Salige Karl, kejsare av Österrike och apostolisk konung av Ungern, katolsk monark av Guds nåde, sitt folks glädje och stolthet, fredsstiftare och förebild för regenter, försvarare av Kyrkan och endräkt i kristenheten, offer för internationella krigsprofitörer och fiender till det katolska Europa. Ora pro nobis!
Hemsida: emperorcharles.org
Artikel på Katolsk Observatör: katobs.se/art_karlI.htm
Publicerat i Uncategorized
”Får gränser kontrolleras? Ja, varje land har rätt till kontroll över sina gränser, vem som kommer in och vem som lämnar, och länder som är i fara – för terrorism och liknande – har än större rätt till kontroll…”
Dessa ord av påven Franciskus i en intervju i spanska El País den 22 januari [2017], kom sannolikt som en överraskning för dem, både katoliker och icke-katoliker, som förutsatte att Kyrkan engagerar sig för oreglerad invandring. Ändock återspeglar den helige faderns ord Kyrkans beständiga lära, sprungen ur naturrätten, att nationen är en förlängning av familjen. Som påven St. Johannes Paulus II skrev i sin sista bok, Minne och identitet: ”Termen ‘nation’ betecknar en samhällsgemenskap hemmahörande på ett visst territorium och utmärker sig genom sin kultur. Katolsk sociallära håller både familjen och nationen för naturliga samhällen, inte resultatet av blott konvention”.
Nationens allmänna bästa
Liksom en familjefar inte bara har rättigheten utan också skyldigheten att beskydda dem under sitt ansvar, så har de vederbörliga och lagenliga myndigheterna i en stat skyldighet att använda sin makt för att främja nationens allmänna bästa. Skulle försiktighetsskäl – såsom fara ”för terrorism och liknande” – göra gällande att restriktioner för invandring ligger i det allmännas bästa, har dessa myndigheter inte bara rättigheten utan också skyldigheten att införa sådana restriktioner.
Som den katolska katekesen säger:
”De politiska myndigheterna kan med hänsyn till det allmänna bästa som de har omsorg om ställa rätten till invandring under olika rättsliga villkor, framför allt när det gäller invandrares plikter mot sitt nya land. Invandraren skall med tacksamhet respektera sitt värdlands materiella och andliga arv, lyda dess lagar och bidra till dess uppgifter” (2241).
Om vi följer logiken i påve Franciskus ord, (som inte bara återspeglar orden i katekesen utan även hans två omedelbara föregångares ord i deras årliga budskap för ‘Världsdagen för migranter och flyktingar’ liksom i deras andra skrifter på ämnet) så följer att dem som bestrider att ett land har rätt att kontrollera sina gränser, bestrider att landet har rätt att existera. Detta eftersom ett land utan viss kontroll över sina gränser i själva verket saknar gränser.
Allt detta tycks så uppenbart, inte enbart utifrån naturrätten utan även sunt förnuft, att man kan undra varför någon skulle förmoda att Kyrkan är för oreglerad invandring. En del av förklaringen ligger i den betoning som ofta läggs på en separat men relaterad aspekt av kyrklig lära: Nämligen den personliga rätten att migrera som härrör från människans inneboende värdighet.
Men medan rätten att migrera berör behovet av att tillåta någon i en svår situation att lämna sitt ursprungsland (och att ta med sig dem som står under dennes omsorg, framför allt familjen), betyder det inte en oinskränkt rätt att bosätta sig varhelst han önskar. Som katekesen säger (återigen i paragraf 2241): ”Bättre ställda länder är förpliktade att i möjligaste mån ta emot främlingen som söker trygghet och levnadsvillkor som han inte kan finna i sitt hemland” (kursivering tillagd).
Som uttrycket ”i möjligaste mån” gör klart är skyldigheten för att land att ta emot invandrare inte absolut, och den är delvis begränsad av kravet att mottagarlandets myndigheter agerar i sitt eget folks allmänna bästa. Mottagarlandets medborgare har rättigheter som följer av deras inneboende mänskliga värdighet. I sitt budskap till den 87:e ‘Världsdagen för migranter och flyktingar’ år 2001 sammanfattade påven St. Johannes Paulus II kortfattat dessa rättigheter:
”Följande är de specifika rättigheterna till sitt eget land; att leva fritt i sitt eget land; att leva tillsammans med sin egen familj; att ha tillgång till det som är nödvändigt för ett värdigt liv; att bevara och utveckla sitt etniska, kulturella och språkliga arv; att offentligt bekänna sig till sin religion; [och] att under alla omständigheter erkännas och behandlas enligt sin värdighet som människa”.
Kulturell stabilitet
Överallt i Johannes Paulus skrifter om migration och nationalitet (inklusive Minne och identitet), liksom i påve Benedikt XVI:s skrifter, upprepas detta tema: kulturell stabilitet och bevarande av nationell identitet är element i det allmänna bästa som måste tas med i beräkningen när ett land bestämmer sin migrationspolitik.
Således fortsatte Johannes Paulus sitt budskap till den 87:e ‘Världsdagen för migranter och flyktingar’ år 2001:
”Utövandet av en sådan rättighet [alltså rätten att invandra till ett visst land] ska regleras, eftersom en urskiljningslös utövning kan vara skadlig och till förfång för det allmänna bästa och samhället som tar emot invandraren”.
En annan del av svaret på det vanligt förekommande förmodandet att den Katolska Kyrkan arbetar för obegränsad invandring kommer från Kyrkans diskussion om hur invandraren som redan har släppts in i ett visst land ska behandlas. I katekesen (återigen i paragraf 2241) finner vi följande uppmaning: ”Samhällets myndigheter skall se till att den naturliga rätt som ställer en gäst under värdens beskydd respekteras”.
När Kyrkan talar om att ”välkomna invandraren” förmodar hon det faktum att invandringen redan har skett. Kristen nästankärlek kräver att vi alla behandlar alla dem vi kommer i kontakt med, med den värdighet som de förtjänar. Detta berör alltså inte så mycket frågan om migrationspolitik (dvs. vem som får komma in i landet och under vilka förutsättningar), utan hur invandrare ska behandlas när de väl har blivit insläppta.
I denna kontext har påvarna Franciskus, Benediktus och Johannes Paulus alla diskuterat det verkliga problemet med ekonomiskt utnyttjande av invandrare, däribland sexuellt utnyttjade av kvinnor och barn, som alltför ofta drabbar dem som flytt sina hemländer för att undvika krig eller svält. Kyrkan har också påpekat att migration ofta är en desperat reaktion på en samhällskollaps i migrantens hemland och att konkreta åtgärder bör vidtas för att göra migration mindre nödvändig.
Som påve Benediktus skrev i sitt budskap till ‘Världsdagen för migranter och flyktingar’ år 2013:
”Redan innan rätten att migrera måste man på nytt bekräfta rätten att inte migrera, det vill säga att stanna kvar i sitt hemland; som [dåvarande] salige Johannes Paulus II fastställde: ‘Det är en grundläggande mänsklig rättighet att leva i sitt eget land. Denna rättighet blir emellertid verkningsfull endast när de faktorer som driver människor att emigrera ständigt hålls under kontroll'”.
En finstämd balans
Flyktingkriser som orsakas av krig, hungersnöd och annan ekonomisk förödelse kan inte lösas genom att kräva att andra länder öppnar sina gränser utan att ta vederbörlig hänsyn till sina egna länders allmänna bästa. Man måste sträva efter att ta itu med förhållandena i flyktingarnas hemland som ledde till att man ville migrera till att börja med. Migrationspolitik måste alltså bringa i jämvikt mellan ett lands plikt att främja sitt lands allmänna bästa och plikten att hjälpa andra i nöd, samtidigt som man säkerställer att de som faktiskt får invandra behandlas med den värdighet som alla finns i alla människor. Eller som påven St. Johannes Paulus II uttryckte det i sitt budskap till ‘Världsdagen för migranter och flyktingar’ år 2001:
”Utmaningen är att kombinera det välkomnande som tillkommer alla människor, särskilt de i nöd, med en beräkning av vad som är nödvändigt för att både lokalbefolkningen och de nyanlända ska leva ett värdigt och fridfullt liv”.
Den kloka tillämpningen av alla dessa konkurrerande rättigheter och skyldigheter tillkommer varje lands behöriga myndigheter och börjar, som påve Franciskus sade, med ”rätt till kontroll över sina gränser”.
Scott Richert är ansvarig redaktör för Chronicles: A Magazine of American Culture och katolicismkännare på About.com
Publicerat i Uncategorized
Idag firar det traditionella romerska martyrologiet det gamla testamentets främsta helgon. Först i martyrologiet, ”Denna dag, den nionde dagen i oktober”, står biskop S:t Dionysius av Paris samt hans följeslagare, prästen Rusticus och diakonen Eleutherius. Men omedelbart efter står det: ”På samma dag, åminnelsen av den helige patriarken Abraham, fader till alla troende”.
Abrahams titlar i martyrologiet – ”helig patriark” och ”fader till alla troende” – genljuder vad mässans kanonböner kallar honom: Patriarchae nostri Abrahae, ”vår patriark Abraham”. Dessa titlar påminner oss om att Abrahams vördas som ”de trofastas fader”. Abrahams liv återges i Första Moseboken, som säger att han var en kaldeisk hövding i Mesopotamien som levde ca 2000 f.Kr. (ca elva århundraden efter Noa och syndafloden enligt den grekiska Septuaginta-texten) när Gud kallade honom att lämna sitt hedniska land och migrera till Kanaan. I Första Moseboken säger Moses att Gud välsignade Abraham med oräkneliga ättlingar i biologisk och genealogisk betydelse, vilket gör honom till stamfader inte endast för israeliterna utan även för andra folk i mellanöstern såsom edomiterna, ismaeliterna och midjaniterna. Men medan många katoliker idag kan spåra sitt etniska ursprung tillbaka till judarna och deras abrahamitiska kusiner, är det inte pga att de kan spåra sin genealogi tillbaka till Abraham som katoliker erkänner honom som Patriarchae nostri – ty vi kommer ihåg det gamla testamentets sista profet, S:t Johannes Döparen, som varnade sina trosfränder:
”Och menen icke, att I kunnen säga inom eder själfva: Vi hafva Abraham till fader; ty jag säger eder: Gud kan af dessa stenar uppväcka barn åt Abraham” (Matt. 3:9).
En persons frälsning är inte på något sätt beroende av huruvida man kan spåra sin släkt tillbaka till Abraham. När Gud lovade Abraham, ”Och jag skall låta dem bli som stoftet på jorden. Om någon kan räkna stoftet på jorden skall också dina efterkommande kunna räknas” (1 Mos. 13:16) var det inte bara ett löfte om oräknelig biologisk avkomma, utan än mer en deklaration från den allsmäktige att var och en som tar emot trons övernaturliga nåd blir en andlig ättling till den trogne Abraham. Detta är anledningen till att den hel. Paulus bekräftar att Guds löften till Abraham inte endast tillhör hans genealogiska efterkommande, utan framför allt alla som har tro, som är Abrahams andliga ättlingar. Som den hel. Paulus skriver till kyrkan i Rom:
”Därför är det de af tron, på det att af nåd löftet må stå fast för alla efterkommande, icke för dem allenast, som äro af lagen, utan äfven för dem, som äro af Abrahams tro, hvilken är allas vår fader – såsom det står skrifvet: Jag har satt dig till fader för många folk – nämligen inför Gud, på hvilken han trodde, och som gör de döda lefvande och framkallar det, som icke är, liksom det, som är” (Rom. 4:16-17).
Den hel. Paulus påminner oss också om de löftena till Abraham var messianska löften, och därför vet vi att Abrahams tro i huvudsak var på den utlovade Messias som skulle rädda mänskligheten från synd och död. Den hel. Paulus förklarar detta i sitt brev till galaterna:
”Ty alla ären I Guds barn genom tron i Kristus Jesus; ty I alla, som blifvit döpta till Kristus, hafven iklädt eder Kristus. Här är icke jude eller grek; här är icke träl eller fri; här är icke man eller kvinna; ty I alla ären ett i Kristus Jesus. Men ären I Kristi, då ären I Abrahams ätt och arfvingar efter löftet” (Gal. 3:26-29).
Det är specifikt Guds löfte till Abraham, att alla jordens nationer i honom och i hans ätt ska bli välsignade, som vår Fru påminner sig om vid bebådelsen, när Ordet blev kött och tog sin boning ibland oss. I sin Magnificat förklarar den heliga Jungfrun i all tydlighet att hennes havandeskap med Messias var uppfyllelsen av löftena till Abraham: ”Han antager sig sin tjänare Israel och ihågkommer sin barmhärtighet, såsom han har talat till våra fäder, till Abraham och hans efterkommande evinnerligt” (Luk. 1:54-55). Detta upprepas med än större tydlighet av den hel. Sakarias, S:t Johanns Döparens far, som bad i sin Benedictus:
”Högtlofvad vare Herren, Israels Gud; ty han har besökt sitt folk och skaffat det frälsning. Ett frälsningens horn har han upprättat åt oss i sin tjänare Davids hus, såsom han har talat genom sina heliga profeters mun ifrån fordom tid: en frälsning från våra fiender och ur alla deras hand, som hata oss, för att göra barmhärtighet med våra fäder och minnas sitt heliga förbund, den ed, han har svurit vår fader Abraham, att gifva oss, att vi, frälsta ur våra fienders hand, må tjäna honom utan fruktan, i helighet och rättfärdighet inför honom i alla våra dagar” (Luk.1:68-75).
De abrahamitiska löftena var ett evigt och ovillkorligt förbund som Gud ingick, ett förbund som, såsom S:t Johanns Paulus II påpekade, aldrig har återkallats och aldrig kan återkallas då det är grundat på Guds löfte att den trogne Abraham skulle bli anfader till Messias, världens frälsare. Det är därför som den hel. Matteus gör sig mödan att visa att Jesus är ”Davids son, Abrahams son” (Matt. 1:1), och börjar sitt evangelium med en stamtavla som börjar med patriark Abraham och fortsätter genom kung David och avslutas med Jesus Kristus. Det är alltså uppenbart att en persons frälsning inte beror på genealogisk härstamning från Abraham utan på Kristi genealogiska härstamning från Abraham, vars liv allegoriskt förebådade hans ättling Jesu liv. Det var Abrahams messianska tro – en tro på att, trots att han saknade legitima söner och arvingar, det ändå skulle bli genom hans avkomma som Gud skulle sända Messias, den utlovade ”säden” som skulle krossa ormens huvud – som gör att han förtjänar titeln ”fader till de troende”. Löftena till Abraham är de ”bättre löften” på vilka det nya förbundet självt har som grund (Heb.8:6) och det är därför som Kyrkan, när hon i mässoffret frambär det nya och eviga förbundets blod, trons mysterium, påminner om det offer som vår patriark Abraham frambar till Gud.
Hela hoppet om frälsning för våra forna fäder var grundade på Abrahams messianska tro, och det är därför, som S:t Thomas Aquino förklarar, som judarna gav namnet ”Abrahams sköte” (Luk. 16:22) för Limbus Patrum – Fädernas limbo, den ”förgård” till helvetet där de gammaltestamentliga helgonens själar väntade på den utlovade Messias. Alla dem som dog i hoppet om den utlovade Messias hamnade i Abrahams sköte och bevarades så att säga trygga i hans trogna hjärta till herren Jesu ankomst, som räddade dem med den efterlängtade frälsningen när Han nedsteg till dödsriket och förde upp dem till himmelen. Också vi bör, liksom fäderna, grunda vår fasta tro och vårt fasta hopp på Abraham, de troendes urbild och andlige fader, och söka följa i hans fotspår. Som den hel. Paulus skrev till hebréerna:
”Genom tron lydde den, som kallas Abraham, att utvandra till det land, han skulle få i arf; och han utvandrade utan att veta, hvart han gick. Genom tron vistades han i löftets land, såsom i ett främmande, och bodde i tält med Isak och Jakob, medarfvingarne till samma löfte. Ty han väntade på staden med de fasta grundvalarne, hvilkens byggmästare och grundläggare Gud är. Genom tron fick äfven den ofruktbara Sara kraft till att utöfver ålderns gräns mottaga en lifsfrukt, emedan hon höll den för trofast, som hade gifvit löftet. Därför framgingo ock af en ende, och därtill en ålderssvag, afkomlingar, talrika såsom himmelens stjärnor och oräkneliga såsom sanden vid hafvets strand. I tron dogo alla dessa och fingo ej det, som löftena lofvade, utan sågo och hälsade det på afstånd, bekännande om sig, att de voro främlingar och gäster på jorden. Ty de, som säga sådant, tillkännagifva, att de söka efter ett fädernesland; och om de hade tänkt på det, från hvilket de utvandrat, så hade de ju haft tid att vända tillbaka; men nu trakta de efter ett bättre, det är, det himmelska; därför blyges icke Gud vid att kallas deras Gud; ty han har beredt åt dem en stad. Genom tron offrade Abraham Isak, när han sattes på prof, och offrade den enfödde, han, som hade fått löftena, till hvilken det var sagdt: I Isak skall din ätt uppkallas; ty han tänkte, att Gud är mäktig att äfven uppväcka från de döda; hvarför han ock åter fick honom till en förebild” (Heb. 11:8-19).
Må vår patriark Abrahams förböner och förtjänster hjälpa oss till vårt himmelska hemland.
Alla heliga patriarker och profeter,
Bed för oss!
Bibelcitat: Vår Herres Jesu Kristi Nya Testamente, från Vulgatan öfversatt af J. P. E. Benelius (Stockholm, 1895).
Publicerat i Uncategorized
För katoliker runtom i världen fortsätter väntan på att de två återstående ”Dubia-kardinalerna” ska utfärda den utlovade ”formella tillrättavisningen” av påve Franciskus vad gäller Amoris Laetitia. Men idag (23 september), på festdagen för Vår Fru av lösen (”BMV de Mercede”) och Vår Fru av Walsingham, i vad som har beskrivits som en ”epokgörande handling” som saknar motstycke sedan medeltiden, har en grupp katolska präster och akademiker på egen hand tagit ett liknande initiativ och offentliggjort ett ”sonligt tillrättavisande” som ursprungligen levererades till påven den 11 augusti. Denna Correctio finns nu på engelska, spanska, franska och italienska, tillsammans med bilagor och en lista på signatärer, på en för ändamålet upprättad webbsida: correctiofilialis.org
För att föregripa invändningar från dem som hävdar att enkla präster och lekmän saknar möjligheter att tillrättavisa en påve, klargör författarna sitt syfte:
”Som undersåtar saknar vi mandat att till Ers Helighet utfärda den form av tillrättavisning genom vilken en överordnad vinner sina undersåtars lydnad genom hotet eller utfärdandet av straff (se Summa Theologiae 2a 2ae, 33, 4). Vi utfärdar istället denna tillrättavisning för att skydda våra medkatoliker – samt dem utanför Kyrkan, från vilka kunskapens nyckel inte får tas bort (se Luk. 11:52) – och hoppas därigenom att förhindra fortsatt spridning av läror som av sig själva tenderar till helgerån av alla sakrament och omstörtning av Guds lag.”
Brevet tar också ett steg utan motstycke genom att använda begreppet ”kätteri” med avseende på inte endast möjliga tolkningar av den apostoliska exhortationen Amoris Laetitia, utan även på påvens ”ord, gärningar och underlåtelse” under den senaste tiden.
”Allraheligaste Fader”, inleder brevet, ”Med djup sorg, men manade av tro på vår Herre Jesus Kristus, av kärlek till Kyrkan och påvedömet och av sonlig tillgivenhet till Dig själv, nödsakas vi till att rikta ett tillrättavisande till Ers Helighet på grund av spridningen av kätterier åvägabringade av den apostoliska exhortationen Amoris Laetitia och av Ers Helighets andra ord, gärningar och underlåtelse”.
Det 25 sidor långa dokumentet, som levererades tillsammans med 40 underskrifter, har fortsatt att vinna stöd medan dess existens hölls hemlig för allmänheten och har vuxit till att omfatta 62 medlemmar av prästerskapet och akademiker från 20 länder runt om i världen. Listan över signatärer inkluderar välkända namn på katolska ledare, teologer och författare såsom fader Linus Clovis, diakon Nick Donnelly, Christopher Ferrara, Dr. Ettore Gotti Tedeschi, Martin Mosebach, Prof. Roberto de Mattei, Biskop Bernard Fellay och många fler. Författarna betonar att de välkomnar ytterligare underskrifter via en blankett på deras hemsida.
En sammanfattning av dokumentet säger att dessa 62 ”också representerar andra som saknar den nödvändiga yttrandefriheten”, med hänvisning till den senaste, plötsliga uppsägningen av den berömda österrikiske filosofen Josef Seifert från sin position som Dietrich von Hildebrand-ordförande vid Internationella Filosofiakademien i Granada, Spanien, efter att han publicerade några respektfulla frågor kring Amoris Laetitia. Biskop Athanasius Schneider, en av några få framstående förkämpar för katolsk tro bland det globala episkopatet, beskrev Seiferts uppsägning som ”inte bara orättvist, utan … i slutändan en flykt från sanning”. För sin del har Seifert varit tvungen att vidta både kanoniska och civila rättsliga åtgärder för att bekämpa sin summariska uppsägning – åtgärder som signatärerna av Correctio också kan komma tvingas att ta om de möter samma behandling som vedergällning för deras medverkan.
Dokumentets fullständiga titel är Correctio filialis de haeresibus propagatis, som betyder ”Ett sonligt tillrättavisande gällande spridning av heresier”. Författarna anför ”att påven genom sin apostoliska exhortation Amoris Laetitia samt genom andra relaterade ord, gärningar och underlåtelser i själva verket har vidmakthållit sju kätterska ståndpunkter vad gäller äktenskap, det moraliska livet och meddelandet av sakramenten, och har låtit dessa kätterska uppfattningar att föröka sig i den Katolska Kyrkan”.
Tillrättavisningen består av tre delar:
De avsnitt i Amoris Laetitia som har gett upphov till den allvarligaste skadan citeras, tillsammans med flera andra av påvens ”ord, gärningar och underlåtelse” som ”tillsammans med dessa avsnitt i Amoris Laetitia fortplantar kätteri inom Kyrkan”. Dessa inkluderar:
Flera andra exempel på påvliga gärningar som ger stöd åt samma tolkningar av Amoris Laetitia, som möjliggör kommunion för dem som objektivt lever i en äktenskapsbrottssituation, listas också.
Därefter vänder sig författarna till de sju ”falska och kätterska propositioner” som har främjats inom Kyrkan. Författarna betonar att de och signatärerna ”inte dristar bedöma graden av medvetenhet med vilken påven har vidmakthållit de sju kätterier de listar”. Tillrättavisningens syfte är emellertid att ”respektfullt insistera på att han fördömer dessa kätterier vilka han indirekt eller direkt vidmakthåller”.
Tillrättavisningens sju kätterska ståndpunkter är skriva på latin och har översatts av författarna till följande:
”Genom dessa ord, gärningar och undanlåtelser, och genom de ovan nämnda avsnitten i Amoris Laetitia, har Ers Helighet vidmakthållit, direkt eller indirekt, och med en medvetenhetsgrad vi ej dristar bedöma, både i offentlig ämbetsutövning och privata handlingar, i Kyrkans fortplantat följande falska och kätterska ståndpunkter:
För vart och ett av dessa ståndpunkter presenteras citerat ur både Skriften och Kyrkans lärodokument för att visa var de hamnar i konflikt med katolsk lära. ”Samtliga dessa propositioner”, skriver författarna, ”motsäger sanningar som är gudomligt uppenbarade och som katoliker är förpliktigade att samtycka med i gudomlig tro”.
Författarna avslutar sin Correctio som verkliga söner till Kyrkan:
”I denna kritiska tidpunkt vänder vi oss därför till cathedra veritatis, den romerska Kyrkan, som genom gudomlig lag har företräde framför alla kyrkor, och till vilken vi är och alltid avser att förbli lojala barn, och med all respekt insisterar vi på att Ers Helighet offentligt förkastar dessa ståndpunkter och därmed fullgör vår Herre Jesu Kristi mandat till S:t Petrus och genom honom alla hans efterträdare fram till den yttersta tiden med orden: ‘Men jag har bett för dig, att din tro inte ska ta slut. Och när du en gång har omvänt dig, styrk då dina bröder.'”
Det är svårt att förutspå vilket, om något, intryck detta correctio kommer att ha på ett påvedöme som orubbligt har ignorerat en tidigare sonlig vädjan med nästan 800 000 underskrifter, en utgivning av en teologisk kritik författad av 45 teologer och akademiker till hela kardinalskollegiet samt fem dubia framförd av fyra kardinaler som hitintills ännu inte ens har fått en påvlig audiens över ett år efter deras första försök och i kölvattnet av två av kardinalernas bortgång.
Språket som används i detta dokument gör icke desto mindre att fallet ställs alltmer på sin spets än genom något föregående dokument, och somliga spekulerar att detta kan hjälpa att fastställa att påven är skyldig till offentlig och ökänd materiell heresi. Om så är fallet, kan hans vägran att svara utgöra ett viktigt steg mot att avgöra att påven är ”oförbätterlig och halsstarrig” i främjandet av kätteri och eventuellt utlösa ytterligare korrigerande åtgärder längre fram.
Källa: OnePeterFive
Publicerat i Uncategorized
St. Charbel Makhlouf av Annaya
24 juli
”Bevara kärlekens nåd och ödmjukhetens tecken. Var sanna vittnen om Jesus Kristus. Konfrontera ondska med kärlek, men använd inte kärlek som ursäkt för att undvika konfrontation med ondska; bonden använder inte stenskärv som en ursäkt för att sluta ploga. Var inte rädda, ondskan kommer att förgöra sig själv. Anförtro er helt och fullt åt Kyrkan och alla hennes läror och håll ut oförtröttligt i bön. Ära vår moder Jungfru Maria och beväpna er med rosenkransen, ty Jungfru Marias namn driver bort mörkret och krossar ondskan. Var munkar i hjärtat av denna värld, även om utan munkdräkt. Så jorden med böner och rökelse. Var helgon och helga jorden. Helgelsens väg är lång, men förvissa er om att när Guds tankar är i era sinnen och Guds kärlek är i era hjärtan, så är Guds styrka i era armar och ni anländer målet. Var också förvissade om att närhelst ni ber kommer jag be med er så att ni kan bli helgade och Herrens namn förhärligat”.
Publicerat i Uncategorized
21 maj firar katoliker av östlig rit samt de ortodoxa kejsar St. Konstantin och hans moder, St. Helena. I den universella romerska kalendern firas ej kejsar St. Konstantin, men likväl hans moder med festdag 18 augusti. 21 maj har även Konstantin och Conny namnsdag enligt den svenska kalendern.
Kyrkan kallar St. Konstantin (306-337) ”jämställd med apostlarna” (latin: aequalis apostolis, grekiska: Iσαπόστολος, isapostolos ), och historikerna kallar honom ”den store”. Han var son till Constantius I Chlorus, som regerade som Caesar över Gallien och Britannien. Hans moder var Flavia Julia Helena, en kristen av ringa börd.
Vid denna tid var det väldiga Romerska riket delat i en västlig och en östlig rikshalva, regerat av två självständiga (huvud)kejsare, ”Augustus”, samt deras två medregenter, kallade ”Caesar” (Tetrarkin, ett så kallat fyrkejsardöme. Systemet med att tronens ansvar delades av två augusti och två caesarer varade 293-313). Constantius I Chlorus regerade som caesar i nordvästra delen av Västromerska riket 293-305. St. Konstantin föddes år 274, möjligen i Naissus i provinsen Moesia (nuvarande Niš i Serbien). År 294 skilde sig Constantius från Helena för att främja sina politiska ambitioner genom att gifta sig med en kvinna av ädel börd, Flavia Maximiana Theodora. Skilsmässa var tillåtet enligt dåvarande romersk lag. Detta smärtade en god kristen kvinna som St. Helena djupt och var ett lidande som hon hade med sig resten av livet. Av denna anledning är St. skyddshelgon för bl.a. skilsmässooffer, svåra äktenskap, ensamstående mödrar, men också för konvertiter och arkeologer. Efter att St. Konstantin blivit kejsare betygade han sin moder Helena stor ära och respekt och gav henne den kejserliga titeln ”augusta”.
St. Konstantin, blivande kejsare över hela det romerska riket, uppfostrades till att respektera kristendomen. Hans fader förföljde inte kristna i de områden han regerade. Detta i en tid då kristna förföljdes i stort sett hela romarriket av kejsar Diocletianus (284-305) och hans medregent Gaius Galerius Maximianus (305-311) i öst, och kejsar Maximianus Herculius (286-305) i väst.
Efter Constantius Chlorus död år 306 utropades Konstantin av armén i Eboracum (York) till augustus. Den nye kejsarens första handling var att bevilja sina undersåtar frihet att utöva kristendom i de områden han kontrollerade. Hedningen Galerius Maximianus i öst och den hårde tyrannen Maxentius i väst hatade St. Konstantin och konspirerade för att få honom avsatt och dödad, men St. Konstantin besegrade dem med Guds hjälp i en rad fälttåg. Strax före slaget vid Pons Mulvius 28 oktober 312, strax norr om Rom, bad han Gud om ett tecken som kunde ingjuta mod och tapperhet, och Herren uppenbarade ett strålande korstecken på himmelen med inskriften In hoc signo vinces, i detta tecken skall du segra. Trots numerär överlägsenhet och trots att han hade Pretoriangardet (en elitstyrka) på sin sida, besegrades Maxentius, som själv drunknade i Tibern.
Efter att St. Konstantin blivit ensam härskare av den västra rikshalvan utfärdade han ediktet i Milano år 313 som garanterade religiös tolerans för de kristna. St. Helena, som var kristen, kan ha påverkat honom i detta beslut. År 323, när han blev ensam kejsare i hela det romerska riket, utvidgade han bestämmelserna i ediktet till den östa delen av riket. Efter trehundra år av förföljelser kunde de kristna äntligen utöva sin tro utan fruktan för liv och egendom.
Kejsar St. Konstantin lät uppföra flera kyrkor i Rom, däribland den viktigaste i hela kristenheten, Peterskyrkan, som byggdes med huvudaltaret ovanpå apostlafurstens Petrus, den förste påvens grav. Bygget påbörjades mellan 318 och 322, och skulle pågå i trettio år. Dels för att komma bort från det av komplotter tyngda Rom som hade kommit att bli lekplats för missnöjda och fientliga politiker, dels av militärstrategiska skäl (Rom låg långt bort från fronten mot det fientliga Persiska riket), lät han uppföra en ny huvudstad i öst, på den gamla grekiska staden Byzantion, som först hette Nova Roma (Nya Rom), men hette snart Konstantinopel. Rom fortsatte dock att ha en hedersplats i egenskap av romarrikets födelseort och huvudstad sedan tusen år, samt aposteln Petri efterträdares säte. St. Konstantin var övertygad om att endast kristendomen kunde ena det väldiga romarriket med sina olika folkslag. Han stödde Kyrkan på alla sätt. Han återkallade kristna från exil, han uppförde kyrkor och hjälpte prästerskapet.
Kejsaren vördade djupt Herrens segerbärande korstecken och ville också hitta det verkliga kors på vilket vår Herre korsfästes. Han lät sända sin egen moder, den heliga kejsarinnan Helena, till Jerusalem på detta uppdrag. St. Macarius, biskop av Jerusalem, och St. Helena letade och genom Guds försyn hittades det sanna korset mirakulöst år 326. Detta firas av Kyrkan 14 september, Helga Korsets upphöjelse.
Under sin tid i det heliga landet gjorde kejsarinnan mycket för att stödja Kyrkan där. Hon befallde att alla platser som hade anknytning till Herrens och Jungfruns jordiska liv skulle befrias från alla spår av hedendom, och hon lät uppföra kyrkor på dessa platser.
För att hedra Kristi uppståndelse lät kejsar St. Konstantin uppföra en magnifik kyrka över Hans grav. St. Helena överlämnade det sanna korset i säkert förvar till biskop St. Macarius och tog med sig en bit till kejsaren. Efter att ha delat ut generöst med allmosor och mat till de behövande i Jerusalem (ibland betjänade hon personligen de fattiga), återvände den heliga kejsarinnan Helena till Konstantinopel, och avsomnade 18 augusti år 330 i Nikomedia. Hon begravdes i Helenas mausoleum strax utanför Rom, på Via Labicana. Mausoleet var ursprungligen tänkt för kejsaren själv, men reserverades för hans moder. Sarkofagen finns än idag att beskåda i Museo Pio-Clementino i Vatikanen. Där finns också kejsarinnans barnbarn, St. Konstantinas sarkofag. St. Helenas skalle bevaras som relik i katedralen i Trier, Tyskland. Tack vare sina stora tjänster till Kyrkan och det faktum att St. Helena fann det sanna korset, kallas kejsarinnan ”jämställd med apostlarna”.
Kyrkans frid kom snart att störas av gräl, meningsskiljaktigheter och kätterier som hade uppträtt i Kyrkan. Redan i början av St. Konstantins regeringstid hade donatisternas och novatianernas heresier uppstått i väst. De krävde en andra dop för dem som avfallit under förföljelserna mot kristna. Dessa heresier, fördömda av två lokala koncilier, fördömdes slutligen och definitivt vid konciliet i Milano år 316.
Särskilt förödande för Kyrkan blev uppkomsten av den arianska heresin i öst, som förnekade Guds sons gudomliga natur, och lärde att Jesus var blott en skapelse. Heresin är uppkallad av dess upphovsman, Arius av Alexandria (cirka 260-336) På kejsarens befallning sammankallades det första konciliet i Nicaea (kejsarens sommarresidens låg där) år 325. 250 biskopar var närvarande i den första sessionen, 318 i den sista. Eusebius av Nicomedia och sexton andra biskopar ställde sig på heretikern Arius sida. Bland de västliga biskoparna märktes den gotiske biskopen Theophilus, gyllenblond och rödlätt, som hade omvänt tusentals till tron. Påven Silvester I:s representanter var Hosius Spanjoren samt Vito och Vincent. Roms patriark erkändes som den främste av alla patriarker, och påven godkände uttrycket homoousios redan före konciliet. Bland österns biskopar märktes St. Macarius av Jerusalem, som hade hjälpt St. Helena att finna det sanna korset, St. Amphion av Epiphania, som hade genomlidit tortyr under kejsar Diocletianus samt St. Nikolaus av Myra. Kejsaren var närvarande vid alla sessioner. Arius kätteri fördömdes och en trosbekännelse sammanställdes som innehöll begreppet ”av samma väsen som Fadern”, vilket bekräftar Jesu Kristi gudomlighet, Han som antog mänsklig natur till frälsning för hela mänskligheten. Man kanske blir förvånad över St. Konstantins grepp om teologiska problem under diskussionerna på konciliet. Han insisterade på att termen homoousios (av samma väsen) skulle tas med.
Efter konciliet i Nicaea fortsatte St. Konstantin sin aktiva roll i Kyrkans välfärd. Han avsomnade år 337 efter att ha låtit döpa sig på dödsbädden, vilket inte var ovanligt på den tiden, och begravdes i De Heliga Apostlarnas Kyrka, i en krypta som han hade förberett åt sig själv. Graven och kroppen undkom det fjärde korstågets plundringar år 1204, men efter turkarnas erövring av Konstantinopel 1453 föll graven i glömska och ingen vidare information är känd. Efter turkarnas erövring blev denna kyrka huvudkyrka för patriarken, men var i förfall och övergavs bara tre år senare. 1461 revs den av turkarna som byggde en moské i dess ställe.
Heliga Konstantin och Helena, bedjen för oss!
Publicerat i Uncategorized
TIA anklagar Kardinal Newman
Av fader Gabriel Lavery, CMRI
En församlingsmedlem berättade nyligen för mig om vissa anklagelser som internetsidan Tradition in Action (TIA) gjort mot kardinal Newman (1801-1890). Denne kände engelske kardinal hade varit anglikan, men konverterade 45 år före sin död. Efter sin konversion blev han prästvigd och tillbringade resten av sitt liv med att sprida och försvara Tron. 1879 blev han utnämnd till kardinal av påve Leo XIII. Enligt församlingsmedlemmen hävdar TIA på sin hemsida att Newman var liberal och homosexuell. Jag blev upprörd över att någon kan göra sådana anklagelser mot denne gode kardinal, ändå avfärdade jag det som kortlivat internetskvaller. Sådant skvaller verkar vara ganska vanligt bland katoliker som uppenbarligen inte har tillräckligt med tid för att bedja. Jag undrar ibland vad som hände med det åttonde budordet. Kanske har det slutat gälla sedan internet började?
Eftersom jag i allmänhet ogillar att bli involverad i sådan polemik, så tänkte jag inte mer på det. Men till min stora förvåning frågade en helt okänd person mig dagen efter om precis samma anklagelser när vi satt bredvid varandra på ett flygplan. Jag bestämde mig för att undersöka det hela närmare och, ifall det skulle behövas, säga vad jag tycker om dessa ärekränkande anklagelser. Jag står inte ut med att se okunniga katoliker förstöra det goda anseendet för en Kyrkans prins. Jag sökte på några traditionella hemsidor och, till min lättnad, fann jag att ingen av dem spred skvallret. Men tyvärr fann jag det på TIA´s hemsida. Anklagelserna om homosexualitet hittade jag på flera sekulära nyhetssidor, men de verkade alla vara ungefär ett år gamla. TIA´s hemsida har flera inlägg med mycket stötande påståenden. Ett påstående som jag särskilt lade märke till var i artikeln Liberals, Modernists and Progressivists av Atila S. Guimarães. I artikeln kallar han inte bara kardinal Newman för liberal, tillsammans med biskop Dupanloup (som jag med glädje också skulle försvara om jag hade tid), utan han säger också följande om påve Leo XIII:
Påve Leo XIII blev berömd för sin ståndpunkt gällande ralliement [återförening], vilket betyder Kyrkans godkännande av den revolutionära demokratin som infördes i Frankrike. Detta var ett tydligt liberalt ställningstagande av Leo XIII, och tyvärr, inte det enda. Faktiskt, i skydd av hans stöd, gav liberalismen upphov till modernismen [min emfas].
Det är ofattbart att någon som betraktar sig som katolik kan beskylla påve Leo XIII för någonting sådant. En läsare av denna artikel skickade en kommentar som TIA publicerade. Han skrev att han efter att ha ”forskat lite” kommit fram till att TIA gjorde rätt när de kallade Newman liberal. Han hänvisade också till en nyhetsartikel i vilken ”homorättsaktivisten” Peter Tatchell hävdade att Newman var homosexuell. Kanske det hade varit bättre för läsaren att forska ”lite” mer innan han spred sådant förtal, särskilt mot någon med så hög rang.
TIA publicerade sedan ett svar, där de sade att de skulle låta sina läsare få ta del av informationen. De tackade honom och höll med om att Newman var en liberal, men sade att vi måste vara försiktiga med anklagelserna om homosexualitet. De kände också till Tatchells dåliga rykte. Sedan, tvärt emot allt förnuft och rättvisa, gjorde de följande konstaterande:
Samme skamlige man [Tatchell] verkar vara den enda källan till nyheterna du sände oss om kardinal Newman. Han är moraliskt förkastlig som homosexuell och en utpressare, men, så vitt vi vet, kan han inte motbevisas i sina anklagelser. Vi följer noga utvecklingen av detta fall utan att dra några förhastade slutsatser.
Ofattbart! Tatchell är korrupt, men kanske säger han sanningen? Under tiden kommer vi bara att sprida skandalen utan att dra några ”förhastade slutsatser”? När blev det lagligt att publicera anklagelser mot en människa som når hela världen innan vi är säkra på att de är sanna? TIA säger att det inte går att bevisa att anklagaren har fel. Är Hans Eminens då skyldig tills han kan bevisas vara oskyldig?
TIA publicerade ytterligare ett par kommentarer i ämnet. En läsare begärde då att de skulle tas bort eftersom påståendena redan motbevisats. TIA svarade med att säga att fallet inte var avgjort. De försvarade sin position med följande uttalande:
Saken är den att både journalisten och forskaren inte inriktade sig på och att du inte heller fäste något avseende vid huruvida det är sant att kard. Newman beskrev sin sorg vid sin nära väns död, f. Ambrose of Saint John, som ”en sorg jämförbar med en hustru som förlorar sin man.”
Vi publicerade bevis på att kardinal Murphy O´Connor, när han fortfarande var Ärkebiskop av Westminster, medgav att denna text är autentisk. Följaktligen finns det rimliga skäl att misstänka att Newman var homosexuell. I själva verket känner vi inte till någon normal man som skulle skriva något sådant…
Vi stöder vårt antagande att han kan vara homosexuell på texten han skrev.
Det strider mot all rättvisa att tolka kardinal Newmans fras på det sätt som TIA gör. Vad Newman verkligen skrev vid hans nära väns, f. Ambrose, död var: ”Jag har aldrig trott att någon sorg kunde vara likvärdig en äkta mans eller hustrus, men jag har svårt att tro att den kan vara större, eller någon annans sorg större, än min.” Dessa ord citerades på många hemsidor men utan att källan angavs. TIA hävdar att ingen normal person skulle säga detta. Det är inte sant. Tvärtom, ingen normal person skulle tolka kardinalens ord som om det skulle handla om oren kärlek. De enda som skulle kunna tolka dem på det sättet är dagens onormala människor som inte känner till någon annan form av kärlek än den sensuella. De har inget begrepp om vad övernaturlig kärlek är. En katolik borde vara den siste att hålla med dem i deras tolkning av kardinal Newmans ord.
Helgonen har ofta uttryckt sin övernaturliga kärlek till andra i ord som skulle förvåna de som är vana vid att endast använda sådana ord för att uttrycka sensuell kärlek. Betrakta följande exempel från St. Bernards brev till olika personer:
Det står nu helt klart, min käraste Drogo, att min tillgivenhet för dig inte varit bortkastad. Redan innan såg jag att du var en mycket älskvärd person, och jag märkte att det var något speciellt med dig, jag vet inte vad, bortsett från vad jag sett och hört om dig, som berättigade dig respekt såväl som tillgivenhet. Kanske hade du redan då hört Brudgummens röst, i vilkens kyska armar du nu är intimt hållen, viskande till din själ, som till en blyg duva: ”Fager på alla sätt, min sanna kärlek, din yttre form är perfekt.” (Brev 35, till munken Drogo).
När du är bedrövad, kan jag inte vara annat än ledsen; inte heller kan jag höra om dina bekymmer och besvär utan att själv bli bekymrad och besvärad…Som det nu är, lider jag mera än nog genom att inte ha dig nära mig, att inte kunna se dig och njuta av ditt sällskap, så att jag ibland ångrar att jag sände iväg dig…därför att jag inte kan se dig, sörjer jag dig som förlorad för mig.” (Brev 76, till Rainal, abbot i Foigny).
Borde vi ifrågasätta St. Bernards motiv i dessa ord? Skulle andra helgon som har använt liknande ord bli betraktade som ”onormala” genom att säga sådana saker? Varför skulle vi då vara fria att förstöra kardinal Newmans anseende för några få ord som yttrades i en tid av djup sorg?
Som en sidonotering, Newmans motto, ”Cor ad cor loquitur (Hjärta talar till hjärta)”, har absolut inte någon sensuell betydelse. Det syftar på den speciella mildhet med vilken kardinalen önskade leda själar till Gud. Han lånade det från St. Frans av Sales som var känd för sådan mildhet.
Jag fortsätter nu med den andra anklagelsen, den att Newman var liberal. Frågan om kardinal Newmans författarskap samt hans meningsskiljaktigheter med andra (t.ex. Manning och Brownson) är lång och komplicerad och kan inte behandlas på det slarviga och ytliga sätt som TIA har gjort. Å ena sidan, frågans komplicerade beskaffenhet kan minska deras skuld, för det är lätt att se hur en förhastad och kanske något vinklad undersökning leder till bedömningen att han var liberal. Å andra sidan tenderar det också att öka deras skuld, för är det inte varje katoliks plikt, när man ställs inför så omfattande och motstridig information, att arbeta varsamt och noggrant för att komma fram till sanningen? Vilka är vi att ta lätt på det goda ryktet hos en Kyrkans kardinal och vida berömd teolog som blev utnämnd till teologie doktor av Pius IX personligen samt kardinal av Leo XIII? Är det goda anseendet hos en Kyrkans prins så betydelselöst att några minuters sökande på internet räcker för att vi skall känna oss säkra på att fördöma honom som modernist? Det finns tillräckligt med modernister utan att vi behöver skapa några egna. Det är inte min avsikt här att gå in på alla detaljer vad gäller hans författarskap, kontroverserna som de vållade, eller modernisternas missbruk av det efter hans död. Det ligger inte inom min förmåga eller den tid jag har till mitt förfogande. Mitt enda syfte är att ge honom upprättelse från det förtal som sprids för närvarande.
Kardinal Newman blev under sin livstid anklagad av vissa för att vara liberal. Hans texter blev upprepade gånger fördömda av olika individer, inklusive Brownson, en av hans värsta antagonister. Efter Newmans död 1890 fortsatte debatten om vad han skrivit. Saken förvärrades ytterligare när modernisterna försökte göra anspråk på honom som sin. När St. Pius X kom med sin encyklika Pascendi som fördömde modernismen, började vissa påstå att det Newman skrivit omfattades av detta fördömande. Biskopen av Limerick, Edward Thomas O´Dwyer, en man som var mycket väl insatt i Newmans skrifter, kom till hans försvar i december 1907. Han publicerade en essä kallad Cardinal Newman and the Encyclical Pascendi Dominici Gregis. Vem som helst som skulle vilja anklaga Newman för att vara liberal borde läsa denna essä. Biskopen gör en jämförelse av Newmans skrifter och diverse andra argument för att visa hur ogrundad anklagelsen är. Några månader efter att denna essä publicerades sände Påve Pius X ett brev till biskop O´Dwyer där han lovordade honom för hans kompetenta försvar av kardinal Newman.
Publicerat i Uncategorized
Thomas F. Madden
Många historiker har under en längre tid försökt bringa klarhet när det gäller korstågen – missuppfattningar är alltför vanligt. För dem är det nutida intresset en möjlighet att förklara korstågen medan folk faktiskt lyssnar. Möjligen med undantag för Umberto Eco är medeltidsforskare inte vana vid att få mycket uppmärksamhet i media. Vi tenderar att vara en tystlåten samling människor (förutom under de årliga backanaler vi kallar The International Congress on Medieval Studies i Kalamazoo, Michigan, av alla ställen) som halvligger över unkna krönikor och skriver trista men noggranna studier som få kommer att läsa. Döm således till min förvåning när medeltiden plötsligt blev relevant igen dagarna efter 11 september-attackerna.
Som korstågshistoriker blev min lugna ensamhet i mitt elfenbenstorn krossat av journalister, redaktörer och intervjuprogramsvärdar under snäva deadlines, ivriga efter ett riktigt scoop. Vad var korstågen?, frågade de. När var de? Hur okänsligt var det egentligen av dåvarande president George W. Bush att använde ordet ”korståg” i sina uttalanden? Under några av mina samtal fick jag en stark känsla av att de redan visste svaren på sina frågor, eller åtminstone trodde sig veta. Vad de i själva verken ville var en expert som bekräftade de förutfattade meningarna. T.ex. ombads jag ofta kommentera det faktum att den muslimska världen har en befogad missnöjesanledning mot väst. Har inte det tilltagande våldet hade sina rötter i korsfararnas brutala och oprovocerade attacker på en sofistikerad och tolerant muslimsk värld? Med andra ord, är det inte korstågens fel i botten?
Osama bin Laden tycker åtminstone det. I olika videoframställningar beskriver han alltid Amerikas krig mot terrorismen som ett nytt korståg mot islam. F.d. president Bill Clinton pekade också på korstågen som roten till den nuvarande konflikten. I ett tal vid Georgetown University, berättade han (och broderade ut) om en massaker på judar efter korsfararnas erövring av Jerusalem år 1099 och informerade sin publik att händelsen fortfarande minns med bitterhet i Mellanöstern (varför islamistiska terrorister skulle vara upprörda över dödade judar framgick aldrig). Clinton kritiserades kraftigt på landets ledarsidor för att vilja lägga så stor skuld på USA att han framkallade oförrätter från medeltiden. Men ingen ifrågasatte ex-presidentens grundläggande premiss.
Eller nästan ingen. Många historiker försökte bringa klarhet i korstågen långt innan Clinton upptäckte dem. De är inte revisionister, som de amerikanska historikerna som fabricerade Enola Gay-utställningen, utan vanliga, konventionella forskare som uppvisar frukterna av flera årtionden av mycket noggrann och allvarlig forskning. För dem är detta en möjlighet till lärdom, en möjlighet att förklara korstågen medan folk faktiskt lyssnar. Det kommer inte vara länge, så här kommer det.
Missuppfattningarna om korstågen är alltför många. Korstågen framställs i allmänhet som en serie heliga krig mot islam ledda av maktgalna påvar och utkämpade av religiösa fanatiker. De skulle ha varit ett typexempel på självrättfärdighet och intolerans, en svart fläck på den katolska kyrkans historia i synnerhet och på den västerländska civilisationen i allmänhet. Som en hord proto-imperialister gjorde korsfararna ett fredligt Mellanöstern bekant med västerländsk aggression och deformerade en upplyst muslimsk kultur och lämnade den i ruiner. För att se olika variationer på detta tema behöver man inte leta länge. Se t.ex. Steven Runcimans berömda History of the Crusades i tre volymer, eller dokumentären från BBC/A&E, med Terry Jones [från Monthy Python-gänget som programvärd]. Båda är väldigt underhållande men är urusel historia.
Vad är då sanningen om korstågen? Forskare arbetar fortfarande för att reda ut en del av detta. Men mycket kan redan sägas med säkerhet. Till att börja med var korstågen i öster på alla sätt försvarskrig. De utgjorde ett direkt svar på muslimsk aggression – och ett försök att vända tillbaka eller försvara mot muslimsk erövring av kristna länder.
1000-talets kristna var inga paranoida fanatiker. Muslimerna hade verkligen siktet inställt på dem. Medan muslimer kan vara fredliga så föddes islam i krig och spreds på samma sätt. Från Muhammeds tid har islam alltid spridits med svärdet. Enligt muslimsk teologi består världen av två hus: Islams hus och krigets hus. Kristendomen – och alla andra religioner för den delen – har inget hus. Kristna och judar kan tolereras i en muslimsk stat under muslimskt styre. men enligt traditionell islam måste kristna och judiska stater krossas och deras land erövras. När Muhammed förde krig mot Mekka på 600-talet, var kristendomen den dominerande religionen i makt och välstånd. Det senantika romerska imperiets religion var utspridd över hela Medelhavsområdet och stora delar Mellanöstern, där den ursprungligen kom ifrån. Den kristna världen blev därför huvudmåltavlan för de tidiga kaliferna, och skulle förbli så för muslimska ledare under de kommande tusen åren.
Kort efter Muhammeds död slog islams krigare de kristna med otrolig kraft. Deras fälttåg var ytterst framgångsrika; Palestina, Syrien, Egypten – de mest kristna områdena i världen – kuvades snabbt. På 700-talet lade de muslimska arméerna det kristna Nordafrika och Spanien under sig. [Västerut stoppades erövringarna först av Karl Martell i Frankrike år 732.] På 1000-talet erövrade de seljukiska turkarna hela Mindre Asien, nuvarande Turkiet, ett område som varit kristet sedan den hel. Pauli tid. Resterna av det östromerska riket reducerades till att inte sträcka sig utanför det nuvarande Grekland. [De gamla pilgrimslederna till de heliga platserna i Palestina kunde inte längre användas då muslimerna begick övergrepp på försvarslösa kristna pilgrimer.] Den förfärade kejsaren i Konstantinopel vädjade till västerlandet om hjälp till deras trosfränder i öst.
I detta ögonblick föddes korstågen. Det var inte en idé i någon maktgalen påves huvud eller någon girig rovriddares ambitioner, utan ett på nästan fyrahundra år av aggressiv erövring genom vilken muslimerna redan hade lagt två tredjedelar av den ursprungliga kristna världen under sig. En tidpunkt hade nåtts då kristendomen såsom religion och kultur var tvungen att antingen försvara sig eller duka under. Korstågen var det försvaret.
[Trots den populära bilden av korstågen som medeltida kolonialism, var detta bara en reaktion på islams framryckningar. I själva verket var korstågen inte mer offensiva än de allierades invasion av Normandie 1944.] Påven Urban II anbefallde kristendomens riddare vid kyrkomötet i Clermont 1095 att trycka tillbaka islams erövringar. Entusiasmen visste inga gränser. Tusentals krigare svor eden, tog på sig korset och förberedde sig för krig. Varför? Svaret på den frågan har blivit hopplöst missförstådd. I Upplysningstidens kölvatten har man velat förklara att tusentals jord- och egendomslösa nu såg en chans att röva och plundra i fjärran land. Korsfararnas uttryckta känslor av fromhet, uppoffring och kärlek till Gud kunde naturligtvis inte tas på allvar menade de upplysta humanisterna. Det var bara en fasad framför en mörk agenda.
Tjugo år av datorassisterad urkundsforskning har kunnat slå sönder denna myt. Forskare kan visa att korsriddarna vanligtvis var rika män med stora jordägor runtom i Europa. Många gav villigt upp allt för att genomföra sitt heliga uppdrag. Att dra ut på korståg var inte billigt. Det krävdes gott om pengar att bekosta ett sådant äventyr. Även rika adelsmän och deras familjer kunde snabbt bli utfattiga genom att ta på sig korset. De gjorde inte detta pga. någon förväntad materiell vinst (vilket många av dem redan hade) utan för att samla skatter på en plats där rost och fukt inte förstör. De var villigt medvetna om sina synder och var ivriga att uthärda korstågens svårigheter som botgöring i kärlek mot nästan. Det finns massvis av medeltida urkunder i Europa som vittnar som dessa känslor, urkunder från vilka dessa män kan tala till oss om vi bara lyssnar. Naturligtvis var de inte emot att ta byte när möjligheten erbjöds. Men sanningen är att korsfararna i själva verket visade mycket liten talang i plundring. Ett fåtal återvände med förmögenheter, men den stora majoriteten återvände utan något.
Påven Urban II anbefallde två högre mål för korsriddarna, och dessa skulle förbli centrala i århundraden för korstågen i öst. Det första var att rädda de kristna i öst. Hans efterträdare, påve Innocentius III skrev:
Hur kan en människa älska nästan såsom sig själv enligt gudomlig föreskrift när han vet att hans kristna bröder i tro och namn hålls i sträng fångenskap av de trolösa muslimerna och tyngas ned av det tyngsta arbetets ok, hängiver han icke sig själv åt arbetet att befria dem?…är det av slump som du inte vet att många tusen kristna hålls i slaveri och fångenskap av muslimerna, torterade med oräkneliga plågor?
Professor Jonathan Riley-Smith har med rätta hävdat att dra ut på korståg var en handling motiverad av kärleken till nästan. Korståg sågs som ett barmhärtighetens uppdrag att ställa fel till rätta. Påve Innocentius III skrev till tempelherreorden:
Ni utför i handling Evangeliets ord; ’Större kärlek har ingen man än den som offrar sitt liv för sina vänner’.
Det andra målet var att befria Jerusalem och andra platser helgade genom Kristi liv. Ordet ”korståg” är nutida. De medeltida korsfararna såg sig själva som pilgrimer som utförde rättfärdiga handlingar på deras väg till den heliga graven. Korstågsavlaten de mottog var kanoniskt relaterad och proportionell till pilgrimsavlaten. Detta mål beskrevs ofta med feodala termer. Anbefallande det femte korståget skrev påve Innocentius III sålunda:
Betänk käraste söner, betänk noga att om en världslig konung blev utkastat från sitt rike och kanske tillfångatagen, skulle han då icke, när återställd till sin ursprungliga frihet och när tiden vore kommen för skipande av rättvisa, se på sina vasaller såsom otrogna och förrädare… om inte de hade ställt både sin egendom och person till förfogande till uppgiften att befria honom?… Och kommer på liknande sätt inte Jesus Kristus, konungarnas konung och herrarnas herre, vilkens tjänare du inte kan förneka att du är, som förenade din själ med ditt kött, som återlöste dig med sitt dyrbara blod… döma dig för otacksamhetens last och otrohetens brott om du försummar Honom hjälp?
Återerövringen av Jerusalem var därför ingen kolonialism utan en handling av återställande och en öppen kärleksförklaring till Gud. Medeltidens människor visste förstås att Gud hade kraften att återta Jerusalem själv – Han hade kraften att återställa hela världen under sitt styre. Ändå var Hans vägran att göra så en välsignelse för Hans folk enligt St. Bernhard av Clairvoux predikan:
Åter säger jag, betänk den Allsmäktiges godhet och beakta hans plan för barmhärtighet. Han sätter sig själv under ert ansvar, eller snarare verkar göra det, så att Han kan hjälpa er att tillfredsställa era plikter gentemot Honom själv…jag kallar välsignad den generation som kan ta en sådant tillfälle av sådan rik avlat som denna.
Det har ofta tagits för givet att det huvudsakliga målet för korstågen var en med våld framtvingad omvändelse av den muslimska världen. Detta är helt och hållet felaktigt. Utifrån de medeltida kristnas perspektiv var muslimerna Kristi och Hans kyrkas fiender. Det var korsriddarens plikt att besegra dem och försvara mot dem. Det var allt. Muslimer som levde i territorier kontrollerade av korsriddarna fick vanligtvis behålla både liv och egendom, och alltid sin religion. Faktum är att det i korsriddarkungadömet Jerusalem bodde långt fler muslimer än katoliker hela dess historia igenom. Det var först på 1200-talet som franciskanerna påbörjade försök att omvända muslimer. Dessa försök var emellertid inte alls lyckade och övergavs slutligen. I alla händelser skedde dessa försök genom fredlig övertalning, inte genom hot eller våld.
Korstågen var krig, så det vore ett misstag att karakterisera dem som inget annat än fromhet och goda intentioner. Liksom i all krigföring var våldet brutalt (även om inte lika brutalt som i modern krigföring). Det begicks missöden, blundrar och brott. Dessa är vanligen väl ihågkomna idag. Under det första korstågets tidiga dagar, år 1095, ledde greve Emicho av Leiningen ett rövarband till korsfarare ner längst floden Rhen, och bestal och mördade alla judar de hittade på vägen. De lokala biskoparna försökte men lyckades inte förhindra blodbadet. I dessa krigares ögon var judarna, liksom muslimernas Kristi fiender. Att röva och mörda dem var sålunda ingen last. De trodde att de faktiskt gjorde en rättfärdig gärning, eftersom judarnas pengar kunde användas till att bekosta korståget till Jerusalem. Men de hade fel, och kyrkan fördömde med stränghet attackerna.
Femtio år senare, när det andra korståget stod i startgroparna, predikade St. Bernhard av Clairvoux ofta att judarna inte fick förföljas:
Fråga vem som helst som kan den heliga skrift, vad han finner förutbestämt om judarna i Psaltaren. ’Icke för deras förintelse ber jag’, står det. Judarna är för oss skriftens levande ord, ty de påminner oss ständigt om vad vår Herre genomled… under kristna furstar utstår de en hård fångenskap men ’de väntar endast tiden för sin frälsning’.
Ändå hetsade munken Radulf, en cisterciensisk medbroder, upp folkmassor mot Renlandets judar, trots flera brev från St. Bernhard som krävde att han upphörde. Till slut blev St. Bernhard tvungen att personligen resa till Tyskland, hinna ikapp Radulf, skicka tillbaka honom till sitt kloster och därmed sätta stopp för massakern.
Det har ofta sagts att rötterna till förintelsen kan sökas i dessa medeltida pogromer. Det är möjligt. Men om det är så, är dessa rötter långt djupare och spridda än korstågen. Judar omkom under korstågen, men korstågens syfte var inte att döda judar. Tvärtom, påvar, biskopar och predikanter gjorde det klart att Europas judar skulle lämnas ifred. I nutida krig kallas sådana tragiska dödsfall ”kollaterala förluster”. Trots sina sinnrika teknologier har USA dödat långt fler civila än vad korsfararna någonsin gjorde. Men ingen kan på allvar hävda att avsikten med USAs krigföring har varit att döda kvinnor och barn.
Det första korståget var en osannolik framgång. Det fanns ingen militär ledare, ingen befälsstruktur, inga försörjningsleder, ingen detaljerad strategi. Det var bara tusentals krigare som marscherade långt in i fientligt territorium, förbundna av en gemensam sak. Många av dem dog, antingen i strider eller genom sjukdomar eller svält. Det var ett hårt fälttåg som alltid tycktes befinna sig på undergångens rand. Ändå var den mirakulöst framgångsrik. År 1098 hade korsriddarna återställt kristet styre i Nicaea och Antiokia. I juli 1099 erövrade de Jerusalem och byggde upp en kristen stat i Palestina. I Europa var glädjen gränslös. Det verkade som om historiens tidvatten, som hade lyft upp muslimerna till otroliga höjder, hade börjat dra sig tillbaka.
Men det gjorde den inte. När vi betraktar medeltiden är det lätt att vi ser Europa i ljuset av vad den blev istället för vad den var. Den medeltida världens koloss var islam, inte kristendomen. Korstågen är intressanta främst därför att de var ett försök att kontra den trenden. Men av fem århundraden av korståg var det bara det första på allvar slog tillbaka islams militära framryckningar. Efter det gick det bara nedför.
När korsriddarhertigdömet Edessa föll i turkiska och kurdiska händer år 1144 uppstod ett enormt tryck i Europa för ett nytt korståg. Det leddes av två kungar, Ludvig VII av Frankrike och Konrad III av Tyskland, och St. Bernhard själv predikade för det. Det slutade bedrövligt. De flesta korsfarare dog på vägen. De som nådde fram till Jerusalem förvärrade bara situationen genom att anfalla det muslimska Damaskus, en stark allierad till de kristna. I åsynen av sådana katastrofer tvangs kristna i hela Europa inte bara acceptera att islam fortsatte att växa i styrka, utan också att Gud med säkerhet straffade väst för dess synder. Fromma lekmannarörelser sprang upp i hela Europa och alla ville de purifiera det kristna samhället och bli värdigt en seger i öst.
Korståg på sent 1100-tal blev därför en total kraftsamling. Varje person, oavsett hur fattig eller svag var kallade till att hjälpa. Krigare bads offra sina förmögenheter, och om nödvändigt sina liv till försvaret av det kristna öst. På hemmafronten var alla kristna kallade att stödja korståget genom bön, fasta och allmosor. Trots detta växte muslimerna i styrka. Saladin, den store enaren, hade svetsat samman muslimerna till en enad styrka, och predikade samtidigt jihad mot de kristna. Vid slaget vid Hattin år 1187 förintade han det kristna kungadömet Jerusalems förenade styrkor och tillfångatog en dyrbar relik, en bit av det sanna korset. Försvarslösa föll de kristna städerna en efter en, vilket kulminerade i Jerusalems fall den 2 oktober. Bara ett fåtal små hamnstäder höll ut.
Svaret blev det tredje korståget. Det leddes av Fredrik Barbarossa av det tysk-romerska riket, kung Filip II Augustus av Frankrike och kung Rickard Lejonhjärta av England. Det blev en stor kraftsamling, men inte lika stor som många kristna hade hoppats. Den åldrige Fredrik drunknade när han försökte korsa en flod på hästrygg, och hans armé vände hem igen innan de kom fram till det heliga landet. Filip och Rickard kom med båt men deras ständiga konflikter med varandra förvärrade bara en redan splittrad situation i Palestina. Efter att ha återerövrat Acre for den franske kungen hem, där han kastade sig över Rickards franska områden. Ansvaret för korståget föll därför rakt i famnen på Rickard. Rickard var en skicklig krigare, begåvad ledare och en superb taktiker och ledde de kristna styrkorna till seger efter seger, och slutligen hade de återerövrat Palestinas hela kustremsa. Men Jerusalem låg inte vid kusten och efter två misslyckade försök att säkra försörjningslederna till den heliga staden var Rickard tvungen att ge upp. Han ingick ett fredsavtal med Saladin som garanterade frihet för kristna obeväpnade pilgrimer att fara till Jerusalem och svor att återvända en dag. Men avtalet blev en besk medicin för kristna att svälja. Viljan att återställa Jerusalem till kristet styre och att återfå det sanna korset förblev stark i Europa.
1200-talets korståg var större och bättre organiserade och finansierade. Men också de misslyckades. Musten gick ur det fjärde korståget (1201-1204) när det fastnade i ett nät av bysantinsk politik och intrigerande, av vilket västerlänningarna aldrig kunde förstå sig på. Korsriddarna gjorde en omväg till Konstantinopel för att stödja en kejserlig tronpretendent som hade utlovat rikligt med belöningar och stöd i heliga landet i utbyte mot korsriddarnas politiska stöd. Likväl visade sig att när han väl placerats på caesarernas tron ville denne inte betala vad han lovat. Förrådda av sina grekiska bundsförvanter anföll därför korsfararna Konstantinopel år 1204, och plundrade brutalt världens största kristna stad. Påve Innocentius III, som tidigare hade exkommunicerat hela korståget, fördömde korsfararna. Mycket mer kunde han inte göra. De tragiska händelserna år 1204 stängde en järnport mellan den katolska och ortodoxa kyrkan, en port som inte ens den ivrigt ekumeniske Johannes Paulus II har klarat av att öppna. Det är en tragisk ironi att korstågen, som var ett direkt resultat av katolsk vilja att rädda ortodoxa, drev de två ytterligare – och kanske oåterkalleligt – längre bort ifrån varandra.
Återstoden av 1200-talets korståg lyckades något bättre. Det femte korståget (1217-1221) lyckades för en kort stund besätta Damietta i Egypten, men muslimerna besegrade till slut armén och återtog staden. St. Ludvig IX av Frankrike ledde två korståg under sitt liv. Det första lyckades också erövra Damietta, men egyptierna lyckades snart ta tillbaka staden. Fastän Louis spenderade många år i det heliga landet och ägnande mycket tid åt defensivt arbete lyckades han aldrig uppnå sin största vilja: Att befria Jerusalem. Han var en mycket äldre man när han ledde ett korståg i Tunisien år 1270, där han dog av en sjukdom som härjade armélägret. Efter St. Ludvig död startade två hänsynslösa muslimska ledare, Baybars och Kalavun, ett brutalt jihad mot de kristna i Palestina. År 1291 lyckades de muslimska styrkorna döda eller tvinga ut de sista korsriddarna, och därmed suddades det kristna kungadömet i Palestina bort från kartan. Trots flera försök och ännu fler planer lyckades kristna styrkor aldrig få fotfäste i det heliga landet igen. Förts på 1800-talet var västerländska styrkor, och då i helt andra ärenden, tillbaka igen.
Man kanske tror att Europa vid det här laget, efter tre århundraden av förluster, gav upp korstågstanken. Inte alls. I själva verket hade de nu inget val. Muslimska riken växte sig allt starkare under 1300-, 1400- och 1500-talet. De osmanska turkarna hade inte bara erövrat sina arabiska trosfränder, och därmed enat islam än mer, utan också börjat pressa västerut. De erövrade Konstantinopel år 1453 och drev djupt in själva Europa. På 1400-talet var korståg inte längre ett barmhärtighetens uppdrag utan en desperat kamp för de sista kristna kvarlevornas överlevnad. Européer började på allvar spekulera om islam faktiskt skulle lyckas med sitt mål att erövra hela den kristna världen. En av den tidens bästsäljare, Sebastian Brants Das Narrenschiff oder das schiff von Narragonia (Dårskeppet) uttryckte denna farhåga i dikten ”Om trons tillbakagång”:
I Orienten vår tro var stark,
I hela Asien den härskade,
I morernas land och Afrika.
Förlorade är nu för oss dessa länder,
Även den hårdaste sten det sörjer…
Fyra systrar till vår Kyrka du finner,
De är av det patriarkala slaget:
Konstantinopel, Alexandria,
Jerusalem, Antiokia.
Men de är försuttna och plundrade
Och snart angrips huvudet.
Nu hände det aldrig. Men det var nära. År 1480 erövrade sultanen Mehmed II Ortranto, ett brohuvud för en invasion av Italien. Rom evakuerades. Sultanen dog strax efteråt och hans planer med honom. År 1529 belägrade Suleiman den Magnifike Wien. Om inte för ett kraftigt oväder som försenade hans planer och tvingade honom att lämna mycket av sitt artilleri bakom sig hade turkarna säkerligen intagit staden. Tyskland hade då varit öppet för invasion.
Men ju närmare slutet tycktes närma sig, ju mer tycktes något jäsa i Europa – något aldrig tidigare skådat i mänsklighetens historia. Renässansen, född ur en märklig blandning av romerska värderingar, medeltida fromhet och en unik respekt för handel och företagsamhet, vilket ledde till andra rörelser som humanismen, den vetenskapliga revolutionen och expeditionernas era. Samtidigt som Europa slogs för sitt liv förbereddes en global expansion. Den protestantiska reformationen, som förnekade påvedömet och läran om indult och avlat, gjorde korståg otänkbart för många européer, och kampen överläts helt åt katolikerna. En ny civilisation, byggd på den gamla men med individualism och kapitalism som nya ideal såg världens ljus. År 1571 besegrade den heliga ligan, som själv var ett korståg, den osmanska flottan vid Lepanto. Men militära segrar förblev ovanliga. Det muslimska hotet besegrades ekonomiskt. När Europa växte i rikedom och styrka, började de en gång storslagna och sofistikerade turkarna se efterblivna och patetiska ut – inte längre värdiga ett korståg. ”Europas sjuke man” haltade vidare en bit inpå 1900-talet, för att slutligen dö och lämna efter sig dagens kaos i Mellanöstern.
På tryggt avstånd på många århundraden är det kanske lätt att rynka pannan i förargelse över korstågen. När allt kommer omkring är ju religion inget att utkämpa krig över. Men kanske borde vi tänka på att medeltidens människor skulle ha blivit lika förargade över våra oändligt mycket mer destruktiva krig utkämpade i politiska ideologiers namn. Både den medeltida och den moderna soldaten kämpar i slutändan för sig egen värld och vad den görs upp av. Båda är beredda att utstå enorma lidanden, förutsatt att det gynnar det som de håller kärt, något de ser som större än dem själva. Vare sig vi beundrar korsriddarna eller ej, är det ett faktum att världen såsom vi känner till den idag inte hade existerat utan deras uppoffringar. Den gamla kristna tron, med sin respekt för kvinnan och antipati för slaveri, inte bara överlevde utan frodades. Utan korstågen skulle kristendomen troligen följa zoroastrianismen, en annan av islams rivaler, till utplåning.
Källa: Crisis Magazine
Thomas F. Madden är docent och ordförande i historiska institutionen vid Saint Louis University.
Publicerat i Uncategorized
John Lamont 2015-10-20
Det pågår nu heta diskussioner om det katolska äktenskapet i den nuvarande sessionen av familjesynoden. Det är därför bra att ha tillgång till en redogörelse av grundläggande biblisk undervisning om detta ämne, vilket denna artikel kommer att försöka ge.
Utgångspunkten för denna redogörelse är texten i Femte Mosebok 24:1-4:
Om en man gifter sig med en kvinna och han sedan inte vill veta av henne, därför att han har kommit på henne med något oanständigt, och han skriver ett skilsmässobrev åt henne och ger henne det i handen och skickar bort henne från sitt hus, och hon lämnar hans hus och går och blir en annans hustru, och även denne andre man fattar hat till henne och skriver skilsmässobrev åt henne och ger henne det i handen och skickar bort henne från sitt hus, eller om denne andre man, som har tagit henne till sin hustru, dör, då får inte hennes förste man som skickade i väg henne på nytt ta henne till sin hustru, sedan hon blivit orenad. Detta vore något avskyvärt inför Herren . Du skall inte dra synd över det land som Herren , din Gud, ger dig till arvedel.
Detta stycke utgör grunden för den judiska lagen om äktenskap och skilsmässa. Texten förklarar eller rättfärdigar inte skilsmässa, men förutsätter dess existens som ett socialt förfarande. Här tillåts män, inte fruar, att inleda skilsmässoprocess, och kräver att mannen äger giltiga skäl till skilsmässan. Den hebreiska termen erwâ dabar, vilket betyder ”orenhet” eller ”något som orsakar skam”, saknar specifik innebörd. Dess tolknig var omtvistad bland rabbiner om vilket typ av grunder som utgjorde skäl till skilsmässa. Vid tiden för Kristus var tre synpunkter om detta gängse bland judarna. Shammai-skolan, i allmänhet den mer eftergivna i frågor om efterlevnaden av lagen, var i denna fråga den strängare; de ansåg att endast äktenskapsbrott (eller möjligen sexuell omoral generellt talat) skulle kunna rättfärdiga skilsmässa. Hillels skola, i allmänhet den mer strängare, var i detta fall mer eftergiven; de ansåg att nästan alla anledningar – som t.ex. att hustrun misslyckats en gång med matlagningen – kunde utgöra skäl till skilsmässa. Den judiska kommuniteten i Qumran, som var kopplad till de rigoristiska esséerna, ansåg att omgifte för mannen var förbjudet så länge frun levde. I ‘Tempelrullarna’, en av Dödahavsrullarna som skrevs av kommuniteten, finner vi detta stycke:
LXVI … 1 5… och han skall icke taga sig en hustru från hednafolken, utan från sin faders hus skall han taga sig en hustru, från sin faders familj. Och han skall icke taga sig ytterligare en hustru, ty hon allena skall vara med honom alla dagar av sitt liv. Men skulle hon dö, kan han taga sig en annan (hustru) från sin faders hus, från sin familj.
Det kan vara värt att beskriva den romerska lagen om skilsmässa vid tidpunkten för Kristus för att kunna sätta Kristi lära och undervisning i en kontext. Skilsmässa i den romerska lagen var en handling som utfördes av det berörda paret, inte staten. Två former av skilsmässa var tillåtna: Skilsmässa genom ömsesidigt samtycke, communi consensu, utan anklagelser om överträdelser, och förskjutande genom anklagelse om brott. Lagen beskrev de överträdelser som berättigade den senare formen av skilsmässa. De relevanta överträdelserna var talrikare för mannen än för hustrun, men det var möjligt för hustrun att inleda en skilsmässoprocess på grund av överträdelser i ett begränsat antal fall. För somliga grova typer av överträdelser tillät inte bara staten skilsmässa utan krävde det rentav. Lex Iulia de adulteriis coercendis, promulgerad av kejsar Augustus år 18 e.Kr., kräver att en man som finner sin hustru skyldig till äktenskapsbrott anmäler henne till magistraten och skiljer sig från henne. Underlät mannen att göra detta gjorde han sig själv skyldig till lenocinium, ett brott straffbart med döden.
Debatten mellan judiska skolor utgör kontexten för Kristi ord på temat äktenskap och skilsmässa. Dessa ord är följande:
Lukas 16:18:
Hvar och en, som skiljer sig från sin hustru och gifter sig med en annan, han gör hor; och den, som gifter sig med en, som är skild från mannen, han gör hor.
Markus 10:2-12:
Då trädde fariseerna fram och frågade honom för att fresta honom: Är det en man tillåtet att skilja sig ifrån sin hustru? Men han svarade och sade till dem: Hvad har Moses bjudit eder? De sade: Moses har tillåtit att skrifva ett skiljebref och skilja sig från henne. Då svarade Jesus och sade till dem: För edert hjärtas hårdhets skull skref han eder detta bud. Men från skapelsens början har Gud gjordt dem man och kvinna. Fördenskull skall en man öfvergifva sin fader och moder och hålla sig till sin hustru, och de två skola vara ett kött. Så äro de icke mer två, utan ett kött. Hvad således Gud har sammanfogat, må människan icke åtskilja. Och i huset frågade hans lärjungar åter om detsamma. Och han sade till dem: Hvar och en, som skiljer sig ifrån sin hustru och gifter sig med en annan, han begår äktenskapsbrott mot henne. Och om en hustru skiljer sig ifrån sin man och gifter sig med en annan, så bryter hon äktenskapet.
Matteus 5:31-32:
Det är också sagdt: Den, som skiljer sig från sin hustru, han gifve henne skiljebref. Men jag säger eder: En hvar, som skiljer sig från sin hustru utom för hors skull, han kommer henne till att begå äktenskapsbrott; och hvar och en, som tager en frånskild till hustru, han begår äktenskapsbrott.
Matteus 19:3-12:
Då gingo fariseerna fram till honom, frestade honom och sade: Är det tillåtet för en man att för hvilken orsak som helst skilja sig från sin hustru? Men han svarade och sade till dem: Hafven I icke läst, att den, som skapade människan i begynnelsen, har skapat dem till man och kvinna och sagt: Fördenskull skall en man öfvergifva fader och moder och hålla sig till sin hustru, och de två skola varda till ett kött. Alltså äro de icke längre två, utan ett kött. Hvad såldes Gud har sammanfogat, skall människan icke åtskilja. De sade till honom: Hvarför har då Moses bjudit att gifva skiljebref och skilja sig från henne? Han sade till dem: För edert hjärtas hårdhets skull tillät Moses eder att skiljas från edra hustrur; men i begynnelsen var det icke så. Och jag säger eder: Hvar och en, som skiljer sig från sin hustru, utom för hors skull, och gifter sig med en annan, han begår äktenskapsbrott; och den, som gifter sig med en frånskild, han begår äktenskapsbrott. Då sade hans lärjungar till honom: Förhåller sig mannens sak med hustrun så, då är det icke godt att gifta sig. Men han sade till dem: Icke alla fatta detta ord, utan de, åt hvilka det blifvit gifvet. Ty det finnes snöpningar, som äro så födda från moderlifvet, och det finnes snöpningar, som blifvit det genom människor, och det finnes snöpningar, som hafva snöpt sig själfva för himmelrikets skull. Den som kan fatta det, han fatte det.
Den hel. Paulus upprepar denna Kristi lära i 1 Kor. 7:10-11:
Och dem, som äro gifta, bjuder icke jag, utan Herren, att hustrun icke skall skilja sig ifrån mannen; men om hon har skilt sig, så förblifve hon ogift eller förlike sig med sin man. Äfven mannen förskjute ej hustrun.
Den liberale och textkritiske bibelforskaren E. P. Sanders beskriver dessa uttalanden om skilsmässa som Kristi starkast belagda i evangelierna. Han betraktar det som historiskt fastställt att Jesus helt enkelt förbjöd skilsmässa, utan undantag. Han noterar att Jesus ‘när han förbjöd skilsmässa, inte direkt motsade den mosaiska lagen. Det är en allmängiltig princip att större stränghet än vad lagen kräver inte är olagligt… I det nya testamentets texter förbjuder Jesus skilsmässa. Han kan här inte sägas vägra att ta i tu med lagen som stadgar. I själva verket introducerar han en stadga där det förut inte fanns någon: Han förbjöd skilsmässa’. Sanders kommer till denna slutsats på grundval av rent sekulära historiska resonemang som inte tar hänsyn till teologiska eller kyrkliga överväganden som grund för historiska slutsatser.
Vi bör skilja mellan äktenskapsdoktrinen som Kyrkan har undervisat på grundval av dessa texter och den exakta tolkningen av dem. På grundval av Kristi ord har Kyrkan ofelbart förklarat att ett fullbordat sakramentalt äktenskap mellan kristna inte kan upplösas annat än genom en av makarnas död. Denna ofelbara lära återges i de katolska biskoparnas universella undervisning och i den tjugofjärde sessionen av Trientkonciliet, som säger:
Kanon 5:
Om någon säger att äktenskapets band, på grund av kätteri eller betungande samlevnad eller den ena partens förödande frånvaro, kan upplösas – vare han anatema.
Kanon 7:
Om någon säger att Kyrkan misstager sig när hon i överenskommelse med evangeliets och apostlarnas uttalanden lärt och lär, att det äktenskapliga bandet icke kan upplösas genom en av makarnas äktenskapsbrott, samt att ingendera, icke ens den oskyldige parten, som icke givit någon anledning till äktenskapsbrott, under den andras livstid kan ingå ett nytt giftermål, och att den som skiljer sig ifrån sin hustru, som brutit äktenskapet, och tager en annan till äkta, begår äktenskapsbrott, likaledes hon, som överger sin man, som brutit äktenskapet, och gifter sig men en annan – vare han anatema.
Tolkningsfrågan landar på termen ‘äktenskapsbrott’ i texten av Matteus. Detta ord översätter den grekiska termen ‘porneia’ som i själva verket inte är det grekiska ordet för äktenskapsbrott, utan är en generell term för olika former av sexuell omoral. De första protestanterna hävdade att denna term var menad av Kristus som ett verkligt undantag till skilsmässoförbudet och därmed att skilsmässa i själva verket kunde vara tillåtet i de fall som innefattas av detta undantag. Denna tolkning är dock högst tveksam av följande skäl:
Två olika förklaringar till det skenbara undantaget har givits av katolska exegeter. Den äldre tolkningen, som företräds av helgonen Hieronymus och Augustinus, säger att äktenskapsbrott inte är ett legitimt skäl för att upplösa ett äktenskap men till att skiljas från säng och säte. [Den äktenskapliga samlevnaden upphävs men inte själva äktenskapet] En nyare tolkning, som framförts av J. Bonsirven och J. Meier, säger att ordet ‘porneia’ i Matteus syftar till äktenskap mellan två personer av alltför nära blodsband. Sådana äktenskap var vanliga bland hedningarna i östra Medelhavsområdet, sannolikt också bland de hedningar som senare omvände sig till kristendomen. Nya testamentet förbjuder sådana äktenskap i Apg. 15:29 och 1 Kor. 5:1. På båda ställen används termen ‘porneia’ för att beskriva sådana äktenskap. Bruket av denna term i diskussionen om skilsmässa i Matteus skulle således innebära att äktenskap mellan två personer av alltför nära blodsband inte är föremål för Kristi förbud mot skilsmässa. Denna tolkning tycks vara den bättre, men naturligtvis betyder inte ett godtagande av den att man förnekar att äktenskapsbrott är skäl för att skiljas från säng och säte, en separation som alluderas till i 1 Kor. 7: 10-11.
Det finns tre saker att särskilt komma ihåg från denna diskussion. För det första: Katolsk lära om äktenskapet och skilsmässa undervisades direkt av Kristus själv och låter sig inte förnekas vare sig i teori eller praktik utan att förneka Kristus och Hans undervisning. För det andra: Den aktuella debatten speglar inte Kristi undervisning. Han sa inte ‘Skilj er inte för att sedan gifta om er’. Han sa ‘Skilj er inte’. Hans uttalande om ‘omgifte’ efter skilsmässa var ämnade att förklara och utveckla resonemanget kring sin lära, de utgjorde inte kärnan i själva läran. För det tredje: Denna lära stadfästs inte endast av katolsk tradition utan även av sekulärhistoriska studier. Om vi förnekar den, förnekar vi inte endast den Katolska Kyrkans doktrinära auktoritet, såsom protestanterna gjorde, vi förnekar också Kristi personliga auktoritet i Hans ord när Han vandrade på jorden. Detta i sin tur innebär förnekelse av inkarnationen för att istället anse att Kristus var en blott mänsklig rabbi under det första århundradet vars läror ofta var nya och inspirerande men inte av gudomligt ursprung och saknade gudomlig auktoritet. Detta är de facto vad de flesta biskopar och teologer som försöker stjälpa katolsk äktenskapsteologi vid Synoden tror. Denna förnekelse av Kristi gudomlighet är inte ny för dem som är bekanta med modern katolsk teologi, men inses inte av de breda katolska folklagren, och erkänns inte och påtalas inte av de romerska auktoriteter som borde korrigera detta. Denna underlåtenhet i att uppmärksamma förnekelse av Kristi gudomlighet började inte med påve Franciskus; det var policy under Paulus VI, Johannes Paulus II och Benedictus XVI. Vi betalar nu delar av priset för denna policy vid Familjesynoden.
Källa: Rorate Caeli
Publicerat i Uncategorized
För det tjugoförsta århundradets människa tycks det vara en motsägelse att yttra orden ”helig” och ”inkvisition” i samma mening. Den moderna mentaliteten tycks ha svårt att förstå en institution som inkvisitionen eftersom den inkvisitoriska processen inte byggde på liberala doktriner såsom åsiktsfrihet och religionsfrihet, som blev några av honnörsbegreppen i den västerländska civilisationen från och med 1700-talet. Religiös tolerans är inte en produkt av medeltiden; överallt och alltid tyckte man att inget störde samhället och den offentliga friden så mycket som religiösa dissonanser och konflikter. På medeltiden var det allmänt accepterat att den värsta tänkbara kris var den som hotade kyrkans enhet och frid, och att inte ta i tu med heretiker med det kristna samhällets till buds alla stående medel var inte bara dåraktigt, utan ett svek mot Kristus själv. Den moderna tanken med den sekulära staten, neutral inför alla religioner, skulle ha chockat det medeltida sinnet.
Den moderna människan kan svårligen förstå denna institution p.g.a. hon förlorat tre saker ur sikte: För det första, hon ser inte längre den religiösa tron som något objektivt, en gåva från Gud, något som står utanför och över den fria subjektiva åsikten. För det andra, hon ser inte längre på den katolska kyrkan som en fullkomlig och högsta institution, byggd på ren och autentisk uppenbarelse, vars första och viktigaste uppgift är att bevara tron obefläckad. Att renlärigheten skulle bevaras tycks vara självklart för det medeltida sinnet. Heresi var ett värre brott än mord eftersom det eviga livet var oändligt mycket mer värt än det dödliga köttsliga livet. För det tredje, hon ser inte längre ett samhälle där kyrkan och staten ingår ett tätt och intimt samarbete. Den andliga auktoriteten var ofrånkomligen sammanbunden med det världsliga på samma sätt som själen var förenad med kroppen. Att dela de två till helt friställda kroppar utan kontakt med varandra var helt otänkbart. Staten kunde inte bli likgiltig inför dess undersåtars andliga välfärd utan att förråda dess högsta regent, vår Herre Jesus Kristus. Före 1500-talets religiösa revolutioner var detta allmänt gällande bland de kristna folken.
William Thomas Walsh menar i ”Characters of The Inquisition” att de kyrkliga och världsliga auktoriteternas kuvning av heresi i det kristna samhället är lika gammalt som monoteismen själv. Moses dödade långt fler människor i religionens namn än vad Torquemada någonsin gjorde. Ändå är inkvisition per se, såsom en distinkt kyrklig domstol, långt senare uppkommen. Historiskt sett uppkom den i samband med det kyrkliga lagväsendets framväxt som anammade vissa juridiska processer från den romerska lagen. I dess egen tid uppfattades den inte som den görs idag. Edward Peters visar i sitt verk ”Inquisition” att dess nuvarande negativa associationer uppstod med 1500-talets religiösa och politiska konflikter, för att sedan ärvas av upplysningstiden. Denna process, som alltid var antikatolsk och vanligtvis antispansk, blev universell. Således blev inkvisitionen en representativ arketyp för all religiöst förtryck som går emot samvetets frihet, politisk frihet och filosofisk upplysning. Det är med andra ord hög tid att ta i tu med de fem vanligaste myterna!
Myten: Den medeltida inkvisitionen var den katolska kyrkans centraliserade, allomfattande och maktfullkomliga organ för förtryck.
Verkligheten: Inkvisitionen såsom en mäktig terrordomstol existerade aldrig. Denna myt skapades ursprungligen av 1500-talets antispanska och antikatolska reformatorer. Det är en karikatyr sammansydd av myter och legender i det våldsamma 1500-talets religiösa förföljelsers kontext. Spanien, dåtidens stormakt som hade tagit på sig rollen som katolicismens försvarare, blev måltavla för den propaganda som anklagade inkvisitionen som det farligaste och mest typiska katolska vapnet mot protestantismen. Senare skulle kritiker av varje form av religiös förföljelse använda termen. Men faktum är att det inte någonsin funnits en monolitisk inkvisition utan tre distinkta:
Medeltidens inkvisition började år 1184 i södra Frankrike som ett svar på den kathariska heresin och upplöstes i slutet av 1300-talet när katharismen dog ut. Nutida studier visar entydigt att det inte finns några bevis för att medeltidens människor uppfattade inkvisitionen som ett centraliserat statsorgan. Den tidens påvar hade ingen intention att upprätta en permanent domstol. T.ex. förekom inte titeln inquisitor hereticae pravitatis ens när dominikanern Alberic skickades till Lombardiet. Påven Gregorius IX etablerade inte inkvisitionen som en distinkt och separat domstol, utan tillsatte permanenta domare som utförde sina doktrinära funktioner i påvens namn. Där de fanns, fanns inkvisitionen. En av de mest destruktiva legenderna som spunnits vidare genom århundradena är bilden av en allomfattande och allsmäktig domstol vars fingrar nådde varje hörn i alla länder. Inkvisitorernas lilla antal och deras begränsade spelrum visar vilken lögnaktig retorik dessa legender är. På slutet av 1200-talet fanns det två inkvisitorer i hela Languedoc (en av den albigensiska heresins värsta härdar), två i Provence och fyra till sex i resten av Frankrike. Anklagelsen att inkvisitionen var en alltid närvarande institution i kristendomen förekommer ofta, men faktum är att inkvisitionen inte existerade i norra Europa (Skandinavien inkluderat), östra Europa, England, Wales, Irland och Skottland. Majoriteten av alla rättsfall på 1200-talet riktade sig mot de albigensiska heretikerna i södra Frankrike. Den etablerades i Venedig först år 1289 och stadens arkiv visar att det sammanlagt utfärdades endast sex dödsdomar, och då av den världsliga makten.
El Santo Oficio de la Santa Inquisition, mera känd som den spanska inkvisitionen, startade år 1478 som en kyrklig institution utanför påvens inflytelsesfär tillsatt att upptäcka heresi, avvikelser från den sanna läran. Men Ferdinand och Isabella tillsatte den också till beskydd för conversos, konvertiter till katolicismen, vilka hade blivit offer för allmänhetens indignation, fördomar, rädsla och girighet. Det är viktigt att poängtera att inkvisitionen hade auktoritet endast över döpta kristna, och att de odöpta var fria fån dess disciplinära åtgärder, med undantaget för dem som bröt mot naturrätten vilken alla är skyldiga att följa, oavsett religionstillhörighet.
Slutligen upprättades den heliga tjänsten i Rom år 1542, vilken var den minst aktiva och mest välvilliga av de tre. John Tedeschi visar i sin studie ”The Prosecution of Heresy” vilken behandlar den romerska inkvisitionen, dess tillvägagångssätt efter dess omstrukturering i mitten av 1500-talet i dess kamp för att bevara tron och utrota heresi. Värdet i denna studie ligger i att den slår undan benen på de många förutfattade meningar som finns vad gäller korruption, inhumant tvång och orättvisor i renässansens romerska inkvisition, förutfattade meningar som Tedeschi erkänner att han hade när han började sitt omfattande forskningsarbete. Vad han steg för steg upptäckte var att inkvisitionen inte var en farsartad domstol, en skräckkabinett, en juridisk labyrint från vilken det inte fans någon utväg. Tedeschi noterade att den inkvisitoriska processen inkluderade tillsättandet av en försvarsadvokat. Vidare hade den åtalade rätt till rådfrågning och fick även en kopia notarius publicus av anklagelserna (med åtalsvittnenas namn borttagna) så att den åtalade kunde planera sitt försvar. Detta skall jämföras med den världsliga domstolen, där försvarsadvokaten fortfarande endast hade en ceremoniell roll och där den åtalade inte hade rätt till rådfrågning fram till 1836, och där bevisen mot den åtalade enbart lästes upp i själva rättegången, där det krävdes att den åtalade försvarade sig oförberett på fläcken. Tedeschi sammanfattar med att den romerska inkvisitionen skipade juridisk rättvisa i rättsvetenskapliga termer i det tidiga moderna Europa och säger även att ”det inte är en överdrift att hävda att den heliga tjänsten i många avseenden var en pionjär när det gäller juridiska reformer.”
Myten: Inkvisitionen föddes ur den medeltida världens trångsynthet, grymhet och intolerans, som dominerades av den katolska kyrkan.
Verkligheten: Inkvisitionen föddes i ett sansat, måttfullt och medvetet försök att upprätta enhetliga juridiska instrument som skulle sätta stopp för mobbens nyckfullhet, ilska och trångsynthet. Vidare bekämpade de medeltida inkvisitorerna både sociala och teologiska faror. Inkvisitionen etablerades i södra Frankrike i slutet av 1100-talet som ett svar på den albigensiska heresin som var särskilt stark i städerna i Languedoc och Lombardiet (i Italien). Det är viktigt att poängtera den sociala fara som denna grupp utgjorde för hela samhället, som inte enbart var prototypen för protestantisk fundamentalism, utan en fara för hela samhället. Termen ”albigensisk” kan härledas från staden Albi i södra Frankrike, ett center för katharisk aktivitet. Katharerna (ordet sannolikt härlett från grekiskans catharsis, ”de rena”), menade att två gudar, en materiell och ond, den andre immateriell och god, kämpade om människornas själar. Den materiella skapelsen var ond och det var människans plikt att försöka fly den och avvisa dem som erkände den som god. Det gamla testamentets Gud, som skapat denna onda värld, förkastades. Det var katharernas tolkning av det nya testamentet som gav vägledning hur den andliga själen skulle befrias från dess onda materia, kroppen. En auktoritet på områden, Rainier Sacconi, sammanfattade på 1200-talet katharernas lära sålunda: ”Katharernas generella tro är följande: Djävulen skapade världen och allt i den. Kyrkans sakrament, nämligen dop med vatten och de övriga sakramenten, är till ingen nytta för frälsning och de är inte Kristi och hans kyrkas sanna sakrament utan är förrädiska och diaboliska och tillhör de orättfärdigas kyrka…Det är också en allmän tro hos alla katharer att det fysiska giftermålet alltid har varit en synd och att man i det kommande livet inte straffas hårdare för äktenskapsbrott eller incest än för att ha ingått giltigt giftermål, inte heller straffas man bland dem hårdare i detta avseende. Katharerna förnekar också köttets uppståndelse. De tror vidare att det är en dödssynd, även i kristider, att äta kött, ägg eller ost; detta därför att de avlades genom samlag. Det är också otillåtet att under några omständigheter svära eder, detta är alltså en dödssynd. De världsliga auktoriteterna begår en dödssynd genom att bestraffa heretikers ogärningsmän. Ingen kan vinna frälsning utanför deras sekt.”
Katharerna ansåg alltså att mässan var avgudadyrkan, eukaristin ett bedrägeri, äktenskap ont och återlösningen löjlig. Före sin död mottog de troende consolamentum, det enda tillåtna sakramentet och detta möjliggjorde själen att befrias från materian och återförenas med Gud. Självmord genom strypning eller svält var inte bara tillåtet, det var berömvärt. Att predika att äktenskapet var ont, eder förbjudna, religiöst självmord gott, att människan inte hade fri vilja och därför inte kunde hållas ansvar för sina gärningar och att den världsliga makten inte hade rätt att straffa kriminella och försvara landet med vapenmakt, var att hugga i det medeltida samhällets grund. T.ex. underminerade vägran att svära eder själva stommen i den feodalismens legala struktur, i vilken det talade ordet hade samma eller större vikt än det skrivna. Katharerna genomdrev sin samhällsomstörtande verksamhet med iver och grymhet. I norra Italien predikade Petrus av Verona, sedermera St. Petrus Martyren, till folket om den kristna kärleksläran. Han blev mycket älskad av folket och hans renlärighet och dygd gjorde att Gregoruis IX utnämnde honom till storinkvisitor i området. I egenskap av detta fortsatte han att evangelisera och avslöja katharernas mörka natur i hela Italien såsom Rom, Bologna, Genova och Como. Överallt följde stora skaror människor honom och många katharer omvände sig efter att ha hört honom predika. Han väckte snart de kathariska ledarnas vrede. De förföljde, hotade och förtalade Petrus, men inget kunde få honom att sluta predika sanningen om dem. Tillslut bestämde de sig för att låta mörda honom. På vägen mellan Como och Milano väntade de i bakhåll, störtade fram och högg den fromme mannen med en yxa. Han föll halvdöd till marken, uppbar sitt blod som ett offer till Gud, doppade sina fingrar i sitt blod och tecknade på marken: ”Credo in Deum.” Katharerna genomborrade då hans hjärta. Innocentius IV helgonförklarade den fromme martyren och han firas den 29 april. Det är ganska ironiskt och talande att dessa samhällets och trons fiender ofta numera betraktas som goda ”bibeltrogna kristna” av olika protestantiska grupperingar, och katolska kyrkans kamp mot dem brukar ses som ”bevis” för denna kyrkas ”grymhet” och ”Gudsfrånvändhet”. T.o.m. Charles Henry Lea, en protestantisk amatörhistoriker inom inkvisitionen, som så starkt ogillade den katolska kyrkan, var tvungen att erkänna: ”Renlärighetens sak var utvecklingens och civilisationens sak. Hade katharismen blivit dominerande, eller om den fått existera enbart på lika villkor, hade dess inflytande tveklöst blivit katastrofalt.”
Som en åtgärd mot den hårdhet och brutalitet med vilken norra Frankrike utkämpade det albigensiska korståget, där många heretiker dödades utan formella rättegångar och förhör, satte påven Innocentius III igång en undersökning i syfte att exponera hemliga sekter. Ett annat problem för påvedömet var lekmännens villighet att ta de hårdaste tag mot heresi utan mycket hänsyn till heretikerns omvändelse och frälsning. Den medeltida institutionens verklige fader är Gregorius IX, vän till både St. Franciskus och St. Dominikus. Han anbefallde de båda nygrundade tiggarordnarna att ta på sig den farliga, mödosamma och otacksamma rollen som inkvisitorer. Vad Gregorius IX grundade var en extraordinär domstol för att undersöka och döma personer anklagade för heresi. Att albigenserna växte utan motstycke i södra Frankrike spelade säkert en roll i hans beslut. I norra Frankrike hade Kyrkan problem med mobbens sporadiska våld som ofta drabbade oskyldiga. Att bränna heretiker på bål började blir en etablerad sed. Påven oroades även av rapporter från Tysklans som talade om en hemlig sekt, Luciferanerna, som rituellt vanhelgade konsekrerade hostior. På det världsliga planet stod påven mot en formidabel makt, kejsar Fredrick II, den numera påstådda ”moderna” och ”liberala” Hohenstaufen, en regent som var totalt likgiltig inför kyrkans andliga välfärd och ständigt i luven med påvedömet. Frederick II var en kristen regent enbart på papperet och var starkt influerad av astrologer och muslimska seder (han höll ett harem), körde två korståg i botten och blev exkommunicerad två gånger. Så tidigt som i mars 1224 beordrade han att alla heretiker dömda i Lombardiet skulle brännas levande (ett gammalt romerskt straff för högförräderi) eller som ett lägre straff att deras tungor slets ut. Gregorius, som fruktade att Fredrick dömde män till döden som inte verkligen var heretiker utan enbart dennes misshagliga fiender, försökte finna ett mer måttfullt sätt att lösa problemet på. 1233 lade påve Gregorius IX fram sin lösning: att ersätta lynchningarna med reguljära juridiska processer ledda av dominikanerna och franciskanerna. Dessa blev utredare och domare särskilt utbildade för att upptäcka och omvända heretiker, skyddade från snikenhet och mutor genom fattigdomslöftet och hängivenheten åt rättvisan. De var också kända för sin teologiska kunskaper.
Det första som måste noteras med denna tiggarordnarinkvisition är att denna uppstod ur ett verkligt behov. När det gäller heresi introducerade inkvisitionen lag, system och viktigaste av allt, rättvisa där det tidigare hade funnits ett obegränsat spelrum för tillfredsställelse av politisk avundsjuka, personlig fientlighet och allmänhetens hat. När historikern Gustav Schnürner i ”Kirche und Kultur in Mittelalter” kallar inkvisitionen för ”ett steg framåt i juridisk teori” måste vi förstå honom i det avseendet. ”Inquisitio” betyder undersökning eller utredning, och detta var påvens vilja: en riktig utredning, en juridisk process, istället för en ren lynchning, istället för handlingar motiverade av irrationella mobbkänslor och hämndbegär. Det andra är att tiggarordnarna hade på sig ansvaret att bevara trons integritet och samhällets säkerhet. Ett misslyckande att hindra heresins flodvatten skulle ha inneburit den västra kristendomens kollaps. Som en av de mest framgångsrika domstolarna i historien lyckades de med att utplåna det albigensiska asociala giftet och därmed bevara moralisk och andlig enhet i Europa i ytterligare trehundra år.
Myten: Inkvisitionens fruktansvärda förfaringssätt var orättvisa, grymma, inhumana och barbariska. Inkvisitorerna grillade sina offers fötter över öppen eld, murade in dem levande i väggar för att där glömmas kvar för all tid, krossade deras leder med hammare och flådde dem på hjul.
Verkligheten: Trots den fängslande skräckfiktionen leder bevisen oss till en helt annan slutsats. Inkvisitionens process är välkänd genom en hel serie av påvliga bullor och andra auktoritativa dokument, mest huvudsakligen genom sådana formaliteter och manualer som förbereddes av St. Raymond Peñaforte (1180-1275), den store spanske auktoriteten inom kanonisk lag, och Bernard Gui (1261-1331), en av det tidiga 1300-talets mest firade inkvisitorer. Inkvisitorerna var visserligen förhörsledare, men de var teologiska experter som följde reglerna och instruktionerna pedantiskt, och blev avsatta och bestraffade om de visade för lite respekt för rättvisan. T.ex. när Robert av Bourger år 1223 muntert deklarerade att hans avsikt var att bränna heretiker, inte omvända dem, blev han av påven Gregorius IX omedelbart avsatt och fängslad på livstid. Det bör här påpekas att det förekom maktmissbruk av inkvisitionen, men när det skedde var detta alltid ett resultat av de världsliga härskarnas intresse av att utnyttja denna domstol för egna syften. Det värsta exemplet på sådant maktmissbruk är den korrumperade franske kungen Filip IV: s process mot Tempelherreorden i början av 1300-talet. Filip lät, med inkvisitionen som en fasad av legitimitet, tortera tempelherrarna till bekännelser av falska anklagelser. Filip hade inget som helst intresse av det kristna folkets andliga välfärd; han ville endast åt Tempelherreordens egendomar.
Den inkvisitoriska processen var förvånansvärt rättvis och barmhärtig. Processen började med att de troende kallades till kyrkan där inkvisitorn predikade en storslagen predikan, Edit de foi. Alla heretiker uppmanades att träda fram och bekänna sina fel. Denna period som kallades ”nådens tid” varade vanligtvis 15-30 dagar, under vilka överträdarna inte hade något att frukta eftersom de lovades återförening med de troendes gemenskap med en lämplig bot efter bikt. Bernard Gui menade att denna tid av nåd var mycket hälsosam och värdefull och att många försonades med kyrkan genom den. Det huvudsakliga syftet med processen var att dra tillbaka heretikern till Guds nåd, endast genom ihärdig envishet skulle denne lyckas avskilja sig från kyrkan och bli överlämnad åt statens knappa barmhärtighet. Inkvisitionen var först och främst en botgörande och proselytisk institution, inte en strafftribunal. Om inte detta är klart erkänns, framstår inkvisitionen som ett obegripligt och meningslöst monster. I teorin var det en syndare, inte en kriminell, som stod inför inkvisitorn. Om det förlorade fåret återvände till hjorden, räknade sig inkvisitorn som framgångsrik. Om inte, och heretikern dog i ett öppet uppror mot Gud, var inkvisitorns uppdrag alltid ett misslyckande. Under denna tid av nåd uppmanades de troende att ge all information de hade till inkvisitorn rörande för dem kända heretiker. Om inkvisatorn fann tillräckligt starka skäl för att starta en process mot en person, utfärdades en order till personen där han beordrades befinna sig inför inkvisitorn ett bestämt datum, vilket alltid medföljdes med en fullständig skriftlig redogörelse av bevisen mot honom som inkvisitorn hade. Till slut utfärdades en formell häktningsorder. Om den åtalade inte dök upp, vilket sällan hände, blev han exkommunicerad och förklarad fredlös, dvs ingen kunde ta honom under sitt tak eller ges mat utan att bli bannlyst. Även om namnen på vittnena mot den åtalade inte gavs ut, fick den åtalade chansen att försvara sig mot falska anklagelser genom att ge inkvisitorn en lista med namn på alla personliga fiender. Med hjälp av denna kunde inkvisitorn ogiltigförklara vissa vittnesmål. Han kunde också överklaga till en högra distans, till självaste påven om nödvändigt. En annan fördel för den åtalade var att falska vittnesmål bestraffades utan barmhärtighet. T.ex. beskriver Bernard av Gui ett fall där en fader falskeligen anklagade sin egen son för heresi. Det framgick i utredningen att sonen verkligen var oskyldig och fadern arresterades och dömdes till livstids fängelse. År 1264 tillade påven Urban IV att inkvisitorn skulle presentera sina bevis inför en samling periti eller boni viri och invänta deras dom innan han själv dömde och straffade. Dessa fungerade mer eller mindre som jurymedlemmar, och deras antal kunde vara mellan 30 och 80. Detta gjorde att inkvisitorns personliga ansvar lättade något. Det är åter viktigt att poängtera att detta var en kyrklig domstol som varken hävdade eller hade jurisdiktion över dem som befann sig utanför trons domäner, dvs. de otrogna och judarna. Endast dem som hade konverterat till kristendomen och därefter avfallit till sin gamla tro hamnade inom den medeltida inkvisitionens jurisdiktion. Tortyr tilläts först av Innocentius IV i bullan Ad exstirpanda utfärdad den 15 maj 1215, som begränsade den till att inte tillåta förlust av någon lem eller utsätta livet för fara, att endast kunna användas en gång och bara när den anklagade i princip redan kunde förklaras skyldig genom en mångfald av säkra bevis, och allt som fattades var en bekännelse. Några objektiva studier gjorda av nutida forskare visar att tortyr var praktiskt taget okänt i den medeltida inkvisitoriska processen. Bernard Guis register, inkvisitorn i Toulouse som under sex år utredde mer än 600 heretiker, visar att tortyr användes endast i ett fall. Vidare visar protokollen för 930 fällande domar mellan 1307 och 1323 (det är värt att notera att noggranna protokoll fördes av notarier med lön som anlitades från de världsliga domstolarna) att majoriteten av de åtalade dömdes till fängelsestraff, bärandet av ett kors och botgöring. Bara 42 överlämnades till den världsliga makten och brändes på bål. Legender rörande inkvisitionen och dess brutalitet vad gäller fängelsestraff och dödsdomar har tveklöst överdrivits genom åren. Professor Yves Dossat, som noggrant har undersökt protokoll och andra dokument, visar att 5000 personer utreddes mellan 1245 och 1246. Av dessa förklarades 945 skyldiga till heresi eller heretiska aktiviteter. Trots att 105 personer dömdes till fängelsestraff, dömdes 840 personer till mildare straff. Efter analyser av tillgängliga uppgifter var Dossats slutsats att bara en av hundra heretiker i mitten på 1200-talet överlämnades till den statliga makten för avrättning, och ca 10 % dömdes till fängelsestraff. Vidare sänkte inkvisitionen ofta straffen och vissa benådades helt. De stora massbränningarna i legenderna är inte historiska, och är ofta senare tiders medvetna antikatolska propagandisters lögner. Utifrån den mångfald av bevis som finns kan man men säkerhet hävda att den heliga tjänstens hederlighet var mycket stor, betydligt större än samtida och senare domstolars.
Myten: Det var den spanska inkvisitionen som överträffade all barbari och terroriserade samhället med sina grymma och tyranniska metoder.
Verkligheten: Den 6 november 1994 sände London BBC ett erkännande av falskheten i dessa påståenden i en dokumentär betitlad ”The Myth of the Spanish Inquisition”. I denna medgav historiker att ”denna bild är falsk. Det är en förvrängning spridd 400 år sedan och accepterad sedan dess. Den spanska inkvisitionens varje fall under dess 300-åriga historia har en egen journal.” Dessa journaler har nu samlats och undersökts djupgående för första gången. Professor Henry Kamen, en expert på området, medgav ärligt att journalerna är detaljerade, omfattande och ger en mycket annorlunda bild av den spanska inkvisitionen.
Protestantiska antipatier gav näring åt denna propaganda mot den katolska kyrkan och den kraftfulle ledaren för den Habsburgska dynastin som ledde de mäktigaste arméerna i Europa, det heliga Tysk-romerska rikets kejsare Karl V. Protestanternas rädsla ökade särskilt efter slaget vid Mulburg 1547 där Karls fiender blev näst intill förintade. Filip II som uppsteg till Spaniens tron var protestantismens svurne fiende och ökade rädslan ytterligare. Filip skrev till sin ambassadör i Rom: ”Du kan försäkra Hans Helighet att jag hellre förlorar alla mina ägor och hundra liv om jag hade dem, än att tillåta den minsta skada på religionen och betjäningen av Gud. Ty jag varken föreslår eller önskar härska över heretiker.” Medan spanjorerna ofta var segrare på slagfälten, var de eländiga förlorare i propagandakriget. De försvarade sig inte mot legenderna om den spanska inkvisitionens grymhet och barbari som skapades i syfte att få Europas sympatier med det protestantiska upproret i Nederländerna. Att svärta ner inkvisitionen blev det naturliga valet av vapen för att uppnå detta mål. Många pamfletter och broschyrer, för numerära och horribla för att räkna upp här, har skrivits sedan 1500-talet. Det är tillräckligt att nämna några. William av Oranges apologi, skriven av den franske hugenotten Pierre Loyseleur de Villiers år 1581 sammanfattade all den antiinkvisitoriska propagandan till ett politiskt manifest som ”giltigförklarade” den holländska revolten. 1567 publicerade Renaldo Gonzalez Montano sin ”Sanctae Inquisitionis Hispanicae Artes aliquot detectae ac palam traductae”, som snart kom att översättas Europas alla större språk och vida spridas. Den bidrog stort till vad som kom att kallas ”den svarta legenden”, som associerade inkvisitionen med tortyrkammarens skräck. Sådana historier fortsattes av andra protestantiska författare som pastorn Ingram Cobain på 1800-talet, som beskrev en av sina uppdiktade tortyrredskap: En vacker docka i naturlig storlek som skar upp offret med tusentals knivblad när denna tvingades omfamna dockan. Myten kom att anta löjliga proportioner i litteraturen, vandrarsägner, frimurarberättelser, satirer (Voltaire, Zaupser), dramer och opera (Schiller, Verdi), historier (Victor Hugo) och senare tiders skräckromaner.
Vad gäller tortyr säger professor Kamen: ”Faktum är att inkvisitionen mycket sällan använde tortyr. I Valencia fann jag att av 7000 fall var det bara 2% som led någon form av tortyr och det i genomsnitt inte mer än 15 minuter… Jag fann inget fall som led tortyr mer än två gånger”. Professor Conterras håller med: ”När vi jämförde den spanska inkvisitionen med andra domstolar upptäckte vi att den spanska inkvisitionen använde tortyr mycket mindre utsträckning. Och om vi jämför den spanska inkvisitionen med domstolar i andra länder finner vi att den spanska inkvisitionen var i princip helt rumsren vad gäller tortyr.”
Under samma period i Europa var horribla fysiska straff vardag. I England avrättades lagöverträdare för att ha skadat buskar i allmänna parker, tjuvskjutit hjort, stulit damers näsdukar eller för att ha försökt begå självmord. I Frankrike dömdes man till lemlästning för stöld av ett får. Under Henrik VIII regering avrättades giftmördare genom att kokas levande i en stor gryta. Så sent som 1837 avrättades det året i England 437 personer för olika brott, och fram till straffreformen dömdes man till döden för dokumentförfalskning, myntförfalskning, häststöld, inbrott, mordbränning, rån, störande av postväsendet och blasfemi. Det är uppenbart att om vi specifikt anklagar inkvisitionen för fysiskt lidande och barbari måste vi göra detta med viss försiktighet. Den uppmålade skräckbilden av fanatiska munkar och enorma kättarbål där folk brändes som vedträn på löpande band är inget annat än illvilliga fantasifoster. Under det som protestanterna har utmärkt som en särskilt blodig period, 1560-1610, avrättades endast 637 heretiker av de 28’000 fall som utreddes. Myten om den spanska inkvisitionens obegränsade makt och kontroll är också grundlös. I 1500-talets Spanien var inkvisitionen uppdelad i tjugo tribunaler, var för sig ansvarig för tusentals kvadratmil. Ändå hade varje tribunal inte mer än två eller tre inkvisitorer och en handfull administrativa klerker. Professor Kamen noterar: ”Dessa inkvisitorer hade ingen makt att kontrollera samhället på ett sätt som historiker inbillade sig”. I verkligheten var det inkvisitionen begränsade kontakt med befolkningen som gjorde att spanjorerna inte hade något emot den. Utanför storstäderna kunde småstäder bevittna inkvisitionen en gång varje årtionde och ibland en gång per århundrade. En anledning till att folk stödde inkvisitionen var för att de sällan såg den och ännu mer sällan hörde om den. Baserat på Llorentes och Henry Charles Leas illvilliga hantering av inkvisitionens dokument har historiker gjort misstaget att se inkvisitionen som isolerad från andra aspekter i det spanska samhället och kultur, som om den spelade en central roll i religionen, politiken, kulturen och ekonomin och som om ingen opposition eller kritik var tillåten. Menendez y Pelayos satir om dem som beskyller inkvisitionen för allt av ondo i Spanien understryker denna syn: ”Varför finns det ingen industri i Spanien? På grund av inkvisitionen. Varför är spanjorer lata? På grund av inkvisitionen. Varför finns det tjurfäktning i Spanien? På grund av inkvisitionen. Varför sover spanjorer siesta? På grund av inkvisitionen.”
Inkvisitionen kan inte beskyllas för ”den spanska litteraturens och utbildningens dekadans” menar Peters i sin lovordade objektiva studie ”Inquisition”, trots beskyllningarna från den protestantiske historikern Charles Lea och den katolske historikern Lord Acton. ”Efter skrällen av 1559 års Index”, menar Peters, ”som primärt riktades mot folkspråklig pietet, gjordes inga attacker mot spansk litteratur och mindre än en av hundra spanska författare kom i konflikt med inkvisitionen. Faktum är att långt efter 1558-59 års åtgärder fortsatte Spanien att ha ett aktivt intellektuellt liv baserat på erfarenheter långt större än någon annan europeisk nation.”
Det är dags att slutligen ta i tu med den kanske allvarligaste och avgörande myten.
Myten: Människan är som mest fri och lycklig när stat eller nation inte bekänner sig till någon enskild ”sann” religion. Därför borde kyrkan och staten vara separerade.
Verkligheten: Detta är den springande punkten – problemets verkliga krux. Helt säkert är människans förhållande och attityd till religion och filosofi avgörande på hur vi ser på förhållandet mellan stat och kyrka – och inkvisitionen. För att besvara denna myt måste vi klargöra några saker:
Den katolska uppfattningen av historien baserar sig på det faktum att de tio budorden är fundamentala normer som överensstämmer med naturrätten och som människans beteende måste underkasta sig. För att hjälpa människan i hennes svaghet, för att vägleda och styra henne och bevara henne från hennes egen benägenhet att göra ont och fel som ett resultat av arvsynden, gav Jesus Kristus mänskligheten en enda sann kyrka och denna sin kyrka det ofelbara magisteriet för att undervisa och vägleda nationerna. Människans trohet till magisteriet är en frukt av tron. Utan tron kan människan i det långa loppet inte känna till och fullt ut efterleva budorden. När människan sålunda upplyfter sig själv i nådens ordning genom praktiserandet av dygd inspirerad av nåd, utvecklar hon en kultur, en politisk, social och ekonomisk ordning i konsonans med de elementära och oföränderliga principerna i naturrätten. Dessa institutioner och dess kultur formad i dem kan kallas kristen civilisation. Vidare kan nationer och folk endast uppnå en perfekt civilisation, en civilisation helt i harmoni med naturrätten inom ramen för en kristen civilisation och genom överensstämmelse med trons nåd och sanning. Därför måste människan utan reservationer erkänna den katolska kyrkan som Guds enda och sanna kyrka och dess sanna universella magisteruim som ofelbart. Människan måste veta, bekänna och praktisera den katolska tron.
Historiskt måste vi fråga oss om denna kristna civilisation någonsin existerat och i så fall när. Svaret kan chocka och t o m förarga många. Det fanns en tid då en stor del av mänskligheten kände till detta ideal av perfektion, kände och vårdade det med iver och ärlighet. Denna period, ibland kallad kristendomens gyllene tid, är epoken på 1100- och 1200-talet, när kyrkans influens på Europa var som störst. Kristna principer dominerade sociala relationer mer fullt än i någon annan period före eller efter, och den kristna staten nådde nästan sin fulla utveckling. Påven Leo XIII talade om denna period i sin encyklika Immortale Dei i följande ordalag: ”Det fanns en tid när evangeliets filosofi regerade över staterna. I denna epok genomträngde den kristna visdomens och gudomliga visdomens influenser lagarna, institutionerna och folkens seder, alla kategorier, alla relationer i det allmänna samhället. Religionen instiftad av Jesus Kristus, stadigt etablerad i all dess tillbörliga heder, blommade överallt tack vare prinsar och de legitima magistraternas beskydd. I dessa tider var Prästerskapet och Imperiet sammanlänkade i en lycklig samstämmighet och det vänskapliga utbytet av goda tjänster. Organiserat på detta sätt bar det allmänna samhället frukter överlägsna alla förväntningar och dess minne framhärdar och kommer att fortsätta framhärda, och inget falskspel av dess fiende kan befläcka och gömma den.”
Ett porträtt av ett katolskt samhälle betyder framför allt en exakt idé om hur relationerna mellan kyrkan och den världsliga staten bör vara. Staten har i princip skyldigheten att officiellt och öppet bekänna sanningen i den katolska tron och som en av konsekvenserna att förhindra heretikers verksamhet och proselytism. Ty inte bara kyrkan, utan hela det allmänna samhället skapades för att rädda våra själar, som St. Thomas av Aquinos visar med tydlighet i De Regimine Principum. Där visar St. Thomas oss hur absolut allt skapat av Gud blev skapat för våra själars räddning och måste tjäna som medel för vår frälsning. Människorna själva skapades för att varandras frälsning. Detta är varför vi lever i samhällen. Sålunda måste det världsliga liksom det andliga samhället tjäna den huvudsakliga anledningen till människans existens, frälsningen av hennes odödliga själ. Denna exposition av samhället förutsätter en förståelse för värdenas hierarki, där andliga värden är mer värda än materiella. T.ex. noterar St. Thomas i Summa Theologica (II, II, ii, 3) att om det kan vara rättfärdigt att döma förfalskare (av t.ex. pengar) till döden, måste det vara nödvändigt att avrätta dem som har begått det långt värre brottet att förfalska tron. Frälsningen måste betraktas som större än världsliga egendomar, och de mångas välfärd måste betraktas som viktigare än individens välfärd. Dessa principer har smärtsamma konsekvenser för våra dagars liberala anda. Ty om en stat proklamerar att en enskild religion är den enda sanna, har den skyldigheten att i princip hindra spridningen av sekter av heretisk karaktär. Det är underförstått att staten i det katolska samhället har som högsta uppgift att erkänna den katolska kyrkan, att försvara henne, tjäna henne och tillämpa hennes lagar. På så sätt står påven över den världsliga makten. Om statsöverhuvudet är en heretiker är det påvens rätt att avsätta honom, som i fallet med Henrik IV av Frankrike, den franska tronens legitima pretendent. Med andra ord, en heretiker har ingen rätt att regera ett katolskt land.
Pater Denis Fahey menar i ”The Kingship of Christ” att den medeltida staten fullgjorde sin skyldighet att bekänna den religion som Gud själv etablerade och genom vilken Han ville bli dyrkad och åtlydd, den katolska religionen. När katoliker bemöter icke-katolikers invändningar mot inkvisitionen, förlorar de ofta denna formella princip, som gav liv åt medeltidens civilisation, ur sikte. Om en stat proklamerar en religion som den enda sanna, har den som princip skyldigheten att förhindra spridningen av heresi. Denna skyldighet är ytterst smärtsam för den liberala mentaliteten att acceptera. Heresi betraktades som ett brott därför att staten hade erkänt den katolska religionen för vad den objektivt är, den enda sanna religionen skapad och etablerad av Gud, inte bara en tillfällig överenskommelse, här idag men kanske borta imorgon. När pater Fahey presenterar principerna i Kristus sociala kungadöme (The social Kingship of Christ) säger han sålunda: ”Sanningen är den att när staten då anammade den formella principen för den ordnade sociala organisationen i den verkliga världen och att inkvisitionen sattes upp till försvar för besittning av världens ordning mot underblåsning av oordning… Gud vill med denna princip skapa alla efterkommande tiders material och omständigheter. Den socialt organiserade människan i världen, återlöst av vår Herre, är inte vad Gud vill att han ska vara om han inte erkänner den övernaturliga och universella katolska kyrkan. Den moderna världen har åsidosatt ordning och lider för sitt avfall och oordning. Denna stora sanning måste proklameras obönhörligen, så att det inre livet med vilket vi firar Kristus Konungens fest kan fördjupas. Det är oändligt mycket bättre att stupa kämpande för den integrala sanningen än att vinna en skenbar seger genom att skära ner på den.”
Smutskastning av den heliga inkvisitionens rykte har uppenbarligen slagit rot i denna tendens, även bland kyrkans furstar, att ”skära ner på” den katolska sociala ordningens principer. Medan det inte råder någon tvekan att om inkvisitionen måste undersökas på en filosofisk nivå, är det också tveklöst att ”Inkvisitionen” har antagit monstruösa proportioner i förhållande till fakta. Reformationens propagandister som lät sina pennor glöda började den mytskapande processen genom att framställa inkvisitionen som ytterligare ett exempel på Roms djävulskhet. I deras verk framställdes domstolen som det yttersta instrumentet för intolerans. Där katolska kyrkan triumferade, hävdade de, utrotades inte bara religiös frihet utan också politisk. Enligt deras tolkning frigjorde reformationen människan från mörker och vidskepelse. Denna typ av propaganda visade sig förödande effektiv. Men forskare har de senaste åren börjat undersöka arkiven, deras studier visar att intresset för sanningen kräver att inkvisitionen återställs till sina riktiga proportioner. Det objektiva katolska sinnet som kämpar mot liberalism och modernism som dominerar vår tids tankevärld, kan se på inkvisitionen med stolthet, beundran och tacksamhet.
Helige St. Petrus Martyren, store inkvisitor, bed för oss!
Publicerat i Uncategorized
