Den 25 mars är årsdag för ärkebiskop Marcel Lefebvres dödsdag 1991. Den som vill visa sin tacksamhet mot Gud och denne Hans trogne tjänare för de många välsignelser som kommit oss till del genom ärkebiskopens verk kan be bönen nedan för hans helgonförklaring.

Kan förslagsvis bes som en novena 16 – 24 mars.

Bön för kanoniseringen av Hans Högvördighet ärkebiskop Marcel Lefebvre
O Jesu, evige överstepräst, som värdigades upphöja Din trogne tjänare Marcel Lefebvre till biskopsvärdigheten och skänka honom nåden att bli en oförvägen försvarare av den heliga Mässan, det katolska prästämbetet, Din heliga Kyrka och den Heliga Stolen och därtill en modig apostel för Ditt konungadöme på jorden, Din heliga Moders hängivne tjänare och en glänsande förebild i kärlek, ödmjukhet och alla dygder, förläna oss nu genom hans förtjänster den nåd vi bönfalla Dig om, så att vi, förvissade om hans mäktiga förbön hos Dig, en dag får se honom upphöjd till altarets härlighet. Amen.

Om det inte kommer att finnas något svenskt Fylke

Av Bo Solberg

Jag hänvisade i förra kåseriet till Joseph Pearce. Det slog mig just, att någon som gjort det samma – också i Tolkien-sammanhanget – är en annan katolsk patriot och skribent: Jonas De Geer. Det skedde i artikeln “Sagan om Västerlandets pånyttfödelse”, vilken återfinns i Motströms (2008). Han svävade där, liksom jag i mina tvenne senaste utsvävningar, mellan fantasin och verkligheten.

De Geer skrev i nära anslutning till filmatiseringarna och ställde den fråga som många kristna patrioter nog tänkte under de dagarna: tror de väldiga hopar som samlas i salongerna att det bara är i Midgård som det är en plikt att försvara sitt folk? Men att det är fult i verkligheten? Han målade en svartmulnande tavla över Sverige och Västerlandet, som visade att vi har katastrofen inpå oss.

Sam Gamgi sade: Det kommer inte att finnas något Fylke. Jonas de Geer sade: Det kommer inte att finnas något Sverige. Den parallellen är symbolisk även lingvistiskt. Fylke är ju ett fornsvenskt, eller iallafall fornnordiskt, ord. Det kan användas i bemärkelsen ”politiskt landområde” och dess stambetydelse är ”folk”.

Jag kommer att tänka på det ställe i Ohlmarks översättning där Aragorn säger: ”Må Fylke bestå, evinnerligen oförbränneligt och sig självt!” En from förhoppning, som emellertid måste avvägas mot verklighetens villkor. Fredrik Böök uttrycker den egentligen självklara andra sidan av saken så här: ”Skall det komma en uppståndelsens dag? Vi vet det inte. Varken idén Sverige eller idén Europa har fått sig tillförsäkrad privilegiet på ett evigt liv”. Jag har citerat det förut, men det tål upprepas. Det vill säga så länge vi kommer ihåg att det nu inte endast är idévärldens Sverige som är dödshotat, utan även i högsta grad sinnevärldens. De Geer hade visst sagt något om etnisk utplåning.

Mörkret i boken lägrar sig givetvis inte bara över Fylke, utan Midgård. Den svarta skuggan sprider sig inte bara över Sverige, utan Västerlandet. Ja, ur andliga, moraliska och kulturella aspekter naturligtvis över hela världen. Den etniska frågan gäller emellertid i det klart främsta rummet Västerlandet. Och Tolkien hade, som De Geer påpekade, berättat sagan om Västerlandets pånyttfödelse.

Men låt oss i det följande för formens skull fylka till Sverige allena. Jag vill nämligen psykologiskt bearbeta den dystopiska hotbilden med en samling svenska litterära bilder, i hopp om att därvid kartografiskt samla dem till en synbild över den väg Sveriges patrioter har att gå. Den kan kanske hjälpa oss att likt Sam Gamgi arbeta upp den nu tarvade tjurskalliga uthålligheten vid vägkanten, viljan att fortsätta gå, även bortom allt hopp. Låt vara att vi i det följande fritt skall stycka, omkonstruera och lyfta ur sitt sammanhang – för att få allt att passa vårt syfte.

Himladrottningen hade talat tunga ord genom Heidenstam: Barn, hör vad jag täljer! Men barn är också som Adolphson konstaterat ett folk från ett främmande land. Till tre av dessa hade Drottningen talat, i Fatima, endast två julenätter efter tilldragelsen i Heda. Hon hade talat med än tyngre ord – om nationers utplåning! Malmberg hade snart profeterat om undergång. Han hade sett dödens fåglar kretsa över våra städer. Boye hade liknat folk vid blommor som höstens väder snart plånar bort. Fröding hade påmint oss om hur Atlantis blev bragt till sin undergång. Att slocknandets timme var satt även för oss. Han hade också förmält samma varning med bilden av sin nerbrända fadersgård. Han hade han sagt att genom det sjunkna Atlantis vandrade dess minne i sorg. Över fadersgården fick det gå med ett annat element, vinden. Men det var allt som fanns kvar.

Röster hade alltså talat. Starkare stämmor hade ropat. Men de flesta hade inte hört. Och nu befann vi oss vid den vägpunkt, där efter Tegnér ingen visste vart vårt Svea stod. Vi fruktade att för oss var hemmet nu som hos Levertin lyckt och kallnad härden. När vi ställde åt de omkringstående människorna Malmströms fråga Känner ni landet? blev en trött huvudskakning det nedslående svaret. Sporde vi efter en karta, upplyste de med Gullberg, att det var slut på kartan över landet. Spefullt påminde de oss med Södergran, hur svårt det är att finna vägen till landet som icke är.

Då skulle vi själva desperat hugga till med Boye, och svara: Vi vet en väg som leder hem. Den vägen är svår att gå. Vi skulle också förställa Gullberg,och fortsätta: Men vi skall gå den, ty vi behöver vårt folk, vi kräver vår rätt till det land, som ingen här omkring har sett och som till synes ingen heller skall se. Ja, vi skulle pröva allt, till och med att efter Gripenbergs idé få de dödas egen armé att marschera med oss längs vägen. Vi tänkte ju likt Ankarcrona att med fädren i vårt spår skulle vi se framtids segrar, och hoppades alltså att Tranströmer haft rätt om den där sprickan där döda smugglas över gränsen. Men allt var endast förtvivlade fantasiflykter från den hårda väg vi trampade! Det enda handlingsalternativet var att fortsätta gå, för att så hålla oss trogna till åtminstone en del det löfte vi genom Heidenstam givit Sverige: Så älska vi dig, att vore du död, vår kärlek skulle dig väcka. Om natten blir sömnlös, om lägret blir hårt, vi svika dig ej på den färden,du folk, du land, du språk, som blev vårt,du vår andes stämma i världen.

Men så stannade vi stört. Vägen var nu totalt oframkomlig, ogenomträngligt igenvuxen av törn och av vad Heidenstam en gång kallat dödens blommor. I vår förtätade sorg grubblade vi vidare på det poetiskt givna löftet. Vid orden om vår ande dånade det plötsligt till inom oss som av domsrop och av åskor. Tanken slets till den plats där vi börjat. Invid samme skalds Himladrottning. Nu flög på vägen ett sken och vi bad. Med det öppnade sig på ena sidan en glänta, och vi såg, hur längs med vår jordiga hemväg gick, på ett styckes avstånd, den andliga vägen. Vi besinnade nu vad Gullberg egentligen menat, då han talat om det land som ingen har sett. Ny kraft kom till trötta ben. De hade blivit apostlahästar. Vi till pilgrimer. Åkallan kom nu efter löfte, vallfart efter vandringsår. Uppfriskade instämde vi med Boye, att nog fanns det nu mål och mening i vår färd. Ty oändligt var det stora äventyr som väntade. Vi gick genom glesan till den jämlöpande vägen. Den var visserligen snärjig, men livets vita liljor växte där. Så anträdde vi med Engdahl den långa vägen till Konungens palats. Bilden av Frödings fadersgård fördjupades i oss, så att vi med Andersson sade: Jag ska gå genom tysta skyar, genom hav av stjärnors ljus, och vandra i vita nätter tills jag funnit min faders hus.

Tanken på Himladrottningen var nu ständigt med oss. Heidenstam hade en annan gång talat om livets drottning. Nu applicerade vi det äntligen på hon som hade blivit vår pilgrimsmadonna.Vi betänkte med Meyer att det hade varit en tid i Sverige, då hennes bild hade prytt väg allt landet runt. Så började vi återställa hennes bilder där vi gick, bedjandes med sången: Välsigne med din milda hand ditt folk som förr, Maria. Ty i kraft av gamla löftens lag är riket ditt. När vi därför hälsade henne med titeln Drottning över Nordens land, så stod hon plötsligt där, vid vad som visade sig vara ett vägskäl: den andliga vägen förenades med fosterlandets, på den andra sidan av dödens blommor!

Det var det löftet – det som vårt folk en gång givit Maria – som hade varit nyckeln! Löftet till Moder Svea hade inte varit nog. Vi hade inte kunnat väcka vårt döda land med vår egen kärlek allena, som vi hade trott med Heidenstam. Vi insåg hur totalt beroende vi var av den oändligt skapande kärlek, för vilken allt är möjligt. Endast Marias gudomlige Son kunde resa de döda. Den kraften överlät Han fritt på sin moder. Som vår moder ledde hon oss nu hela den återstående vägen hem till Sverige. Vi hade givits en ny chans på vårt land! Denna gång skulle vi förvalta vårt oskattbara pund bättre. Vi var hemma!

Den sista meningen hade Sam Gamgi också sagt, när han med sina folkfränder funnit vägen tillbaka till sitt så älskade Fylke. Här slutar vi alltså den litterärt behängda berättelse som vi efter Snoilsky kan få benämna Svenska bilder. Men som Frodo sade till Sam om den självbevittnade historiebok han skrivit: Det finns utrymme för mer. För vad? Svaret jag vill ge här är det som Gandalf i filmen gav åt Peregrin när döden knackade på porten och slutet var nära: – Slutet? Nej, resan slutar inte här. Döden är endast en annan väg, en som vi alla måste vandra. Så berättade han om De odödliga landen.

Tolkien hade förresten självutrymme kvar när han slutat sin berättelse. Prologiskt har han ju låtit oss veta, att även Sam senare förärades ett specialförhyrt skepp att ta honom västerut över havet. Säkert upprepade han vid landgången på den andra sidan sina ord, men med oändligt större eftertryck: Jag är hemma!

Lärdomen för oss är, att om vi trots mycket odrägliga utsikter, och alltså endast med gudomlig hjälp, skulle anlända till ett pånyttfött fädernesland, vore detta endast ett medel för ett mål. Om vi förvaltade det väl blev det ju en del av vår viktigaste väg. Den som sträcker sig mellan vår lilla fadersgård och Konungens ståtliga palats.

En skärva av den avskyvärda

Av Bo Solberg

Har ni tänkt på hur tydligt det blir, vilken kärnan i Tolkiens sagoberättelse är, när man besinnar att trilogins namn egentligen är Sauron? Det är ju han som är ”The Lord of the Rings”. Att denne figur är en representation av Satan, är knappast ett djärvt tankesprång. Låt vara att Melkor, eller Morgoth som han senare kallades, utgör en slags komplikation. Med sitt ursprung och sitt öde är ju denne förste mörkrets furste en ännu tydligare hänvisning till den ljusbringare som mörknade under sitt högmods fall.

Inget hindrar givetvis att man tänker sig Morgoth och Sauron som två olika litterära bilder av samma Satan. Kanske ungefär som Beelzebub, som ju ibland anses vara identisk med åklagaren. Men det finns som bekant även en teologisk åsikt om honom såsom varandes en annan ledande demon, en general i djävulens armé om man så vill.

Ett oförvitlig kyrklig tradition ser i alla fall i Lucifer den mest perfekt skapade ängeln, och håller det därför troligt, att han hörde till den högsta kören, dvs. att han var seraf. Morgoth hade varit den främste bland ainurerna: de högsta av den ende Gudens, Eru Ilúvatars, varelser. Sauron hörde en lägre rang till: han var en maia.

Annars hade man ju kunnat tänka sig Sauron som Antikrist, denne djävulens käril. I sin jakt på att bli Morgoths perfekte lärjunge hade ju Sauron, ”den avskyvärda”, fullkomligt uttömt sig själv från den form i vilken den ende Guden hade skapat honom, dvs. såsom Mairon, ”den beundransvärda”. Att Sauron verkade i köttet skulle vid första anblick styrka saken. Men i Tolkiensagan agerar alla ”änglavarelser” i fysisk gestalt, Morgoth och hela hopen. Det vill säga även alverna, vilka jag – rätt eller fel ”det vet jag icke, Tolkien vet det” – tänker mig som representationer av de två lägsta av de nio änglakörerna. Alverna är ju de lägsta av de varelser som är frikopplade från det kroppsliga åldrandet och den naturliga döden. De består av dels högalver, dvs. ärkeänglar, och lågalver, dvs. änglar. Ängel betyder som bekant budbärare och alverna kan ju på sitt sätt ses som De odödliga landens budbärare i Midgård.

Men tillbaka till Antikrist. I Konungens återkomst förekommer en karaktär vars namn Ohlmarks översatte till ”Saurons språkrör”. I filmen dyker denna fullkomligt förvridna man som bekant endast upp i den förlängda versionen – iförd en hjälm som symboliskt nog täcker ögonen men lämnar munnen fri. På den står också i sindarin-runor lammen gorthaur, ”den fruktade styggelsens mun”. På sätt och vis utgör han en bättre bild av Antikrist. Han är ju till skillnad från Sauron av númenoreanskt ursprung, dvs. människa.

De nio nazgûlerna utgör naturligtvis också en skäligen misstänkt grupp. Men “såsom I hafven hört, att antikrist kommer, så hafva äfven nu många antikrister uppstått” (1 Joh 2:18).

Jag har aldrig sett dessa mina förflugna tankar framföras någon annanstans. Det kanske visserligen skulle säga mig något. Men såär jag inte heller så beläst. I ett kåseri som detta torde man kunna tillåta lätta tankar att lätta ankar. Men den som föredrar att stanna kvar på fastmarken, ber jag få hänvisa till den pålitlige Joseph Pearce, katolsk skribent och författare. I nättidskriften Faith & Culture reder han ut i alla fall en del av begreppen under rubriken ”The Satanic Presence in Middle-Earth”.

Men varför skulle man vara intresserad av allt detta? Vilken är poängen med dylika fantasier? Frågar man det, har man alltså underkänt tanken i mitt förra LOTR-kåseri. Jag menade ju att saken, om än indirekt, rör den brännande verkligheten. Ämnet kan med endast en liten justering betitlas “Den sataniska närvaron mitt på vår jord”. En symbolisk illustration till denna “Saurons” existens mitt ibland oss kan få avsluta. Vi konstaterade ju härförleden att Tolkien-böckerna gavs åt världen i ”London en julidag för nu sextionio år sedan”. Nå. I London en julidag för nu elva år sedan inaugurerades ”The Shard” – en skyskrapa som fick många att se syner om Saurons mörka torn, Barad-dûr. Ser ni skylten på bilden ovan? Touché.

Från saga till sanning

Av Bo Solberg

En stark scen ur Tolkiens Härskarringen (1954-55, svensk utgåva 1959-61) är Boromirs död. Med sina sista ord vädjar han till Aragorn: “Gå till Minas Tirith och rädda mitt folk.” Hela scenen är patriotism. I filmversionen (2001-03) har saken förvånande nog till och med förstärkts. Aragorn säger (i min översättning): ”Jag vet inte vilken styrka som finns i mitt blod, men jag lovar dig; jag kommer inte att låta […] vårt folk misslyckas.”Boromirs sista ord blir: ”Vårt folk. Vårt folk.”

Denna patriotism är representativ för Midgårds alla folk. Karaktärer från de skilda folkslagen eller länderna uttrycker samma nationella samhörighet och pliktkänsla. Men deras inställning är inte endast patriotism. Den är samnationalism. De är ingalunda blinda för de gemensamma värden som förenar alla folk. De är alla nationalister om ni så vill, men de samarbetar med varandra. Inte minst naturligtvis när det gäller kampen mot det stora mörkret som ”hotar att underlägga sig all världen”. Det karaktäristiska med ondskan i Tolkiens böcker är väl inte minst detta: dess vilja att dominera och underkuva alla folk. Att förstöra nationerna och endast bibehålla en massa av maktens tjänstehjon.

Tolkiens trilogi är med andra ord en klockren illustration över dagens konfrontation mellan en till synes vanmäktig patriotisk samnationalism och till skens världsmäktig kosmopolitisk globalism. Men djupare än så. Ur dimhöljd saga är det som om patrioten J.R.R. nu tydligare blir katoliken J.R.R. Han ställer all allegori åt sidan och slungar den djupa sanningen mot oss: all historia sedan den första synden är en brottning till döden mellan verkligt ljus och verkligt mörker. I Härskarringen är skillnaden mellan vitt och svart knivskarp. Men också i vår egen värld slipas eggen av tidens bryne. När de metaforiska lagren därmed skalas av, blir gränsen mellan saga och sanning samtidigt mindre skarp.

Tolkien-böckerna påbörjade i denna mening sin vandring från fiktion till fakta i London en julidag för nu sextionio år sedan. Men vi har ännu inte kommit till sagans upplösning. Styrks av den sanningen. Tröttas inte i läsningen. Håll ut till bokens slut. Det är i själva verket en ny början.

Storm och dräng

Av Bo Solberg

På tal om den ”postcorona-världsordning” som vi talade om häromsistens. Jag tittade idag på en gammal Remnant TV-sändning (publicerat på dess YouTube-kanal den 11 april 2020), där den amerikanske katolska tidningen The Remnants redaktör, Michael J. Matt, gjorde en med John Horvat besläktad analys under rubriken: ”Coronavirus: Globalism’s Perfect Storm”. Titta gärna på den om ni nu av någon anledning känner behov av en dylik perverterad nostalgi-tripp.

Mina tankar spann i alla fall vidare kring rubriken. Om ”coronaviruskrisen” kan karaktäriseras som en storm, och det kan det ju finnas skäl att tycka, så ligger sedan uttrycket Sturm und Drang nära till hands. På engelska översätts det Storm and stress. Förutom av ”storm” kännetecknades ju den pandemiska – men i verkligheten ”plandemiska” – situationen av alarmistisk retorik och på många ställen i världen (Sverige förhållandevis förskonat) av politiskt tyranni över det privata. Detta orsakade definitivt stress. Men ännu bättre passar kanske det svenska talet om en storm- och jäsningstid. Michael Matt hade ju rätt; det var något som jäste mitt i stormen. Men därför är kanske till sist en tredje översättning allra bäst; Söndagsnisses gamla förvanskning Storm och dräng. För nu när stormen vekar ha bedarrat, inser vi att vi, desorienterade, tog ett stort kliv mot att bli drängar åt en ny världsordning.

Många argumenterar övertygande för att ingenting egentligen har bedarrat. ”Corona” var bara en del av en större, globalistisk storm. Det förrädiska lugnet beror bara därpå, att vi nu befinner oss i Sturm und Drang-stormens öga.

Men dra då en parallell till: den tyska proto-romantiken var endast en period.

Harari och Postcorona-världsordningen

Av Bo Solberg

När den amerikanske katolske författaren och debattören John Horvat II på nätsidan Return To Order den 6 april 2020, dvs. i coronaviruskrisens inledningsfas, publicerade ett inlägg som diskuterade en trolig ”Postcorona-världsordning” utifrån den då ännu i allmänmedvetandet väl ganska lyckligt frånvarande jerusalemska historieprofessorn Yuval Noah Harari, utarbetade jag genast en svensk översättning. Jag fann det väldigt intressant. Men det blev aldrig publicerat. Det slog mig emellertid just, att artikeln kanske är ännu intressantare idag, med perspektiv på saken. Harari är därtill betydligt mindre okänd och betydligt mer ökänd idag. Han har, inte minst i kraft av att han är den kanske mest betydande rådgivaren till World Economic Forums Klaus Schwab, i allsköns fora fått göra sig bred med sina allt mer oförblommerat blasfemiska utspel mot Jesus Kristus och den av Honom instiftade ordningen. Han har alltså marknadsfört sig som den våldsamt antikristna transhumanismens profet. En åskådning som kan beskrivas såsom den nyliberala humanistiska avartens extrema vidareurartning; förespråkande ”evolutionsmässiga” ingrep i – eller snarare angrepp på – människokroppen; fusionen av det teknologiskt-digitala med det biologiska, där ett av de uttalade vansinniga slutmålen är att överkomma det dödsvillkor som Skaparen ställde på mänskligheten efter syndafallet. Hararis mani om mänsklighetens behov av övervakning, vilket Horvat beskriver i sin artikel, har väl också sedan dess radikaliserats. Man kan exempelvis nämna hur Harari med större emfas har hävdat att det mest betydande tekniska genombrottet i vår tidsålder är att vi nu har möjlighet till ”övervakning under skinnet”. Många har därvidlag argumenterat för, att han här i själva verket gör en kryptisk hänvisning till själva de genterapi-injektioner som under de senaste åren har tvingats på en alltför föga ont anande mänsklighet – som den egentliga möjliggöraren av en sådan intim övervakning. Hur det verkligen är med den saken, får väl de som lever se.

Horvats inlägg gjordes under den något klumpiga rubriken “Who needs conspiracy theories when progressives openly describe the post-corona world?” Här har ni det i sin helhet på svenska:

“Den som tror att coronaviruskrisen betyder vapenvila i det rasande kulturkriget har mycket fel. Det kriget kommer bara att påskyndas. Likaså misstar sig den som ser ett behov av att konstruera komplexa konspirationsteorier för att förklara vad som nu sker.

’Progressiva’ tänkare deklamerar tydligt hur de föreställer sig postcorona-ordningen. De målar ingalunda upp en berättelse om att allt kommer att återgå till det normala. De säger att stormen kommer att passera, men att världen kommer att förändras för alltid, och det i deras egna liberala avbild och likhet.

Dessa visionärers tankar borde vara en källa till oro för alla dem som försvarar en moralisk ordning och den kristna tron. De utdömer sådana försvarares åsikter som hopplöst bigotta och till och med farliga.

En sådan visionär är Yuval Noah Harari, professor i historia vid det hebreiska universitetet i Jerusalem. Han är ingen författare i utkanten. Hans böcker har blivit New York Times-bästsäljare och åtnjutit varmt stöd från människor såsom den tidigare presidenten Barack Obama och Bill Gates. Om någon kan anses som språkrör för det liberala etablissementet, är det Harari. Hans postcorona-prognoser gör sig hörda genom maktens munstycke, The Financial Times.

Hans världsbild återspeglar en sekulär värld utan Tro. I sin bok Homo Deus från 2017 hävdar doktor Harari att det inte finns någon gud, ingen själ och ingen fri vilja. För honom är livet bara en räcka av kemiska reaktioner och algoritmer som interagerar och utvecklas med naturen. Han tror att tekniken småningom skall sätta mänskligheten i stånd att bli som odödliga gudar.

Således representerar denna postmoderna trollkarl den ’progressiva’ tankens banbrytande frontlinje. Det är därför som det finns anledning att lyssna när han talar. Denna författare gör tre skrämmande observationer om postcorona-framtiden som inte bör ignoreras.Den första iakttagelsen är att coronaviruskrisen radikalt kommer att förändra ekonomin, politiken och kulturen inom en kort tidsram – om världsledarna bara agerar ’snabbt och beslutsamt.’

Denna kris kommer att ’snabbspola fram historiska processer.’ Man kommer att tillåta tjänstemän att genomföra massiva experiment, och därvid begagna sig av även farlig teknik. Beslut som normalt skulle kräva år eller till och med decennier av överväganden kommer nu att fattas inom några timmar. I detta panikklimat kommer människor att acceptera åtgärder som de aldrig skulle gå med på under normala omständigheter.

De som delar denna vision önskar inte återgå till det normala. De vill ha en annan ordning som återspeglar deras världsbild. Deras framtid presenteras inte som ett val utan som ett fullbordat faktum. Krisen kommer snabbt att påtvinga nationerna den. Det finns ingen återvändo till en gammal ordning.

Uppfattningen att gamla paradigmer måste förändras i överensstämmelse med ’global solidaritet’ ligger implicit i professor Hararis deklarationer. Gammaldags idéer kommer inte längre att fungera i denna modiga nya värld. Välinsatta teknokrater som använder ”vetenskap” och data kommer att vara mycket mer kapabla att styra världen än valda representanter.

Den mest oroväckande aspekten i denna framtidsobservation ligger i dess överrumplingskaraktär. Den kommer in på scenen, inte olikt coronaviruset självt, snabbt och utan samtycke från de direkt drabbade.

Den andra av doktor Hararis observationer är den kommande tidsålderns karaktär av universell medborgarövervakning. Han noterar att coronaviruskrisen redan pressat fram online-verktyg för offentlig övervakning som dvärgar alla tidigare ansträngningar att övervaka människor. Coronaviruskrisen hotar att ’normalisera spridningen av massövervakningsverktyg i länder som hittills har avvisat dem.’

Den progressiva visionären är inte så naiv att han tror att denna teknik inte kan vara skadlig eller farlig. En smartphone som avläser var virusoffer befinner sig, kan också programmeras för att kontrollera temperatur och blodtryck. Medicinsk övervakning kan registrera biologiska fenomen som känslor, glädje och ilska. Den kan mäta reaktioner på de konservativa eller liberala idéer som en person konfronteras med på nätet. All denna information kan skördas och säljas till marknadsföringsavdelningar … och till myndigheter.

Författaren hävdar emellertid att universell övervakning också kan leda till ett ökat bemyndigande av människor. Övervakning kan vara fördelaktigt när det styrs av institutioner som bygger upp förtroendeförhållanden. Men hans lösning är inte att återuppbygga förtroendet för familjen, samhället eller kyrkan. Istället räknar han upp de institutioner som upprepade gånger har förrått detta förtroende och som befinner i kulturkrigets själva kärna.

’Människor måste sätta sin lit till vetenskapen, till offentliga myndigheter och till media’, konstaterar han. Han fördömer som skadliga i sammanhanget konspirationsteorier och ’ansvarslösa politiker som medvetet undergrävt förtroendet för vetenskap, myndigheter och media.’

Således följer den progressiva versionen om coronaviruskrisen Hararis manus genom att presentera ett falskt dilemma om att vi antingen måste acceptera en ’upplyst’ teknokrati eller en ansvarslös totalitarism. Han utesluter de verkliga alternativ som vore mer i linje med vårt förflutna.

Med den sista observationen presenteras vi ännu ett falskt dilemma. Professorn hävdar att postcorona-samhället måste välja mellan vad han kallar ’nationalistisk isolering och global solidaritet.’ Det normala alternativet för varje nation, det som bekräftar folkets egenart och samtidigt dess del i en gemensam mänsklighet, har inte lagts fram på bordet. Effektiva åtgärder mot krisen kan endast vidtas genom – inte alltid frivilligt – globalt samarbete.

Därför måste nationerna ’dela’ information, teknik och upptäckter globalt. Det måste finnas en anda av globalt samarbete och förtroende. Det är en ganska ironisk slutsats eftersom få litar på de kinesiska myndigheterna, vilka misslyckades med att ’dela’ nyheten om sjukdomen när den bröt ut. Forskare i Väst fortsätter att ifrågasätta de kinesiska kommunisternas kreativa användning av statistik för att få den att stödja deras agenda.

Denna nya solidaritet måste överskrida alla politiska, filosofiska och kulturella skillnader. En kommunistisk regering, en islamisk teokrati, en brutal diktatur är alla jämlika i denna massiva ansträngning för att rädda liv. Han förutser ett slags universellt samhälle som samordnas av upplysta ledare och teknokrater.

’Precis som länder nationaliserar viktiga industrier under ett krig, kan mänsklighetens krig mot coronaviruset kräva att vi ’humaniserar’ de avgörande produktionslinjerna.’ Den citerade författaren förutser att rika länder kommer att hjälpa fattiga länder till och med när det gäller att rättvist fördela medicinsk personal och materiella resurser. Globalt samarbete behövs också på den ekonomiska fronten – rika nationer kommer att ’bjudas’ att dela rikedomen.

Dylika stora drömmar om globalt samarbete är knappast nya. De har länge fyllt huvudena på utopiska sociala ingenjörer, villkorslöst beredda att påtvinga världen sina planer, alltid med katastrofala resultat. Icke desto mindre; det är panikstämningen i den nuvarande krisen som kommer att göra det otänkbara möjligt.

Yuval Hararis trenne observationer har gemensamma kännetecken. Den första är en uttalad fientlighet mot det kulturkrigsperspektiv som hyses av otaliga människor. Dessa avfärdas såsom splittrande krafter, vilka motsätter sig ‘vetenskap’ och global solidaritet.

Ett annat oroande kännetecken är viljan att undvika etablerade förfaranden och friheter för att påtvinga nationerna en ny världsbild. Vare sig det är genom påskyndade historiska processer, universell övervakning eller globalt ’samarbete’, är det underliggande budskapet behovet av överregeringsmekanismer för att åstadkomma det som är bäst för mänskligheten.

Slutligen utesluter Hararis spelplan ett moraliskt ramverk, baserat på objektiva normer för rätt och fel eller till och med rättsstatsprincipen. Eftersom han varken tror på själen eller den fri viljan förnekar han att religionen och Gud har någon roll att fylla. Hans värld är en kall och brutal plats utan egentligt syfte eller försoning.

Hararis synpunkter hittar vi lätt i den dagliga nyhetslavinen. Det är inte svårt att se hur de åtgärder, metoder och mål som han beskriver, håller på att sammanvävas med krisen. En färsk ledarartikel  i The Wall Street Journal, författad av Henry Kissinger, ekar idén om att krisen ’för evigt kommer att förändra världsordningen.’ En uppsjö av författare, tänkare och politiker återspeglar också detta hotfulla meddelande.

För att konspirationsteorier skall vara trovärdiga fordras att vi blivit övertygade om förekomsten av dolda metoder, okontrollerad makt och massiva nätverk. Men i fallet med coronaviruskrisen; vem behöver konspirationsteorier? Tänkare som Yuval Harari skriver öppet om sin iskalla och gudlösa postcorona-framtid.

Lyckligtvis har även Gud en framtid i åtanke. Han skriver rakt på krokiga rader. Han sitter måhända på en del överraskningar som de progressiva visionärerna inte kan se”.

John Horvats sammanfattningar och synpunkter är berömvärda och viktiga. Måtte de läsas av många. Det är naturligtvis också intressant att notera vad Horvat säger om en ny fas i utvecklingen mot en teknokratisk diktatur. I Sverige har en politisk rörelse under långt mer än ett halvsekel talat om hur demokratin har att utveckla sig antingen i riktning mot korporativ frihet – eller mot teknokratisk diktatur. Coronaviruskrisen har utnyttjats, liksom andra nyckelhändelser i vår historia har brukats för diverse syften, för ett åstadkomma ett snabbare avancemang mot detta senare framtidsscenario.

Horvats framställning är byggd på sunt förnuft och klarsyn. Vad som kallats kulturförnyelse och samnationalism genomsyrar hans artikel. Den förra är helt enkelt en strävan att åter sätta mänskligheten i rätt relation till dess Skapare och samnationalismen kan väl inte beskrivas bättre än med Horvats egna ord, som det ”normala alternativet för varje nation, det som bekräftar folkets egenart och samtidigt dess del i en gemensam mänsklighet”.

Dagens vansinne, vilket möjliggör ett ytterligt farligt luftslottsbyggande, måste bekämpas med besinning byggd på sunt förnuft och levande tro, vilka tillsammans leder till en fördjupad verklighetsförankring.

Askonsdagen

Kom ihåg, människa, att du är av stoft och åter skall varda till stoft.

Botböner.

1 . O Gud, du har ingen lust till syndarens död,  utan vill att han vänder om från sin väg och  lever. Du har sagt genom din profet: I behaglig tid skall jag bönhöra dig; på frälsningens dag skall jag hjälpa dig. Herre, nu är en välbehaglig tid. då vi med botfärdigt sinne och förkrossat hjärta komma till dig. Nu är frälsningens tid, då vi (beströ våra huvud med aska och) ödmjukt bekänna, att vi äro av stoft och åter skola varda till stoft.

Vi bekänna inför dig. helige Gud, att vi hava syndat. Vi erkänna att vi gjort oss skyldiga till dina straffdomar. Det smärtar oss, att vi med otack lönat dig, vår störste välgörare, att vi så ofta och så mycket förolämpat dig, vår Herre och Gud. Vi äro icke värdiga att lyfta våra ögon till dig, men du, o Herre, förbarmar dig över alla och hatar intet av det som du skapat. Du har överseende med människornas synder för botens skull. Skona, o Herre, skona ditt folk: vänd dig till oss, och vi skola omvändas. Bönhör oss. o Herre, och förbarma dig över oss efter din stora barmhärtighet.

Förläna oss, o Herre, botfärdighetens ande. Giv att vi efter Kyrkans bud i denna nådens tid genom återhållsamhet i mat och dryck, i njutningar och förströelser, må bringa vår till synden böjda natur under andens herravälde. Giv att vi i tillbakadragenhet genom inre samling. ivrig bön och andäktig betraktelse av Frälsarens lidande och död må bereda våra själar till att vinna försoning och nåd. Vi bedja dig därom, himmelske Fader, genom hans förtjänster, som själv fastade fyrtio dagar i öknen och så lämnade oss ett föredöme, att vi måtte vandra i Hans fotspår: Jesus Kristus, som med dig i Andens enhet lever och regerar från evighet till evighet. Amen.

2. F. Herre, vi ha syndat. Vi visste att du är vår Herre och vi dina tjänare. Vi kände dina bud, och ändock ha vi överträtt dem. Vi blygas, när vi tänka på, hur ovärdigt vi ha handlat gentemot dig, och hur usla och straffvärda vi därigenom ha blivit i dina heliga ögon. Vad annat kunna vi nu göra än att anropa din godhet och övermåttan stora barmhärtighet. Gud Fader, du som har skapat oss till din avbild, förbarma dig över dina händers verk, och låt oss icke gå förlorade för evigt!

Sv. Herre, förbarma dig över oss!

F. Gud Son, du som har frälst oss genom ditt dyrbara blod, befria oss ur fiendens våld på det att ditt lidande icke må vara förspillt på oss!

Sv. Kristus, förbarma dig över oss!

F. Gud Helige Ande, du som har heliggjort oss genom din nåd, kom och besök ditt tempel och rena det från varje orenhet.

Sv. Herre, förbarma dig över oss!

F. Herre, hör min bön,

Sv. Och låt mitt rop komma till dig.

Låtom oss bedja. Gud. du som icke förskjuter någon, utan tager även den störste syndare till nåder, när han gör bot, hör vår ödmjuka bön och omvänd våra hjärtan till dig. Tillgiv oss våra synder, och tag barmhärtigt emot oss, dina ångerfulla barn, genom Jesus Kristus, vår Herre.

Sv. Amen.

F. Gudomlige Frälsare, Jesus Krisius, du har stigit ned från himmelen för att söka och saliggöra det som var förlorat; du liar stigit ned från höjden och har här på jorden gått dina fötter trötta under sökandet efter de vilsegångna fåren. Du säger själv, att du icke har kommit för att kalla de rättfärdiga, utan för att frälsa syndarna. Du är den barmhärtige samariten, som gjuter olja och vin i själens sår och ingiver mod åt försagda och sargade hjärtan, så att de åter leva och känna glädje. På dig lita vi, din barmhärtighet anropa vi som ha förtörnat din helighet och rättfärdighet. Gode herde, våra själars Frälsare, gör med oss, vad din egen misskund uppmanar dig att göra, fria oss ur syndens snår och stickande törnen, för oss tillbaka till din hjord, och låt oss höra orden: Dina synder äro dig förlåtna. Vi vilja aldrig mer övergiva dig, utan hädanefter vandra inför dig i rättskaffenhet och helig förtröstan och i hoppet, att vi må bliva värdiga att lovprisa din barmhärtighet i all evighet.

Sv. Amen.

Källa: Oremus, tredje upplagan.

Septuagesima: Vi kan förlora det vi har erbjudits

Fader John Zuhlsdorf

Vi stiger nu in i ingångshallen till det liturgiska årets andra stora cykel, som sträcker sig till påsk och vidare. Denna söndag inleder förfastan med ”gesima-söndagarna”. Den första cykeln, advent/jul, förkunnar vår Frälsares ankomst till världen. Fastan/påsk förkunnar vår Frälsares väg till Hans kors och tomma grav. Faktum är att cykelns fas av bot- och förberedande karaktär har flera steg, nämligen förfastan, fastan och passionstiden, som för oss till triduum sacrum (stilla veckans tre sista dagar).

I den traditionella romerska kalendern kallas denna söndag septuagesima, latin för ”sjuttionde” dagen före påsk. Detta tal är mer symboliskt än aritmetiskt. De följande söndagarna är sexagesima (”sextionde”) och quinquagesima (”femtionde”) innan askonsdagen inleder fastan, kallad på latin quadragesima, ”fyrtionde”. Quadragesima-söndagen blir den första söndagen i fastan.

Somliga ljushuvuden bland er kommer säkert att räkna ut att ”sjuttionde” söndagen inte är 70 dagar före påsk, ”sextionde” inte 60 etc. Detta är grova uppskattningar inom vissa parametrar. Septuagesima är den 63:e dagen före påsk och är därför i den sjunde (septimus) dekaden eller 10-dagarsperioden före påsk (61:a till 70:e dagen). Sexagesima är den 56:e dagen före påsk, i den sjätte (sextus) dekaden (51:a till 60:e dagen). Quinquagesima är den 49:e dagen, i den femte (quintus) dekaden (41:a till 50:e dagen) före påsk. När vi är framme vid Quadragesima är vi inte 40 dagar före påsk, utan skärtorsdagens kväll, som inleder triduum.

Dessa söndagar i förfastan förbereder oss för fastans botövningar, som en gång i tiden var långt strängare. Septuagesima ger oss en allvarligare attityd i den heliga mässan. På söndagen bärs violett istället för grönt som hör till tiden efter trettondagen. Dessa söndagar är förbundna med Roms sju vallfartskyrkor. Halleluja sjungs för sista gången i septuagesima-söndagens första vesper och hörs inte igen förrän på påskafton. Det finns en tradition – som lyckligtvis återupplivas tack vare internet – att ”begrava” halleluja med en liten depositio-ceremoni, som en liten begravning. En avskedspsalm sjungs. Man går i en procession med kors, ljus, vigvatten och, om möjligt, en kista som innehåller en banderoll eller rulle med halleluja. Kistan vigvattenbestänks, välsignas med rökelse och jordfästs. På vissa platser, som i Paris, brändes en halmfigur med halleluja i guldbokstäver på kyrkogården. Det verkar väldigt franskt för mig.

Mässornas böner och läsningar under dessa söndagar i förfastan sammanställdes av S:t Gregorius den store (d. 604), som var påve i en tid av stort tumult och lidande. Förfastan är särskilt en tid för att predika om mission och missionsarbete, evangeliseringen av folken. I Paul VI:s novus ordo finns det inte längre någon förfasta. Det är en förfärlig förlust. Vi är tacksamma för att söndagarna i förfastan i och med påven Benedikt XVI:s Summorum Pontificum återfick något av sin forna värdighet.

Den heliga Kyrkan är den största människokännaren som någonsin har funnits. I sin visdom gav Hon oss förfastan så att vi, när fastan till slut anländer, skall vara redo. Vi kan inte bli tagna på sängen! Vi har flera veckor på oss att planera vår fastetid. Precis som vi bör göra en samvetsrannsakan innan vi kliver in i biktstolen, så bör vi också planera vår fasta innan fastan kommer.

Septuagesima är också förknippad med en av Roms sju vallfartskyrkor: San Lorenzo fuori le Mura. Inramningen anger tonen: Vi är hos den store martyren som för sin trogna hjälp till de fattiga stektes på ett järnhalster. I århundraden hörde de troende det Introitus sjungas i denna basilika, som leder oss in i förfastan:

Circumdedérunt me gémitus mortis, dolóres inférni circumdedérunt me: et in tribulatióne mea invocávi Dóminum, et exaudívit de templo sancto suo vocem meam.
Dödens jämmer har omgivit mig, helvetets kval hava omslutit mig. I min nöd ropade jag till Herren, och från sitt heliga tempel hörde han min röst.

Vi har vår uppgift i förfastan framför oss.

I år betraktar vi för dessa uppoffringar den första läsningen i den heliga mässan, episteln. För fullständighetens skull bör det påpekas att evangeliet är ur Matteus 20:1-16, där Jesus berättade liknelsen om vingårdsarbetarna. Några lejdes tidigt på dagen och några senare, och de fick alla samma lön genom husbondens nådiga vilja. Kärnan i denna evangelieliknelse är en inbjudan. Husbonden inbjuder arbetarna att arbeta för sin belöning. Han gör det möjligt för dem att få lönen.

Här är ett förslag till fasteprojekt: var inbjudande. Underskatta aldrig kraften i en inbjudan. Bjud in fallna katoliker till mässan och andra församlingsevenemang. Om var och en som regelbundet går i kyrkan skulle komma ihåg att bjuda in någon varje vecka att följa med honom, tänk vilken effekt det skulle ha. Många kommer att tacka nej. Vissa tackar ja. Även om folk säger nej, blir de ändå glada över att du tänkte tillräckligt mycket på dem för att bjuda in dem. Om många bjuder in, kommer många så småningom. Det gagnar alla. Församlingarna växer. Själar får hjälp. Du behagar Gud, som kommer att kröna dina gärningar med sina egna förtjänster. Jag säger igen: Underskatta aldrig kraften i en inbjudan.

Epistelläsningen är ur den helige aposteln Pauli första brev till korintierna (1 Kor. 9:24-27; 10:1-5). Det är ett välkänt stycke:

”Veten I icke, att de, som löpa på kapplöpningsbanan, alla löpa, men en får priset? Löpen så, att I kunnen få det. Och hvar och en, som brottas i en täflingskamp, afhåller sig från allt: dessa för att få en förgänglig krans, men vi en oförgänglig. Jag löper därför på samma sätt, icke såsom mot någonting ovisst; jag fäktar på samma sätt, icke som om jag utdelade mina slag i luften, utan jag späker min kropp och tvingar honom till lydnad, på det att jag icke, efter att hafva predikat för andra, själf skall varda förkastad. Jag vill, att I skolen veta, bröder, att våra fäder voro alla under molnet och gingo alla genom hafvet; och döptes alla till Moses i molnet och i hafvet; och åto alla samma andliga spis och drucko alla samma andliga dryck; ty de drucko ur en andlig klippa, som åtföljde dem; och klippan var Kristus. Men till de flesta af dem hade Gud icke något behag; ty de blefvo nedslagna i öknen.”

Bilden med idrottaren som tränar är ett passande sätt att beskriva katolikens disciplin i fastan eller kanske katekumenen som strävar mot dopet. Faktum är att denna perikop – som sträcker sig över två kapitel – fortsätter med det Gamla Testamentets förebådande av Herrens lidande och uppståndelse och vår undergång och återfödelse i dopets vatten.

Paulus skrev till korintierna eftersom det fanns problem i församlingen. Omvändelsen av många av hedningarna till Kristus resulterade inte också i en omvändelse i deras moraliska liv. Före detta stycke (t.ex. kap. 5 ff.) tar Paulus upp några av frågorna, inklusive sexuell omoral, stridslystnad, äktenskap, skandal genom ätande av mat som offrats åt avgudar och så vidare. Han fastställer sin auktoritet i kap.9, vilket leder till den första delen av vår perikop.

I den andra delen, som är vårt huvudfokus i resten av denna veckas läsning, fördjupar Paulus sig i berättelsen om folkets uttåg ur Egypten och deras vistelse i öknen i 40 år, en biblisk generation. Paulus ger korintierna en varning. De israeliter som tågade ut ur Egypten var inte samma israeliter som till slut kom fram till det förlovade landet. Med undantag för Josua och Kaleb hade alla i den ursprungliga uttågsgenerationen gått bort, och det var deras barn som slutligen kunde avsluta resan. Om korintierna insisterar på att göra om de misstag som israeliterna gjorde i öknen, till exempel genom att ägna sig åt avgudadyrkan eller sexuell omoral, då kommer de att sluta som israeliterna: Att dö utan att få skåda det förlovade landet.

Notera att Paulus säger att israeliterna ”döptes… till Moses”. Detta måste redas ut.

Med bilden ”voro alla under molnet” menar Paulus ”härlighetsmolnet av Guds närvaro” eller på hebreiska shekinah, som visade sig som ”en molnpelare för att visa dem vägen, och om natten … i en eldpelare för att lysa dem.” (2 Mos 13:21). ”Gingo alla genom hafvet” är uppenbart när Charlton Heston [The Ten Commandments, amerikansk biblisk episk film från 1956 i regi av Cecil B. DeMille] oefterhärmligt ropar: ”Se, Hans mäktiga hand!” och folket går tvärs genom Röda havet. Det är här Paulus säger att de ”döptes alla till Moses i molnet och i hafvet”. Paulus berättar om historiska händelser. Detta är verkliga skeenden.

Men de har också symbolisk, andlig innebörd, och det är helt klart effekterna av dopet. Om israeliterna ”döptes alla till Moses i molnet och i hafvet”, så döps de kristna till Kristus, i den Helige Ande och i dopets vatten. En gång fanns Moses och nu är det en ny Moses, Kristus, som leder ett folk mot det förlovade landet i himmelen. De ursprungliga israeliterna fördärvade sin resa genom otro och omoral och förvägrades sitt mål. Kommer korintierna att sluta på samma sätt?

Paulus går nu i vår epistelläsning från dopet till eukaristin. Israeliterna ”åto alla samma andliga spis och drucko alla samma andliga dryck”. I andra Mosebok fick folket ett mystiskt bröd från himmelen att äta, mannat (2 Mos 16). När de var törstiga bjöd Gud Moses vid Horeb att slå på klippan Meriba (”tvist”) även kallad Massa (”fresta”) för att få vatten (2 Mos 17). Paulus säger att vad de åt och drack var andligt och inte bara fysiskt. Liksom övergången tvärs genom Röda havet förebådade dopet, förebådade mannat och klippvattnet Eukaristin. Lägger detta in för mycket i bilderna? Paulus verkar mena det, då han skriver: ”ty de drucko ur en andlig klippa, som åtföljde dem; och klippan var Kristus”.

En mer fullständig bild av Meribas vatten och den ursprungliga generalens avsked framkommer i fjärde Mosebok, kap. 20. Mirjam och Aron dör i detta kapitel. Moses slår två gånger med staven mot klippan istället för en gång, vilket resulterar i Guds vrede och att Moses nekas tillträde till det förlovade landet. Och vattenklippan följde folket i öknen. Klippan är naturligtvis ett förebådande av Kristus själv.

I slutet av vår epistelläsning framför Paulus förödande kritik mot sina läsare i Korint, och jämför dem med dem som misshagade Gud och därför förvägrades det förlovade landet.

Det är synd att vår läsning inte fortsätter bara en liten bit till. Det är nämligen då Paulus går in på avgudaorgien runt guldkalven när Moses var på berget. Så fruktansvärd var den att Gud befallde dem som hängav sig åt denna, omkring 23000, att dödas. Denna slakt var den det nya prästerliga ståndets första handling. Korintierna gjorde samma saker som folket gjorde runt kalven och med Moabs döttrar, och israeliterna började dyrka Baal (4 Mos 25). I 1 Kor 10:9-13 säger Paulus att de straff som Gud utmätte på grund av deras otro och knorrande om mannat etc. var avsedda för korintierna:

”Låtom oss icke heller fresta Kristus, såsom somliga af dem frestade honom och omkommo genom ormarna. Knorren icke heller, såsom somliga af dem knorrade och omkommo genom fördärfvaren. Men allt detta vederfors dem till en förebild och blef skrifvet till varning för oss, som fått upplefva de sista tiderna. Därför må den, som tycker sig stå se till, att han icke faller. Må ingen frestelse komma öfver eder utom en mänsklig; men Gud är trofast och skall icke låta eder frestas öfver edra krafter, utan med frestelsen äfven göra utgången sådan, att I kunnen uthärda henne.”

Och strax efter detta skriver Paulus om ”välsignelsens kalk” och ”det bröd, som vi bryta”, en uppenbar hänvisning till eukaristin (1 Kor 10:16ff.).

I det föregående kapitlet i första korintierbrevet, precis före vår läsning, skrev Paulus: ”för alla har jag blifvit allt för att rädda många.” (1 Kor 9:22). [I Vulgata och Benelius står det här faktiskt ”alla” och inte ”många”!]. Här har vi talet om ”alla” och ”många” som avspeglas i konsekrationen av vinet. Kristus dog för alla, men inte alla kommer att ta emot belöningen Han vann för oss. Han utgöt sitt blod för alla, men i själva verket kommer inte alla att räddas. Många kommer det, men inte alla. Vi vill att ”många” ska vara så nära ”alla” som möjligt, men det blir inte alla. Vår epistelläsning idag ger oss en nykter påminnelse om att våra dåliga vanor kan kosta oss vår himmelska belöning.

Vi kan förlora det vi har erbjudits. Vår frälsning är inte automatisk. Den måste vinnas, som Paulus säger med sina atletiska metaforer, genom stora ansträngningar och lidande, när det är nödvändigt, understödda av sakramentens nåd, särskilt dopet och eukaristin, som aldrig får missbrukas eller mottas ovärdigt.

Källa: OnePeterFive

Prästen S:t Valentinus föddes i Terni 226 och blev för sin kristna tros skull infångad, men verkar inte ha genomgått den sedvanliga tortyren. Istället sattes han i husarrest hos domaren Asterius, som kom att diskutera olika trosuppfattningar med honom och särskilt Jesu trovärdighet. Domaren bestämde sig för att testa Valentinus och förde fram sin blinda dotter inför honom. Om Valentinus kunde återbörda hennes syn skulle Asterius göra vad han än begärde. Under bön till Gud lade Valentinus sina händer på flickans ögon och hon fick synen tillbaka. Domaren frågade då genast vad Valentinus begärde och svaret var att alla avgudabilder i domarens hem skulle förstöras, att domaren skulle fasta i tre dagar och sedan låta döpa sig. Asterius gjorde genast detta och lät därför också släppa alla fångar som satt inspärrade för sin kristna tros skull, som han hade makt att frige. Domaren, hans familj och alla i hans hushåll (inklusive tjänare) – 44 personer inalles – lät alla döpa sig.

Valentinus blev naturligtvis också frisläppt, men snart blev han åter infångad och fördes till Rom, där han fördes inför kejsaren Clauduis II själv. Till en början kom kejsaren att känna sig sympatisk mot Valentinus och tyckte om honom – ända tills denne började försöka förmå kejsaren att konvertera till kristendomen. Då surnade han till och vägrade samt dömde Valentinus till döden, om han inte avsade sig sin kristna tro. Då Valentinus vägrade blev han först misshandlad med påkar och därefter halshuggen invid den Flaminska porten (vid nuvarande Piazza del Popolo i Rom) den 14 februari 269. Enligt legenden ska han strax innan avrättningen ha skrivit ett brev till domaren Asterius dotter och undertecknat det med ”från din Valentin”.

Han har haft sin helgondag den 14 februari sedan 496, när påven Gelasius I inrättade den, men varför har han kommit att förknippas så mycket med kärlek och kärlekspar? Jo, det finns andra delar av hans helgonlegend som anger att anledningen till att han blev infångad var att han var mycket kärleksfull i sina strävanden, då han var känd för att hjälpa andra kristna i nöd undan de romerska förföljelserna. Framförallt är han dock känd för att ha trotsat kejsarens förbud för kristna att gifta sig, genom att i hemlighet viga kristna par. Förbudet var i sig ett försök att utrota kristendomen, eftersom man visste att kristna skulle vara gifta, för att kunna skaffa legitima barn. Om man förbjöd kristna att gifta sig skulle man alltså hindra åtminstone en del av dem från att skaffa barn att föra sin religion vidare på. Sedan var det också så att kejsaren hade behov av soldater och en soldat fick inte vara gift, eftersom en sådan skulle vara obunden och inte ha fru och barn väntande på sig. Därmed gjorde förbudet att det var lätt att ta kristna män och placera dem i armén, där man kunde försöka vänja dem av med den kristna tron. Tack vare att Valentin i hemlighet vigde dem kunde de därför slippa armén. Det sägs också, enligt legenden, att för att påminna paren om sina äktenskapslöften och Guds kärlek gav Valentinus dem små hjärtan, utskurna ur pergament.

Källa: Luddes språk och historia

Benedictus XVI
16 april 1927 – 31 december 2022

O Gud, du har i din outgrundliga försyn utkorat din tjänare Benedictus till det apostoliska biskopsämbetets högsta värdighet, förläna nådeligen, att han som här nere varit stadd i din enfödde Sons ställe, i himmelen må räknas bland dina översteprästers ärekrönta kör, genom samme Kristus, vår Herre. Amen.

(Bön för en avliden påve, Oremus, tredje upplagan)