Den bysantinska liturgin, den traditionella latinska mässan och novus ordo – två bröder och en främling

av Peter Kwasniewski

För mig och för – tror jag – de flesta traditionalister är det uppenbart att den bysantinska gudomliga liturgin och den traditionella romerska mässan är andligt närbesläktade och att novus ordo avviker från det arv de har gemensamt.

Men ibland stöter man på bysantinska katoliker som, lurade av ytliga likheter mellan den bysantinska liturgin och novus ordo (t.ex. att de ofta firas högt och tydligt på folkspråken) och av de uppenbara skillnaderna mellan den bysantinska liturgin och den traditionella romerska riten (t.ex. att det finns mycket mer tystnad i den senare än i den förra och att folket verkar spela en mer ”aktiv” roll i den ena än i den andra), hävdar att den bysantinska liturgin och novus ordo är andligt mer besläktade med varandra, och sålunda, när de ställs inför ett val, väljer den romerska usus recentior framför usus antiquior. Huvudaktörerna och apologeterna för den romerska liturgireformen låtsas i själva verket också vara beundrare av den österländska traditionen och pekar gärna på de många förment ”östliga” särdragen i den neo-romerska liturgin.

Om det nu är sant att den bysantinska liturgin och den traditionella latinska liturgin har mycket mer gemensamt med varandra än vad vardera har med novus ordo, borde vi kunna ange exakt vad denna gemenskap består i. Jag föreslår att vi kan göra det i följande principer, som jag först kommer att räkna upp och sedan redogöra för:

  1. Traditionens princip
  2. Mysteriets princip
  3. Det upphöjda framförandets princip
  4. Den rituella integritetens eller stabilitetens princip
  5. Förtätningens princip
  6. Den adekvata och upprepade förberedelsens princip
  7. Sanningsenlighetens princip
  8. Hierarkiens princip
  9. Parallellitetens princip
  10. Separationens princip

Traditionens princip. Båda är resultatet av en organisk utveckling av en forntida apostolisk kärna, traderad genom århundraden av levande tro; trots att man tillskriver olika liturgier olika berömda helgon såsom S:t Johannes Chrysostomos eller S:t Basileios den store, är riten i själva verket ett verk av många som vi inte kan namnge. Ingen bysantinsk liturgi eller klassisk romersk liturgi är en produkt av en kommitté bestående av avantgardistiska experter som inte är i kontakt med folket och är hemfallna åt fashionabla, sedan länge kullkastade teorier. Vi kan kalla detta traditionens princip, att ta emot det som överlämnas. Enkelt uttryckt är det inte så att en liturgi är av godo eftersom Kyrkans auktoritet anser att den är av godo, snarare vet Kyrkan att den är av godo eftersom hon har mottagit den. Här rycker vi upp roten för den bisarra ultramontanism i väst som anser att liturgi inte är något annat än vad den påvliga auktoriteten har promulgerat – som om liturgin är en gränslöst formbar lera vars form helt och hållet överlåts åt skulptörens vilja. Före Paul VI promulgerade den påvliga auktoriteten det som redan var känt och älskat som traditionellt i den latinska Kyrkan.[1]

Mysteriets princip. Var och en av dessa liturgier genomsyras av mysteriets princip: Liturgin är påtagligt helig, ett verk och ett under som Gud gör mitt ibland oss, som människan tillåts förena sig med i fruktan och bävan. Traditionell liturgi är som ett moln vari Gud dväljs och vilket Moses dristar närma sig. Det finns ingen känsla av ett möte med en agenda, som drivs av företagsledare och kännetecknas av kopiös läsning av texter och fördelning av arbetsuppgifter. Vi ligger utsträckta på helig mark inför den gudomliga självuppenbarelsens brinnande buske.

Det upphöjda framförandets princip. Bönerna och lektionerna i traditionella österländska och västerländska liturgier sjungs antingen av kantorer, diakoner, subdiakoner och körer eller viskas i sanktuariet av prästen, men uppläses aldrig bara som de dagliga nyheterna eller en skolläxa. En del av denna upphöjdhet är användningen av det vi kan kalla ”högspråk”. I öst tar den formen av utsökta poetiska kompositioner, i väst av ärevördiga latinska uttryckssätt. Latin är verkligen, rätteligen och definitivt den Romersk-katolska kyrkans språk lika mycket som folkspråken är östriternas språk. [OBS! Läsarna har här invänt mot mitt påstående att östriternas språk utan förbehåll bör kallas folkspråk. Se bifogad Anmärkning*** till denna artikel.] Något som har bestått i 1600 år i väst är inte någon slumpmässig tillfällighet utan en konstitutiv princip, såsom ingen mindre än påven Johannes XXIII förklarade i sin apostoliska konstitution Veterum Sapientia, undertecknad på altaret i Peterskyrkan 1962. De som bevistar usus antiquior är väl medvetna om den kraftfulla effekt på de troende som det ceremoniella bruket av ett forntida språk har, ett språk som har vunnit allt större numinös kraft med tiden. Själva det faktum att detta språk är speciellt avskilt, konsekrerat så att säga för den offentliga gudstjänsten, representerar objektivt och frammanar subjektivt den separation av det heliga från det profana som är en hjärtpunkt i en offerreligion.

Den rituella integritetens princip. Både den gudomliga liturgin och den traditionella latinska mässan existerar före varje given celebration som bestämda, fullt artikulerade riter vilka prästerna och folket följer i ödmjuk lydnad. Bönerna, antifonerna, läsningarna, åtbörderna och sångerna är fastställda och föreskrivna; framför allt är den heligaste bönen, anaforan, antingen oföränderlig (i väst) eller bestämd av den liturgiska kalendern (i öst). På så sätt drivs aldrig handlingen av celebrantens personliga preferenser eller val. Vi kan också kalla detta stabilitetens princip, då den rituella integriteten garanterar prästerna och folket ett orubbligt berg på vilket de kan bygga sina andliga liv.

Förtätningens princip. Den gamla romerska liturgin och likaså den gamla bysantinska är genomsyrade av dogmatiskt, moraliskt, asketiskt-mystiskt innehåll. Bönerna är förtätade och rika och fyllda av religion. De är en poetisk väv av skriftställen och andra fromma yttranden. Novus ordo är uppenbarligen torftig i jämförelse. Betänk de olika troparierna i den bysantinska traditionen eller rikedomen av egentliga antifoner i den romerska riten och kollektbönerna, secreta och postcommunio, varav nästan ingen överlevde intakt konciliets censurerande och förvanskande skalpell.[2]

Förberedelsens princip. Nära förbunden med föregående är den adekvata och upprepade förberedelsens princip. I både öst och väst förbereder sig prästerskapet och ministranterna grundligt före liturgin för sitt värv, oavsett om det är vid ett sidobord på vilket offergåvorna förbereds med rikliga böner eller vid altarets fot där psalm 42, confiteor och trappstegsbönen reciteras. Hur kan någon överhuvudtaget tänka sig att bara släntra ut från sakristian och gå rätt upp till altaret, som om det inte vore något särskilt? Som om man bara gick på en lunch för välgörenhetsinsamling?

Som Catherine Pickstock noterade så träffande är upprepningen av böner i alla autentiska liturgier avsiktlig och av kolossal andlig betydelse. I den bysantinska liturgin ber prästen ofta i hemlighet från början till slut när han förbereder sig om och om igen för nästa underbara steg som måste tas på väg in i Kristi mysterier. Den autentiska romerska liturgin skiljer sig inte med sitt rikliga offertorium, dess tre förberedelseböner för kommunion, handtvagningsböner, placeat och slutevangeliet. Som välkänt är finner vi många upprepningar av vissa böner i den gudomliga liturgin och i det romerska usus antiquior – i den förra litanior som ”Herre, förbarma Dig” eller ”Låt det så ske, Herre”, i den senare det niofaldiga kyrie, det tredubbla confiteor, det tredubbla ”Domine, non sum dignus” (uttalat två gånger för att indikera skillnaden mellan prästens kommunion och de troendes).[3]

Sanningsenlighetens princip. Hela evangeliets budskap är närvarande i de traditionella lektionarierna – också de s.k. ”svåra” ställena, såväl som de lättsmälta. I novus ordo är som bekant Skriften kraftigt redigerad i anpassning till nutida fördomar.[4] Mer generellt innehåller och överför det traditionella lex orandi med apostolisk vitalitet hela den katolska Kyrkans lex credendi, utan att redigera något av hänsyn till nutida sensibilitet eller överkänslighet. För att således ta ett exempel av tusentals lärs utan förbehåll Judas’ fördömelse och helvetet som en verklig möjlighet för oss alla ut, samtidigt som förbannelsepsalmerna riktade mot våra andliga fiender används i överflöd. Sådana saker är bortklippta eller kraftigt reducerade i novus ordo.[5] I detta avseende misslyckas den med att föra vidare trons fullhet såsom vi finner den i Skriften, kyrkofäderna, koncilierna och kyrkolärarna. På detta sätt misslyckas den i sin roll som den renläriga Kyrkans lex orandi.

Faktum är att många trosläror ses och hörs i de gamla liturgierna, medan de måste studeras och accepteras blint inom ramen för den neo-romerska liturgin, eftersom riten i sig inte gör dem uppenbara. Beakta till exempel den vördnad som bör visas helgonen eller den tillbedjan av latreia-karaktär som tillkommer altarets heliga sakrament. Den som antingen bevistar den bysantinska eller den traditionella romerska liturgin kommer att få en inre upplevelse av helgonens vördnadsvärdhet och eukaristins dyrkansvärdhet. Däremot har novus ordo systematiskt minskat fokus på helgonen[6] såväl som på de vördnadsbetygelser som tillkommer Kristi storslagna mysterier.

Hierarkins princip manifesteras i den tydliga rollfördelningen mellan prästen, diakonen, subdiakonen, akolyten, kantorn, etc. Denna icke-utbytbara mångfald av roller är kraftigt grumlad och utspädd i novus ordo med dess lösliga regler om lekfolkets funktioner i koret. Varken bysantinsk eller autentisk romersk liturgi tillåter lekmän utan särskild klädedräkt att beträda koret hur som helst och utföra uppgifter som tillkommer prästerskapet, allra minst att hantera den allra heligaste eukaristin. Snarare respekteras och bekräftas i handling prästens identitet som medlare mellan Gud och människa helt och fullt – och lekmännens identitet som aktivt närvarande vid offret respekteras och bekräftas likaledes i handling.

Liturgin är ett verkligt förkroppsligande av ecklesiologin istället för ett imaginärt alternativ till den. Man skulle aldrig kunna härleda en sammanhängande och konsekvent redogörelse för den mystiska kroppens hierarkiska karaktär från novus ordo, medan det är lätt att göra det antingen från den gudomliga liturgin eller från den traditionella romerska mässan. Deltagande förstås därför på ett fundamentalt olikartat sätt i de traditionella liturgierna och i den neo-romerska riten. Den korrekta uppfattningen är att deltagandet bör vara anpassat till de olika rollerna för kroppens olika delar och att detta ska vara synligt för alla genom klädsel, hållning, placering och uppgifter som tilldelas – och inte tilldelas – deltagarna.[7]

Parallellitetens princip, vilken är i linje med hierarkins princip. I alla autentiska österländska eller västerländska liturgier finner vi att flera saker ofta händer samtidigt (eller för att använda det tekniska uttrycket, att det finns en ”parallell liturgi”). Diakonen leder en litania när prästen läser sina egna böner; folket sjunger Sanctus medan prästen har påbörjat kanon. De som deltar antingen i den bysantinska eller den traditionella latinska liturgin kommer att se liturgin som en flerskiktad aktivitet som består av många enskilda handlingar som konvergerar mot ett gemensamt mål. Den är definitivt inte en logisk sekvens av diskreta handlingar, där endast en sak får äga rum åt gången (som i ”sekventiell” eller ”modulär” liturgi, exemplifierad i novus ordo).[8]

Separationens princip. Alla autentiska kristna liturgier bevarar och gör rituellt bruk av den teologi som finns inskriven i arkitekturen i det gamla förbundets tempel, vilken, som Hebreerbrevet lär, rekapituleras i Kristus och därför symboliseras för evigt i vårt eukaristiska offer. I öst är separationen mellan koret eller det allraheligaste och skeppet tydligare på grund av närvaron av en ikonostas, genom vilken endast visst prästerskap får passera. I väst ersattes förhängena med korskranket, som på de flesta platser med tiden förminskades till en altarring, men koret förblev alltid avskilt, upphöjt och förbjudet för lekfolket att beträda. I den västerländska liturgin har dessutom den visuella ikonostasen gett vika för en ”audiell ikonostas” av latin som växlar med tystnad. Både det hieratiska språket och den omgivande frånvaron av ljud sänker en slöja över det heliga och skyddar de heliga mysterierna från profanation genom lättvindig hantering. Även om de östliga och västerländska liturgierna åstadkommer detta ”beslöjande av våra ansikten inför Närvaron” på olika sätt, är båda mycket effektiva för att uppnå detta och riktar kraftfullt tillbedjarens uppmärksamhet mot Guds dolda härlighet.

Utöver dessa principer, som uppenbarligen pekar på själva grunden för gudomlig tillbedjan, finns det en mängd saker som inte av nödvändighet är kännetecknande för novus ordo och som ändå återfinns i 99% av de mässor som firas, såsom versus populum-celebration. Efter femtio år med präster som stått vända mot folket nästan alltid och överallt, med påvliga tillrättavisningar av dem som understår sig atttycka annorlunda, kan inte ens den mest optimistiske förespråkaren av ”reform av reformen” mena att versus populum inte är typiskt för novus ordo enligt dess arkitekter, verkställare och slutliga användare.

Jämfört med novus ordo ser den bysantinska liturgin ut som en kung bredvid ett fattighjon, en Rembrandt bredvid en skämtteckning, en festmåltid efter en hungersnöd. Men jämfört med den traditionella romerska riten i all dess invecklade prakt och reglementerade högtidlighet är den en jämlike vid traditionens bord. Vi skulle vara orättvisa mot den Helige Andes verk i Västkyrkan om vi talar som om bysantinsk liturgi utgör en ”gyllene standard”, när den romerska riten i sin fullhet – tyvärr så sällan skådad av romerska katoliker! – är henne fullt jämbördig. Istället är det novus ordo som skall visas på dörren, eftersom den inte kan göra något anspråk på rätten att sitta vid de autentiska liturgiska riternas kungliga bord.

Om någon vid denna tidpunkt invänder att novus ordo kan firas på ett sätt som är ”i kontinuitet” med den tidigare romerska traditionen (och därför på ett sätt som inte är olikt den gudomliga liturgin), är mitt svar enkelt. Flera av de tio principer som sammanfattas ovan kommer inte alls till uttryck i novus ordo – och det avsiktligen (här skulle jag inkludera minst 1, 4, 5, 6, 7 och 9); medan de återstående principerna (2, 3, 8 och 10) kan uppträda – eller inte, återigen beroende på vem som är ”ordförande”. Kort sagt, de är möjliga, men inte nödvändiga. Detta faktum i sig visar redan den starkt antitraditionella karaktären hos novus ordo, som för sin koherens med traditionen är beroende av celebrantens fria beslut, snarare än att förlita sig på att man följer en fast regel.[9] Novus ordo kan således firas på ett kvasi-traditionellt sätt, medan de bysantinska och tridentinska liturgierna måste firas på ett traditionellt sätt – det finns inget alternativ i frågan.[10]

I denna enda skillnad allena kan vi se den nästan bottenlösa avgrund som skiljer den moderna romerska riten från kristendomens alla historiska riter, österländska som västerländska. Dess brist på doktrinär, moralisk, rubricistisk och ceremoniell förtätning, dess modulärt-linjärt-rationalistiska struktur och dess ”valmöjlighetssjuka” skiljer den till sitt väsen från den sfär av sakral kultur som den romerska usus antiquior och den bysantinska gudomliga liturgin bebor gemensamt. Man kan om denna situation upprepa Abrahams ord i liknelsen om den rike manen och Lasarus: ”Och utom allt detta är ett stort svalg satt mellan oss och eder, så att de, som vilja gå öfver härifrån till eder, icke kunna det; icke heller kunna de komma därifrån hit öfver” (Luk 16:26).

Vad som verkligen är förvånande, med tanke på det ovanstående, är hur många bysantinska katoliker och ”experter” på östlig liturgi – Robert Taft, S.J., som är den mest framstående – föredrar den ”reformerade” romerska liturgin och förbiser de kolossala avvikelser och motsättningar som råder mellan novus ordo och den bysantinska och traditionella latinska liturgin i principerna för dess komposition och utförande, såsom jag har visat. Det är verkligen ingen överdrift att säga att den paulinska liturgin, både som helhet och i enskilda delar, utgör en deformering av den latinsk liturgin som inte kan klassificeras tillsammans med historiens autentiska katolska riter. Det vore därför djupt inkonsekvent av bysantinska katoliker att föredra novus ordo på grund av sekundära eller tertiära egenskaper samtidigt som de skulle förbise, tolerera eller t.o.m. tyckas godkänna dess avvikelser från grundläggande principer för klassisk liturgi.

Detta är inte enbart en spekulativ fråga. Som vi vet har liturgister i årtionden pratat om hur man skulle kunna ”reformera” de östkatolska riterna för att få dem att överensstämma med Sacrosanctum Concilium [Konstitutionen om den heliga liturgin, är ett av Andra Vatikankonciliets viktigaste dokument. Sacrosanctum Concilium, som promulgerades den 4 december 1963, initierade en rad reformer på liturgins område. Den rätta tolkningen av dokumentet är bland katoliker en omstridd fråga.] och Bugninis Bauhaus-blåkopior. Den kombinerade kraften av en förutfattad mening som är vänligt inställd till mångkulturell pluralism, österns inneboende konservatism och avsaknaden av en centraliserad auktoritet som kan införa gigantiska liturgiska förändringar, har ännu så länge skonat de österländska riterna från liturgireformens värsta excesser. Men denna bräckliga fred behöver inte vara för alltid, särskilt om kyrkoledningen fortsätter att uppvisa arrogansens och närsynthetens dubbla drag, vilka har hemsökt deras släkte de senaste femtio åren. Det är därför nödvändigt att varje östkristen och varje romersk sympatisör är införstådd med de förvillelser som ledde till och totalt genomsyrarden paulinska riten och motsätter sig alla inskränkningar, kompromisser eller nymodigheter i sina egna liturgiska liv.

För att återgå till begynnelsen: Bysantinska katoliker som älskar sin egen liturgiska tradition gör bäst i att bekanta sig med den västerländska liturgiska traditionen såsom bevarad och traderad i usus antiquior och – just av kärlek till det som är gemensamt för öst och väst – undvika den neo-romerska liturgin med dess blandning av inkonsekvent antikvarianism och moderna nymodigheter, dess kognitiva dissonans och brytning med kristen tradition. Den är inget mindre än ett mot-tecken till både den grekiska och latinska traditionen, som motsäger uråldriga dogmatiska och moraliska sanningar som liturgin alltid har förevisat och inskärpt i de troende. Romerska och bysantinska katoliker vet att de är trygga, i goda händer, när de deltar i varandras autentiska riter, men ingen kan känna sig trygg när man bevistar novus ordo.

Jag avslutar med Martin Mosebachs ord: ”All strävan mot ekumenik, hur nödvändig den än må vara, måste ha sin början inte i publicitetssökande möten med österns patriarker, utan i återställandet av den latinska liturgin, som representerar den verkliga gemenskapen mellan den latinska och den grekiska kyrkan”.[11]

Anmärkning *** om folkspråken i öst

På grund av kommentarer till den här artikeln ifrågasätter jag nu riktigheten i mitt påstående att användningen av folkspråken är lika kännetecknande för de österländska riterna som för novus ordo med dess stora antal översättningar till moderna språk. Ja, i många språkområden används folkspråket (som när den gudomliga liturgin firas på engelska i hela USA), men det finns väldigt många undantag.

  • Grekisktalande kyrkor/patriarkat använder liturgisk grekiska, inte folkspråk. Vissa patriarkat använder arabiska och andra språk jämte grekiska.
  • Slaviska ortodoxa kyrkor har alltid uteslutande använt liturgisk kyrkslaviska. Nyligen lyckades österländska modernister införa folkspråken, men inte överallt. Ryssarna använder fortfarande uteslutande kyrkslaviska. Även om serber, bulgarer, makedonier, vitryssar och ukrainare i hög grad använder folkspråk, är kyrkslaviska fortfarande i bruk.
  • Den rumänsk-ortodoxa kyrkan använde kyrkslaviska/liturgisk grekiska från niohundra- till sextonhundratalet, när det ersattes av rumänska (som icke desto mindre var påverkat av kyrkslaviska, vilket gjorde det tämligen icke-folkspråkligt).
  • Den georgisk-ortodoxa kyrkan använder gammal litterär georgiska som liturgiskt språk.
  • De koptiska ortodoxa använder litterärt koptiskt språk som liturgiskt språk. Även om dess bruk avtagit under en långvarig muslimsk överhet (ersatt med arabiska), lever det fortfarande och t.o.m. återinförs.
  • Den etiopisk-ortodoxa kyrkan använder ge’ez som sitt liturgiska språk, inte något av de många folkspråken.
  • Den syrisk-ortodoxa kyrkan använder klassisk syriska och arabiska. Användning av arabiska är relaterat till århundraden av muslimsk överhet.
  • Armenierna använder en klassisk, litterär armeniska.

Dessutom, vad menar vi med ”folkspråk”? Gammal kyrkslaviska skapades exempelvis så att slaverna skulle kunna förstå liturgin, men samtidigt skapades den för att översätta en mycket utsmyckad liturgisk grekiska. Och historiskt sett fanns det i de flesta kulturer per definition ett stort gap mellan litterärt språk och talat språk, mycket större än vad som är typiskt idag, både eftersom fler människor i dag är läskunniga och eftersom högtstående litterärt språk i princip har försvunnit.

Ytterligare en anmärkning

En läsare skickade mig denna länk, som ger stöd åt många av punkterna i denna artikel med sina väl valda alternerande videoklipp från traditionell romersk och ortodox liturgi.

Källa: New Liturgical Movement.


[1] Geoffrey Hull i The Banished Heart visar att problemet med påvliga ingripanden i liturgin går tillbaka många århundraden. Ändå erkänner han den avgrund som skiljer allt vad påvarna före Paul VI gjorde från den monstruösa brytning som Montini introducerade. Det är en artskillnad, inte bara en gradskillnad. Jag känner en katolsk filosof som faktiskt hävdar att den enda anledningen till att en mässrit är giltig, är att en påve har förklarat den så, och om en påve skulle få för sig att slita ut hela innanmätet på en rit och ersätta det med något helt annat, skulle det vara en sann katolsk rit så länge den fortfarande innehöll instiftelseorden.

[2] Carl Olson gjorde denna iakttagelse: ”Efter att nu ha varit med i en bysantinsk församling i nästan 20 år, är det intressant att även om östliturgierna inte känner tystnad på det sätt som den latinska mässan gör – det förekommer faktiskt väldigt lite tystnad i bysantinsk liturgi – återfinns de djupare likheterna och konvergenserna i vördnaden, transcendensen och den teologiska rikedomen. Att lyssna på många av de böner som läses vid en novus ordo-mässa får mig ärligt talat att tappa förståndet. Med andra ord talar den gudomliga liturgin och den latinska mässan båda till intellektet, hjärtat och sinnena på mystiska och djupa sätt som, även om de i viss grad är subjektiva, står iden objektiva sanningens och den gudomlig verklighetens tjänst”.

[3] Jag är väl medveten om att dessa böner har byggts ut med tiden, och att t.ex. slutevangeliet var ett relativt sent tillägg. Men alla tillägg skedde av goda skäl, de skedde under den Helige Andes varsamma inflytande. Att avlägsna dem efter att de har lagts till på ett passande och harmoniskt sätt och blivit en fast del av riten i århundraden är inget annat än ett avvisande av deras teologiska innehåll och liturgiska funktion och därmed en synd mot den Helige Ande. Sacrosanctum Concilium felar således när det hävdar att liturgin innehåller ”onödiga upprepningar” som måste rensas bort. I verkligheten förstår var och en som fromt träder in i den gamla liturgins upprepningar deras syfte, vilka aldrig har inneburit några svårigheter för kristna före den moderna tidens snävt rationalistiska och utilitaristiska antaganden.

[4] Se min artikel “A Tale of Two Lectionaries: Qualitative versus Quantitative Measures” för mer om denna oroväckande aspekt av det reviderade lektionariet.

[5] Om Judas se min artikel ”Damned Lies: On the Destiny of Judas Iscariot”, om utelämnandet av psalmer se min artikel “The Omission of ‘Difficult’ Psalms and the Spreading-thin of the Psalter”.

[6] De romerska kanonbönerna liksom anafora i S:t Johannes Chrysostomos gudomliga liturgi nämner många helgon. Neo-anaforerna beskär kraftigt denna hyllning och tillbedjan.

[7] I Sacrosanctum Concilium blir emellertid deltagandet ideologiskt eftersom det upphöjs över alla andra principer, vilket oundvikligen orsakar förvanskning och förfall: ”I återställandet och främjandet av den heliga liturgin är detta fulla och aktiva deltagande av hela folket syftet som skall beaktas före allt annat” (nr 14); jämför med detta uttalande av S:t Pius X i Tra le sollecitudini: ”Vi anser att det är nödvändigt att före allt annat ombesörja templets helighet och värdighet”. Kanske är assistans ett bättre begrepp än deltagande: Varje lem av kroppen ”assisterar vid” liturgin, var och en i enlighet med sin plats. Tillhörighet är en mer grundläggande kategori än verksamhet precis som vårt inlemmande i Kristus vid dopet är mer grundläggande för vår identitet än någon särskild handling vi utför.

[8] Det finns väldigt få ögonblick när prästen kan göra något i novus ordo samtidigt som folket och/eller kören gör något annat: Bönen före evangeliet, under halleluja, offertoriebönerna, om det sjungs en psalm, hostians brytande medan Agnus Dei sjungs. Men antalet sådana moment har minskats kraftigt och deras euchologiska innehåll har utarmats.

[9] Precis som ingen kedja är starkare än sin svagaste länk, så är en liturgi fylld med alternativ bara lika bra som det sämsta av dessa alternativ. Liturgin bör inte bedömas utifrån vad den kan vara om många osannolika bästa val skulle träffas, utan utifrån vad den vanligtvis är när de sedvanliga valen görs.

[10] Det betyder naturligtvis inte att den traditionella romerska riten alltid firas på ett uppbyggligt eller estetiskt lämpligt sätt – men det är inget som någonsin kan garanteras i någon rit, ty vi har fortfarande att göra med människor med all deras olikhet och bräcklighet. Jag åsyftar snarare de regler och seder som styr ceremonierna som sådana.

[11] Från den kommande reviderade och utökade upplagan av The Heresy of Formlessness (Angelico Press, 2018), s. 187. På andra ställen i samma bok säger Mosebach: ”Det är kännetecknande för detta århundrade att precis som yxan svingades mot liturgins grönskande träd, formulerades de djupaste insikterna om liturgin inte i den romerska kyrkan, utan i den bysantinska kyrkan. Å ena sidan dristade sig en påve att bära hand på liturgin. Å andra sidan bevarade den ortodoxa kyrkan, åtskild från påven genom schism, liturgin och den liturgiska teologin genom århundradets fruktansvärda prövningar. För en katolik som vägrar att acceptera cynikerns förenklade slutsatser innebär dessa fakta en förbryllande gåta. Man frestas att tala om ett tragiskt mysterium, även om ordet tragiskt inte passar in i ett kristet sammanhang. S:t Gregorius den stores liturgi, den gamla latinska liturgin, befinner sig nu i den romerska kyrkans ”galna ytterlighetsfåra”, medan S:t Johannes Chrysostomos’ gudomliga liturgi lever i all sin prakt i den ortodoxa kyrkans hjärta. Tanken att vi har något att lära av de ortodoxa är inte populär. Men vi måste vänja oss vid att studera – och studera grundligt – vad den bysantinska kyrkan har att säga om heliga bilder och liturgin. Detta är lika relevant för den latinska riten; faktum är att vi i själva verket bara tycks kunna lära känna den latinska riten i hela dess andefyllda verklighet om vi betraktar den ur det östliga perspektivet” (57).

Skrivet av: Berndt David Assarsson | 14 september 2021

Bugnini

Spelar det verkligen någon roll om Bugnini var en du-vet-vad?

Peter Kwasniewski

Jag skrev en gång en artikel för Rorate Caeli med titeln ”Conservative Fragility”. Jag har under de senaste veckorna lagt märke till i vilken utsträckning konservativa katoliker slår an en upprörd, kortsynt, avvisande och intolerant ton mot traditionellt sinnade katoliker som vägrar att iklä sig den påvligt skänkta rollen som syndabock för upphävandet av Summorum Pontificum.

En sådan person i synnerhet – det finns ingen anledning att här ange namn då min poäng inte handlar om ett namn utan om ett fenomen – gör hetsigt narr av alla som nämner att Bugnini förmodligen eller säkert var en frimurare, och hänvisar hånfullt till ”Viganòs flygande apor” och andra sådana sarkastiska glirningar. I själva verket avslöjar han inget annat än likgiltighet inför frimureriet, som om det är ett ämne som inte är värt ett enda ögonblick av allvarligt beaktande, något att ställas på hyllan bredvid självpublicerade apokalyptiska stollerier och icke erkända privatuppenbarelser.

För inte så länge sedan var jag i Mexiko och besökte platserna för den ena martyren efter den andra som dödades av riktiga, levande, medlemskortbärande frimurare. De katolska delarna av Europa och Sydamerika bär på många ärr från förföljelsen och sekulariseringen som denna sekt driver på. Och när Paulus VI förnam att något var oerhört fel i Vatikanen och handplockade kardinal Gagnon för att undersöka kurians eventuella förvecklingar, upptäckte Gagnon ett veritabelt getingbo av brusande aktivitet. Vid den tidpunkt då Yves Chiron publicerade sin utmärkta biografi 2016 (översatt till engelska 2018 av John Pepino), hade han kommit fram till att det inte fanns några definitiva bevis för Bugninis medlemskap i denna filosofiska sekt. Tack vare fader Brian Harrison och fader Charles Murr, har vi idag tillgång till bättre information om Bugninis kopplingar till frimureriet än någonsin tidigare.

Det är för mig häpnadsväckande att somliga individer inte verkar bry sig om att huvudpersonen som ansvarade för en heltäckande liturgisk reform sannolikt var medlem i en av världens mest destruktiva anti-katolska organisationer. Jag menar, om det inte är ett problem, skulle det inte heller vara något problem för USCCB: s ledande pro-life-person att vara styrelseledamot i Planned Parenthood. Å andra sidan antar jag att detta skulle vara det normala för en organisation vars generalsekreterare, en nyckelfigur i kampen mot sexuella övergrepp, visar sig vara en flagrant aktiv homosexuell som använder en gay-datingapp på arbetstid.

Den europeiska historiens annaler är fulla av incidenter där frimurare var inblandade, ofta skrytsamma med sina prestationer: man behöver bara betänka de många politiska revolutioner i katolska länder som ledde till anti-katolsk, anti-klerikal, anti-monastisk och anti-patrimoniell lagstiftning. De skröt om att förgöra Kyrkan; deras mest triumferande ögonblick var utan tvekan lagen om separation mellan kyrka och stat i Frankrike år 1905, som påven S:t Pius X fördömde i sin encyklika Vehementer Nos året därpå. Om mycket nyktert kan skrivas om detta välorganiserade logenätverks välkända roll, hur mycket större måste då deras faktiska roll vara, med tanke på deras uppenbara förkärlek för att arbeta bakom kulisserna? Som Roberto de Mattei noterar, är konspirationernas existens och funktion ett tydligt historiskt faktum, bevittnat om och om igen, från antiken till idag. Förvisso gör amatörhistoriker misstag när de uppmärksammar och analyserar konspirationer, men bara dårar förnekar deras realitet.

Till skillnad från vissa nutida konservativa kommentatorer, var de gamla påvarna inga dårar. Som jag beskriver i min inledning till ämnet, ”Freemasonry and Catholicism: Implacable Enemies”, fördömdes frimureriet och belades med exkommunicering latae sententiae av inte mindre än åtta påvar efter grundandet av den första logen i London 1717: Clemens XII (1738), Benedictus XIV (1751), Pius VII (1821), Leo XII (1825), Pius VIII (1829), Gregorius XVI (1832), Pius IX (många dokument från 1846 till 1873) och Leo XIII (1882, 1884, 1890, 1894, och 1902). Antingen var alla dessa påvar reaktionära ”flygande apor” och tokstollar, som våra ”jag-är-för-cool-för-konspirationer”-konservativa skulle vilja få oss att tro, eller så visste de faktiskt ett och annat om moderna revolutioner och sekterna som gav upphov till dem. Även kardinal Joseph Ratzinger, i egenskap av chef för Troskongregationen, upprepade att medlemskap i sekten är förbjudet och grund för exkommunicering, och tvekade inte att säga att de förblir ett skadligt inflytande.

Dessutom bör det mana till eftertanke att frimurarna firar det Andra Vatikankonciliet som ett historiskt ”töväder” i Kyrkans hållning till modernitet – som, hur vi än definierar det, åtminstone delvis är en produkt av revolutioner mot kyrka och stat – och att de har överöst påve Franciskus med strålande lovord för hans olika handlingar som de känner igen som karakteristiska för deras egen filosofi (se också här och här).

Visst finns det många andra krafter som arbetar i avkristningsdramat, och ingen organiserad grupp är nödvändig för att förklara varje ondska eller varje förkastande av tron. Modernismens århundrade långa inflytande såväl som förespråkarna för radikala förändringar inom liturgirörelsen skulle räcka för att förklara de många misstag som gjordes i liturgireformen efter Andra Vatikankonciliet. Men att ignorera eller lättvindigt avfärda frimurarnas inflytande på europeisk närhistoria och specifikt på den katolska Kyrkan utgör inte bara klandervärd naivitet, det är en form av intellektuell oärlighet – en slags öronproppar och visslande som förhindrar att man hör något man inte tycker om.

För att nu återvända till Annibale Bugnini, låt oss för diskussionens skull säga att han inte var något annat än en kyrklig funktionär, outtröttligt hängiven det konciliära reformprojektet. (Detta var förr min ståndpunkt, precis som jag trodde att en ’reform av reformen’ var möjlig och ägnade mycket tid och energi åt den saken.) Det är icke desto mindre sant att Chiron, en mästerhistoriker som arbetar vetenskapligt – som alla som läser hans kritikerrosade biografier kan se – efter noggrann historisk forskning kom fram till att Bugnini var en tvetungad manipulatör som ljög för Consilium och för Paulus VI för att driva igenom de radikala reformer som han hade föreställt sig redan innan konciliet. Han handplockade de moderater och progressiva han behövde för de olika underkommittéerna. Han organiserade hela den komplexa processen från början till slut. Han var impressario. Om man klarar av att läsa om Bugninis liv utan att få en känsla av djup motvilja och en önskan att ta avstånd från allt han vidrör, är jag inte säker på vilket samvete man har kvar.  

Konservativa apologeter kommer nu att ställa sig upp i protest: ”Men det spelar egentligen ingen roll vad Bugnini tänkte eller gjorde eller sa, eller hur komprometterade de mänskliga mekanismerna eller hur problematiska deras vägledande principer var – allt som spelar roll är att en påve godkände arbetet i slutändan. När allt kommer omkring skriver Gud rakt över människornas sneda linjer!” (och de kanske lägger till en emoji).

Det är här som vi på ett dramatiskt sätt bevittnar den okatolska irrationalitet som den hyperpapalistiska positionen reducerar sig själv till, en position som gör påven till en trollkarl som kan förvandla något av ondo till något gott genom att bara lägga till sin underskrift. För ungefär femton år sedan skrev jag ner följande observation, som får ny relevans mot bakgrund av de senaste händelserna:

”Vad händer om du tar mycket skräp, ger det till påven och han godkänner det? Upphör det att vara skräp – eller blir det bara påvligt godkänt och verkställt skräp? Detta är nyckelfrågan om den liturgiska reformen. Utan tvivel var detta ett arbete av en kabal av undermåliga teologer, dåligt rustade för sitt arbete, fastlåsta i humanistiska, rationalistiska och modernistiska antaganden och nu obsoleta teorier, vilka agerade ansvarslöst och olagligt. Några av dem var med säkerhet frimurare, andra är misstänkta för att vara det. Deras arbete var en fruktansvärd demontering av den katolska Kyrkans mest vördnadsvärda besittning. Och när de var klara med sitt ”arbete”, överlämnade de röran till Paulus VI, som godkände det (under åtminstone delvis falska förevändningar). Till syvende och sist – fick hans påvliga underskrift deras undermåliga teologi, deras otillräcklighet för uppgiften, deras felaktiga antaganden och mål och deras oegentligheter – att försvinna i tomma luften, som ett trollspö som förvandlar en groda till en prins?”

Det går inte att undkomma det: om han undertecknade det i lag bär Paulus VI det fulla ansvaret för det som är fel med Novus Ordo – även när han inte brydde sig om att läsa de dokument som överlämnades till honom för granskning och även när han blev förvånad och förfärad över de liturgiska böcker han själv hade godkänt.

Vi återkommer till frågan om anknytningar. Om Bugnini verkligen var en frimurare, skulle det förklara – eller i alla fall vara helt i överensstämmelse med – de antropocentriska, rationalistiska, avsakraliserande tendenserna i liturgireformen, tendenser som Paulus VI sympatiserade med på grund av sin egen frändskap med humanistisk modern tanke och pan-kristen ekumenik, förspelet till Assisi och Abu Dhabi. Om Bugnini å andra sidan inte var frimurare (kardinal Alfons Stickler sa en gång till Dom Alcuin Reid, ”Nej, det var mycket värre än så”[1]) – skulle det vara svårt att föreställa sig hur en verklig frimurare kunde ha åstadkommit något mycket värre. Kardinal Sticklers kommentar manar till eftertanke. Vad skulle trots allt kunna vara värre än ett hemligt sällskap som förnekar gudomlig uppenbarelse, den heliga treenigheten, den försonande inkarnationen, arvsynden, behovet av övernaturlig nåd och sakramentalt liv, och försöker ersätta detta med en människoskapad, människocentrerad panreligiös filosofi? Det enda jag kan tänka mig är satanism.

Oavsett om detta var vad Stickler hade i åtanke eller inte, kan man svårligen bestrida slutsatsen som Dietrich von Hildebrand kom fram till i sin bok The Devastated Vineyard: ”Sannerligen, om en av demonerna i CS Lewis Screwtape Letters hade anförtrotts med att ödelägga liturgin, skulle han inte kunnat ha gjort det bättre”.[2]       

Källa: OnePeterFive


[1] Yves Chiron, Annibale Bugnini: Reformer of the Liturgy (Brooklyn: Angelico Press, 2018), s. 7.

[2] Dietrich von Hildebrand, The Devastated Vineyard (Roman Catholic Books: 1973), s. 71.

Skrivet av: Berndt David Assarsson | 01 september 2021

Är Novus Ordo den enda bönelagen?

Är Novus Ordo den enda bönelagen?
Dr. Joseph Shaw

Det praktiska utfallet av Traditionis Custodes kommer att göra sig påmint en tid framöver. På somliga platser har det redan varit förödande; i andra verkar det vara minimalt. De teologiska följdverkningarna innebär dock ett hotande problem på ett annat plan. Detta till följd av påståendet i artikel 1 i dokumentet, och som upprepas i följebrevet till biskoparna, att ”the liturgical books promulgated by Saint Paul VI and Saint John Paul II, in conformity with the decrees of Vatican Council II, are the unique expression of the lex orandi of the Roman Rite”.

Den officiella engelska översättningen som jag har citerat är i själva verket en dålig översättning av det italienska uttrycket ”l’unica espressione”, vilket betyder det enda [inte unika] uttrycket. Dokumentet hävdar att det enda missalet som uttrycker den romerska ritens lex orandi, dess ”bönelag”, är det reformerade missalet.

Kyrkans bönelag, hennes lex orandi, måste överensstämma med, och rent av fastställa, hennes troslag (lex credendi): detta är vad Prosperos av Akvitanien hävdade när han myntade frasen [Lex Orandi, Lex Credendi] på 400-talet. Prosperos ville säga att om du vill veta vad människor tror, så ska du titta på hur de uttrycker sig i bön. Om de knäböjer vid omnämnandet av inkarnationen i trosbekännelsen, eller om de knäböjer för att ta emot den heliga kommunionen, säger detta dig något: arianer kommer att vägra att göra det första, och lutheraner det andra. Ett missale är en ”bönelag” i så måtto att den anger ett sätt för människor att be, och vi förväntar att katolska missalen återger en teologiskt korrekt bönelag och att arianska och lutherska återger teologiskt felaktiga. Vad kan det då betyda att det sägs att den romerska riten endast har en bönelag, och att det är den som uttrycks i ett visst missale, och inte i ett annat, i ett dokument som tillåter att båda används i Kyrkan?

Jag har inte varit ensam om att brottas med frågan för att förstå vad detta betyder. Jag deltog nyligen i ett kollaborativt blogginlägg fader Anthony Ruff, grundaren av Pray Tell-bloggen. På denna fråga svarade fader Ruff:

”[Påve Franciskus] sa inte att 1962 års missale saknar lex orandi, eller står i motsats till Kyrkans lex orandi. 1962 års missale uttrycker den romerska ritens lex orandi i den utsträckning den uttrycker Kyrkans liturgi såsom den återfinns i 1970 års missale. Det finns kontinuitet mellan 1962 och 1970 i den bemärkelsen att den reformerade liturgins centrala egenskaper, vilka ofta härrör från de tidigaste århundradenas katolska tradition, återfinns i 1962 års missale, men på ett inneslutet och undanskymt sätt, och var i behov av att tydligöras”.  

Fader Ruff tycks säga att 1962 års missale har giltighet till låns, så att säga, från 1970 års missale: i den mån det överensstämmer med det senare missalet, kan den sägas uttrycka den romerska ritens lex orandi. Jag är inte säker på att detta kan sägas överensstämma med ordalydelsen i Traditionis Custodes eller ej, men det spelar ingen roll eftersom fader Ruffs sympatiska tolkning på intet sätt löser det verkliga problemet med artikel 1, som kan uttryckas som den enkla frågan: vad var Kyrkans lex orandi fram till 1962?

Dr. Richard H. Bulzacchelli, lektor i teologi vid Catholic Studies Academy och senior stipendiat vid St. Paul Center for Biblical Theology, tog itu med denna fråga i ett tal på video. På det hypotetiska antagandet att Traditionis Custodes ska förstås bokstavligen, förklarar Dr Bulzacchelli (från ca 19 min in i videon):

”Om Novus Ordo är det unika [enda] uttrycket för den romerska ritens lex orandi, så kan per definition ingen annan liturgisk form [av den romerska riten] uttrycka denna lex orandi. De logiska implikationerna av detta påstående är häpnadsväckande. Om Usus Antiquior inte kan uttrycka den romerska ritens lex orandi, så är det vi kallar den romerska riten idag … inte samma sak som det vi kallade den romerska riten år 1962. Men det är just detta synsätt som Franciskus säger sig vilja korrigera. Den enda möjligheten att detta inte utgör en motsägelse, är om beslutet som följer av hans egen subjektiva vilja, är det som definierar vad som är sanningen i den objektiva verklighetens ordning… Existerade den romerska riten i femton århundraden utan ett autentiskt uttryck för dess lex orandi? Detta vore omöjligt …”

Vad dr Bulzacchelli säger är, att om det är absurt att föreslå (vilket det utan tvekan är) att den romerska riten inte hade något lex orandi av något slag år 1962, så förefaller det som om artikel 1 hävdar att den romerska ritens lex orandi genomgick en förändring år 1970, från det som uttrycktes av det äldre missalet till det som uttrycktes av det nyare missalet.

År 1970 antog alltså Kyrkan ett nytt missale, och antog därmed en ny bönelag, bara i den bemärkelsen att vi fick ett nytt sätt att fira mässa på. Detta är helt klart sant. Men vad betyder det att det (nu) bara finns ett uttryck för romersk ritens bönelag? Den enda anledningen till att förkasta ett missale som lex orandi är om det är teologiskt problematiskt, just som vi avvisar det anglikanska lex orandi i Book of Common Prayer: den motsvarar inte troget katolska Kyrkans lex credendi.

Så är det detta som hävdas? Att 1962 års missale är teologiskt defekt? Men detta skulle ju innebära att 1962 års romerska rit saknade autentisk bönelag. Såvida inte den blev teologiskt defekt först år 1970, eller senare, genom en lagstiftningsakt: som Bulzacchelli uttrycker det, ”beslutet som följer av hans egen subjektiva vilja, är det som definierar vad som är sanningen i den objektiva verklighetens ordning”.

Nu kanske någon säger: ett uttalande kan bli teologiskt defekt med tiden på grund av hur Kyrkans magisterium utvecklas. Således finner vi att innan de marianska dogmerna definierades och fastslogs, inkluderade inte Lovprisningarna[1] raderna ”Välsignad vare hennes heliga och obefläckade avlelse. Välsignat vare hennes ärorika upptagande i Himlen”. När jag letade efter texten på nätet för att göra ett bönehäfte, hittade jag en gång en version som utesluter dessa rader och jag insåg att jag hade snubblat in på en webbplats tillhörande en av utbrytargrupperna som har sitt ursprung i den ”gammalkatolska” schismen år 1870. Deras lexorandi är defekt, kan vi säga, inte på grund av något de har förändrat, utan något som de har vägrat att förändra.

Detta är dock inte riktigt helt korrekt. Den äldre versionen av Lovprisningarna är inte teologiskt defekt: den är inte på något sätt oförenlig med den katolska tron. Förvisso vill de gammalkatolska schismatikerna behålla den då de förnekar de marianska dogmerna, men teologiska texter som helt enkelt inte säger något alls om specifika teologiska frågor är inte av den anledningen oanvändbara: att påstå det vore absurt. Om detta skulle bli en fråga i samband med att en schismatisk grupp försonas med den Heliga stolen, skulle historiskt prejudikat föreslå att de skulle få göra en trosförsäkran och fortsätta med de äldre texterna, om de betydde så mycket för dem.

Och parallellen med 1962 års missale är svår att se. Skulle någon vänligen kunna visa mig de dogmatiska definitioner som återspeglas i det reformerade missalet, och vars frånvaro i det äldre missalet gör det möjligt, för dem som använder den, att uttrycka sin förnekelse av dem? Det finns naturligtvis inga sådana definitioner. Det närmaste någon har kommit i denna typ av argumentation är i förhållande till bönerna för judarna i långfredagsliturgin. Jag har undersökt detta argument men det kollapsar när man inser att Timmarnas liturgi [Liturgia Horarum, breviarium] från år 1974 uppmanar judarna att acceptera Jesus som sin Messias, och detta flera gånger.

Icke desto mindre kan något sådant resonemang möjligen ligga bakom artikel 1. I följebrevet till biskoparna kritiserar påve Franciskus att ”inte bara liturgireformen avvisas, utan också Andra Vatikankonciliet självt, och hävdar med ogrundade och ohållbara påståenden att konciliet förrådde traditionen och den ’sanna Kyrkan’”. I stället betonar han kontinuitet och kallar Vaticanum II ”en ny fas i denna dynamik”, ”Traditionens dynamik”.

Problemet är att om 1962 års missale inte uttrycker Kyrkans lex orandi, eller uttrycker det endast bristfälligt (såsom fader Ruff föreställer sig) och i avseende på en senare ”dynamisk fas” – kort sagt, om det saknar giltighet i och av sig självt – så ser det ut som om vad innehållet i traditionen fram till 1962 än var, förändrades den till sitt väsen – ”förråddes” skulle en anhängare av den traditionen kunna säga – av 1970 års missale.

Det är därför som dr. Bulzacchelli bekymras över att Traditionis Custodes tycks bekräfta just den kritik av Novus Ordo som den fördömer och som hittills tycktes, inte minst i mina ögon, extrem och obefogad. Antingen säger vi, med påven Benediktus XVI, att det gamla och det nya är båda legitima uttryck för Kyrkans lex orandi (jämte alla andra riter och bruk), eller så säger vi att de strider mot varandra och att den historiska övergången från gammalt till nytt markerade det ögonblick då Kyrkan inte bara utbroderade sitt uttryck för befintliga doktriner, i vilket fall de äldre uttrycken skulle förbli giltiga, utan antog en ny troslag. Vilket naturligtvis är omöjligt.

Min egen uppfattning är att påven Benediktus XVI hade rätt och att denna del av Traditionis Custodes, som den ser ut och inom ramen för brevet till biskoparna, inte uttrycker något alls: den är obegriplig eftersom den är självmotsägande. Detta kan tyckas vara ett drastiskt alternativ, men det är bättre än att svälja de logiska konsekvenser som dr. Bulzacchelli blottlägger. Läsarna kan få lite tröst i tanken att tills dokumentet dyker upp, kanske på latin, i Acta Apostolicis Sedis (som vi har blivit lovade att det kommer att göra), kan texten fortfarande justeras, vilket faktiskt skedde, av mycket mindre allvarliga skäl, med texten Summorum Pontificum. Jag hyser dock inga förhoppningar.

Källa: OnePeterFive


[1] Lovprisningarna (ej att förväxlas med saligprisningarna) är en bön som traditionellt hör ihop med sakramental tillbedjan och välsignelse. Bönen lyder som följer: ”Välsignad vare Gud. Välsignat vare Hans heliga namn. Välsignad vare Jesus Kristus, sann Gud och sann människa. Välsignat vare Jesu namn. Välsignat vare Hans heliga hjärta. Välsignat vare Hans dyrbara blod. Välsignad vare Jesus i altarets heliga sakrament. Välsignad vare den Helige Ande, Tröstaren. Välsignad vare Guds Moder, den heliga Jungfrun Maria. Välsignad vare hennes heliga och obefläckade avlelse. Välsignat vare hennes ärorika upptagande i Himlen. Välsignad vare Josef, hennes kyske brudgum. Välsignad vare Gud i sina änglar och helgon. Amen”.

Skrivet av: Berndt David Assarsson | 01 september 2021

Påvens edikt om den latinska mässan skadar den interreligiösa dialogen

Påvens edikt om den latinska mässan angriper inte bara katoliker, utan skadar även den interreligiösa dialogen

Dr Joseph Shaw

När han förklarade påve Franciskus beslut att begränsa firandet av den traditionella latinska mässan, hävdade Thomas Reese SJ – tidigare chefredaktör för jesuittidningen America – att somliga personer deltar i den som en protesthandling:

”Dessa ideologer hävdar att den nya mässan är en styggelse, att ekumenik är ett svek mot tradition och att interreligiös dialog är diaboliskt. De tror att endast de utgör den sanna Kyrkan och alla andra har fel”.

Om vi antar att sådana individer besöker liturgin och tar emot sakramenten, måste detta vara en vinst för Kyrkan, men pater Reese betraktar tydligen inte Kyrkan som ett fältsjukhus för syndare, utan som en förening för de fullkomliga.

Antagandet att ett betydande antal av mässbesökarna (1962 års missale) skulle anse att interreligiös dialog i sig är något diaboliskt, är oerhört fantasifullt. Reese SJ blandar här ihop synkretism, som upprepade gånger har fördömts av Kyrkan och också är fördömt av traditionella katoliker, med dialog, vilket är något helt annat. Det är verkligen något djupt upprörande med att t.ex. hinduiska ceremonier inlemmas i mässan, men detta synkretistiska projekt har ingenting att göra med respektfulla diskussioner med hinduer. Tvärtom har det både allvarligt provocerat hinduer och upprört trogna katoliker; knappast ett gott tillvägagångssätt i den interreligiösa dialogen.

Om Reese SJ oroar sig för ekumeniken och den interreligiösa dialogen, så står han inför ett annat slags problem. Traditionis Custodes har försatt Kyrkans relationer med andra religioner femtio år tillbaka, och det är svårt att se hur dessa relationer kommer att återhämta sig.

Om interreligiös dialog – definierad som diskussioner som syftar till ökad ömsesidig förståelse mellan Kyrkan och icke-kristna religioner – säger det apostoliska brevet och den polemik som framförs till dess försvar av Reese SJ och andra, att de religiösa instinkterna omöjligen kan vara delaktiga på ett äkta sätt i tillbedjan på ett sakralt språk, liturgiskt recitativ, komplexa ceremonier, omsorgsfullt utarbetade och dekorerade kläder och skrudar, o.s.v. Detta är, som det heter, ett sätt att se på saken. Men det är ett synsätt som är oförenligt med ett seriöst beaktande av sökandet efter Gud i islam, hinduism, buddism, jainism, schamanistiska religioner, och faktiskt praktiskt taget alla icke-kristna religioner man skulle kunna räkna upp. Sakrala språk finns i alla de stora icke-kristna religionerna – hebreiska, sanskrit och klassisk arabisk är uppenbara exempel – samt sakral musik, ritual och skrudar i praktiskt taget alla religioner.

Vad kommer katolska interreligiösa samtalsparters att säga till sina icke-kristna vänner nästa gång de träffas? ”Det är ok, det är bara våra egna traditioner som vi fruktar och avskyr, vi tycker att era är underbara!” Hur trovärdigt kommer det att låta?

Som jag har argumenterat utförligt för tidigare, blir en dialog med islam i syfte att uppnå ömsesidig förståelse, samt förkunna evangelium för muslimerna, (något som Kyrkan åtar sig enligt Vaticanum II – kom ihåg: ”uppdraget att för alla folk förkunna och bland alla folk sprida Guds och Kristi konungadöme”, Lumen Gentium 5) lättast om vi har någon gemensam grund med dem. Ett gemensamt område, där det finns ett praktiskt värde i att motsätta sig familjefientlig politik hos vissa grupper inom FN, är respekten för livet och familjen. Ett annat är den penitentiella traditionen. En aspekt av islamisk andlighet som finner ett eko i katolicismen är bruket av sång; ett annat är uttrycket för Guds transcendens genom ritual. Alla dessa får större betoning i det traditionella katolska sammanhanget. Ungefär samma sak kan sägas om andra icke-kristna religioner.

I förhållande till de ortodoxa – en dialog med kristna som inte accepterar påvens auktoritet, med hopp om att återförening under påven en dag kan vara möjlig – finns samma problem som just skisserats ovan, fast i än mer akut grad: Påven ogillar uppenbarligen de liturgiska sedvänjor och uttryck som kännetecknar ortodoxin. Som jag har sagt tidigare, hur kan man avvisa firandet ad orientem, liturgiskt recitativ, bruket av sakrala språk [kyrkoslaviska, koptiska, syriska, ge’ez m.fl], mysterium och ritualer i Väst, för att i nästa andetag vända sig till våra östliga ”separerade bröder” och intyga för dem hur mycket man respekterar och beundrar allt detta i Öst?

Det finnas även ett annat problem, som också berör dialogen med protestanterna. Katolska teologer som engagerat sig i dialog med protestanter och ortodoxa har sedan Vaticanum II förståeligt nog tonat ner den monarkiska bild av påvlig makt som är förknippad med påvar som S:t Pius X. Utan att gå in på detaljer är det uppenbarligen något fel med idén om påven som godtycklig diktator, och protestantisk och ortodox kritik av katolska Kyrkan fokuserar ofta på denna idé. Gör de rätt i att misstänka att påvlig makt kan användas godtyckligt? Att en påve kan insistera på enhetlighet för enhetlighetens skull? Att en påve kan göra plötsliga U-svängar med sin policy, som raderar decennier av tålmodigt arbete av biskopar och präster, vilka följde den förutvarande påvliga policyn? Vilken uppfattning om påvlig makt är det som praktiseras i den katolska Kyrkan år 2021?

Muto propriet Traditionis Custodes är inte det svar på frågan de hade hoppats på.

Källa: LifeSiteNews

Skrivet av: Berndt David Assarsson | 19 augusti 2021

MASS OF THE AGES: Episode 1

Förord av ärkebiskop Carlo Maria Viganò

Denna viktiga och starka artikel av professor Massimo Viglione utgör en av de mest klargörande och djuplodande kommentarerna till det ödesdigra motu propriet Traditionis Custodes. Genom att dela med mig av detta viktiga inlägg avser jag att erbjuda det till läsning för alla trogna, katoliker och även icke-katoliker, så att var och en kan från det utvinna profetisk klarhet och apostoliskt mod i det mycket hårda krig som vi alla är kallade att ställas inför, ett krig vars oundvikliga resultat är Kristi bruds triumf över de infernaliska makternas lössläppande.

Denna artikel av prof. Viglione förtjänar stor spridning också då den ger en översiktsbild av den djupa statens och den djupa kyrkans samtidiga och koherenta strategi och aktivitet. Vid en tidpunkt då diskriminering av icke-vaccinerade också initieras av den bergoglianska kyrkan, är det vår plikt och vårt ansvar att sätta oss emot med största beslutsamhet, höja vår röst, fördöma vad som händer och avslöja vad som förbereds.

                                                         ++ Carlo Maria Viganò, ärkebiskop

Hatet mot den eviga mässan och frågan om lydnad

”De skola utesluta eder från synagogorna” (Joh 16:2). Hermeneutiken av Kains avund mot Abel

av Massimo Viglione

Under dessa dagar har det fällts många kommentarer, den ena efter den andra, efter den kyrkliga hierarkins officiella krigsförklaring -utfärdad av Franciskus själv – mot den heliga, eviga mässan. Och fler än en kommentar har avslöjat det inte ens illa dolda föraktet och den samtidigt absoluta tydligheten i innehåll och form som utmärker motu propriet Traditionis Custodes, avfattat i en stil och med en formalism som är mer politisk än teologisk eller andlig. Det är i själva verket en krigsförklaring. Det är anmärkningsvärt att det finns en formell skillnad och även en skillnad i ton i de olika dokument med vilka Paul VI från år 1964 tillkännagav, planerade och genomförde sin liturgiska reform, som slutligen blev officiell genom den apostoliska konstitutionen Missale Romanum, promulgerad den 3 april 1969, genom vilken den antika romerska riten i praktiken ersattes (detta är den mest lämpliga termen både vad gäller intentionen och fakta) av den nya vulgära riten. I de montinianska dokumenten finner vi vid flera tillfällen hycklande, men uppenbar smärta, beklagan och samvetskval, och paradoxalt nog lovprisas den antika ritens skönhet och helighet.

I korthet är det som om Montini sade: ”Kära eviga rit, jag avskaffar dig, men du var så skön!”

I motsats till detta lyser sarkasm och hat mot den antika riten igenom i Bergoglios dokument, såsom många har noterat. Ett hat så starkt att det inte kan behärskas.

Naturligtvis är Franciskus inte initiativtagaren till detta krig, som inleddes av den modernistiska liturgiska rörelsen (eller, om man så vill, med protestantismen), utan på officiell och operativ nivå var det snarare Paul VI själv. Bergoglio har bara – för att använda den starka och populära metaforen – ”skjutit som en galning” i ett försök att en gång för alla döda en dödligt sårad sak, som under årtiondena efter konciliet inte bara vägrade dö, utan återvände till livet och i ett exponentiellt crescendo under de senaste 14 åren vann för sig ett oräkneligt antal trogna över hela världen.

Och detta är pudelns kärna. Det progressiva och mer övertygat modernistiska prästerskapet var tvunget att uthärda Benedikt XVI:s motu proprio mot sin vilja, men samtidigt motarbetade de ständigt den eviga mässan med hjälp av fientligt motstånd från majoriteten av världens biskopar, som alltid öppet har åsidosatt vad Summorum Pontificum fastställde, med början redan under Ratzingers pontifikat och sedan alltmer efter hans avgång fram till idag.

Biskoparnas fientlighet innebar att uppgiften att omsätta motu propriet i handling i slutändan ofta berodde på modet hos några få präster som firade den ändå, även utan biskopens tillstånd (vilket inte var specifikt nödvändigt enligt bestämmelserna i Summorum Pontificum). Nu kommer de biskopar, som ständigt och oförskräckt varit olydiga mot den katolska Kyrkans påve och ett av hans motu proprier, i lydnadens namn gentemot den katolska Kyrkans påve och ett av hans motu proprier, inte bara att kunna fortsätta, utan t.o.m. intensifiera sin censur, det krig som inte längre är dolt utan flagrant, något som faktiskt redan sker.

Men Franciskus har inte begränsat sig till att ”skjuta” det odödliga offret. Han ville gå ett steg längre med en hastig och ursinnig – för att inte säga monstruös – ”levande begravning” av den gamla riten, hävdande att den nya riten är den katolska Kyrkans lex orandi. Slutsatsen är att den eviga mässan inte längre är dess lex orandi.

Det är välkänt att vår vän [Bergoglio] inte har en aning om teologi (vilket är lite som att säga att en läkare inte har en aning om medicin eller att en smed inte vet hur man använder eld och järn). Faktum är att Kyrkans lex orandi inte är en ”föreskrift” i den positiva rätten som det kan röstas om i ett parlament eller beslutas om av en furste och som alltid kan återkallas, ändras, ersättas, förbättras eller försämras. Kyrkans lex orandi är dessutom inte en specifik och bestämd “sak” i tid och rum så mycket som det är den kollektiva helheten av teologiska och andliga normer och liturgiska och pastorala bruk i hela Kyrkans historia, alltifrån evangelisk tid – och specifikt från pingsten – fram till idag. Även om den uppenbarligen lever i nuet, har den dock sina rötter i hela Kyrkans förflutna. Därför talar vi inte här om något mänskligt – uteslutande mänskligt – som den senaste chefen kan ändra efterbehag. Lex orandi omfattar alla tjugo århundradena av Kyrkans historia, och det finns ingen människa eller grupp av människor i världen som kan ändra detta tjugohundra år gamla depositum. Det finns ingen påve, inget koncilium eller någon biskopskonferens som kan ändra evangeliet, depositum fidei [”trons förråd”, det samlade trosinnehållet som förts vidare genom Kyrkan sedan apostlarnas tid] eller Kyrkans universella magisterium. Inte heller kan den eviga liturgin förändras. Och om det är sant att den gamla riten hade en grundläggande apostolisk kärna som sedan växte harmoniskt under århundradenas lopp med på varandra följande mutationer (till och med Pius XII och Johannes XXIII), är det också sant att dessa mutationer – ibland mer lämpliga och andra gånger mindre och ibland kanske inte alls lämpliga – dock alltid har varit harmoniskt strukturerade i ett kontinuum av tro, helighet, tradition och skönhet.

Montinis reform bröt sönder allt detta genom att improvisatoriskt uppfinna en ny rit anpassad till den moderna världens behov och omvandla den heliga katolska liturgin från att vara teocentrisk till att vara antropocentrisk. Från det heliga korsoffret som förnyas på ett oblodigt sätt genom en sacerdos’ handling, övergick vi till de troendes sammankomst ledd av dess ”ordförande”. Från en frälsande och t.o.m. exorcistisk handling övergick vi till en horisontell populistisk sammankomst, öppen för kontinuerliga självrådiga och relativistiska förändringar och anpassningar som kan vara mer eller mindre ”festliga” och vars förmenta ”värde” beror på deras förmåga att vinna masskonsensus, som om den vore ett politiskt instrument avsedd för publiken, en publik som dock stegvis håller på att försvinna helt.

Det är lönlöst att fortsätta på denna väg: själva resultaten av denna liturgiska subversion talar till sinnena och hjärtana och kan inte ljuga. Vad som är viktigt att klargöra är emellertid orsaken till denna övergång från montinianskt hyckleri till bergogliansk uppriktighet.

Vad har förändrats? Tidsandan har förändrats . Den har bokstavligen gjort en helomvändning. Montini trodde att om några år skulle ingen komma ihåg den eviga mässan. När Johannes Paulus II, ställd inför tecknen på att fienden inte alls ville dö, blev tvungen – även han mot sin vilja – att bevilja ett ”indult” (som om den eviga, heliga katolska liturgin behövde förlåtas för något för att få fortsätta existera), vilket (ingen påtalar någonsin detta) var ännu mer restriktivt än detta senaste bergoglianska dokument, även om det var fritt från det hat som kännetecknar det senare. Men framför allt var det den ohejdbara framgången bland folket – och särskilt bland yngre människor – som den eviga mässan skördade efter Benedikt XVI:s motu proprio som var den utlösande faktorn för detta hat.

Den ”nya mässan” har förlorat inför historien och verkligheten. Kyrkorna står tomma, alltmer tomma; de religiösa ordnarna – även, och kanske framför allt, de äldsta och ärorikaste – försvinner; kloster och konvent överges, bebodda endast av ordensfolk som nu är mycket till åren komna och vid vars död dörrarna kommer att bommas igen; kallelserna reduceras till ingenting; t.o.m. ”otto per mille” [italiensk kyrkoskatt] har halverats, trots den abnormt sötsliskiga och patetiskt tredje-världensaktiga publicitet den åtnjuter; prästkallelserna är sällsynta – överallt ser vi präster med tre, fyra eller ibland t.o.m. fem församlingar att betjäna. Konciliets och den ”nya mässans” matematik är den mest hänsynslösa sak som kan existera.

Men misslyckandet är framför allt kvalitativt, ur teologisk, andlig och moralisk synvinkel. Även det prästerskap som finns och står pall är till stor del öppet kätterskt eller i vilket fall som helst tolerant mot kätteri och förvillelser i precis samma mått som det är intolerant mot Traditionen och erkänner inte längre något objektivt värde i Kyrkans magisterium (förutom vad som behagar det) och lever istället på teologisk och dogmatisk improvisation och även liturgisk och pastoral improvisation, allt baserat på doktrinär och moralisk relativism, åtföljt av en enorm flod av prat och tomma, meningslösa slagord; inte heller har vi ens nämnt det förödande – när det inte är monstruöst – moraliska tillståndet hos en betydande del av detta prästerskap.

Det är förvisso sant att det finns s.k. ”rörelser” som räddar situationen en smula. Men de räddar den till priset av, återigen, doktrinär relativism, liturgisk relativism (gitarrer, tamburiner, underhållning, ”deltagande”) och moralisk relativism (den enda synden är att gå emot samhällets diktat: Idag mot vaccinet, allt annat är mer eller mindre tillåtet). Är dessa rörelser fortfarande katolska? Och med vilket mått och med vilken kvalitet? Om vi skulle analysera deras trohet med teologisk och doktrinär precision, hur många skulle klara granskningen?

Lex orandi, lex credendi”, lär Kyrkan. Och i själva verket har de nitton århundradenas lex orandi före Vaticanum II och den montinianska liturgireformen frambringat en typ av tro, och de femtio åren därefter en annan typ av tro – och en annan typ av katolik. ”Af deras frukter skolen I känna dem” (Matt 7:16), lärde Kyrkans Grundare. Just så! Frukterna av modernismens totala misslyckande (eller, om man så vill – för de mest uppmärksamma och intelligenta – triumfen för modernismens verkliga syften), frukterna av Andra Vatikankonciliet, frukterna av post-konciliet. Var led kontinuitetens hermeneutik skeppsbrott? Den förliste, tillsammans med ”barmhärtighet”, i hatets hermeneutik.

Den eviga mässan är å andra sidan den exakta antitesen till allt detta. Den är disruptiv i sin expansion trots all ständig fientlighet och biskoplig censur; den är helgande i sin fullkomlighet; den engagerar just eftersom den ger uttryck för det eviga och oföränderliga, för alla tiders Kyrka, för alla tiders teologi och andlighet, för alla tiders liturgi, för alla tiders moral. Den är älskad eftersom den är gudomlig, sakral och hierarkiskt ordnad, inte mänsklig, ”demokratisk” eller liberalt-egalitär. Den är både gudomlig och mänsklig samtidigt liksom dess Grundare under den sista måltidens dag.

Den älskas framför allt av unga människor, lekfolket som frekventerar den likaväl som bland dem som närmar sig prästadömet: Medan den nya ritens seminarier (Bergoglios lex orandi) är rövarkulor av heresi och apostasi (och det är bättre att vara tyst om vad mer…), svämmar seminarierna och novitiaten i Traditionens värld över av kallelser, både manliga och kvinnliga, i en ohejdbar ström. Förklaringen till detta obestridliga faktum ligger i den katolska Kyrkans enda lex orandi, som är den som Gud själv har sitt behag i och vilken ingen upprorsmakare kan fly undan.

Här är roten till hatet. Det är en världsomspännande och multi-generationell konsensus mot fienden som måste dö inför misslyckandet med det som var tänkt att ge nytt liv och istället är vissnande och döende, eftersom nådens livsblod saknas.

Det är hatet mot knäfallande flickor som bär vita slöjor, hatet mot kvinnor med många barn och bärande svarta slöjor; hatet mot män som knäfaller i bön och kontemplation, kanske med rosenkransen mellan händerna; hatet mot präster i sutan som är trogna den eviga läran och spiritualiteten; hatet mot familjer som är stora och fridsamma trots samhällsproblemen; hatet mot troheten, allvaret, törsten efter det heliga.

Det är hatet mot en hel värld, alltmer talrik, som inte har fallit – eller inte längre faller – i den ”nya pingstens” humanistiska och globalistiska fälla.

I grund och botten är det galna skjutandet inget annat än ett nytt mord på Abel begånget av en avundsjuk Kain. Och faktum är att den offergåva som frambärs åt Gud i den nya riten är ”jordens frukt och människans arbete” (Kain), medan den offergåva som frambärs i den eviga riten är ”hanc immaculatam Hostiam” (det förstfödda lammet i Abels hjord, 1 Mos 4:2-4).

Kain segrar alltid tillfälligt genom våld, men sedan får han utan undantag lida straffet för sitt hat och sin avund. Abel dör tillfälligt, men sedan lever han vidare för evigt i sequela Christi.

Vad kommer att hända nu?

Detta är en mer intressant och oundviklig fråga än någon kan föreställa sig, och det på många plan. Eftersom vi inte kan känna till framtiden, låt oss ställa några grundläggande frågor under tiden.

Kommer alla biskoparna att lyda?

Det verkar inte så. Bortsett från den stora majoriteten av dem, som kommer att rätta in sig i ledet ganska villigt antingen för att de delar sin chefs hat (nästan alla) eller för att de är rädda för sin personliga framtid, tror vi att det inte kommer att vara så få av dem som också kan komma att motsätta sig det bergoglianska ”maskingeväret”, vilket redan verkar vara fallet på sina håll i USA och i Frankrike (vi hyser föga hopp om italienarna, som i vanlig ordning är de mest räddhågsna och flata av alla), antingen eftersom de i princip inte är fientliga mot den gamla riten eller pga. vänskap med de olika prästsällskap som är förbundna med den eviga mässan eller kanske – är detta ett fåfängt hopp? – pga. ett anfall av rättmätig stolthet som reaktion på den förödmjukelse som t.o.m. kan kallas grotesk, som de har fått i händerna genom detta dokument, där det först står att beslutet om beviljandet av tillstånd är deras, men det sedan begränsar inte bara all handlingsfrihet och ställer villkor för varje minimal valmöjlighet, utan hänger sig också åt den mest uppenbara motsägelse när det säger att de i varje enskilt fall måste få tillstånd från den Heliga stolen!

Kommer alla verkligen att lyda blint, eller kommer några sprickor att få hela systemet av hat i gungning?

Och vad kommer att hända i den s.k. ”traditionella” världen?

”Vi kommer att få se några godbitar”, för att använda ett populärt uttryck. Utan att utesluta historiska förvecklingar. Det finns de som kommer att falla, som kommer att överleva, som kanske kommer att dra nytta av det (men se upp för de förgiftade frikadellerna från lögnens faders tjänare!). Låt oss istället lita på den gudomliga nåden, så att de troende inte bara förblir trogna utan också växer.

Allt detta kommer att bekräftas framför allt av en aspekt som ingen hittills har lyft fram: Det verkliga målet för detta mångåriga krig mot den heliga katolska liturgin, som alltså är det verkliga syftet med skapandet av den nya riten ex nihilo (bättre att säga improviserat [a tavolino], i någon grotta), är upplösningen av den katolska liturgin i sig, av varje form av det heliga mässoffret, av själva läran, av Kyrkan själv i den stora globalistiska malström av universell religion som flödar ur den Nya Världsordningen. Begrepp som den Heliga Treenigheten, Korset, arvsynden, gott och ont förstått i den kristna och traditionella betydelsen, Inkarnationen, Uppståndelsen och därmed Återlösningen, de marianska privilegierna och själva Guds moders person, som är Den obefläckade avlelsen, Eukaristin och Sakramenten, den kristna moralen med dess tio budord och läran om det allmänna magisteriet, (försvaret av livet, familjen, av en korrekt ordnad sexualitet i alla dess former med alla därav följande fördömanden av dagens dårskaper) – allt detta måste försvinna i framtidens universella och monistiska kult.

Och i detta perspektiv är den eviga mässan det första elementet som måste försvinna, då den utgör det absoluta bålverket för allt som de vill ska försvinna: Den utgör det första hindret för alla former av ekumenism. Med tiden kommer detta oundvikligen att medföra en gradvis rörelse närmare den eviga, heliga liturgin iden grupp troende som fortfarande dröjer sig kvar i den nya riten, kanske kommer de att söka sig till präster som firar den med värdighet. Ty i slutändan, förr eller senare, kommer även dessa präster att befinna sig vid ett vägskäl och måste välja mellan lydnad gentemot ondskan eller olydnad för att förbli trogna det goda. Revolutionens kam, såväl i samhället som i Kyrkan, lämnar inga tofsar: Förr eller senare kammas de ut, om inte på ett ställe så på ett annat. Och detta kommer att innebära att de goda, som fortfarande är förvirrade, börjar söka efter Sanning och Nåd – det vill säga efter den eviga mässan.

De som fortfarande dröjer sig kvar i dag [i den nya riten] för att slippa besväras av dessa ”frågor”, följande dessa biskopar och församlingspräster, vet att om de verkligen vill förbli katolska och verkligen kunna hjälpas av Återlösarens lekamen och blod… så är deras dagar räknade. Snart måste de välja.

Vi har nu berört det centrala problemet i hela denna situation: Hur beter man sig inför en hierarki som hatar det Sanna, det Goda, det Sköna, Traditionen, som kämpar mot den enda sanna lex orandi för att framtvinga en annan som inte är välbehaglig inför Gud, utan inför denna världens furste och hans ”ledarskaps”-tjänare (i viss mening hans ”biskopar”)?

Det är nyckelproblemet med lydnaden, om vilken det även i Traditionens värld bedrivs ett smutsigt spel, ofta inspirerat inte av ett uppriktigt sökande efter vad som är bäst och efter sanningen, utan av personliga konflikter, som idag har blivit mer akuta inför sprickan som orsakas av hälsototalitärismen och vaccinationerna.

Lydnaden – och detta är en förvillelse som har sina djupaste rötter även i den förkonciliära Kyrkan, det måste sägas – är inget självändamål. Det är ett medel för helgelse. Därför är det inte ett absolut värde, utan snarare ett instrumentellt värde. Det är ett positivt värde, mycket positivt, om det är riktat mot Gud. Men om man lyder Satan eller hans tjänare eller förvillelse eller avfall, så är lydnad inte längre något gott, utan snarare ett avsiktligt samarbete med det onda.

Precis som fred. Fred – en avgud i dagens samhällsomstörtning – är inte ett självändamål, utan ett verktyg för det goda och det rättfärdiga, om det syftar till att skapa ett gott och rättvist samhälle. Om det är orienterat mot att skapa eller gynna ett samhälle som är sataniskt, elakartat, förvänt och subversivt, blir ”fred” helvetets verktyg.

Vi ska inte behaga människor utan Gud, som prövar våra hjärtan (1 Tess 2:4). Just så! Därför blir den som lyder människor samtidigt som han medvetet underlättar för det onda och hindrar det goda, vem de än är – inklusive den kyrkliga hierarkin, inklusive påven – i verkligheten medskyldig till ondska, lögner och förvillelser.

Den som lyder under dessa förhållanden, är olydig mot Gud, då ingen tjänare står över sin herre (Matt 10:24). Till och med Judas var en del av det apostoliska kollegiet. Just som – bara för att ge ett exempel från den akademiska världen – en katolsk traditionalist, som utnämnt sig själv till utdelare av och domare över andras seriositet, öppet kunde kritisera den nuvarande påven för Amoris Laetitiae eller detta hans senaste dokument, men sedan, vad beträffar underkastelsen under vaccineringsideologien – även obligatorisk vaccinering! – och accepterandet av mänskliga celler som tagits från foster som fallit offer för frivilliga aborter, för att försvara sig inför rättvis och uppenbar allmän indignation, deklarerar, att han lyder vad ”den suveräne påven” säger i denna fråga.

Conditio sine qua non för all seriositet ligger inte så mycket i den ”ton” som används (också detta är en viktig aspekt, men absolut inte primär och framför allt är den något subjektivt), utan först och främst i den doktrinära, ideala och intellektuella koherensen av det Goda och Sanningen i sin helhet, i varje aspekt och omständighet. Med andra ord måste vi förstå om den som vägleder Kyrkan i dag vill vara en Guds trogne tjänare eller denna världens furstes trogne tjänare. I det första fallet tillkommer lydnad honom och är ett verktyg för helgelse. I det andra måste konsekvenserna belysas. Självklart med respekt för de normer som Kyrkan kodifierar och som barn av Kyrkan och även med rätt bildning och lugn i tonen. Men man måste alltid belysa konsekvenserna: Det första målet bör vara att alltid följa och försvara sanningen, inte det sötsliskiga, inställsamma och skrupulösa krypandet som är den ruttna frukten av en missförstådd tridentism. Varken påven eller hierarkin kan användas som garant för sanning litet hipp som happ enligt ens personliga preferenser.

Vi befinner oss i de mest avgörande dagarna i mänsklighetens historia och även i Kyrkans historia. Alla skriftställare som har kommenterat under dessa dagar har uppmanat sina läsare till bön och hopp. Vi kommer uppenbarligen också att göra detta, i full övertygelse om att allt som händer i dessa dagar och, mer generellt, sedan februari 2020, utgör ett entydigt tecken på att tiden närmar sig då Gud kommer att ingripa för att rädda sin Mystiska kropp och mänskligheten liksom den ordning som Han själv har skänkt skapelsen och den mänskliga samexistensen, i det mått Han önskar skänka den, på det sätt och vid den tid Han väljer.

Låt oss bedja; låt oss hoppas; låt oss vaka, och låt oss välja att vara på rätt sida. Fienden hjälper oss i valet: I själva verket är han alltid densamme överallt.

Källa: The Remnant Newspaper

Skrivet av: Berndt David Assarsson | 09 augusti 2021

S:t Laurentius, diakon och martyr

S:t Laurentius, martyr – 10 augusti

Diakon i Rom. † 258. Såsom i hela Kyrkan så även i Sverige högt vördad under medeltiden. Med förkärlek utvald till kyrkornas titularhelgon, t.ex. domkyrkorna i Lund, Uppsala m.fl.

Kyrkobön. Vi bedja dig, allsmäktige Gud, giv oss nåden att kunna kväva våra lidelsers glöd, liksom du har förlänat den helige Laurentius kraft att övervinna sitt martyriums lågor. Genom Kristus, vår Herre. Amen.

(Oremus, tredje upplagan)

Skrivet av: Berndt David Assarsson | 31 juli 2021

Intervju med dr Kwasniewski

Labarum återger här en intervju med dr Kwasniewski i tidningen The Remnant den 21 juli, 2021.

Gerhard Eger: Jag är mycket tacksam, dr Kwasniewski, att du vill ta dig tid att svara på mina frågor. Vad är din övergripande bedömning av motu propriet Traditionis Custodes?

Dr. Kwasniewski: Det är det värsta dokumentet som någonsin har utfärdats av en påve i den romerska kyrkans historia, punkt slut. Varför säger jag så? Därför att även om påvar förr har ändrat den ena eller andra aspekten av sina företrädares lagstiftning, så har ingen någonsin försökt att utplåna en av de största liturgiska riterna i kristenheten genom att lägga dess anhängare under belägring och svälta ut dem tills de dör eller kapitulerar. En krigisk mentalitet används mot medlemmarna av Kristi mystiska kropp. Detta är helt ovärdigt en efterträdare till aposteln Petrus, som liksom Paulus, som han alltid avbildas tillsammans med i ikonografin, skulle ha gett oss rådet att ”stå fasta vid traditionerna” (2 Thess 2:14).

Dess publikation var väntad, men inte dess hårdhet.

Och denna hårdhet, denna gemena anda, denna iver att straffa alla för (förmenta) synder hos några få, har cementerat motu propriets onda rykte. Om den gamla mässan och dess högröstade förespråkare – som också tenderar att vara motståndare till hans progressivism – är en tagg i köttet på Franciskus, är hans motu proprio en tagg i köttet på alla biskopar som de senaste fjorton åren har känt sig lättade över den liturgiska fred som utbrett sig i deras stift och på vissa växande grupper av unga människor och familjer som är generösa i sitt levnadssätt och nitälskande i tron (och, inte att förglömma, generösa i kollektskålen). Påven har med sin handling förolämpat biskoparna genom att antyda att de har varit inkompetenta i att utföra sitt arbete (vilket tyvärr ofta är sant, men på ett motsatt sätt till vad Franciskus har i åtanke) och att de dessutom är inkompetenta att hantera problemet med en observerad bristande foglighet gentemot magisteriet. Ty vi måste notera att motu propriet endast ger biskoparna makt att förstöra, inte att bygga upp: De får begränsa eller eliminera latinska mässgrupper, men de får inte auktorisera nya grupper, nya församlingar eller nyordinerade präster att lära sig läsa mässan. Detta är som att bakbinda 4000 biskopars händer och sedan förvänta sig att de ska vara tacksamma för det.

Traditionis Custodes ger intrycket av att vara en hämndaktion maskerad i svepande anklagelser med pinsamt liten substans – en vendetta mot konservativa och traditionella katoliker, särskilt i USA, för deras ständiga motstånd mot påvens progressivism och modernism.

Vilka praktiska konsekvenser kan detta få för Kyrkans liv?

Det kommer att föra oss tillbaka till 70-talets bittra dagar. Denna åtgärd för tillbaka hela projektet med att söka en ”inre försoning” (som Benedikt XVI uttryckte det) femtio år, men med denna skillnad: Det finns idag miljontals katoliker som antingen älskar eller sympatiserar med den traditionella mässan, och de är ofta välorganiserade och välutbildade. Därför kommer det inbördeskrig som påven har utlöst att involvera många gånger fler människor än vad som var fallet under traditionalismens tidigaste dagar. Under denna tidiga efterkonciliära tid, när de troende fortfarande var trollbundna i en naiv ultramontanism, gick nästan alla med på den nya agendan (eller, sorgligt nog, röstade med fötterna och lämnade den modernistiska Kyrkan). I dag, femtio år senare, har trogna katoliker chockats så många gånger av övergrepp och korruption att de inte längre är så villiga att vara blinda undersåtar som helt enkelt lyder den store Ledarens befallningar.

I själva verket bör ett fredsavtal förhandlas fram så fort som möjligt för att minimera förlusterna. Effekterna kommer att bli mycket allvarliga: Många kommer att frestas till förtvivlan och missmod, somliga kommer att finna ett nytt hem hos katoliker av östlig rit eller t.o.m. de ortodoxa, ett stort antal kan gå över till SSPX (inte för att jag skulle klandra dem!) och i praktiken ge upp hoppet om Vatikanen, som verkar mer intresserad av utrensningar av egna troende än utrensning av kätteri, finansiella skandaler och sexuella övergrepp. I alla dessa fall kan vi se vilken hycklare påven är när han säger att han gör allt detta för enhetens skull. Det är snarare för den ideologiska likformighetens skull.

Det är slående att detta träder i kraft med omedelbar verkan utan något av klokhet motiverat intervall mellan tillkännagivandet och dess ikraftträdande (vacatio legis).

Ja, även detta är utan motstycke, och det kan komma att visa sig vara ett av de sätt denna Bergoglios aktion blir rena självmordet, då ondskan tenderar att ta sig vatten över huvudet i sina ambitioner och sluta i katastrof. Det är uppenbart att avsaknaden av vacatio legis beror på oro för påvens hälsa – ett allvarligt kirurgiskt ingrepp utgör en risk för ett plötsligt slut på det nuvarande pontifikatet och skulle en påve avlida under vacatio legis, träder lagstiftningen inte i kraft.

Rapporter strömmar redan in från alla håll om biskopar som är både irriterade och arga över att de har fått ett så besvärligt och drakoniskt dokument samma dag som det är tänkt att det ska verkställas. En biskop sa att han fick reda på det på sociala medier! I allmänhet har svaret varit antingen att ”inget kommer att förändras” eller att ”vi behöver mer tid för att studera hur vi skall implementera dokumentet”. Med andra ord ger biskoparna sig själva en vacatio legis – och vem vet, efter den perioden kommer kanske många att besluta att inte implementera det eller att implementera det så minimalistiskt som möjligt för att undvika mer turbulens och byråkratisk huvudvärk än nödvändigt i sina stift.

Vi måste komma ihåg att det inte var 99% av världens biskopar som bad om detta motu proprio, utan kanske 1% som sjuder av hat mot den traditionella latinska mässans bestående vittnesbörd. Jag tror inte för ett ögonblick på påvens påstående att resultatet av CDF-undersökningen var övervägande negativa, eftersom indicier på motsatsen finns rikligt till hands och narrativet har slående likheter med andra ökända fall av informationskontroll och mörkande. Strategin”bara lita på oss” har i McCarrick-eran fått slut på bensin.

Är detta en besvikelse för dem, för vilka den traditionella liturgin är en ”rättmätig ambition” och som tror att den i hög grad berikar Kyrkan?

Nej, det är ingen besvikelse. Det är en orsak till rättmätig vrede, en skandal, en form av klerikalt övergrepp av en fader som har sparkat sina barn i magen för ”brottet” att älska det som helgonen har älskat genom århundradena och som sedan förväntar sig att barnen med tacksamhet ska återvända till novus ordo.

Jag har alltid trott att jesuiter skulle vara intelligenta, men den här tycks inte känna till reglerna för grundläggande mänsklig psykologi: (1) den som är i underläge (”the underdog”) vinner alltid flertalets sympatier; (2) hårdhänthet riktad mot minoriteter drar mycket uppmärksamhet till deras sak; (3) förbjuden frukt blir mer lockande; (4) om man försöker beröva människor något som de älskar lika mycket som livet självt, kommer man endast att stärka deras kärlek till det och öka deras avstånd från eller våldsamhet mot dem som vill beröva dem det som de älskar. Om du vill pröva en mans kärlek till sin familj, behöver du bara hota hans hustru och barn med skada och han kommer antingen att ta dem långt bort eller slåss intill döden. Detta är en rimlig reaktion på ett naturligt plan och på ett övernaturligt plan. S:t Thomas av Aquino sade trots allt att inför orättvisan ”är bristen på vrede ett tecken på att förnuftets omdömesförmåga saknas”(ST II-II.158.8 ad 3).

Dess negativa bedömning av den traditionella mässan och de troende som deltar i firandet av den tycks helt oberättigad. Dessutom säger dokumentet att biskoparna måste undersöka huruvida traditionella grupper ifrågasätter liturgireformens, det Andra Vatikankonciliets dekrets och påvens magisteriums giltighet och legitimitet.

Dokumentet är (och kan inte vara annat än) vagt om vad ”trohet mot” eller ”erkännande av” Andra Vatikankonciliet faktiskt skulle betyda, och efter så många årtionden av diskussioner är det fortfarande inte helt klart vad det betyder. Ta Dignitatis Humanae t.ex., de lärda har debatterat i årtionden om vad det faktiskt säger och vad det ålägger oss att göra eller inte göra, och fortfarande är saken långt ifrån klar. Både Johannes XXIII och Paul VI sade att konciliet inte lärde något fundamentalt nytt, utan presenterade samma katolska tro för den moderna världen. Det finns legitimt utrymme för debatt om hur effektivt och tydligt denna tro faktiskt presenterades, men säkert är att ingen katolik skall tvingas att acceptera Vaticanum II på ett sätt som strider mot Vaticanum I, Trient, de första sju koncilierna eller någon del av tidigare magisterium.

Det är därför godtyckligt och ideologiskt (som Ratzinger har påpekat mer än en gång) att upphöja Vaticanum II till ett ”super-koncilium”, ett lackmustest för renlärighet, när man kan hitta kätteri i drivor i novus ordo-miljön – substantiella kätterier, saker som har anatematiserats, medan Vaticanum II varken definierade eller anatematiserade något alls. Min poäng här är att Franciskus talar på ett sätt som får det att verka som att trohet till Vaticanum II på något sätt skulle vara viktigare än trohet till Trient, vars lära ett stort antal präster, ordensfolk och lekmän bestrider eller distanserar sig ifrån. Vad vi ser är hur konciliet har gjorts till ett vapen. Ingen uppmärksam person kan undgå att notera ironin i att traditionella katoliker accepterar det ”traditionella” innehållet i Vaticanum II i långt större utsträckning än vad deras novus ordo-fränder tenderar att göra, särskilt bland akademikerna och prästerskapet. Enligt detta sätt att resonera borde påven Franciskus agera mot novus ordo-världen, men det gör han inte och det kan han inte på grund av sina ideologiska skygglappar.

Samma sak kan sägas om att göra liturgireformen till en måttstock på renlärighet. Såvida det inte finns en direkt motsättning mellan den gamla romerska ritens lex orandi och den nya ritens lex orandi, så att den ena är renlärig och den andra kättersk – ett fåtal har denna uppfattning, men den absoluta majoriteten traditionalister har det inte – finns det ingen anledning till varför en katolik som accepterar den ena skulle avvisa den andras teologiska innehåll som sådant. Många (inkl. Franciskus ännu levande företrädare) har kritiserat de nya liturgiska böckernas svagheter och underlåtelser, men väldigt få ifrågasätter deras sakramentala giltighet. Utöver detta kan ingen liturgisk reform någonsin vara ”oåterkallelig”, eftersom den i sig är en disciplinär fråga som är föremål för pragmatisk värdering och praktisk modifiering.

De prövostenar som påven ålägger tycks alltså ha att göra med något annat än deras ytliga betydelse. Här står ”Vaticanum II” och ”den liturgiska reformen” för något annat, något som inte kan sägas öppet.

Men låt oss vara ärliga: Teologiska diskussioner på hög nivå tilltalar inte de flesta troende. De går till den gamla mässan för att de älskar dess vördnadsfullhet, dess skönhet, dess transcendenta orientering, dess rika och alltid tillförlitliga böner (avsaknad av ”alternativsjukan”), dess atmosfär av tidlöshet som drar oss ur och över vårt alldagliga liv liksom kusinen i öst gör, den bysantinska gudomliga liturgin, som sjunger: ”Låt oss alla som mystiskt representerar keruberna och sjunger den tre gånger heliga psalmen till den livsskapande Treenigheten nu lägga undan alla jordiska bekymmer”. Vördnadsvärda liturgier som dessa för oss till himmelens gräns. Och de gör det på sätt som antingen inte existerar i Paul VI:s reformerade liturgi eller återfinns där endast klumpigt och sällsynt.

Dokumentet säger att de liturgiska böcker som promulgerats av de heliga påvarna Paul VI och Johannes Paulus II, i överensstämmelse med Andra Vatikankonciliets dekret, utgör det enda uttrycket för den romerska ritens lex orandi. Betyder detta att Missale Romanum från 1962 på något sätt avskaffas?

Det är i princip omöjligt för en påve att avskaffa den vördnadsvärda romerska riten, alla tiders mässa. Jag har förklarat skälet härtill i en artikel som publicerats på LifeSite News. Liksom Paul VI före honom dristar sig aldrig Franciskus i sitt motu proprio att säga:”den före liturgireformen gällande riten är nu avskaffad”. Snarare upphäver han Summorum Pontificum och försöker utesluta den gamla romerska riten från att utgöra en legitim lex orandi för den katolska tron. Detta är bisarrt, ohållbart och i slutändan inkoherent. Dokumentet är fullt av motsägelser och mental dimma. Det nämner aldrig ordinariatliturgin, som också är en del av den romerska riten men har en distinkt lex orandi, eller de olika former av den romerska riten som återigen inte är identiska med den (t.ex. den dominikanska eller norbertinska riten). Den förbittrade andan i Traditionis Custodes avslöjas i dess undermåliga komposition – ett resultat av brådska, brist på intelligens och en djup okunnighet om liturgisk historia och teologi.

Vi kan tillägga att teologiska ståndpunkter som på ett flagrant sätt går stick i stäv med ens föregångares är ungefär lika förnuftigt som att ivrigt såga av den gren man sitter på. Det rubbar förtroendet till antingen den nuvarande påven eller alla påvar.

Samtidigt bekräftar det dock att stiftbiskoparna har exklusiv behörighet att tillåta användningen av Missale Romanum från 1962 i sina stift i enlighet med instruktionerna från Heliga stolen.

Just det, ytterligare en av motsägelserna. Från och med den senaste söndagen, när jag gick i en latinsk mässa, bad jag (enligt motu propriet) inte längre med den romerska Kyrkans lex orandi. Och ändå var det en mässa i den romerska riten firad av en präst i god ställning och med Kyrkans fulla tillstånd. För mig tycks detta motu proprio vara ett perfekt exempel på nominalism och voluntarism, i det att det tror att vi genom att tillämpa ordetiketter på vissa realiteter verkligen får dessa realiteter att existera och att de existerar om vi vill att de ska existera, men inte om vi inte vill det. Detta är av samma skrot och korn som den relativistiska filosofi som kan urskiljas i så många av detta pontifikatets handlingar, en slags förening av otrohet och irrationalitet som parodierar den katolska harmonin mellan tro och förnuft.

I själva verket finns det mycket goda skäl att hävda – jag gjorde en ansats i texten på LifeSite – att detta dokument är så fullt av felaktigheter, tvetydigheter och motsägelser att det saknar juridisk giltighet. Dokumentet är illegitimt från första början. Det kommer inte att hindra vissa hierarker från att känna sig tvungna att genomföra det med en hastighet som ger bevis på deras enhet i anden med den regerande påven. I motsats härtill behöver man bara erinra sig hur Ex Corde Ecclesiae av Johannes Paulus II, dokumentet som försökte städa upp i den katolska högre utbildningen, förblev nästan helt ogenomfört.

Vi kan dock se några hoppfulla tecken: Biskop Paprocki från Springfield, Illinois, befriade kanoniskt sitt stift från vissa delar av motu propriet; ärkebiskop Fisher i Sydney förklarade för sitt stift att den gamla mässan kommer att fortsätta firas och att de trogna inte behöver vara rädda för att förlora den. Jag har hört talas om ett stift där biskopen inom 24 timmar hade gett förnyat tillstånd till 27 präster att fortsätta läsa den latinska mässan. Rapporter som dessa, som ständigt når mig, indikerar att antalet vänner till traditionen, eller åtminstone diplomatiska kompanjoner, kanske är större än vi har insett. Detta motu proprio gör att de nu kommer fram ur buskagen. Tydliga alternativ tenderar att ha den effekten.

I vilket fall som helst, oavsett vad detta motu proprio än påstår om motsatsen, behöver ingen präst något tillstånd för att läsa den tridentinska mässan. Oundvikligen och förståndigt nog vill de flesta präster vara eller förbli på god fot med sina biskopar och kommer att anhålla om deras välsignelse (och även spela med och kalla det ”tillstånd”), men det är viktigt att komma ihåg att detta bara är en formalitet, en fråga om en klerikal artighetsbetygelse.

Även om den traditionella mässan fortfarande är tillåten under vissa omständigheter, är detta ett steg mot att den förbjuds helt och hållet?

Vår tids neo-modernister önskar inget annat än just detta, just eftersom de förstår sanningen av axiomet lex orandi, lex credendi, lex vivendi. Traditionella katoliker är på sätt och vis vaccinerade mot destruktionen och rekonstruktionen av katolicismen som har bedrivits under en tid nu, i den ”långa marschen genom institutionerna”. Sådana katoliker är vår tids ”ikonofiler” som vördar Kristi och Hans heligas bilder – den primära bilden är själva liturgin! – och som därför skapar en central plats för ritual, kultur, minne, historia. Ikonoklasterna vill befria kyrkan från dessa element och ersätta dem med sina egna humanistiska substitut. Fraktionen som sitter vid makten just nu kommer att göra sitt yttersta för att undertrycka den gamla mässan helt och hållet. Det är ännu värre: De vill utplåna usus antiquior i sin helhet – alla de sakramentala riterna, Pius X:s Breviarium Romanum, Rituale Romanum, Pontificale Romanum, alltihop. De börjar med mässan då den är ”källan och toppen”, men deras slutmål är att se den historiska romerska riten förpassad till artiklar i uppslagsverk. Vi måste arbeta och be väldigt mycket för att kunna göra motstånd mot deras ansträngningar, och det kommer att bli väldigt stökigt på sina håll.

Till sist, finns det några råd som du skulle vilja ge våra läsare, dr Kwasniewski?

Under de tre dagar som följde på publiceringen av motu propriet insåg jag på nytt omfattningen av det andliga krig som vi som traditionella katoliker utkämpar. Lås oss inte bedra oss själva: Detta är en strid om själarna, en strid om prästerna och ordensfolket, en strid om Kyrkans framtid, om våra efterkommande. Vi måste ge allt – eller så är allt över. Vi måste drivas av tro, inte rädsla.

Min hustru och jag bestämde oss för att ålägga oss en helig timma dagligen i adorationskapellet nära vårt hem för att be om en lösning på denna kris, att be för alla präster och lekmän som detta kommer att påverka, för alla biskoparna och naturligtvis för påven. Jag uppmanar alla att göra något konkret, även om det är något så enkelt som att dagligen be i rosenkransen för att traditionen ska återställas till sin rättmätiga plats. Bär vår Fru av Karmels bruna skapular, om du inte redan gör det. Välj en dag eller dagar för fasta: Vår Herre säger att vissa demoner bara drivs ut genom bön och fasta. Och slutligen kom ihåg att denna kris sannolikt inte kommer att ridas ut snabbt. Vi kanske inte ens lever så att vi kan se dess upplösning, utan det kommer att vara våra barn och barnbarn som skördar frukterna av det vi sår idag med de böner, mödor och lidanden vi uppoffrar. Vi gör allt detta för att Gud förtjänar vår trogna kärlek och belönar den med tillträde till den himmelska liturgin.

En vän påminde mig nyligen om några lämpliga verser ur den helige Petri första epistel: ”Och hvem är den, som kan skada eder, om I nitälsken för det goda? Men om I än skullen hafva att lida för rättfärdighetens skull saliga ären I! Hysen icke fruktan för dem och låten icke förskräcka eder; utan hållen Herren Kristus helig i edra hjärtan, alltid beredda till att redogöra inför hvar och en, som af eder begär räkenskap för det hopp, som I hafven, men med saktmod och fruktan, hafvande ett godt samvete, på det att de, som förtala eder goda vandel i Kristus, må komma på skam i det, hvari de tala illa om eder. Ty det är bättre, om så skulle vara Guds vilja, att lida, då I gören det goda, än då I gören det onda” (1 Pet 3:13–17).

Må S:t Gregorius den store, S:t Pius V och alla heliga påvar be för oss!

Källa: The Remnant Newspaper

Skrivet av: Berndt David Assarsson | 28 juli 2021

Brev från fader Pagliarani om motu propriet ”Traditionis custodes”

Brev från generalsuperiorn för S:t Pius X:s prästbrödraskap med anledning av publiceringen av motu propriet “Traditionis custodes”

Kära medlemmar och vänner av S:t Pius X:s prästbrödraskap!

Motu propriet Traditionis custodes och dess följebrev har kraftigt skakat om den s.k. traditionella rörelsen. Vi kan helt logiskt konstatera att kontinuitetens hermeneutiks era med dess dubbeltydigheter, illusioner och omöjliga ansträngningar på ett radikalt sätt är till ända – förkastad med ett penndrag. Dessa tydliga åtgärder påverkar inte S:t Pius X:s prästbrödraskap direkt. De måste emellertid utgöra ett tillfälle för oss att reflektera djupare över situationen. För att göra det är det nödvändigt att ta ett steg tillbaka och ställa oss själva en fråga som är både gammal och ny: Varför är den tridentinska mässan fortfarande ett sådant stridsäpple efter femtio år?

Först och främst måste vi komma ihåg att det heliga mässoffret är en fortsättning i tiden på den bittraste strid som någonsin har utkämpats: striden mellan Guds rike och Satans rike. Denna strid kulminerade på Golgata genom vår Herres triumf. Det är för denna strid och för denna seger som Han antagit kött. Eftersom vår Herre segrade genom korset och Sitt dyrbara blod, är det förståeligt att också dess fortsättning präglas av konflikter och motsägelser. Varje katolik är kallad till denna strid. Vår Herre påminde oss om detta när Han sade att Han kom för att sända svärdet till jorden (Matt 10:34). Det är inte förvånande att mässan, som fullkomligt uttrycker vår Herres definitiva seger över synden genom Hans försoningsoffer, i sig är ett tecken som skall bli motsagt.

Men varför har mässan blivit ett motsägelsens tecken inom själva Kyrkan? Svaret är enkelt och alltmer tydligt. Efter femtio år har de olika element som bekräftar svaret blivit uppenbara för alla välinformerade katoliker: Den tridentinska mässan uttrycker och förmedlar en uppfattning av det kristna livet – och följaktligen en uppfattning av den Katolska Kyrkan – som är absolut oförenlig med den ecklesiologi som framkom ur det Andra Vatikankonciliet. Problemet är inte bara liturgiskt, estetiskt eller rent tekniskt. Problemet är samtidigt doktrinärt, moraliskt, andligt, ecklesiologiskt och liturgiskt. I ett nötskal är det ett problem som påverkar alla aspekter av Kyrkans liv, utan undantag. Det är en fråga om tro.

Å ena sidan har vi alla tiders mässa. Den är baneret för en Kyrka som trotsar världen och är säker på seger, ty dess strid är inget annat än fortsättningen på striden som vår Herre utkämpade för att förgöra synden och för att förgöra Satans rike. Det är i mässan och genom mässan som vår Herre värvar katolska själar till sina bataljoner, genom att låta dem ta del av både Sitt Kors och Sin Seger. Av allt detta följer en i grunden militant uppfattning om det kristna livet som kännetecknas av två element: en anda av offer och ett orubbligt övernaturligt hopp.

Å andra sidan har vi Paul VI:s mässa. Den är ett autentiskt uttryck för en Kyrka som vill leva i harmoni med världen och lyssnar till världens krav. Den representerar en Kyrka som i slutändan inte längre behöver kämpa mot världen eftersom den inte längre har något att förebrå världen. Här är en Kyrka som inte längre har något att lära världen eftersom den lyssnar på världens makter. Det är en Kyrka som inte längre behöver vår Herres offer eftersom Hon, efter att ha förlorat förståelsen av synden, inte längre har något att sona för. Här är en Kyrka som inte längre har till uppgift att återställa vår Herres Jesu Kristi universella kungadöme, eftersom Hon vill ge sitt bidrag till en bättre värld som är friare, mer jämlik och mer ansvarsfull mot miljön – och allt detta med rent mänskliga medel. Detta humanistiska uppdrag som Kyrkans män har gett sig själva måste nödvändigtvis motsvaras av en liturgi som är lika humanistisk och tömd på varje begrepp av helighet.

Denna strid som har rasat de senaste femtio åren och som just har bevittnat en mycket betydelsefull händelse den 16 juli, är inte ett enkelt krig mellan två riter: det är verkligen ett krig mellan två olika och motsatta uppfattningar om den Katolska Kyrkan och om kristet liv – uppfattningar som är absolut irreducibla och oförenliga med varandra. För att parafrasera S:t Augustinus kan man säga att de två mässorna har byggt varsin stad: alla tiders mässa har byggt en kristen stad, den nya mässan försöker bygga en humanistisk och sekulär stad.

Eftersom den allsmäktige Guden har tillåtit allt detta, måste det säkert vara för ett större gott. För det första för oss själva, som har den oförtjänta lyckan att känna den tridentinska mässan och som kan dra nytta av den! Vi har en skatt av ett värde som vi inte alltid uppskattar och som vi kanske håller fast vid alltför mycket av gammal vana. När något värdefullt attackeras eller hånas, börjar vi bättre uppskatta dess verkliga värde. Må denna ”chock”, orsakad av hänsynslösheten i de officiella texterna av den 16 juli, tjäna till att förnya, fördjupa och återupptäcka vår förbundenhet med den tridentinska mässan! Denna mässa – vår mässa – måste verkligen vara för oss som den mycket dyrbara pärlan i evangeliet, för vilken vi är redo att avstå allt, för vilken vi är redo att sälja allt. Den som inte är beredd att utgjuta sitt blod för denna mässa är inte värd att fira den! Den som inte är beredd att ge upp allt för att skydda den är inte värd att delta i den!

Detta borde vara vår första reaktion på dessa händelser som just har skakat den Katolska Kyrkan. Vår reaktion, som katolska präster och som katolska lekmän, måste vara djupgående och mer långtgående än alla dessa svaga och ibland hopplösa kommentarer.

Vår Herre har verkligen ett annat mål i åtanke med att tillåta detta nya angrepp på den tridentinska mässan. Ingen kan tvivla på att många präster och troende under de senaste åren har upptäckt denna mässa och att de genom den har mött en ny andlig och moralisk horisont som har öppnat dörren till deras själars helgelse. De senaste åtgärderna mot denna mässa kommer att tvinga dessa själar att dra alla konsekvenser av vad de har upptäckt: de måste nu välja – med alla de element av urskiljning som står till deras förfogande – vad som är nödvändigt för varje välinformerat katolskt samvete. Många själar kommer att stå inför ett viktigt val som kommer att påverka deras tro, ty – och låt oss säga det en gång till – det heliga mässoffret är det högsta uttrycket för ett doktrinärt och moraliskt universum. Det är därför en fråga om att välja den katolska tron ​​i sin helhet och genom den välja vår Herre Jesus Kristus med Hans kors, Hans offer och Hans universella kungadöme. Det handlar om att välja Hans dyrbara blod, att efterfölja den Korsfäste och att följa Honom till slutet genom en fullständig, sträng och konsekvent trohet.

S:t Pius X:s prästbrödraskap har en skyldighet att hjälpa alla de själar som för närvarande är uppbragta och förvirrade. För det första har vi skyldigheten att förvissa dem om att den tridentinska mässan aldrig kan försvinna från jordens yta. Denna är ett absolut nödvändigt hoppets tecken. Dessutom måste var och en av oss, såväl präster som lekmän, utsträcka en varm hjälpande hand till dem, ty den som inte har en önskan att dela med sig av de rikedomar som han åtnjuter är i sanning inte värdig att äga dem. Endast på detta sätt kan vi verkligen älska själarna och visa vår kärlek till Kyrkan. Ty varje själ som vi vinner för vårt Herres kors och den oändliga kärlek Han uppenbarade genom Sitt offer, kommer att vara en själ verkligt vunnen för Hans Kyrka och för den kärlek som ger liv åt Hans kyrka, som måste vara vår, särskilt i dessa tider.

Det är åt vår Smärtorika Moder som vi anförtror dessa intentioner. Det är till Henne vi riktar våra böner, eftersom vår Fru än den som djupast har trängt in i in i mysteriet med vår Herres Jesu Kristi offer och seger på korset. Det finns ingen större än Maria som har varit så nära förenad med Hans lidanden och Hans seger. Det är i hennes händer som vår Herre har lagt hela den Katolska Kyrkan. Det är därför den Katolska Kyrkan anförtror åt henne sin mest dyrbara skatt: vår Herres Jesu Kristi testamente – det heliga mässoffret.

Menzingen, den 22 juli 2021
S:ta Maria Magdalenas festdag
Don Davide Pagliarani, generalsuperior.

Källa: FSSPX News

Skrivet av: Berndt David Assarsson | 27 juli 2021

”Liturgin är inte påvarnas leksak, den är Kyrkans arv”

”Liturgin är inte påvarnas leksak, den är Kyrkans arv” – uttalande av hjälpbiskop Rob Mutsaerts av ‘s-Hertogenbosch, Nederländerna.

22 juli, 2021

Ett ondskefullt påbud från påve Franciskus

Påve Franciskus främjar synodalitet – alla ska få komma till tals, alla ska få höras. Detta var knappast fallet med hans nyligen publicerade motu proprio Traditionis Custodes, en ukaz [förordning från tsaren i Ryssland] som på ett omedelbart sätt måste sätta punkt för den traditionella latinska mässan. Således drar Franciskus ett stort rött streck över Summorum Pontificum, påve Benedictus XVI:s motu proprio som gav stort utrymme åt den gamla mässan.

Det faktum att Franciskus här använder maktspråk utan någon konsultation tyder på att han håller på att förlora sin auktoritet. Detta var tydligt redan när den tyska biskopskonferensen inte brydde sig om påvens råd vad gäller synodalitetsprocessen. Detsamma inträffade i USA när påven Franciskus uppmanade biskopskonferensen att inte förbereda ett dokument om värdigt mottagande av den heliga kommunionen. Påven måste ha trott att det skulle vara bättre [i det här fallet] att inte bara ge råd längre, utan underteckna en verkställande order om dödsstraff nu när vi talar om den traditionella mässan!

Språkbruket liknar väldigt mycket en krigsförklaring. Varje påve sedan Paulus VI har alltid lämnat dörren på glänt för den gamla mässan. Om detta justerades rörde det sig om mindre revideringar – se t.ex. indulten från 1984 och 1988. Johannes Paulus II var av den bestämda uppfattningen att biskoparna borde vara generösa med att tillåta den tridentinska mässan. Benedictus XVI öppnade dörren på vid gavel med Summorum Pontificum, ”Vad som var heligt då, är heligt nu”. Franciskus slår igen dörren med en smäll med Traditionis Custodes. Det känns som ett svek och är ett slag i ansiktet på hans företrädare.

Förresten har kyrkan aldrig avskaffat liturgier. Inte ens Trientkonciliet gjorde det. Franciskus bryter helt med denna tradition. Motu propriot innehåller, kortfattligt och slagkraftigt, några förslag och befallningar. Mer utförliga och detaljerade förklaringar återfinns i följebrevets utläggningar. Dessa utläggningar innehåller en hel del faktiska fel. Ett av dem är påståendet att vad Paulus VI gjorde efter Vaticanum II är detsamma som vad Pius V gjorde efter Trient. Detta är helt enkelt långt ifrån sanningen. Kom ihåg att det innan Trient fanns olika transkriberade manuskript i omlopp och lokala liturgier hade dykt upp här och där. Situationen var rörig.

Trientkonciliet ville återställa liturgierna, ta bort felaktigheter och säkerställa renlärighet. Trientkonciliet försökte inte skriva om liturgi eller göra tillägg, nya eukaristiska böner, ett nytt lektionarie eller en ny kalender. Det handlade om att säkerställa oavbruten organisk kontinuitet. Missalet från 1570 gåt tillbaka till 1474 års missale och så vidare hela vägen tillbaka till 300-talet. Det fanns en kontinuitet från 300-talet och framåt. Från och med 1400-talet var det ytterligare fyra århundraden av kontinuitet. Ibland skedde på sin höjd några mindre förändringar – ett tillägg till en fest, firande eller rubrik.

I konciliedokumentet Sacrosanctum Concilium efterfrågade Vaticanum II liturgiska reformer. Sammantaget var detta ett konservativt dokument. Latinet upprätthölls, gregorianiken behöll sin rättmätiga plats i liturgin. Utvecklingen som följde Vaticanum II gjorde dock stora avsteg från konciliets dokument. Den ökända ”koncilieandan” står ingenstans att finna själva koncilietexterna. Endast 17% av det gamla Trientmissalets orationer återfinns intakta i Paulus VI:s nya mässa. Man kan knappast tala om kontinuitet, om en organisk utveckling. Benedictus XVI erkände detta och gav av den anledningen gott om utrymme för den gamla mässan. Han sa till och med att ingen behövde hans tillstånd (”det som var heligt då är fortfarande heligt nu”).

Franciskus låtsas nu som om hans motu proprio hör hemma i Kyrkans organiska utveckling, vilket är helt verklighetsfrämmande. Genom att göra den latinska mässan praktiskt taget omöjlig att fira bryter han slutligen med den Romersk-katolska Kyrkans gamla liturgiska tradition. Liturgin är inte påvarnas leksak, den är Kyrkans arv. Den gamla mässan handlar inte om nostalgi eller smak. Påven bör vara traditionens väktare, påven är en trädgårdsmästare, inte en fabrikör. Kyrkorätten är inte bara en fråga om positiv rätt; det finns också sådant som naturrätt och gudomlig rätt, och dessutom finns det sådant som Tradition som man helt enkelt inte kan skjuta åt sidan.

Vad påven Franciskus gör här har inget att göra med evangelisering och ännu mindre att göra med barmhärtighet. Det handlar om ideologi.

Besök vilken församling som helst där den gamla mässan firas. Vad finner du där? Människor som bara vill vara katoliker. Dessa är i allmänhet inte människor som deltar i teologiska tvister, och de är inte heller motståndare till Vaticanum II (även om de är motståndare till det sätt på vilket det genomfördes). De älskar den latinska mässan för dess helighet, dess transcendens, själens frälsning som är central för den, liturgins värdighet. Du möter stora familjer; människor känner sig välkomna. Den firas bara på ett fåtal platser. Varför vill påven neka människor detta? Jag säger åter: det är ideologi. Det är antingen Vaticanum II – inklusive dess genomförande, med alla dess avvikelser – eller ingenting! Det relativt lilla antalet troende (ett antal som förresten växer allteftersom Novus Ordo kollapsar) som trivs med den traditionella mässan måste och kommer att utrotas. Det är ideologi och ondska.   

Om du verkligen vill evangelisera, verkligen vill vara barmhärtig, verkligen vill stödja katolska familjer, så håller du den tridentinska mässan i ära. Från och med dagen för motu propriots utfärdade får den gamla mässan inte firas i församlingskyrkor (var ska den då firas?); du behöver uttryckligt tillstånd från din biskop, som bara får tillåta det vissa dagar; för dem som kommer att prästvigas i framtiden och vill fira den gamla mässan måste biskopen ansöka om tillstånd från Rom. Hur diktatorisk, hur opastoral, hur obarmhärtig vill du vara!  

Franciskus, i artikel 1 i sitt motu proprio, kallar Novus Ordo (den nuvarande mässan) ”det unika uttrycket för den romerska ritens Lex Orandi”. Han skiljer därför inte längre mellan den ordinarie formen (Paulus VI) och den extraordinarie formen (Tridentinska mässan). Det har alltid sagts att båda är uttryck för Lex Orandi, inte bara Novus Ordo. Återigen avskaffades aldrig den gamla mässan! Jag hör aldrig Bergoglio tala om de många liturgiska missbruk som finns överallt i otaliga församlingar. I församlingarna är allt möjligt – utom den tridentinska mässan. Alla vapen används i striden för att utrota den gamla mässan.    

Varför? För Guds skull, varför? Vad är detta för besatthet hos Franciskus att vilja utradera[1] den lilla gruppen av traditionalister? Påven ska vara traditionens väktare, inte traditionens fångvaktare. Medan Amoris Laetitia utmärkte sig för sin otydlighet är Traditionis Custodes en helt tydlig krigsförklaring. Jag misstänker att Franciskus skjuter sig själv i foten med detta motu proprio. För Sankt Pius X:s prästbrödraskap kommer detta att visa sig vara goda nyheter. De kunde aldrig ha gissat hur mycket de skulle komma att stå i skuld till Franciskus…


[1] Biskopen använder här det laddade tyska ordet ausradieren som användes av Hitler när han talade om att utradera städer från kartan: ”Wir werden ihre Städte ausradieren”.

Källa: Rorate Caeli

Older Posts »

Kategorier