Tolv skäl att inte föredra novus ordo – ett svar till Fader Longenecker
Av: Peter Kwasniewski
Fader Longenecker har skrivit en del bra böcker och artiklar. För flera år sedan läste jag hans bok om S:t Benedikt av Nursia och S:ta Thérèse av Lisieux med behållning, och hans senaste bok om de tre vise männens historicitet är intressant.
När det kommer till liturgiska frågor tycks dock fader Longenecker ta sig vatten över huvudet. Varje påstående som han framför i sin artikel ”Twelve Things I Like about the Novus Ordo Mass” kan och har motbevisats i den rikliga litteraturen i ämnet, som han verkar vara ovetande om. Faktum är att artikeln avslöjar minimal kunskap om den liturgiska reformens historia, process och innehåll (som t.ex. finns väl dokumenterade i Annibale Bugninis biografi) och om den traditionella mässans kontrasterande rikedom.
Låt oss gå igenom Fr. Longeneckers tolv påståenden (i fetstil).
1. Den är lättillgänglig. Att ha liturgin på folkspråket gör att den blir förstådd av folket. Hur kan det vara något dåligt?
Det är karakteristiskt för den liturgiska rörelsens rationalism (baserad på dess förelöpare i upplysningstiden) att prioritera verbal förståelse över en mer syntetisk [i betydelsen sammansatt, sammanfattande] och holistisk förståelse av trons mysterium, som talar till samtliga sinnen och till hjärtat såväl som till intellektet. Det latinska språket, som brukades av Västkyrkan i över 1500 år, försänker mässdeltagarna i en numinös och sakral atmosfär som inbjuder till kontemplation och tillbedjan.
Med lättbegriplighet som mål slätade reformatorerna dessutom ut mycket av innehållet i mässan för att det inte skulle vara ”för svårt”. Vilket är det höga pris vi betalar för novus ordo-mässans alltför uppenbara ”lättillgänglighet”? Ytlighet och leda! Den är så tillgänglig att den inte klarar ”att fängsla”, som P.G. Wodehouse skulle säga. Det är därför vi har en ny självhjälpsgenre om hur man undviker att bli uttråkad av mässan och olika vurmiga rörelser såsom LifeTeen för att pumpa liv i novus ordo. I motsats till detta är den traditionella latinska mässan hisnande, monumental och sublim och utmanar mässdeltagaren på ett sätt som passar för hennes rationella värdighet och övernaturliga bestämmelse och öppnar för en oändlig mängd nya upptäckter i de gamla bönerna och åtbörderna.
Slutligen är ingen läskunnig person oförmögen att använda ett missale, där alla antifoner, böner och läsningar finns i översättning till folkspråket – men utan varje försök till en ”officiell” översättning av de antika latinska texterna som är ”omöjliga” att översätta, så att man undviker de olösliga striderna om vilken ”stil” och vilket ”register” av folkspråket som bör användas i liturgin. Mässans viktigaste böner är fasta och upprepas från vecka till vecka, så det är inte svårt att följa dem, vilket man kan se på de unga pojkar och flickor som gör det under den traditionella latinska mässan.
2. Den är flexibel. Vi ska ära latinet som vår Kyrkas språk och det är en lätt sak att föra in lite eller mycket latin i novus ordo-mässan. Den är också musikaliskt flexibel. Du behöver inte använda Häagen Dazs, hootenanny och mjukrock. Lär dig gregorianik och polyfoni. Det passar.
Tanken att liturgin borde vara en fråga om att ”välja och vraka” bland flera alternativ är främmande för den historiska utvecklingen av kristen liturgi i öst och väst, som alltid har gått mot större tydlighet, konsekvens och stabilitet i liturgiska texter, sånger och ceremonier. En liturgi är en ritualhandling där aktörerna förlorar sin idiosynkratiska individualitet och antar en persona som anstår de mysterier som iscensätts. Prästerskapet skall inte uppfattas som de som styr och färgar förehavandet, utan som förvaltare av en skatt som de tar emot och ödmjukt ställer inför folket; folket, å sin sida, finner det lättare att be när liturgin inte är ett rörligt föremål, utan en sakral rutin man gång på gång kan träda in i. Denna den goda liturgins inneboende egenskap är avsiktligt frånvarande i novus ordo.
Hur, rent konkret, yttrar sig denna flexibilitet? Vi kan välja romersk kanon, det som definierar den romerska riten, eller en eukaristisk bön efter mönstret av en pseudo-anafora skriven av pseudo-Hippolytus och färdigskriven på en servett i Trastevere. Vi kan få den sång som växte fram under tusen år jämte riten eller någon sentimental pianomelodi komponerad av en f.d. jesuit. Vi kan ha mässan firad vänd mot öst i enlighet med apostolisk tradition (såsom Sankt Basilius den store och andra vittnar om) eller kan vi pröva lyckan med det nya maneret med ”sluten cirkel” kring versus populum. Vi kan låta människorna ställa sig i kö för kommunion i handen likt kunder, som köar för en bussbiljett, och sprida Kristi lekamen hit och dit eller lägga vår Herre på de troendes tunga medan de ligger på knä i tillbedjan. Allt detta är härlig flexibilitet! Djävulen fröjdas över detta då det vanligen blir till hans fördel.
Sådan flexibilitet har också förstört, i alla avseenden, skillnaderna mellan en missa lecta (lågmässa), en missa cantata (högmässa/sjungen mässa), och en missa solemnis (levitmässa). I praktiken får man vanligtvis en bisarr blandning av höga och låga element utan skönjbar ordning eller hierarki.
Jag diskuterar de andliga farorna med denna flexibilitet i ett föredrag kallat ”Liturgical Obedience, the Imitation of Christ, and the Seductions of Autonomy” (fullständig inspelning här, några utdrag här).
3. Den är lätt att förflytta. Hur mycket vi än älskar vacker arkitektur, musik, mässkrudar och orglar, så finns det omständigheter då mässan firas på ett fält, ett sjukhus, ett slagfält, i ett plåtskjul eller på ett missionsfält, på en bergstopp eller en strand. Novus ordo-mässans enkelhet betyder att den lättare kan firas i sådana situationer.
Detta är förmodligen det mest ohållbara av de tolv skälen med tanke på att tusentals av de största missionärer Kyrkan någonsin har haft, liksom fältpräster i många krig (inkl. de bägge världskrigen, vilket många gamla foton online vittnar om) uteslutande firade den traditionella mässan och bar med sig vad de behövde för ändamålet.
Faktum är att en av de invändningar som lyftes fram av de missionerande biskoparna vid det Andra Vatikankonciliet, var att den föreslagna liturgireformen dramatiskt skulle öka antalet böcker som är nödvändiga för liturgin. Allt en präst behöver för att fira den gamla latinska mässan i sin helhet är ett enda altarmissale. För att fira den nya liturgin i något som liknar fullständighet, å andra sidan, behöver man ett altarmissale, ett lektionarium och ett graduale eller en bok med antifonerna. En ”sjungen mässa” kräver ett veritabelt bibliotek, vilket jag har direkt erfarenhet av från min tid som körledare i novus ordo under många år.
Här är ett fotogalleri på präster som firar den traditionella latinska mässan utomhus och visar att det mycket väl låter sig göras, inklusive under fotvandringsturer på flera veckor. Dessutom, som Martin Mosebach säger, är det til syvende og sidst inte arkitekturen som gör skillnaden, utan mässan. Traditionens storslagna mässa tar platsen där den firas i besittning och behärskar den – novus ordo drar ner även den mest högresta katedral till sin egen torftiga simpelhet. Det är därför som den vanligtvis känns så malplacerad i de gamla kyrkorna.
Det bör också stämma till eftertanke att fångar ofta reagerar så positivt på att den latinska mässan blir en del av deras liv. Jag fick ett brev från en fånge i Louisiana som ber det gamla breviariet och ber om den latinska mässan en gång i veckan. Förtjänar och svarar inte också fångar på det som är vackert, rikt och djupt? Den moderna världen är redan alltför översvämmad med förkortningar, genvägar, dietdrycker och lightprodukter; vi behöver den ursprungliga versionen, den natursköna vägen, den robusta näringen.
4. Det är fler läsningar ur Bibeln, och de läses på det språk som folk kan förstå. Hur kan det vara något dåligt att ett bredare utbud av den Heliga Skrift görs tillgängligt för folket?
Allt som allt är bekantskap med mer av Skriften bättre för det kristna folket. Men faktum är att mer av allt inte nödvändigtvis är bättre.
För det första är det nya lektionariet så fullstoppat med ställen ur Skriften att det blir ett hinder för bekantskap med den, medan det gamla (i själva verket antika) lektionariet har ett begränsat antal läsningar av optimal längd och liturgisk lämplighet, vilket uppmuntrar till en djupare förtrogenhet med dem. Då mässan inte är avsedd att vara en bibelstudiecirkel och då ingen katolik kan förväntas få en tillfredsställande förståelse av Bibeln genom liturgin (även det nya lektionariet innehåller endast 13,5% av det gamla testamentet och 54,9% av det nya testamentet förutom evangelierna), är påståendet att det är bättre att läsa mer ur Skriften under mässan bara ovidkommande.
För det andra är det gamla lektionariet, hur avsiktligt begränsat det än är, bevisligen rikare på ”svåra ställen” ur Skriften. Det räds inte att tala om Guds vrede, syndens ondska, farorna med helgerån vid kommunionen – den sortens bibelställen som ofta utelämnas i det nya lektionariet, trots dess mycket större omfång. Med andra ord undertrycker det nya lektionariet delar av Skriften som är ”svåra” för den ”nutida människan”. Det framför således mindre av Skriftens totala budskap, samtidigt som tidegärden framför en reducerad Psaltare, censurerad på politiskt inkorrekt innehåll.
Sex huvudargument mot det nya lektionariets lämplighet kan läsas här; en analys av utelämnandenas och förvanskningarnas karaktär kan läsas här; och en fallstudie om uteslutningen av 1 Korintierbrevet 11:27-29 kan läsas här.
5. Evangelieprocessionen har återställts. Att flytta boken från ena sidan av altaret till den andra, det är inte riktigt en procession, eller hur? I Sarumriten – den forna engelska riten – fanns det ett stort antal processioner, varav evangelieprocessionen var en. Det är trevligt att det gamla bruket har återställts.
Den gamla riten i sin normativa form, missa solemnis (levitmässa), har en magnifik evangelieprocession som börjar vid högaltaret och skrider fram till framför sanktuariet, där diakonen sjunger evangeliet i riktning mot norr för att symbolisera konfrontationen med den otrogna världen och dess evangelisering. Även i en missa cantata (högmässa) åtföljs övergången från epistelsidan till evangeliesidan av ljus, rökelse och en påtaglig förändring i körens ton, vilket gör det till ett imponerande moment i liturgin. Ceremonierna i novus ordo är patetiska i jämförelse.
Fader Longenecker talar som om den dagliga lågmässan är typexemplet eller måttet på den gamla romerska riten, medan den i själva verket är en monastisk andaktsversion av den. Icke desto mindre, även i en lågmässa är övergången från epistelsidan till evangeliesidan med graduale och alleluja, de djupa bugningarna i mitten och bönen som åkallar profeten Jesaja – allt förrättat på offringens altare, där Ordet stiger upp som en ljuv doft till Fadern, vilket på ett slående sätt visar den inneboende enheten mellan ”ordets liturgi” och ”eukaristins liturgi”, likaväl som deras ordning i relation till varandra – långt mer imponerande än en präst som promenerar bort till ambon för att läsa evangeliet på nabbish.
6. Kyrkans allmänna förbön. Dessa missbrukas ofta, men när de är välskrivna och lämpliga är de till stor hjälp för att leda folket i bön.
Denna punkt låter oss konstatera fader Longeneckers centrala svaghet, som han delar med alla klåfingriga liturgister under mitten av 1900-talet – nämligen den, som säger att om det är en ”bra idé”, så bör vi infoga det i liturgin. Det spelar ingen roll hur det har gjorts sedan urminnes tider; våra ”bra idéer” förtjänar sin plats i solen – genom påvlig lagstiftning, dessutom! ”Kyrkans allmänna förbön” lades till mässan på grundval av akademiska teorier som hävdade att den tidiga mässan alltid inkluderade sådana förböner, såsom man finner dem i full blom i långfredagsliturgin. Men bättre forskning har hävdat att långfredagsliturgin inte är en schablon för resten, utan en unik dag, vilket är vad sunt förnuft också säger.
I vilket fall som helst finns det inga bevis på att den romerska liturgin innehöll långa litanior eller förböner som i den bysantinska riten. Nästan allt det som vi ber för, har redan betts för i de romerska kanonbönerna och på andra ställen i mässan. ”Kyrkans allmänna förbön” är endast ännu en nymodighet som infogats i mässan eftersom experterna tyckte att det var en lysande idé. Som Josef Ratzinger har noterat flera gånger är det ett farligt spel att underställa den offentliga liturgin akademikernas teorier, vilka lanseras och förkastas vart 25:e år ungefär.
7. Offergåvornas frambärande har återställts till dess processionsform. Offergåvornas procession är en uråldrig del av liturgin i vilken Guds folk bär fram gåvorna till altaret. Det är ett vackert återställande av en gammal tradition.
”Offergåvornas procession” såsom den utformades av Concilium [en kommission upprättad av påve Paul VI genom det apostoliska brevet Sacram Liturgiam den 25 januari 1964 i syfte att implementera Sacrosanctum Concilium, konstitutionen om den heliga liturgin, promulgerad under Andra Vatikankonciliet 4 december 1963 för att initiera en rad reformer på liturgins område] har få likheter med något prejudikat i Väst; det rör sig om en fantasifull skapelse som är löst grundad på sedvänjan att man lämnade in bröd och vin innan mässan började (Se Paul Bradshaws artikel ”Gregory Dix and the Offertory Procession”). Dess nuvarande form tycks vara ännu ett sätt att sätta lekmän i arbete, likt Works Progress Administration för de arbetslösa under den stora depressionen.
Dessutom varnade påven Pius XII i sin encyklika Mediator Dei (1947) liturgisterna för den ”överdrivna och vettlösa antikvarianismen” hos dem ”som, i liturgiska frågor, skulle vilja gå tillbaka till antikens riter och bruk och förkasta de nya mönster som infördes genom den gudomliga Försynens skickelser för att möta förändringar i omständigheter och situation”. Med andra ord är det blotta faktum att något tycks ha utförts för tusen år sedan eller mer ingen övertygande anledning till att återinföra detta idag, då det säkerligen skulle anta en annan innebörd beroende på den mycket annorlunda kontext i vilken det skulle utföras. Som samme påve förklarar:
”Urgammalt bruk får inte betraktas som mer lämpligt eller korrekt, vare sig i sig självt eller i sin betydelse för senare tider och nya situationer, på grund av det enkla faktum att det bär med sig en arom och doft av ålderdomlighet. … Det är varken klokt eller lovvärt att genom alla möjliga påhitt reducera allt till uråldrighet. Således, för att citera några exempel, avviker man från den raka vägen om man vill återställa altaret till sin primitiva bordsform, om man vill utesluta svart som liturgisk färg, om man vill förbjuda heliga bilder och statyer i kyrkorna, om man begär att krucifix utformas så att den gudomlige Frälsarens lekamen inte visar några spår av sitt grymma lidande, och om man slutligen ringaktar och förkastar polyfon musik eller sång i stämmor.”
Är det inte lustigt hur vart och ett av Pius XII:s exempel på avvikelser från ”den raka vägen” skulle visa sig bli karakteristiskt för liturgireformen såsom den genomfördes överallt – ersättandet av altaren ad orientem med bord versus populum, borttagandet av svart för requiemmässor, förstörandet av bilder, införandet av konstiga kors och förkastandet av polyfon musik?
Fader Longenecker beklagar förlusten av dessa meningsfulla bruk då han tror på en ”reform av reformen”. Men utgångspunkten för många av hans punkter är just den falska antikvarianism som har lett till förlusten av så mycket som var utmärkande för katolicismen, till förmån för förment ”antikt” bruk. Att ta bort vad vi fått från medeltiden och barocken och ersätta det med tvivelaktiga och alltid selektiva rekonstruktioner av forntiden är kännetecknet för dem som betraktar liturgin som en akademisk experimentverkstad. Det ser alltid bättre ut på papperet än vad det gör i verkligheten.
8. Offertoriets böner. De är kopplade till den judiska bön Jesus skulle ha uttalat vid den sista måltiden. Skulle det vara något dåligt?
Denna punkt fick mig att bli fundersam. Novus ordo-mässans simulerade judiska offertorium är en fabrikation som inte har något samband med de liturgiska offertorierna som finns i samtliga östliga och västliga riter från medeltiden fram till 1969. Inte heller bör vi bli förvånade över att kristna riter såsom de utvecklades efter hand inte utgick från oförändrat judiskt stoff som inspiration, än mindre för specifika texter.
Concilium ville i själva verket avskaffa samtliga offertorieböner och låta ”offertoriet” endast bestå av en symbolisk elevation av brödet och vinet. Påven Paul VI protesterade mot bristen på en text och begärde ”utformningen” av en (då det tydligen rådde fullständig enighet bland den nya ritens arkitekter att det sätt på vilket Kyrkan hade bett i ca 1000 år var uppenbart felaktigt). Behändigt nog fick man tag på den judiska bordsbönen. Shabbat shalom!
Är det verkligen möjligt att någon av fader Longeneckers intelligens inte är medveten om att det är ytterst problematiskt att konstruera liturgin på detta sätt, när liturgin är och alltid har betraktats som Kyrkans gemensamma bön och har traderats från en tidsålder till nästa, förstärkt av fromheten hos varje generation? Blotta tanken på att lyfta ut en betydande del av liturgin och i dess ställe sätta in något som aldrig har varit gångbart bland kristna var otänkbart, och borde så förbli.
9. Den är anpassbar. Anpassningsförmågan innebär att missbruk har kommit in, men det betyder också att alla sorters traditionella bruk kan behållas. Påven Benedikt ville att den extraordinarie formen skulle berika firandet av den ordinarie formen. Den kan firas ad orientem, med altarskrank, kommunion meddelad de troende på knä och på tungan, välupplärda ministranter, god musik, mässkrudar, arkitektur och konst. Ja, det smaklösa och banala är möjligt, men det är också det storslagna och underbara.
Det är lite som att säga, ”Det fantastiska med vårt politiska system är att det låter March for Life frodas jämte finansiering av Planned Parenthood”. Nej, det här visar på vårt politiska systems katastrofala misslyckande med att respektera naturrätten och främja det allmännas bästa!
Det faktum att novus ordo är en matris av möjligheter, som kan realiseras av varje kommunitet i enlighet med dess egna idéer om vad som är rätt och passande, utgör inte ett tecken på dess fullkomlighet, utan på dess inre inkoherens, anarki och relativism. Kyrkans traditionella riter följer hävdvunna regler som kräver (även om de inte alltid garanterar) seriös, vördnadsfull, ordnad och teocentrisk tillbedjan. Resultatet är att var jag än befinner mig i världen så kan jag bevista en traditionell mässa och veta vad jag kommer att se och höra. Samma texter, samma åtbörder, samma anda, samma katolska religion. Så länge prästen följer rubrikerna, kommer massan att vara andäktig, fokuserad och uppbyggande. Tragiskt nog kan detta inte sägas om novus ordo.
10. Psalmer. Ja, jag vet att psalmer är en förment modern ”protestantisk” innovation… det kan diskuteras, men om man tar dem för vad de är så finns det utmärkta psalmer som hjälper folket att upplyfta sina hjärtan i tillbedjan, uttrycka sin tro och är pedagogiska. Om de används för att komplettera liturgin kan de vara av godo.
Denna punkt är ett halvhjärtat beröm. Psalmer är inte något unikt för novus ordo: kommuniteter som firar den traditionella latinska mässan sjunger ofta en ingångspsalm om söndagarna, före asperges, och en utgångspsalm efter sista evangeliet. Hur det än står till med den saken så är överanvändning av psalmer äldre än novus ordo. ”Four-hymn sandwich” kommer från en sjuk period i den ‘liturgiska rörelsen’, då idealet för somliga präster (i synnerhet amerikanska) var en lågmässa i vilken en ingångspsalm, en offertoriepsalm, en kommunionspsalm och en avslutande psalm hade införts för att underlätta ”folkets deltagande”. Låter det bekant?
Sanningen är att psalmer började i tidegärden, vilken är deras riktiga hem. Varje tid, från matutin till laudes och till prim, ters, sext och non, till vesper och completorium, har en psalm. Denna corpus av poesi och musik är bland det rikaste som katolikerna äger, ändå är det sällan någon träffar på den ”i vildmarken”. Det verkar som om själaherdarna fortfarande inte har tagit till sig Andra Vatikankonciliets rekommendation att de troende görs bekanta med tidegärdens offentliga firande.
Å andra sidan är tanken på att parafrasera Skriften eller skriva andlig poesi och låta församlingen sjunga den under ”nattvarden” otvivelaktigt ett protestantiskt påfund, ett påfund som tenderar att ge den eukaristiska liturgin en protestantisk känsla – just som dess ekumeniska förespråkare avsåg. Jag är ledsen, fader Longenecker – det spelar ingen roll hur trevliga psalmerna är. Den katolska mässan har sina egna psalmer, Gloria och Sanctus, såväl som sin egen inhemska musik: de gregorianska antifonerna och mässdelarna eller deras stora polyfona miljö genom århundradena.
Mässan är inte tänkt att utgöra katekesundervisning eller att främja ”lovprisning” (i den betydelse som karismatikerna använder termen), utan tillbedjan av den treenige Guden genom Jesu Kristi offer. Ingen har förklarat denna poäng bättre än fader Christopher Smith i denna artikel och i denna uppföljare. Liturgin behöver ingen ”komplettering”, den måste firas med integritet och renhet, ty så kommer den att vara som mest verkningsfull i att utföra sitt rätta verk. Utan tvekan finns det andra tillfällen där psalmer kan användas med bättre verkan.
11. Dess tillgängliga natur gör att den lämpar sig bättre för evangelisation. Jag vet att mässan inte primärt är till för evangelisation, men när potentiella konvertiter börjar gå i mässan så underlättar deras förmåga att kunna förstå och följa med i orden och åtbörderna deras inträde i Kyrkan och möjliggör att processen blir mer välkomnande.
Jag är besviken över att fader Longenecker upprepar liturgisternas vanliga retorik, som alltid utgår ifrån att det som potentiella konvertiter söker är rationellt innehåll som framförs verbalt. Vi har redan berört denna punkt ovan. Här må det vara nog att notera att traditionalismen framförallt är en ungdomsrörelse (se här, här och här till att börja med). Som alla kan se lockar församlingar där den traditionella mässan firas ett oproportionerligt stort antal unga vuxna och unga familjer. Konversionerna och återvändandena till tron är många, vilket är slående när man betänker den ghettoliknande marginalisering många traditionella kommuniteter fortfarande lider under i stift där biskoparna har valt att ignorera Summorum Pontificum.
Allt detta tyder på att vad ”den moderna människan” söker kanske inte är den nu gammalmodiga tanken om ”tillgänglighet” eller ”välkomnande”, utan ett möte med det mystiska, en konfrontation med det gudomliga, en beröring av det ofattbara, en nedsänkning i det heliga. Novus ordo är ovanligt dåligt rustad för att åstadkomma något av detta, inte heller framkallar eller uppmuntrar dess glättade Bauhaus-design det. År 2019 ses och känns den nya liturgin som obsolet, många håller fast vid den av gammal vana eller för att de inte är medvetna om att det finns alternativ. Den gamla liturgin har en evig fräschör som lockar in i Kyrkans hamn de världströtta pilgrimer som råkar på den.
12. Den är enkel. Novus ordo-mässans enkla ord och åtbörder möjliggör ett firande i ädel enkelhet. Att endast säga det svarta och göra det röda har en jordnära värdighet – varken överlastad och utsmyckad eller banal och vulgär.
Bör den mystiska förnyelsen av Kristi allrahögsta offer, som blåser bort de tvåtusen år som skiljer oss från Golgata och för oss omedelbart till Hans kors, till Hans heliga sår, till Hans heliga blod, Hans genomborrade hjärta; den väldiga resan över avgrunden som skiljer människan från Gud och jorden från himmelen; återupplivandet av mysterierna som är Herrens liv, död, återuppståndelse mitt ibland oss; föreningen av Hans gärningar i kärlek, tillbedjan, lidande, böner och tacksägelser med våra egna, så att vi, lemmar av Hans mystiska kropp, kan förhärliga Gud i förening med vårt Huvud – vara ”enkel”? Kan den någonsin vara enkel? Endast till priset av att fullständigt förfalska den! Liturgiska riter, grekiska som latinska, östliga och västliga, utvecklades under den gudomliga Försynens goda hand mot allt större fulländning i uttryckandet av dessa ärorika realiteter, allt större riklighet, överflöd och detaljrikedom. Den motsatta rörelsen framträder i historien som ikonoklasm: viljan att förgöra den outtömliga skönhet i vilken Gud har funnit uttryck i de materiella tingen.
Att ”säga det svarta och göra det röda” är bara så mycket värt som det svarta som skall sägas och det röda som skall göras. Novus ordo-texternas teologiska otillräcklighet och andliga begränsning har dokumenterats och kritiserats grundligt (t.ex. i denna bok, denna bok, och denna bok), och vad gäller rubrikerna var de ett stående skämt från den första tryckningen av missalet till den senaste utgåvan. Inte undra på att en präst på eget, privat bevåg blev tvungen att tillhandahålla en komplett uppsättning rubriker; Vatikanen ansåg tydligen att katolsk liturgi klarade sig bättre utan att beakta petiga detaljer såsom var ministranterna ska befinna sig eller när och hur de bör buga. Det vi ser i novus ordo är en motsägelse: en oliturgisk liturgi, en oceremoniell ceremoni, en ritlös ritual, en gör-det-självschablon för gemensam tillbedjan.
***
Då fader Longeneckers artikel består av de vanliga plattityderna å novus ordos vägnar, av vilka inga klarar kritisk granskning, utgör den ännu en upprepning av den neo-konservativa partilinjen, som är ”den postkonciliära Kyrkan är i grunden sund, damer och herrar, så gå vidare”. De som vill försvara den enorma brytning som är novus ordo, måste komma med långt bättre argument än de som har framförts av fader Longenecker.
Det är en klassisk halmgubbe att hävda, såsom fader Longenecker gör i början av sin artikel, att ”det finns de som tycks tro att alla problem i Kyrkan och i världen kan skyllas på den vämjeliga novus ordo”. Jag har aldrig läst någon traditionalistisk skriftställare som tycker eller säger detta. Ja, vi tror alla att novus ordo innebär ett brott med katolsk tradition och en katastrof i Kyrkans liv, men vi är väl medvetna om att den inte befinner sig i ett vakuum. Andra problem som ofta påtalas är modernism, konsekventialism, hyperpapalism, feminism, de mäktiga homosexuella maktspelarna, den liberala separationen mellan kyrka och stat – listan är lång. Alla dessa problem är, förr eller senare, sammankopplade. Liturgireformen är ”galjonsfiguren” för den revolution som har skilt dagens katolska mittfåra från alla tiders katolicism, men bakom varje galjonsfigur finns ett propagandaverk och en ideologi.
Den traditionella liturgin har lärt mig att vad jag tycker om och inte trycker om, inte har och inte får ha någon inverkan på mässan. Snarare är det mässan, såsom den redan existerar i sin fasthet och densitet, som formar vad jag älskar och avskyr, i enlighet med vad den visar mig och influerar mig med och leder mig till att förstå efter en lång tid som lärjunge. Det är på samma sätt som med lärjungarna och Jesus. Han var inte såsom de förväntade sig att Han skulle vara, Han böjde sig inte för vad zeloter, fariséer, tullnärer och fiskare gillade och ogillade. Han fick dem, med tålamod och auktoritet, att foga sig efter Honom.
Jag kan förstå att en präst vill tro att den liturgi han har ”fått av Kyrkan” helt enkelt kan accepteras som den är, inga problem, inga reservationer. Men Herren skänker oss en särskild nåd under Franciskus’ jordskalvspontifikat: möjligheten att vakna upp och se farorna med en överdriven ultramontanism som får katoliker att svälja vad som helst en besinningslös påve vill trycka ner i halsen på dem, även när det går emot påvens uppgift att emottaga, bevara och försvara traditionen.
Detta nya nådens år inbjuder oss att återupptäcka eller förnya vår uppskattning av det arv vi har fått som katoliker. En plats att börja med detta kan vara en annan lista än den vi här har kritiserat: ”Ten Reasons to Attend the Traditional Latin Mass”.
***
Min artikel ”Tolv skäl att inte föredra novus ordo” bemöttes av en spärreld av spydiga kommentarer, förvirrade bortviftningar, relativistiska påståenden om ”smak” likaväl som av nyktra invändningar. Som filosof och teolog är jag föga intresserad av tom retorik, men jag bryr mig desto mer om rationella invändningar, vilka förtjänar ett svar. Jag har upprepade gånger sett följande invändningar på Facebook och i kommentarsfälten.
Artikelförfattaren som du besvarar skrev endast att han tyckte om X, Y och Z i den ordinarie formen (OF); han kritiserade aldrig den extraordinarie formen (EF). Men i ditt svar försvarade du EF och angrep OF. Du var inte rättvis mot artikelförfattarens avsikt.
Om någon säger ”Här är 12 saker jag tycker om med OF”, och nästan varje punkt skiljer sig från Kyrkans mångåriga bruk från tiden före Pauls VI:s reformer, är det inte svårt att dra slutsatsen att EF är bristfällig i dessa avseenden. Om det är tecken på novus ordos fullkomlighet att den är mer ”tillgänglig”, mer ”flexibel”, ”enklare”, mer fullproppad med ställen ur Skriften etc. och om allt detta saknas i den traditionella latinska mässan, som tvärtom är otillgänglig, stel, komplicerad, bunden till en mer koncis och uråldrig läsningscykel, så är den senare i dessa avseenden defekt. Men om usus antiquior tvärtom i själva verket är den bättre i dessa avseenden, vore det irrationellt att tycka om novus ordo tack vare dess defekter.[1]
Än viktigare, frågeställningen ”vad jag tycker om i liturgin” innebär att ha fel inställning till denna. Artikelförfattaren framför ett antal poänger som (kanske) skulle kunna vara hållbara om mässan främst handlade om oss. Ett tecken på att mässan inte handlar ”om oss” är att en präst vigs för att förrätta offer, inte för att hålla i en bibelkurs eller stå som värd för en gemenskapsmåltid. En läsecirkel eller middagsklubb lämnar utrymme för vad värden (eller värdarna!) kan tycka bättre om, vad som kan vara lockande, frestande, behagligt, vad som kan evangelisera. Mässoffret bryr sig inte ett jota om vad andra tycker om det; det är vad det är och gör vad det gör. Liturgireformatorerna förnekade att mässoffret kommer i första rummet genom att avskaffa eller minimalisera ”privatmässan”, som en gång firades på oräkneliga altaren i hela kristenheten, och genom att modifiera ordinationsriten och andra liturgiska texter för att så långt som möjligt bagatellisera tanken på prästen som den som förrättar offer, vilket de hävdade var hedniskt och judiskt, inte kristet.
Fromma novus ordo-katoliker framför kritik mot den traditionella latinska mässan som ”jag kan bara inte förstå latin”, ”jag tycker det är för pråligt”, ”människor som närvarar är på det hela taget för stela”. I centrum av allt de säger står ”jag”; det handlar om deras egna preferenser. Tidigare generationer visste hur man tuktade denna självcentrering – hur man underordnar den ett arv, ett gemensamt gott, en tradition som ges företräde. Liksom Johannes Döparen vittnade om att ”Han måste tillväxa, men jag aftaga” (Joh 3:30), måste även vi ”av-centrera” oss själva och ”åter-centrera” på Kristi mysterier.
Traditionalister kan tycka om och älska allt i usus antiquior eller ej, men det är ovidkommande. Vi är trogna den traditionella tron, Kristi sanning, Kyrkans skatt som har förts vidare till oss, och vi strävar efter att rätta våra sinnen, hjärtan, tycke och smak efter detta. Vi är alltså helt konsekventa när vi inte endast invänder mot liturgisk prometheism, utan också mot doktrinära avvikelser som Amoris Laetitias öppning för kommunion till ”omgifta” katoliker och ändringen i katekesen vad gäller dödsstraffet.
Liberalerna som kapade konciliet, de professionella liturgisterna som utformade novus ordo och självaste påven Paul VI var alla uppväxta med den av dig så högt prisade usus antiquior. Uppenbarligen hade de inte särskilt höga tankar om den då de alla enades om att byta ut den mot något annat.
Här skulle jag vilja citera dr Alice von Hildebrand i en intervju från 2001:
”Djävulen hatar den gamla mässan. Han hatar den eftersom den utgör den mest fullkomliga återformuleringen av Kyrkans alla läror. Det var min make som gav mig denna insikt om mässan. Problemet som inledde den nuvarande krisen var inte den traditionella mässan. Problemet var att präster som firade den redan hade förlorat känslan för det övernaturliga och det transcendenta. De jäktade igenom bönerna, de mumlade, och artikulerade dem inte. Det är ett tecken på att de förde med sig sin egen växande sekularisering till mässan. Den gamla mässan låter sig inte vanvördas, och därför var det många präster som var glada att se den försvinna.”[2]
I min bok Noble Beauty, Transcendent Holiness, kommenterar jag denna invändning:
”Liturgisk dekadens, avvikelse och oordning är, liksom den naturliga entropiska tendensen, en nedförsbacke för den fallna människan. Utelämnad åt sig själv, utan traditionens vägledning såsom den Helige Ande begär och utan så många helgons förebild som har visat oss hur man går i uppförsbacke på den ofta ansträngande stigen av trohet, kommer den fallna människan att anpassa liturgin efter sin egen nyckfullhet och önskan, sin egen dagordning och sitt eget syfte – något lättare, och mer skadligt. Det är vandringen i uppförsbacken, förberedd genom självdisciplin, som leder till den fantastiska utsikten, en glimt av en storslagen och ödmjukande skönhet som endast kan komma från Skaparens sinne. ”Sky inte mödosamt arbete, inte åkerbruket som skapats av den Högste. Sälla dig inte till den oregerliga mängden” (Syr 7:16-17).”
Låt oss tala klarspråk: de gamla liturgiska riterna, om de ska firas på ett verkligt andäktigt och uppbyggligt sätt, kräver disciplin, tukt, allvarligt studium och praktik, nykter uppmärksamhet, stor fromhet och ett djupt inre liv. Varje präst som kunde jäkta igenom dem (vilket som vi alla vet hände förr och händer ibland än idag) eller som var redo att kasta ut dem genom fönstret, hade redan förlorat sin tro och sitt engagemang för religionens dygd. Med Newmans termer hade han ett begreppsligt samtycke, inte ett verkligt samtycke.
Det var därför knappast förvånande att sådana män ville ha en radikal förenkling som befriade dem från vad som hade kommit att bli betungande bördor och meningslösa ritualer. De ville ha en drive-through-mässa och en lättsmält psalm-picknick. De ville ”sätta igång” med det ”riktiga arbetet” med att ”hjälpa folket” genom att sprida ett rent och enkelt kristet budskap som luktade Marx och Freud. De energiska verkställarna av konciliet främjade en vision av kristendomen som blickade utåt, aldrig inåt, som var handling men inte kontemplation, uppdaterad men inte tidlös, som satte det alldagliga över det högtidliga, det planlösa över det hierarkiska. Kort sagt, novus ordo tog fasta på en viss generations ogudaktighet, aktivism och världslighet.
De som uttryckligen var modernistiska och revolutionära i sina avsikter (och de var inte så få), hatade den traditionella latinska mässan – inte pga. rökelse, gregorianik eller latin, vilket de villigt utnyttjade emellanåt för sina egna syften – utan för att varje bön, åtbörd, ceremoni och rubrik bevarar och uttrycker den katolska tron i hela dess förmoderna och antimoderna oblyghet.
Allt detta visar att något var tokigt före konciliet, och om detta större ämne finns flera övertygande teorier. Men vi kan se att det också fanns många som var djupt hängivna liturgin – den liturgiska rörelsens bästa författare bevisar detta när de skriver med sådan glöd och djup inblick om sina liv i tillbedjan – och det finns ingen som helst anledning att tro att samma liturgi inte hade blivit fortsatt undervisad, älskad, bedd och traderad av seriöst troende katoliker. Reformen påtvingades Kyrkan ovanifrån av ideologer med lysande idéer; den efterfrågades inte av de troende.
Du och andra skriver om den extraordinarie formen genom rosenfärgade glasögon, som om den ”på den gamla goda tiden” överallt firades andäktigt och uppbyggligt. Men så var långt ifrån fallet.
Som mitt citat av Alice von Hildebrand visar så förnekar jag inte att det förekom missbruk. Missbruk av det goda är alltid möjligt för fallna människor. En hastigt mumlad lågmässa på tio-femton minuter var den typ av problem man stötte på före konciliet. Innebär sådana missbruk att lösningen var att rekonstruera liturgin från grunden? Nej! Det är inte det katolska sättet att tänka om någonting alls, i synnerhet inte om liturgin vi får från våra förfäder. Den ursprungliga liturgiska rörelsen hade rätt för sig: undervisa katolikerna om deras arv och hjälp dem att omfamna den!
Apostlarnas liturgi vår långt enklare än den latinska mässan och firades på arameiska eller grekiska. Varför insisterar du på att katoliker idag bör fira en invecklad medeltida latinsk liturgi? Vi borde försöka efterlikna apostlarna.
Den som gör denna förvånansvärt vanliga invändning anammar en protestantisk uppfattning av mässan som en föreställning där den sista nattvarden åter spelas upp som lärjungarnas enkla sammankomst där de läser ur Skriften och bryter bröd, vilket fördunklar vad mässan i själva verket är: frambärandet av Kristi korsoffer i Hans kropps levande gemenskap, Kyrkan. Liksom Maria, som ”bevarade och begrundade allt detta i sitt hjärta” (Luk 2:19, 51), så bevarar och begrundar också Kyrkan de heliga mysterierna och förfinar firandet av dem enligt den visdom som ges henne från ovan. Kristus lovade sina apostlar, ”när denne sanningens Ande kommer, skall han lära eder all sanning” (Joh 16:13). Utvecklingen av den gudomliga liturgin över årtusendena – från Abels offer till Melkisedeks bröd och vin, från hebreiska djuroffer till apostolisk eucharistia, från klostrens och domkapitlens tidsålder till barocktidens prakt – är inget annat än förberedelsen, mottagandet och förklarandet av den sanning som givits oss i Kristus och som blomstrar fullt ut i Hans bruds liv: ”Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Den, som tror på mig, äfven han skall göra de gärningar, som jag gör; och större än dessa skall han göra” (Joh 14:12).
Kristen tillbedjan är inte ett återuppförande av påskgemenskapen på en scen eller en resa i tidsmaskin till en utvald tidsålder, utan en levande helhet, långsamt uppbyggd över tiden av dem som älskar Gud och omhuldad av Kyrkan, som traderar samma liturgiska riter från tidevarv till tidevarv och utökar dem med nya sköna ting inspirerade av Gud i harmoni med vad som redan finns där. Medan den utvecklas mot sitt väsens fulla uttryck, uppnår liturgin större skärpa och perfektion i sina sekundära element. Därför saktar förändringstakten ned allteftersom tiden går, och det som läggs till, fastän värdefullt, är ringa i jämförelse med den korpus av riter, körsång, texter och ceremonier som redan finns på plats.
Detta är vad liturgisk tradition betyder: vi återuppfinner inte vår tillbedjan genom att hoppa över sekler av tro och fromhet; vi producerar inte nya anaforer för att vi tycker att vi behöver lite mer variation; vi slänger inte ut läsningscykeln, helgad av mer än tusen år av konsekvent bruk, och ersätter den med en helt ny cykel sammanställd av forskare; vi gör inte de magnifika antifonerna, den romerska ritens kött och ben, frivilliga; och så vidare. Protestanter uppfinner liturgi, katoliker mottager den.
Det är därför inte bara en dålig idé, utan något som står i strid med Kyrkans tro på den gudomliga Försynen och den Helige Andes ledning, att förkasta stora delar av den latinska Kyrkans liturgiska tradition och ersätta dem med en kombination av artificiella arkeologismer och nymodigheter, såsom man helt uppenbart gjorde på 60- och 70-talet. Det massiva brottet med föregående liturgisk tradition, som berör vare aspekt och detalj i de liturgiska riterna, kan inte skylas över med plattityder. Det är ett gapande sår på Kristi kropp.[3] Ty som S:t Vincentius av Lérins säger:
”Fromhetens princip tillåter blott en hållning: nämligen, att allt överlämnas åt sönerna i samma trosanda med vilken de emottogs av fäderna, så att icke religionen leder oss dit vi vill gå, utan vi måste följa den dit den leder oss, och detta är tillbörligt för kristen hovsamhet och uppriktighet för att man inte ska riskera att överföra sina egna idéer till de efterkommande, utan bevara det som emottagits av fäderna” (Commonitorium, kap. 6).
Det kan vara värt att notera att latinets företräde i den romerska kyrkan fastslogs 1962 av påven Johannes XXIII i den apostoliska konstitutionen Veterum Sapientia och har aldrig upphävts. Omvänt fördömdes uppfattningen att liturgin bör firas på folkspråket av Trientkonciliet och av påven Pius VI i Auctorem Fidei. Detta betyder inte att mässan aldrig får firas på folkspråk, utan endast att ingen får hävda att den måste eller ens bör firas på folkspråk.
Du invänder mot ”antikvarianism” – att gå flera århundraden tillbaka för att återställa förlorade element i liturgin – men själva den form av liturgi du försöker återuppliva är något som tillhör det förflutna, så varför gör inte du dig skyldig till samma sak?
Återupprättandet av usus antiquior utgör inte ett uttryck för antikvarianism av två grundläggande skäl.
För det första så den har aldrig upphört att firas. Även när Paul VI försökte ersätta den fortsatte en minoritet av prästerskapet – först de äldre och senare nya präster och slutligen hela religiösa kommuniteter – att använda det gamla missalet eller båda missalena. Följaktligen utgör usus antiquior en obruten levande tradition, så gammal att vi inte med säkerhet kan ange exakt när och hur den uppstod.[4] Den nya mässan har däremot en exakt födelsedag: 3 april 1969. Den kommer snart att fylla femtio, och den har inte åldrats väl.
För det andra är det förståeligt att somliga bruk förändras eller förloras genom århundradenas lopp pga. en tidsperiods påtryckningar eller en ny tonvikt. Således ersattes handkommunion efter hand med kommunion på tungan, vilket betraktades som ett mer vördnadsfullt och säkrare sätt att ta emot Herrens lekamen på, då denna blev föremål för intensifierad tillbedjan. Det är ett uttryck för antikvarianism att försöka återaktivera dessa förlorade element flera århundraden efter att de har försvunnit. Men liturgin som helhet är inte något som kan förändras eller förloras, utom genom en missbrukad maktutövning.[5] Därför har usus antiquior förstfödslorätt och besittningsrätt och kan aldrig någonsin uteslutas från Kyrkans liv. Den råkar också vara mer relevant för nutida katolikers behov.
Din ståndpunkt innebär att inget i den ordinarie formen är en förbättring jämfört med föregående liturgi. Faktum är att du till och med tycks förkasta den helt och hållet.
Jag brukade tro att det fanns några förbättringar i novus ordo. Jag tyckte till exempel att det var bra att ha fler prefationer, fler läsningar och större flexibilitet för vad som kan sjungas (med andra ord, du kan sjunga ordinarium utan proprium eller vice versa, vilket möjliggör mer sång, istället för ett ”allt-eller-inget”-förfarande). Men djävulen sitter i detaljerna. När man undersöker dessa saker mer ingående, och än viktigare, när man får erfarenhet av båda formerna, ser man snart de många bristerna i de förmenta ”förbättringarna”.[6] Tyvärr har få tålamod nog eller möjlighet att jämföra formerna för att se vad som har förändrats och varför – ytliga antaganden tenderar att dominera.
Bortsett från en handfull obetydliga detaljer,[7] ser jag ingenting i novus ordo som utgör en förbättring av den latinska riten som föregick den och har en stamtavla som är hundratals och tusentals år gammal. I allmänhet är novus ordo en utslätad ritual med många specialiserade forskares favoritidéer inkastade samt en enorm ordsvada. Resultatet blev som man kunde förvänta sig: många katoliker försvann av avsmak för den desakraliserade gudstjänsten, och de som stannade kvar eller har kommit med senare har av den påverkats till att hysa felaktiga uppfattningar om vad liturgi ens är – och det på grundval av vad Andra Vatikankonciliet hade att säga om liturgin i första delen av Sacrosanctum Concilium, som är skriven som en teologisk utläggning av en levitmässa, inte Consiliums missa normativa.
Novus ordo missae är sakramentalt giltig (detsamma kan sägas om de andra sakramentala riterna), men utöver det är hela moderniseringsexperimentet en besvikelse, för att inte säga en skandal, när du väl har lärt känna rikedomarna i usus antiquior. Och jag talar inte endast om mässan. Dopet, konfirmationen, bikten, äktenskapet, sista smörjelsen och framför allt vigningarna är långt överlägsna sina ”reformerade” versioner, undersökta utifrån varje synvinkel: asketisk-mystisk, doktrinär, moralisk, estetisk. T.o.m. S:t Pius X:s breviarium, som har sina problem, är utomordentligt mycket bättre än den nya minutgärden, jag menar tidegärden.[8]
Jag förkastar inte den nya liturgin. Det är Kyrkans egen tradition som avvisar den såsom en främling. De sakramentala riterna måste vara giltiga då vår Herre inte skulle beröva sitt folk tillgång till nåden; de måste också ha en funktionell laglighet. Men inget av detta rör frågan om en rits autenticitet i linje med dess egen historiska utveckling från de apostoliska rötterna eller de djupa frågorna om lämpligheten som omger införandet av en liturgi. Paul VI använde sig av hela sin auktoritet för att påtvinga Kyrkan en ny liturgi, och därigenom missbrukade han denna auktoritet såväl som Guds folk.
Borde vi inte i denna tid arbeta för att förbättra firandet av den ordinarie formen? Det är trots allt denna som berör 99% av alla praktiserade katoliker, och vi borde göra vad vi kan för att stävja missbruken och förhöja dess värdighet.
Både ja och nej. Det är otvivelaktigt av godo för katoliker att bli bekanta med gregorianiken, latinet, präster som står vända mot öst, vackra skrudar, rökelse och klockors klämtningar, knäfall inför Ordet som blir kött och mottagandet av Honom på tungan.
Men låt oss undvika att lura oss själva: en reform av reformen (RAR) kan inte lyckas.
Varje gång en officiell ansträngning att genomföra RAR tar fart, stöter den på patrull. Benedikt XVI övergav flocken mitt i den första allvarliga ansträngningen för att förbättra det postkonciliära liturgiska ödemarken. Kardinal Sarah har upprepade gånger fått smisk på fingrarna för sina blygsamma förslag för att få novus ordo att likna en katolsk liturgi. Påve Franciskus firar mässa på ett sådant trist sätt att han lika väl kunde vara överstepräst för en företagsbyråkrati. Öar av oratorianer firar djärvt ”Michael Napier-riten” och uppfinner mycket för att fylla igen hålen i det paulinska missalet, men de utgör ett randfenomen, medvetet isolerade. Inom mainstream-kyrkan finns det en nivå av mediokritet som fortsätter att hävda sig likt en gravitationskraft – en missa normativa som varken är flagrant gräslig eller präglad av något ädelt, vare sig ”ädel enkelhet” eller dess ofta bortglömda maka ”ädel skönhet”.[9] Bortsätt från oväntade undantagsfall är detta den generiska typ som katoliker ständigt återvänder till.
Det står vidare klart att Paul VI inte hade en ”hög” och ”traditionell” novus ordo i åtanke när han promulgerade det nya missalet. I sin allmänna audiens den 26 november 1969 lovordade han lugnt latinets och gregorianikens ärorika glans för att i nästa andetag förklara att Kyrkan bad de troende att offra dem för alltid för att kunna övertyga den moderna människan. De som alltså är sysselsatta med att klä upp novus ordo som Jesusbarnet av Prag må uppvisa en slags tragisk heroism, men de arbetar mot de klara intentionerna hos den domare som tvingade på oss denna fotboja.
I praktiken innebär detta att den präst som, inspirerad av Ratzingers The Spirit of the Liturgy och annan sådan inspirerande läsning, försöker förhöja novus ordo – vilket i allmänhet betyder att berika den ad libitum med element som redan är inbyggda i usus antiquior -, kommer att möta motstånd i sin flock, och snart kommer klagomålen att nå biskopen. I nio fall av tio kommer den visionäre prästen att tvingas krypa till korset och få en anmärkning för sitt orosbringande handlande eller förr eller senare bli förflyttad till en annan församling, medan hans ersättare kommer in och gör hans reformer ogjorda. Jag har bevittnat detta och fått höra om sådana fall otaliga gånger. Det är kanske den främsta orsaken till trauma bland katolskt troende som fortfarande är bundna till den paulinska liturgin.
Det skulle krävas inte bara en enastående påve utan flera i följd och flera omsättningar av det världsomspännande episkopatet, innan novus ordo i regel skulle se ut som katolsk liturgi i kontinuitet med 1500 år av katolsk tillbedjan. Samtidigt dras de troendes själar än åt det ena, än åt det andra hållet i enlighet med prästers, biskopars och påvars nyckfulla infall, och ens barn lär sig läxan att katolsk liturgi mer eller mindre är en leksak i händerna på den mäktigaste personen vid makten för tillfället.
Dessutom bör inte RAR lyckas, eftersom den endast maskerar det faktum att den reformerade liturgin i sig självt är det grundläggande problemet, inte endast ”hur den utförs”.[10] Detta är framför allt sant för prästerna. Lekfolket kan i sovjetisk stil släpa sig igenom sina mässor en gång i veckan, men prästen är den som har blivit mest allvarligt berövad näring av den paulinska Bauhaus-mässan.[11]
Verkligheten, är jag rädd, är denna: OF och EF kan i slutändan inte befinna sig i fredlig samexistens då deras principer är oförenliga. De mest seriösa försvararna av OF – forskare som pater Pierre-Marie Gy O.P., Msgr. Kevin Irwin, pater Patrick Regan O.S.B., Massimo Faggioli, Andrea Grillo och nästan alla som skriver för PrayTell – är helt tydliga med att de nya riterna representerar en ny teologisk syn som föddes vid Andra Vatikankonciliet, en syn som i hög grad förkastar det tridentinska arvet. Som kardinal Lercaro, en nyckelperson i liturgireformen slog fast, uppenbarligen utan att förvänta sig att bli emotsagd: ”Den historiska period vi kallar den tridentinska, är avslutad”.[12]
Det kan endast råda en spänd vapenvila, men sakerna i sig tenderar att dra i motsatta riktningar, som förväntat, då de har motsatta ursprung. Usus antiquior kommer till oss genom traditionen – den existerade långt innan den officiellt promulgerades av påven 1570. Novus ordo är en skapelse ex nihilo med påvlig makt från 1969. Som en sorts parodi på Melkisedek har den varken fader eller moder utan finns bara till. Aldrig tidigare i Kyrkans historia hade det uppkommit ett nytt missale; det hade endast funnits nya utgåvor av samma gamla missale. Och det hjälper inte att låtsas som om de två är i kontinuitet med varandra: innehållet skiljer alltför mycket, inte endast i texterna (böner, antifoner, läsningar, offertorier, anaforer, etc.) utan även i åtbörderna och ceremonierna. Överallt föreligger omfattande och djup divergens.[13]
Så stor är skillnaden att präster som upptäcker den gamla mässan finner den mäktigt transformativ för deras prästerskap, även efter att fromt ha firat novus ordo i många år.[14] Därför borde prästen som älskar Kristus, Kyrkan, sin egen själ och sin flocks själar lära sig och luta sig mot en mässa som kommer att glädja honom med ”märg och fett” (Ps 63:5), om så bara som en vilsam paus i den ständiga ansträngningen i uppförsbacken, alltid litet riskabel och idiosynkratisk, med att klä ett naket hittebarn som berövats sina fromma och teologiska skrudar.
Hela denna dragkamp utgår ifrån orealistiska jämförelser. De i mittfåran som tycker om ”smells and bells” kommer att jämföra sin RAR-novus ordo – som är extremt sällsynt och utgör kanske 1% av den katolska världen – med en snabbt mumlad lågmässa, så omtalad i ”baby boomer”-generationens historiskt-mytologiska minne, något som i princip inte existerar år 2019. I rättvisans namn ska det sägas att ”rad trads” ofta gör samma sak när de jämför en levitmässa i en barockkatedral med en clownmässa på ett spelbord. Ingendera tillhör vanligheterna.
Vad få personer verkar villiga att göra är att jämföra ”medianmässan” – dvs. vad man vanligtvis hittar på en söndag: en traditionell missa cantata versus novus ordo i Anytown, USA. Den förra har gregorianik och annan sakral musik, använder endast manliga, korrekt klädda ministranter, bevarar den romerska kanon, meddelar den heliga kommunionen till knäfallande troende på tungan, etc. Den senare är giltig, har horribel musik, altarflickor, ”extraordinarie kommunionsutdelare”, lekmannalektorer, använder en fabricerad kanon, meddelar kommunion i handen till människor som står i kö.
I denna jämförelse vinner vi överlägset. Kalla det ”Pepsi Challenge” för liturgi: Gå till en missa cantata och gå till en slumpmässig söndags-novus ordo. Rapportera sedan till oss, onlineläsare. Berätta om vi har fel.
De troende som endast går i novus ordo eller som kanske har sett en lågmässa en eller två gånger, har stora nackdelar. När de läser argument som framförs av traditionalister upplever de att det är katolicismen som angrips eller deras personliga fromhet eller eukaristins helighet. Men så är det inte. Många katoliker är beundransvärt trogna vad det har fått, otillräckligt som det är, och Herren, som sannerligen, verkligen och väsentligen är närvarande även i en mässa som syndar mot Hans liturgiska Försyn, kan ändå helga deras själar. Men det ”Andra Vatikankonciliets anda” och liturgireformen som på ett perfekt sätt förkroppsligar den, har berövat dem mycket av katolicismens historiska och teologiska innehåll och lämnat dem med ett skal, en skenbild, ett substitut.
Novus ordo, även när den är som bäst, är fortfarande en svältdiet jämfört med den förkonciliära liturgiska traditionen. Gud kan helga fängelsefångar med gamla brödkanter och stillastående vatten, men det är inte på detta sätt som Han skulle vilja helga de flesta av oss. ”Jag har kommit för att de ska ha liv, och liv i överflöd” (Joh 10:10) säger vår Herre, och detta gäller också för det liturgiska livet.
Om den efterlängtade förnyelsen av Kyrkan någonsin ska börja på allvar, måste katoliker ge sig i kast med denna tragedi av kontinuitetsbrott och förtryck, men utan att ge vika för ilska eller förtvivlan, och med en beslutsamhet att söka och finna trons fullhet. På inget annat sätt kan Kristi brud räddas från den lera och smuts som vanställer hennes jordiska skönhet.
***
[1] Satsen ”Jag tycker om det faktum att OF är alla dessa saker” är svår, om inte omöjlig, att skilja från omdömet ”Jag ogillar att EF inte är någon av dessa saker” – och från önskan att dess ”defekter” på något sätt skulle kunna korrigeras i någon framtida revidering av den. Således finner vi en oratoriepräst som nyligen menade att den gamla mässan borde vara tillgänglig på folkspråket för att få den att bättre överensstämma med kalcedonisk lära (!); vi har en präst som tillhandahåller en lång lista med ”förbättringar” som skall överföras från OF till EF; vi har förespråkare för en ”pastoral liturgi”, Jungmanns sent kläckta avkomma som ersätter sjunget latin med talat folkspråk i högmässan och också bryter mot den symboliska läsriktningen för epistlarna och evangelierna genom att läsa dem versus populum – och anklagar dem som följer traditionen för ”elitism” och ”esteticism”; och så fortsätter det, den glada ”moderna-vet-bättre”-karusellen som lämnar en blodig röra på golvet till operationssalen. Jag har besvarat sådan uppblossande klåfingrighet upprepade gånger, t.ex. här, här och här.
[2] ”Present at the Demolition: An Interview with Dr. Alice von Hildebrand”, The Latin Mass, sommaren 2001, tillgänglig på http://www.latinmassmagazine.com/articles/articles_2001_su_hildebran.html, January 11, 2017.
[3] För en utförligare redogörelse av problemet, se min föreläsning ”Reverence is Not Enough: On the Importance of Tradition”, som blev kapitel 2 i min bok Noble Beauty, Transcendent Holiness (Angelico, 2017).
[4] Det finns anledning att tro att liturgin i Rom översattes från grekiska till latin på 300-talet under påven Damasus I (366-384), men den information vi har tillgång till är oklar. Henry Sire kommenterar: ”Vi bör också observera att det nya språkets anda var den motsatta till den i vilken vulgariserarna på 1960-talet utförde sitt arbete. Damasus själv var en framstående latinist, och han var noga med att skriva liturgins böner i en stil som respekterade den romerska retoriska traditionens normer. Den romerska kanon, merparten av vars text såsom vi har den idag tog form vid denna tid, kan antas vara hans komposition; detsamma gäller för kollektbönerna, vilka, liksom kanon, återspeglar den klassiska prosans sköna rytm. Hedniska böners konventioner som går tillbaka till Vergilius och Homeros genljuder i de kristna bönerna, och i sin omsorg om att ge värdighet åt gudstjänstens språk ersatte Damasus ibland ett gammalt hedniskt ord med en välbekant kristen term. Hans latinska liturgi firades således på ett upphöjt folkspråk, som medvetet använde sig av arkaismer för att uttrycka gudstjänstens helighet. Resultatet av hans konstnärskap har varit att skänka oss, i mässans traditionella rit, ett förnämligt uttryck för den antika civilisationens sista tid (Phoenix from the Ashes [Kettering, OH: Angelico, 2015], 266). [Övers. anm. Svenska läsare kan med fördel läsa Den romerska mässan – en kortfattad historik av Michael Davies]
[5] Således är traditionalister konsekventa när de också förkastar Pius XII:s fabricerade version av stilla veckan.
[6] T.ex. om prefationerna se här för en generell beskrivning och här för en fallstudie.
[7] Ett exempel skulle vara återställandet av ett antal lämpliga läsningar vid påskvigilian, vars läsningar barbariskt hade skurits ner till fyra i Pius XII:s angrepp på stilla veckan. Å ena sidan är den fulla uppsättningen av läsningar frivillig i novus ordo (som så ofta är fallet i novus ordo), å andra sidan fanns det inga brister i läsningarna före Pius XII. Det rör sig alltså om en ”lösning” på ett problem som uppstod till följd av liturgisk reformlusta. Men det är kanske det mest enastående fallet i historien där ett botemedel är värre än sjukdomen.
[8] Om S:t Pius X:s breviarium, se denna intervju med biskop Schneider; en utmärkt sammanfattning av dess egenheter kan läsas här och här.
[9] Detta uttryck används i Sacrosanctum Concilium 124.
[10] Vi kan se detta på mässans böner som kraftigt har förändrats eller tagits bort, så att de troendes själva lex credendi skulle förändras. Det finns otaliga exempel. Detta är blott några få: här, här, här, här, här och här.
[11] Jag går in mer i detalj på detta här, här, här och här. En dyster tanke: Vad Paul VI satte i rörelse under och efter Andra Vatikankonciliet var lika effektivt på att tömma världens kloster och konvent som vad Henrik VIII gjorde mot dessa i England.
[12] Se Yves Chiron, Annibale Bugnini: Reformer of the Liturgy, övers. till engelskan av John Pepino (Brooklyn: Angelico Press, 2018), 119.
[13] För att förekomma en annan invändning: ja, reformatorerna hämtade mycket av sitt råmaterial från gamla sakramentarier som sedan länge hade fallit ur bruk i den form i vilka de återfinns i manuskripten, men de stannade sällan vid detta: de redigerade glatt nästan varje textrad för att bringa den i överensstämmelse med deras egna teorier om vad ”den moderna människan” behövde höra. De kunde inte ens ta fram gamla källor utan att brutalt censurera och införa nya saker. Maken till hybris och myopi!
[14] Av de många vittnesmålen kan man börja med dessa fyra.
Källa: One Peter Five, artikel I och II
