Skrivet av: Berndt David Assarsson | 21 augusti 2020

S:t Pius X

PiusX

S:t Pius X – 3 september

Prof. Plinio Corrêa de Oliveira

S:t Pius X:s liv har så mycket att lära oss att det är svårt att välja ut något enskilt av särskild betydelse.  Men vi kan börja med att notera en kuriös sida i hans liv som också uttrycker en aspekt av Kyrkans liv.

Pius IX och Leo XIII

Vi vet att Pius IX, S:t Pius X:s företrädare, var en prototyp för en kontrarevolutionär påve. Han fastställde dogmerna om påvens ofelbarhet och Jungfru Marias obefläckade avlelse; han kämpade på alla fronter av striden och angreps på dem alla av revolutionen. Hans pontifikat nådde sitt slut vid stridens klimax, när Garibaldis och Victor Emmanuels trupper ryckte in i Kyrkostaten och Rom.

Efter Pius IX, vars kanoniseringsprocess pågår, kom Leo XIII. Jag har aldrig hört någon föreslå en kanoniseringsprocess för honom. Det finns inga uppgifter om att ens hans största beundrare skulle ha föreslagit detta. Nyligen [denna artikel skrevs 1966] publicerades en samling brev skrivna av Leo XIII till hans familj av en tysk forskare, som med den där förtjusande tyska naiviteten offentliggjorde dem exakt som de var avfattade. Jag tror att dessa brev krossade alla förhoppningar om en kanonisering av Leo XIII.

Ur ett smått perspektiv – ty dessa brev speglar endast en mycket liten del av hans liv – avslöjade Leo XIII i dem hur han bekymrade sig om familjen Peccis ära, d.v.s. sin egen familj. Han hade en gång varit greve Pecci. I sina brev till sin syster, moder och andra familjemedlemmar säger han detta och beskriver han hur hans gärningar som påve skulle bringa familjen Pecci ansenlig ära. Det glanslösa familjenamnet Pecci, noterade han, skulle nu bli odödligt! Publiceringen av dessa frispråkiga brev fick ett iskallt mottagande av den italienska pressen och med tanke på dess genanta innehåll blev boken mer eller mindre sopad under mattan och bortglömd.

För att visa hur missklädsam en sådan attityd är för en påve tillåt mig att påminna er om en händelse som ägde rum under medeltiden. Påven Innocentius III regerade. Hans pontifikat var i många avseenden berömvärt. Men han hade svagheten att låta bygga ett torn till sin familjs ära, familjen Conti. Han uppförde Torre dei Conti på platsen där romerska kejsare tidigare brukat uppföra historiska monument till sin personliga ära. Kanske försökte Innocentius III jämföra sig med dem. Tornet står där än idag i närheten av Colosseum.

En helig religiös kvinna, vars namn undflyr mig för ögonblicket, fick en uppenbarelse om detta torn, vilken hon berättade för påven. I uppenbarelsen befalldes hon av vår Herre att meddela Innocentius III att eftersom han hade låtit bygga tornet för att förhärliga sin familj, skulle han förbli i skärselden fram tills domedagen. Detta kan hjälpa oss att förstå hur Leo XIII:s högfärd med avseende på sin familj förmodligen tedde sig i Guds ögon.

Leo XIII var en påve vars pontifikat kan symboliseras av le ralliement [franska: enandet], en politik för att förena katolska socialpolitiska uppfattningar med den franska revolutionens frimurarideal, dittills starkt fördömt av Kyrkan. Det vill säga, en politik som stod i diametral motsats till Pius IX:s policy.

S:t Pius X var den kontrarevolutionäre påve som fördömde Sillon, fördömde modernismen och återställde den katolska positionen i Frankrike som hade skakats av le ralliement. Han var också den som införde bruket att tillåta första kommunionen för barn,när de nått förståndets ålder, bland många andra storartade saker som han gjorde.

Leo XIII hade ett mycket långt pontifikat, så lång att han fick se alla de kardinaler som valt honom dö. När den siste av dessa kardinaler dog lät han prägla en medalj med inskription riktad till det kardinalskollegium han skapat: ”Det var inte ni som valde mig, utan jag som valde er”. Det var ytterligare ett uttryck för hans högmod. Det var detta kardinalskollegium skapat av Leo XIII som, efter hans död, valde till påve S:t Pius X.

En mystisk inre kraft som återställer Kyrkan

Det faktum att han valdes illustrerar något av det mysterium som finns i Kyrkans liv. Till följd av Hennes inneboende helighet följer allt i överensstämmelse med Guds planer när den gudomliga Försynens timma är kommen. Vid den stund då Gud vill ingripa, även i den mest mörka, obegripliga och nästan hopplösa av situationer, verkar en kraft i Kyrkan och rör människornas handlingar och de katolska gräsrötternas reaktioner på det mest oväntade och oförutsägbara sätt.

Valet av S:t Pius X var sådant, och det visar oss att vi alltid bör ta hänsyn till möjligheten att denna institutionella kraft kommer att ingripa och göra något som vi inte kunde föreställa oss. Denna kraft kommer från vår Herres närvaro i Kyrkan. I Kyrkan, mer än i någon annan skapelsedomän, har ett ord från Honom en avgörande vikt och kan förändra allt. När saker och ting går på tok i Kyrkan beror det på att Gud inte ingriper. Vår Herre sover i Kyrkans bark, liksom Han sov i båten med apostlarna. Vår Herre sov när stormen nådde sin kulmen. Apostlarna blev rädda och väckte Honom. Då befallde Han stormen att bedarra och ett stort lugn infann sig. Hur många gånger i Kyrkans historia har inte vår Herre tyckts sova! Om vi oftare hade bett Honom att vakna kanske saker och ting hade varit annorlunda.

Vid valet av S:t Pius X hände följande. Kardinal Sarto gjorde inga ansträngningar för att bli vald. Tvärtom gjorde han motstånd, kanske för att han uppfattade den överväldigande tyngd som han skulle behöva bära på sina axlar. Till sist accepterade han, men han saknade några av de många färdigheter som är nödvändiga för att utöva den påvliga funktionen. Han var t.ex. inte någon skicklig diplomat, och han var obekant med sin tids stora politiska frågor. Han behövde någon att hjälpa till att styra med avseende på dessa viktiga saker.

Då lärde han känna kardinal Merry del Val. När S:t Pius X accepterade påvevärdigheten hade han ingen aning om hur han skulle hantera dessa frågor, men Gud skickade den nödvändige hjälparen i hans väg. Detta är bara en av många märkligheter i hans strålande pontifikat.

Modernismen fördöms

När S:t Pius X valdes till den påvliga tronen var en stor del av den goda katolska pressen så modfälld och belägrad att den var nära döden. Detsamma gällde för nästan hela den kontrarevolutionära rörelsen. Jag har läst en rapport från en fransk ultramontanist på den tiden där han beskriver hur hans rörelse var så förödd att de under de första åren av S:t Pius X:s pontifikat inte ens insåg att han var deras försvarare. Mardrömmen som de hade uthärdat under Leo XIII hade varat så länge att det tog tid för dem att vakna upp ur den mörka natten och förundra sig över den sanna gryning som S:t Pius X representerade för den goda saken.

Det kan vara en god idé att överväga vad hans fördömande av modernismen representerade. En sammansvärjning hade uppstått inom Kyrkan likt en konspiration i ett land för att usurpera den högsta makten. Dess mål var att genomföra en rad reformer i Kyrkan för att anpassa henne till revolutionens förvillelser. Den ville etablera demokrati i hela Kyrkan och få henne att stödja och samarbeta med alla politiska vänsterpartier och rörelser och den förberedde en falsk ekumenik som skulle bedrivas med alla falska religioner för att sprida religiös indifferentism överallt så att ingen skulle få visshet om den enda sanna tron. För modernismen var tron inom varje enskild person tillräcklig. I korthet ville den att den Katolska Kyrkan skulle upphöra med att vara sig själv.

S:t Pius X uppdagade denna konspiration och riktade bannstrålen mot den med sina dokument.  Detta är hans pontifikats första stora kännetecken, vilket skulle räcka för att göra honom odödlig. Tänk om han hade misslyckats med detta. Idag skulle varje reaktion mot kommunism och progressivism vara omöjlig. Vi befinner oss fortfarande i denna kamp tack vare att han krossade modernismen i början på 1900-talet. Vi finns här nu tack vare S:t Pius X:s brinnande energi.

Av sin företrädare ärvde han ett beaktansvärt arbete – skolastikens återupprättelse. Men så snart Leo XIII hade avlidit började skolastiken att förvrängas för att tillmötesgå modernismen. S:t Pius X utarbetade en sammanfattning av thomismens grundläggande teser – en form av bilaga till encyklikan Aeterni Patris – som han förpliktade alla lärare och professorer i teologi och filosofi att acceptera under ed [antimodernisteden]. Därigenom bevarade han skolastikens stolta byggnad från fördärvet.

Mot den franska revolutionens ideal

Vid denna tid var Frankrike den mest inflytelserika nationen i världen. Frankrikes politiska och sociala liv, kampen för och emot antiklerikalismen, konfrontationen mellan revolutionen och kontrarevolutionen följdes noggrant och imiterades av nästan hela världen. Flera år tidigare hade Klemens von Metternich, den berömde österrikiske statsmannen, uttryckt det på följande pittoreska sätt: ”När Frankrike drabbas av en förkylning, nyser hela Europa”. Detta inflytande fortsatte på S:t Pius X:s tid.

I Frankrike under denna tid fanns det, även bland biskoparna, en stark tendens att acceptera separationen mellan kyrkan och staten, helt i linje med den franska revolutionens principer. S:t Pius X förberedde en bomb för att förgöra denna ståndpunkt. Det var hans encyklika, Vehementer Nos, där han gjorde upp med sekulariseringen i Frankrike, kompromisserna som föreslogs av den franska regeringen och det liberala prästerskapet och initierade ett regelrätt ideologiskt krig mot Frankrikes revolutionära regim. Denna bomb stoppade eller saktade ned revolutionens marsch i sin helhet under en längre tid i Frankrike.

Han riktade också ett viktigt slag mot den franska revolutionens ideal, när han tillkännagav den heliga Jeanne d’Arcs saligförklaring, något som starkt ogillades av revolutionen eftersom den heliga Jeanne d’Arc representerade det katolska Frankrike som drog sitt svärd för återinförandet av den legitima monarkin. Hon kämpade också för att bevara Frankrikes territoriella integritet. Tillkännagivandet av hennes saligförklaring väckte en väldig glädje bland det franska folket och stärkte avsevärt den katolska ultramontana saken.

Vikten av tidig kommunion för barnen

En annan stor sak som St. Pius X gjorde var att tillåta kommunion för barn vid sju års ålder samt uppmuntra till daglig kommunion. Jag menar att denna åtgärd, förutom alla de andliga fördelar vi känner till, gjorde det väldigt svårt för djävulen och hans kohorter att tillskansa sig makt över många själar.

Låt mig förklara. Före denna åtgärd av S:t Pius X fick katoliker sin första kommunion under den sena barndomen eller i tonåren efter att många dödssynder redan hade begåtts, vilket gav djävulen en särskild makt över dem. På grund av detta övergav många själar den katolska tron redan före sin första kommunion, vilket gjorde dem till ett lätt byte för djävulen och de hemliga sällskapen.

Om ett barn tvärtom får sin första kommunion under sin oskuldsfulla barndom och får möjlighet att ofta ta emot kommunionen, upprättar vår Herre sin särskilda makt över dessa själar och djävulens makt försvagas därmed. Även frimurarnas och de andra hemliga sällskapens makt över katoliker som blev medlemmar i dylika organisationer försvagades. Deras makt över dessa medlemmar kunde inte bli lika stark som den hade varit om de inte som barn hade fått sin första kommunion.

Jag betraktar denna åtgärd av S:t Pius X som en grundläggande orsak till frimureriets försvagade inflytande över sina medlemmar. Jag talar inte om dess kontroll över världshändelserna, där frimureriet växte sig starkare, utan snarare om dess kontroll över själarnas inre, som blev svagare.

En profet som avvisades

S:t Pius X var inte bara en god påve; han var ett helgon och en kontrarevolutionär. På sätt och vis var han också en profet. Han vädjade en sista gång till sin tids människor att härda ut och förhindra de straff som annars kunde drabba dem. Om världen inte ville höra hans vädjan, skulle det första världskriget komma som ett straff. Kardinal Merry del Val återger i sina memoarer att S:t Pius X förutspådde kriget som slutet på en era. Man kan se att det finns en koppling mellan S:t Pius X och Fátima. Eftersom hans pontifikat inte mottogs väl anlände kriget, och detta var en huvudsaklig orsak till kommunismens maktövertagande i Ryssland och spridningen därefter av dess irrläror över hela världen. Det ena är kopplat till det andra.

Tidskriften La Critique du Liberalisme publicerade en artikel om S:t Pius X:s död. Författaren förfäktar teorin att S:t Pius X mördades på order av frimurarna. Han skriver att S:t Pius X drabbades av en vanlig förkylning, men plötsligt och oförklarligt orsakade förkylningen hans död. En morgon när han vaknade kunde han inte längre prata, vilket inte var proportionellt till hans förkylning; han försökte skriva för att kommunicera något, men fann att han inte heller kunde göra detta. Kort därefter avled han.

Författaren berättar också om en ung, briljant sjöofficer i Preussen som blev jesuit. Efter sin prästvigning blev han sjukvårdare och blev tilldelad uppgiften att vårda den förkylde påven. Under påvens sista natt i livet vakade han över honom. Efter påvens död återvände han till Preussen, lämnade jesuitorden och återvände till en lysande karriär som sjöofficer. Under kriget var han kommendörkapten i ubåtsflottan. Författaren menar att S:t Pius X mördades på order av de tyska frimurarna och därför bör betraktas som martyr. Jag återger denna teori från artikeln här utan att själv ta ställning.

I sina memoarer återger kardinal Merry del Val att S:t Pius X förlorade förmågan att tala och skriva, och tillägger: ”Ingen kommer någonsin att veta vad som hände den natten.” Det är en gåtfull formulering.

År 1950 följde jag begravningsceremonierna för Marc Sangnier i fransk press. Sangnier hade varit ledare för Sillon-rörelsen som fördömdes av S:t Pius X i encyklikan Notre charge apostolique. Sangniers begravning blev en veritabel apoteos (grek. ἀποθέωσις, gudaförklaring). Hans kropp ställdes fram för allmän beskådan i Notre Dame, begravningskortegen följdes av medlemmar av den franska regeringen, senaten, representanthuset, diplomatkåren och många i den kyrkliga hierarkin. Allt genomfördes i en anda av protest mot S:t Pius X:s fördömande av modernismen.

Ett år senare blev S:t Pius X saligförklarad. Det blev inget firande i Frankrike, åtminstone inte på ett sätt som kunde mäta sig med Sangniers. Det visar hur S:t Pius X förkastades.

Trots detta hat lät den gudomliga Försynen S:t Pius X:s namn lysa på Kyrkans firmament för att skänka ljus under de mörka dagar som skulle komma efter honom. Han är som en himlakropp, liksom månen, som förlänger påvedömets glans mitt i det mörker som föll över Kyrkan efter hans död.

Vad bör vi be S:t Pius X om? Det finns så mycket att be om att det bästa rådet är att be om allt: de oväntade segrarna, uthållighet, gåvan att väcka fiendens raseri, skarpsinnighet och modet att gå en martyrdöd till mötes om så är nödvändigt.

Källa: Tradition in Action.

Skrivet av: Berndt David Assarsson | 17 augusti 2020

Ärkebiskop Viganò

Vigano

Ärkebiskop Viganò: Andra Vatikankonciliet markerade början på en falsk parallellkyrka

Förord av Steve Skojec, 10 juni 2020.

Jag känner mig nödgad att skriva ett förord till följande text, den senaste essän av ärkebiskop Carlo Maria Viganò, eftersom jag nyligen har anklagats för att vara motståndare till honom. Det stämmer inte, men missuppfattningen är en följd av offentliga kommentarer som jag har fällt som gjorde gällande att han nu uttalar sig så ofta att han har degraderat sig själv från profet till experttyckare och att han följaktligen har förlorat en del av sin auktoritet.

Jag tycker inte det är något fel med tyckande – jag själv skulle trots allt troligtvis betraktas som en del av samma åsisktskast. Men vad Viganò visade oss med det där första banbrytande vittnesbördet i augusti 2018 var något helt unikt: det osminkade perspektivet från en insider som förstod hur djupt korruptionen i Kyrkan verkligen nådde och som visste var alla kroppar låg begravna. Jag ogillade att se styrkan i hans vittnesmål urvattnas genom vad som verkade vara alltför frekventa kommentarer om olika och diverse ämnen, ofta med en politisk underton.

Och jag har blivit mycket cynisk när det gäller mängden ord som uttalas av de få prelater som är villiga att tala ut vad gäller vår kris utan motstycke. Brev, essäer och petitioner finns i överflöd, men ingenting förändras.

När jag i morse såg att Viganò hade offentliggjort ännu ett uttalande, bara några dagar efter sitt brev till president Trump, var min reaktion en slags road misstro. Bevisade han inte just min poäng?

Men sedan fick jag texten från Giuseppe Pellegrino, som översatte den för publicering på Marco Tosattis webbsajt. Jag fick den vänliga tillåtelsen att själv publicera den, så jag satte igång att läsa texten.

Och jag måste be om ursäkt, eftersom profeten Viganò är författare till detta dokument.

Detta kan vara det viktigaste han har skrivit. Det är svårt att jämföra med hans ursprungliga vittnesmål då det är så annorlunda. Vardera uppnår något helt unikt. Kanske är inget av dem viktigare än den andra, men båda är viktiga på olika sätt.

I dagens text ser vi det mest besinningsfulla, mest koncisa, mest rättframma erkännandet av vad det Andra Vatikankonciliet har åstadkommit som jag någonsin har läst från någon av det biskopliga ståndet. Traditionalister har ofta beklagat att även våra ”hjältar” inom kyrkan är koncilieapologeter, så gott som varenda en. Här, i en stillsam och noga genomtänkt text, förkastar Viganò detta och gör klart att vi alla måste göra samma sak för att kunna ta itu med det vi står inför:

”Vi når en punkt i våra liv när vi genom Försynens skickelse står inför ett avgörande val för Kyrkans framtid och för vår eviga frälsning. Jag talar om valet mellan att förstå den förvillelse som praktiskt taget alla av oss har råkat i, nästan alltid utan onda avsikter, och att vilja fortsätta att se bort eller rättfärdiga oss själva”.

Med blott 4000 ord går Viganòi genom ekumeniken, händelserna i Assisi, Pachamama, liturgin, Abu Dhabi-uttalandet, försöket att ändra läran om dödsstraffet, valet av Bergoglio som en triumf för revolutionen, det misslyckade dubia-försöket och t.o.m. den länge omstridda frågan om subsistit in!

I ett av de kraftfullaste styckena i texten spårar han ursprunget till de problem vi står inför tillbaka till själva konciliet:

”Och det förvånar att människor fortsätter att envisas med att inte vilja undersöka grundorsakerna till den nuvarande krisen och begränsar sig till att beklaga de nuvarande excesserna som om de inte var den logiska och oundvikliga konsekvensen av en plan som orkestrerades för decennier sedan. Om Pachamama kunde vördas i en kyrka, har vi Dignitatis Humanae att tacka för det. Om vi ​​har en liturgi som är präglad av protestantism och ibland t.o.m. hedendom, har vi Msgr Annibale Bugninis revolutionära livsverk och de efterkonciliära reformerna att tacka för det. Om Abu Dhabi-deklarationen undertecknades, har vi Nostra Aetate att tacka för det. Om vi har nått en punkt där beslut delegeras till biskopskonferenserna – t.o.m. i direkt strid med konkordatet, såsom skedde i Italien – har vi kollegialiteten och dess uppdaterade version synodaliteten att tacka för det. Tack vare synodaliteten stod vi plötsligt med Amoris Laetitia och försökte hitta ett sätt att förhindra det som var uppenbart för alla att bli tydligt: att detta dokument, utarbetat av ett imponerande organisationsmaskineri, var avsett att legitimera kommunion för de frånskilda och ”omgifta”, precis som Querida Amazonia kommer att användas för att legitimera kvinnliga präster (som i det senaste fallet med en ”biskopsvikarinna” i Freiburg) och avskaffandet av det heliga celibatet. Prelaterna som sände dubia till Franciskus uppvisade enligt min mening samma fromma troskyldighet: att tro att Bergoglio, ställd inför den förnuftigt framförda invändningen mot förvillelsen, skulle förstå och korrigera de heterodoxa punkterna och be om förlåtelse”.

Viganò tillstår, i klart och otvetydigt språk, hur ”förbryllande” det är att vi befinner oss i ett ”lopp mot avgrunden” där de på ”de högsta positionerna i Kyrkan” bär ansvaret för ”att stödja dessa antikristna ideologier”.

Detta är, tror jag, en historisk text. Jag hade känslan när jag läste den att detta kunde markera en vändpunkt – ett täckelsens avlägsnande. Vi vet alla – vi kan alla känna – att den för- och efterkonciliära versionen av katolicismen inte är samma religion. Snarare än att uppmana oss att försöka rationalisera och förlika dessa skillnader, ger Viganò oss tillåtelse att kalla en spade för en spade (betoning tillagd):

”Det är ingen tillfällighet: vad dessa män ostraffat hävdar, till skandal för de moderata, är vad katoliker också tror, nämligen att trots alla bemödanden med kontinuitetens hermeneutik, som eländigt led skeppsbrott vid dess första konfrontation med den nuvarande krisens verklighet, är det obestridligt att det från Vaticanum II och framåt byggts en parallellkyrka, överlagrad över och i diametral i motsatsställning till Kristi sanna Kyrka”.

Nedan följer Viganòs essä. Jag uttrycker min djupa tacksamhet till Marco Tosatti och Giuseppe Pellegrino som tillåtit oss återge den här, och till hans excellens för att ha modet och klarheten att skriva den. Må den öppna mångas ögon.

***

 

9 juni 2020

S:t Efraim syriern

Det var med stort intresse som jag läste Hans excellens Athanasius Schneiders essä med titeln There is no divine positive will or natural right to the diversity of religions publicerad på Life Site News den 1 juni och sedermera översatt till italienska av Chiesa e post concilio. Hans excellens’ studie sammanfattar, med den tydlighet som kännetecknar dem som talar i enlighet med Kristus, invändningarna mot den förmenta legitimiteten av utövandet av religionsfrihet såsom postulerat av det Andra Vatikankonciliet i strid mot den heliga Skrifts och Traditionens vittnesbörd, såväl som mot det katolska Läroämbetet, som är bådas trogna beskyddarinna.

Förtjänsten i Hans excellens’ artikel ligger först och främst i dess förståelse av det kausala sambandet mellan de principer som formuleras i eller antyds av Vaticanum II och deras logiska följdeffekter i de doktrinära, moraliska, liturgiska och disciplinära avvikelser som har uppstått och gradvis utvecklat sig fram till idag.

Det monstrum som frambragts i modernistiska kretsar kunde till en början ha varit vilseledande, men det har vuxit och stärkts, så att det idag visar sig för vad det verkligen är till sin subversiva och rebelliska natur. Den skapelse som koncipierades vid den tiden är alltid densamma, och det vore naivt att tro att dess perversa natur skulle kunna förändras. Försöken att korrigera de konciliära excesserna – genom att åberopa kontinuitetens hermeneutik – har visat sig fruktlösa: Naturam expellas furca, tamen usque recurret [Du må driva bort naturen med hötjuga; den återkommer likväl alltid skyndsamt] (Horatius, Epist. I,10,24). Abu Dhabi-deklarationen – och, som biskop Schneider med rätta noterar, dess första symptom i Assisis pantheon – ”koncipierades i det Andra Vatikankonciliets anda”, som Bergoglio så stolt bekräftar.

Denna ”konciliets anda” är det legitimitetscertifikat som innovatörerna bemöter sina kritiker med, utan att inse att det är just genom att bekänna detta arv som det felaktiga i inte endast de nuvarande deklarationerna bekräftas, utan även i den kätterska matris som förment rättfärdigar dem. En närmare granskning av Kyrkans historia visar att inget koncilium någonsin har framställt sig som något historiskt annorlunda än något annat koncilium: det var aldrig något tal om ”Nicaeakonciliets anda” eller ”Ferrara-Florenskonciliets anda”, än mindre ”Trientkonciliets anda”, liksom vi aldrig har haft någon ”efterkonciliär” era efter Fjärde Laterankonciliet eller Första Vatikankonciliet.

Anledningen är uppenbar: Dessa koncilier utgör alla, utan undantag, den heliga modern Kyrkans samstämmiga röst och just därför vår Herres Jesu Kristi röst. Det är signifikant att de som upprätthåller nymodigheterna i Vaticanum II också följer den kätterska lära som sätter det Gamla Testamentets Gud i motsats till det Nya Testamentets Gud, som om det kunde finnas någon motsättning mellan de gudomliga personerna i den allraheligaste Treenigheten. Uppenbarligen fungerar denna motsättning, som är nästan gnostisk eller kabbalistisk, som en legitimering av ett nytt subjekt som är avsiktligt annorlunda än och i opposition till den Katolska Kyrkan. Doktrinär villfarelse är nästan alltid ett tecken på någon form av trinitariskt kätteri, och således är det genom att återvända till en proklamation av treenighetsläran som lärorna som motsätter sig den kan besegras: ut in confessione veræ sempiternæque Deitatis, et in personis proprietas, et in essentia unitas, et in majestate adoretur æqualitas: Så att i bekännelsen av den sanna och eviga Gudomen tillbedes i personerna skiljaktigheten, i väsendet enheten och i Majestätet likheten.

Biskop Schneider citerar flera kanoniska föreskrifter från de ekumeniska koncilierna som, enligt hans mening, uttrycker läror som idag är svåra att acceptera, som t.ex. kravet att särskilja judar genom deras klädsel eller förbudet mot att kristna arbetar som tjänstefolk hos muslimer och judar. Bland dessa exempel finns också det av konciliet i Florens deklarerade kravet på traditio instrumentorum, som senare korrigerades av Pius XII:s apostoliska konstitution Sacramentum Ordinis. Biskop Athanasius kommenterar: ”Man kan med rätta hoppas och tro att en framtida påve eller ett ekumeniskt koncilium kommer att korrigera det felaktiga uttalandet” av Vaticanum II. Detta tycks mig vara ett argument som, även om det framförs med de bästa avsikter, slår undan fötterna på det katolska lärosystemet. Om vi ​​faktiskt hävdar att det kan finnas magisteriala akter som på grund av en förändrad sensibilitet kan göras till föremål för upphävande, modifiering eller förändrad tolkning med tiden, fördöms vi oundvikligen av Lamentabili sane exitu [S:t Pius X, 1907], och vi rättfärdigar i slutändan dem som nyligen, just på denna felaktiga grund, förklarade att dödsstraffet ”inte går att förlika med evangelierna” och följaktligen ändrade i den Katolska Kyrkans katekes. Och enligt samma princip skulle vi på sätt och vis kunna hävda att den salige Pius IX:s ord i Quanta Cura på något sätt korrigerades av Vaticanum II, precis som Hans excellens hoppas skulle kunna ske med Dignitatis Humanae. Bland de exempel han pekar på är inget av dem i sig själv allvarligt felaktigt eller kätterskt: Det faktum att konciliet i Florens förklarade att traditio instrumentorum var nödvändigt för de sakramentala vigningarnas giltighet komprometterade inte på något sätt prästämbetet i Kyrkan genom att få Henne att prästviga ogiltigt. Inte heller tycks det mig att man kan hävda att denna aspekt, hur viktig den än är, ledde till doktrinär villolära bland de troende, något som istället har inträffat endast i och med det senaste konciliet. När olika heresier under historiens gång spred sig, ingrep Kyrkan alltid omedelbart för att fördöma dem, såsom var fallet med Pistoiasynoden 1786, som i mångt och mycket föregrep Vaticanum II, särskilt där den avskaffande kommunionen utanför mässan, införde folkspråket och avskaffade läsandet av kanonbönerna submissa voce; men än mer när den skapade teorier om grunden för biskoplig kollegialitet och reducerade påvens överhöghet till en blott ministeriell funktion. När vi åter läser synodens dokument häpnar vi över de bokstavliga formuleringar av samma villomeningar som vi senare finner i utökad form i det koncilium som leddes av Johannes XXIII och Paulus VI. Å andra sidan, precis som sanningen kommer från Gud, så närs villomeningar av och hämtar näring från fienden, som hatar Kristi Kyrka och hennes hjärta: den heliga mässan och den heliga Eukaristin.

Vi når en punkt i våra liv när vi genom Försynens skickelse står inför ett avgörande val för Kyrkans framtid och för vår eviga frälsning. Jag talar om valet mellan att förstå den förvillelse som praktiskt taget alla av oss har råkat i, nästan alltid utan onda avsikter, och att vilja fortsätta att se bort eller rättfärdiga oss själva.

Vi har också begått misstaget, bland många, att betrakta våra meningsmotståndare som människor som trots olikheten i idéer och tro ändå motiveras av goda avsikter och som skulle vara villiga att korrigera sina förvillelser om de kunde öppna sig för vår tro. Tillsammans med många konciliefäder betraktade vi ekumeniken som en process, en inbjudan som kallar dissidenter till Kristi enda Kyrka, avgudadyrkare och hedningar till den ende sanne Guden och det judiska folket till den utlovade Messias. Men från det ögonblick som den utarbetades i de konciliära kommissionerna gestaltades ekumeniken på ett sätt som stod i direkt motsättning till den lära som tidigare hade uttryckts av läroämbetet.

Vi har trott att vissa excesser endast var överdrifter hos dem som lät sig svepas med i entusiasm för allt som är nytt; vi trodde uppriktigt att åsynen av Johannes Paulus II omgiven av besvärjare och helbrägdagörare, buddistiska munkar, imamer, rabbiner, protestantiska pastorer och andra kättare var ett bevis på Kyrkans förmåga att föra människor tillsammans för att be Gud om fred, medan denna handlings auktoritativa exempel innebar inledningen på en förvänd följd av panteon som var mer eller mindre officiella, så att vi till slut tvangs åse biskopar bärande det orena belätet Pachamama på sina axlar, skändligen maskerat med förevändningen att det rörde sig om en representation av heligt moderskap.

Men om en bildstod av en infernalisk gudom kunde komma in i Peterskyrkan, så är det en del av ett crescendo som den andra sidan förutsåg redan från början. Många praktiserande katoliker, och kanske också en majoritet av det katolska prästerskapet, är idag övertygade om att den katolska tron inte längre är nödvändig för den eviga frälsningen; de tror att den ende och treenige Guden som uppenbarats för våra fäder är densamma som Mohammeds gud. Redan för tjugo år sedan hörde vi detta upprepas från predikstolar och biskopliga cathedrae, men på senare tid har vi hört detta bekräftas med emfas även från den högsta Tronen.

Vi vet mycket väl att de progressiva och modernisterna genom att åberopa Skriftstället Littera enim occidit, spiritus autem vivificat [Bokstaven dödar, men Anden gör levande, 2 Kor 3:6], visste hur de listigt skulle dölja tvetydiga uttryck i koncilietexterna, som vid den tiden tycktes ofarliga för de flesta, men vars subversiva kraft nu avslöjas. Det är denna metod som används i termen subsistit in: En halvsanning uttrycks, inte så mycket för att undvika att samtalspartnern förolämpas (förutsatt att det är tillåtet att förtiga Guds sanning av respekt för Hans skapade varelser), utan för att uppsåtligt kunna utnyttja halv-osanningen, vilken omedelbart hade skingrats om hela sanningen hade proklamerats. Således specificerar inte ”Ecclesia Christi subsistit in Ecclesia Catholica” identiteten för de två, utan den enas subsistens i den andra och för konsekvensens skull även i andra kyrkor: här öppnas för interkonfessionella celebrationer, ekumeniska böner och det oundvikliga slutet för varje behov av Kyrkan i frälsningsordningen, i Hennes unika och missionsinriktade natur.

Vissa kommer kanske ihåg att de första ekumeniska sammankomsterna hölls med schismatikerna i öst och med stor försiktighet med andra protestantiska sekter. Förutom Tyskland, Holland och Schweiz välkomnade i början inte de traditionellt katolska länderna blandcelebrationer med protestantiska pastorer och katolska präster tillsammans. Jag minns att det vid den tiden talades om att stryka den näst sista doxologin från Veni Creator Spiritus för att inte förnärma de ortodoxa, vilka inte accepterar filioque. Idag hör vi koranens suror reciteras från predikstolarna i våra kyrkor, vi ser en avgudabild av trä vördas av ordenssystrar och ordensbröder, vi hör biskopar inte vilja kännas vid vad som fram tills igår för oss tycktes vara de mest plausibla ursäkterna till så många ytterligheter. Vad världen önskar, pådrivet av frimureriet och dess infernaliska tentakler, är att skapa en universell religion som är humanistisk och ekumenisk, från vilken den nitälskande Gud [2 Mos 20:5] vi tillber är bannlyst. Och om detta är vad världen önskar, är varje steg i samma riktning av Kyrkan ett olyckligt val som kommer att slå tillbaka på dem som tror att de kan gäcka Gud. Förhoppningarna om Babels torn kan inte återupplivas av en globalistisk plan som har som sitt mål att upplösa den Katolska Kyrkan för att ersätta henne med ett förbund av avgudadyrkare och kättare, förenade genom ekologism och universellt brödraskap. Det kan inte finnas något brödraskap utom i Kristus, och endast i Kristus: qui non est mecum, contra me est. [Den som inte är med mig är emot mig.]

Det är förbryllande att så få människor är medvetna om detta lopp mot avgrunden och att få inser vilket ansvar de som befinner sig högst i Kyrkan har för att stödja dessa antikristna ideologier, som om Kyrkans ledarskap vill garantera åt sigen plats och roll i den politiska korrekthetens kör. Och det förvånar att människor fortsätter att envisas med att inte vilja undersöka grundorsakerna till den nuvarande krisen och begränsar sig till att beklaga de nuvarande excesserna som om de inte var den logiska och oundvikliga konsekvensen av en plan som orkestrerades för decennier sedan. Om Pachamama kunde vördas i en kyrka, har vi Dignitatis Humanae att tacka för det. Om vi ​​har en liturgi som är präglad av protestantism och ibland t.o.m. hedendom, har vi Msgr Annibale Bugninis revolutionära livsverk och de efterkonciliära reformerna att tacka för det. Om Abu Dhabi-deklarationen undertecknades, har vi Nostra Aetate att tacka för det. Om vi har nått en punkt där beslut delegeras till biskopskonferenserna – t.o.m. i direkt strid med konkordatet, såsom skedde i Italien – har vi kollegialiteten och dess uppdaterade version synodaliteten att tacka för det. Tack vare synodaliteten stod vi plötsligt med Amoris Laetitia och försökte hitta ett sätt att förhindra det som var uppenbart för alla att bli tydligt: att detta dokument, utarbetat av ett imponerande organisationsmaskineri, var avsett att legitimera kommunion för de frånskilda och ”omgifta”, precis som Querida Amazonia kommer att användas för att legitimera kvinnliga präster (som i det senaste fallet med en ”biskopsvikarinna” i Freiburg) och avskaffandet av det heliga celibatet. Prelaterna som sände dubia till Franciskus uppvisade enligt min mening samma fromma troskyldighet: att tro att Bergoglio, ställd inför den förnuftigt framförda invändningen mot förvillelsen, skulle förstå och korrigera de heterodoxa punkterna och be om förlåtelse.

Konciliet användes för att legitimera de mest abnorma doktrinära avvikelser, de mest vågade liturgiska innovationer och de mest skrupelfria missbruk, allt medan auktoriteten förblev tyst. Detta koncilium var så upphöjt att det framställdes som den enda legitima referenspunkten för katoliker, präster och biskopar och användes för att dölja och ringakta de doktriner som Kyrkan alltid auktoritativt har lärt och för att förbjuda den hävdvunna liturgi som i årtusenden hade gett näring åt tron hos en oavbruten kedja av troende, martyrer och helgon.  Detta koncilium har bland annat visat sig vara det enda som har orsakat så många tolkningsproblem och så många motsägelser med avseende på vad läroämbetet tidigare har sagt, samtidigt som det inte finns något annat koncilium – från Jerusalem till Första Vatikankonciliet – som inte fullständigt harmoniserar med läroämbetet i dess helhet eller som är i behov av så mycket tolkning.

Jag bekänner med frid i sinnet och utan polemik: Jag var en av de många människor som, trots många brydsamheter och farhågor som idag har visat sig helt berättigade, litade på hierarkins auktoritet med ovillkorlig lydnad. I själva verket tror jag att många, jag själv inräknad, i början inte övervägde möjligheten att det skulle kunna föreligga en konflikt mellan lydnaden mot ett hierarkins påbud och troheten till Kyrkan själv. Vad som har gjort denna onaturliga, ja, jag skulle till och med säga perversa, åtskillnad mellan hierarkin och Kyrkan, mellan lydnad och trohet påtaglig, är helt klart detta senaste pontifikat.

I Tårarnas sal i anslutning till det Sixtinska kapellet, medan Msgr Guido Marini förberedde den vita rochetten, mozettan och stolan för den ”nyvalde” påvens första framträdande, utbrast Bergoglio: ”Sono finite le carnevalate!” [Karnevalerna är över!] och vägrade föraktfullt de värdighetstecken som alla påvar fram till dess ödmjukt hade accepterat som de utmärkande plaggen för Kristi ställföreträdare. Men dessa ord innehöll sanningen, även om den uttalades omedvetet: den 13 mars föll maskerna från konspiratörernas ansikten, som äntligen var befriade från Benedictus XVI:s obehagliga närvaro och skamlöst stolta över att till sist ha lyckats promovera en kardinal som förkroppsligade deras ideal, deras sätt att revolutionera Kyrkan för att göra läran formbar, moralen anpassningsbar, liturgin lättförvanskad och disciplinen umbärlig. Och allt detta betraktades av konspirationens huvudpersoner själva som den logiska konsekvensen och uppenbara tillämpningen av Andra Vatikankonciliet, som enligt dem hade försvagats av den kritik som Benedictus XVI uttryckt. Hans pontifikats största förbrytelse hade varit hans generösa tillåtelse av firandet av den vördade tridentinska liturgin, vars legitimitet slutligen erkändes, vilket motbevisade femtio år av dess illegitima ostracering. Det är ingen slump att Bergoglios anhängare är samma människor som betraktar konciliet som den första händelsen i en ny kyrka, som efterträdde en gammal religion med en gammal liturgi.

Det är ingen tillfällighet: vad dessa män ostraffat hävdar, till skandal för de moderata, är vad katoliker också tror, nämligen att trots alla bemödanden med kontinuitetens hermeneutik, som eländigt led skeppsbrott vid dess första konfrontation med den nuvarande krisens verklighet, är det obestridligt att det från Vaticanum II och framåt byggts en parallellkyrka, överlagrad över och i diametral i motsatsställning till Kristi sanna Kyrka. Denna parallellkyrka skymde gradvis den gudomliga institution som grundades av vår Herre för att ersätta den med en falsk entitet, motsvarande den önskade universella religionen som först koncipierades av frimureriet. Uttryck som ny humanism, universell förbrödring och människans värdighet är den filantropiska humanismens paroller, som förnekar den sanne Guden, som förfäktar horisontell solidaritet med vaga spirituella termer och ekumenisk irenik som Kyrkan otvetydigt fördömer. ”Nam et loquela tua manifestum te facit [ty äfven ditt uttal röjer dig]” (Matt 26:73): detta ständigt återkommande, till och med tvångsmässiga användande av samma vokabulär som fienden, avslöjar anslutningen till den ideologi han inspirerar, samtidigt som det systematiska övergivandet av Kyrkans tydliga, otvetydiga och kristallklara språk bekräftar strävan att frigöra sig inte bara från den katolska formen, utan även från dess substans.

Det som vi i åratal har hört utsägas från den högsta tronen, vagt och utan tydliga konnotationer, finner vi av det nuvarande pontifikatets anhängare förfinat till ett verkligt och egentligt manifest: demokratiseringen av Kyrkan, inte längre genom den kollegialitet som uppfanns av Vaticanum II, utan genom den synodala väg som initierades av familjesynoden; raserandet av prästerskapet genom dess försvagning genom undantag från det kyrkliga celibatet samt införandet av kvinnor med kvasiprästerliga uppgifter; den tysta förskjutningen av ekumenik riktad mot separerade bröder till en form av pan-ekumenik som reducerar sanningen om den ende treenige Guden till samma nivå som avgudadyrkan och de mest infernaliska vidskepelser; godtagandet av en interreligiös dialog som förutsätter religiös relativism och bortser från missionsbefallningen; påvedömets avmytologisering bedriven av Bergoglio som temat för hans pontifikat; den gradvisa legitimeringen av allt som är politiskt korrekt: genusteori, sodomi, homosexuella äktenskap, malthusianska läror, ekologism, massinvandringsideologi… Om vi inte inser att roten till dessa avarter står att finna i de principer som fastlades av konciliet, kommer det att vara omöjligt att hitta något botemedel: om vår diagnos, trots alla bevis, vidhåller att utesluta den ursprungliga patologin, kan vi inte föreskriva någon lämplig behandling.

Denna process av intellektuell ärlighet kräver en stor ödmjukhet, först och främst för att erkänna att vi i årtionden har letts på villovägar i god tro av folk i auktoritetsposition som inte har vetat hur de ska vaka över och skydda Kristi flock: somliga för husfridens skull, somliga p.g.a. för många åtaganden, somliga av bekvämlighet, och somliga slutligen mot bättre vetande eller t.o.m. i ont uppsåt. Dessa senare som har förrått Kyrkan måste identifieras, isoleras, uppmanas till bot och bättring och, om de inte omvänder sig, förvisas från den heliga inhägnaden. På så sätt handlar en sann herde som i hjärtat värnar om fårens bästa och som ger sitt liv för dem; vi har haft och har fortfarande alltför många legoknektar, för vilka samtycke från Kristi fiender är viktigare än trohet till Hans brud.

Liksom jag ärligt och med frid i sinnet följde tvivelaktiga order för sextio år sedan i tron att de representerade Kyrkans kärleksfulla röst, erkänner jag med samma frid i sinnet och ärlighet att jag blev förd bakom ljuset. Att vara konsekvent idag genom att framhärda i förvillelsen skulle innebära ett erbarmligt val och skulle göra mig till en medbrottsling i detta bedrägeri. Att göra anspråk på omdömesgill klarhet från början vore inte ärligt: vi visste alla att konciliet mer eller mindre skulle innebära en revolution, men vi kunde inte ha föreställt oss att det skulle visa sig vara så förödande, även för dessas arbete som borde ha förhindrat det. Och även om vi fram till Benedictus XVI kunde inbilla oss att det Andra Vatikankonciliets coup d’état (som kardinal Suenens kallade ”Kyrkans år 1789”) hade mattats av, har även de mest troskyldiga bland oss de senaste åren förstått att tystnad av fruktan för att orsaka en schism, försöken att tillrättalägga påvliga dokument i en katolsk bemärkelse för att avhjälpa deras avsiktliga tvetydighet, de vädjanden och dubia riktade till Franciskus, som förblivit vältaligt obesvarade, alla är en bekräftelse på den situation av utomordentligt allvarlig apostasi som de högsta nivåerna i hierarkin hemfallit åt, medan det kristna folket och prästerskapet känner sig hopplöst övergivna, och att dessa av biskoparna betraktas med nästintill irritation.

Abu Dhabi-deklarationen utgör ett ideologiskt manifest för en idé om fred och samarbete mellan religioner som möjligen skulle kunna tolereras om det kom från hedningar som saknar trons ljus och den kristna kärlekens eld. Men den som av nåd är ett Guds barn i kraft av det heliga dopet borde förfäras av tanken på det hädiska försöket att bygga en nutida version av Babels torn för att föra samman Kristi enda sanna Kyrka, arvinge till löftena som gjordes till det utvalda folket, med dem som förnekar Messias och med dem som betraktar själva idén om en treenig Gud som blasfemisk. Guds kärlek känner inga gränser och tolererar inga kompromisser, annars är det helt enkelt inte den kärlek utan vilken det inte är möjligt att stanna kvar i Honom: qui manet in caritate, in Deo manet, et Deus in eo [den, som förblifver i kärlek, han förblifver i Gud och Gud i honom] (1 Joh 4:16). Det spelar föga roll huruvida det rör sig om en deklaration eller ett magisterialt dokument: vi vet mycket väl att de subversiva innovatörernas förslagenhet spelar spel med sådan advokatyr för att sprida förvillelse. Och vi vet alla mycket väl att syftet med dessa ekumeniska och interreligiösa initiativ inte är att omvända dem som befinner sig långt borta från Kristi enda Kyrka, utan att leda bort och fördärva dem som fortfarande håller fast vid den katolska tron, få dem att tro att det är önskvärt att ha en stor universell religion som förenar de tre stora abrahamitiska religionerna ”i ett enda hus”: detta är frimurarplanens triumf som förberedelse på Antikrists rike! Huruvida detta förverkligas genom en dogmatisk bulla, en deklaration eller en intervju med Scalfari i La Repubblica har föga betydelse, eftersom Bergoglios anhängare väntar på hans ord som en signal på vilken de kommer svara med en rad initiativ som redan har förberetts och organiserats en längre tid. Och om Bergoglio inte följer de direktiv han har erhållit, står legioner av teologer och präster redo att beklaga ”påven Franciskus’ isolering” som en premiss för hans avgång (jag tänker t.ex. på Massimo Faggioli i en av hans senaste artiklar). Å andra sidan skulle det inte vara första gången de utnyttjar påven när han spelar med i deras planer och gör sig av med honom eller angriper honom så fort han inte gör det.

Förra söndagen firade Kyrkan Trefaldighetssöndagen, och i breviariet påbjuds vi att läsa Symbolum Athanasianum, numera avskaffad i den konciliära liturgin och reducerad till endast två läsningar redan i 1962 års liturgireform. De första orden i detta numera försvunna Symbolum förblir inristade med gyllene bokstäver: Quicumque vult salvus esse, ante omnia opus est ut teneat Catholicam fidem; quam nisi quisque integram inviolatamque servaverit, absque dubio in aeternum peribit – Var och en, som vill bliva salig, måste först av allt hava den katolska tron. Men den, som icke bevarar den oförändrad och oförfalskad, går med säkerhet evigt förlorad.

+ Carlo Maria Viganò

Källa: OnePeterFive

Skrivet av: Berndt David Assarsson | 05 juli 2020

S:t Maria Goretti

st__maria_goretti_icon_by_theophilia_dan3uzc-fullview

S:t Maria Goretti – 6 juli

Å heliga Maria Goretti som, stärkt av Kristi nåd inte tvekade redan vid 11-års åldern att utgjuta ditt blod och offra livet själv för att försvara din jungfruliga renhet, se med nåd på den olyckliga mänskligheten som gått vilse på vägen till den eviga frälsningen. Lär oss alla, särskilt ungdomarna, att ha modet och fermiteten att fly från allt som sårar Herren eller fläckar våra själar med synd, till Jesu kärlek. Skänk oss Herrens seger över frestelsen, tröst i livets sorg och nåd, och må vi en dag få fröjdas och skåda himlens oförgängliga härlighet med dig. Amen.

Källa: Vatican News

Skrivet av: Berndt David Assarsson | 24 juni 2020

S:t Johannes Döparen

Johannes2

St: Johannes Döparen – 24 juni

Helige Johannes, Herrens store förelöpare, hur underbart är icke ditt kall, ditt liv och din död! En himmelens furste förkunnar i Herrens helgedom din ankomst och giver dig ditt namn; han förutsäger, att du allt ifrån moderlivet skall uppfyllas med den Helige Ande och i Elias’ kraft och ande gå före Herren för att bereda hans väg. Med under och tecken blev din födelse bebådad, med glädje och fruktan firad. Ehuru oskyldig och helig, gjorde du sträng bot och tillbragte ditt liv under bön och försakelse o öknens enslighet ända till den dag, då du skulle visa dig för Israel. När den tiden kommit, trädde du fram för folket och predikade med eldig nit botens dop till syndernas förlåtelse. Du ropade med heligt allvar: Gören bot, ty himmelriket är nära! Varje dal skall fyllas, varje berg skall sänkas; det krokiga skall rätas, och det ojämna skall varda slät väg; och allt kött skall se Guds frälsning.
Det var du, store helige Johannes, som döpte Jesus från Nasaret. Du såg himmelen öppen; du såg den Helige Ande i en duvas gestalt komma ned över Guds Son och hörde den himmelske Faderns röst: Denne är min älskade Son, i vilken jag har mitt välbehag. Så uppenbarades för dig den heliga Treenigheten, kristendomens största hemlighet. Du vittnade om Jesus inför de skriftlärdes sändebud, du vittnade om honom inför hela folket; och han åter vittnade om dig. Han vitnade om ditt stränga, botfärdiga liv, om din höga värdighet: Du var en profet, ja mer än en profet, du var Herrens ängel, som skulle bereda hans väg. Du icke blott bebådade honom, som komma skulle, du såg honom, pekade på honom och sade: Se Guds lamm, som borttager världens synder.
Inför höga och låga förkunnade du Messias; höga och låga manade du att göra bot och bereda vägen för hans ankomst. Såsom fordom profeten trädde inför konung David och sade: Du är den mannen, du är brottslingen, så trädde du inför den vällustige tyrannen, och fängelse och en våldsam död blev din lön.
Store helige Johannes, profet, apostel och martyr, bed för mig, att jag med ord och gärning må vittna om Kristus, såsom du gjort. Bed för mig, att jag genom ett oskyldigt och botfärdigt liv må vinna livets krona. Amen.
F. Bed för oss, helige Johannes Döparen,
Sv. Att vi må värdiga varda Kristi löften.

Kyrkobön: O Gud, som gjort denna dag till en högtid för oss genom den helige Johannes’ födelse, giv ditt folk den andliga glädjens nåd och vänd alla dina trognas sinnen till den eviga salighetens väg. Genom Kristus, vår Herre. Amen.

Källa: Oremus, tredje upplagan.

Skrivet av: Berndt David Assarsson | 19 juni 2020

Jesu heliga Hjärtas Fest

Sacred-Heart-of-Jesus
Jesu heliga Hjärtas Fest – 19 juni

Avbön
Mildaste Jesus, vars kärlek till oss människor blivit vedergälld med så mycken likgiltighet, förakt och otacksamhet, vi knäböja här inför ditt altare. Genom en särskild vilja vi gottgöra den syndiga kallsinnighet och de förolämpningar, som människor från alla håll tillfoga ditt kärleksfulla hjärta.
Vi äro medvetna om att även vi gjort oss skyldiga till sådana förolämpningar. Vi ångra det uppriktigt och djupt och bönfalla dig framförallt om barmhärtighet för oss själva. Vi äro redo att genom frivillig bot och genom denna offentliga försoningsakt göra avbön för våra egna synder. Men vi göra det även för dem som avvikit från frälsningens väg, antingen de framhärda i sin otro och vägra att erkänna dig som sin herde och ledare, eller de missakta sina doplöften och neka att taga på sig dina buds milda ok.
Se, vi föresätta oss i dag att söka sona alla dessa synder. Vi äro fast beslutna att göra allt för att gottgöra dem, i synnerhet för all den lättsinnighet och tygellöshet i leverne och sedvänjor som dragit så många olyckliga själar i fördärvet, – för allt missbrukande av dina sön- och helgdagar, – för alla smädelser mot dig och dina helgon, – för alla förnärmelser mot din ståthållare på jorden och mot det prästerliga ståndet, – för allt vanhelgande av den gudomliga kärlekens Sakrament genom vanvördnad eller fruktansvärda helgerån, – och slutligen för alla uppenbara förbrytelser av de folk som motsätta sig din Kyrkas rättigheter och läromyndighet.
Vi önska, att vi med vårt eget blod kunde sona alla dessa förolämpningar. Men därtill oförmögna, frambära vi åt dig, till försoning för alla kränkningar av din gudomliga ära, det tillfyllestgörelsens offer som du en gång på korset framburit åt din himmelske Fader och alltjämt dagligen frambär på våra altaren. Med detta offer förena vi även din jungfruliga moders, alla helgons och alla kristtrognas avbön och bot. Vi lova av hela vårt hjärta att till gottgörelse för de synder som vi och andra begått samt för all likgiltighet mot din stora kärlek, ära dig genom orubblig tro, genom renhet i handel och vandel och genom fullkomlig trohet mot Evangeliets lag, främst mot budet om kärleken, allt i den mån vi förmå genom din nåd. Sammaledes lova vi att framgent efter våra krafter göra allt för att förhindra förolämpningar mot dig, samt att söka föra så många människor som möjligt till att följa dig.
Vi bedja dig, mildaste Jesus, att du genom den heliga Jungfru Marias förbön, tillika med hennes gottgörelse värdes mottaga även denna vår avbön och uppriktiga vilja att tillfyllestgöra som vi av hjärtats djup bjuda dig. Förläna oss nåden att med trohet och hängivenhet uthärda i din tjänst, till dess vi alla en gång få komma hem till ljusets boning, där du med Fadern och den Helige Ande lever och regerar, Gud från evighet till evighet. Amen.

Hjärta2 (2)

Hyllningsbön
Mildaste Jesus, människosläktets Frälsare, vänd dina nåderika blickar till oss som här i all ödmjukhet knäböja inför ditt altare. Dina äro vi och dina vilja vi vara. För att allt fastare knyta det band som förenar oss med dig, helga vi oss i dag var för sig av fri vilja åt ditt heliga hjärta. Huru många människor hava aldrig känt dig, huru många hava överträtt dina bud och försmått dig! Hav förbarmande med dem, milde Jesus, och för dem alla med mäktig hand till ditt heliga hjärta. Härska, o Herre, såsom konung, icke blott över de troende som aldrig avlägsnat sig från dig, utan även över de förlorade barn som övergivit dig. Giv att de snart må återvända till fäderneshuset för att icke gå under av elände och hunger. Härska såsom konung även över dem som följa falska läror eller genom tvister skilt sig från din Kyrka. Återför dem till sanningens hamn och till trons enhet, att det snart må vara en hjord och en herde. Härska såsom konung även över dem som framhärda i muhammedanismens och hedendomens mörker, och för dem nådigt från mörkret till ljuset och till Guds rike. Vänd slutligen dina ögon i misskund till det släkte som en gång varit ditt utvalda folk, och giv att det blod som de nedkallat över sig, måtte i stället varda dem ett pånyttfödelsens bad till liv och frälsning. Förläna, o Herre, frihet, trygghet och helighet åt din Kyrka, lugn och ordning åt alla folk. Giv att från världens ena ände till dess andra denna röst må återljuda: Lovat vare det gudomliga hjärtat som bragt oss frälsning. Det vare pris och ära i all evighet. Amen.

Källa: Oremus, svensk katolsk bönbok. Tredje upplagan.

Skrivet av: Berndt David Assarsson | 15 juni 2020

Om att motstå frestelsen att ändra Fader vår

Sermon-Mount-Jesus-Mormon

Om att motstå frestelsen att ändra Fader vår

Av: Diakon Nick Donnelly

En kättersk anda tränger in i Kyrkan när människan gör sig själv till måttstock för Guds ord snarare än att låta Guds ord utgöra måttstocken för människans tankar. Denna övermodiga omkastning är definitionen av modernism. Påven S:t Pius X identifierade vad som är kärnan i denna modernistiska mentalitet gentemot den heliga Skrift, ’en filosofi vars ursprung går tillbaka till förnekandet av Gud och till ett rättesnöre som består av dem själva’. (Pascendi dominici gregis, 34.)

En av de bättre delarna av det andra Vatikankonciliet påminner om att den autentiska tolkningen av Guds ord är helt beroende av att man håller sig till den trefaldiga föreningen av helig Tradition, helig Skrift och Läroämbetet, vilka ’är så sammanlänkade att den ena inte kan stå utan de andra’ (Dei verbum, 10). Varje tolkning som bortser från denna trefaldiga förening genom t.ex. betoning av en del och uteslutning eller t.o.m. motsägelse av de två andra är omedelbart misstänkt som sprungen ur en kättersk anda. Med detta i åtanke ska jag undersöka Franciskus’ förändring av Fader vår.

Franciskus förändrar Fader vår

Både den franska och italienska biskopskonferensen har ändrat den sjätte petitionen i Fader vår, uppmuntrade av nuvarande pontifikat. Franciskus förklarade i en intervju år 2017 varför han stödjer en ändring av ’inled oss icke i frestelse’:

Det är ingen bra översättning. Jag är den som faller. Men det är inte Gud som driver mig i frestelse för att se hur jag faller. Nej, en far gör inte så. En far hjälper oss upp omedelbart. Den ende om inleder oss i frestelse är Satan. Det är Satans jobb. Fransmännen har reviderat bönen till ’låt mig inte falla i frestelse’ eftersom det är jag som faller, det är inte Han som kastar mig in i frestelse (Catholic Herald 8 december 2017).

Dessutom utvecklade Franciskus i maj 2019 under sin katekesundervisning om Fader vår sitt påstående att ’inled oss icke i frestelse’ är ’litet skakig’ som översättning:

Vi måste utesluta Gud som källan till frestelserna som hindrar mänskligheten i hennes resa som om Gud själv är på jakt och sätter snaror och fällor för sina barn. Kristna har inget att göra med en avundsjuk Gud som konkurrerar med mänskligheten eller som njuter av att pröva den. Detta är bilden av många hedniska gudomar… Under de värsta stunderna i livet, de mest outhärdliga, de mest bedrövliga, vakar Gud med oss, kämpar Gud med oss, Han är alltid nära. Varför? Därför att han är en far (CNS 1 maj 2019).

En månad senare följde de italienska biskoparna de franska biskoparnas exempel och ändrade den sjätte petitionen till ’överlämna oss icke i frestelse’. [Italienska: Från non ci indurre in tentazione till non abbandonarci alla tentazione. Franska från Ne nous soumets pas à la tentation till Ne nous laisse pas entrer en tentation]

Det bör noteras att Franciskus inte ger en exegetisk eller lingvistisk grund för sitt påstående att ’inled oss icke i frestelse’ inte är en bra översättning; han hänvisar varken till kyrkofäderna som skrev om Herrens bön eller föregående påvars undervisning. Istället tycks Franciskus enbart förlita sig på sin egen idiosynkratiska ‘misericordia’-förståelse av Gud. Franciskus hävdar att Gud inte har något att göra med Satans frestelse av människan och att Guds enda roll i frestelsen är att ge faderligt bistånd för att hjälpa oss att återhämta oss när vi har gett efter och syndat. Han tycks också utgå ifrån att Satan är en självständig och oberoende aktör som frestare. Men stämmer Franciskus’ antaganden om Guds icke-roll i frestelsen och Satans fria tyglar som frestare överens med Helig Skrift, helig Tradition och Läroämbetet?

Den Heliga Skrift, helig Tradition och frestelse

Den Heliga Skrift är tydlig med att Gud inte är den som frestar eftersom Hans gudomliga egenskaper helt och hållet utesluter ondska, i synnerhet Hans absoluta fullkomlighet (Matt 5:48), absoluta sanningsenlighet (Heb 6:18) och absoluta helighet (Jes 6:3). Som den hel. Jakob uttrycker det, ”Ingen som blir frestad ska säga: ‘Det är Gud som frestar mig.’ Gud frestas inte av det onda och frestar inte heller någon” (Jak 1:13). Vi kan förstå utifrån detta att det är väsentligt att inte underskatta Guds totala avsky mot synden – det är inte främst en fars kärlek som gör det omöjligt för Gud att fresta oss, utan snarare hans totala hat mot synden.

Med detta sagt insisterar sekulära professorer i klassiska språk som Dame Mary Beard på att den mest riktiga översättningen av den sjätte petitionen i Fader vår förblir den heliga Traditionens inled oss icke i frestelse (Lifesite News 13 juni 2019). Det paradoxala i en absolut fullkomlig, sanningsenlig och helig Gud som inleder oss i frestelse för oss till det mystiska i Hans förhållande till Satan och demonerna – skapelser som är fullkomligt onda – och skapade varelser med en benägenhet för onda handlingar – människan.

Den heliga Skrift är tydlig med att Gud inte ger Satan handlingsfrihet som frestare. I motsats till gnosticismen förstår kristendomen att djävulen inte är en oberoende dualistisk princip i skapelsen, utan förblir en skapelse vars tillvaro upprätthålls av Gud och innesluts i Guds frälsningsplan som utspelar sig i världshistorien och i varje individs historia.

Till detta förklarar S:t Cyprianus att inled oss icke i frestelse betyder ’att motståndaren inte kan göra någonting mot oss om inte Gud tillåter det i förväg’ (Om Herrens bön, 25). Även om S:t Cyprianus kunde ha illustrerat denna poäng med Job som exempel, söker han förklara att ’makt ges den onde i proportion med våra synder’ genom att citera Guds svar på kung Salomos svåra synder, ’Herren uppeggade Satan mot Salomon’ (1 Kon 11:14). Guds rättvisa, allmakt och försyn är villkoren inom vilka djävulen handlar och det är därför helt fel att antyda att ’Satans jobb’ som frestare är frikopplat från Gud.

Den Heliga Skrift är också tydlig med att Gud inte bara uppvisar en fars omtanke om den syndiga människan som faller för frestelsen. S:t Cyprianus konstaterar att Gud tillåter frestelse i två syften, ’till straff när vi syndar och till ära när vi består prövningen’.

Frestelse som straff

Karikatyren av Gud som endast en omtänksam fader bortser från Skriftens välgörande visdom om Guds straff för obotfärdiga syndare. Gud vill varje människas frälsning, men utdömer medicinsk och tuktande bestraffning åt dem som förkastar Hans vilja. Inte bara bestraffar Gud härdade, habituella syndare med tilltagande depraverade konsekvenser av deras synder (Rom 1:24-32), Han straffar dem också genom att låta dem sjunka ner i en moralisk och andlig blindhet för den dödliga faran i deras obotfärdiga syndande (Ef 4:8). Båda straffen innefattar att man ger efter för en nedåtgående spiral av förnedrande frestelser från djävulen och från en själv, vilket Gud tillåter av respekt för den fria viljan hos både demoner och människor. Dessa straff är inte uttryck för hämndlystnad, utan för Guds fullständiga avsky för synden och respekt för den fria viljan som Han har skänkt. Ja, Gud är en omtänksam fader för dem som är villiga att omvända sig, Han skänker dem de barmhärtiga nådegåvorna för insikt i den egna synden, ånger och omvändelse; men för dem som trotsigt håller fast vid sina synder är Han en obeveklig, oblidkelig domare, vilket helveteselden är ett uttryck för.

Frestelse som ära när vi består prövning

Vid första anblicken framstår S:t Cyprianus’ påstående att Gud tillåter frestelse ’till ära när vi består prövningen’ som gåtfullt och bakvänt genom att associera omedelbar fara för synd med ära.  Men det finns ingen aspekt av den mänskliga existensen som inte påverkas av vår Herres mandomsanammelse och påskmysterium – Kristi ärorika seger över Satan på korset omvandlar frestelserna för dem som genom ödmjukhet och lydnad helgas på den smala vägen till kristen fullkomlighet. Liksom Fadern och den Helige Ande ville att Sonen skulle förhärligas genom sin seger över djävulens frestelser, vill Gud att vi helgas genom att vi med Hans nåd består prövningen av vår tro och moraliska konformitet med Hans bud. Helgonens liv vittnar om det underbara faktum att frestelser utgör möjligheter att växa i tron.

Fader Matthias Scheeben ville förmedla något av det underbara i när Gud vänder den syndiga människans erfarenhet av ”fullständiga eländighet” till härlighet:

Gud tillåter helvetet att rasa, tillåter det att utveckla sin fulla styrka, för att sedan riva ner dess verk desto mer ärorikt, för att fira en än större seger över det, för att slå segern ur dess grepp och göra dess nederlag desto mer skamligt just i det ögonblick då det tror att det allena är i besittning av slagfältet. Således besegrade Gud helvetet första gången när Han tillät det att genomborra Hans Smorde med sin udd; det förlorade udden och sjönk maktlöst ner vid fötterna på Honom som det dristade sig att försöka förgöra (The Mysteries of Christianity, s.309-310).

Läroämbetet om frestelser

Den tridentinska katekesen beskriver Guds tillåtande roll i frestelser långt tydligare än den nutida katolska katekesen. Trientkonciliet förklarar uttryckligen varför vi ber ’inled oss icke i frestelse’:

…vi sägs inledas i frestelse av Honom som, även om Han inte själv frestar oss eller medverkar i att fresta oss, ändock kan sägas inleda i frestelse då Han inte förhindrar att vi frestas eller att vi faller för frestelse när Han kan förhindra dessa saker… Ibland faller vi emellertid och lämnas övergivna genom Guds rättvisa och mystiska dom som straff för våra synder.

Därmed upprepar Trientkonciliet den hel. Pauli och S:t Cyprianus’ förståelse av Guds tillåtande av frestelsen som straff. Trientkonciliet underströk också det andra inslaget av S:t Cyprianus’ insikt i Guds dubbla syfte för frestelse – vår helgelse och ära:

Frestelse lär oss också att känna oss själva, det vill säga vår egen svaghet, och att ödmjuka oss själva under Guds mäktiga hand; och genom att kämpa manligt väntar vi oss att få mottaga en krona vars ära aldrig bleknar.

Den nuvarande katekesen, som saknar Trientkatekesens tydlighet, nämner inte att Gud tillåter frestelse till straff eller ära, men hänvisar till den hel. Paulus som beskriver hur Gud tillåter frestelse till en gräns och jämte frestelsen ger en utväg ur denna (1 Kor 10:13). Till skillnad från Franciskus bekräftar alltså katekesen i viss mån Guds roll i frestelser. Den delar emellertid Franciskus’ iver att distansera Gud från frestelser och därmed bagatellisera Hans rättvisa, allmakt och försyn. I själva verket bereder katekesen den exegetiska marken, separerad från Traditionen och tidigare magistral undervisning, för Franciskus’ innovationer:

Att översätta den grekiska termen med ett enda ord är svårt: den betyder ”låt oss inte råka i”,”låt oss inte duka under för frestelsen”. ”Gud kan inte frestas av det onda, och själv frestar han ingen” (Jak 1:13), han vill tvärtom befria oss ur frestelsen. Vi ber honom att inte låta oss slå in på den väg som leder till synd (Katekesen, 2846).

Den nya franska tolkningen av den sjätte petitionen – ’låt mig inte falla i frestelse’ – samt den nya italienska tolkningen – ’överlämna oss icke i frestelse’ – är väldigt nära katekesens tolkning genom att avvika från den Heliga Skrifts och den heliga Traditionens fullhet.

Vad menar vi när vi ber ’inled oss icke i frestelse’?

Om vi nu godtar Skriftens, Traditionens och Läroämbetets bestämda undervisning att Gud tillåter frestelse till straff eller förhärligelse, vilken är då den tidlösa förståelsen av vad vi ber om i den sjätte petitionen? Med hänvisning till Jobs konstaterande att människans hela liv på jorden är en prövning (Job 7:1), säger Origenes att vi inte ber om att skonas från frestelser, vilket skulle vara omöjligt, ”utan att vi inte ska falla när vi utsätts för prövning” (Om bönen, 9). Som den hel. Paulus förklarar, ”Gud är trofast och skall icke låta eder frestas öfver edra krafter, utan med frestelsen äfven göra utgången sådan, att I kunnen uthärda henne” (1 Kor 10:13). Vår Herres sjätte petition visar oss att det är absolut nödvändigt att vi ber om Guds hjälp för att inte bli frestade utöver vår styrka, för att vi ska kunna urskilja ”utvägarna” Han förser oss med tillsammans med varje frestelse Han tillåter och för att vi ska kunna uthärda frestelsens smärta när det kommer som straff eller medel till vinnande av ära när vi prövas.

Påven Benediktus XVI komponerade en parafras angående avsikten med den sjätte petitionen som var trogen Skrift och Tradition:

När vi ber detta, säger vi till Gud: ’Jag vet att jag behöver prövningar så att min natur kan renas. När du bestämmer dig för att sända mig dessa prövningar, när du ger det onda visst manöverutrymme, som du gjorde med Job, kom ihåg att min styrka bara räcker till en viss gräns. Överskatta inte min kapacitet. Ställ inte för vida gränser inom vilka jag kan frestas och var nära mig med din skyddande hand när det blir för mycket för mig’ (Jesus of Nazareth. Vol. 1, s. 163).

Konfronteras vi med en neo-marcionism?

Genom att begränsa Guds roll i frestelser till faderns bekymrade omsorg – en omsorg exemplifierad i hans favoritliknelse i NT om den förlorade sonen – förnekar Franciskus den mer komplexa beskrivningen av Guds roll i att tillåta frestelser som uppenbaras i det Gamla Testamentets böcker såsom Första Konungaboken och Jobs bok. Genom att bortse från hela Skriftens kanon i denna fråga riskerar han att falla i marcionismens fälla genom sina försök att rättfärdiga revideringar av den sjätte petitionen.

Kättaren Marcions föreställning om Gud fokuserade enbart på det Nya Testamentet på bekostnad av det Gamla Testamentet och skapade en falsk åtskillnad mellan det Gamla Testamentets fullkomligt rättvise och helige Gud och det Nya Testamentets barmhärtige och kärleksfulle Gud. Dessutom ledde den marcionska preferensen för bibelställen som endast skildrade en barmhärtig Gud till att dessa även förvrängde det Nya Testamentet. Som Origenes förklarade i sin kommentar till Fader vår med hänvisning till Rom 1:22-27:

Vi bör konfrontera dem som vill dela gudomen, som betraktar vår Herres gode Fader som åtskild från lagens Gud. Prövar inte den gode Guden dem som försummar bönen? Överlämnar inte Herrens Fader dem som på något sätt har syndat till deras hjärtans orena begär, så att de kan vanära sina kroppar med varandra? (Om bönen, 12).

Origenes varnade för att de som besväras av skriftställen som skildrar rättvisans och helighetens Gud och Hans aktiva roll i frestelser och straff ’skapade sig en annan gud skild från Den som skapade himmel och jord’ (Ibid., 13).

Den nuvarande nytolkningen av den sjätte petitionen illustrerar faran i att bortse från den visdom som bevaras genom den heliga Traditionen. Att göra så avslöjar en modernistisk mentalitet som påven S:t Pius X varnade för:

När man hör dem tala om sina arbeten om de heliga skrifterna, i vilka de förment har kunnat upptäcka så mycket som är felaktigt, skulle man kunna tro att ingen före dem någonsin ens kastat en blick på Skriftens sidor, men sanningen är den att en stor mängd kyrkolärare, oändligt överlägsna dem i genialitet, i lärdom, i helighet, har granskat de heliga Skrifterna på alla sätt och vis, och långt ifrån att finna brister i dem, mer och mer har tackat Gud ju djupare de har trängt in i dem för att Han så värdigats tala till människorna (Pascendi dominici gregis, 34).

Källa: Rorate Caeli

Nick Donnelly är katolsk diakon i Lancasters stift, England. Han kan följas på: @ProtecttheFaith

Skrivet av: Berndt David Assarsson | 12 juni 2020

S:t Eskil, biskop och martyr

eskil

S:t Eskil, biskop och martyr – 12 juni

Anglosaxisk missionär. Södermanlands apostel och förste biskop. Martyr omkr. 1080. Begraven i Eskilstuna.

Kyrkobön. O Gud, efter vars vilja din helige biskop Eskil för trons utbredande har ljutit martyrdöden, förläna, vi bedja dig, att alla de, som åkalla hans förböns hjälp, må erfara dess hälsosamma verkan. Genom Kristus, vår Herre. Amen.

Källa: Oremus, svensk katolsk bönbok. Tredje upplagan.

Skrivet av: Berndt David Assarsson | 01 juni 2020

Jesu heliga och kungliga hjärta

Juni månad är av tradition tillägnad Jesu heliga hjärta. Här följer en äldre artikel från Signum om Jesu Kristi heliga och kungliga hjärta.

Royal Heart

Kristus vår konung

Av G. M. Kuipers

Då vår gudomlige Frälsare stod inför den romerske landshövdingen, Pontius Pilatus, sporde denne: ”Är du en konung?” Och Jesus svarade med heligt lugn och eftertryck: ”Ja, jag är en konung”. Få, men allvarliga ord! Jesus Kristus är konung. Hans rike är visserligen icke av denna värld, men väl i denna värld. Jesus Kristus är själarnas herre. Han är människornas konung ifrån all evighet i sin egenskap av Gud och Skapare. Han är deras konung även i sin egenskap av Frälsare. Han lösköpte dem ”icke med guld eller silver” såsom den heliga Petrus säger, ”utan med sitt eget dyrbara blod”. Liksom det var kärleken, som bevekte Gud att utgiva sin enfödde Son, så är det även genom kärleken som Kristus vill härska över sitt folk, sedan det blivit återlöst ur syndens bojor och från evig undergång. Denna kärlek visade oss vår Frälsare på det tydligaste i sitt bittra lidande och sin kvalfyllda död. ”Ingen har större kärlek än den, som giver sitt liv för sina vänner.” Men tyvärr, människornas själviskhet, deras jordiska sinnelag gjorde, att de snart glömde Jesu oändliga kärlek – och på bekostnad av Hans eviga, konungsliga rättigheter upphöjde sig de skapade varelserna själva på skaparens tron. Därför utropade redan Sankt Franciskus: ”Kärleken älskas icke”. Av samma skäl höra vi Frälsaren klaga för sitt hel. hjärtas lärjunge, den hel. Margareta Maria, att hans kärlek icke finner genkärlek i människornas hjärtan. Att åter upptända denna genkärlek i de kristnas hjärtan, det är det egentliga målet för Jesu hjärta-andakten.

Men Jesus Kristus är icke blott den enskilde kristnes konung, Han är ock staternas och hemmens konung. Även över dem har Han i sin egenskap av Skapare och Frälsare konungsliga rättigheter; även över dem vill Han härska genom sin gudomliga kärlek.

Genom vår tids otro och vantro har Kristus fördrivits ur det offentliga livet och ur familjelivet. För Honom, för hans kors, för hans bild finnes där icke längre någon plats. Detta är ett hån, en skymf mot Frälsaren, som måste gottgöras. Därför måste alla sanna kristna arbeta och nitälska för det ädla verk, som fått namnet: lntronisationen av Jesu allraheligaste hjärta, i hemmen.”

Vari består då detta verk? Helt enkelt häruti, att man erkänner och hyllar Jesu hel. hjärta såsom konung i familjens lilla krets, och till tecken på detta erkännande och denna hyllning ställer Jesu hjärtas staty eller bild på hedersplatsen i hemmet, varefter familjen genom en bestämd bön inviger sig åt detta gudomliga hjärta. Det är självklart, att denna yttre högtidlighet måste ledsagas av en uppriktig önskan, att Jesu kärleksfulla konungadöme må utsträcka sig över hela familjens liv. Alla förhållanden makarna emellan liksom även förhållandet mellan föräldrarna och barnen böra allt mer genomträngas av en sann, kristlig anda. Denna ande predikar för makarna den äktenskapliga renheten, ömsesidiga aktning och kärlek, inbördes tillgivenhet och den obrottsliga trohet; för föräldrarna vaksam omsorg om och uppoffrande kärlek till sina barn och för dessa vördnad och lydnad gentemot föräldrarnas myndighet, emedan de äro för dem i Guds ställe. Endast på så sätt, säger Hans Helighet Påven, besannas, att, medan Jesu hjärtas bild upphöjes på hedersplatsen, Kristus, vår Herre, sannskyldigt härskar i de kristnas hem.

Huru enkel, men på samma gång huru välsignelserik för familjen är icke Intronisationen, eller denna hyllning av Jesu heliga hjärta. Sade icke vår Frälsare själv till den hel. Margareta Maria: ”Jag skall välsigna de hem, där mitt hjärtas bild uppställes och äras”? Således icke blott där hans bild uppställes, utan där den äras. Hans Helighet Påven Benedikt XV lovordar och anbefaller på det eftertryckligaste detta arbete i en skrivelse till Pater Mathéo, som planlade och verkställde detsamma.

”Intet”, så skriver Hans Helighet, ”kan vara nyttigare för vår tid än Edert företag. Det är i våra dagar allt för mångas önskan och strävan att i det privata såväl som i det offentliga livet, fördärva de kristliga seder, som kyrkan frambragt och odlar, – och återföra samhället till hedningarnas ödesdigra levnadssätt, genom att så småningom utplåna alla spår av kristlig vishet och dygd. Gud give, att detta allt ville misslyckas. Familjen är utsatt för den onde fiendens häftigaste angrepp. Ty eftersom samhället består av familjer och dessa bilda dess själva grundval, inse de mycket väl, att samhällets undergång måste bliva följden om de först lyckats fördärva familjelivet. Det är därför de förneka giftermålets oupplöslighet genom att stadfästa lagen om skilsmässa; – genom att tvinga ungdomen att övervara den religionslösa undervisningen, som ofta är religionsfientlig, förlama de därtill i en sak av största vikt föräldrarnas inflytande på barnen. Genom att på ett skändligt sätt tillfredsställa sina lustar och överträda naturens lagar, stänga de på ett gudlöst sätt det mänskliga släktets källa och befläcka genom den största sedeslöshet det äktenskapliga livets helighet. Det är därför med rätta, älskade son, som Ni behjärtar det mänskliga samhällets intressen och framför allt ivrar för att uppväcka och in gjuta den kristliga andan i familjelivet, dit införande Jesu Kristi kärlek som en härskarinna. Genom detta handlingssätt stöder Ni Eder på Jesu Kristi löfte: ’Jag skall välsigna de hem, där mitt hjärtas bild utställes och äras’.”

Intronisationen är det praktiska verkställandet av andakten till Jesu heliga hjärta i familjen, – den är ett lämpligt medel till familjelivets och genom familjen till samhällets helgelse, – den är en hyllning av upprättelse med avseende på Herrens konungsliga rättigheter, som överallt försmädas och därför är den även det sociala räddningsmedlet i den svåra kris, världen nu har att genomkämpa. Vårt samhällsliv ligger som förlamat, därför att det har bortvänt sig från Gud, dess ursprung och mål och dess enda räddning ligger i denna lösen: ”tillbaka till Kristus”.

För att nå detta mål, är Intronisationen kanske det förträffligaste medel. Den nöjer sig likväl icke med att blott för några ögonblick proklamera Jesu hjärtas konungadöme, den nöjer sig ej heller med en ”ytlig religiositet som lätt rör ömma och vekliga själar, – en fromhet, som väl frammanar tårar, men i själva verket lämnar fel och laster oberörda”, o nej, väl förstådd och övad måste denna gärning bliva ett med vårt liv och Jesu Kristi inflytande måste göra sig gällande till och med i familjelivets minsta detaljer. Men eftersom familjen, enigt Hans Helighet Påvens, ord, är källan till det mänskliga släktet och liksom samhällets grundval och frö, så försäkrar den oss på så sätt om byggnadens bestånd.

Vem inser icke efter allt detta, att Intronisationen genom att helga familjens liv samtidigt styrker den enskilde och närer samhället genom kunskapen om och kärleken till Jesus Kristus: ”Oportet eum regnare”, Kristus måste härska. Med detta valspråk för ögonen är hela planen till detta kärlekens korståg uppgjord. Oportet, Kristus måste härska. Han måste bliva känd i sina rättigheter, begrundad i sitt evangelium, åtlydd i sina lagar, förhärligad i sitt lidande, älskad i sin kärlek. Världen kan icke leva utan Kristus. Liksom den förlorade sonen, har hon uppfordrat sin frihet, hon ville icke att Kristus skulle härska över henne, – hon vände ryggen åt honom, tyvärr till sin egen skada och förspillde sina rikaste skatter, sina bästa krafter till dess hungersnöden uppenbarade sig.

Ja, världen förgås av hunger, därför att hon har lämnat sin Faders hus och bord. Se där, vårt nutida samhälles bild, i sanning en bedrövlig bild. O måtte det på denna sin dag erkänna, vad som länder till dess frid.

Och då Jesus fick se staden, grät han över den. ”Jerusalem, Jerusalem … huru ofta har jag icke velat församla dina barn liksom en höna församlar sina kycklingar under vingarna, men du har icke velat”. Jesus gråter även över vårt samhälle, ”han ömkar sig över folket”. Han vill icke åtnjuta sin härlighet i himmelen utan oss och därför kommer han och upprepar för oss genom den hel. Margaretas mun detta härliga, kraftiga ord, som redan i tjugu århundraden genljuder från det blodbestänkta korset och från tabernaklet: ”Se här det hjärta, som så mycket har älskat människorna … skänk mig din genkärlek … jag vill härska genom min kärlek.”

”Jag vill uppstå och återvända till min fader”, detta beslut allena kan rädda världen.

Må vi därför åt Kristus, folkens, evigheternas konung, inrymma en hedersplats i vårt hem och i detta i den framställning, som på det fullkomligaste sätt uttrycker hans kärlek, i bilden av hans av kärlek brinnande hjärta.

*

Hur firas Intronisationens högtidlighet? Se här huru Pater Mathéo, högtidlighetens upphovsman predikar den. Först och främst tillråder han, att på Intronisationsdagen en hel. mässa frambäres för den familj, som står i begrepp att högtidligt inviga sig åt Jesu hel. hjärta. Sammaledes anmodar han familjens medlemmar, att anamma den hel. Kommunionen för att erhålla Jesu hjärtas triumf och bjuda detsamma upprättelse och gottgörelse. Man bör även se till att familjens alla medlemmar äro närvarande och bör man för högtidligheten välja en dag av särskild betydelse (en märkesdag) t. ex. faderns eller moderns födelsedag,

När då högtidlighetens stora ögonblick är inne, församla sig alla familjens medlemmar i bostadens förnämsta rum, ty där bör konungen hava sitt säte. Sedan välsignar prästen statyn eller bilden. Efter denna välsignelse läsa alla närvarande trosbekännelsen för att på så sätt högt vittna om sin tro, varefter prästen i ett kort tal påminner familjens medlemmar om de plikter, de hava att uppfylla mot Jesu hel. hjärta, vars konungadöme de stå i begrepp att högtidligt erkänna samt hänvisar dem till Jesu löfte: ”Jag skall välsigna de hem, där bilden av mitt hjärta uppställes och äras”.

Sedan läser prästen invigningsbönen åt Jesu hel. hjärta, varpå följer ett ”Fader vår” och ett ”Hell dig, Maria” för de avlidna och frånvarande. Prästen, ställer därefter statyn på den med blommor smyckade hedersplatsen och slutligen läsa alla närvarande en särskild bön, som slutar med orden: ”Älskat, välsignat och förhärligat vare för alltid i detta hem, Jesu triumferande hjärta. Tillkomme oss ditt rike. Amen.”

Högtidligheten slutar med bönen: ”Hell dig o drottning” till ära av Marias obefläckade hjärta och fyra bönesuckar till: – Jesu hel. hjärta, Marias obefläckade hjärta, den hel. Josef och den hel. Margareta Maria Alacoque.

Må även i vårt fädernesland Jesu hjärta-hyllningen snart komma till sin rätt! Måtte den åstadkomma: den härliga välsignelse, som Jesu hel. hjärta i sin oändliga barmhärtighet har utlovat: den kristliga andans upplivande. Må den hel. familjen i Nasaret vara vår förebild, där Jesus Kristus var medelpunkten, om vilken ängeln hade sagt till Maria: ”Herren Gud skall giva honom hans fader Davids tron och på hans rike skall ingen ände vara.”

Skrivet av: Berndt David Assarsson | 18 maj 2020

S:t Erik, Sveriges skyddshelgon

King-Erik-during-Mass-1-1
S:t Erik, konung och martyr. Sveriges skyddshelgon. † 1160 i Uppsala

Hell dig, helige Erik! Vi hälsa dig med förtroende som vårt skyddshelgon. Vi fira med glädje ditt minne, ty du är vår mäktige förespråkare vid Guds tron. Född till glans och ära var du Herrens ödmjuke tjänare; rättvisans höge väktare och värn, skipade du oväldigt lag och rätt och upprätthöll med stark arm de visa lagar du stiftat för att befordra dina undersåtars timliga och eviga välfärd. Bed för oss vid Guds tron, att rätt och frihet, ordning och trygghet må råda i det land, över vilket du fordom härskat. Bed för oss, att de, vilka äro kallade att styra riket, må göra det med vishet och kraft, till den Högstes ära och vårt bästa, ihågkommande att de en gång inför konungarnas Konung måste avlägga räkenskap för sin förvaltning. Bed för oss, att vi må ära överheten och lyda dess lagar, vetande att varje rättmätig överhet är av Gud, och att den, som motsätter sig överheten, motsätter sig Gud. Bed för oss, att de mäktiga i landet icke missbruka sin makt till de svagas förtryck; att de, som arbeta i sitt anletes svett, icke i bitterhet och hätskhet uppresa sig mot dem, som skaffa tillfälle till arbetet och underhåll. Bed för oss, att välviljans och endräktens band måtte förena oss alla till fäderneslandets bästa och Guds förhärligande. Amen.

Hell dig, helige Erik, mönster av kristlig fullkomlighet! Du kan nu med aposteln tillropa oss från himmelens höjd: Varen mina efterföljare, såsom och jag var Kristi efterföljare. Genom ditt äkta kristliga liv, genom att troget hålla Kristi lag och vår heliga moderns, Katolska kyrkans bud, var du ett lysande föredöme för ditt folk. Ivern för Herrens hus förtärde dig. Du reste tempel ut gruset, du grundade nya kyrkor. Väpnad med trons sköld drog du ut mot Herrens fiender och tände i hednavärldens natt Kristi strålande ljus, villig att offra liv och gods för att utbreda Herrens rike. I sanning, du levde av tron, och tron var verksam i dig. Bed för oss, dina skyddslingar, att vi såsom vår största skatt må bevara och försvara den tro, för vilken du levde och stred; bed för oss, att vi genom äkta katolskt liv må göra den aktad och älskad, så att vårt ljus lyser för människorna, och de, som hava god vilja, må prisa Fadern, som är i himmelen, och med glädje återvända till den ena, heliga, katolska och apostoliska Kyrkan. Amen.

Hell dig, helige Erik, Kristi ärorike martyr! Efter ett liv, helgat genom tro och kärlek, genom stränghet mot dig själv och godhet mot alla, efter ett liv, besjälat av nitälskan för den Högstes ära och själarnas frälsning, kom det ögonblick, då du skulle utbyta jordens spira mot himmelens krona. Det var den dag, på vilken den heliga Kyrkan firar Kristi himmelsfärd. Dina fiender nalkades. Du låg på knä i helgedomen för att med det Nya förbundets offer lägga ditt liv som offer på Herrens altare. Fienderna kommo, och du dog som martyr för din heliga tro. Du kunde säga med psalmisten: Jag älskade rättfärdighet och hatade orättfärdighet. Du blev ett offer för orättvis förföljelse. Du föll i striden, men gick som segrare över till ett bättre land för att taga o besittning det rike, som Herren tillrett dig från världens grundläggning. Nu är du, helige konung och martyr, krönt med ära och härlighet; nu lever du hos härlighetens Konung ett liv av oändlig sällhet; nu härskar du med Kristus och hans helgon i himmelen. Men även på jorden lever ditt minne i välsignelse. Vi älska ditt namn; vi hålla dina reliker i ära; vi vörda och åkalla dig som vårt lands skyddshelgon. Se nådigt till oss, dina barn, och upphör icke att bedja för vårt fädernesland och alla dess barn. Bed särskilt för oss, som här äro församlade, att vi efter ett heligt liv och en salig död må vinna det eviga livets krona. Amen.

F. Dyrbar är i Herrens ögon,
Sv. Hans heliga död.
F. Bed för oss, helige Erik.
Sv. Att vi må värdiga varda Kristi löften.

Låtom oss bedja. O Gud, du som förlänat den helige Erik, din konung och martyr, segerpalmen och det himmelska rikets härlighet, giv oss nådigt genom hans förtjänster och förbön, att vi må övervinna alla hinder och lyckligt uppnå härlighetens krona i himmelen. Genom Kristus, vår Herre. Amen.

Källa: Oremus, svensk katolsk bönbok, tredje upplagan.

Skrivet av: Berndt David Assarsson | 19 januari 2020

S:t Knut, S:t Henrik – 19 januari

S:t Knut, konung och martyr

S:t Knut har slutfört Danmarks kristnande. † 1086, begraven i Odense.

Kyrkobön. O Gud, du, som till din Kyrkas förhärligande har värdigats utmärka den salige konung Knut med martyrpalmen och med härliga underverk, förläna nådeligen, att, såsom han var Kristi efterföljare uti dennes lidande, även vi måtte träda i Kristi fotspår, och så varda värdiga att ingå i den eviga saligheten. Genom samme Kristus, vår Herre. Amen.

S:t Henrik, biskop och martyr

S:t Henrik var biskop av Uppsala och följde med S:t Erik på dennes korståg till Finland. Därefter biskop av Åbo. Martyr i Finland på 1150-talet.

Kyrkobön. Allsmäktige, evige Gud, som givit din helige martyr och biskop Henrik  martyrdödens härliga segerkrona, giv, att även vi genom hans dygder och förbön må varda delaktiga av din nåd och härlighet. Genom Kristus, vår Herre. Amen.

(Källa: Oremus, tredje upplagan).

Older Posts »

Kategorier