
Ärkebiskop Viganò: Andra Vatikankonciliet markerade början på en falsk parallellkyrka
Förord av Steve Skojec, 10 juni 2020.
Jag känner mig nödgad att skriva ett förord till följande text, den senaste essän av ärkebiskop Carlo Maria Viganò, eftersom jag nyligen har anklagats för att vara motståndare till honom. Det stämmer inte, men missuppfattningen är en följd av offentliga kommentarer som jag har fällt som gjorde gällande att han nu uttalar sig så ofta att han har degraderat sig själv från profet till experttyckare och att han följaktligen har förlorat en del av sin auktoritet.
Jag tycker inte det är något fel med tyckande – jag själv skulle trots allt troligtvis betraktas som en del av samma åsisktskast. Men vad Viganò visade oss med det där första banbrytande vittnesbördet i augusti 2018 var något helt unikt: det osminkade perspektivet från en insider som förstod hur djupt korruptionen i Kyrkan verkligen nådde och som visste var alla kroppar låg begravna. Jag ogillade att se styrkan i hans vittnesmål urvattnas genom vad som verkade vara alltför frekventa kommentarer om olika och diverse ämnen, ofta med en politisk underton.
Och jag har blivit mycket cynisk när det gäller mängden ord som uttalas av de få prelater som är villiga att tala ut vad gäller vår kris utan motstycke. Brev, essäer och petitioner finns i överflöd, men ingenting förändras.
När jag i morse såg att Viganò hade offentliggjort ännu ett uttalande, bara några dagar efter sitt brev till president Trump, var min reaktion en slags road misstro. Bevisade han inte just min poäng?
Men sedan fick jag texten från Giuseppe Pellegrino, som översatte den för publicering på Marco Tosattis webbsajt. Jag fick den vänliga tillåtelsen att själv publicera den, så jag satte igång att läsa texten.
Och jag måste be om ursäkt, eftersom profeten Viganò är författare till detta dokument.
Detta kan vara det viktigaste han har skrivit. Det är svårt att jämföra med hans ursprungliga vittnesmål då det är så annorlunda. Vardera uppnår något helt unikt. Kanske är inget av dem viktigare än den andra, men båda är viktiga på olika sätt.
I dagens text ser vi det mest besinningsfulla, mest koncisa, mest rättframma erkännandet av vad det Andra Vatikankonciliet har åstadkommit som jag någonsin har läst från någon av det biskopliga ståndet. Traditionalister har ofta beklagat att även våra ”hjältar” inom kyrkan är koncilieapologeter, så gott som varenda en. Här, i en stillsam och noga genomtänkt text, förkastar Viganò detta och gör klart att vi alla måste göra samma sak för att kunna ta itu med det vi står inför:
”Vi når en punkt i våra liv när vi genom Försynens skickelse står inför ett avgörande val för Kyrkans framtid och för vår eviga frälsning. Jag talar om valet mellan att förstå den förvillelse som praktiskt taget alla av oss har råkat i, nästan alltid utan onda avsikter, och att vilja fortsätta att se bort eller rättfärdiga oss själva”.
Med blott 4000 ord går Viganòi genom ekumeniken, händelserna i Assisi, Pachamama, liturgin, Abu Dhabi-uttalandet, försöket att ändra läran om dödsstraffet, valet av Bergoglio som en triumf för revolutionen, det misslyckade dubia-försöket och t.o.m. den länge omstridda frågan om subsistit in!
I ett av de kraftfullaste styckena i texten spårar han ursprunget till de problem vi står inför tillbaka till själva konciliet:
”Och det förvånar att människor fortsätter att envisas med att inte vilja undersöka grundorsakerna till den nuvarande krisen och begränsar sig till att beklaga de nuvarande excesserna som om de inte var den logiska och oundvikliga konsekvensen av en plan som orkestrerades för decennier sedan. Om Pachamama kunde vördas i en kyrka, har vi Dignitatis Humanae att tacka för det. Om vi har en liturgi som är präglad av protestantism och ibland t.o.m. hedendom, har vi Msgr Annibale Bugninis revolutionära livsverk och de efterkonciliära reformerna att tacka för det. Om Abu Dhabi-deklarationen undertecknades, har vi Nostra Aetate att tacka för det. Om vi har nått en punkt där beslut delegeras till biskopskonferenserna – t.o.m. i direkt strid med konkordatet, såsom skedde i Italien – har vi kollegialiteten och dess uppdaterade version synodaliteten att tacka för det. Tack vare synodaliteten stod vi plötsligt med Amoris Laetitia och försökte hitta ett sätt att förhindra det som var uppenbart för alla att bli tydligt: att detta dokument, utarbetat av ett imponerande organisationsmaskineri, var avsett att legitimera kommunion för de frånskilda och ”omgifta”, precis som Querida Amazonia kommer att användas för att legitimera kvinnliga präster (som i det senaste fallet med en ”biskopsvikarinna” i Freiburg) och avskaffandet av det heliga celibatet. Prelaterna som sände dubia till Franciskus uppvisade enligt min mening samma fromma troskyldighet: att tro att Bergoglio, ställd inför den förnuftigt framförda invändningen mot förvillelsen, skulle förstå och korrigera de heterodoxa punkterna och be om förlåtelse”.
Viganò tillstår, i klart och otvetydigt språk, hur ”förbryllande” det är att vi befinner oss i ett ”lopp mot avgrunden” där de på ”de högsta positionerna i Kyrkan” bär ansvaret för ”att stödja dessa antikristna ideologier”.
Detta är, tror jag, en historisk text. Jag hade känslan när jag läste den att detta kunde markera en vändpunkt – ett täckelsens avlägsnande. Vi vet alla – vi kan alla känna – att den för- och efterkonciliära versionen av katolicismen inte är samma religion. Snarare än att uppmana oss att försöka rationalisera och förlika dessa skillnader, ger Viganò oss tillåtelse att kalla en spade för en spade (betoning tillagd):
”Det är ingen tillfällighet: vad dessa män ostraffat hävdar, till skandal för de moderata, är vad katoliker också tror, nämligen att trots alla bemödanden med kontinuitetens hermeneutik, som eländigt led skeppsbrott vid dess första konfrontation med den nuvarande krisens verklighet, är det obestridligt att det från Vaticanum II och framåt byggts en parallellkyrka, överlagrad över och i diametral i motsatsställning till Kristi sanna Kyrka”.
Nedan följer Viganòs essä. Jag uttrycker min djupa tacksamhet till Marco Tosatti och Giuseppe Pellegrino som tillåtit oss återge den här, och till hans excellens för att ha modet och klarheten att skriva den. Må den öppna mångas ögon.
***
9 juni 2020
S:t Efraim syriern
Det var med stort intresse som jag läste Hans excellens Athanasius Schneiders essä med titeln There is no divine positive will or natural right to the diversity of religions publicerad på Life Site News den 1 juni och sedermera översatt till italienska av Chiesa e post concilio. Hans excellens’ studie sammanfattar, med den tydlighet som kännetecknar dem som talar i enlighet med Kristus, invändningarna mot den förmenta legitimiteten av utövandet av religionsfrihet såsom postulerat av det Andra Vatikankonciliet i strid mot den heliga Skrifts och Traditionens vittnesbörd, såväl som mot det katolska Läroämbetet, som är bådas trogna beskyddarinna.
Förtjänsten i Hans excellens’ artikel ligger först och främst i dess förståelse av det kausala sambandet mellan de principer som formuleras i eller antyds av Vaticanum II och deras logiska följdeffekter i de doktrinära, moraliska, liturgiska och disciplinära avvikelser som har uppstått och gradvis utvecklat sig fram till idag.
Det monstrum som frambragts i modernistiska kretsar kunde till en början ha varit vilseledande, men det har vuxit och stärkts, så att det idag visar sig för vad det verkligen är till sin subversiva och rebelliska natur. Den skapelse som koncipierades vid den tiden är alltid densamma, och det vore naivt att tro att dess perversa natur skulle kunna förändras. Försöken att korrigera de konciliära excesserna – genom att åberopa kontinuitetens hermeneutik – har visat sig fruktlösa: Naturam expellas furca, tamen usque recurret [Du må driva bort naturen med hötjuga; den återkommer likväl alltid skyndsamt] (Horatius, Epist. I,10,24). Abu Dhabi-deklarationen – och, som biskop Schneider med rätta noterar, dess första symptom i Assisis pantheon – ”koncipierades i det Andra Vatikankonciliets anda”, som Bergoglio så stolt bekräftar.
Denna ”konciliets anda” är det legitimitetscertifikat som innovatörerna bemöter sina kritiker med, utan att inse att det är just genom att bekänna detta arv som det felaktiga i inte endast de nuvarande deklarationerna bekräftas, utan även i den kätterska matris som förment rättfärdigar dem. En närmare granskning av Kyrkans historia visar att inget koncilium någonsin har framställt sig som något historiskt annorlunda än något annat koncilium: det var aldrig något tal om ”Nicaeakonciliets anda” eller ”Ferrara-Florenskonciliets anda”, än mindre ”Trientkonciliets anda”, liksom vi aldrig har haft någon ”efterkonciliär” era efter Fjärde Laterankonciliet eller Första Vatikankonciliet.
Anledningen är uppenbar: Dessa koncilier utgör alla, utan undantag, den heliga modern Kyrkans samstämmiga röst och just därför vår Herres Jesu Kristi röst. Det är signifikant att de som upprätthåller nymodigheterna i Vaticanum II också följer den kätterska lära som sätter det Gamla Testamentets Gud i motsats till det Nya Testamentets Gud, som om det kunde finnas någon motsättning mellan de gudomliga personerna i den allraheligaste Treenigheten. Uppenbarligen fungerar denna motsättning, som är nästan gnostisk eller kabbalistisk, som en legitimering av ett nytt subjekt som är avsiktligt annorlunda än och i opposition till den Katolska Kyrkan. Doktrinär villfarelse är nästan alltid ett tecken på någon form av trinitariskt kätteri, och således är det genom att återvända till en proklamation av treenighetsläran som lärorna som motsätter sig den kan besegras: ut in confessione veræ sempiternæque Deitatis, et in personis proprietas, et in essentia unitas, et in majestate adoretur æqualitas: Så att i bekännelsen av den sanna och eviga Gudomen tillbedes i personerna skiljaktigheten, i väsendet enheten och i Majestätet likheten.
Biskop Schneider citerar flera kanoniska föreskrifter från de ekumeniska koncilierna som, enligt hans mening, uttrycker läror som idag är svåra att acceptera, som t.ex. kravet att särskilja judar genom deras klädsel eller förbudet mot att kristna arbetar som tjänstefolk hos muslimer och judar. Bland dessa exempel finns också det av konciliet i Florens deklarerade kravet på traditio instrumentorum, som senare korrigerades av Pius XII:s apostoliska konstitution Sacramentum Ordinis. Biskop Athanasius kommenterar: ”Man kan med rätta hoppas och tro att en framtida påve eller ett ekumeniskt koncilium kommer att korrigera det felaktiga uttalandet” av Vaticanum II. Detta tycks mig vara ett argument som, även om det framförs med de bästa avsikter, slår undan fötterna på det katolska lärosystemet. Om vi faktiskt hävdar att det kan finnas magisteriala akter som på grund av en förändrad sensibilitet kan göras till föremål för upphävande, modifiering eller förändrad tolkning med tiden, fördöms vi oundvikligen av Lamentabili sane exitu [S:t Pius X, 1907], och vi rättfärdigar i slutändan dem som nyligen, just på denna felaktiga grund, förklarade att dödsstraffet ”inte går att förlika med evangelierna” och följaktligen ändrade i den Katolska Kyrkans katekes. Och enligt samma princip skulle vi på sätt och vis kunna hävda att den salige Pius IX:s ord i Quanta Cura på något sätt korrigerades av Vaticanum II, precis som Hans excellens hoppas skulle kunna ske med Dignitatis Humanae. Bland de exempel han pekar på är inget av dem i sig själv allvarligt felaktigt eller kätterskt: Det faktum att konciliet i Florens förklarade att traditio instrumentorum var nödvändigt för de sakramentala vigningarnas giltighet komprometterade inte på något sätt prästämbetet i Kyrkan genom att få Henne att prästviga ogiltigt. Inte heller tycks det mig att man kan hävda att denna aspekt, hur viktig den än är, ledde till doktrinär villolära bland de troende, något som istället har inträffat endast i och med det senaste konciliet. När olika heresier under historiens gång spred sig, ingrep Kyrkan alltid omedelbart för att fördöma dem, såsom var fallet med Pistoiasynoden 1786, som i mångt och mycket föregrep Vaticanum II, särskilt där den avskaffande kommunionen utanför mässan, införde folkspråket och avskaffade läsandet av kanonbönerna submissa voce; men än mer när den skapade teorier om grunden för biskoplig kollegialitet och reducerade påvens överhöghet till en blott ministeriell funktion. När vi åter läser synodens dokument häpnar vi över de bokstavliga formuleringar av samma villomeningar som vi senare finner i utökad form i det koncilium som leddes av Johannes XXIII och Paulus VI. Å andra sidan, precis som sanningen kommer från Gud, så närs villomeningar av och hämtar näring från fienden, som hatar Kristi Kyrka och hennes hjärta: den heliga mässan och den heliga Eukaristin.
Vi når en punkt i våra liv när vi genom Försynens skickelse står inför ett avgörande val för Kyrkans framtid och för vår eviga frälsning. Jag talar om valet mellan att förstå den förvillelse som praktiskt taget alla av oss har råkat i, nästan alltid utan onda avsikter, och att vilja fortsätta att se bort eller rättfärdiga oss själva.
Vi har också begått misstaget, bland många, att betrakta våra meningsmotståndare som människor som trots olikheten i idéer och tro ändå motiveras av goda avsikter och som skulle vara villiga att korrigera sina förvillelser om de kunde öppna sig för vår tro. Tillsammans med många konciliefäder betraktade vi ekumeniken som en process, en inbjudan som kallar dissidenter till Kristi enda Kyrka, avgudadyrkare och hedningar till den ende sanne Guden och det judiska folket till den utlovade Messias. Men från det ögonblick som den utarbetades i de konciliära kommissionerna gestaltades ekumeniken på ett sätt som stod i direkt motsättning till den lära som tidigare hade uttryckts av läroämbetet.
Vi har trott att vissa excesser endast var överdrifter hos dem som lät sig svepas med i entusiasm för allt som är nytt; vi trodde uppriktigt att åsynen av Johannes Paulus II omgiven av besvärjare och helbrägdagörare, buddistiska munkar, imamer, rabbiner, protestantiska pastorer och andra kättare var ett bevis på Kyrkans förmåga att föra människor tillsammans för att be Gud om fred, medan denna handlings auktoritativa exempel innebar inledningen på en förvänd följd av panteon som var mer eller mindre officiella, så att vi till slut tvangs åse biskopar bärande det orena belätet Pachamama på sina axlar, skändligen maskerat med förevändningen att det rörde sig om en representation av heligt moderskap.
Men om en bildstod av en infernalisk gudom kunde komma in i Peterskyrkan, så är det en del av ett crescendo som den andra sidan förutsåg redan från början. Många praktiserande katoliker, och kanske också en majoritet av det katolska prästerskapet, är idag övertygade om att den katolska tron inte längre är nödvändig för den eviga frälsningen; de tror att den ende och treenige Guden som uppenbarats för våra fäder är densamma som Mohammeds gud. Redan för tjugo år sedan hörde vi detta upprepas från predikstolar och biskopliga cathedrae, men på senare tid har vi hört detta bekräftas med emfas även från den högsta Tronen.
Vi vet mycket väl att de progressiva och modernisterna genom att åberopa Skriftstället Littera enim occidit, spiritus autem vivificat [Bokstaven dödar, men Anden gör levande, 2 Kor 3:6], visste hur de listigt skulle dölja tvetydiga uttryck i koncilietexterna, som vid den tiden tycktes ofarliga för de flesta, men vars subversiva kraft nu avslöjas. Det är denna metod som används i termen subsistit in: En halvsanning uttrycks, inte så mycket för att undvika att samtalspartnern förolämpas (förutsatt att det är tillåtet att förtiga Guds sanning av respekt för Hans skapade varelser), utan för att uppsåtligt kunna utnyttja halv-osanningen, vilken omedelbart hade skingrats om hela sanningen hade proklamerats. Således specificerar inte ”Ecclesia Christi subsistit in Ecclesia Catholica” identiteten för de två, utan den enas subsistens i den andra och för konsekvensens skull även i andra kyrkor: här öppnas för interkonfessionella celebrationer, ekumeniska böner och det oundvikliga slutet för varje behov av Kyrkan i frälsningsordningen, i Hennes unika och missionsinriktade natur.
Vissa kommer kanske ihåg att de första ekumeniska sammankomsterna hölls med schismatikerna i öst och med stor försiktighet med andra protestantiska sekter. Förutom Tyskland, Holland och Schweiz välkomnade i början inte de traditionellt katolska länderna blandcelebrationer med protestantiska pastorer och katolska präster tillsammans. Jag minns att det vid den tiden talades om att stryka den näst sista doxologin från Veni Creator Spiritus för att inte förnärma de ortodoxa, vilka inte accepterar filioque. Idag hör vi koranens suror reciteras från predikstolarna i våra kyrkor, vi ser en avgudabild av trä vördas av ordenssystrar och ordensbröder, vi hör biskopar inte vilja kännas vid vad som fram tills igår för oss tycktes vara de mest plausibla ursäkterna till så många ytterligheter. Vad världen önskar, pådrivet av frimureriet och dess infernaliska tentakler, är att skapa en universell religion som är humanistisk och ekumenisk, från vilken den nitälskande Gud [2 Mos 20:5] vi tillber är bannlyst. Och om detta är vad världen önskar, är varje steg i samma riktning av Kyrkan ett olyckligt val som kommer att slå tillbaka på dem som tror att de kan gäcka Gud. Förhoppningarna om Babels torn kan inte återupplivas av en globalistisk plan som har som sitt mål att upplösa den Katolska Kyrkan för att ersätta henne med ett förbund av avgudadyrkare och kättare, förenade genom ekologism och universellt brödraskap. Det kan inte finnas något brödraskap utom i Kristus, och endast i Kristus: qui non est mecum, contra me est. [Den som inte är med mig är emot mig.]
Det är förbryllande att så få människor är medvetna om detta lopp mot avgrunden och att få inser vilket ansvar de som befinner sig högst i Kyrkan har för att stödja dessa antikristna ideologier, som om Kyrkans ledarskap vill garantera åt sigen plats och roll i den politiska korrekthetens kör. Och det förvånar att människor fortsätter att envisas med att inte vilja undersöka grundorsakerna till den nuvarande krisen och begränsar sig till att beklaga de nuvarande excesserna som om de inte var den logiska och oundvikliga konsekvensen av en plan som orkestrerades för decennier sedan. Om Pachamama kunde vördas i en kyrka, har vi Dignitatis Humanae att tacka för det. Om vi har en liturgi som är präglad av protestantism och ibland t.o.m. hedendom, har vi Msgr Annibale Bugninis revolutionära livsverk och de efterkonciliära reformerna att tacka för det. Om Abu Dhabi-deklarationen undertecknades, har vi Nostra Aetate att tacka för det. Om vi har nått en punkt där beslut delegeras till biskopskonferenserna – t.o.m. i direkt strid med konkordatet, såsom skedde i Italien – har vi kollegialiteten och dess uppdaterade version synodaliteten att tacka för det. Tack vare synodaliteten stod vi plötsligt med Amoris Laetitia och försökte hitta ett sätt att förhindra det som var uppenbart för alla att bli tydligt: att detta dokument, utarbetat av ett imponerande organisationsmaskineri, var avsett att legitimera kommunion för de frånskilda och ”omgifta”, precis som Querida Amazonia kommer att användas för att legitimera kvinnliga präster (som i det senaste fallet med en ”biskopsvikarinna” i Freiburg) och avskaffandet av det heliga celibatet. Prelaterna som sände dubia till Franciskus uppvisade enligt min mening samma fromma troskyldighet: att tro att Bergoglio, ställd inför den förnuftigt framförda invändningen mot förvillelsen, skulle förstå och korrigera de heterodoxa punkterna och be om förlåtelse.
Konciliet användes för att legitimera de mest abnorma doktrinära avvikelser, de mest vågade liturgiska innovationer och de mest skrupelfria missbruk, allt medan auktoriteten förblev tyst. Detta koncilium var så upphöjt att det framställdes som den enda legitima referenspunkten för katoliker, präster och biskopar och användes för att dölja och ringakta de doktriner som Kyrkan alltid auktoritativt har lärt och för att förbjuda den hävdvunna liturgi som i årtusenden hade gett näring åt tron hos en oavbruten kedja av troende, martyrer och helgon. Detta koncilium har bland annat visat sig vara det enda som har orsakat så många tolkningsproblem och så många motsägelser med avseende på vad läroämbetet tidigare har sagt, samtidigt som det inte finns något annat koncilium – från Jerusalem till Första Vatikankonciliet – som inte fullständigt harmoniserar med läroämbetet i dess helhet eller som är i behov av så mycket tolkning.
Jag bekänner med frid i sinnet och utan polemik: Jag var en av de många människor som, trots många brydsamheter och farhågor som idag har visat sig helt berättigade, litade på hierarkins auktoritet med ovillkorlig lydnad. I själva verket tror jag att många, jag själv inräknad, i början inte övervägde möjligheten att det skulle kunna föreligga en konflikt mellan lydnaden mot ett hierarkins påbud och troheten till Kyrkan själv. Vad som har gjort denna onaturliga, ja, jag skulle till och med säga perversa, åtskillnad mellan hierarkin och Kyrkan, mellan lydnad och trohet påtaglig, är helt klart detta senaste pontifikat.
I Tårarnas sal i anslutning till det Sixtinska kapellet, medan Msgr Guido Marini förberedde den vita rochetten, mozettan och stolan för den ”nyvalde” påvens första framträdande, utbrast Bergoglio: ”Sono finite le carnevalate!” [Karnevalerna är över!] och vägrade föraktfullt de värdighetstecken som alla påvar fram till dess ödmjukt hade accepterat som de utmärkande plaggen för Kristi ställföreträdare. Men dessa ord innehöll sanningen, även om den uttalades omedvetet: den 13 mars föll maskerna från konspiratörernas ansikten, som äntligen var befriade från Benedictus XVI:s obehagliga närvaro och skamlöst stolta över att till sist ha lyckats promovera en kardinal som förkroppsligade deras ideal, deras sätt att revolutionera Kyrkan för att göra läran formbar, moralen anpassningsbar, liturgin lättförvanskad och disciplinen umbärlig. Och allt detta betraktades av konspirationens huvudpersoner själva som den logiska konsekvensen och uppenbara tillämpningen av Andra Vatikankonciliet, som enligt dem hade försvagats av den kritik som Benedictus XVI uttryckt. Hans pontifikats största förbrytelse hade varit hans generösa tillåtelse av firandet av den vördade tridentinska liturgin, vars legitimitet slutligen erkändes, vilket motbevisade femtio år av dess illegitima ostracering. Det är ingen slump att Bergoglios anhängare är samma människor som betraktar konciliet som den första händelsen i en ny kyrka, som efterträdde en gammal religion med en gammal liturgi.
Det är ingen tillfällighet: vad dessa män ostraffat hävdar, till skandal för de moderata, är vad katoliker också tror, nämligen att trots alla bemödanden med kontinuitetens hermeneutik, som eländigt led skeppsbrott vid dess första konfrontation med den nuvarande krisens verklighet, är det obestridligt att det från Vaticanum II och framåt byggts en parallellkyrka, överlagrad över och i diametral i motsatsställning till Kristi sanna Kyrka. Denna parallellkyrka skymde gradvis den gudomliga institution som grundades av vår Herre för att ersätta den med en falsk entitet, motsvarande den önskade universella religionen som först koncipierades av frimureriet. Uttryck som ny humanism, universell förbrödring och människans värdighet är den filantropiska humanismens paroller, som förnekar den sanne Guden, som förfäktar horisontell solidaritet med vaga spirituella termer och ekumenisk irenik som Kyrkan otvetydigt fördömer. ”Nam et loquela tua manifestum te facit [ty äfven ditt uttal röjer dig]” (Matt 26:73): detta ständigt återkommande, till och med tvångsmässiga användande av samma vokabulär som fienden, avslöjar anslutningen till den ideologi han inspirerar, samtidigt som det systematiska övergivandet av Kyrkans tydliga, otvetydiga och kristallklara språk bekräftar strävan att frigöra sig inte bara från den katolska formen, utan även från dess substans.
Det som vi i åratal har hört utsägas från den högsta tronen, vagt och utan tydliga konnotationer, finner vi av det nuvarande pontifikatets anhängare förfinat till ett verkligt och egentligt manifest: demokratiseringen av Kyrkan, inte längre genom den kollegialitet som uppfanns av Vaticanum II, utan genom den synodala väg som initierades av familjesynoden; raserandet av prästerskapet genom dess försvagning genom undantag från det kyrkliga celibatet samt införandet av kvinnor med kvasiprästerliga uppgifter; den tysta förskjutningen av ekumenik riktad mot separerade bröder till en form av pan-ekumenik som reducerar sanningen om den ende treenige Guden till samma nivå som avgudadyrkan och de mest infernaliska vidskepelser; godtagandet av en interreligiös dialog som förutsätter religiös relativism och bortser från missionsbefallningen; påvedömets avmytologisering bedriven av Bergoglio som temat för hans pontifikat; den gradvisa legitimeringen av allt som är politiskt korrekt: genusteori, sodomi, homosexuella äktenskap, malthusianska läror, ekologism, massinvandringsideologi… Om vi inte inser att roten till dessa avarter står att finna i de principer som fastlades av konciliet, kommer det att vara omöjligt att hitta något botemedel: om vår diagnos, trots alla bevis, vidhåller att utesluta den ursprungliga patologin, kan vi inte föreskriva någon lämplig behandling.
Denna process av intellektuell ärlighet kräver en stor ödmjukhet, först och främst för att erkänna att vi i årtionden har letts på villovägar i god tro av folk i auktoritetsposition som inte har vetat hur de ska vaka över och skydda Kristi flock: somliga för husfridens skull, somliga p.g.a. för många åtaganden, somliga av bekvämlighet, och somliga slutligen mot bättre vetande eller t.o.m. i ont uppsåt. Dessa senare som har förrått Kyrkan måste identifieras, isoleras, uppmanas till bot och bättring och, om de inte omvänder sig, förvisas från den heliga inhägnaden. På så sätt handlar en sann herde som i hjärtat värnar om fårens bästa och som ger sitt liv för dem; vi har haft och har fortfarande alltför många legoknektar, för vilka samtycke från Kristi fiender är viktigare än trohet till Hans brud.
Liksom jag ärligt och med frid i sinnet följde tvivelaktiga order för sextio år sedan i tron att de representerade Kyrkans kärleksfulla röst, erkänner jag med samma frid i sinnet och ärlighet att jag blev förd bakom ljuset. Att vara konsekvent idag genom att framhärda i förvillelsen skulle innebära ett erbarmligt val och skulle göra mig till en medbrottsling i detta bedrägeri. Att göra anspråk på omdömesgill klarhet från början vore inte ärligt: vi visste alla att konciliet mer eller mindre skulle innebära en revolution, men vi kunde inte ha föreställt oss att det skulle visa sig vara så förödande, även för dessas arbete som borde ha förhindrat det. Och även om vi fram till Benedictus XVI kunde inbilla oss att det Andra Vatikankonciliets coup d’état (som kardinal Suenens kallade ”Kyrkans år 1789”) hade mattats av, har även de mest troskyldiga bland oss de senaste åren förstått att tystnad av fruktan för att orsaka en schism, försöken att tillrättalägga påvliga dokument i en katolsk bemärkelse för att avhjälpa deras avsiktliga tvetydighet, de vädjanden och dubia riktade till Franciskus, som förblivit vältaligt obesvarade, alla är en bekräftelse på den situation av utomordentligt allvarlig apostasi som de högsta nivåerna i hierarkin hemfallit åt, medan det kristna folket och prästerskapet känner sig hopplöst övergivna, och att dessa av biskoparna betraktas med nästintill irritation.
Abu Dhabi-deklarationen utgör ett ideologiskt manifest för en idé om fred och samarbete mellan religioner som möjligen skulle kunna tolereras om det kom från hedningar som saknar trons ljus och den kristna kärlekens eld. Men den som av nåd är ett Guds barn i kraft av det heliga dopet borde förfäras av tanken på det hädiska försöket att bygga en nutida version av Babels torn för att föra samman Kristi enda sanna Kyrka, arvinge till löftena som gjordes till det utvalda folket, med dem som förnekar Messias och med dem som betraktar själva idén om en treenig Gud som blasfemisk. Guds kärlek känner inga gränser och tolererar inga kompromisser, annars är det helt enkelt inte den kärlek utan vilken det inte är möjligt att stanna kvar i Honom: qui manet in caritate, in Deo manet, et Deus in eo [den, som förblifver i kärlek, han förblifver i Gud och Gud i honom] (1 Joh 4:16). Det spelar föga roll huruvida det rör sig om en deklaration eller ett magisterialt dokument: vi vet mycket väl att de subversiva innovatörernas förslagenhet spelar spel med sådan advokatyr för att sprida förvillelse. Och vi vet alla mycket väl att syftet med dessa ekumeniska och interreligiösa initiativ inte är att omvända dem som befinner sig långt borta från Kristi enda Kyrka, utan att leda bort och fördärva dem som fortfarande håller fast vid den katolska tron, få dem att tro att det är önskvärt att ha en stor universell religion som förenar de tre stora abrahamitiska religionerna ”i ett enda hus”: detta är frimurarplanens triumf som förberedelse på Antikrists rike! Huruvida detta förverkligas genom en dogmatisk bulla, en deklaration eller en intervju med Scalfari i La Repubblica har föga betydelse, eftersom Bergoglios anhängare väntar på hans ord som en signal på vilken de kommer svara med en rad initiativ som redan har förberetts och organiserats en längre tid. Och om Bergoglio inte följer de direktiv han har erhållit, står legioner av teologer och präster redo att beklaga ”påven Franciskus’ isolering” som en premiss för hans avgång (jag tänker t.ex. på Massimo Faggioli i en av hans senaste artiklar). Å andra sidan skulle det inte vara första gången de utnyttjar påven när han spelar med i deras planer och gör sig av med honom eller angriper honom så fort han inte gör det.
Förra söndagen firade Kyrkan Trefaldighetssöndagen, och i breviariet påbjuds vi att läsa Symbolum Athanasianum, numera avskaffad i den konciliära liturgin och reducerad till endast två läsningar redan i 1962 års liturgireform. De första orden i detta numera försvunna Symbolum förblir inristade med gyllene bokstäver: Quicumque vult salvus esse, ante omnia opus est ut teneat Catholicam fidem; quam nisi quisque integram inviolatamque servaverit, absque dubio in aeternum peribit – Var och en, som vill bliva salig, måste först av allt hava den katolska tron. Men den, som icke bevarar den oförändrad och oförfalskad, går med säkerhet evigt förlorad.
+ Carlo Maria Viganò
Källa: OnePeterFive