitet är trots allt till Guds rike och vi har redan fullt upp. I arbetet med att återställa en vanhelgad liturgi, rädda en katolsk uppfostran och stå pall under den nuvarande påvens styre så tycks lekmannen som vill bidra till den katolska kulturen ha händerna fulla. Ändå tycks vår tids alla stora frågor åtminstone tangera den patriotiska frågan. Det är ingen slump att Polen samtidigt är det mest nationalistiska och det mest oblygt katolska landet i Europa. Det är inte heller en slump att samme påve som har orsakat så mycket förvirring i fråga om befästa trosläror också skapar rubriker internationellt genom att insinuera att goda kristna måste motsätta sig gränskontroller. Om vi effektivt ska kunna bekämpa de krafter som orsakar vår världs förfall och undergräver Kyrkan, måste vi fundera över känslan av patriotism och dess roll i människans angelägenheter.

Gratia non tollat naturam, sed perficiat (Nåden undanröjer inte, utan fullkomnar naturen) säger S:t Thomas av Aquino och markerar därigenom modernitetens metafysiska och teologiska skiljelinje. På ena sidan om skiljelinjen finner vi den katolska traditionen, som alltid har sagt att sakramentens kraft helar människans natur och återbördar den till dess rättmätiga tillstånd av fullkomlighet som Guds avbild. På andra sidan finner vi utopiska, neo-gnostiska revolutionärer som avvisar Aquinas’ uttalande och som betraktar människans natur som ett fängelse som evangelium befriar oss från. Då patriotism är en del av den mänskliga naturen, kan striden för att avskaffa nationaliteter bäst förstås som ett av de hetast omtvistade frontstyckena i ett större krig för att avskaffa människan.

De av oss som förstår att fosterlandskärlek är något sunt, av godo och kristet, förvånas inte alls av att den dyker upp i alla möjliga sammanhang. Ett utdrag från en [för en engelsktalande publik] viss känd sång [Immaculate Mary, our hearts are on fire], belyser till exempel hur mycket en fosterländsk förankring en gång i tiden togs för givet:

We pray for our Mother, the Church upon Earth

And bless, dearest Lady, the land of our birth.

Ave, ave, ave Maria! Ave, ave Maria!

Lägg märke till att dessa rader inte nämner politiska ideal – frihet, jämlikhet eller rättigheter – utan endast bekräftar kärlek till fosterjorden. Även om vi inte skulle känna till den här psalmens historia, skulle vi enkelt kunna gissa att den inte skrivits idag, utan i en tid då det tillhörde det normala att leva i sitt ursprungsland.

I Sapientiae Christianae påpekar Leo XIII hur ”naturrätten ålägger oss att hängivet älska och försvara landet där vi föddes och växte upp, så att inga goda medborgare tvekar att ljuta döden för sitt hemland”. Det intressanta här är att denna encyklika, på det hela, inte utgör någon hyllning av patriotismen, utan istället syftar till att påminna medborgarna om att deras plikter gentemot sina respektive hemländer aldrig kan vara starkare än deras plikter gentemot Kyrkan. Patriotism var inte alls poängen med encyklikan, ty på påve Leos tid var patriotism en obestridd premiss.

Här väcks en slående tanke. Kanske finner vi inte patriotism uttryckligen anbefalld mer ofta i Bibeln och i andra auktoritativa källor av precis samma anledning som vi inte finner precisa förbud mot könsneutrala toaletter eller aborter: fram till den öppna revolten mot den mänskliga naturen, initierad under upplysningstiden, var inte detta överhuvudtaget problem. Det vill säga, fram tills relativt nyligen var inga framstående röster så vanvettiga att de ifrågasatte patriotism, skillnaderna mellan män och kvinnor eller moderns skyldighet att vårda sitt barn.

I vilket fall som helst kan läsaren förutom Leo XIII:s iakttagelser också betänka förhållandet mellan patriotism och tro såsom skisserat av S:t Pius X i ett tal till franska pilgrimer:

Ja, ert land är inte endast värt kärlek utan även att ni föredrar det framför andra, vars heliga namn i era sinnen väcker de käraste av minnen och hänför varenda del av era själar, detta gemensamma land som har varit er vagga och till vilket blodsband och den där andra mer ädla tillgivenhets- och traditionsgemenskapen binder er. Men denna kärlek till fosterjorden, dessa band av patriotiskt brödraskap, vilka är gemensamma för alla länder, blir starkare när det jordiska riket förblir oupplösligt förenat med det andra riket, den Katolska Kyrkan, som känner varken språkförbistring eller bergens och havens avgränsningar, som omfattar både den synliga världen och den bortom graven.”

Med andra ord menar S:t Pius X att patriotismen får näring, snarare än försvagas, av Kyrkan. Att vara katolik innebär inte att man förkastar sin nationella identitet, men att det finns ett högre plan, ett Kristi imperium varigenom människor ur alla nationer kan förenas i gemenskap.

Innan det blev fashionabelt att låtsas som att nationer kan trollas fram ur tomma luften och demokratisk ideologi, förstod man allmänt att en nation är något av en stor, mångfacetterad familj och att det normerande sättet att tillhöra denna familj är att födas in i den. För deras skull, som vårt politiskt korrekta klimat har gjort kinkiga och överkänsliga, antar jag att jag borde tillägga att detta knappast innebär en ohälsosamt rigid etno-nationalism. Ty en person kan adopteras in i eller bli ingift i en nation, precis som man kan adopteras in i eller bli ingift i en familj.

Här understryks något viktigt: för att kunna adopteras in i eller bli ingift i en familj, så måste familjen existera till att börja med. Den måste ha en väldigt tydlig kärnidentitet. Likaledes, för att kunna adopteras in i eller bli ingift i en nation, så måste nationen existera till att börja med. Det vill säga, den måste vara en sammanhängande gemenskap med sitt eget distinkta arv, gemensam historia och delade minnen, inte en slumpmässig samling individer från var som helst och överallt, utan förbindelse med varandra. Försök, således, att göra familjen mer ”öppen” och ”inkluderande” är helt parallella med försök att göra nationen mer ”öppen” och ”inkluderande”. Sådana ansträngningar upplöser och gör meningslösa just de institutioner de ger sig ut för att förbättra. 2000-talets onaturliga och dysfunktionella ”familj” och postkulturella, egalitära ”nation” är två uttryck för ett och samma projekt.

Detta är alltså de grundläggande orsakerna till att den högerpopulistiska revolten fick så mycket utrymme i de brittiska och amerikanska tidningsrubrikerna 2016, liksom för den häpnadsväckande öppna fientlighet vissa kvickhuvuden kallar ”Trump Derangement Syndrome”. Västerlandet befinner sig i ett kulturellt och t.o.m. metafysiskt inbördeskrig. På ena sidan av en oöverbryggbar avgrund står förespråkare för jämlikhet och inkluderande, som ser det som självklart att vi måste visa samma hänsyn mot alla oavsett var de kommer ifrån och hur de relaterar till oss och oavsett om de är fränder, mångåriga grannar eller totala främlingar. Sådana förespråkare för jämlikhet och inkluderande, när de är liberala katoliker, tenderar att identifiera sina moraliska perspektiv som själva essensen av den kristna etiken, och att avvika från ett sådant perspektiv är enligt deras uppfattning att kompromissa med, eller rent av förråda, evangelium. På andra sidan avgrunden står de som betonar sitt engagemang för sina respektive hemstäder, hemstater och hemländer och som djupt harmas över den skrytsamma iver som så ofta uppvisas av de förment humanitära som lever skyddade från konsekvenserna av den globalistiska politiken. När sådana populister och anti-globalister är katoliker, är de benägna att med bestörtning påpeka hur katolsk lära har överförenklats, stympats och t.o.m. förvrängts till förmån för något som väldigt mycket ser ut som Rousseaus fetisch om den ädle vilden.

Som en oförskräckt anti-globalist själv måste jag tillägga att vi har sådana personligheter som S:t Augustinus på vår sida. ”Eftersom man inte kan hjälpa alla”, säger författaren till De doctrina Christiana, ”måste man befatta sig med dem som på grund av plats, tid eller omständigheter står en närmast”.  I praktiken betyder det att välgörenheten börjar hemma, att vi är skyldiga våra grannar, släktingar och landsmän större omsorg än dem som befinner sig på andra sidan jorden.

Det är självklart att enligt de normer som råder i många församlingar idag är S:t Augustinus undervisning ”småsint” och ”provinsiell”, eller rent av ”xenofobisk”, och måste revideras för att överrensstämma med nutida sensibilitet. Det verkar emellertid som om det nya och förbättrade evangeliet predikat av globalister har mer att göra med Babels torn än med Kristus.

Källa: One Peter Five

Skrivet av: Berndt David Assarsson | 14 september 2018

Jungfru Marie sju smärtor

dolors

Jungfru Marie sju smärtor – 15 september

Som kristna är vi kallade att be i solidarisk gemenskap med vår Fru och således meditera över hennes sju smärtor. Det är en handling i sonlig och dotterlig tillgivenhet och gottgörelse för allt som hon har lidit för var och en av oss. Hon värdesätter denna devotion så mycket att hon rikligt belönar dem som praktiserar den. På 1300-talet uppenbarade Jungfru Maria för den hel. Birgitta av Vadstena att dem som ber ett Ave Maria medan de kontemplerar vart och ett av hennes sju smärtor kommer att få sju nådegåvor. Detta är vad hon lovade:

Jag ska skänka frid till deras familjer.

De ska bli upplysta om de gudomliga mysterierna.

Jag ska trösta dem i deras sorger och jag kommer att åtfölja dem i deras arbete.

Jag ska skänka dem så mycket som de ber om så länge det inte bryter min Sons vilja eller går emot deras själsliga bästa.

Jag ska försvara dem i deras andliga strider med den infernaliska fienden och jag ska skydda dem i varje ögonblick i deras liv.

Jag kommer att synligt hjälpa dem i deras dödsstund; de kommer att få skåda deras Moders ansikte.

Min gudomlige Son har skänkt mig denna nåd, på det att dem som sprider denna andakt till mina tårar och smärtor, omedelbart kommer att tas från detta jordiska liv till den eviga glädjen då alla deras synder kommer att bli förlåtna. Min Son och jag ska vara deras tröst och glädje.

 

Andakt till Marie sju smärtor.

F. Heliga Maria, smärtornas moder, med uppriktigt deltagande minnas vi den bittra sorg ditt ömma hjärta kände, då du vid ditt gudomliga barns frambärande i templet ur den vördnadsvärde Simeons mun fick höra orden: Denne är satt till fall eller till upprättelse för många i Israel och till ett tecken, som skall motsägas, och även din själ skall genomborras av ett svärd.

Sv. Vid detta ditt lidande bedja vi dig, o moder, tag oss i livets alla skiften, i synnerhet när vi hemsökas av sorg eller nöd, i ditt moderliga beskydd, på det att vi liksom du alltid må förbliva Gud hängivna och ståndaktigt framhärda i hans heliga tjänst. Amen.

Efter varje avdelning, Hell dig Maria, Ära vare Fadern.

F. Heliga Maria, smärtornas moder, med uppriktigt deltagande minnas vi den bedrövelse och ångest ditt hjärta kände, när en ängel förkunnade för din helige brudgum, att Herodes traktade efter det gudomliga barnets liv, och bjöd honom att med dig och barnet fly till Egypten.

Sv. Vid den stora bedrövelse och all den oro och nöd, som du utstod på den långa resan och under vistelsen i det främmande, hedniska landet, bedja vi dig, älskade moder: utbed oss hos din gudomlige Son nåden, att vi städse må betrakta oss såsom främlingar i denna värld och, oberörda av dess lockelser och dårskap, må sträva efter himmelen, som är vårt sanna fädernesland. Amen.

F. Heliga Maria, smärtornas moder, med uppriktigt deltagande minnas vi den stora ångest och bedrövelse, som ditt ömma modershjärta kände, när du i Jerusalem förlorade din gudomlige Son och under tre dagar med ängslan sökte honom.

Sv. Vid denna din stora bedrövelse bedja vi dig, barmhärtighetens moder, utverka oss hos din gudomlige Son nåden att aldrig genom en svår synd förlora honom, eller om vi skulle hava förlorat honom, genom uppriktig ånger snart återfinna honom och hans nåd. Amen.

F. Heliga Maria, Guds moder, med uppriktigt deltagande minnas vi de bittra kval, som söndersleto ditt ömma modershjärta, när du såg, huru din älskade Son såsom en förbrytare blev tillfångatagen och bunden, obarmhärtigt hudflängd och krönt med törnen, dömd till döden och belastad med det tunga korset förd till avrättsplatsen.

Sv. Vid denna din Sons bittra pina och de kval, som brände din egen själ, bedja vi dig, syndarnas tillflykt, avvänd ifrån oss genom din mäktiga förbön de straff, som vi förtjänat för våra synder, och utverka oss nåden att taga vårt kors på oss och följa din Son efter, på det att vi med förtröstan kunna möta honom, när han kommer för att döma världen. Amen.

F. Heliga Maria, Guds moder, med uppriktigt deltagande minnas vi, att enligt Simeons profetia ett smärtans svärd genomborrade ditt hjärta, när du såg din Son i outsäglig vånda hänga på korset och under folkets spe och hån uppgiva andan.

Sv. Vid det hav av smärta, i vilket du då blev försänkt, och vid din oövervinneliga själsstyrka bedja vi dig, de döendes tröstarinna, förvärva oss nåden att genom ett äkta kristligt liv göra oss värdiga att under ditt och din gudomlige Sons bistånd lugnt och stilla avsomna i Herrens frid. Amen.

F. Heliga Maria, Guds moder, med uppriktigt deltagande minnas vi den bittra pina, ditt ömma modershjärta kände, när du efter att din älskade Son nedtagits från korset tog hans livlösa kropp i ditt sköte och vid betraktandet av hans heliga sår fuktade honom med tårar av ömmaste kärlek.

Sv. Vid detta ditt lidande och din oförlikneliga undergivenhet under Guds vilja bedja vi dig, kärleksfulla förespråkerska vid Guds tron, utverka oss nåden, att vi i allo underkasta oss Guds goda och visa försyn och aldrig vackla i övertygelsen, att Gud låter allt lända till vårt bästa. Amen.

F. Heliga Maria, Guds moder, med uppriktigt deltagande minnas vi den stora övergivenhet, som ditt ömma modershjärta kände, när din älskade Sons döda lekamen lades i graven, och dina ögon för sista gången sågo föremålet för din innerliga kärlek.

Sv. Vid denna hjärtesorg bedja vi dig, barmhärtighetens moder, låt vårt hjärta, i vilket din älskade Sons levande lekamen så ofta i den heliga kommunionen nedlägges, städse vara honom en värdig boning, och giv, att vi i denna himmelska föda finna kraft och styrka att liksom du genom fast förtröstan på Gud övervinna all tröstlöshet och klenmodighet. Amen.

Litania till den smärtorika Guds moder.

Herre, förbarma dig över oss.

Kristus, förbarma dig över oss.

Herre, förbarma dig över oss.

Kristus, hör oss.

Kristus, bönhör oss.

Gud Fader i himmelen: Förbarma dig över oss.

Gud Son, världens Frälsare,

Gud Helige Ande,

Heliga Trefaldighet, en ende Gud,

Heliga Maria, smärtorika moder: Bed för oss.

Du de bekymrades och betrycktas föredöme,

Du de bedrövades tröstarinna,

Du de klenmodigas styrka,

Du syndarnas tillflykt,

Du de sjukas räddning,

Du de döendes förhoppning,

Vid din smärta vid Simeons profetia,

Vid dina lidanden under flykten till Egypten,

Vid ditt ängsliga sökande efter ditt barn,

Vid din djupa smärta vid mötet på korsvägen,

Vid ditt hjärtas vånda vid Jesu korsfästelse,

Vid det smärtans svärd, som vid Jesu död genomborrade ditt hjärta,

Vid din övergivenhet vid Jesu grav,

Vid din fullkomliga undergivenhet under Guds heliga vilja,

Vid din underbara ståndaktighet i alla lidanden,

Du martyrernas drottning,

I all vår nöd,

I sjukdom och smärta,

I elände och övergivenhet,

I klenmodighet och försagdhet,

I vår dödsstund,

På domedagen,

Guds lamm, som borttager världens synder: Förskona oss, o Herre.

Guds lamm…Bönhör oss, o Herre.

Guds lamm…Förbarma dig över oss, o Herre.

Bed för oss, smärtorika moder Maria.

Sv. Att vi må värdiga varda Kristi löften.

Låtom oss bedja. O Gud, vid vilkens lidande enligt Simeons profetia den ärorika jungfrun och modern Marias älskliga själ genomborrades av smärtans svärd, förläna oss nådigt, att vi, som vördnadsfullt minnas hennes smärtor, må skörda salig frukt av ditt lidande, du som lever och regerar från evighet till evighet.

Sv. Amen.

Stabat Mater.

Modern stod med krossat hjärta vid det kors, där gränslös smärta, Sonen led för syndig värld.

Gruvlig ångest henne brände, och hon modershjärtat kände genomborrat av ett svärd.

Huru sorgsen, hur bedrövad, övergiven, tröst berövad, var Guds moder i sin nöd!

Vem kan fatta vad hon lidit, huru hennes hjärta svidit under Sonens bittra död?

Kan du stå vid hennes sida utan att med henne lida under folkets spe och hån?

Kan du tårlös se den smärta, vilken sargar moderns hjärta, lidande med älskad Son?

För oss fallna mänskor plågad, smärtans kalk, till brädden rågad hon nu Sonen tömma ser.

Och hon hör emellan ropen av den grymma pöbelhopen, huru han till Fadern ber.

Jesu moder, kärleks källa, då jag ser dig tårar fälla, vill jag gråta ock med dig.

Dina kval må mig förtära! Honom älska, honom ära, o Maria, lär du mig.

Helga moder, lär mig känna Jesu kval, att de må bränna djupt sig in i uti min själ.

Han i smärta har sig vridit, han för mig har döden lidit. Låt mig i hans kval få del.

Moder, låt med dig mig gråta, ty att Gud må mig förlåta, syndens straff din Son nu bär.

Låt vid korset mig få dröja. Ödmjukt där jag knä vill böja vid din sida, moder kär.

Helga Jungfru, ärorika, skulle mina krafter svika, hjälp mig du att härda ut.

Dina kval må mig förtära, ödmjukt vill jag korset bära, tåligt intill livets slut.

Låt mig känna Jesu smärta, kärlek brinne i mitt hjärta för hans kors och för hans blod.

Var mig när i varje fara, mig från evig död bevara, helga moder, huld och god.

Lär mig korset trofast bliva, det allena kan mig giva hjälp uti min sista nöd:

så att, fri från stoftet, anden svävar till de sälla landen, där ej finnes någon död. Amen.

Källa: Oremus, svensk katolsk bönbok. Tredje upplagan.

Skrivet av: Berndt David Assarsson | 08 september 2018

Jungfru Marie födelse – 8 september

Nativity blessed Virgin

Jungfru Marie födelse – 8 september

Morsmässa. Duplex av 2:a klassen med enkel oktav.

Prof. Plinio Corrêa de Oliveira

Vi kan uppskatta Kyrkans ojämförliga finess och elegans i allt hon tar sig an när vi betänker att det enda helgon med en särskild festdag för sin födelsedag är vår Fru.[1] Vi räknar inte juldagen som en helgondag, naturligtvis. Till detta hör den särskilda vördnad, hyperdulia, som Kyrkan reserverar för henne.

I Kyrkan är tillbedjan, och därmed föremål för dyrkan, latria, förbehållen endast Gud, ty vår Herre Jesus Kristus är Ordet inkarnerat. Helgonen ägnas vördnad, dulia, av Kyrkan. Men vår Fru ägnas en vördnad som varken är den enklare vördnaden, dulia, eller dyrkan, latria, utan en särskild vördnad, hyperdulia, som är en högre form av dulia, utan motstycke i all annan vördnad.

Vi firar alltså en särskild födelsedagsfest för den heliga Jungfrun, en av många kyrkliga fester tillägnade henne.

Tack vare hennes enastående och unika dygd tillåter Kyrkan att man placerar fler än en staty av vår Fru på ett och samma altare, ett privilegium som inte något annat helgon har. På så sätt gör Kyrkan klart att Vår Fru inte går att jämföra med någon annan skapad varelse. Det är ett liturgiskt sätt att undervisa den teologiska sanningen att hon är Guds moder.

Festdagen för vår Frus födelse föranledes oss att fråga: På vilket sätt gagnades mänskligheten av hennes födelse? Och varför bör mänskligheten särskilt fira hennes födelse?

I den naturliga skapelseordningen avlades vår Fru utan arvsyndens fläck, vilket gav henne ett enastående och oförlikneligt värde. Hon var en lilja av ojämförlig syndfrihet och skönhet som upptändes i den nattsvarta dödens dal. Hon hade också alla de naturliga psykologiska gåvorna som en kvinna kan ha. Gud gav henne den rikaste personlighet som tänkas kan. Till detta lade han till den övernaturliga ordningens gåvor, de skatter av nådegåvor som var hennes. Hon fick de mest värdefulla nådegåvor som Gud någonsin gav till någon mänsklig varelse.

Med tanke på att hon var utan arvsyndens fläck, var hon helt och hållet i besittning av förnuftet från ögonblicket av sin tillblivelse. Därför var hennes tankar redan i sin moders sköte upphöjda. Den hel. Annas sköte var för henne ett slags tempel. Där började hon redan medla för mänsklighetens räkning och började att be – med den högsta visdomen som var en gåva från Gud – för Messias ankomst. I själva verket påverkade hon mänsklighetens öde som en källa till nåd. Skriften säger oss att vår Herres mantel var en nådekälla som botade dem som vidrörde den; då så är fallet kan ni föreställa er hur vår Fru, Frälsarens moder, var en nådekälla för alla som närmade sig henne, redan innan hon var född. Av denna anledning kan vi säga att ofantliga nådegåvor strålade för mänskligheten vid hennes födelse och att djävulen insåg början på sitt slutliga nederlag. Han såg att hans spira började spricka och aldrig blev densamma igen.

Vid tiden för hennes födelse vältrade sig världen sig i den mest vidriga hedendom. Lasternas makt härskade, avgudadyrkan dominerade överallt, den judiska religionens innersta var besmittad av styggelser, vilket var ett förebud för den katolska religionen. [Alla skandaler vi har bevittnat i Kyrkan på senare tid] Ondskans och djävulens seger tycktes nästintill fullbordad. Men vid denna tidpunkt påbjöd Gud i sin barmhärtighet att vår Fru skulle födas. Detta innebar början på förgörelsen av djävulens makt.

Vår Fru var av så pass stor vikt att hennes födelsedag markerar en ny era i det gamla förbundet. Det gamla förbundets historia var en enda lång väntan på Messias. Efter våra urföräldrars synd i Edens lustgård var mänskligheten tvungen att vänta i 3000 år, kanske längre, på Messias. Men vid ett visst välsignat ögonblick påbjöd den gudomliga försynen att en kvinna skulle födas som skulle förtjäna att bli moder till Messias. Hennes födelse innebar att en fullkomlig skapad varelse äntrade världen och fann nåd inför Gud och avslutade den långa väntans slut.

Alla rättfärdiga människors böner, lidanden och trohet nådde sin kulmen med hennes födelse. Det fanns patriarker, profeter, rättfärdiga människor hos det utvalda folket och bestämt somliga rättfärdiga bland hedningarna som hade bett, lidit och väntat; inget av detta var tillräckligt för att frambringa början på återlösningen. Men när Gud så önskade lät Han sin fullkomliga skapade varelse att födas till att bli Frälsarens moder. Förhållandet mellan Gud och människa började att förändras, och Himmelens portar vilka hade varit låsta och igenbommade började sakta att öppnas och hoppets ljus skymtades.

Hennes födelse betyder början på en ny nåd i världen, en ny välsignelse, en ny närvaro som förebådar den närvaro, nåd och välsignelse som vår Herre bär med sig.

Allt detta bör innebära att vår Frus födelse måste vara oss ytterst kär. Det är ögonblicket som kungör hedendomens fall.

Då vi är vår Frus söner, inte genom vår egen förtjänt utan av hennes val, kan vi idag be henne om en särskild nåd. Många mystiker som genom uppenbarelser har sett vår Fru säger att hon på denna festdag besöker skärselden och befriar ett stort antal själar som hon tar med sig tillbaka till Himmelen. Vad som händer med Ecclesia dolens, den lidande Kyrkan, ger oss en uppfattning om vad som händer med Ecclesia militans, den kämpande Kyrkan. Under hennes festdagar omsluts vi av hennes nådegåvor och vinner åt oss otaliga förtjänster.

Jag föreslår att vi var och en på denna hennes födelses festdag ber henne om just de nådegåvor i behöver. Men jag föreslår också att vi som kontrarevolutionärer ber henne att förläna oss med en kärleksfull och brinnande längtan efter Marie drottningadöme liknande hennes längtan efter Messias. En klok och tankfull längtan som frigör våra själar från varje böjning till denna revolutionära värld och tillåter oss att bli hennes redskap för revolutionens förgörelse och uppbyggandet av hennes drottningadöme.

Källa: Tradition in Action

[1] Prof. de Oliveira glömmer här bort festen för Johannes döparens födelse, 24 juni.

Skrivet av: Berndt David Assarsson | 01 juli 2018

Jesu Kristi dyrbara blod

Precious-Blood-Jesus

”Lev i gudsfruktan den tid ni vistas här. Ni vet att det inte var med förgängliga ting, silver eller guld, som ni friköptes från det meningslösa liv som ni övertagit från era fäder. Nej, det var med Blodet från ett lamm utan fel eller fläck, Kristi Dyrbara Blod” (1 Pet 1:17-19).

Devotionen till Jesu Dyrbara Blod

”Låt oss se på Kristi Blod och förstå hur dyrbart det är för Hans Gud och Fader, därför att det utgöts till vår frälsning och skänkte omvändelsens nåd åt hela världen.” Helige Clemens av Rom, påve och martyr (+ ca. 100, 23 nov.)

Kristendomen är Kristi Blods Religion. Frälsningen och helgelsen, nåden och förhärligandet i evigheten är inget annat än olika aspekter av det Dyrbara Blodets effekter. Hela Kyrkans historia är historien om Kristi Dyrbara Blod, för det är historien om Evangeliets förkunnelse och förvaltningen av Sakramenten. Den Helige Aposteln Paulus är det Dyrbara Blodets sanne kyrkolärare. Denna devotion fick sin moderna form av den Heliga Caterina av Siena (1347-1380, 29 april), kallad för Det Dyrbara Blodets Profetissa (P. Faber), Blodets Mystiker eller Blodets Brud. Dessa titlar hänvisar till helgonets spiritualitet som alltid hänvisade till Kristi kärlek, som ger sitt uttryck framför allt på Korset. Palmsöndagen den 1 april 1375 fick den Heliga Caterina ta emot stigmatiseringen, dvs. Kristi fem blödande Sår. Caterina bad genast Herren om nåden att de skulle få förbli osynliga. Efter denna händelse stod alltid Jesu Blod i centrum för Caterina och det var i kraft av Jesu Dyrbara Blod hon utverkade omvändelser. Till och med Caterinas brev hänvisade alltid till Jesu Blod: ”Jag, Caterina, Jesu Kristi tjänares tjänarinna och slavinna, skriver till er i Jesu Blods namn…”

Flera hundra år senare skulle devotionen till Jesu Dyrbara Blod få en ny förkunnare genom en präst från Rom, den Helige Gaspare del Bufalo (1786-1837, 21 okt.) som grundade Jesus Dyrbara Blods Missionärer den 15 aug. 1815 framför allt för att sprida devotionen till Jesu Heliga Blod. ”Alla andra devotioner är medel för att fördjupa den katolska andligheten. Men devotionen till Jesu Heliga Blod är grunden, stödet och själva kärnan i vår tro.” Inför Krucifixet i kyrkan San Nicolò in Carcere i Rom hade den Helige Gaspare den 8 dec. 1808 redan grundat Pia Unione Preziosissimo Sangue (Det Dyrbara Blodets andliga Förening) för lekmän. Denna andliga Förening är verksam än idag och de som vill ansluta sig kan kontakta: Pia Unione Preziosissimo Sangue, Via Narni, 29. 00181 Roma.

År 1848 utbröt en revolution i Rom. Den Salige Pius IX (1792-1878) var tvungen att fly till Gaeta och man utropade republik i Påvestaten. Guds tjänare Fader Giovanni Merlini begav sig till Påven. Den fromme prästen lovade den Helige Fadern att han snart skulle återvända till sitt säte i Rom om han avlade löftet att utbreda firandet av Jesu Dyrbara Blods Fest i hela Kyrkan. Efter någon tids bön och eftertanke kallade den Salige Pius IX till sig prästen den 30 juni 1849 och svarade att han gärna kommer att utropa denna fest. Dock inte som ett villkor för befrielsen, utan som tacksägelse om det som Fader Merlini förutsagt verkligen slog in. Republiken blev kortvarig och för att tacka Herren som beskyddat sin Kyrka och Ställföreträdare på jorden instiftades Jesu Heliga Blods Fest genom ett dekret undertecknat den 10 aug. samma år för att firas den första söndagen i juli. Juli månad är sedan dess särskilt vigt till Jesu Heliga Blod.

Den Helige Pius X flyttade firandet år 1914 till den första juli och Pius XI (1922-1939) uppmärksammar ytterligare Jesu Heliga Blods Fest i samband med firandet år 1934 av 1900-års jubileum av Frälsningsverket: ”för att påminna oss alla som hela tiden konfronteras med ett sekulariserat samhälle, hur viktigt det är att fördjupa sig i sättet att leva och att vara och nödvändigheten att komma tillbaka till nådens källor, som är de Sår och det Blod som renar och frälser mänskligheten”.

Pius XI förenar devotionen till Jesu Dyrbara Blod med devotionen till Jesu Heliga Hjärta. Den senare, skrev Påven, måste ge uttryck för två intentioner: kärlek och gottgörelse. Därför uppmanade den Helige Fadern mänskligheten att ta del i två högtidliga akter: Vigningen till Jesu Heliga Hjärta som också var en akt av gottgörelse. Genom vigningen förenar sig de troende med Jesu Hjärta och med gottgörelsen genom offer, försakelser och bön gottgör vi med Kristus för våra och andra människors synder. På detta sätt deltar vi med kärlek i Kristi lidande. Det finns ett tydligt och oskiljbart samband mellan Jesu Hjärta och Blod. Mänsklighetens frälsning hade sin början i Jesu Hjärta och fick sitt förverkligande genom Jesu Blod.

Pius XII (1939-1958) skriver i sin encyklika ”Conflictatio bonorum et malorum” från den 11 februari 1949: ”Gud vill att alla människor ska bli frälsta och det är genom Hans enfödde Sons Blod som kallar alla till att bli medlemmar i Hans enda Mystiska Kropp, Kyrkan där Kristus är Huvudet. Om alla människor öppnade sig för Guds nåd i denna kallelse skulle världen bli annorlunda: Ett sant brödraskap skulle uppstå. Ett mer kärleksfullt sätt att umgås mellan de enskilda folken och nationerna skulle växa fram. Det skulle bli ett fredligt samhälle, som är värt Gud och den mänskliga naturen som är skapad för att likna den Allra Högste”.

Den Salige Johannes XXIII (1958-1963) gav nya impulser till denna devotion bl.a. genom sitt Apostoliska Brev ”Inde a primis” från den 30 juni 1960, vars enda intention är att uppmana till kulten av Jesu Heliga Blod. I våra dagar har denna devotionen blivit berikad genom Andra Vatikankonciliets Dokument. Konciliet talar många gånger om Blodets Mysterium. Enbart i Konstitutionen om Kyrkan nämns Jesu Dyrbara Blod 11 gånger.

Devotionen till Jesu Dyrbara Blod är även djupt förknippad med Maria. Jesus har endast fått sitt Blod från Maria och det är i henne som Kristi Blod uppnår sin frälsande effekt i all sin fullkomlighet. I ljuset av det Dyrbara Blodet blir Maria oss än kärare, för detta Blod får vi genom henne. Det är endast Marias blod som rann i Jesu ådror och Han ville anförtro frukten av detta Blod till sin Moder, som Han hade fått just av henne.

Den som beger sig till Belgien bör besöka staden Bruges, som blev berömd sedan medeltid för sin relik av Kristi Dyrbara Blod. Denna relik kom till staden genom Hertig Thierry of Alsace den 7 april 1150. Den ståtliga processionen som äger rum varje år på måndagen efter första söndagen i maj månad började man med år 1303. Denna procession var en tacksägelse för befrielsen från fransoserna.

Paulus VI förändrade den liturgiska kalendern år 1970 och sammanförde firandet av Kristi Heliga Kropp med Jesu Dyrbara Blod till ett firande (torsdagen efter Trefaldighet) med titeln Kristi Kropps och Blods Högtid. För alla kongregationer och religiösa institut av präster, bröder och systrar som är vigda åt Jesu Dyrbara Blod, lekmannaföreningar och brödraskap, kyrkor och kapell tillägnade Jesu Blod kvarstår den 1 juli som Jesu Dyrbara Blods Högtid. Även juli månad är fortfarande tillägnat på ett särskilt sätt Jesu Dyrbara Blod.

Källa: Ave Maria Publikationer – Mina böner till Jesu Kristi dyrbara blod

Skrivet av: Berndt David Assarsson | 06 juni 2018

Bön för Sverige

erik-den-helige-med-flaggan

Allsmäktige, evige Gud, du har skänkt oss ett älskat fosterland och har intill nuvarande stund städse beskyddat detsamma, förläna det även i framtiden din välsignelse. Upplys och styrk vår andliga och världsliga överhet, välsigna landets näringar och värna om rikets försvar. Håll din välsignade hand över landets alla hem, i synnerhet över barnen och den uppväxande ungdomen. Bistå alla som äro i trångmål och nöd. Låt oss utan avbrott  njuta sann fred, som icke kan äga bestånd utan dig. Bevara fosterlandet fritt och starkt genom alla medborgares endräkt. Skydda vårt folk mot allt ont och värna det för varje fara. Hjälp oss att orubbligt hålla fast vid dina heliga bud för att så främja fosterlandets sanna lycka och välgång. Gode Herre och trofaste Gud, vi bedja dig därom genom Kristus, din Son, vår Frälsare som har älskat sitt jordiska fosterland och genom ord och exempel lärt oss de dygder som trygga både de enskilda folkens och hela mänsklighetens sanna väl. Amen.
Heliga Jungfru, Guds moder, Maria, dig ha våra fäder utkorat till vårt lands beskyddarinna och andliga moder – bed för oss. Helige Erik, du har med ditt upphöjda föredöme och din nitälskan för allt gott tjänat vårt fosterland och fullbordat dess kristnande – bed för oss. I alla heliga män och kvinnor, som framgått ur vårt folk eller tjänat Gud inom vårt fosterland – bedjen för oss. Alla Guds helgon, stån oss bi med eder förbön, på det att vi genom sant kristligt leverne och orubblig trohet alltid må vara redo att beskydda och värna vårt fosterland och sålunda bliva värdiga att upptagas i vårt eviga hemland i himmelen. Amen.

(Oremus – svensk katolsk bönbok. Tredje upplagan. Stockholm 1964)

Fler böner för Sverige här och här.

Skrivet av: Berndt David Assarsson | 30 maj 2018

Den heliga Jeanne d’Arc

Joan of Arc3

Den heliga Jeanne d’Arc – 30 maj

Prof. Plinio Corrêa de Oliveira

 

Biografi i urval:
Den 30 maj 1431, aftonen före firandet av Kristi lekamens fest, leddes Jeanne till Rouens gamla marknadstorg. Hon bands till en påle i mitten av en hög med ved, redo att antändas. Om hennes hals hängdes en skylt med orden: ”Kättare, avfälling och avgudadyrkare”. En stor folkmassa var närvarande på torget. Sexhundra engelska soldater vaktade henne.

När hon kom fram till platsen bad hon om ett kors. En engelsk soldat bröt en lans och band ihop de två delarna i form av ett kors och gav det till henne. Efter att ha mottagit denna dyrbara symbol bands hon vid pålen över brännveden. Då ropade hon med hög röst till S:t Mikael. Bödeln tände veden som var indränkt med olja, och elden växte med rasande fart nerifrån och upp. Medan flammorna slukade henne bekräftade hon med hög och stark röst sin trohet till sitt uppdrag: ”Jag misstog mig inte, rösterna kom från Himmelen!”

Inom några minuter var allt över. Askan kastades i floden Seine. Också jungfruns hjärta, som förblivit intakt, då det inte hade förbränts av lågorna, kastades i floden.

Kommentarer av prof. Plinio:
Vi kan kommentera flera aspekter av detta mycket vackra martyrium.

För det första, den orättvisa domen på skylten som hängdes om hennes hals är upprörande. Hon var ett helgon – en jungfru som hade slutfört uppdraget hon hade fått av Gud för att rädda det franska folket. Och nu skulle hon brännas på bål på order av den franske ärkebiskopen Cauchon, domstolstribunalens ordförande, på falska grunder. För att förstå betydelsen av detta ber jag er att ni, som har offrat era liv i kampen mot progressivismen, föreställer er att ni dömdes och att en skylt hängdes om halsen på er med ordet ”progressivist” på. Det skulle vara en analog orättvisa, en liknande fabrikation, en jämförbar lögn.

För det andra har vi hennes ord om rösterna från himmelen. Hon brukade säga att rösterna kom till henne från himmelen och att det var genom att följa dessa befallningar och genom den styrka som dessa röster gav henne som hon genomförde sitt underbara uppdrag – att Frankrike delvis befriades och att den legitime kungen återinsattes.

Domstolstribunalen som dömde henne – en blandad domstol, både kyrklig och civil – hävdade istället att alla hennes fantastiska segrar mot de engelska trupperna hade uppnåtts genom trolldom. De hävdade att den engelska armén hade besegrats eftersom hon hade ingått en pakt med djävulen. Enligt dem kom alltså rösterna från helvetet.

Problemet låg alltså inte i att avgöra huruvida rösterna i sig var sanna eller ej. Ingen ifrågasatte detta faktum eftersom de ännu inte befann sig under det skadliga inflytandet av protestantismens systematiska tvivel. Människor hade tro och visste att denna typ av kommunikation inte var sällsynt. Problemet var att domstolen var tvungen att säga att rösterna kom från helvetet eftersom de inte gynnade kungariket England. Det var därför Jeanne dömdes som en kättare, en häxa, etc.

Strax innan hon avrättades, när hon förberedde sig för att stå inför Guds domstol, uppvisade hon ett annat tecken på helighet. Vad gjorde hon? Hon bad om ett kors – ett kors eftersom en ed i korsets närvaro väger så mycket tyngre. En krigare till slutet – hon dog i strid. Hon tillät sig inte att fogligt dödas av sina fiender, i sin dödsstund ropade hon ut en utmaning, en protest och en uppmuntran till det franska motståndet mot den engelska ockupationen. Hennes rop var detta:

”Fransmän, fortsätt striden, ty rösterna i vars namn jag ledde er till seger var sannerligen befallningar från himmelen. Himmelen kommer därför att skänka er fullständig seger.”

Joan of Arc2

Hon valde att utropa detta i det mest fullkomliga, högsta och tragiska ögonblicket, just när hon redan hade börjat förtäras av elden. Domstolens medlemmar var närvarande, de engelska soldaterna stod vakt, det katolska folket bevittnade det hela. Hon bands fast vid pålen, flammorna växte hastigt då brännveden var indränkt i olja. Elden steg nerifrån och upp, så flammorna hade ännu inte nått de vitala delarna av hennes kropp.

I denna avgörande stund utgick inga skrik av smärta, inga rop om nåd från hennes läppar. Hon bad högt till S:t Mikael, förmodligen för att be ärkeängeln, hennes store beskyddare, om styrka för att genomlida vad som måste ske. Liksom vår Herre som ropade med hög röst innan Han uppgav andan, ropade också Jeanne med en hög röst som kunde höras över hela torget. Det var hennes protest:

”Vet detta allihopa – ni vänner och fiender, ni män av min tid och ni framtidens män till den yttersta tiden – vet att rösterna jag hörde kom från Himmelen. Med denna sista proklamation är mitt uppdrag slutfört.”

Detta hennes vittnesbörd i dödsstunden är en handling av den största heroism – i värdighet högre än hennes triumfatoriska intåg i Reims jämte sin kung som skulle krönas där, mer ärorikt än hennes första segerrika intåg i Orleans, och mer praktfullt än alla hennes episka stordåd.

För det tredje ligger det något mycket vackert i det faktum att elden förtärde hennes kropp utom hjärtat. Att ha ett stort hjärta är inte att vara sentimental. Att ha ett stort hjärta är att äga själslig styrka, stort värde, att hysa kärlek för det ädla och upphöjda, att älska det övernaturliga uppdrag som Gud gav oss. Och om någon någonsin hade ett stort hjärta, så var det den heliga Jeanne d’Arc. Således detta vackra faktum: Kroppen förtärdes av elden, men inte hjärtat. Det var ett himmelens mirakel som bekräftade vad hon just hade sagt bara minuter tidigare; att rösterna kom från himmelen. Hon var redan i himmelen men hennes hjärta var fortfarande på jorden och bekräftade sanningen i hennes ord.

De engelska befälhavarna förstod mycket väl faran i att bevara detta hjärta. De förstod klart den devotion detta hjärta kunde uppväcka, och de hyste en stor fruktan för detta hjärta, precis som judarna fruktade vår Herres livlösa kropp och skickade vakter för att vakta Hans grav. Av denna anledning kastade alltså engelsmännen hjärtat i floden. Detta är den hjärtats hårdhet som så kännetecknar de ogudaktiga och inte bör förvåna oss.

Källa: Tradition in Action

Joan of Arc4

Skrivet av: Berndt David Assarsson | 28 april 2018

S:t Louis-Marie Grignion de Montfort

totus-tuus-ego-sum
Tuus totus ego sum, et omnia mea tua sunt

S:t Louis-Marie Grignion de Montfort- 28 april

Prof. Plinio Corrêa de Oliveira

 

Biografiskt nedslag:
När S:t Louis-Marie (1673-1716) befann sig i Poitiers för att predika andliga övningar för Katarinasystrarna, beordrade biskopen – som var påverkad av jansenismen – honom att omedelbart lämna stiftet. Helgonet lydde. Då han inte längre fick tala till invånarna i Montbernage, skrev han vid sin avresa till dem ett brev, som i nit var värdigt den hel. Paulus:

”Kom alltså ihåg, mina kära barn, min glädje, min ära och min krona, att hysa en brinnande kärlek till Jesus Kristus och att älska Honom genom Maria. Låt sann hängivenhet till vår kärleksfulla Moder manifesteras överallt och inför alla, så att ni överallt kan sprida Jesu Kristi ljuva doft. Bär ståndaktigt era kors i den gode Mästarens fotspår och vinn således kronan och riket som väntar er. Upphör aldrig med att uppfylla era doplöften och allt vad de innebär, be rosenkransen varje dag antingen privat eller offentligt och ta emot sakramenten åtminstone en gång i månaden.

Jag ber mina kära vänner i Montbernage, som äger vår Frus staty, min goda Moder och mitt hjärta, att fortsätta att be allt mer innerligt och att inte i ert sällskap tolerera dem som svär och hädar, sjunger omoraliska sånger, som dricker sig berusade…

Jag står inför många fiender. Alla de som älskar denna världens obeständiga och förgängliga ting behandlar mig med förakt, hånar och förföljer mig, och ondskans makter har konspirerat tillsammans för att mot mig överallt uppvigla de mäktiga som har auktoritet. Omgiven av allt detta är jag mycket svag, ja svagheten självt. Jag är ovetande, ja okunnigheten självt och än värre som jag inte vågar tala om. Då jag är så ensam och arm skulle jag säkerligen ha förgåtts, vore jag inte hjälpt av vår Fru och goda människors förböner, särskilt era egna. Dessa utverkar för mig från Gud talets gåva eller gudomlig visdom, som kommer att för mig vara botemedlet för alla mina motgångar och ett mäktigt vapen mot alla mina fiender.

Med Maria är allting enkelt. Jag sätter all min tillit till henne, trots världens morrande och helvetets dundrande. Jag säger med S:t Bernhard [av Clairvaux]: ‘För henne har jag obegränsat förtroende, hon är hela grunden till mitt hopp’.  … Genom Maria ska jag söka och finna Jesus, jag ska krossa ormens huvud och övervinna alla mina fiender likaväl som mig själv till Guds större ära.

Farväl, då, men ej adjö, ty om Gud skonar mig kommer jag att återvända hit igen”.

Kommentar av prof. Plinio:
Dessa ord av S:t Louis-Marie är magnifika, eftersom de visar oss några aspekter som på djupet motsvarar vår kontrarevolutionära kallelse.

För det första, vilket nästan är överflödigt att nämna, riktar sig hans devotion till vår Fru, som fyller hela hans brev liksom allt han skriver med vällukt, som är hans stora ära.

För det andra hade han gåvan att väcka mycket fiendskap, att uppväcka hat hos så många vilka förenade sig mot honom. Denna världens mäktiga – de som borde vara som mest intresserade av hans predikningar – var genom förvillelse och motsägelsefullhet de som bekämpade honom mest. Ty han sade att det var dessa mäktiga som förenades för att konspirera mot honom. Dessa mäktiga män representerade monarkin, aristokratin och den prästerliga hierarkin i Kyrkan. Det var sålunda personer som visade sitt hat för principerna hos de institutioner som uppbar dem.

På grund av att S:t Louis-Marie försvarade dessa principer, på grund av att han förklarade dem i deras mest djupgående aspekter som bekämpar stolthet och sinnlighet, på grund av att han predikade och presenterade sann hängivenhet till vår Fru, hatades han av denna världens mäktiga. Ni känner till resultatet. De platser där S:t Louis-Maries predikningar föll i god jord – Vendée och Bretagne – var de enda två områden som reste sig ett par generationer senare för att försvara altaret och tronen under den franska revolutionen. Altaret och tronens enda försvarare var de andliga sönerna till den man som altaret och tronen så grymt hade förföljt. Vi kan se hur en nation kan rusa huvudlöst mot sin egen undergång. Det är vad som hände med Frankrike.

Den viktigaste förklaringen till den franska revolutionen är inte styrkan hos dess anhängares, utan svagheten hos dem som borde ha bekämpat den. Den svagheten berodde på att de inte lyssnade på S:t Louis-Marie Grignion de Montfort, att de inte lyssnade på det Heliga Hjärtats budskap som framfördes av S:ta Marguerite-Marie Alacoque, som bad om att Jesu Hjärta skulle avbildas på den franska flaggan och att kung Ludvig XIV skulle låta konsekrera Frankrike till Jesu Heliga Hjärta. Resultatet blev den franska revolutionen. Det var de godas inre otrohet som ledde dit.

För det tredje kan vi förstå S:t Louis-Maries mission som en avvisad profet. Han höjde nivån för kampen, men samtidigt blev han avvisad, hatad och förföljd – precis som de sanna kontrarevolutionärerna är idag. De onda människorna skrattade åt honom och föraktade honom precis som de skrattade åt och föraktade vår Herre Jesus Kristus. Han beordrades att upphöra att predika och att lämna stiftet, och han lydde. Han förlorade inte modet. Han förbjöds att tala offentligt, och han lydde.

Men han skrev. Och vad rekommenderade han? Han rekommenderade kampen: Att inte passivt acceptera dem som hädar och svär, dem som sjunger omoraliska sånger och dricker sig berusade. Han instruerade sina lärjungar att reagera, att protestera och stå upp mot dessa syndiga människor. Vi ser att han var en kämpe.

Låt oss be S:t Louis-Marie Grignion de Montfort att föröka vår devotion till vår Fru, att göra oss till kämpar mot det onda, att ge oss själslig styrka att följa i hans fotspår, att ta den kontrarevolutionära vägen och att aldrig låta oss nedslås av sarkasm, hat och förföljelse.

Källa: Tradition in Action

Older Posts »

Kategorier