Inkvisitionen – en helig och kristen institution
För det tjugoförsta århundradets människa tycks det vara en motsägelse att yttra orden ”helig” och ”inkvisition” i samma mening. Den moderna mentaliteten tycks ha svårt att förstå en institution som inkvisitionen eftersom den inkvisitoriska processen inte byggde på liberala doktriner såsom åsiktsfrihet och religionsfrihet, som blev några av honnörsbegreppen i den västerländska civilisationen från och med 1700-talet. Religiös tolerans är inte en produkt av medeltiden; överallt och alltid tyckte man att inget störde samhället och den offentliga friden så mycket som religiösa dissonanser och konflikter. På medeltiden var det allmänt accepterat att den värsta tänkbara kris var den som hotade kyrkans enhet och frid, och att inte ta i tu med heretiker med det kristna samhällets till buds alla stående medel var inte bara dåraktigt, utan ett svek mot Kristus själv. Den moderna tanken med den sekulära staten, neutral inför alla religioner, skulle ha chockat det medeltida sinnet.
Den moderna människan kan svårligen förstå denna institution p.g.a. hon förlorat tre saker ur sikte: För det första, hon ser inte längre den religiösa tron som något objektivt, en gåva från Gud, något som står utanför och över den fria subjektiva åsikten. För det andra, hon ser inte längre på den katolska kyrkan som en fullkomlig och högsta institution, byggd på ren och autentisk uppenbarelse, vars första och viktigaste uppgift är att bevara tron obefläckad. Att renlärigheten skulle bevaras tycks vara självklart för det medeltida sinnet. Heresi var ett värre brott än mord eftersom det eviga livet var oändligt mycket mer värt än det dödliga köttsliga livet. För det tredje, hon ser inte längre ett samhälle där kyrkan och staten ingår ett tätt och intimt samarbete. Den andliga auktoriteten var ofrånkomligen sammanbunden med det världsliga på samma sätt som själen var förenad med kroppen. Att dela de två till helt friställda kroppar utan kontakt med varandra var helt otänkbart. Staten kunde inte bli likgiltig inför dess undersåtars andliga välfärd utan att förråda dess högsta regent, vår Herre Jesus Kristus. Före 1500-talets religiösa revolutioner var detta allmänt gällande bland de kristna folken.
William Thomas Walsh menar i ”Characters of The Inquisition” att de kyrkliga och världsliga auktoriteternas kuvning av heresi i det kristna samhället är lika gammalt som monoteismen själv. Moses dödade långt fler människor i religionens namn än vad Torquemada någonsin gjorde. Ändå är inkvisition per se, såsom en distinkt kyrklig domstol, långt senare uppkommen. Historiskt sett uppkom den i samband med det kyrkliga lagväsendets framväxt som anammade vissa juridiska processer från den romerska lagen. I dess egen tid uppfattades den inte som den görs idag. Edward Peters visar i sitt verk ”Inquisition” att dess nuvarande negativa associationer uppstod med 1500-talets religiösa och politiska konflikter, för att sedan ärvas av upplysningstiden. Denna process, som alltid var antikatolsk och vanligtvis antispansk, blev universell. Således blev inkvisitionen en representativ arketyp för all religiöst förtryck som går emot samvetets frihet, politisk frihet och filosofisk upplysning. Det är med andra ord hög tid att ta i tu med de fem vanligaste myterna!
MYT I
Myten: Den medeltida inkvisitionen var den katolska kyrkans centraliserade, allomfattande och maktfullkomliga organ för förtryck.
Verkligheten: Inkvisitionen såsom en mäktig terrordomstol existerade aldrig. Denna myt skapades ursprungligen av 1500-talets antispanska och antikatolska reformatorer. Det är en karikatyr sammansydd av myter och legender i det våldsamma 1500-talets religiösa förföljelsers kontext. Spanien, dåtidens stormakt som hade tagit på sig rollen som katolicismens försvarare, blev måltavla för den propaganda som anklagade inkvisitionen som det farligaste och mest typiska katolska vapnet mot protestantismen. Senare skulle kritiker av varje form av religiös förföljelse använda termen. Men faktum är att det inte någonsin funnits en monolitisk inkvisition utan tre distinkta:
Medeltidens inkvisition började år 1184 i södra Frankrike som ett svar på den kathariska heresin och upplöstes i slutet av 1300-talet när katharismen dog ut. Nutida studier visar entydigt att det inte finns några bevis för att medeltidens människor uppfattade inkvisitionen som ett centraliserat statsorgan. Den tidens påvar hade ingen intention att upprätta en permanent domstol. T.ex. förekom inte titeln inquisitor hereticae pravitatis ens när dominikanern Alberic skickades till Lombardiet. Påven Gregorius IX etablerade inte inkvisitionen som en distinkt och separat domstol, utan tillsatte permanenta domare som utförde sina doktrinära funktioner i påvens namn. Där de fanns, fanns inkvisitionen. En av de mest destruktiva legenderna som spunnits vidare genom århundradena är bilden av en allomfattande och allsmäktig domstol vars fingrar nådde varje hörn i alla länder. Inkvisitorernas lilla antal och deras begränsade spelrum visar vilken lögnaktig retorik dessa legender är. På slutet av 1200-talet fanns det två inkvisitorer i hela Languedoc (en av den albigensiska heresins värsta härdar), två i Provence och fyra till sex i resten av Frankrike. Anklagelsen att inkvisitionen var en alltid närvarande institution i kristendomen förekommer ofta, men faktum är att inkvisitionen inte existerade i norra Europa (Skandinavien inkluderat), östra Europa, England, Wales, Irland och Skottland. Majoriteten av alla rättsfall på 1200-talet riktade sig mot de albigensiska heretikerna i södra Frankrike. Den etablerades i Venedig först år 1289 och stadens arkiv visar att det sammanlagt utfärdades endast sex dödsdomar, och då av den världsliga makten.
El Santo Oficio de la Santa Inquisition, mera känd som den spanska inkvisitionen, startade år 1478 som en kyrklig institution utanför påvens inflytelsesfär tillsatt att upptäcka heresi, avvikelser från den sanna läran. Men Ferdinand och Isabella tillsatte den också till beskydd för conversos, konvertiter till katolicismen, vilka hade blivit offer för allmänhetens indignation, fördomar, rädsla och girighet. Det är viktigt att poängtera att inkvisitionen hade auktoritet endast över döpta kristna, och att de odöpta var fria fån dess disciplinära åtgärder, med undantaget för dem som bröt mot naturrätten vilken alla är skyldiga att följa, oavsett religionstillhörighet.
Slutligen upprättades den heliga tjänsten i Rom år 1542, vilken var den minst aktiva och mest välvilliga av de tre. John Tedeschi visar i sin studie ”The Prosecution of Heresy” vilken behandlar den romerska inkvisitionen, dess tillvägagångssätt efter dess omstrukturering i mitten av 1500-talet i dess kamp för att bevara tron och utrota heresi. Värdet i denna studie ligger i att den slår undan benen på de många förutfattade meningar som finns vad gäller korruption, inhumant tvång och orättvisor i renässansens romerska inkvisition, förutfattade meningar som Tedeschi erkänner att han hade när han började sitt omfattande forskningsarbete. Vad han steg för steg upptäckte var att inkvisitionen inte var en farsartad domstol, en skräckkabinett, en juridisk labyrint från vilken det inte fans någon utväg. Tedeschi noterade att den inkvisitoriska processen inkluderade tillsättandet av en försvarsadvokat. Vidare hade den åtalade rätt till rådfrågning och fick även en kopia notarius publicus av anklagelserna (med åtalsvittnenas namn borttagna) så att den åtalade kunde planera sitt försvar. Detta skall jämföras med den världsliga domstolen, där försvarsadvokaten fortfarande endast hade en ceremoniell roll och där den åtalade inte hade rätt till rådfrågning fram till 1836, och där bevisen mot den åtalade enbart lästes upp i själva rättegången, där det krävdes att den åtalade försvarade sig oförberett på fläcken. Tedeschi sammanfattar med att den romerska inkvisitionen skipade juridisk rättvisa i rättsvetenskapliga termer i det tidiga moderna Europa och säger även att ”det inte är en överdrift att hävda att den heliga tjänsten i många avseenden var en pionjär när det gäller juridiska reformer.”
MYT II
Myten: Inkvisitionen föddes ur den medeltida världens trångsynthet, grymhet och intolerans, som dominerades av den katolska kyrkan.
Verkligheten: Inkvisitionen föddes i ett sansat, måttfullt och medvetet försök att upprätta enhetliga juridiska instrument som skulle sätta stopp för mobbens nyckfullhet, ilska och trångsynthet. Vidare bekämpade de medeltida inkvisitorerna både sociala och teologiska faror. Inkvisitionen etablerades i södra Frankrike i slutet av 1100-talet som ett svar på den albigensiska heresin som var särskilt stark i städerna i Languedoc och Lombardiet (i Italien). Det är viktigt att poängtera den sociala fara som denna grupp utgjorde för hela samhället, som inte enbart var prototypen för protestantisk fundamentalism, utan en fara för hela samhället. Termen ”albigensisk” kan härledas från staden Albi i södra Frankrike, ett center för katharisk aktivitet. Katharerna (ordet sannolikt härlett från grekiskans catharsis, ”de rena”), menade att två gudar, en materiell och ond, den andre immateriell och god, kämpade om människornas själar. Den materiella skapelsen var ond och det var människans plikt att försöka fly den och avvisa dem som erkände den som god. Det gamla testamentets Gud, som skapat denna onda värld, förkastades. Det var katharernas tolkning av det nya testamentet som gav vägledning hur den andliga själen skulle befrias från dess onda materia, kroppen. En auktoritet på områden, Rainier Sacconi, sammanfattade på 1200-talet katharernas lära sålunda: ”Katharernas generella tro är följande: Djävulen skapade världen och allt i den. Kyrkans sakrament, nämligen dop med vatten och de övriga sakramenten, är till ingen nytta för frälsning och de är inte Kristi och hans kyrkas sanna sakrament utan är förrädiska och diaboliska och tillhör de orättfärdigas kyrka…Det är också en allmän tro hos alla katharer att det fysiska giftermålet alltid har varit en synd och att man i det kommande livet inte straffas hårdare för äktenskapsbrott eller incest än för att ha ingått giltigt giftermål, inte heller straffas man bland dem hårdare i detta avseende. Katharerna förnekar också köttets uppståndelse. De tror vidare att det är en dödssynd, även i kristider, att äta kött, ägg eller ost; detta därför att de avlades genom samlag. Det är också otillåtet att under några omständigheter svära eder, detta är alltså en dödssynd. De världsliga auktoriteterna begår en dödssynd genom att bestraffa heretikers ogärningsmän. Ingen kan vinna frälsning utanför deras sekt.”
Katharerna ansåg alltså att mässan var avgudadyrkan, eukaristin ett bedrägeri, äktenskap ont och återlösningen löjlig. Före sin död mottog de troende consolamentum, det enda tillåtna sakramentet och detta möjliggjorde själen att befrias från materian och återförenas med Gud. Självmord genom strypning eller svält var inte bara tillåtet, det var berömvärt. Att predika att äktenskapet var ont, eder förbjudna, religiöst självmord gott, att människan inte hade fri vilja och därför inte kunde hållas ansvar för sina gärningar och att den världsliga makten inte hade rätt att straffa kriminella och försvara landet med vapenmakt, var att hugga i det medeltida samhällets grund. T.ex. underminerade vägran att svära eder själva stommen i den feodalismens legala struktur, i vilken det talade ordet hade samma eller större vikt än det skrivna. Katharerna genomdrev sin samhällsomstörtande verksamhet med iver och grymhet. I norra Italien predikade Petrus av Verona, sedermera St. Petrus Martyren, till folket om den kristna kärleksläran. Han blev mycket älskad av folket och hans renlärighet och dygd gjorde att Gregoruis IX utnämnde honom till storinkvisitor i området. I egenskap av detta fortsatte han att evangelisera och avslöja katharernas mörka natur i hela Italien såsom Rom, Bologna, Genova och Como. Överallt följde stora skaror människor honom och många katharer omvände sig efter att ha hört honom predika. Han väckte snart de kathariska ledarnas vrede. De förföljde, hotade och förtalade Petrus, men inget kunde få honom att sluta predika sanningen om dem. Tillslut bestämde de sig för att låta mörda honom. På vägen mellan Como och Milano väntade de i bakhåll, störtade fram och högg den fromme mannen med en yxa. Han föll halvdöd till marken, uppbar sitt blod som ett offer till Gud, doppade sina fingrar i sitt blod och tecknade på marken: ”Credo in Deum.” Katharerna genomborrade då hans hjärta. Innocentius IV helgonförklarade den fromme martyren och han firas den 29 april. Det är ganska ironiskt och talande att dessa samhällets och trons fiender ofta numera betraktas som goda ”bibeltrogna kristna” av olika protestantiska grupperingar, och katolska kyrkans kamp mot dem brukar ses som ”bevis” för denna kyrkas ”grymhet” och ”Gudsfrånvändhet”. T.o.m. Charles Henry Lea, en protestantisk amatörhistoriker inom inkvisitionen, som så starkt ogillade den katolska kyrkan, var tvungen att erkänna: ”Renlärighetens sak var utvecklingens och civilisationens sak. Hade katharismen blivit dominerande, eller om den fått existera enbart på lika villkor, hade dess inflytande tveklöst blivit katastrofalt.”
Som en åtgärd mot den hårdhet och brutalitet med vilken norra Frankrike utkämpade det albigensiska korståget, där många heretiker dödades utan formella rättegångar och förhör, satte påven Innocentius III igång en undersökning i syfte att exponera hemliga sekter. Ett annat problem för påvedömet var lekmännens villighet att ta de hårdaste tag mot heresi utan mycket hänsyn till heretikerns omvändelse och frälsning. Den medeltida institutionens verklige fader är Gregorius IX, vän till både St. Franciskus och St. Dominikus. Han anbefallde de båda nygrundade tiggarordnarna att ta på sig den farliga, mödosamma och otacksamma rollen som inkvisitorer. Vad Gregorius IX grundade var en extraordinär domstol för att undersöka och döma personer anklagade för heresi. Att albigenserna växte utan motstycke i södra Frankrike spelade säkert en roll i hans beslut. I norra Frankrike hade Kyrkan problem med mobbens sporadiska våld som ofta drabbade oskyldiga. Att bränna heretiker på bål började blir en etablerad sed. Påven oroades även av rapporter från Tysklans som talade om en hemlig sekt, Luciferanerna, som rituellt vanhelgade konsekrerade hostior. På det världsliga planet stod påven mot en formidabel makt, kejsar Fredrick II, den numera påstådda ”moderna” och ”liberala” Hohenstaufen, en regent som var totalt likgiltig inför kyrkans andliga välfärd och ständigt i luven med påvedömet. Frederick II var en kristen regent enbart på papperet och var starkt influerad av astrologer och muslimska seder (han höll ett harem), körde två korståg i botten och blev exkommunicerad två gånger. Så tidigt som i mars 1224 beordrade han att alla heretiker dömda i Lombardiet skulle brännas levande (ett gammalt romerskt straff för högförräderi) eller som ett lägre straff att deras tungor slets ut. Gregorius, som fruktade att Fredrick dömde män till döden som inte verkligen var heretiker utan enbart dennes misshagliga fiender, försökte finna ett mer måttfullt sätt att lösa problemet på. 1233 lade påve Gregorius IX fram sin lösning: att ersätta lynchningarna med reguljära juridiska processer ledda av dominikanerna och franciskanerna. Dessa blev utredare och domare särskilt utbildade för att upptäcka och omvända heretiker, skyddade från snikenhet och mutor genom fattigdomslöftet och hängivenheten åt rättvisan. De var också kända för sin teologiska kunskaper.
Det första som måste noteras med denna tiggarordnarinkvisition är att denna uppstod ur ett verkligt behov. När det gäller heresi introducerade inkvisitionen lag, system och viktigaste av allt, rättvisa där det tidigare hade funnits ett obegränsat spelrum för tillfredsställelse av politisk avundsjuka, personlig fientlighet och allmänhetens hat. När historikern Gustav Schnürner i ”Kirche und Kultur in Mittelalter” kallar inkvisitionen för ”ett steg framåt i juridisk teori” måste vi förstå honom i det avseendet. ”Inquisitio” betyder undersökning eller utredning, och detta var påvens vilja: en riktig utredning, en juridisk process, istället för en ren lynchning, istället för handlingar motiverade av irrationella mobbkänslor och hämndbegär. Det andra är att tiggarordnarna hade på sig ansvaret att bevara trons integritet och samhällets säkerhet. Ett misslyckande att hindra heresins flodvatten skulle ha inneburit den västra kristendomens kollaps. Som en av de mest framgångsrika domstolarna i historien lyckades de med att utplåna det albigensiska asociala giftet och därmed bevara moralisk och andlig enhet i Europa i ytterligare trehundra år.
MYT III
Myten: Inkvisitionens fruktansvärda förfaringssätt var orättvisa, grymma, inhumana och barbariska. Inkvisitorerna grillade sina offers fötter över öppen eld, murade in dem levande i väggar för att där glömmas kvar för all tid, krossade deras leder med hammare och flådde dem på hjul.
Verkligheten: Trots den fängslande skräckfiktionen leder bevisen oss till en helt annan slutsats. Inkvisitionens process är välkänd genom en hel serie av påvliga bullor och andra auktoritativa dokument, mest huvudsakligen genom sådana formaliteter och manualer som förbereddes av St. Raymond Peñaforte (1180-1275), den store spanske auktoriteten inom kanonisk lag, och Bernard Gui (1261-1331), en av det tidiga 1300-talets mest firade inkvisitorer. Inkvisitorerna var visserligen förhörsledare, men de var teologiska experter som följde reglerna och instruktionerna pedantiskt, och blev avsatta och bestraffade om de visade för lite respekt för rättvisan. T.ex. när Robert av Bourger år 1223 muntert deklarerade att hans avsikt var att bränna heretiker, inte omvända dem, blev han av påven Gregorius IX omedelbart avsatt och fängslad på livstid. Det bör här påpekas att det förekom maktmissbruk av inkvisitionen, men när det skedde var detta alltid ett resultat av de världsliga härskarnas intresse av att utnyttja denna domstol för egna syften. Det värsta exemplet på sådant maktmissbruk är den korrumperade franske kungen Filip IV: s process mot Tempelherreorden i början av 1300-talet. Filip lät, med inkvisitionen som en fasad av legitimitet, tortera tempelherrarna till bekännelser av falska anklagelser. Filip hade inget som helst intresse av det kristna folkets andliga välfärd; han ville endast åt Tempelherreordens egendomar.
Den inkvisitoriska processen var förvånansvärt rättvis och barmhärtig. Processen började med att de troende kallades till kyrkan där inkvisitorn predikade en storslagen predikan, Edit de foi. Alla heretiker uppmanades att träda fram och bekänna sina fel. Denna period som kallades ”nådens tid” varade vanligtvis 15-30 dagar, under vilka överträdarna inte hade något att frukta eftersom de lovades återförening med de troendes gemenskap med en lämplig bot efter bikt. Bernard Gui menade att denna tid av nåd var mycket hälsosam och värdefull och att många försonades med kyrkan genom den. Det huvudsakliga syftet med processen var att dra tillbaka heretikern till Guds nåd, endast genom ihärdig envishet skulle denne lyckas avskilja sig från kyrkan och bli överlämnad åt statens knappa barmhärtighet. Inkvisitionen var först och främst en botgörande och proselytisk institution, inte en strafftribunal. Om inte detta är klart erkänns, framstår inkvisitionen som ett obegripligt och meningslöst monster. I teorin var det en syndare, inte en kriminell, som stod inför inkvisitorn. Om det förlorade fåret återvände till hjorden, räknade sig inkvisitorn som framgångsrik. Om inte, och heretikern dog i ett öppet uppror mot Gud, var inkvisitorns uppdrag alltid ett misslyckande. Under denna tid av nåd uppmanades de troende att ge all information de hade till inkvisitorn rörande för dem kända heretiker. Om inkvisatorn fann tillräckligt starka skäl för att starta en process mot en person, utfärdades en order till personen där han beordrades befinna sig inför inkvisitorn ett bestämt datum, vilket alltid medföljdes med en fullständig skriftlig redogörelse av bevisen mot honom som inkvisitorn hade. Till slut utfärdades en formell häktningsorder. Om den åtalade inte dök upp, vilket sällan hände, blev han exkommunicerad och förklarad fredlös, dvs ingen kunde ta honom under sitt tak eller ges mat utan att bli bannlyst. Även om namnen på vittnena mot den åtalade inte gavs ut, fick den åtalade chansen att försvara sig mot falska anklagelser genom att ge inkvisitorn en lista med namn på alla personliga fiender. Med hjälp av denna kunde inkvisitorn ogiltigförklara vissa vittnesmål. Han kunde också överklaga till en högra distans, till självaste påven om nödvändigt. En annan fördel för den åtalade var att falska vittnesmål bestraffades utan barmhärtighet. T.ex. beskriver Bernard av Gui ett fall där en fader falskeligen anklagade sin egen son för heresi. Det framgick i utredningen att sonen verkligen var oskyldig och fadern arresterades och dömdes till livstids fängelse. År 1264 tillade påven Urban IV att inkvisitorn skulle presentera sina bevis inför en samling periti eller boni viri och invänta deras dom innan han själv dömde och straffade. Dessa fungerade mer eller mindre som jurymedlemmar, och deras antal kunde vara mellan 30 och 80. Detta gjorde att inkvisitorns personliga ansvar lättade något. Det är åter viktigt att poängtera att detta var en kyrklig domstol som varken hävdade eller hade jurisdiktion över dem som befann sig utanför trons domäner, dvs. de otrogna och judarna. Endast dem som hade konverterat till kristendomen och därefter avfallit till sin gamla tro hamnade inom den medeltida inkvisitionens jurisdiktion. Tortyr tilläts först av Innocentius IV i bullan Ad exstirpanda utfärdad den 15 maj 1215, som begränsade den till att inte tillåta förlust av någon lem eller utsätta livet för fara, att endast kunna användas en gång och bara när den anklagade i princip redan kunde förklaras skyldig genom en mångfald av säkra bevis, och allt som fattades var en bekännelse. Några objektiva studier gjorda av nutida forskare visar att tortyr var praktiskt taget okänt i den medeltida inkvisitoriska processen. Bernard Guis register, inkvisitorn i Toulouse som under sex år utredde mer än 600 heretiker, visar att tortyr användes endast i ett fall. Vidare visar protokollen för 930 fällande domar mellan 1307 och 1323 (det är värt att notera att noggranna protokoll fördes av notarier med lön som anlitades från de världsliga domstolarna) att majoriteten av de åtalade dömdes till fängelsestraff, bärandet av ett kors och botgöring. Bara 42 överlämnades till den världsliga makten och brändes på bål. Legender rörande inkvisitionen och dess brutalitet vad gäller fängelsestraff och dödsdomar har tveklöst överdrivits genom åren. Professor Yves Dossat, som noggrant har undersökt protokoll och andra dokument, visar att 5000 personer utreddes mellan 1245 och 1246. Av dessa förklarades 945 skyldiga till heresi eller heretiska aktiviteter. Trots att 105 personer dömdes till fängelsestraff, dömdes 840 personer till mildare straff. Efter analyser av tillgängliga uppgifter var Dossats slutsats att bara en av hundra heretiker i mitten på 1200-talet överlämnades till den statliga makten för avrättning, och ca 10 % dömdes till fängelsestraff. Vidare sänkte inkvisitionen ofta straffen och vissa benådades helt. De stora massbränningarna i legenderna är inte historiska, och är ofta senare tiders medvetna antikatolska propagandisters lögner. Utifrån den mångfald av bevis som finns kan man men säkerhet hävda att den heliga tjänstens hederlighet var mycket stor, betydligt större än samtida och senare domstolars.
MYT IV
Myten: Det var den spanska inkvisitionen som överträffade all barbari och terroriserade samhället med sina grymma och tyranniska metoder.
Verkligheten: Den 6 november 1994 sände London BBC ett erkännande av falskheten i dessa påståenden i en dokumentär betitlad ”The Myth of the Spanish Inquisition”. I denna medgav historiker att ”denna bild är falsk. Det är en förvrängning spridd 400 år sedan och accepterad sedan dess. Den spanska inkvisitionens varje fall under dess 300-åriga historia har en egen journal.” Dessa journaler har nu samlats och undersökts djupgående för första gången. Professor Henry Kamen, en expert på området, medgav ärligt att journalerna är detaljerade, omfattande och ger en mycket annorlunda bild av den spanska inkvisitionen.
Protestantiska antipatier gav näring åt denna propaganda mot den katolska kyrkan och den kraftfulle ledaren för den Habsburgska dynastin som ledde de mäktigaste arméerna i Europa, det heliga Tysk-romerska rikets kejsare Karl V. Protestanternas rädsla ökade särskilt efter slaget vid Mulburg 1547 där Karls fiender blev näst intill förintade. Filip II som uppsteg till Spaniens tron var protestantismens svurne fiende och ökade rädslan ytterligare. Filip skrev till sin ambassadör i Rom: ”Du kan försäkra Hans Helighet att jag hellre förlorar alla mina ägor och hundra liv om jag hade dem, än att tillåta den minsta skada på religionen och betjäningen av Gud. Ty jag varken föreslår eller önskar härska över heretiker.” Medan spanjorerna ofta var segrare på slagfälten, var de eländiga förlorare i propagandakriget. De försvarade sig inte mot legenderna om den spanska inkvisitionens grymhet och barbari som skapades i syfte att få Europas sympatier med det protestantiska upproret i Nederländerna. Att svärta ner inkvisitionen blev det naturliga valet av vapen för att uppnå detta mål. Många pamfletter och broschyrer, för numerära och horribla för att räkna upp här, har skrivits sedan 1500-talet. Det är tillräckligt att nämna några. William av Oranges apologi, skriven av den franske hugenotten Pierre Loyseleur de Villiers år 1581 sammanfattade all den antiinkvisitoriska propagandan till ett politiskt manifest som ”giltigförklarade” den holländska revolten. 1567 publicerade Renaldo Gonzalez Montano sin ”Sanctae Inquisitionis Hispanicae Artes aliquot detectae ac palam traductae”, som snart kom att översättas Europas alla större språk och vida spridas. Den bidrog stort till vad som kom att kallas ”den svarta legenden”, som associerade inkvisitionen med tortyrkammarens skräck. Sådana historier fortsattes av andra protestantiska författare som pastorn Ingram Cobain på 1800-talet, som beskrev en av sina uppdiktade tortyrredskap: En vacker docka i naturlig storlek som skar upp offret med tusentals knivblad när denna tvingades omfamna dockan. Myten kom att anta löjliga proportioner i litteraturen, vandrarsägner, frimurarberättelser, satirer (Voltaire, Zaupser), dramer och opera (Schiller, Verdi), historier (Victor Hugo) och senare tiders skräckromaner.
Vad gäller tortyr säger professor Kamen: ”Faktum är att inkvisitionen mycket sällan använde tortyr. I Valencia fann jag att av 7000 fall var det bara 2% som led någon form av tortyr och det i genomsnitt inte mer än 15 minuter… Jag fann inget fall som led tortyr mer än två gånger”. Professor Conterras håller med: ”När vi jämförde den spanska inkvisitionen med andra domstolar upptäckte vi att den spanska inkvisitionen använde tortyr mycket mindre utsträckning. Och om vi jämför den spanska inkvisitionen med domstolar i andra länder finner vi att den spanska inkvisitionen var i princip helt rumsren vad gäller tortyr.”
Under samma period i Europa var horribla fysiska straff vardag. I England avrättades lagöverträdare för att ha skadat buskar i allmänna parker, tjuvskjutit hjort, stulit damers näsdukar eller för att ha försökt begå självmord. I Frankrike dömdes man till lemlästning för stöld av ett får. Under Henrik VIII regering avrättades giftmördare genom att kokas levande i en stor gryta. Så sent som 1837 avrättades det året i England 437 personer för olika brott, och fram till straffreformen dömdes man till döden för dokumentförfalskning, myntförfalskning, häststöld, inbrott, mordbränning, rån, störande av postväsendet och blasfemi. Det är uppenbart att om vi specifikt anklagar inkvisitionen för fysiskt lidande och barbari måste vi göra detta med viss försiktighet. Den uppmålade skräckbilden av fanatiska munkar och enorma kättarbål där folk brändes som vedträn på löpande band är inget annat än illvilliga fantasifoster. Under det som protestanterna har utmärkt som en särskilt blodig period, 1560-1610, avrättades endast 637 heretiker av de 28’000 fall som utreddes. Myten om den spanska inkvisitionens obegränsade makt och kontroll är också grundlös. I 1500-talets Spanien var inkvisitionen uppdelad i tjugo tribunaler, var för sig ansvarig för tusentals kvadratmil. Ändå hade varje tribunal inte mer än två eller tre inkvisitorer och en handfull administrativa klerker. Professor Kamen noterar: ”Dessa inkvisitorer hade ingen makt att kontrollera samhället på ett sätt som historiker inbillade sig”. I verkligheten var det inkvisitionen begränsade kontakt med befolkningen som gjorde att spanjorerna inte hade något emot den. Utanför storstäderna kunde småstäder bevittna inkvisitionen en gång varje årtionde och ibland en gång per århundrade. En anledning till att folk stödde inkvisitionen var för att de sällan såg den och ännu mer sällan hörde om den. Baserat på Llorentes och Henry Charles Leas illvilliga hantering av inkvisitionens dokument har historiker gjort misstaget att se inkvisitionen som isolerad från andra aspekter i det spanska samhället och kultur, som om den spelade en central roll i religionen, politiken, kulturen och ekonomin och som om ingen opposition eller kritik var tillåten. Menendez y Pelayos satir om dem som beskyller inkvisitionen för allt av ondo i Spanien understryker denna syn: ”Varför finns det ingen industri i Spanien? På grund av inkvisitionen. Varför är spanjorer lata? På grund av inkvisitionen. Varför finns det tjurfäktning i Spanien? På grund av inkvisitionen. Varför sover spanjorer siesta? På grund av inkvisitionen.”
Inkvisitionen kan inte beskyllas för ”den spanska litteraturens och utbildningens dekadans” menar Peters i sin lovordade objektiva studie ”Inquisition”, trots beskyllningarna från den protestantiske historikern Charles Lea och den katolske historikern Lord Acton. ”Efter skrällen av 1559 års Index”, menar Peters, ”som primärt riktades mot folkspråklig pietet, gjordes inga attacker mot spansk litteratur och mindre än en av hundra spanska författare kom i konflikt med inkvisitionen. Faktum är att långt efter 1558-59 års åtgärder fortsatte Spanien att ha ett aktivt intellektuellt liv baserat på erfarenheter långt större än någon annan europeisk nation.”
Det är dags att slutligen ta i tu med den kanske allvarligaste och avgörande myten.
MYT V
Myten: Människan är som mest fri och lycklig när stat eller nation inte bekänner sig till någon enskild ”sann” religion. Därför borde kyrkan och staten vara separerade.
Verkligheten: Detta är den springande punkten – problemets verkliga krux. Helt säkert är människans förhållande och attityd till religion och filosofi avgörande på hur vi ser på förhållandet mellan stat och kyrka – och inkvisitionen. För att besvara denna myt måste vi klargöra några saker:
Den katolska uppfattningen av historien baserar sig på det faktum att de tio budorden är fundamentala normer som överensstämmer med naturrätten och som människans beteende måste underkasta sig. För att hjälpa människan i hennes svaghet, för att vägleda och styra henne och bevara henne från hennes egen benägenhet att göra ont och fel som ett resultat av arvsynden, gav Jesus Kristus mänskligheten en enda sann kyrka och denna sin kyrka det ofelbara magisteriet för att undervisa och vägleda nationerna. Människans trohet till magisteriet är en frukt av tron. Utan tron kan människan i det långa loppet inte känna till och fullt ut efterleva budorden. När människan sålunda upplyfter sig själv i nådens ordning genom praktiserandet av dygd inspirerad av nåd, utvecklar hon en kultur, en politisk, social och ekonomisk ordning i konsonans med de elementära och oföränderliga principerna i naturrätten. Dessa institutioner och dess kultur formad i dem kan kallas kristen civilisation. Vidare kan nationer och folk endast uppnå en perfekt civilisation, en civilisation helt i harmoni med naturrätten inom ramen för en kristen civilisation och genom överensstämmelse med trons nåd och sanning. Därför måste människan utan reservationer erkänna den katolska kyrkan som Guds enda och sanna kyrka och dess sanna universella magisteruim som ofelbart. Människan måste veta, bekänna och praktisera den katolska tron.
Historiskt måste vi fråga oss om denna kristna civilisation någonsin existerat och i så fall när. Svaret kan chocka och t o m förarga många. Det fanns en tid då en stor del av mänskligheten kände till detta ideal av perfektion, kände och vårdade det med iver och ärlighet. Denna period, ibland kallad kristendomens gyllene tid, är epoken på 1100- och 1200-talet, när kyrkans influens på Europa var som störst. Kristna principer dominerade sociala relationer mer fullt än i någon annan period före eller efter, och den kristna staten nådde nästan sin fulla utveckling. Påven Leo XIII talade om denna period i sin encyklika Immortale Dei i följande ordalag: ”Det fanns en tid när evangeliets filosofi regerade över staterna. I denna epok genomträngde den kristna visdomens och gudomliga visdomens influenser lagarna, institutionerna och folkens seder, alla kategorier, alla relationer i det allmänna samhället. Religionen instiftad av Jesus Kristus, stadigt etablerad i all dess tillbörliga heder, blommade överallt tack vare prinsar och de legitima magistraternas beskydd. I dessa tider var Prästerskapet och Imperiet sammanlänkade i en lycklig samstämmighet och det vänskapliga utbytet av goda tjänster. Organiserat på detta sätt bar det allmänna samhället frukter överlägsna alla förväntningar och dess minne framhärdar och kommer att fortsätta framhärda, och inget falskspel av dess fiende kan befläcka och gömma den.”
Ett porträtt av ett katolskt samhälle betyder framför allt en exakt idé om hur relationerna mellan kyrkan och den världsliga staten bör vara. Staten har i princip skyldigheten att officiellt och öppet bekänna sanningen i den katolska tron och som en av konsekvenserna att förhindra heretikers verksamhet och proselytism. Ty inte bara kyrkan, utan hela det allmänna samhället skapades för att rädda våra själar, som St. Thomas av Aquinos visar med tydlighet i De Regimine Principum. Där visar St. Thomas oss hur absolut allt skapat av Gud blev skapat för våra själars räddning och måste tjäna som medel för vår frälsning. Människorna själva skapades för att varandras frälsning. Detta är varför vi lever i samhällen. Sålunda måste det världsliga liksom det andliga samhället tjäna den huvudsakliga anledningen till människans existens, frälsningen av hennes odödliga själ. Denna exposition av samhället förutsätter en förståelse för värdenas hierarki, där andliga värden är mer värda än materiella. T.ex. noterar St. Thomas i Summa Theologica (II, II, ii, 3) att om det kan vara rättfärdigt att döma förfalskare (av t.ex. pengar) till döden, måste det vara nödvändigt att avrätta dem som har begått det långt värre brottet att förfalska tron. Frälsningen måste betraktas som större än världsliga egendomar, och de mångas välfärd måste betraktas som viktigare än individens välfärd. Dessa principer har smärtsamma konsekvenser för våra dagars liberala anda. Ty om en stat proklamerar att en enskild religion är den enda sanna, har den skyldigheten att i princip hindra spridningen av sekter av heretisk karaktär. Det är underförstått att staten i det katolska samhället har som högsta uppgift att erkänna den katolska kyrkan, att försvara henne, tjäna henne och tillämpa hennes lagar. På så sätt står påven över den världsliga makten. Om statsöverhuvudet är en heretiker är det påvens rätt att avsätta honom, som i fallet med Henrik IV av Frankrike, den franska tronens legitima pretendent. Med andra ord, en heretiker har ingen rätt att regera ett katolskt land.
Pater Denis Fahey menar i ”The Kingship of Christ” att den medeltida staten fullgjorde sin skyldighet att bekänna den religion som Gud själv etablerade och genom vilken Han ville bli dyrkad och åtlydd, den katolska religionen. När katoliker bemöter icke-katolikers invändningar mot inkvisitionen, förlorar de ofta denna formella princip, som gav liv åt medeltidens civilisation, ur sikte. Om en stat proklamerar en religion som den enda sanna, har den som princip skyldigheten att förhindra spridningen av heresi. Denna skyldighet är ytterst smärtsam för den liberala mentaliteten att acceptera. Heresi betraktades som ett brott därför att staten hade erkänt den katolska religionen för vad den objektivt är, den enda sanna religionen skapad och etablerad av Gud, inte bara en tillfällig överenskommelse, här idag men kanske borta imorgon. När pater Fahey presenterar principerna i Kristus sociala kungadöme (The social Kingship of Christ) säger han sålunda: ”Sanningen är den att när staten då anammade den formella principen för den ordnade sociala organisationen i den verkliga världen och att inkvisitionen sattes upp till försvar för besittning av världens ordning mot underblåsning av oordning… Gud vill med denna princip skapa alla efterkommande tiders material och omständigheter. Den socialt organiserade människan i världen, återlöst av vår Herre, är inte vad Gud vill att han ska vara om han inte erkänner den övernaturliga och universella katolska kyrkan. Den moderna världen har åsidosatt ordning och lider för sitt avfall och oordning. Denna stora sanning måste proklameras obönhörligen, så att det inre livet med vilket vi firar Kristus Konungens fest kan fördjupas. Det är oändligt mycket bättre att stupa kämpande för den integrala sanningen än att vinna en skenbar seger genom att skära ner på den.”
Smutskastning av den heliga inkvisitionens rykte har uppenbarligen slagit rot i denna tendens, även bland kyrkans furstar, att ”skära ner på” den katolska sociala ordningens principer. Medan det inte råder någon tvekan att om inkvisitionen måste undersökas på en filosofisk nivå, är det också tveklöst att ”Inkvisitionen” har antagit monstruösa proportioner i förhållande till fakta. Reformationens propagandister som lät sina pennor glöda började den mytskapande processen genom att framställa inkvisitionen som ytterligare ett exempel på Roms djävulskhet. I deras verk framställdes domstolen som det yttersta instrumentet för intolerans. Där katolska kyrkan triumferade, hävdade de, utrotades inte bara religiös frihet utan också politisk. Enligt deras tolkning frigjorde reformationen människan från mörker och vidskepelse. Denna typ av propaganda visade sig förödande effektiv. Men forskare har de senaste åren börjat undersöka arkiven, deras studier visar att intresset för sanningen kräver att inkvisitionen återställs till sina riktiga proportioner. Det objektiva katolska sinnet som kämpar mot liberalism och modernism som dominerar vår tids tankevärld, kan se på inkvisitionen med stolthet, beundran och tacksamhet.
Helige St. Petrus Martyren, store inkvisitor, bed för oss!
