Skrivet av: Berndt David Assarsson | 24 juni 2020

S:t Johannes Döparen

Johannes2

St: Johannes Döparen – 24 juni

Helige Johannes, Herrens store förelöpare, hur underbart är icke ditt kall, ditt liv och din död! En himmelens furste förkunnar i Herrens helgedom din ankomst och giver dig ditt namn; han förutsäger, att du allt ifrån moderlivet skall uppfyllas med den Helige Ande och i Elias’ kraft och ande gå före Herren för att bereda hans väg. Med under och tecken blev din födelse bebådad, med glädje och fruktan firad. Ehuru oskyldig och helig, gjorde du sträng bot och tillbragte ditt liv under bön och försakelse o öknens enslighet ända till den dag, då du skulle visa dig för Israel. När den tiden kommit, trädde du fram för folket och predikade med eldig nit botens dop till syndernas förlåtelse. Du ropade med heligt allvar: Gören bot, ty himmelriket är nära! Varje dal skall fyllas, varje berg skall sänkas; det krokiga skall rätas, och det ojämna skall varda slät väg; och allt kött skall se Guds frälsning.
Det var du, store helige Johannes, som döpte Jesus från Nasaret. Du såg himmelen öppen; du såg den Helige Ande i en duvas gestalt komma ned över Guds Son och hörde den himmelske Faderns röst: Denne är min älskade Son, i vilken jag har mitt välbehag. Så uppenbarades för dig den heliga Treenigheten, kristendomens största hemlighet. Du vittnade om Jesus inför de skriftlärdes sändebud, du vittnade om honom inför hela folket; och han åter vittnade om dig. Han vitnade om ditt stränga, botfärdiga liv, om din höga värdighet: Du var en profet, ja mer än en profet, du var Herrens ängel, som skulle bereda hans väg. Du icke blott bebådade honom, som komma skulle, du såg honom, pekade på honom och sade: Se Guds lamm, som borttager världens synder.
Inför höga och låga förkunnade du Messias; höga och låga manade du att göra bot och bereda vägen för hans ankomst. Såsom fordom profeten trädde inför konung David och sade: Du är den mannen, du är brottslingen, så trädde du inför den vällustige tyrannen, och fängelse och en våldsam död blev din lön.
Store helige Johannes, profet, apostel och martyr, bed för mig, att jag med ord och gärning må vittna om Kristus, såsom du gjort. Bed för mig, att jag genom ett oskyldigt och botfärdigt liv må vinna livets krona. Amen.
F. Bed för oss, helige Johannes Döparen,
Sv. Att vi må värdiga varda Kristi löften.

Kyrkobön: O Gud, som gjort denna dag till en högtid för oss genom den helige Johannes’ födelse, giv ditt folk den andliga glädjens nåd och vänd alla dina trognas sinnen till den eviga salighetens väg. Genom Kristus, vår Herre. Amen.

Källa: Oremus, tredje upplagan.

Skrivet av: Berndt David Assarsson | 19 juni 2020

Jesu heliga Hjärtas Fest

Sacred-Heart-of-Jesus
Jesu heliga Hjärtas Fest – 19 juni

Avbön
Mildaste Jesus, vars kärlek till oss människor blivit vedergälld med så mycken likgiltighet, förakt och otacksamhet, vi knäböja här inför ditt altare. Genom en särskild vilja vi gottgöra den syndiga kallsinnighet och de förolämpningar, som människor från alla håll tillfoga ditt kärleksfulla hjärta.
Vi äro medvetna om att även vi gjort oss skyldiga till sådana förolämpningar. Vi ångra det uppriktigt och djupt och bönfalla dig framförallt om barmhärtighet för oss själva. Vi äro redo att genom frivillig bot och genom denna offentliga försoningsakt göra avbön för våra egna synder. Men vi göra det även för dem som avvikit från frälsningens väg, antingen de framhärda i sin otro och vägra att erkänna dig som sin herde och ledare, eller de missakta sina doplöften och neka att taga på sig dina buds milda ok.
Se, vi föresätta oss i dag att söka sona alla dessa synder. Vi äro fast beslutna att göra allt för att gottgöra dem, i synnerhet för all den lättsinnighet och tygellöshet i leverne och sedvänjor som dragit så många olyckliga själar i fördärvet, – för allt missbrukande av dina sön- och helgdagar, – för alla smädelser mot dig och dina helgon, – för alla förnärmelser mot din ståthållare på jorden och mot det prästerliga ståndet, – för allt vanhelgande av den gudomliga kärlekens Sakrament genom vanvördnad eller fruktansvärda helgerån, – och slutligen för alla uppenbara förbrytelser av de folk som motsätta sig din Kyrkas rättigheter och läromyndighet.
Vi önska, att vi med vårt eget blod kunde sona alla dessa förolämpningar. Men därtill oförmögna, frambära vi åt dig, till försoning för alla kränkningar av din gudomliga ära, det tillfyllestgörelsens offer som du en gång på korset framburit åt din himmelske Fader och alltjämt dagligen frambär på våra altaren. Med detta offer förena vi även din jungfruliga moders, alla helgons och alla kristtrognas avbön och bot. Vi lova av hela vårt hjärta att till gottgörelse för de synder som vi och andra begått samt för all likgiltighet mot din stora kärlek, ära dig genom orubblig tro, genom renhet i handel och vandel och genom fullkomlig trohet mot Evangeliets lag, främst mot budet om kärleken, allt i den mån vi förmå genom din nåd. Sammaledes lova vi att framgent efter våra krafter göra allt för att förhindra förolämpningar mot dig, samt att söka föra så många människor som möjligt till att följa dig.
Vi bedja dig, mildaste Jesus, att du genom den heliga Jungfru Marias förbön, tillika med hennes gottgörelse värdes mottaga även denna vår avbön och uppriktiga vilja att tillfyllestgöra som vi av hjärtats djup bjuda dig. Förläna oss nåden att med trohet och hängivenhet uthärda i din tjänst, till dess vi alla en gång få komma hem till ljusets boning, där du med Fadern och den Helige Ande lever och regerar, Gud från evighet till evighet. Amen.

Hjärta2 (2)

Hyllningsbön
Mildaste Jesus, människosläktets Frälsare, vänd dina nåderika blickar till oss som här i all ödmjukhet knäböja inför ditt altare. Dina äro vi och dina vilja vi vara. För att allt fastare knyta det band som förenar oss med dig, helga vi oss i dag var för sig av fri vilja åt ditt heliga hjärta. Huru många människor hava aldrig känt dig, huru många hava överträtt dina bud och försmått dig! Hav förbarmande med dem, milde Jesus, och för dem alla med mäktig hand till ditt heliga hjärta. Härska, o Herre, såsom konung, icke blott över de troende som aldrig avlägsnat sig från dig, utan även över de förlorade barn som övergivit dig. Giv att de snart må återvända till fäderneshuset för att icke gå under av elände och hunger. Härska såsom konung även över dem som följa falska läror eller genom tvister skilt sig från din Kyrka. Återför dem till sanningens hamn och till trons enhet, att det snart må vara en hjord och en herde. Härska såsom konung även över dem som framhärda i muhammedanismens och hedendomens mörker, och för dem nådigt från mörkret till ljuset och till Guds rike. Vänd slutligen dina ögon i misskund till det släkte som en gång varit ditt utvalda folk, och giv att det blod som de nedkallat över sig, måtte i stället varda dem ett pånyttfödelsens bad till liv och frälsning. Förläna, o Herre, frihet, trygghet och helighet åt din Kyrka, lugn och ordning åt alla folk. Giv att från världens ena ände till dess andra denna röst må återljuda: Lovat vare det gudomliga hjärtat som bragt oss frälsning. Det vare pris och ära i all evighet. Amen.

Källa: Oremus, svensk katolsk bönbok. Tredje upplagan.

Skrivet av: Berndt David Assarsson | 15 juni 2020

Om att motstå frestelsen att ändra Fader vår

Sermon-Mount-Jesus-Mormon

Om att motstå frestelsen att ändra Fader vår

Av: Diakon Nick Donnelly

En kättersk anda tränger in i Kyrkan när människan gör sig själv till måttstock för Guds ord snarare än att låta Guds ord utgöra måttstocken för människans tankar. Denna övermodiga omkastning är definitionen av modernism. Påven S:t Pius X identifierade vad som är kärnan i denna modernistiska mentalitet gentemot den heliga Skrift, ’en filosofi vars ursprung går tillbaka till förnekandet av Gud och till ett rättesnöre som består av dem själva’. (Pascendi dominici gregis, 34.)

En av de bättre delarna av det andra Vatikankonciliet påminner om att den autentiska tolkningen av Guds ord är helt beroende av att man håller sig till den trefaldiga föreningen av helig Tradition, helig Skrift och Läroämbetet, vilka ’är så sammanlänkade att den ena inte kan stå utan de andra’ (Dei verbum, 10). Varje tolkning som bortser från denna trefaldiga förening genom t.ex. betoning av en del och uteslutning eller t.o.m. motsägelse av de två andra är omedelbart misstänkt som sprungen ur en kättersk anda. Med detta i åtanke ska jag undersöka Franciskus’ förändring av Fader vår.

Franciskus förändrar Fader vår

Både den franska och italienska biskopskonferensen har ändrat den sjätte petitionen i Fader vår, uppmuntrade av nuvarande pontifikat. Franciskus förklarade i en intervju år 2017 varför han stödjer en ändring av ’inled oss icke i frestelse’:

Det är ingen bra översättning. Jag är den som faller. Men det är inte Gud som driver mig i frestelse för att se hur jag faller. Nej, en far gör inte så. En far hjälper oss upp omedelbart. Den ende om inleder oss i frestelse är Satan. Det är Satans jobb. Fransmännen har reviderat bönen till ’låt mig inte falla i frestelse’ eftersom det är jag som faller, det är inte Han som kastar mig in i frestelse (Catholic Herald 8 december 2017).

Dessutom utvecklade Franciskus i maj 2019 under sin katekesundervisning om Fader vår sitt påstående att ’inled oss icke i frestelse’ är ’litet skakig’ som översättning:

Vi måste utesluta Gud som källan till frestelserna som hindrar mänskligheten i hennes resa som om Gud själv är på jakt och sätter snaror och fällor för sina barn. Kristna har inget att göra med en avundsjuk Gud som konkurrerar med mänskligheten eller som njuter av att pröva den. Detta är bilden av många hedniska gudomar… Under de värsta stunderna i livet, de mest outhärdliga, de mest bedrövliga, vakar Gud med oss, kämpar Gud med oss, Han är alltid nära. Varför? Därför att han är en far (CNS 1 maj 2019).

En månad senare följde de italienska biskoparna de franska biskoparnas exempel och ändrade den sjätte petitionen till ’överlämna oss icke i frestelse’. [Italienska: Från non ci indurre in tentazione till non abbandonarci alla tentazione. Franska från Ne nous soumets pas à la tentation till Ne nous laisse pas entrer en tentation]

Det bör noteras att Franciskus inte ger en exegetisk eller lingvistisk grund för sitt påstående att ’inled oss icke i frestelse’ inte är en bra översättning; han hänvisar varken till kyrkofäderna som skrev om Herrens bön eller föregående påvars undervisning. Istället tycks Franciskus enbart förlita sig på sin egen idiosynkratiska ‘misericordia’-förståelse av Gud. Franciskus hävdar att Gud inte har något att göra med Satans frestelse av människan och att Guds enda roll i frestelsen är att ge faderligt bistånd för att hjälpa oss att återhämta oss när vi har gett efter och syndat. Han tycks också utgå ifrån att Satan är en självständig och oberoende aktör som frestare. Men stämmer Franciskus’ antaganden om Guds icke-roll i frestelsen och Satans fria tyglar som frestare överens med Helig Skrift, helig Tradition och Läroämbetet?

Den Heliga Skrift, helig Tradition och frestelse

Den Heliga Skrift är tydlig med att Gud inte är den som frestar eftersom Hans gudomliga egenskaper helt och hållet utesluter ondska, i synnerhet Hans absoluta fullkomlighet (Matt 5:48), absoluta sanningsenlighet (Heb 6:18) och absoluta helighet (Jes 6:3). Som den hel. Jakob uttrycker det, ”Ingen som blir frestad ska säga: ‘Det är Gud som frestar mig.’ Gud frestas inte av det onda och frestar inte heller någon” (Jak 1:13). Vi kan förstå utifrån detta att det är väsentligt att inte underskatta Guds totala avsky mot synden – det är inte främst en fars kärlek som gör det omöjligt för Gud att fresta oss, utan snarare hans totala hat mot synden.

Med detta sagt insisterar sekulära professorer i klassiska språk som Dame Mary Beard på att den mest riktiga översättningen av den sjätte petitionen i Fader vår förblir den heliga Traditionens inled oss icke i frestelse (Lifesite News 13 juni 2019). Det paradoxala i en absolut fullkomlig, sanningsenlig och helig Gud som inleder oss i frestelse för oss till det mystiska i Hans förhållande till Satan och demonerna – skapelser som är fullkomligt onda – och skapade varelser med en benägenhet för onda handlingar – människan.

Den heliga Skrift är tydlig med att Gud inte ger Satan handlingsfrihet som frestare. I motsats till gnosticismen förstår kristendomen att djävulen inte är en oberoende dualistisk princip i skapelsen, utan förblir en skapelse vars tillvaro upprätthålls av Gud och innesluts i Guds frälsningsplan som utspelar sig i världshistorien och i varje individs historia.

Till detta förklarar S:t Cyprianus att inled oss icke i frestelse betyder ’att motståndaren inte kan göra någonting mot oss om inte Gud tillåter det i förväg’ (Om Herrens bön, 25). Även om S:t Cyprianus kunde ha illustrerat denna poäng med Job som exempel, söker han förklara att ’makt ges den onde i proportion med våra synder’ genom att citera Guds svar på kung Salomos svåra synder, ’Herren uppeggade Satan mot Salomon’ (1 Kon 11:14). Guds rättvisa, allmakt och försyn är villkoren inom vilka djävulen handlar och det är därför helt fel att antyda att ’Satans jobb’ som frestare är frikopplat från Gud.

Den Heliga Skrift är också tydlig med att Gud inte bara uppvisar en fars omtanke om den syndiga människan som faller för frestelsen. S:t Cyprianus konstaterar att Gud tillåter frestelse i två syften, ’till straff när vi syndar och till ära när vi består prövningen’.

Frestelse som straff

Karikatyren av Gud som endast en omtänksam fader bortser från Skriftens välgörande visdom om Guds straff för obotfärdiga syndare. Gud vill varje människas frälsning, men utdömer medicinsk och tuktande bestraffning åt dem som förkastar Hans vilja. Inte bara bestraffar Gud härdade, habituella syndare med tilltagande depraverade konsekvenser av deras synder (Rom 1:24-32), Han straffar dem också genom att låta dem sjunka ner i en moralisk och andlig blindhet för den dödliga faran i deras obotfärdiga syndande (Ef 4:8). Båda straffen innefattar att man ger efter för en nedåtgående spiral av förnedrande frestelser från djävulen och från en själv, vilket Gud tillåter av respekt för den fria viljan hos både demoner och människor. Dessa straff är inte uttryck för hämndlystnad, utan för Guds fullständiga avsky för synden och respekt för den fria viljan som Han har skänkt. Ja, Gud är en omtänksam fader för dem som är villiga att omvända sig, Han skänker dem de barmhärtiga nådegåvorna för insikt i den egna synden, ånger och omvändelse; men för dem som trotsigt håller fast vid sina synder är Han en obeveklig, oblidkelig domare, vilket helveteselden är ett uttryck för.

Frestelse som ära när vi består prövning

Vid första anblicken framstår S:t Cyprianus’ påstående att Gud tillåter frestelse ’till ära när vi består prövningen’ som gåtfullt och bakvänt genom att associera omedelbar fara för synd med ära.  Men det finns ingen aspekt av den mänskliga existensen som inte påverkas av vår Herres mandomsanammelse och påskmysterium – Kristi ärorika seger över Satan på korset omvandlar frestelserna för dem som genom ödmjukhet och lydnad helgas på den smala vägen till kristen fullkomlighet. Liksom Fadern och den Helige Ande ville att Sonen skulle förhärligas genom sin seger över djävulens frestelser, vill Gud att vi helgas genom att vi med Hans nåd består prövningen av vår tro och moraliska konformitet med Hans bud. Helgonens liv vittnar om det underbara faktum att frestelser utgör möjligheter att växa i tron.

Fader Matthias Scheeben ville förmedla något av det underbara i när Gud vänder den syndiga människans erfarenhet av ”fullständiga eländighet” till härlighet:

Gud tillåter helvetet att rasa, tillåter det att utveckla sin fulla styrka, för att sedan riva ner dess verk desto mer ärorikt, för att fira en än större seger över det, för att slå segern ur dess grepp och göra dess nederlag desto mer skamligt just i det ögonblick då det tror att det allena är i besittning av slagfältet. Således besegrade Gud helvetet första gången när Han tillät det att genomborra Hans Smorde med sin udd; det förlorade udden och sjönk maktlöst ner vid fötterna på Honom som det dristade sig att försöka förgöra (The Mysteries of Christianity, s.309-310).

Läroämbetet om frestelser

Den tridentinska katekesen beskriver Guds tillåtande roll i frestelser långt tydligare än den nutida katolska katekesen. Trientkonciliet förklarar uttryckligen varför vi ber ’inled oss icke i frestelse’:

…vi sägs inledas i frestelse av Honom som, även om Han inte själv frestar oss eller medverkar i att fresta oss, ändock kan sägas inleda i frestelse då Han inte förhindrar att vi frestas eller att vi faller för frestelse när Han kan förhindra dessa saker… Ibland faller vi emellertid och lämnas övergivna genom Guds rättvisa och mystiska dom som straff för våra synder.

Därmed upprepar Trientkonciliet den hel. Pauli och S:t Cyprianus’ förståelse av Guds tillåtande av frestelsen som straff. Trientkonciliet underströk också det andra inslaget av S:t Cyprianus’ insikt i Guds dubbla syfte för frestelse – vår helgelse och ära:

Frestelse lär oss också att känna oss själva, det vill säga vår egen svaghet, och att ödmjuka oss själva under Guds mäktiga hand; och genom att kämpa manligt väntar vi oss att få mottaga en krona vars ära aldrig bleknar.

Den nuvarande katekesen, som saknar Trientkatekesens tydlighet, nämner inte att Gud tillåter frestelse till straff eller ära, men hänvisar till den hel. Paulus som beskriver hur Gud tillåter frestelse till en gräns och jämte frestelsen ger en utväg ur denna (1 Kor 10:13). Till skillnad från Franciskus bekräftar alltså katekesen i viss mån Guds roll i frestelser. Den delar emellertid Franciskus’ iver att distansera Gud från frestelser och därmed bagatellisera Hans rättvisa, allmakt och försyn. I själva verket bereder katekesen den exegetiska marken, separerad från Traditionen och tidigare magistral undervisning, för Franciskus’ innovationer:

Att översätta den grekiska termen med ett enda ord är svårt: den betyder ”låt oss inte råka i”,”låt oss inte duka under för frestelsen”. ”Gud kan inte frestas av det onda, och själv frestar han ingen” (Jak 1:13), han vill tvärtom befria oss ur frestelsen. Vi ber honom att inte låta oss slå in på den väg som leder till synd (Katekesen, 2846).

Den nya franska tolkningen av den sjätte petitionen – ’låt mig inte falla i frestelse’ – samt den nya italienska tolkningen – ’överlämna oss icke i frestelse’ – är väldigt nära katekesens tolkning genom att avvika från den Heliga Skrifts och den heliga Traditionens fullhet.

Vad menar vi när vi ber ’inled oss icke i frestelse’?

Om vi nu godtar Skriftens, Traditionens och Läroämbetets bestämda undervisning att Gud tillåter frestelse till straff eller förhärligelse, vilken är då den tidlösa förståelsen av vad vi ber om i den sjätte petitionen? Med hänvisning till Jobs konstaterande att människans hela liv på jorden är en prövning (Job 7:1), säger Origenes att vi inte ber om att skonas från frestelser, vilket skulle vara omöjligt, ”utan att vi inte ska falla när vi utsätts för prövning” (Om bönen, 9). Som den hel. Paulus förklarar, ”Gud är trofast och skall icke låta eder frestas öfver edra krafter, utan med frestelsen äfven göra utgången sådan, att I kunnen uthärda henne” (1 Kor 10:13). Vår Herres sjätte petition visar oss att det är absolut nödvändigt att vi ber om Guds hjälp för att inte bli frestade utöver vår styrka, för att vi ska kunna urskilja ”utvägarna” Han förser oss med tillsammans med varje frestelse Han tillåter och för att vi ska kunna uthärda frestelsens smärta när det kommer som straff eller medel till vinnande av ära när vi prövas.

Påven Benediktus XVI komponerade en parafras angående avsikten med den sjätte petitionen som var trogen Skrift och Tradition:

När vi ber detta, säger vi till Gud: ’Jag vet att jag behöver prövningar så att min natur kan renas. När du bestämmer dig för att sända mig dessa prövningar, när du ger det onda visst manöverutrymme, som du gjorde med Job, kom ihåg att min styrka bara räcker till en viss gräns. Överskatta inte min kapacitet. Ställ inte för vida gränser inom vilka jag kan frestas och var nära mig med din skyddande hand när det blir för mycket för mig’ (Jesus of Nazareth. Vol. 1, s. 163).

Konfronteras vi med en neo-marcionism?

Genom att begränsa Guds roll i frestelser till faderns bekymrade omsorg – en omsorg exemplifierad i hans favoritliknelse i NT om den förlorade sonen – förnekar Franciskus den mer komplexa beskrivningen av Guds roll i att tillåta frestelser som uppenbaras i det Gamla Testamentets böcker såsom Första Konungaboken och Jobs bok. Genom att bortse från hela Skriftens kanon i denna fråga riskerar han att falla i marcionismens fälla genom sina försök att rättfärdiga revideringar av den sjätte petitionen.

Kättaren Marcions föreställning om Gud fokuserade enbart på det Nya Testamentet på bekostnad av det Gamla Testamentet och skapade en falsk åtskillnad mellan det Gamla Testamentets fullkomligt rättvise och helige Gud och det Nya Testamentets barmhärtige och kärleksfulle Gud. Dessutom ledde den marcionska preferensen för bibelställen som endast skildrade en barmhärtig Gud till att dessa även förvrängde det Nya Testamentet. Som Origenes förklarade i sin kommentar till Fader vår med hänvisning till Rom 1:22-27:

Vi bör konfrontera dem som vill dela gudomen, som betraktar vår Herres gode Fader som åtskild från lagens Gud. Prövar inte den gode Guden dem som försummar bönen? Överlämnar inte Herrens Fader dem som på något sätt har syndat till deras hjärtans orena begär, så att de kan vanära sina kroppar med varandra? (Om bönen, 12).

Origenes varnade för att de som besväras av skriftställen som skildrar rättvisans och helighetens Gud och Hans aktiva roll i frestelser och straff ’skapade sig en annan gud skild från Den som skapade himmel och jord’ (Ibid., 13).

Den nuvarande nytolkningen av den sjätte petitionen illustrerar faran i att bortse från den visdom som bevaras genom den heliga Traditionen. Att göra så avslöjar en modernistisk mentalitet som påven S:t Pius X varnade för:

När man hör dem tala om sina arbeten om de heliga skrifterna, i vilka de förment har kunnat upptäcka så mycket som är felaktigt, skulle man kunna tro att ingen före dem någonsin ens kastat en blick på Skriftens sidor, men sanningen är den att en stor mängd kyrkolärare, oändligt överlägsna dem i genialitet, i lärdom, i helighet, har granskat de heliga Skrifterna på alla sätt och vis, och långt ifrån att finna brister i dem, mer och mer har tackat Gud ju djupare de har trängt in i dem för att Han så värdigats tala till människorna (Pascendi dominici gregis, 34).

Källa: Rorate Caeli

Nick Donnelly är katolsk diakon i Lancasters stift, England. Han kan följas på: @ProtecttheFaith

Skrivet av: Berndt David Assarsson | 12 juni 2020

S:t Eskil, biskop och martyr

eskil

S:t Eskil, biskop och martyr – 12 juni

Anglosaxisk missionär. Södermanlands apostel och förste biskop. Martyr omkr. 1080. Begraven i Eskilstuna.

Kyrkobön. O Gud, efter vars vilja din helige biskop Eskil för trons utbredande har ljutit martyrdöden, förläna, vi bedja dig, att alla de, som åkalla hans förböns hjälp, må erfara dess hälsosamma verkan. Genom Kristus, vår Herre. Amen.

Källa: Oremus, svensk katolsk bönbok. Tredje upplagan.

Skrivet av: Berndt David Assarsson | 01 juni 2020

Jesu heliga och kungliga hjärta

Juni månad är av tradition tillägnad Jesu heliga hjärta. Här följer en äldre artikel från Signum om Jesu Kristi heliga och kungliga hjärta.

Royal Heart

Kristus vår konung

Av G. M. Kuipers

Då vår gudomlige Frälsare stod inför den romerske landshövdingen, Pontius Pilatus, sporde denne: ”Är du en konung?” Och Jesus svarade med heligt lugn och eftertryck: ”Ja, jag är en konung”. Få, men allvarliga ord! Jesus Kristus är konung. Hans rike är visserligen icke av denna värld, men väl i denna värld. Jesus Kristus är själarnas herre. Han är människornas konung ifrån all evighet i sin egenskap av Gud och Skapare. Han är deras konung även i sin egenskap av Frälsare. Han lösköpte dem ”icke med guld eller silver” såsom den heliga Petrus säger, ”utan med sitt eget dyrbara blod”. Liksom det var kärleken, som bevekte Gud att utgiva sin enfödde Son, så är det även genom kärleken som Kristus vill härska över sitt folk, sedan det blivit återlöst ur syndens bojor och från evig undergång. Denna kärlek visade oss vår Frälsare på det tydligaste i sitt bittra lidande och sin kvalfyllda död. ”Ingen har större kärlek än den, som giver sitt liv för sina vänner.” Men tyvärr, människornas själviskhet, deras jordiska sinnelag gjorde, att de snart glömde Jesu oändliga kärlek – och på bekostnad av Hans eviga, konungsliga rättigheter upphöjde sig de skapade varelserna själva på skaparens tron. Därför utropade redan Sankt Franciskus: ”Kärleken älskas icke”. Av samma skäl höra vi Frälsaren klaga för sitt hel. hjärtas lärjunge, den hel. Margareta Maria, att hans kärlek icke finner genkärlek i människornas hjärtan. Att åter upptända denna genkärlek i de kristnas hjärtan, det är det egentliga målet för Jesu hjärta-andakten.

Men Jesus Kristus är icke blott den enskilde kristnes konung, Han är ock staternas och hemmens konung. Även över dem har Han i sin egenskap av Skapare och Frälsare konungsliga rättigheter; även över dem vill Han härska genom sin gudomliga kärlek.

Genom vår tids otro och vantro har Kristus fördrivits ur det offentliga livet och ur familjelivet. För Honom, för hans kors, för hans bild finnes där icke längre någon plats. Detta är ett hån, en skymf mot Frälsaren, som måste gottgöras. Därför måste alla sanna kristna arbeta och nitälska för det ädla verk, som fått namnet: lntronisationen av Jesu allraheligaste hjärta, i hemmen.”

Vari består då detta verk? Helt enkelt häruti, att man erkänner och hyllar Jesu hel. hjärta såsom konung i familjens lilla krets, och till tecken på detta erkännande och denna hyllning ställer Jesu hjärtas staty eller bild på hedersplatsen i hemmet, varefter familjen genom en bestämd bön inviger sig åt detta gudomliga hjärta. Det är självklart, att denna yttre högtidlighet måste ledsagas av en uppriktig önskan, att Jesu kärleksfulla konungadöme må utsträcka sig över hela familjens liv. Alla förhållanden makarna emellan liksom även förhållandet mellan föräldrarna och barnen böra allt mer genomträngas av en sann, kristlig anda. Denna ande predikar för makarna den äktenskapliga renheten, ömsesidiga aktning och kärlek, inbördes tillgivenhet och den obrottsliga trohet; för föräldrarna vaksam omsorg om och uppoffrande kärlek till sina barn och för dessa vördnad och lydnad gentemot föräldrarnas myndighet, emedan de äro för dem i Guds ställe. Endast på så sätt, säger Hans Helighet Påven, besannas, att, medan Jesu hjärtas bild upphöjes på hedersplatsen, Kristus, vår Herre, sannskyldigt härskar i de kristnas hem.

Huru enkel, men på samma gång huru välsignelserik för familjen är icke Intronisationen, eller denna hyllning av Jesu heliga hjärta. Sade icke vår Frälsare själv till den hel. Margareta Maria: ”Jag skall välsigna de hem, där mitt hjärtas bild uppställes och äras”? Således icke blott där hans bild uppställes, utan där den äras. Hans Helighet Påven Benedikt XV lovordar och anbefaller på det eftertryckligaste detta arbete i en skrivelse till Pater Mathéo, som planlade och verkställde detsamma.

”Intet”, så skriver Hans Helighet, ”kan vara nyttigare för vår tid än Edert företag. Det är i våra dagar allt för mångas önskan och strävan att i det privata såväl som i det offentliga livet, fördärva de kristliga seder, som kyrkan frambragt och odlar, – och återföra samhället till hedningarnas ödesdigra levnadssätt, genom att så småningom utplåna alla spår av kristlig vishet och dygd. Gud give, att detta allt ville misslyckas. Familjen är utsatt för den onde fiendens häftigaste angrepp. Ty eftersom samhället består av familjer och dessa bilda dess själva grundval, inse de mycket väl, att samhällets undergång måste bliva följden om de först lyckats fördärva familjelivet. Det är därför de förneka giftermålets oupplöslighet genom att stadfästa lagen om skilsmässa; – genom att tvinga ungdomen att övervara den religionslösa undervisningen, som ofta är religionsfientlig, förlama de därtill i en sak av största vikt föräldrarnas inflytande på barnen. Genom att på ett skändligt sätt tillfredsställa sina lustar och överträda naturens lagar, stänga de på ett gudlöst sätt det mänskliga släktets källa och befläcka genom den största sedeslöshet det äktenskapliga livets helighet. Det är därför med rätta, älskade son, som Ni behjärtar det mänskliga samhällets intressen och framför allt ivrar för att uppväcka och in gjuta den kristliga andan i familjelivet, dit införande Jesu Kristi kärlek som en härskarinna. Genom detta handlingssätt stöder Ni Eder på Jesu Kristi löfte: ’Jag skall välsigna de hem, där mitt hjärtas bild utställes och äras’.”

Intronisationen är det praktiska verkställandet av andakten till Jesu heliga hjärta i familjen, – den är ett lämpligt medel till familjelivets och genom familjen till samhällets helgelse, – den är en hyllning av upprättelse med avseende på Herrens konungsliga rättigheter, som överallt försmädas och därför är den även det sociala räddningsmedlet i den svåra kris, världen nu har att genomkämpa. Vårt samhällsliv ligger som förlamat, därför att det har bortvänt sig från Gud, dess ursprung och mål och dess enda räddning ligger i denna lösen: ”tillbaka till Kristus”.

För att nå detta mål, är Intronisationen kanske det förträffligaste medel. Den nöjer sig likväl icke med att blott för några ögonblick proklamera Jesu hjärtas konungadöme, den nöjer sig ej heller med en ”ytlig religiositet som lätt rör ömma och vekliga själar, – en fromhet, som väl frammanar tårar, men i själva verket lämnar fel och laster oberörda”, o nej, väl förstådd och övad måste denna gärning bliva ett med vårt liv och Jesu Kristi inflytande måste göra sig gällande till och med i familjelivets minsta detaljer. Men eftersom familjen, enigt Hans Helighet Påvens, ord, är källan till det mänskliga släktet och liksom samhällets grundval och frö, så försäkrar den oss på så sätt om byggnadens bestånd.

Vem inser icke efter allt detta, att Intronisationen genom att helga familjens liv samtidigt styrker den enskilde och närer samhället genom kunskapen om och kärleken till Jesus Kristus: ”Oportet eum regnare”, Kristus måste härska. Med detta valspråk för ögonen är hela planen till detta kärlekens korståg uppgjord. Oportet, Kristus måste härska. Han måste bliva känd i sina rättigheter, begrundad i sitt evangelium, åtlydd i sina lagar, förhärligad i sitt lidande, älskad i sin kärlek. Världen kan icke leva utan Kristus. Liksom den förlorade sonen, har hon uppfordrat sin frihet, hon ville icke att Kristus skulle härska över henne, – hon vände ryggen åt honom, tyvärr till sin egen skada och förspillde sina rikaste skatter, sina bästa krafter till dess hungersnöden uppenbarade sig.

Ja, världen förgås av hunger, därför att hon har lämnat sin Faders hus och bord. Se där, vårt nutida samhälles bild, i sanning en bedrövlig bild. O måtte det på denna sin dag erkänna, vad som länder till dess frid.

Och då Jesus fick se staden, grät han över den. ”Jerusalem, Jerusalem … huru ofta har jag icke velat församla dina barn liksom en höna församlar sina kycklingar under vingarna, men du har icke velat”. Jesus gråter även över vårt samhälle, ”han ömkar sig över folket”. Han vill icke åtnjuta sin härlighet i himmelen utan oss och därför kommer han och upprepar för oss genom den hel. Margaretas mun detta härliga, kraftiga ord, som redan i tjugu århundraden genljuder från det blodbestänkta korset och från tabernaklet: ”Se här det hjärta, som så mycket har älskat människorna … skänk mig din genkärlek … jag vill härska genom min kärlek.”

”Jag vill uppstå och återvända till min fader”, detta beslut allena kan rädda världen.

Må vi därför åt Kristus, folkens, evigheternas konung, inrymma en hedersplats i vårt hem och i detta i den framställning, som på det fullkomligaste sätt uttrycker hans kärlek, i bilden av hans av kärlek brinnande hjärta.

*

Hur firas Intronisationens högtidlighet? Se här huru Pater Mathéo, högtidlighetens upphovsman predikar den. Först och främst tillråder han, att på Intronisationsdagen en hel. mässa frambäres för den familj, som står i begrepp att högtidligt inviga sig åt Jesu hel. hjärta. Sammaledes anmodar han familjens medlemmar, att anamma den hel. Kommunionen för att erhålla Jesu hjärtas triumf och bjuda detsamma upprättelse och gottgörelse. Man bör även se till att familjens alla medlemmar äro närvarande och bör man för högtidligheten välja en dag av särskild betydelse (en märkesdag) t. ex. faderns eller moderns födelsedag,

När då högtidlighetens stora ögonblick är inne, församla sig alla familjens medlemmar i bostadens förnämsta rum, ty där bör konungen hava sitt säte. Sedan välsignar prästen statyn eller bilden. Efter denna välsignelse läsa alla närvarande trosbekännelsen för att på så sätt högt vittna om sin tro, varefter prästen i ett kort tal påminner familjens medlemmar om de plikter, de hava att uppfylla mot Jesu hel. hjärta, vars konungadöme de stå i begrepp att högtidligt erkänna samt hänvisar dem till Jesu löfte: ”Jag skall välsigna de hem, där bilden av mitt hjärta uppställes och äras”.

Sedan läser prästen invigningsbönen åt Jesu hel. hjärta, varpå följer ett ”Fader vår” och ett ”Hell dig, Maria” för de avlidna och frånvarande. Prästen, ställer därefter statyn på den med blommor smyckade hedersplatsen och slutligen läsa alla närvarande en särskild bön, som slutar med orden: ”Älskat, välsignat och förhärligat vare för alltid i detta hem, Jesu triumferande hjärta. Tillkomme oss ditt rike. Amen.”

Högtidligheten slutar med bönen: ”Hell dig o drottning” till ära av Marias obefläckade hjärta och fyra bönesuckar till: – Jesu hel. hjärta, Marias obefläckade hjärta, den hel. Josef och den hel. Margareta Maria Alacoque.

Må även i vårt fädernesland Jesu hjärta-hyllningen snart komma till sin rätt! Måtte den åstadkomma: den härliga välsignelse, som Jesu hel. hjärta i sin oändliga barmhärtighet har utlovat: den kristliga andans upplivande. Må den hel. familjen i Nasaret vara vår förebild, där Jesus Kristus var medelpunkten, om vilken ängeln hade sagt till Maria: ”Herren Gud skall giva honom hans fader Davids tron och på hans rike skall ingen ände vara.”

Skrivet av: Berndt David Assarsson | 18 maj 2020

S:t Erik, Sveriges skyddshelgon

King-Erik-during-Mass-1-1
S:t Erik, konung och martyr. Sveriges skyddshelgon. † 1160 i Uppsala

Hell dig, helige Erik! Vi hälsa dig med förtroende som vårt skyddshelgon. Vi fira med glädje ditt minne, ty du är vår mäktige förespråkare vid Guds tron. Född till glans och ära var du Herrens ödmjuke tjänare; rättvisans höge väktare och värn, skipade du oväldigt lag och rätt och upprätthöll med stark arm de visa lagar du stiftat för att befordra dina undersåtars timliga och eviga välfärd. Bed för oss vid Guds tron, att rätt och frihet, ordning och trygghet må råda i det land, över vilket du fordom härskat. Bed för oss, att de, vilka äro kallade att styra riket, må göra det med vishet och kraft, till den Högstes ära och vårt bästa, ihågkommande att de en gång inför konungarnas Konung måste avlägga räkenskap för sin förvaltning. Bed för oss, att vi må ära överheten och lyda dess lagar, vetande att varje rättmätig överhet är av Gud, och att den, som motsätter sig överheten, motsätter sig Gud. Bed för oss, att de mäktiga i landet icke missbruka sin makt till de svagas förtryck; att de, som arbeta i sitt anletes svett, icke i bitterhet och hätskhet uppresa sig mot dem, som skaffa tillfälle till arbetet och underhåll. Bed för oss, att välviljans och endräktens band måtte förena oss alla till fäderneslandets bästa och Guds förhärligande. Amen.

Hell dig, helige Erik, mönster av kristlig fullkomlighet! Du kan nu med aposteln tillropa oss från himmelens höjd: Varen mina efterföljare, såsom och jag var Kristi efterföljare. Genom ditt äkta kristliga liv, genom att troget hålla Kristi lag och vår heliga moderns, Katolska kyrkans bud, var du ett lysande föredöme för ditt folk. Ivern för Herrens hus förtärde dig. Du reste tempel ut gruset, du grundade nya kyrkor. Väpnad med trons sköld drog du ut mot Herrens fiender och tände i hednavärldens natt Kristi strålande ljus, villig att offra liv och gods för att utbreda Herrens rike. I sanning, du levde av tron, och tron var verksam i dig. Bed för oss, dina skyddslingar, att vi såsom vår största skatt må bevara och försvara den tro, för vilken du levde och stred; bed för oss, att vi genom äkta katolskt liv må göra den aktad och älskad, så att vårt ljus lyser för människorna, och de, som hava god vilja, må prisa Fadern, som är i himmelen, och med glädje återvända till den ena, heliga, katolska och apostoliska Kyrkan. Amen.

Hell dig, helige Erik, Kristi ärorike martyr! Efter ett liv, helgat genom tro och kärlek, genom stränghet mot dig själv och godhet mot alla, efter ett liv, besjälat av nitälskan för den Högstes ära och själarnas frälsning, kom det ögonblick, då du skulle utbyta jordens spira mot himmelens krona. Det var den dag, på vilken den heliga Kyrkan firar Kristi himmelsfärd. Dina fiender nalkades. Du låg på knä i helgedomen för att med det Nya förbundets offer lägga ditt liv som offer på Herrens altare. Fienderna kommo, och du dog som martyr för din heliga tro. Du kunde säga med psalmisten: Jag älskade rättfärdighet och hatade orättfärdighet. Du blev ett offer för orättvis förföljelse. Du föll i striden, men gick som segrare över till ett bättre land för att taga o besittning det rike, som Herren tillrett dig från världens grundläggning. Nu är du, helige konung och martyr, krönt med ära och härlighet; nu lever du hos härlighetens Konung ett liv av oändlig sällhet; nu härskar du med Kristus och hans helgon i himmelen. Men även på jorden lever ditt minne i välsignelse. Vi älska ditt namn; vi hålla dina reliker i ära; vi vörda och åkalla dig som vårt lands skyddshelgon. Se nådigt till oss, dina barn, och upphör icke att bedja för vårt fädernesland och alla dess barn. Bed särskilt för oss, som här äro församlade, att vi efter ett heligt liv och en salig död må vinna det eviga livets krona. Amen.

F. Dyrbar är i Herrens ögon,
Sv. Hans heliga död.
F. Bed för oss, helige Erik.
Sv. Att vi må värdiga varda Kristi löften.

Låtom oss bedja. O Gud, du som förlänat den helige Erik, din konung och martyr, segerpalmen och det himmelska rikets härlighet, giv oss nådigt genom hans förtjänster och förbön, att vi må övervinna alla hinder och lyckligt uppnå härlighetens krona i himmelen. Genom Kristus, vår Herre. Amen.

Källa: Oremus, svensk katolsk bönbok, tredje upplagan.

Skrivet av: Berndt David Assarsson | 19 januari 2020

S:t Knut, S:t Henrik – 19 januari

S:t Knut, konung och martyr

S:t Knut har slutfört Danmarks kristnande. † 1086, begraven i Odense.

Kyrkobön. O Gud, du, som till din Kyrkas förhärligande har värdigats utmärka den salige konung Knut med martyrpalmen och med härliga underverk, förläna nådeligen, att, såsom han var Kristi efterföljare uti dennes lidande, även vi måtte träda i Kristi fotspår, och så varda värdiga att ingå i den eviga saligheten. Genom samme Kristus, vår Herre. Amen.

S:t Henrik, biskop och martyr

S:t Henrik var biskop av Uppsala och följde med S:t Erik på dennes korståg till Finland. Därefter biskop av Åbo. Martyr i Finland på 1150-talet.

Kyrkobön. Allsmäktige, evige Gud, som givit din helige martyr och biskop Henrik  martyrdödens härliga segerkrona, giv, att även vi genom hans dygder och förbön må varda delaktiga av din nåd och härlighet. Genom Kristus, vår Herre. Amen.

(Källa: Oremus, tredje upplagan).

Skrivet av: Berndt David Assarsson | 09 januari 2020

Döm icke?

Döm icke?

Av: Jim Blackburn

woman

I egenskap av apologet hos Catholic Answers får jag ofta telefonsamtal och e-post från personer som har att hantera omoraliskt beteende hos närstående. De är osäkra på vilka, om några, åtgärder de kan eller bör vidta i saken. Typiska exempel handlar om ett vuxet barn som bor med sin pojkvän eller hur man förhåller sig till ett syskon som kommer ut som homosexuell. De som ringer brottas med frågan om de ska tillåta barnet eller syskonet att praktisera den omoraliska livsstilen i deras hem. Måste jag låta dem tillbringa natten tillsammans? Vad säger jag till mina barn? Hur hanterar jag detta på ett kärleksfullt sätt? Kan jag verkligen älska min nästa när jag förkastar hans omoraliska livsstil?

Ofta har personer i dessa situationer redan försökt vidta någon åtgärd, men omedelbart avpolletterats med anklagelsen om att de är ”dömande”, att Bibeln lär oss att inte döma andra, att det bör sköta sina egna angelägenheter och inte lägga sig i. ”Jag dömer ju inte dig och du borde inte döma mig”, säger de. Men är det verkligen vad Bibeln säger?

När de uppmanas att visa bibelstödet för detta, pekar de som lyckas åstadkomma något svar alls på Jesu ord i Matteusevangeliet, ”Döm inte, så blir ni inte dömda”. De flesta kommer att stanna där med den tydliga övertygelsen om att Bibeln lär att vi inte på något som helst sätt ska döma andra. Men en närmare undersökning av denna bibelvers och andra relaterade verser avslöjar en annan innebörd av Jesu undervisning.

Låt oss först se på Jesu ord i sitt sammanhang:

”Döm inte, så blir ni inte dömda. Med den dom ni dömer med ska ni dömas, och med det mått ni mäter med ska det mätas upp åt er. Varför ser du flisan i din broders öga men märker inte bjälken i ditt eget öga? Och hur kan du säga till din broder: Låt mig ta bort flisan ur ditt öga, när du har en bjälke i ditt eget öga? Hycklare, ta först bort bjälken ur ditt eget öga, så ser du klart nog för att ta ut flisan ur din broders öga” (Matt 7:1-5).

Om vi undersöker stycket rad för rad blir det tydligt att Jesus inte sa till sina lärjungar att de aldrig någonsin fick döma andras beteende. Snarare förmanade Han dem att själva leva rättfärdiga liv så att deras bedömning av andras beteende inte skall bli förhastad och deras mödor skall bli effektiva i tillrättavisandet av nästan.

”Döm inte, så blir ni inte dömda”. Isolerat kan detta uttalande tolkas som att man t.o.m. kan undkomma Guds dom genom att helt enkelt aldrig döma andras beteenden. Naturligtvis döms alla av Gud, så detta kan inte vara en korrekt tolkning. Jesus fortsätter med att omformulera sitt uttalande på ett positivt sätt: ”Med den dom ni dömer med ska ni dömas, och med det mått ni mäter med ska det mätas upp åt er”. Jesus förväntar sig verkligen att Hans lärjungar ska döma, men Han varnar dem att också de kommer att dömas på samma sätt.

Detta påminner om raden i Herrens bön, ”förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro” (Matt 6:12). Detta är så mycket mer än en enkel varning om att Gud kommer att behandla oss som vi behandlar andra. Katolska kyrkans katekes förklarar, ”Här rör det sig om en levande delaktighet som kommer från hjärtats innersta av vår Guds helighet, barmhärtighet och kärlek. Endast Anden som är vårt liv kan göra det sinnelag som fanns hos Kristus Jesus till vårt sinnelag” (2842).

I de två följande raderna varnar Jesus för hyckleri: ”Varför ser du flisan i din broders öga men märker inte bjälken i ditt eget öga? Och hur kan du säga till din broder: Låt mig ta bort flisan ur ditt öga, när du har en bjälke i ditt eget öga?”. Att döma hycklande är inte effektivt. En småtjuv som tillrättavisas av en bankrånare skrattar bara åt sin tillrättavisare.

Jesus förklarar sedan hur man ska döma rättfärdigt: ”Ta först bort bjälken ur ditt eget öga, så ser du klart nog för att ta ut flisan ur din broders öga”. Såsom denna artikel vill påvisa kan det inte råda någon tvekan om att dessa sista ord – ”ta ut flisan ur din broders öga” – verkligen ges oss tillåtelse att döma så länge det görs på rätt sätt.

Andra bibelställen som på ytan tycks indikera förbud mot att döma andras beteende kan analyseras på samma sätt i sina sammanhang. Tanken om att rätt döma andras beteende finns i hela Nya Testamentet.

Jesus sade till judarna, ”Döm inte efter skenet, utan döm rätt!” (Joh 7:24).

Han instruerade sina lärjungar vad de skulle göra om någon syndade mot dem:

”Om din broder har syndat, så gå och ställ honom till svars enskilt, er emellan. Lyssnar han på dig så har du vunnit din broder. Men om han inte lyssnar, ta då med dig en eller två andra, för att varje sak ska avgöras efter två eller tre vittnens ord. Lyssnar han inte till dem, så säg det till kyrkan. Och lyssnar han inte heller till kyrkan, då ska han vara för dig som en hedning och tullindrivare” (Matt 18:15-17).

Det är inte möjligt att följa Jesu instruktioner utan att vara ”fördömande” vad gäller någon annans beteende.

Även Paulus uppmanade till rätt dom av andra kristna: ”Är det min sak att döma de utomstående? Är det inte dem som är innanför ni ska döma? De utomstående ska Gud döma. Driv bort från er den som är ond!” (1 Kor 5:12-13).

Vidare, ”Vet ni inte att de heliga [dvs. kristna] ska döma världen? Och om världen ska dömas av er, duger ni då inte till att döma i småsaker? Vet ni inte att vi ska döma änglar? Ska ni då inte kunna döma i vardagliga ting?…Fly bort från otukten!” (1 Kor 6:2-18).

En blick i Gamla testamentet avslöjar en liknande undervisning: ”Du ska inte göra orätt när du dömer. Du ska inte hålla med någon för att han är fattig och du ska inte vara partisk för den som har makt. Du ska döma din nästa med rättvisa” (3 Mos 19:15).

I motsats till vad många föredrar att tro, uppmanar Bibeln oss att rätt döma andras beteende. Den Katolska Kyrkan undervisar detsamma men varnar oss precis som Jesus varnade sina lärjungar:

”Respekten för människors goda namn och rykte förbjuder varje inställning och varje ord som skulle kunna tillfoga dem orättmätig skada. Man gör sig skyldig till:

  • förmätet omdöme då man – även om man inte yppar det – utan tillräcklig grund antar att det finns ett moraliskt fel hos en annan människa;
  • skvaller om man i påståenden utan objektivt hållbar grund för andra människor som inte känner till nästans fel och brister avslöjar sådana fel och brister;
  • förtal om man med påståenden som strider mot sanningen skadar andras goda namn och rykte och ger upphov till felaktiga omdömen om honom.

För att undvika ett förmätet omdöme skall alla vara noga med att i så fördelaktig mening som möjligt tolka sin nästas tankar, ord och gärningar: Varje god kristen skall vara mera beredd att acceptera sin nästas utsaga än att förkasta den. Om man inte kan acceptera den skall man fråga honom hur han uppfattar den; och om han uppfattar den fel, så skall man rätta honom på ett kärleksfullt sätt; och om detta inte räcker, skall man söka efter alla lämpliga medel för att han skall uppfatta den riktigt och på så sätt komma ur sitt trångmål” (katekesen 2477-2478).

Med allt detta sagt är det stor skillnad på att döma någons beteende och att döma hans själs eviga tillstånd. Den senare domen tillkommer Gud allena. Jesus förklarar även denna typ av dom:

”Och Fadern dömer ingen, utan han har överlämnat hela domen till Sonen för att alla ska ära Sonen så som de ärar Fadern. Den som inte ärar Sonen ärar inte heller Fadern som har sänt honom. Jag säger er sanningen: Den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv. Han drabbas inte av domen utan har gått över från döden till livet. Jag säger er sanningen: Det kommer en tid, och den är redan här, när de döda ska höra Guds Sons röst, och de som hör den ska få liv. För liksom Fadern har liv i sig själv, har han också låtit Sonen ha liv i sig själv. Och han har gett honom makt att hålla dom, eftersom han är Människosonen. Var inte förvånade över detta. Det kommer en tid när alla som ligger i gravarna ska höra hans röst och komma ut. De som har gjort gott ska uppstå till liv, och de som har gjort ont ska uppstå till dom. Jag kan inte göra något av mig själv, jag dömer efter det jag hör. Och min dom är rättvis, för jag söker inte min egen vilja utan hans som har sänt mig” (Joh 5:22-30).

I denna kontext står det klart att Jesus talar om dom som evig fördömelse. Sådan dom tillkommer Honom allena.

När vi således står inför närståendes omoraliska beteenden, hur kan vi vara säkra på att döma ett beteende på rätt sätt? För att uttrycka det med Jesu egna ord måste vi börja med att ta bort bjälken ur vårt eget öga genom att se till att vi gör vårt yttersta för att leva våra liv föredömligt. Vi måste också sträva efter att korrekt forma våra samveten så att vi känner igen synd när vi ser den. Slutligen får vi inte dra förhastade slutsatser om andras skuld i synd. Om vi gör allt detta kommer våra uppmaningar att betraktas som de handlingar i kärlek de av oss är tänkta att vara – avsedda att hjälpa våra nära och kära att leva sina liv på ett Gudi behagligt sätt. Först då kan våra ansträngningar att hjälpa till med att ta ut de fula flisorna ur vår broders öga bli effektiva.

Källa: Catholic Answers

Skrivet av: Berndt David Assarsson | 05 november 2019

Uppsaladomens och de övriga svenska templens relikfest

EricIX.JPG
Uppsaladomens och de övriga svenska templens relikfest – 5 november

O Gud, som genom dina helgons reliker verkar under, hör de förböner, som dina förklarade tjänare frambära, vilkas gravar och kvarlevor i Sveriges tempel och helgedomar ha hållits i helgd. Förläna oss nådigt, vi bedja dig, att den tro, för vilken dessa dina helgon här i landet ha levat och dött, åter må väckas till liv i allas hjärtan, på det att vi alla må glädja oss i det saliga hoppet på de dödas uppståndelse och en gång vinna odödlighetens segerpris. Genom Kristus, vår herre. Amen.

Källa: Oremus, tredje upplagan.

Skrivet av: Berndt David Assarsson | 07 oktober 2019

S:ta Birgitta, Sveriges skyddshelgon

Birgitta1
S:ta Birgitta, Sveriges skyddshelgon
– 7 oktober.
Duplex av 1:a klassen med enkel oktav.

Bön
Heliga Birgitta, Sveriges stora dotter, jungfru, maka, moder och änka strålar du i alla dygders glans. Du som levde i familjens sköte och i världens vimmel, vid ett fördärvat hov och i klosterlig ensamhet, i rikedomens överflöd och i armodets betryck, du är oss alla en lysande förebild. Ifrån barndomen fann du din glädje i umgänget med Gud, i bön och betraktelse; du besjälades av levande tro och brann av helig kärlek till Gud. Du älskade Kristus, den korsfäste; han vad din själs brudgum, föremålet för all din kärlek. Därför förtärdes du av iver för hans ära och hans rike. Du vilade icke, förrän du återfört hans ståthållare på jorden från fångenskapen till Petri stol i kristenhetens huvudstad. Du sökte att i människohjärtat upptända kärlek till den gudomliga Mästaren och iver för hans heliga Kyrka. Vad du själv icke kunde göra, sökte du uppnå genom den orden, som du på Herrens tillskyndan grundat; genom den har du spritt välsignelse över vårt land, ja, över hela Kyrkan; genom den fortlever och verkar du alltjämt för Guds rike. Bed vid Guds tron, att din stora stiftelse åter må uppstå i sin forna glans och bära riklig frukt i Guds Kyrka. Heliga Birgitta, du har förhärligat Gud, och Gud förhärligade dig i livet och efter döden. I livet lät han dig skåda in i framtiden och uppenbarade för dig himmelens hemligheter; under ditt liv och efter din död vittnade han om din helighet genom under och tecken. Med rätta ärar dig därför även hans Kyrka. Hon prisar dig som stjärnan, som vänligt lyser vandraren på livets mörka stig; hon liknar dig vid en ros, som med sin skönhet gläder ögat och med sin doft fröjdar hjärtat; hon jämför dig med ett härligt träd i Guds trädgård, vilket bär dyrbara frukter. Med rätta sjunger hon om dig: Kristus älskade du, om Kristus vittnade du; konungens brud, brann du av nit för konungens rike. Heliga Birgitta, vår mäktiga förespråkerska vid Guds tron, vi glädjas över och med dig, vi lyckönska dig till den härlighet, som du nu åtnjuter hos Kristus. Se huldrikt ned till oss från himmelens höjd. Vi bebo samma land , som sett dig födas och för vilket du hyst så innerlig kärlek; vi bekänna samma tro, för vilken du levat och kämpat; vi hysa samma hopp, som upprätthöll dig i livets stormar och motgångar. Bed Kristus för oss, att samma kärlek, som lågade i ditt hjärta, må brinna i våra själar; bed honom att din iver för hans rike och för odödliga själars räddning må tändas i våra hjärtan. Heliga Birgitta, du är vårt lands stora skyddshelgon. Nu står du inför den Allgodes tron. Du har icke glömt din forna kärlek. Bed för det land, som du så innerligt älskat, bed för det folk, för vilket du så troget arbetat. Bed, att alla, som hava god vilja, må lämna sina villomeningar och inrotade fördomar mot Kristi Kyrka; bed, att sanningens ljus må lysa för dem; bed, att de få andlig kraft att utan hänsyn till människors gunst eller illvilja följa sin övertygelse och återvända till sina fäders tro, på det att Kristi ord må besannas: Alla må vara ett i mig. Amen.

Åkallan
Hell dig Birgitta, lysande stjärna på Kyrkans himmel; hell dig Nordens stora sierska, för vilken Herren uppenbarat himmelens hemligheter. Låt ditt ljus som fordom lysa över detta land; nedkalla Guds välsignelse över dess inbyggare, på det att vi alla i trons enhet må tillbedja den ende sanne Guden och den, som han sänt, Jesus Kristus. Bed för oss, att vi rätt må besinna Evangeliets sanningar och göra oss förtrogna med trons hemligheter. Hell dig Birgitta, Kristi utkorade brud! Utverka åt oss riklig nåd hos din himmelske brudgum, att vi troget må efterlikna dig och dina dygder, såsom du har efterliknat Kristus; bed för oss, att vi i allt må tillväxa i honom, som är vårt huvud, Kristus. I Kyrkans trädgård liknar du en ros, strålande av skönhet och doftande av godhet. Utverka åt oss hos den Allrahögste själens skönhet och hjärtats godhet, att vi, enligt apostelns ord, må vara Kristi vällukt inför Gud, både bland dem som skola varda frälsta och bland dem som skola gå förlorade. Hell dig Birgitta, vårt lands stora skyddshelgon! Fulla av förtröstan anbefalla vi åt din mäktiga förbön vårt fosterland, den andliga och världsliga överheten, våra anhöriga, släktingar, vänner och välgörare, oss själva, vår timliga och eviga välfärd. Upphör icke, goda moder, att bedja för oss. Framför allt bed för oss om en salig dödsstund, på det att vi efter att ha lämnat vårt jordiska fädernesland må upptagas i de eviga hyddorna för att med dig och alla helgon i salig fröjd evigt lova och förhärliga den treenige Guden. Amen.

Litania
Herre förbarma dig över oss.
Kristus, förbarma dig över oss.
Herre, förbarma dig över oss.
Kristus, hör oss.
Kristus, bönhör oss.
Gud Fader i himmelen: Förbarma dig över oss.
Gud son, världens Frälsare,
Gud, Helige Ande,
Heliga Trefaldighet, en ende Gud,
Heliga Maria; bed för oss.
Heliga Birgitta, den himmelske Faderns älskade dotter,
Heliga Birgitta, Frälsarens utkorade brud,
Heliga Birgitta, den Helige Andes lysande tempel,
Heliga Birgitta, strålande ljus i Kristi Kyrka,
Heliga Birgitta, furstinna efter Guds hjärta,
Heliga Birgitta, Guds trogna tjänarinna under världslivets frestelser och faror,
Heliga Birgitta, gudaktighetens läromästarinna,
Heliga Birgitta, brinnande av kärlek till den korsfäste Frälsaren,
Heliga Birgitta, mönster av ödmjukhet och försakelse,
Heliga Birgitta, med Kristus frivilligt fattig,
Heliga Birgitta, föredöme för kristlig lydnad,
Heliga Birgitta, mönster av tålamod och undergivenhet,
Heliga Birgitta, brinnande av hänförelse för Guds förhärligande,
Heliga Birgitta, besjälad av iver för själarnas räddning,
Heliga Birgitta, lysande föredöme av kristlig fullkomlighet,
Heliga Birgitta, benådad med Guds härligaste gåvor,
Heliga Birgitta, uppfylld av profetians ande,
Heliga Birgitta, benådad med himmelens uppenbarelser,
Heliga Birgitta, utrustad med makten att göra underverk,
Heliga Birgitta, av himmelen förhärligad genom under och tecken,
Heliga Birgitta, stora ordensstiftarinna,
Heliga Birgitta, mäktiga förespråkerska vid Guds tron,
Heliga Birgitta, milda beskyddarinna av alla dem, som taga sin tillflykt till dig,
Heliga Birgitta, vårt lands och folks mäktiga skyddshelgon,
Guds lamm, som borttager världens synder: Förskona oss, o Herre.
Guds lamm…Bönhör oss, o Herre.
Guds lamm…Förbarma dig över oss, o Herre.
F. Bed för oss, heliga Birgitta.
Sv. Att vi må värdiga varda Kristi löften.

Låtom oss bedja. Herre, vår Gud, du som genom din enfödde Son uppenbarat himmelska hemligheter för den heliga Birgitta, giv oss, dina tjänare, på hennes fromma förbön, att vi en gång få glädja oss åt uppenbarelsen av din eviga härlighet. Genom samme Kristus, vår Herre. Sv. Amen.

Källa: Oremus, tredje upplagan.

Older Posts »

Kategorier