Skrivet av: Assar Antonsson | 28 oktober 2017

Kristus konungens fest, sista söndagen i oktober. En kort betraktelse.

Christ-the-King4
Mina kära vänner och trogna!

Den vackra festen Kristus Konungen, som firas den sista söndagen i oktober, är lika gammal och vördnadsvärd som Kyrkan själv, även om den inte infördes i den universella kalendern förrän 1925 av påven Pius XI. I sin encyklika Quas Primas, om Kristi sociala kungadöme, ger denne påve oss huvudskälet till varför han ville att den högtidliga festen Kristus Konungen skulle firas liturgiskt. Skälet är att man i vår tid antingen medvetet ignorerar eller åsidosätter läran om Kristi kungadöme, såsom något som tillhör det förgångna. Vår Herres naturliga rätt att regera över nationerna[1] och i allas hjärtan förnekas av Kyrkans gudlösa fiender eller ignoreras av dem som har gett efter för religiös liberalism och indifferentism.[2] Så var det inte under många århundraden, när de europeiska nationer som utgjorde kristenheten alla underkastade sig Jesu Kristi milda ok.

Under trons århundraden förstod alla kristna, inklusive kungar och furstar, mycket väl vad Kristi kungadöme innebar. Såväl den sociala som den andliga ordningen var genomsyrad av en anda av undergivenhet och lydnad mot Jesus Kristus, konungarnas konung. Mina kära vänner, det är nödvändigt att samhället och familjen återfår denna anda.[3]

Låt oss nu betrakta Kristi konungadöme såsom vi finner det i den heliga Skrift och i Traditionen. Bibeln ger oss många bevis på Kristi konungadöme, både i gamla och nya testamentet. I gradualpsalmen i dagens mässa från psalm 71:8, 11 läser vi: ”Han skall härska från hav till hav och från floden ända till jordens yttersta gräns. Och alla jordens konungar skola tillbedja Honom, alla folk skola tjäna Honom”. Hallelujaversen i Kristus Konungens mässa är tagen från profeten Daniel 7:14: ”Alleluja, alleluja. Hans makt är evig makt, som icke skall fråntagas Honom, och Hans rike skall icke sönderfalla. Alleluja”. Dagens kyrkobön (Oratio) lyder: ”Allsmäktige, evige Gud, som i din älskade Son, världsalltets konung, velat förnya allt, giv nådeligen, att alla folk och nationer, vilka genom syndens elände blivit splittrade, måtte underkasta sig dens mildaste herravälde, vilken med dig lever och regerar i den Helige Andes enhet, från evighet till evighet”. I nya testamentet beskriver evangelierna den underbara rörande scenen där det nyfödda barnet i Betlehem, Gud inkarnerad, tillbeds av sin jungfruliga moder och den helige Josef. Senare anländer de vise männen, jordiska kungar, för att tillbe det gudomliga barnet och på så sätt vittna för kommande generationer om Kristi kungavälde. Jordiska kungar som erkänner sin himmelske kung! Festdagens evangelium ur Johannesevangeliet visar oss att Kristus själv bekräftar att Han är konung. Vår Herre svarar Pilatus, som hade frågat honom om Han var konung: ”Du säger det själv, att jag är en konung” (Joh.18:37).

Men vad är källan till Kristi kungadöme? Källan är trefaldig. För det första är Kristus konung därför att Han är universums Gud och skapare. Han råder över alla ting: andliga och materiella, synliga och osynliga. För det andra är Kristus konung därför att han har en mänsklig natur som har förenats med den gudomliga naturen. Genom denna mystiska och obeskrivbara förening av Kristi mänskliga natur med Gudomen, har Kristus som människa höjts över alla andra skapade varelser. Därför är Han i sanning kung över hela skapelsen. Slutligen är Kristus konung därför att Han är mänsklighetens återlösare, som befriat oss från syndens och djävulens slaveri med det oändligt höga priset av sitt blod. Kristus bevisar att Han är konung genom att använda den trefaldiga makt som alla kungar traditionellt haft: Han skriver lagar som vi måste lyda för att nå himlen. Han kommer att döma oss, först individuellt efter döden och sedan tillsammans med hela mänskligheten i den allmänna domen, när Han kommer tillbaka till jorden. Han har också makt att straffa oss, om vi skulle förolämpa Honom genom synd.

Mina kära vänner, nu måste vi undersöka hur detta kungadöme är beskaffat. Det är uppenbart att Kristi kungadöme är universellt. Det sträcker sig över individer och över samhällen. Det kan inte finnas någon aspekt av det mänskliga livet, vare sig religiös, politisk, ekonomisk eller privat (familjen), som inte hamnar under Kristus Konungens jurisdiktion och inflytande. Detta universella kungadöme är emellertid främst ett andligt rike, ty Kristus vill framför allt regera i våra hjärtan. ”Mitt rike är inte av denna världen”, svarade Kristus Pilatus. Han menade att Han ville upprätta sitt rike över våra sinnen och våra viljor, så att hela den mänskliga naturen underordnas Honom.

Hur underordnar vi oss Kristus Konungen och hur finner vi och inträder i Hans rike, då varje kung ju måste ha ett rike? Kristi kungadöme, eller rike, är först och främst Hans Kyrka[4] och genom dopet är vi alla medlemmar i Kyrkan och därigenom lemmar i Kristi mystiska kropp. Som katoliker är vi alla Kristus Konungens undersåtar. Men en jordisk kung har en tron och ett hov där han tar emot sina undersåtar, lyssnar på deras önskemål och tillmötesgår dem. Mina kära vänner, var finner vi Kristus Konungens tron och var är Hans hov där han tar emot sina gäster och undersåtar? Kristi tron är tabernaklet och det är genom att tillbe det heliga sakramentet som vi bevisar Honom vår undergivenhet och lojalitet. Kristus regerar i tabernaklet eftersom han redan har härskat på korset och det är genom korset som Han har vunnit sitt rike och besegrat sina fiender; ”och när jag har blivit upphöjd från jorden, skall jag draga alla till mig.” (Joh. 12:32).

Det är till det heliga mässoffret, som ju är en fortsättning på korsoffret, som Kristus vill dra hela mänskligheten och där ta emot deras ödmjuka undergivenhet, ge dem sin överflödande nåd och bota dem från allt det onda. Utan mässoffret kan det inte finnas någon verklig fred, varken i våra familjer, i samhället eller mellan folken. Kära vänner, Kristus vill dra oss alla till sig på korset. Men vem var den första som erkände Jesus som Konung, om inte den saliga jungfrun Maria, som var närvarande när hennes gudomlige Son korsfästes. Vad kan hon väl tycka om de synkretistiska[5] och indifferentistiska krafter och rörelser som strävar efter att slå ihop alla religioner – dessa rörelser som inte erkänner Kristus som konung och som mänsklighetens ende frälsare? Hur kan nationer och folk hoppas att finna enhet och fred om de inte underordnar sig Kristus och inträder i Hans rike? Guds Moder skulle aldrig godkänna någon rörelse som inte erkänner hennes Son som universell konung, som ensam är värd att prisas och som ensam kan ge oss sann och varaktig fred.

Som katoliker är vi skyldiga att bekänna vår tro på Kristi kungadöme, särskilt i dag, när sekulariseringen och liberalismen är så utbredda och Kristi rätt att härska över samhälle och individ förnekas.[6] Vi kan visa denna tro genom att delta i mässan med större iver och andakt. Låt oss slutligen vända oss till den saliga jungfrun, i vetskap om att eftersom hennes Son är kung, så är hon också drottning. Det Jesus har av naturen, det har hon av nåd. Hon är nådens tron. Må hon leda oss alla till sin gudomlige Son, Jesus, och må den dag då hennes obefläckade hjärta triumferar inleda Kristus Konungens sociala kungadöme.

Med vänliga hälsningar i Jesus och Maria
Fader B. King

[1] ”Nationerna kommer genom det årliga firandet av denna fest att påminnas om att inte endast privata individer utan också härskare och furstar är skyldiga att betyga offentlig ära och lydnad till Kristus”. Pius XI, Quas Primas.

[2] Indifferentism kallas i romersk-katolska kyrkan det kätteri enligt vilket en religion inte kan anses som bättre än någon annan, utan fastmer att de olika religionerna kan anses som likvärdiga och parallella vägar till människans frälsning. Fördömdes 1832 av påven Gregorius XVI i bullan Mirari Vos. Källa: Wikipedia.

[3] ”När människor väl erkänner, både i det privata och i det offentliga livet, att Kristus är konung, kommer samhället äntligen att få de stora välsignelserna i form av sann frihet, välordning och harmoni.” Pius XI, Quas Primas.

[4] ”Låtom oss bedja, högtälskade, för Guds heliga Kyrka, att vår Gud och Herre måtte nådigt bevara henne i fred och enighet över hela världen, underlägga henne alla furstendömen och makter och förunna oss att i ett stilla och fridfullt liv prisa Gud, den allsmäktige Fadern.” – Den första av de stora förbönerna i långfredagsliturgin (Missa Praesanctificatorum, de förut förvandlade offergåvornas mässa) enligt  den romerska ritens extraordinära form.

[5] Synkretism är ett teologiskt begrepp med betydelsen religionsblandning, eller att en religion under nytt namn utvecklas genom inhämtande av det ”bästa” från två eller flera etablerade religioner (se exempelvis manikeism). Vanligt i historien när kulturer möts och religioner blandas. [Voodoo, Palo, Santa Muerte och Santería är andra av katolska kyrkan fördömda exempel] Förekommer ofta i moderna religionsbildningar och strömningar som New Age. Cao Dai, som bildades i Vietnam på 1920-talet, har en brokig samling helgonfigurer, inklusive Karl Marx och Victor Hugo. Synkretism är även en komponent i swedenborgianismen. Källa: Wikipedia

[6] Så länge som nationer förolämpar vår älskade Frälsares namn genom att undertrycka varje omnämnande av det i sina regeringssammanträden och parlament, måste vi allt mer högljutt utropa Hans konungsliga värdighet och makt och desto mer allmänt hävda Hans rättigheter”. Pius XI, Quas Primas.

Den heliga Birgittas bön till Kristkonungen:

O min Herre Jesus Kristus, du är sannerligen alla änglars och människors överhuvud och en värdig konungarnas Konung och alla herrars Herre, eftersom du förrättar alla dina verk av sann och outsläcklig kärlek. Emedan du har låtit kröna ditt välsignade huvud med en törnekrona, därför vare ditt huvud prisat, och skall kosteligen smyckas med det kejserliga diademet. Och himmel och jord, havet och allt som skapat är, måtte i evighet vara ditt herravälde och din makt underdånigt och lydaktigt. Amen. (Källa: Oremus – svensk katolsk bönbok. Tredje upplagan, Stockholm 1940)

Labarum har tidigare skrivit om Kristus Konungens fest, här och här.

Annonser
Skrivet av: Assar Antonsson | 21 oktober 2017

Salige Karl, 21 oktober

Karl
Salige Karl, kejsare av Österrike och apostolisk konung av Ungern, katolsk monark av Guds nåde, sitt folks glädje och stolthet, fredsstiftare och förebild för regenter, försvarare av Kyrkan och endräkt i kristenheten, offer för internationella krigsprofitörer och fiender till det katolska Europa. Ora pro nobis!

Hemsida: emperorcharles.org

Artikel på Katolsk Observatör: katobs.se/art_karlI.htm

Skrivet av: Assar Antonsson | 17 oktober 2017

Ett land har rätt till sina gränser

”Får gränser kontrolleras? Ja, varje land har rätt till kontroll över sina gränser, vem som kommer in och vem som lämnar, och länder som är i fara – för terrorism och liknande – har än större rätt till kontroll…”

Dessa ord av påven Franciskus i en intervju i spanska El País den 22 januari [2017], kom sannolikt som en överraskning för dem, både katoliker och icke-katoliker, som förutsatte att Kyrkan engagerar sig för oreglerad invandring. Ändock återspeglar den helige faderns ord Kyrkans beständiga lära, sprungen ur naturrätten, att nationen är en förlängning av familjen. Som påven St. Johannes Paulus II skrev i sin sista bok, Minne och identitet: ”Termen ‘nation’ betecknar en samhällsgemenskap hemmahörande på ett visst territorium och utmärker sig genom sin kultur. Katolsk sociallära håller både familjen och nationen för naturliga samhällen, inte resultatet av blott konvention”.

Nationens allmänna bästa
Liksom en familjefar inte bara har rättigheten utan också skyldigheten att beskydda dem under sitt ansvar, så har de vederbörliga och lagenliga myndigheterna i en stat skyldighet att använda sin makt för att främja nationens allmänna bästa. Skulle försiktighetsskäl – såsom fara ”för terrorism och liknande” – göra gällande att restriktioner för invandring ligger i det allmännas bästa, har dessa myndigheter inte bara rättigheten utan också skyldigheten att införa sådana restriktioner.

Som den katolska katekesen säger:

”De politiska myndigheterna kan med hänsyn till det allmänna bästa som de har omsorg om ställa rätten till invandring under olika rättsliga villkor, framför allt när det gäller invandrares plikter mot sitt nya land. Invandraren skall med tacksamhet respektera sitt värdlands materiella och andliga arv, lyda dess lagar och bidra till dess uppgifter” (2241).

Om vi följer logiken i påve Franciskus ord, (som inte bara återspeglar orden i katekesen utan även hans två omedelbara föregångares ord i deras årliga budskap för ‘Världsdagen för migranter och flyktingar’ liksom i deras andra skrifter på ämnet) så följer att dem som bestrider att ett land har rätt att kontrollera sina gränser, bestrider att landet har rätt att existera. Detta eftersom ett land utan viss kontroll över sina gränser i själva verket saknar gränser.

Allt detta tycks så uppenbart, inte enbart utifrån naturrätten utan även sunt förnuft, att man kan undra varför någon skulle förmoda att Kyrkan är för oreglerad invandring. En del av förklaringen ligger i den betoning som ofta läggs på en separat men relaterad aspekt av kyrklig lära: Nämligen den personliga rätten att migrera som härrör från människans inneboende värdighet.

Men medan rätten att migrera berör behovet av att tillåta någon i en svår situation att lämna sitt ursprungsland (och att ta med sig dem som står under dennes omsorg, framför allt familjen), betyder det inte en oinskränkt rätt att bosätta sig varhelst han önskar. Som katekesen säger (återigen i paragraf 2241): ”Bättre ställda länder är förpliktade att i möjligaste mån ta emot främlingen som söker trygghet och levnadsvillkor som han inte kan finna i sitt hemland” (kursivering tillagd).

Som uttrycket ”i möjligaste mån” gör klart är skyldigheten för att land att ta emot invandrare inte absolut, och den är delvis begränsad av kravet att mottagarlandets myndigheter agerar i sitt eget folks allmänna bästa. Mottagarlandets medborgare har rättigheter som följer av deras inneboende mänskliga värdighet. I sitt budskap till den 87:e ‘Världsdagen för migranter och flyktingar’ år 2001 sammanfattade påven St. Johannes Paulus II kortfattat dessa rättigheter:

”Följande är de specifika rättigheterna till sitt eget land; att leva fritt i sitt eget land; att leva tillsammans med sin egen familj; att ha tillgång till det som är nödvändigt för ett värdigt liv; att bevara och utveckla sitt etniska, kulturella och språkliga arv; att offentligt bekänna sig till sin religion; [och] att under alla omständigheter erkännas och behandlas enligt sin värdighet som människa”.

Kulturell stabilitet
Överallt i Johannes Paulus skrifter om migration och nationalitet (inklusive Minne och identitet), liksom i påve Benedikt XVI:s skrifter, upprepas detta tema: kulturell stabilitet och bevarande av nationell identitet är element i det allmänna bästa som måste tas med i beräkningen när ett land bestämmer sin migrationspolitik.

Således  fortsatte Johannes Paulus sitt budskap till den 87:e ‘Världsdagen för migranter och flyktingar’ år 2001:

”Utövandet av en sådan rättighet [alltså rätten att invandra till ett visst land] ska regleras, eftersom en urskiljningslös utövning kan vara skadlig och till förfång för det allmänna bästa och samhället som tar emot invandraren”.

En annan del av svaret på det vanligt förekommande förmodandet att den Katolska Kyrkan arbetar för obegränsad invandring kommer från Kyrkans diskussion om hur invandraren som redan har släppts in i ett visst land ska behandlas. I katekesen (återigen i paragraf 2241) finner vi följande uppmaning: ”Samhällets myndigheter skall se till att den naturliga rätt som ställer en gäst under värdens beskydd respekteras”.

När Kyrkan talar om att ”välkomna invandraren” förmodar hon det faktum att invandringen redan har skett. Kristen nästankärlek kräver att vi alla behandlar alla dem vi kommer i kontakt med, med den värdighet som de förtjänar. Detta berör alltså inte så mycket frågan om migrationspolitik (dvs. vem som får komma in i landet och under vilka förutsättningar), utan hur invandrare ska behandlas när de väl har blivit insläppta.

I denna kontext har påvarna Franciskus, Benediktus och Johannes Paulus alla diskuterat det verkliga problemet med ekonomiskt utnyttjande av invandrare, däribland sexuellt utnyttjade av kvinnor och barn, som alltför ofta drabbar dem som flytt sina hemländer för att undvika krig eller svält. Kyrkan har också påpekat att migration ofta är en desperat reaktion på en samhällskollaps i migrantens hemland och att konkreta åtgärder bör vidtas för att göra migration mindre nödvändig.

Som påve Benediktus skrev i sitt budskap till ‘Världsdagen för migranter och flyktingar’ år 2013:

”Redan innan rätten att migrera måste man på nytt bekräfta rätten att inte migrera, det vill säga att stanna kvar i sitt hemland; som [dåvarande] salige Johannes Paulus II fastställde: ‘Det är en grundläggande mänsklig rättighet att leva i sitt eget land. Denna rättighet blir emellertid verkningsfull endast när de faktorer som driver människor att emigrera ständigt hålls under kontroll'”.

En finstämd balans
Flyktingkriser som orsakas av krig, hungersnöd och annan ekonomisk förödelse kan inte lösas genom att kräva att andra länder öppnar sina gränser utan att ta vederbörlig hänsyn till sina egna länders allmänna bästa. Man måste sträva efter att ta itu med förhållandena i flyktingarnas hemland som ledde till att man ville migrera till att börja med. Migrationspolitik måste alltså bringa i jämvikt mellan ett lands plikt att främja sitt lands allmänna bästa och plikten att hjälpa andra i nöd, samtidigt som man säkerställer att de som faktiskt får invandra behandlas med den värdighet som alla finns i alla människor. Eller som påven St. Johannes Paulus II uttryckte det i sitt budskap till ‘Världsdagen för migranter och flyktingar’ år 2001:

”Utmaningen är att kombinera det välkomnande som tillkommer alla människor, särskilt de i nöd, med en beräkning av vad som är nödvändigt för att både lokalbefolkningen och de nyanlända ska leva ett värdigt och fridfullt liv”.

Den kloka tillämpningen av alla dessa konkurrerande rättigheter och skyldigheter tillkommer varje lands behöriga myndigheter och börjar, som påve Franciskus sade, med ”rätt till kontroll över sina gränser”.

Scott Richert är ansvarig redaktör för Chronicles: A Magazine of American Culture och katolicismkännare på About.com

Källa.

Skrivet av: Assar Antonsson | 09 oktober 2017

S:t Abraham, stamfader och patriark

Abraham

Idag firar det traditionella romerska martyrologiet det gamla testamentets främsta helgon. Först i martyrologiet, ”Denna dag, den nionde dagen i oktober”, står biskop S:t Dionysius av Paris samt hans följeslagare, prästen Rusticus och diakonen Eleutherius. Men omedelbart efter står det: ”På samma dag, åminnelsen av den helige patriarken Abraham, fader till alla troende”.

Abrahams titlar i martyrologiet – ”helig patriark” och ”fader till alla troende” – genljuder vad mässans kanonböner kallar honom: Patriarchae nostri Abrahae, ”vår patriark Abraham”. Dessa titlar påminner oss om att Abrahams vördas som ”de trofastas fader”. Abrahams liv återges i Första Moseboken, som säger att han var en kaldeisk hövding i Mesopotamien som levde ca 2000 f.Kr. (ca elva århundraden efter Noa och syndafloden enligt den grekiska Septuaginta-texten) när Gud kallade honom att lämna sitt hedniska land och migrera till Kanaan. I Första Moseboken säger Moses att Gud välsignade Abraham med oräkneliga ättlingar i biologisk och genealogisk betydelse, vilket gör honom till stamfader inte endast för israeliterna utan även för andra folk i mellanöstern såsom edomiterna, ismaeliterna och midjaniterna. Men medan många katoliker idag kan spåra sitt etniska ursprung tillbaka till judarna och deras abrahamitiska kusiner, är det inte pga att de kan spåra sin genealogi tillbaka till Abraham som katoliker erkänner honom som Patriarchae nostri – ty vi kommer ihåg det gamla testamentets sista profet, S:t Johannes Döparen, som varnade sina trosfränder:

”Och menen icke, att I kunnen säga inom eder själfva: Vi hafva Abraham till fader; ty jag säger eder: Gud kan af dessa stenar uppväcka barn åt Abraham” (Matt. 3:9).

En persons frälsning är inte på något sätt beroende av huruvida man kan spåra sin släkt tillbaka till Abraham. När Gud lovade Abraham, ”Och jag skall låta dem bli som stoftet på jorden. Om någon kan räkna stoftet på jorden skall också dina efterkommande kunna räknas” (1 Mos. 13:16) var det inte bara ett löfte om oräknelig biologisk avkomma, utan än mer en deklaration från den allsmäktige att var och en som tar emot trons övernaturliga nåd blir en andlig ättling till den trogne Abraham. Detta är anledningen till att den hel. Paulus bekräftar att Guds löften till Abraham inte endast tillhör hans genealogiska efterkommande, utan framför allt alla som har tro, som är Abrahams andliga ättlingar. Som den hel. Paulus skriver till kyrkan i Rom:

”Därför är det de af tron, på det att af nåd löftet må stå fast för alla efterkommande, icke för dem allenast, som äro af lagen, utan äfven för dem, som äro af Abrahams tro, hvilken är allas vår fader – såsom det står skrifvet: Jag har satt dig till fader för många folk – nämligen inför Gud, på hvilken han trodde, och som gör de döda lefvande och framkallar det, som icke är, liksom det, som är” (Rom. 4:16-17).

Den hel. Paulus påminner oss också om de löftena till Abraham var messianska löften, och därför vet vi att Abrahams tro i huvudsak var på den utlovade Messias som skulle rädda mänskligheten från synd och död. Den hel. Paulus förklarar detta i sitt brev till galaterna:

”Ty alla ären I Guds barn genom tron i Kristus Jesus; ty I alla, som blifvit döpta till Kristus, hafven iklädt eder Kristus. Här är icke jude eller grek; här är icke träl eller fri; här är icke man eller kvinna; ty I alla ären ett i Kristus Jesus. Men ären I Kristi, då ären I Abrahams ätt och arfvingar efter löftet” (Gal. 3:26-29).

Det är specifikt Guds löfte till Abraham, att alla jordens nationer i honom och i hans ätt ska bli välsignade, som vår Fru påminner sig om vid bebådelsen, när Ordet blev kött och tog sin boning ibland oss. I sin Magnificat förklarar den heliga Jungfrun i all tydlighet att hennes havandeskap med Messias var uppfyllelsen av löftena till Abraham: ”Han antager sig sin tjänare Israel och ihågkommer sin barmhärtighet, såsom han har talat till våra fäder, till Abraham och hans efterkommande evinnerligt” (Luk. 1:54-55). Detta upprepas med än större tydlighet av den hel. Sakarias, S:t Johanns Döparens far, som bad i sin Benedictus:

”Högtlofvad vare Herren, Israels Gud; ty han har besökt sitt folk och skaffat det frälsning. Ett frälsningens horn har han upprättat åt oss i sin tjänare Davids hus, såsom han har talat genom sina heliga profeters mun ifrån fordom tid: en frälsning från våra fiender och ur alla deras hand, som hata oss, för att göra barmhärtighet med våra fäder och minnas sitt heliga förbund, den ed, han har svurit vår fader Abraham, att gifva oss, att vi, frälsta ur våra fienders hand, må tjäna honom utan fruktan, i helighet och rättfärdighet inför honom i alla våra dagar” (Luk.1:68-75).

De abrahamitiska löftena var ett evigt och ovillkorligt förbund som Gud ingick, ett förbund som, såsom S:t Johanns Paulus II påpekade, aldrig har återkallats och aldrig kan återkallas då det är grundat på Guds löfte att den trogne Abraham skulle bli anfader till Messias, världens frälsare. Det är därför som den hel. Matteus gör sig mödan att visa att Jesus är ”Davids son, Abrahams son” (Matt. 1:1), och börjar sitt evangelium med en stamtavla som börjar med patriark Abraham och fortsätter genom kung David och avslutas med Jesus Kristus. Det är alltså uppenbart att en persons frälsning inte beror på genealogisk härstamning från Abraham utan på Kristi genealogiska härstamning från Abraham, vars liv allegoriskt förebådade hans ättling Jesu liv. Det var Abrahams messianska tro – en tro på att, trots att han saknade legitima söner och arvingar, det ändå skulle bli genom hans avkomma som Gud skulle sända Messias, den utlovade ”säden” som skulle krossa ormens huvud – som gör att han förtjänar titeln ”fader till de troende”. Löftena till Abraham är de ”bättre löften” på vilka det nya förbundet självt har som grund (Heb.8:6) och det är därför som Kyrkan, när hon i mässoffret frambär det nya och eviga förbundets blod, trons mysterium, påminner om det offer som vår patriark Abraham frambar till Gud.

Hela hoppet om frälsning för våra forna fäder var grundade på Abrahams messianska tro, och det är därför, som S:t Thomas Aquino förklarar, som judarna gav namnet ”Abrahams sköte” (Luk. 16:22) för Limbus Patrum – Fädernas limbo, den ”förgård” till helvetet där de gammaltestamentliga helgonens själar väntade på den utlovade Messias. Alla dem som dog i hoppet om den utlovade Messias hamnade i Abrahams sköte och bevarades så att säga trygga i hans trogna hjärta till herren Jesu ankomst, som räddade dem med den efterlängtade frälsningen när Han nedsteg till dödsriket och förde upp dem till himmelen. Också vi bör, liksom fäderna, grunda vår fasta tro och vårt fasta hopp på Abraham, de troendes urbild och andlige fader, och söka följa i hans fotspår. Som den hel. Paulus skrev till hebréerna:

”Genom tron lydde den, som kallas Abraham, att utvandra till det land, han skulle få i arf; och han utvandrade utan att veta, hvart han gick. Genom tron vistades han i löftets land, såsom i ett främmande, och bodde i tält med Isak och Jakob, medarfvingarne till samma löfte. Ty han väntade på staden med de fasta grundvalarne, hvilkens byggmästare och grundläggare Gud är. Genom tron fick äfven den ofruktbara Sara kraft till att utöfver ålderns gräns mottaga en lifsfrukt, emedan hon höll den för trofast, som hade gifvit löftet. Därför framgingo ock af en ende, och därtill en ålderssvag, afkomlingar, talrika såsom himmelens stjärnor och oräkneliga såsom sanden vid hafvets strand. I tron dogo alla dessa och fingo ej det, som löftena lofvade, utan sågo och hälsade det på afstånd, bekännande om sig, att de voro främlingar och gäster på jorden. Ty de, som säga sådant, tillkännagifva, att de söka efter ett fädernesland; och om de hade tänkt på det, från hvilket de utvandrat, så hade de ju haft tid att vända tillbaka; men nu trakta de efter ett bättre, det är, det himmelska; därför blyges icke Gud vid att kallas deras Gud; ty han har beredt åt dem en stad. Genom tron offrade Abraham Isak, när han sattes på prof, och offrade den enfödde, han, som hade fått löftena, till hvilken det var sagdt: I Isak skall din ätt uppkallas; ty han tänkte, att Gud är mäktig att äfven uppväcka från de döda; hvarför han ock åter fick honom till en förebild” (Heb. 11:8-19).

Må vår patriark Abrahams förböner och förtjänster hjälpa oss till vårt himmelska hemland.

Alla heliga patriarker och profeter,

Bed för oss!

Bibelcitat: Vår Herres Jesu Kristi Nya Testamente, från Vulgatan öfversatt af J. P. E. Benelius (Stockholm, 1895).

Källa.

För katoliker runtom i världen fortsätter väntan på att de två återstående ”Dubia-kardinalerna” ska utfärda den utlovade ”formella tillrättavisningen” av påve Franciskus vad gäller Amoris Laetitia. Men idag (23 september), på festdagen för Vår Fru av lösen (”BMV de Mercede”) och Vår Fru av Walsingham, i vad som har beskrivits som en ”epokgörande handling” som saknar motstycke sedan medeltiden, har en grupp katolska präster och akademiker på egen hand tagit ett liknande initiativ och offentliggjort ett ”sonligt tillrättavisande” som ursprungligen levererades till påven den 11 augusti. Denna Correctio finns nu på engelska, spanska, franska och italienska, tillsammans med bilagor och en lista på signatärer, på en för ändamålet upprättad webbsida: correctiofilialis.org

För att föregripa invändningar från dem som hävdar att enkla präster och lekmän saknar möjligheter att tillrättavisa en påve, klargör författarna sitt syfte:

”Som undersåtar saknar vi mandat att till Ers Helighet utfärda den form av tillrättavisning genom vilken en överordnad vinner sina undersåtars lydnad genom hotet eller utfärdandet av straff (se Summa Theologiae 2a 2ae, 33, 4). Vi utfärdar istället denna tillrättavisning för att skydda våra medkatoliker – samt dem utanför Kyrkan, från vilka kunskapens nyckel inte får tas bort (se Luk. 11:52) – och hoppas därigenom att förhindra fortsatt spridning av läror som av sig själva tenderar till helgerån av alla sakrament och omstörtning av Guds lag.”

Brevet tar också ett steg utan motstycke genom att använda begreppet ”kätteri” med avseende på inte endast möjliga tolkningar av den apostoliska exhortationen Amoris Laetitia, utan även på påvens ”ord, gärningar och underlåtelse” under den senaste tiden.

”Allraheligaste Fader”, inleder brevet, ”Med djup sorg, men manade av tro på vår Herre Jesus Kristus, av kärlek till Kyrkan och påvedömet och av sonlig tillgivenhet till Dig själv, nödsakas vi till att rikta ett tillrättavisande till Ers Helighet på grund av spridningen av kätterier åvägabringade av den apostoliska exhortationen Amoris Laetitia och av Ers Helighets andra ord, gärningar och underlåtelse”.

Det 25 sidor långa dokumentet, som levererades tillsammans med 40 underskrifter, har fortsatt att vinna stöd medan dess existens hölls hemlig för allmänheten och har vuxit till att omfatta 62 medlemmar av prästerskapet och akademiker från 20 länder runt om i världen. Listan över signatärer inkluderar välkända namn på katolska ledare, teologer och författare såsom fader Linus Clovis, diakon Nick Donnelly, Christopher Ferrara, Dr. Ettore Gotti Tedeschi, Martin Mosebach, Prof. Roberto de Mattei, Biskop Bernard Fellay och många fler. Författarna betonar att de välkomnar ytterligare underskrifter via en blankett på deras hemsida.

En sammanfattning av dokumentet säger att dessa 62 ”också representerar andra som saknar den nödvändiga yttrandefriheten”, med hänvisning till den senaste, plötsliga uppsägningen av den berömda österrikiske filosofen Josef Seifert från sin position som Dietrich von Hildebrand-ordförande vid Internationella Filosofiakademien i Granada, Spanien, efter att han publicerade några respektfulla frågor kring Amoris Laetitia. Biskop Athanasius Schneider, en av några få framstående förkämpar för katolsk tro bland det globala episkopatet, beskrev Seiferts uppsägning som ”inte bara orättvist, utan … i slutändan en flykt från sanning”. För sin del har Seifert varit tvungen att vidta både kanoniska och civila rättsliga åtgärder för att bekämpa sin summariska uppsägning – åtgärder som signatärerna av Correctio också kan komma tvingas att ta om de möter samma behandling som vedergällning för deras medverkan.

Dokumentets fullständiga titel är Correctio filialis de haeresibus propagatis, som betyder ”Ett sonligt tillrättavisande gällande spridning av heresier”. Författarna anför ”att påven genom sin apostoliska exhortation Amoris Laetitia samt genom andra relaterade ord, gärningar och underlåtelser i själva verket har vidmakthållit sju kätterska ståndpunkter vad gäller äktenskap, det moraliska livet och meddelandet av sakramenten, och har låtit dessa kätterska uppfattningar att föröka sig i den Katolska Kyrkan”.

Tillrättavisningen består av tre delar:

  1. En förklaring från signatärerna om varför de har ”rätten och plikten” att ”utfärda en dylik tillrättavisning av påven”. De betonar att denna tillrättavisning inte strider mot dogmen om påvlig ofelbarhet då påven ”inte har förklarat dessa kätterska ståndpunkter för att vara Kyrkans slutgiltiga lärosatser, eller fastslagit att katoliker är förpliktigade att samtycka med dem i tro”.
  2. Själva tillrättavisningen. I detta avsnitt listas de delar i Amoris Laetitia ”i vilka kätterska ståndpunkter insinueras eller uppmuntras”; också listas påve Franciskus’ ”ord, gärningar och underlåtelse som gör det tydligt bortom all rimligt tvivel att han vill att katoliker ska tolka dessa avsnitt på ett sätt som är de facto kätterskt”.
  3. ”Förtydligandet”, som går in på djupet för att undersöka den nuvarande situationen. ”En orsak”, skriver författarna, ”är ‘modernism’. Teologiskt sett är modernismen tro på att Gud inte har givit Kyrkan fastställda sanningar vilka hon måste fortsätta att undervisa i exakt samma mening fram till den yttersta tiden”. Författarna insisterar på att på grund av den stora förvirring som följer av modernismens närvaro i Kyrkan är signatärerna förpliktigade att ”beskriva den sanna innebörden av ‘tro’, ‘kätteri’, ‘uppenbarelse’ och ‘läroämbete'”. Författarna fortätter i tillrättavisningens ”Förtydligande” att särskilt fokusera på det inflytande som ärkekättaren Martin Luthers tankar har på Franciskus pontifikat.

De avsnitt i Amoris Laetitia som har gett upphov till den allvarligaste skadan citeras, tillsammans med flera andra av påvens ”ord, gärningar och underlåtelse” som ”tillsammans med dessa avsnitt i Amoris Laetitia fortplantar kätteri inom Kyrkan”. Dessa inkluderar:

  • Påvens vägran att besvara Dubia
  • Påve Franciskus ingripande i Familjesynodens Relatio post disceptationem för att föreslå den heliga kommunionen för skilda-och-omgifta katoliker ”trots det faktum att detta inte vann den två tredjedelars majoritet som synodens regler krävde för att inkludera ett förslag i Relatio”.
  • Intervjun av påven i april 2016 där en journalist frågade om det förelåg några nya ”konkreta möjligheter för de skilda och omgifta” till följd av Amoris Laetitia, på vilket påven svarade ”Jag kan svara jakande. Punkt”. [Läsarna kan se vår översatta video av meningsutbytet här. ] Här nämns också relaterade uttalanden av kardinal Schönborn, som av påven gavs den inofficiella uppgiften att tolka Amoris Laetitia, och som bekräftade att påven i ”vissa fall” önskar ”sakramentens hjälp” för personer i dessa situationer.
  • Påve Franciskus brev som bekräftar biskoparnas riktlinjer i Buenos Aires-regionen, ”vilka erbjuder tillgång till försoningens och altarets sakrament” i ”en särskild omständighet”, ”när en äktenskapsannullering inte har erhållits” och ”det föreligger begränsningar som mildrar ansvar och skyldighet”. Om dessa riktlinjer skriver påven att ”dokumentet är mycket bra och förklarar fullständigt betydelsen av kapitel VIII i Amoris Laetitia. Det finns inga andra tolkningar”.

Flera andra exempel på påvliga gärningar som ger stöd åt samma tolkningar av Amoris Laetitia, som möjliggör kommunion för dem som objektivt lever i en äktenskapsbrottssituation, listas också.

Därefter vänder sig författarna till de sju ”falska och kätterska propositioner” som har främjats inom Kyrkan. Författarna betonar att de och signatärerna ”inte dristar bedöma graden av medvetenhet med vilken påven har vidmakthållit de sju kätterier de listar”. Tillrättavisningens syfte är emellertid att ”respektfullt insistera på att han fördömer dessa kätterier vilka han indirekt eller direkt vidmakthåller”.

Tillrättavisningens sju kätterska ståndpunkter är skriva på latin och har översatts av författarna till följande:

”Genom dessa ord, gärningar och undanlåtelser, och genom de ovan nämnda avsnitten i Amoris Laetitia, har Ers Helighet vidmakthållit, direkt eller indirekt, och med en medvetenhetsgrad vi ej dristar bedöma, både i offentlig ämbetsutövning och privata handlingar, i Kyrkans fortplantat följande falska och kätterska ståndpunkter:

  1. ‘En rättfärdiggjord person saknar, trots Guds nåd, styrkan att utföra den gudomliga lagens objektiva krav, som om något av Guds bud är omöjligt för de rättfärdiggjorda; eller betydande att Guds nåd, när den åstadkommer rättfärdiggörelse i en individ, inte nödvändigtvis och av sin natur resulterar i omvändelse från all allvarlig synd, eller är otillräcklig för omvändelse från all allvarlig synd.’
  2. ‘Kristna som juridiskt har skilt sig från sin gemål med vilken de är giltigt gift med och har ingått ett borgerligt äktenskap med en annan person medan deras gemål fortfarande är i livet, som lever more uxorio med sin borgerliga partner och som väljer att förbli i denna situation med full kännedom om karaktären av deras handling och med viljans fulla samtycke till denna handling, befinner sig inte nödvändigtvis i ett tillstånd av dödssynd och kan emottaga heliggörande nåd och växa i kärlek.’
  3. ‘En kristtroende kan ha full kännedom om en gudomlig lag och frivilligt välja att bryta den i en allvarlig sak, men utan att befinna sig i ett tillstånd av dödssynd som ett resultat av denna handling.’
  4. ‘En person kan, medan han åtlyder ett gudomligt förbud, synda mot Gud genom samma lydnadshandling.’
  5. ‘Samvetet kan sanningsenligt och rätteligen bedöma att sexuella handlingar mellan två personer som har ingått ett borgerligt äktenskap, fastän en eller båda är sakramentalt gifta med en annan person, ibland kan vara moraliskt rättfärdiga, eller begärda, eller t.o.m. befallda av Gud.’
  6. ‘Moraliska principer och moraliska sanningar som ingår i den gudomliga uppenbarelsen och i naturrätten saknar negativa förbud som absolut förbjuder vissa typer av handlingar, emedan det är deras syfte som alltid gör dem allvarligt olovliga.’
  7. ‘Det är vår Herre Jesu Kristi vilja att Kyrkan frångår sin ständiga kyrkodisciplin att neka de skilda och omgifta eukaristin samt att neka de skilda och omgifta absolution såvida de inte uttrycker ånger för sin livssituation och fattat den uppriktiga föresatsen att bättra sina liv med avseende på detta.’

För vart och ett av dessa ståndpunkter presenteras citerat ur både Skriften och Kyrkans lärodokument för att visa var de hamnar i konflikt med katolsk lära. ”Samtliga dessa propositioner”, skriver författarna, ”motsäger sanningar som är gudomligt uppenbarade och som katoliker är förpliktigade att samtycka med i gudomlig tro”.

Författarna avslutar sin Correctio som verkliga söner till Kyrkan:

”I denna kritiska tidpunkt vänder vi oss därför till cathedra veritatis, den romerska Kyrkan, som genom gudomlig lag har företräde framför alla kyrkor, och till vilken vi är och alltid avser att förbli lojala barn, och med all respekt insisterar vi på att Ers Helighet offentligt förkastar dessa ståndpunkter och därmed fullgör vår Herre Jesu Kristi mandat till S:t Petrus och genom honom alla hans efterträdare fram till den yttersta tiden med orden: ‘Men jag har bett för dig, att din tro inte ska ta slut. Och när du en gång har omvänt dig, styrk då dina bröder.'”

Det är svårt att förutspå vilket, om något, intryck detta correctio kommer att ha på ett påvedöme som orubbligt har ignorerat en tidigare sonlig vädjan med nästan 800 000 underskrifter, en utgivning av en teologisk kritik författad av 45 teologer och akademiker till hela kardinalskollegiet samt fem dubia framförd av fyra kardinaler som hitintills ännu inte ens har fått en påvlig audiens över ett år efter deras första försök och i kölvattnet av två av kardinalernas bortgång.

Språket som används i detta dokument gör icke desto mindre att fallet ställs alltmer på sin spets än genom något föregående dokument, och somliga spekulerar att detta kan hjälpa att fastställa att påven är skyldig till offentlig och ökänd materiell heresi. Om så är fallet, kan hans vägran att svara utgöra ett viktigt steg mot att avgöra att påven är ”oförbätterlig och halsstarrig” i främjandet av kätteri och eventuellt utlösa ytterligare korrigerande åtgärder längre fram.

Källa: OnePeterFive

Skrivet av: Assar Antonsson | 24 juli 2017

St. Charbel Makhlouf av Annaya

St. Charbel Makhlouf av Annaya

24 juli

Charbel-Makhlouf

”Bevara kärlekens nåd och ödmjukhetens tecken. Var sanna vittnen om Jesus Kristus. Konfrontera ondska med kärlek, men använd inte kärlek som ursäkt för att undvika konfrontation med ondska; bonden använder inte stenskärv som en ursäkt för att sluta ploga. Var inte rädda, ondskan kommer att förgöra sig själv. Anförtro er helt och fullt åt Kyrkan och alla hennes läror och håll ut oförtröttligt i bön. Ära vår moder Jungfru Maria och beväpna er med rosenkransen, ty Jungfru Marias namn driver bort mörkret och krossar ondskan. Var munkar i hjärtat av denna värld, även om utan munkdräkt. Så jorden med böner och rökelse. Var helgon och helga jorden. Helgelsens väg är lång, men förvissa er om att när Guds tankar är i era sinnen och Guds kärlek är i era hjärtan, så är Guds styrka i era armar och ni anländer målet. Var också förvissade om att närhelst ni ber kommer jag be med er så att ni kan bli helgade och Herrens namn förhärligat”.

Skrivet av: Assar Antonsson | 22 maj 2017

Heliga Konstantin och Helena, 21 maj

Konstatin1
21 maj firar katoliker av östlig rit samt de ortodoxa kejsar St. Konstantin och hans moder, St. Helena.  I den universella romerska kalendern firas ej kejsar St. Konstantin, men likväl hans moder med festdag 18 augusti.  21 maj har även Konstantin och Conny namnsdag enligt den svenska kalendern.

Kyrkan kallar St. Konstantin (regeringstid 306-337) ”jämställd med apostlarna” (latin: aequalis apostolis, grekiska: Iσαπόστολος,  isapostolos ), och historikerna kallar honom ”den store”.  Han var son till Constantius I Chlorus, som regerade som Caesar över Gallien och Britannien. Hans moder var Flavia Julia Helena, en kristen av ringa börd.

Vid denna tid var det väldiga romerska riket delat i en västlig och en östlig rikshalva, regerat av två självständiga (huvud)kejsare, ”Augustus”,  samt deras två medregenter, kallade ”Caesar” (Tetrarkin, ett så kallat fyrkejsardöme. Systemet med att tronens ansvar delades av två augusti och två caesarer varade 293-313). Constantius I Chlorus regerade som caesar i nordvästra delen av Västromerska riket 293-305. St. Konstantin föddes år 274, möjligen i Naissus i provinsen Moesia (nuvarande Niš i Serbien). År 294 skilde sig Constantius från Helena för att främja sina politiska ambitioner genom att gifta sig med en kvinna av ädel börd, Flavia Maximiana Theodora (skilsmässa var tillåtet enligt dåvarande romersk lag). Detta smärtade den goda kristna St. Helena djupt och var ett lidande som hon bar med sig resten av livet. Av denna anledning är St. Helena skyddshelgon för bl.a.  skilsmässooffer, svåra äktenskap, ensamstående mödrar, men också för konvertiter och arkeologer. Efter att St. Konstantin blivit kejsare betygade han sin moder Helena stor ära och respekt och gav henne den kejserliga titeln ”augusta”.

St. Konstantin, blivande kejsare över hela det romerska riket, uppfostrades till att respektera kristendomen. Hans fader förföljde inte kristna i de områden han regerade. Detta i en tid då kristna förföljdes i stort sett hela romarriket av kejsar Diocletianus (284-305) och hans medregent  Gaius Galerius Maximianus (305-311) i öst, och kejsar Maximianus Herculius (286-305) i väst.

Efter Constantius Chlorus död år 306 utropades Konstantin av armén i Eboracum (York, England) till augustus. Den nye kejsarens första handling var att bevilja sina undersåtar frihet att utöva kristendom i de områden han kontrollerade. Hedningen Galerius Maximianus i öst och den hårde tyrannen Maxentius i väst hatade St. Konstantin och konspirerade för att få honom avsatt och dödad, men St. Konstantin besegrade dem med Guds hjälp i en rad fälttåg. Strax före slaget vid Pons Mulvius 28 oktober 312, strax norr om Rom, bad han Gud om ett tecken som kunde ingjuta mod och tapperhet, och Herren uppenbarade ett strålande korstecken på himmelen med inskriften In hoc signo vinces, i detta tecken skall du segra. Trots numerär överlägsenhet (somliga källor anger Maxentius numerära överlägsenhet till 10:1) och trots att han hade Pretoriangardet (en elitstyrka) på sin sida, besegrades Maxentius, som själv drunknade i Tibern. St. Konstantins seger var sannerligen ett Guds mirakel.

Efter att St. Konstantin blivit ensam härskare av den västra rikshalvan utfärdade han ediktet i Milano år 313 som garanterade religiös tolerans för de kristna. St. Helena, som var kristen, kan ha påverkat honom i detta beslut. År 323, när han blev ensam kejsare i hela det romerska riket, utvidgade han bestämmelserna i ediktet till den östa delen av riket. Efter trehundra år av förföljelser kunde de kristna äntligen utöva sin tro utan fruktan för liv och egendom.

Kejsar St. Konstantin lät uppföra flera kyrkor i Rom, däribland den viktigaste i hela kristenheten, Peterskyrkan, som byggdes med huvudaltaret ovanpå apostlafurstens Petrus, den förste påvens grav. Bygget påbörjades mellan 318 och 322, och skulle pågå i trettio år. Dels för att komma bort från det av komplotter tyngda Rom som hade kommit att bli lekplats för missnöjda och fientliga politiker, dels av militärstrategiska skäl (Rom låg långt borta från fronten mot det fientliga Persiska riket), lät han uppföra en ny huvudstad i öst, på platsen för den gamla grekiska staden Byzantion, som först officiellt hette Nova Roma (Nya Rom), men kom snart av gemene man att kallas Konstantinopel (”Konstantins stad”). Rom fortsatte dock att ha en hedersplats i egenskap av romarrikets födelseort och huvudstad sedan tusen år, samt aposteln Petri efterträdares säte. St. Konstantin var övertygad om att endast kristendomen kunde ena det väldiga romarriket med sina olika folkslag. Han stödde Kyrkan på alla sätt. Han återkallade kristna från exil, frigav fängslade kristna (bl.a St. Nikolaus av Myra som senare skulle komma att konfrontera heretikern Arius), uppförde kyrkor och hjälpte prästerskapet på olika sätt.

I främst protestantisk historieskrivning har St. Konstantin framstått i ett negativt ljus. Man har betraktat honom som ansvarig för att leda bort den tidiga kyrkan från ”det rena evangeliets enkelhet” och omvandla henne till en institutionell kyrka. Men att beskylla St. Konstantin för ”kyrkans fall” är dock ett dubbeleggat svärd som skär i båda riktningar. Om protestanter beskyller St. Konstantin för att ha manipulerat och mixtrat med Kyrkan, hur kan de då vara säkra på att han inte gjorde detsamma med Bibeln? Problemet med dylika konspirationsteorier är att de öppnar upp möjligheten för en radikal diskontinuitet mellan nutidens kristendom och den tidiga Kyrkan.   

Kejsaren vördade djupt Herrens segerbärande korstecken och ville också hitta det verkliga kors på vilket vår Herre korsfästes. Han lät sända sin egen moder, den heliga kejsarinnan Helena, till Jerusalem på detta uppdrag. St. Macarius, biskop av Jerusalem, och St. Helena letade och genom Guds försyn hittades det sanna korset mirakulöst år 326. Detta firas av Kyrkan 14 september, Helga Korsets upphöjelse.

Under sin tid i det heliga landet gjorde kejsarinnan mycket för att stödja Kyrkan där. Hon befallde att alla platser som hade anknytning till Herrens och Jungfruns jordiska liv skulle befrias från alla spår av hedendom, och hon lät uppföra kyrkor på dessa platser.

För att hedra Kristi uppståndelse lät kejsar St. Konstantin uppföra en magnifik kyrka över Hans grav. St. Helena överlämnade det sanna korset i säkert förvar till biskop St. Macarius och tog med sig en bit till kejsaren. Efter att ha delat ut generöst med allmosor och mat till de behövande i Jerusalem (ibland betjänade hon personligen de fattiga), återvände den heliga kejsarinnan Helena till Konstantinopel, och avsomnade 18 augusti år 330 i Nikomedia. Hon begravdes i Helenas mausoleum strax utanför Rom, på Via Labicana. Mausoleet var ursprungligen tänkt för kejsaren själv, men reserverades för hans moder. Sarkofagen finns än idag att beskåda i Museo Pio-Clementino i Vatikanen. Där finns också kejsarinnans barnbarn, St. Konstantinas sarkofag. St. Helenas skalle bevaras som relik i katedralen i Trier, Tyskland. Tack vare sina stora tjänster till Kyrkan och det faktum att St. Helena fann det sanna korset, kallas även kejsarinnan ”jämställd med apostlarna”.

Kyrkans frid kom snart att störas av gräl, meningsskiljaktigheter och kätterier som hade uppträtt i Kyrkan. Redan i början av St. Konstantins regeringstid hade donatisternas och novatianernas heresier uppstått i väst. De krävde omdop för dem som avfallit under förföljelserna mot kristna. Dessa heresier, fördömda av två lokala koncilier, fördömdes slutligen och definitivt vid konciliet i Milano år 316.

Särskilt förödande för Kyrkan blev uppkomsten av den arianska heresin i öst, som förnekade Guds Sons gudomliga natur, och förkunnade att Jesus var blott en skapelse. Heresin är uppkallad av dess upphovsman, Arius av Alexandria (cirka 260-336). På kejsarens befallning sammankallades det första konciliet i Nicaea (kejsarens sommarresidens låg där) år 325. 250 biskopar var närvarande i den första sessionen, 318 i den sista. Eusebius av Nicomedia och sexton andra biskopar ställde sig på heretikern Arius sida. Bland de västliga biskoparna märktes den gotiske biskopen Theophilus, gyllenblond och rödlätt, som hade omvänt tusentals goter till tron. Påven Silvester I:s  representanter var Hosius Spanjoren samt Vito och Vincent. Roms patriark erkändes som den främste av alla patriarker, och påven godkände uttrycket homoousios redan före konciliet. Bland österns biskopar märktes St. Macarius av Jerusalem, som hade hjälpt St. Helena att finna det sanna korset, St. Amphion av Epiphania, som hade genomlidit tortyr under kejsar Diocletianus samt St. Nikolaus av Myra (det berättas att St. Nicolaus på konciliet slog Arius på käften, och att det kanoniska straffet han därmed skulle åläggas blev avskrivet genom mirakulöst ingripande från jungfru Maria). Kejsaren var närvarande vid alla sessioner. Arius kätteri fördömdes och en trosbekännelse sammanställdes som innehöll begreppet ”av samma väsen som Fadern”, vilket bekräftar Jesu Kristi gudomlighet, Han som antog mänsklig natur till frälsning för hela mänskligheten. Man kanske blir förvånad över St. Konstantins grepp om teologiska problem under diskussionerna på konciliet. Han insisterade på att termen homoousios (av samma väsen) skulle tas med.

Efter konciliet i Nicaea fortsatte St. Konstantin sin aktiva roll i Kyrkans välfärd. Han avsomnade år 337 efter att ha låtit döpa sig på dödsbädden, vilket inte var ovanligt på den tiden, och begravdes i De Heliga Apostlarnas Kyrka, i en krypta som han hade förberett åt sig själv.  Graven och kroppen undkom det fjärde korstågets plundringar år 1204, men efter turkarnas erövring av Konstantinopel 1453 föll graven i glömska och ingen vidare information om dess öde är känd. Efter turkarnas erövring blev denna kyrka huvudkyrka för patriarken, men var i förfall och övergavs bara tre år senare. 1461 revs den av turkarna som byggde en moské i dess ställe.

Heliga Konstantin och Helena, bedjen för oss!

Skrivet av: Assar Antonsson | 21 maj 2017

TIA anklagar Kardinal Newman

TIA anklagar Kardinal Newman

Av fader Gabriel Lavery, CMRI

En församlingsmedlem berättade nyligen för mig om vissa anklagelser som internetsidan Tradition in Action (TIA) gjort mot kardinal Newman (1801-1890). Denne kände engelske kardinal hade varit anglikan, men konverterade 45 år före sin död. Efter sin konversion blev han prästvigd och tillbringade resten av sitt liv med att sprida och försvara Tron. 1879 blev han utnämnd till kardinal av påve Leo XIII. Enligt församlingsmedlemmen hävdar TIA på sin hemsida att Newman var liberal och homosexuell. Jag blev upprörd över att någon kan göra sådana anklagelser mot denne gode kardinal, ändå avfärdade jag det som kortlivat internetskvaller. Sådant skvaller verkar vara ganska vanligt bland katoliker som uppenbarligen inte har tillräckligt med tid för att bedja. Jag undrar ibland vad som hände med det åttonde budordet. Kanske har det slutat gälla sedan internet började?

Eftersom jag i allmänhet ogillar att bli involverad i sådan polemik, så tänkte jag inte mer på det. Men till min stora förvåning frågade en helt okänd person mig dagen efter om precis samma anklagelser när vi satt bredvid varandra på ett flygplan. Jag bestämde mig för att undersöka det hela närmare och, ifall det skulle behövas, säga vad jag tycker om dessa ärekränkande anklagelser. Jag står inte ut med att se okunniga katoliker förstöra det goda anseendet för en Kyrkans prins. Jag sökte på några traditionella hemsidor och, till min lättnad, fann jag att ingen av dem spred skvallret. Men tyvärr fann jag det på TIA´s hemsida. Anklagelserna om homosexualitet hittade jag på flera sekulära nyhetssidor, men de verkade alla vara ungefär ett år gamla. TIA´s hemsida har flera inlägg med mycket stötande påståenden. Ett påstående som jag särskilt lade märke till var i artikeln Liberals, Modernists and Progressivists av Atila S. Guimarães. I artikeln kallar han inte bara kardinal Newman för liberal, tillsammans med biskop Dupanloup (som jag med glädje också skulle försvara om jag hade tid), utan han säger också följande om påve Leo XIII:

Påve Leo XIII blev berömd för sin ståndpunkt gällande ralliement [återförening], vilket betyder Kyrkans godkännande av den revolutionära demokratin som infördes i Frankrike. Detta var ett tydligt liberalt ställningstagande av Leo XIII, och tyvärr, inte det enda. Faktiskt, i skydd av hans stöd, gav liberalismen upphov till modernismen [min emfas].

Det är ofattbart att någon som betraktar sig som katolik kan beskylla påve Leo XIII för någonting sådant. En läsare av denna artikel skickade en kommentar som TIA publicerade. Han skrev att han efter att ha ”forskat lite” kommit fram till att TIA gjorde rätt när de kallade Newman liberal. Han hänvisade också till en nyhetsartikel i vilken ”homorättsaktivisten” Peter Tatchell hävdade att Newman var homosexuell. Kanske det hade varit bättre för läsaren att forska ”lite” mer innan han spred sådant förtal, särskilt mot någon med så hög rang.

TIA publicerade sedan ett svar, där de sade att de skulle låta sina läsare få ta del av informationen. De tackade honom och höll med om att Newman var en liberal, men sade att vi måste vara försiktiga med anklagelserna om homosexualitet. De kände också till Tatchells dåliga rykte. Sedan, tvärt emot allt förnuft och rättvisa, gjorde de följande konstaterande:

Samme skamlige man [Tatchell] verkar vara den enda källan till nyheterna du sände oss om kardinal Newman. Han är moraliskt förkastlig som homosexuell och en utpressare, men, så vitt vi vet, kan han inte motbevisas i sina anklagelser. Vi följer noga utvecklingen av detta fall utan att dra några förhastade slutsatser.

Ofattbart! Tatchell är korrupt, men kanske säger han sanningen? Under tiden kommer vi bara att sprida skandalen utan att dra några ”förhastade slutsatser”? När blev det lagligt att publicera anklagelser mot en människa som når hela världen innan vi är säkra på att de är sanna? TIA säger att det inte går att bevisa att anklagaren har fel. Är Hans Eminens då skyldig tills han kan bevisas vara oskyldig?

TIA publicerade ytterligare ett par kommentarer i ämnet. En läsare begärde då att de skulle tas bort eftersom påståendena redan motbevisats. TIA svarade med att säga att fallet inte var avgjort. De försvarade sin position med följande uttalande:

Saken är den att både journalisten och forskaren inte inriktade sig på och att du inte heller fäste något avseende vid huruvida det är sant att kard. Newman beskrev sin sorg vid sin nära väns död, f. Ambrose of Saint John, som ”en sorg jämförbar med en hustru som förlorar sin man.”

Vi publicerade bevis på att kardinal Murphy O´Connor, när han fortfarande var Ärkebiskop av Westminster, medgav att denna text är autentisk. Följaktligen finns det rimliga skäl att misstänka att Newman var homosexuell. I själva verket känner vi inte till någon normal man som skulle skriva något sådant…

Vi stöder vårt antagande att han kan vara homosexuell på texten han skrev.

Det strider mot all rättvisa att tolka kardinal Newmans fras på det sätt som TIA gör. Vad Newman verkligen skrev vid hans nära väns, f. Ambrose, död var: ”Jag har aldrig trott att någon sorg kunde vara likvärdig en äkta mans eller hustrus, men jag har svårt att tro att den kan vara större, eller någon annans sorg större, än min.” Dessa ord citerades på många hemsidor men utan att källan angavs. TIA hävdar att ingen normal person skulle säga detta. Det är inte sant. Tvärtom, ingen normal person skulle tolka kardinalens ord som om det skulle handla om oren kärlek. De enda som skulle kunna tolka dem på det sättet är dagens onormala människor som inte känner till någon annan form av kärlek än den sensuella. De har inget begrepp om vad övernaturlig kärlek är. En katolik borde vara den siste att hålla med dem i deras tolkning av kardinal Newmans ord.

Helgonen har ofta uttryckt sin övernaturliga kärlek till andra i ord som skulle förvåna de som är vana vid att endast använda sådana ord för att uttrycka sensuell kärlek. Betrakta följande exempel från St. Bernards brev till olika personer:

Det står nu helt klart, min käraste Drogo, att min tillgivenhet för dig inte varit bortkastad. Redan innan såg jag att du var en mycket älskvärd person, och jag märkte att det var något speciellt med dig, jag vet inte vad, bortsett från vad jag sett och hört om dig, som berättigade dig respekt såväl som tillgivenhet. Kanske hade du redan då hört Brudgummens röst, i vilkens kyska armar du nu är intimt hållen, viskande till din själ, som till en blyg duva: ”Fager på alla sätt, min sanna kärlek, din yttre form är perfekt.” (Brev 35, till munken Drogo).

När du är bedrövad, kan jag inte vara annat än ledsen; inte heller kan jag höra om dina bekymmer och besvär utan att själv bli bekymrad och besvärad…Som det nu är, lider jag mera än nog genom att inte ha dig nära mig, att inte kunna se dig och njuta av ditt sällskap, så att jag ibland ångrar att jag sände iväg dig…därför att jag inte kan se dig, sörjer jag dig som förlorad för mig.” (Brev 76, till Rainal, abbot i Foigny).

Borde vi ifrågasätta St. Bernards motiv i dessa ord? Skulle andra helgon som har använt liknande ord bli betraktade som ”onormala” genom att säga sådana saker? Varför skulle vi då vara fria att förstöra kardinal Newmans anseende för några få ord som yttrades i en tid av djup sorg?

Som en sidonotering, Newmans motto, ”Cor ad cor loquitur (Hjärta talar till hjärta)”, har absolut inte någon sensuell betydelse. Det syftar på den speciella mildhet med vilken kardinalen önskade leda själar till Gud. Han lånade det från St. Frans av Sales som var känd för sådan mildhet.

Jag fortsätter nu med den andra anklagelsen, den att Newman var liberal. Frågan om kardinal Newmans författarskap samt hans meningsskiljaktigheter med andra (t.ex. Manning och Brownson) är lång och komplicerad och kan inte behandlas på det slarviga och ytliga sätt som TIA har gjort. Å ena sidan, frågans komplicerade beskaffenhet kan minska deras skuld, för det är lätt att se hur en förhastad och kanske något vinklad undersökning leder till bedömningen att han var liberal. Å andra sidan tenderar det också att öka deras skuld, för är det inte varje katoliks plikt, när man ställs inför så omfattande och motstridig information, att arbeta varsamt och noggrant för att komma fram till sanningen? Vilka är vi att ta lätt på det goda ryktet hos en Kyrkans kardinal och vida berömd teolog som blev utnämnd till teologie doktor av Pius IX personligen samt kardinal av Leo XIII? Är det goda anseendet hos en Kyrkans prins så betydelselöst att några minuters sökande på internet räcker för att vi skall känna oss säkra på att fördöma honom som modernist? Det finns tillräckligt med modernister utan att vi behöver skapa några egna. Det är inte min avsikt här att gå in på alla detaljer vad gäller hans författarskap, kontroverserna som de vållade, eller modernisternas missbruk av det efter hans död. Det ligger inte inom min förmåga eller den tid jag har till mitt förfogande. Mitt enda syfte är att ge honom upprättelse från det förtal som sprids för närvarande.

Kardinal Newman blev under sin livstid anklagad av vissa för att vara liberal. Hans texter blev upprepade gånger fördömda av olika individer, inklusive Brownson, en av hans värsta antagonister. Efter Newmans död 1890 fortsatte debatten om vad han skrivit. Saken förvärrades ytterligare när modernisterna försökte göra anspråk på honom som sin. När St. Pius X kom med sin encyklika Pascendi som fördömde modernismen, började vissa påstå att det Newman skrivit omfattades av detta fördömande. Biskopen av Limerick, Edward Thomas O´Dwyer, en man som var mycket väl insatt i Newmans skrifter, kom till hans försvar i december 1907. Han publicerade en essä kallad Cardinal Newman and the Encyclical Pascendi Dominici Gregis. Vem som helst som skulle vilja anklaga Newman för att vara liberal borde läsa denna essä. Biskopen gör en jämförelse av Newmans skrifter och diverse andra argument för att visa hur ogrundad anklagelsen är. Några månader efter att denna essä publicerades sände Påve Pius X ett brev till biskop O´Dwyer där han lovordade honom för hans kompetenta försvar av kardinal Newman.

Skrivet av: Assar Antonsson | 22 februari 2017

Den sanna historien om korstågen

Den sanna historien om korstågen

 

Thomas F. Madden

Många historiker har under en längre tid försökt bringa klarhet när det gäller korstågen – missuppfattningar är alltför vanligt. För dem är det nutida intresset en möjlighet att förklara korstågen medan folk faktiskt lyssnar. Möjligen med undantag för Umberto Eco är medeltidsforskare inte vana vid att få mycket uppmärksamhet i media. Vi tenderar att vara en tystlåten samling människor (förutom under de årliga backanaler vi kallar The International Congress on Medieval Studies i Kalamazoo, Michigan, av alla ställen) som halvligger över unkna krönikor och skriver trista men noggranna studier som få kommer att läsa. Döm således till min förvåning när medeltiden plötsligt blev relevant igen dagarna efter 11 september-attackerna.

Som korstågshistoriker blev min lugna ensamhet i mitt elfenbenstorn krossat av journalister, redaktörer och intervjuprogramsvärdar under snäva deadlines, ivriga efter ett riktigt scoop. Vad var korstågen?, frågade de. När var de? Hur okänsligt var det egentligen av dåvarande president George W. Bush att använde ordet ”korståg” i sina uttalanden? Under några av mina samtal fick jag en stark känsla av att de redan visste svaren på sina frågor, eller åtminstone trodde sig veta. Vad de i själva verken ville var en expert som bekräftade de förutfattade meningarna. T.ex. ombads jag ofta kommentera det faktum att den muslimska världen har en befogad missnöjesanledning mot väst. Har inte det tilltagande våldet hade sina rötter i korsfararnas brutala och oprovocerade attacker på en sofistikerad och tolerant muslimsk värld? Med andra ord, är det inte korstågens fel i botten?

Osama bin Laden tycker åtminstone det. I olika videoframställningar beskriver han alltid Amerikas krig mot terrorismen som ett nytt korståg mot islam. F.d. president Bill Clinton pekade också på korstågen som roten till den nuvarande konflikten. I ett tal vid Georgetown University, berättade han (och broderade ut) om en massaker på judar efter korsfararnas erövring av Jerusalem år 1099 och informerade sin publik att händelsen fortfarande minns med bitterhet i Mellanöstern (varför islamistiska terrorister skulle vara upprörda över dödade judar framgick aldrig). Clinton kritiserades kraftigt på landets ledarsidor för att vilja lägga så stor skuld på USA att han framkallade oförrätter från medeltiden. Men ingen ifrågasatte ex-presidentens grundläggande premiss.

Eller nästan ingen. Många historiker försökte bringa klarhet i korstågen långt innan Clinton upptäckte dem. De är inte revisionister, som de amerikanska historikerna som fabricerade Enola Gay-utställningen, utan vanliga, konventionella forskare som uppvisar frukterna av flera årtionden av mycket noggrann och allvarlig forskning. För dem är detta en möjlighet till lärdom, en möjlighet att förklara korstågen medan folk faktiskt lyssnar. Det kommer inte vara länge, så här kommer det.

Missuppfattningarna om korstågen är alltför många. Korstågen framställs i allmänhet som en serie heliga krig mot islam ledda av maktgalna påvar och utkämpade av religiösa fanatiker. De skulle ha varit ett typexempel på självrättfärdighet och intolerans, en svart fläck på den katolska kyrkans historia i synnerhet och på den västerländska civilisationen i allmänhet. Som en hord proto-imperialister gjorde korsfararna ett fredligt Mellanöstern bekant med västerländsk aggression och deformerade en upplyst muslimsk kultur och lämnade den i ruiner. För att se olika variationer på detta tema behöver man inte leta länge. Se t.ex. Steven Runcimans berömda History of the Crusades i tre volymer, eller dokumentären från BBC/A&E, med Terry Jones [från Monthy Python-gänget som programvärd]. Båda är väldigt underhållande men är urusel historia.

Vad är då sanningen om korstågen? Forskare arbetar fortfarande för att reda ut en del av detta. Men mycket kan redan sägas med säkerhet. Till att börja med var korstågen i öster på alla sätt försvarskrig. De utgjorde ett direkt svar på muslimsk aggression – och ett försök att vända tillbaka eller försvara mot muslimsk erövring av kristna länder.

1000-talets kristna var inga paranoida fanatiker. Muslimerna hade verkligen siktet inställt på dem. Medan muslimer kan vara fredliga så föddes islam i krig och spreds på samma sätt. Från Muhammeds tid har islam alltid spridits med svärdet. Enligt muslimsk teologi består världen av två hus: Islams hus och krigets hus. Kristendomen – och alla andra religioner för den delen – har inget hus. Kristna och judar kan tolereras i en muslimsk stat under muslimskt styre. men enligt traditionell islam måste kristna och judiska stater krossas och deras land erövras. När Muhammed förde krig mot Mekka på 600-talet, var kristendomen den dominerande religionen i makt och välstånd. Det senantika romerska imperiets religion var utspridd över hela Medelhavsområdet och stora delar Mellanöstern, där den ursprungligen kom ifrån. Den kristna världen blev därför huvudmåltavlan för de tidiga kaliferna, och skulle förbli så för muslimska ledare under de kommande tusen åren.

Kort efter Muhammeds död slog islams krigare de kristna med otrolig kraft. Deras fälttåg var ytterst framgångsrika; Palestina, Syrien, Egypten – de mest kristna områdena i världen – kuvades snabbt. På 700-talet lade de muslimska arméerna det kristna Nordafrika och Spanien under sig. [Västerut stoppades erövringarna först av Karl Martell i Frankrike år 732.] På 1000-talet erövrade de seljukiska turkarna hela Mindre Asien, nuvarande Turkiet, ett område som varit kristet sedan den hel. Pauli tid. Resterna av det östromerska riket reducerades till att inte sträcka sig utanför det nuvarande Grekland. [De gamla pilgrimslederna till de heliga platserna i Palestina kunde inte längre användas då muslimerna begick övergrepp på försvarslösa kristna pilgrimer.] Den förfärade kejsaren i Konstantinopel vädjade till västerlandet om hjälp till deras trosfränder i öst.

I detta ögonblick föddes korstågen. Det var inte en idé i någon maktgalen påves huvud eller någon girig rovriddares ambitioner, utan ett på nästan fyrahundra år av aggressiv erövring genom vilken muslimerna redan hade lagt två tredjedelar av den ursprungliga kristna världen under sig. En tidpunkt hade nåtts då kristendomen såsom religion och kultur var tvungen att antingen försvara sig eller duka under. Korstågen var det försvaret.

[Trots den populära bilden av korstågen som medeltida kolonialism, var detta bara en reaktion på islams framryckningar. I själva verket var korstågen inte mer offensiva än de allierades invasion av Normandie 1944.] Påven Urban II anbefallde kristendomens riddare vid kyrkomötet i Clermont 1095 att trycka tillbaka islams erövringar. Entusiasmen visste inga gränser. Tusentals krigare svor eden, tog på sig korset och förberedde sig för krig. Varför? Svaret på den frågan har blivit hopplöst missförstådd. I Upplysningstidens kölvatten har man velat förklara att tusentals jord- och egendomslösa nu såg en chans att röva och plundra i fjärran land. Korsfararnas uttryckta känslor av fromhet, uppoffring och kärlek till Gud kunde naturligtvis inte tas på allvar menade de upplysta humanisterna. Det var bara en fasad framför en mörk agenda.

Tjugo år av datorassisterad urkundsforskning har kunnat slå sönder denna myt. Forskare kan visa att korsriddarna vanligtvis var rika män med stora jordägor runtom i Europa. Många gav villigt upp allt för att genomföra sitt heliga uppdrag. Att dra ut på korståg var inte billigt. Det krävdes gott om pengar att bekosta ett sådant äventyr. Även rika adelsmän och deras familjer kunde snabbt bli utfattiga genom att ta på sig korset. De gjorde inte detta pga. någon förväntad materiell vinst (vilket många av dem redan hade) utan för att samla skatter på en plats där rost och fukt inte förstör. De var villigt medvetna om sina synder och var ivriga att uthärda korstågens svårigheter som botgöring i kärlek mot nästan. Det finns massvis av medeltida urkunder i Europa som vittnar som dessa känslor, urkunder från vilka dessa män kan tala till oss om vi bara lyssnar. Naturligtvis var de inte emot att ta byte när möjligheten erbjöds. Men sanningen är att korsfararna i själva verket visade mycket liten talang i plundring. Ett fåtal återvände med förmögenheter, men den stora majoriteten återvände utan något.

Påven Urban II anbefallde två högre mål för korsriddarna, och dessa skulle förbli centrala i århundraden för korstågen i öst. Det första var att rädda de kristna i öst. Hans efterträdare, påve Innocentius III skrev:

Hur kan en människa älska nästan såsom sig själv enligt gudomlig föreskrift när han vet att hans kristna bröder i tro och namn hålls i sträng fångenskap av de trolösa muslimerna och tyngas ned av det tyngsta arbetets ok, hängiver han icke sig själv åt arbetet att befria dem?…är det av slump som du inte vet att många tusen kristna hålls i slaveri och fångenskap av muslimerna, torterade med oräkneliga plågor?

Professor Jonathan Riley-Smith har med rätta hävdat att dra ut på korståg var en handling motiverad av kärleken till nästan. Korståg sågs som ett barmhärtighetens uppdrag att ställa fel till rätta. Påve Innocentius III skrev till tempelherreorden:

Ni utför i handling Evangeliets ord; ’Större kärlek har ingen man än den som offrar sitt liv för sina vänner’.

Det andra målet var att befria Jerusalem och andra platser helgade genom Kristi liv. Ordet ”korståg” är nutida. De medeltida korsfararna såg sig själva som pilgrimer som utförde rättfärdiga handlingar på deras väg till den heliga graven. Korstågsavlaten de mottog var kanoniskt relaterad och proportionell till pilgrimsavlaten. Detta mål beskrevs ofta med feodala termer. Anbefallande det femte korståget skrev påve Innocentius III sålunda:

Betänk käraste söner, betänk noga att om en världslig konung blev utkastat från sitt rike och kanske tillfångatagen, skulle han då icke, när återställd till sin ursprungliga frihet och när tiden vore kommen för skipande av rättvisa, se på sina vasaller såsom otrogna och förrädare… om inte de hade ställt både sin egendom och person till förfogande till uppgiften att befria honom?… Och kommer på liknande sätt inte Jesus Kristus, konungarnas konung och herrarnas herre, vilkens tjänare du inte kan förneka att du är, som förenade din själ med ditt kött, som återlöste dig med sitt dyrbara blod… döma dig för otacksamhetens last och otrohetens brott om du försummar Honom hjälp?

Återerövringen av Jerusalem var därför ingen kolonialism utan en handling av återställande och en öppen kärleksförklaring till Gud. Medeltidens människor visste förstås att Gud hade kraften att återta Jerusalem själv – Han hade kraften att återställa hela världen under sitt styre. Ändå var Hans vägran att göra så en välsignelse för Hans folk enligt St. Bernhard av Clairvoux predikan:

Åter säger jag, betänk den Allsmäktiges godhet och beakta hans plan för barmhärtighet. Han sätter sig själv under ert ansvar, eller snarare verkar göra det, så att Han kan hjälpa er att tillfredsställa era plikter gentemot Honom själv…jag kallar välsignad den generation som kan ta en sådant tillfälle av sådan rik avlat som denna.

Det har ofta tagits för givet att det huvudsakliga målet för korstågen var en med våld framtvingad omvändelse av den muslimska världen. Detta är helt och hållet felaktigt. Utifrån de medeltida kristnas perspektiv var muslimerna Kristi och Hans kyrkas fiender. Det var korsriddarens plikt att besegra dem och försvara mot dem. Det var allt. Muslimer som levde i territorier kontrollerade av korsriddarna fick vanligtvis behålla både liv och egendom, och alltid sin religion. Faktum är att det i korsriddarkungadömet Jerusalem bodde långt fler muslimer än katoliker hela dess historia igenom. Det var först på 1200-talet som franciskanerna påbörjade försök att omvända muslimer. Dessa försök var emellertid inte alls lyckade och övergavs slutligen. I alla händelser skedde dessa försök genom fredlig övertalning, inte genom hot eller våld.

Korstågen var krig, så det vore ett misstag att karakterisera dem som inget annat än fromhet och goda intentioner. Liksom i all krigföring var våldet brutalt (även om inte lika brutalt som i modern krigföring). Det begicks missöden, blundrar och brott. Dessa är vanligen väl ihågkomna idag. Under det första korstågets tidiga dagar, år 1095, ledde greve Emicho av Leiningen ett rövarband till korsfarare ner längst floden Rhen, och bestal och mördade alla judar de hittade på vägen. De lokala biskoparna försökte men lyckades inte förhindra blodbadet. I dessa krigares ögon var judarna, liksom muslimernas Kristi fiender. Att röva och mörda dem var sålunda ingen last. De trodde att de faktiskt gjorde en rättfärdig gärning, eftersom judarnas pengar kunde användas till att bekosta korståget till Jerusalem. Men de hade fel, och kyrkan fördömde med stränghet attackerna.

Femtio år senare, när det andra korståget stod i startgroparna, predikade St. Bernhard av Clairvoux ofta att judarna inte fick förföljas:

Fråga vem som helst som kan den heliga skrift, vad han finner förutbestämt om judarna i Psaltaren. ’Icke för deras förintelse ber jag’, står det. Judarna är för oss skriftens levande ord, ty de påminner oss ständigt om vad vår Herre genomled… under kristna furstar utstår de en hård fångenskap men ’de väntar endast tiden för sin frälsning’.

Ändå hetsade munken Radulf, en cisterciensisk medbroder, upp folkmassor mot Renlandets judar, trots flera brev från St. Bernhard som krävde att han upphörde. Till slut blev St. Bernhard tvungen att personligen resa till Tyskland, hinna ikapp Radulf, skicka tillbaka honom till sitt kloster och därmed sätta stopp för massakern.

Det har ofta sagts att rötterna till förintelsen kan sökas i dessa medeltida pogromer. Det är möjligt. Men om det är så, är dessa rötter långt djupare och spridda än korstågen. Judar omkom under korstågen, men korstågens syfte var inte att döda judar. Tvärtom, påvar, biskopar och predikanter gjorde det klart att Europas judar skulle lämnas ifred. I nutida krig kallas sådana tragiska dödsfall ”kollaterala förluster”. Trots sina sinnrika teknologier har USA dödat långt fler civila än vad korsfararna någonsin gjorde. Men ingen kan på allvar hävda att avsikten med USAs krigföring har varit att döda kvinnor och barn.

Det första korståget var en osannolik framgång. Det fanns ingen militär ledare, ingen befälsstruktur, inga försörjningsleder, ingen detaljerad strategi. Det var bara tusentals krigare som marscherade långt in i fientligt territorium, förbundna av en gemensam sak. Många av dem dog, antingen i strider eller genom sjukdomar eller svält. Det var ett hårt fälttåg som alltid tycktes befinna sig på undergångens rand. Ändå var den mirakulöst framgångsrik. År 1098 hade korsriddarna återställt kristet styre i Nicaea och Antiokia. I juli 1099 erövrade de Jerusalem och byggde upp en kristen stat i Palestina. I Europa var glädjen gränslös. Det verkade som om historiens tidvatten, som hade lyft upp muslimerna till otroliga höjder, hade börjat dra sig tillbaka.

Men det gjorde den inte. När vi betraktar medeltiden är det lätt att vi ser Europa i ljuset av vad den blev istället för vad den var. Den medeltida världens koloss var islam, inte kristendomen. Korstågen är intressanta främst därför att de var ett försök att kontra den trenden. Men av fem århundraden av korståg var det bara det första på allvar slog tillbaka islams militära framryckningar. Efter det gick det bara nedför.

När korsriddarhertigdömet Edessa föll i turkiska och kurdiska händer år 1144 uppstod ett enormt tryck i Europa för ett nytt korståg. Det leddes av två kungar, Ludvig VII av Frankrike och Konrad III av Tyskland, och St. Bernhard själv predikade för det. Det slutade bedrövligt. De flesta korsfarare dog på vägen. De som nådde fram till Jerusalem förvärrade bara situationen genom att anfalla det muslimska Damaskus, en stark allierad till de kristna. I åsynen av sådana katastrofer tvangs kristna i hela Europa inte bara acceptera att islam fortsatte att växa i styrka, utan också att Gud med säkerhet straffade väst för dess synder. Fromma lekmannarörelser sprang upp i hela Europa och alla ville de purifiera det kristna samhället och bli värdigt en seger i öst.

Korståg på sent 1100-tal blev därför en total kraftsamling. Varje person, oavsett hur fattig eller svag var kallade till att hjälpa. Krigare bads offra sina förmögenheter, och om nödvändigt sina liv till försvaret av det kristna öst. På hemmafronten var alla kristna kallade att stödja korståget genom bön, fasta och allmosor. Trots detta växte muslimerna i styrka. Saladin, den store enaren, hade svetsat samman muslimerna till en enad styrka, och predikade samtidigt jihad mot de kristna. Vid slaget vid Hattin år 1187 förintade han det kristna kungadömet Jerusalems förenade styrkor och tillfångatog en dyrbar relik, en bit av det sanna korset. Försvarslösa föll de kristna städerna en efter en, vilket kulminerade i Jerusalems fall den 2 oktober. Bara ett fåtal små hamnstäder höll ut.

Svaret blev det tredje korståget. Det leddes av Fredrik Barbarossa av det tysk-romerska riket, kung Filip II Augustus av Frankrike och kung Rickard Lejonhjärta av England. Det blev en stor kraftsamling, men inte lika stor som många kristna hade hoppats. Den åldrige Fredrik drunknade när han försökte korsa en flod på hästrygg, och hans armé vände hem igen innan de kom fram till det heliga landet. Filip och Rickard kom med båt men deras ständiga konflikter med varandra förvärrade bara en redan splittrad situation i Palestina. Efter att ha återerövrat Acre for den franske kungen hem, där han kastade sig över Rickards franska områden. Ansvaret för korståget föll därför rakt i famnen på Rickard. Rickard var en skicklig krigare, begåvad ledare och en superb taktiker och ledde de kristna styrkorna till seger efter seger, och slutligen hade de återerövrat Palestinas hela kustremsa. Men Jerusalem låg inte vid kusten och efter två misslyckade försök att säkra försörjningslederna till den heliga staden var Rickard tvungen att ge upp. Han ingick ett fredsavtal med Saladin som garanterade frihet för kristna obeväpnade pilgrimer att fara till Jerusalem och svor att återvända en dag. Men avtalet blev en besk medicin för kristna att svälja. Viljan att återställa Jerusalem till kristet styre och att återfå det sanna korset förblev stark i Europa.

1200-talets korståg var större och bättre organiserade och finansierade. Men också de misslyckades. Musten gick ur det fjärde korståget (1201-1204) när det fastnade i ett nät av bysantinsk politik och intrigerande, av vilket västerlänningarna aldrig kunde förstå sig på. Korsriddarna gjorde en omväg till Konstantinopel för att stödja en kejserlig tronpretendent som hade utlovat rikligt med belöningar och stöd i heliga landet i utbyte mot korsriddarnas politiska stöd. Likväl visade sig att när han väl placerats på caesarernas tron ville denne inte betala vad han lovat. Förrådda av sina grekiska bundsförvanter anföll därför korsfararna Konstantinopel år 1204, och plundrade brutalt världens största kristna stad. Påve Innocentius III, som tidigare hade exkommunicerat hela korståget, fördömde korsfararna. Mycket mer kunde han inte göra. De tragiska händelserna år 1204 stängde en järnport mellan den katolska och ortodoxa kyrkan, en port som inte ens den ivrigt ekumeniske Johannes Paulus II har klarat av att öppna. Det är en tragisk ironi att korstågen, som var ett direkt resultat av katolsk vilja att rädda ortodoxa, drev de två ytterligare – och kanske oåterkalleligt – längre bort ifrån varandra.

Återstoden av 1200-talets korståg lyckades något bättre. Det femte korståget (1217-1221) lyckades för en kort stund besätta Damietta i Egypten, men muslimerna besegrade till slut armén och återtog staden. St. Ludvig IX av Frankrike ledde två korståg under sitt liv. Det första lyckades också erövra Damietta, men egyptierna lyckades snart ta tillbaka staden. Fastän Louis spenderade många år i det heliga landet och ägnande mycket tid åt defensivt arbete lyckades han aldrig uppnå sin största vilja: Att befria Jerusalem. Han var en mycket äldre man när han ledde ett korståg i Tunisien år 1270, där han dog av en sjukdom som härjade armélägret. Efter St. Ludvig död startade två hänsynslösa muslimska ledare, Baybars och Kalavun, ett brutalt jihad mot de kristna i Palestina. År 1291 lyckades de muslimska styrkorna döda eller tvinga ut de sista korsriddarna, och därmed suddades det kristna kungadömet i Palestina bort från kartan. Trots flera försök och ännu fler planer lyckades kristna styrkor aldrig få fotfäste i det heliga landet igen. Förts på 1800-talet var västerländska styrkor, och då i helt andra ärenden, tillbaka igen.

Man kanske tror att Europa vid det här laget, efter tre århundraden av förluster, gav upp korstågstanken. Inte alls. I själva verket hade de nu inget val. Muslimska riken växte sig allt starkare under 1300-, 1400- och 1500-talet. De osmanska turkarna hade inte bara erövrat sina arabiska trosfränder, och därmed enat islam än mer, utan också börjat pressa västerut. De erövrade Konstantinopel år 1453 och drev djupt in själva Europa. På 1400-talet var korståg inte längre ett barmhärtighetens uppdrag utan en desperat kamp för de sista kristna kvarlevornas överlevnad. Européer började på allvar spekulera om islam faktiskt skulle lyckas med sitt mål att erövra hela den kristna världen. En av den tidens bästsäljare, Sebastian Brants Das Narrenschiff oder das schiff von Narragonia (Dårskeppet) uttryckte denna farhåga i dikten ”Om trons tillbakagång”:

I Orienten vår tro var stark,
I hela Asien den härskade,
I morernas land och Afrika.
Förlorade är nu för oss dessa länder,
Även den hårdaste sten det sörjer…
Fyra systrar till vår Kyrka du finner,
De är av det patriarkala slaget:
Konstantinopel, Alexandria,
Jerusalem, Antiokia.
Men de är försuttna och plundrade
Och snart angrips huvudet.

Nu hände det aldrig. Men det var nära. År 1480 erövrade sultanen Mehmed II Ortranto, ett brohuvud för en invasion av Italien. Rom evakuerades. Sultanen dog strax efteråt och hans planer med honom. År 1529 belägrade Suleiman den Magnifike Wien. Om inte för ett kraftigt oväder som försenade hans planer och tvingade honom att lämna mycket av sitt artilleri bakom sig hade turkarna säkerligen intagit staden. Tyskland hade då varit öppet för invasion.

Men ju närmare slutet tycktes närma sig, ju mer tycktes något jäsa i Europa – något aldrig tidigare skådat i mänsklighetens historia. Renässansen, född ur en märklig blandning av romerska värderingar, medeltida fromhet och en unik respekt för handel och företagsamhet, vilket ledde till andra rörelser som humanismen, den vetenskapliga revolutionen och expeditionernas era. Samtidigt som Europa slogs för sitt liv förbereddes en global expansion. Den protestantiska reformationen, som förnekade påvedömet och läran om indult och avlat, gjorde korståg otänkbart för många européer, och kampen överläts helt åt katolikerna. En ny civilisation, byggd på den gamla men med individualism och kapitalism som nya ideal såg världens ljus. År 1571 besegrade den heliga ligan, som själv var ett korståg, den osmanska flottan vid Lepanto. Men militära segrar förblev ovanliga. Det muslimska hotet besegrades ekonomiskt. När Europa växte i rikedom och styrka, började de en gång storslagna och sofistikerade turkarna se efterblivna och patetiska ut – inte längre värdiga ett korståg. ”Europas sjuke man” haltade vidare en bit inpå 1900-talet, för att slutligen dö och lämna efter sig dagens kaos i Mellanöstern.

På tryggt avstånd på många århundraden är det kanske lätt att rynka pannan i förargelse över korstågen. När allt kommer omkring är ju religion inget att utkämpa krig över.  Men kanske borde vi tänka på att medeltidens människor skulle ha blivit lika förargade över våra oändligt mycket mer destruktiva krig utkämpade i politiska ideologiers namn. Både den medeltida och den moderna soldaten kämpar i slutändan för sig egen värld och vad den görs upp av. Båda är beredda att utstå enorma lidanden, förutsatt att det gynnar det som de håller kärt, något de ser som större än dem själva. Vare sig vi beundrar korsriddarna eller ej, är det ett faktum att världen såsom vi känner till den idag inte hade existerat utan deras uppoffringar. Den gamla kristna tron, med sin respekt för kvinnan och antipati för slaveri, inte bara överlevde utan frodades. Utan korstågen skulle kristendomen troligen följa zoroastrianismen, en annan av islams rivaler, till utplåning.

Källa: Crisis Magazine

Thomas F. Madden är docent och ordförande i historiska institutionen vid Saint Louis University.

John Lamont 2015-10-20

Det pågår nu heta diskussioner om det katolska äktenskapet i den nuvarande sessionen av familjesynoden. Det är därför bra att ha tillgång till en redogörelse av grundläggande biblisk undervisning om detta ämne, vilket denna artikel kommer att försöka ge.

Utgångspunkten för denna redogörelse är texten i Femte Mosebok 24:1-4:

Om en man gifter sig med en kvinna och han sedan inte vill veta av henne, därför att han har kommit på henne med något oanständigt, och han skriver ett skilsmässobrev åt henne och ger henne det i handen och skickar bort henne från sitt hus, och hon lämnar hans hus och går och blir en annans hustru, och även denne andre man fattar hat till henne och skriver skilsmässobrev åt henne och ger henne det i handen och skickar bort henne från sitt hus, eller om denne andre man, som har tagit henne till sin hustru, dör, då får inte hennes förste man som skickade i väg henne på nytt ta henne till sin hustru, sedan hon blivit orenad. Detta vore något avskyvärt inför Herren . Du skall inte dra synd över det land som Herren , din Gud, ger dig till arvedel.

Detta stycke utgör grunden för den judiska lagen om äktenskap och skilsmässa. Texten förklarar eller rättfärdigar inte skilsmässa, men förutsätter dess existens som ett socialt förfarande. Här tillåts män, inte fruar, att inleda skilsmässoprocess, och kräver att mannen äger giltiga skäl till skilsmässan. Den hebreiska termen erwâ dabar, vilket betyder ”orenhet” eller ”något som orsakar skam”, saknar specifik innebörd. Dess tolknig var omtvistad bland rabbiner om vilket typ av grunder som utgjorde skäl till skilsmässa. Vid tiden för Kristus var tre synpunkter om detta gängse bland judarna. Shammai-skolan, i allmänhet den mer eftergivna i frågor om efterlevnaden av lagen, var i denna fråga den strängare; de ansåg att endast äktenskapsbrott (eller möjligen sexuell omoral generellt talat) skulle kunna rättfärdiga skilsmässa. Hillels skola, i allmänhet den mer strängare, var i detta fall mer eftergiven; de ansåg att nästan alla anledningar – som t.ex. att hustrun misslyckats en gång med matlagningen – kunde utgöra skäl till skilsmässa. Den judiska kommuniteten i Qumran, som var kopplad till de rigoristiska esséerna, ansåg att omgifte för mannen var förbjudet så länge frun levde. I ‘Tempelrullarna’, en av Dödahavsrullarna som skrevs av kommuniteten, finner vi detta stycke:

LXVI … 1 5… och han skall icke taga sig en hustru från hednafolken, utan från sin faders hus skall han taga sig en hustru, från sin faders familj. Och han skall icke taga sig ytterligare en hustru, ty hon allena skall vara med honom alla dagar av sitt liv. Men skulle hon dö, kan han taga sig en annan (hustru) från sin faders hus, från sin familj.

Det kan vara värt att beskriva den romerska lagen om skilsmässa vid tidpunkten för Kristus för att kunna sätta Kristi lära och undervisning i en kontext. Skilsmässa i den romerska lagen var en handling som utfördes av det berörda paret, inte staten. Två former av skilsmässa var tillåtna: Skilsmässa genom ömsesidigt samtycke, communi consensu, utan anklagelser om överträdelser, och förskjutande genom anklagelse om brott. Lagen beskrev de överträdelser som berättigade den senare formen av skilsmässa. De relevanta överträdelserna var talrikare för mannen än för hustrun, men det var möjligt för hustrun att inleda en skilsmässoprocess på grund av överträdelser i ett begränsat antal fall. För somliga grova typer av överträdelser tillät inte bara staten skilsmässa utan krävde det rentav. Lex Iulia de adulteriis coercendis, promulgerad av kejsar Augustus år 18 e.Kr., kräver att en man som finner sin hustru skyldig till äktenskapsbrott anmäler henne till magistraten och skiljer sig från henne. Underlät mannen att göra detta gjorde han sig själv skyldig till lenocinium, ett brott straffbart med döden.

Debatten mellan judiska skolor utgör kontexten för Kristi ord på temat äktenskap och skilsmässa. Dessa ord är följande:

Lukas 16:18:

Hvar och en, som skiljer sig från sin hustru och gifter sig med en annan, han gör hor; och den, som gifter sig med en, som är skild från mannen, han gör hor.

Markus 10:2-12:

Då trädde fariseerna fram och frågade honom för att fresta honom: Är det en man tillåtet att skilja sig ifrån sin hustru? Men han svarade och sade till dem: Hvad har Moses bjudit eder? De sade: Moses har tillåtit att skrifva ett skiljebref och skilja sig från henne. Då svarade Jesus och sade till dem: För edert hjärtas hårdhets skull skref han eder detta bud. Men från skapelsens början har Gud gjordt dem man och kvinna. Fördenskull skall en man öfvergifva sin fader och moder och hålla sig till sin hustru, och de två skola vara ett kött. Så äro de icke mer två, utan ett kött. Hvad således Gud har sammanfogat, må människan icke åtskilja. Och i huset frågade hans lärjungar åter om detsamma. Och han sade till dem: Hvar och en, som skiljer sig ifrån sin hustru och gifter sig med en annan, han begår äktenskapsbrott mot henne. Och om en hustru skiljer sig ifrån sin man och gifter sig med en annan, så bryter hon äktenskapet.

Matteus 5:31-32:

Det är också sagdt: Den, som skiljer sig från sin hustru, han gifve henne skiljebref. Men jag säger eder: En hvar, som skiljer sig från sin hustru utom för hors skull, han kommer henne till att begå äktenskapsbrott; och hvar och en, som tager en frånskild till hustru, han begår äktenskapsbrott.

Matteus 19:3-12:

Då gingo fariseerna fram till honom, frestade honom och sade: Är det tillåtet för en man att för hvilken orsak som helst skilja sig från sin hustru? Men han svarade och sade till dem: Hafven I icke läst, att den, som skapade människan i begynnelsen, har skapat dem till man och kvinna och sagt: Fördenskull skall en man öfvergifva fader och moder och hålla sig till sin hustru, och de två skola varda till ett kött. Alltså äro de icke längre två, utan ett kött. Hvad såldes Gud har sammanfogat, skall människan icke åtskilja. De sade till honom: Hvarför har då Moses bjudit att gifva skiljebref och skilja sig från henne? Han sade till dem: För edert hjärtas hårdhets skull tillät Moses eder att skiljas från edra hustrur; men i begynnelsen var det icke så. Och jag säger eder: Hvar och en, som skiljer sig från sin hustru, utom för hors skull, och gifter sig med en annan, han begår äktenskapsbrott; och den, som gifter sig med en frånskild, han begår äktenskapsbrott. Då sade hans lärjungar till honom: Förhåller sig mannens sak med hustrun så, då är det icke godt att gifta sig. Men han sade till dem: Icke alla fatta detta ord, utan de, åt hvilka det blifvit gifvet. Ty det finnes snöpningar, som äro så födda från moderlifvet, och det finnes snöpningar, som blifvit det genom människor, och det finnes snöpningar, som hafva snöpt sig själfva för himmelrikets skull. Den som kan fatta det, han fatte det.

Den hel. Paulus upprepar denna Kristi lära i 1 Kor. 7:10-11:

Och dem, som äro gifta, bjuder icke jag, utan Herren, att hustrun icke skall skilja sig ifrån mannen; men om hon har skilt sig, så förblifve hon ogift eller förlike sig med sin man. Äfven mannen förskjute ej hustrun.

Den liberale och textkritiske bibelforskaren E. P. Sanders beskriver dessa uttalanden om skilsmässa som Kristi starkast belagda i evangelierna. Han betraktar det som historiskt fastställt att Jesus helt enkelt förbjöd skilsmässa, utan undantag. Han noterar att Jesus ‘när han förbjöd skilsmässa, inte direkt motsade den mosaiska lagen. Det är en allmängiltig princip att större stränghet än vad lagen kräver inte är olagligt… I det nya testamentets texter förbjuder Jesus skilsmässa. Han kan här inte sägas vägra att ta i tu med lagen som stadgar. I själva verket introducerar han en stadga där det förut inte fanns någon: Han förbjöd skilsmässa’. Sanders kommer till denna slutsats på grundval av rent sekulära historiska resonemang som inte tar hänsyn till teologiska eller kyrkliga överväganden som grund för historiska slutsatser.

Vi bör skilja mellan äktenskapsdoktrinen som Kyrkan har undervisat på grundval av dessa texter och den exakta tolkningen av dem. På grundval av Kristi ord har Kyrkan ofelbart förklarat att ett fullbordat sakramentalt äktenskap mellan kristna inte kan upplösas annat än genom en av makarnas död. Denna ofelbara lära återges i de katolska biskoparnas universella undervisning och i den tjugofjärde sessionen av Trientkonciliet, som säger:

Kanon 5:

Om någon säger att äktenskapets band, på grund av kätteri eller betungande samlevnad eller den ena partens förödande frånvaro, kan upplösas – vare han anatema.

Kanon 7:

Om någon säger att Kyrkan misstager sig när hon i överenskommelse med evangeliets och apostlarnas uttalanden lärt och lär, att det äktenskapliga bandet icke kan upplösas genom en av makarnas äktenskapsbrott, samt att ingendera, icke ens den oskyldige parten, som icke givit någon anledning till äktenskapsbrott, under den andras livstid kan ingå ett nytt giftermål, och att den som skiljer sig ifrån sin hustru, som brutit äktenskapet, och tager en annan till äkta, begår äktenskapsbrott, likaledes hon, som överger sin man, som brutit äktenskapet, och gifter sig men en annan – vare han anatema.

Tolkningsfrågan landar på termen ‘äktenskapsbrott’ i texten av Matteus. Detta ord översätter den grekiska termen ‘porneia’ som i själva verket inte är det grekiska ordet för äktenskapsbrott, utan är en generell term för olika former av sexuell omoral. De första protestanterna hävdade att denna term var menad av Kristus som ett verkligt undantag till skilsmässoförbudet och därmed att skilsmässa i själva verket kunde vara tillåtet i de fall som innefattas av detta undantag. Denna tolkning är dock högst tveksam av följande skäl:

  1. Läran om absolut skilsmässoförbud återfinns i Matteus, Markus, Lukas och Paulus, men klausulen om ”porneia” återfinns endast i Matteus. För att tolka denna klausul som tillåtelse för skilsmässa krävs det att man ställer Matteus mot andra bibeltexter. Det är ohållbart både ur teologiskt och sekulärhistoriskt perspektiv.
  2. Det förklarar inte varför fariséerna sätter Jesus på prov i Matteus 19 – enligt denna tolknig uttrycker ju Kristus en syn som är legitim för en av deras skolor.
  3. Det förklarar inte lärjungarnas chock i Matteus 19:10. Deras bestörtning vore orimligt överdriven om Kristus helt enkelt bara uttryckte Shammai-skolans ståndpunkt.
  4. Det förklarar inte Kristi uttalande om eunucker [snöpningar], som skulle vara svåra att förklara om det fanns en reell möjlighet till skilsmässa.
  5. På andra ställen i Matteusevangeliet används substantivet ‘moicheia’ för äktenskapsbrott och verbet ‘moicheio’ används för äktenskapsbrottshandlingen. Varför skulle Matteus använda ett annat ord för äktenskapsbrott i denna text?
  6. Alla de andra antiteserna i Bergspredikan avvisar fariséernas tillämpning av lagen. Det är osannolikt att Matteus 5:32 skulle vara ett undantag som upprätthåller en ståndpunkt från den fariseiska skolan.

Två olika förklaringar till det skenbara undantaget har givits av katolska exegeter. Den äldre tolkningen, som företräds av helgonen Hieronymus och Augustinus, säger att äktenskapsbrott inte är ett legitimt skäl för att upplösa ett äktenskap men till att skiljas från säng och säte. [Den äktenskapliga samlevnaden upphävs men inte själva äktenskapet] En nyare tolkning, som framförts av J. Bonsirven och J. Meier, säger att ordet ‘porneia’ i Matteus syftar till äktenskap mellan två personer av alltför nära blodsband. Sådana äktenskap var vanliga bland hedningarna i östra Medelhavsområdet, sannolikt också bland de hedningar som senare omvände sig till kristendomen. Nya testamentet förbjuder sådana äktenskap i Apg. 15:29 och 1 Kor. 5:1. På båda ställen används termen ‘porneia’ för att beskriva sådana äktenskap. Bruket av denna term i diskussionen om skilsmässa i Matteus skulle således innebära att äktenskap mellan två personer av alltför nära blodsband inte är föremål för Kristi förbud mot skilsmässa. Denna tolkning tycks vara den bättre, men naturligtvis betyder inte ett godtagande av den att man förnekar att äktenskapsbrott är skäl för att skiljas från säng och säte, en separation som alluderas till i 1 Kor. 7: 10-11.

Det finns tre saker att särskilt komma ihåg från denna diskussion. För det första: Katolsk lära om äktenskapet och skilsmässa undervisades direkt av Kristus själv och låter sig inte förnekas vare sig i teori eller praktik utan att förneka Kristus och Hans undervisning. För det andra: Den aktuella debatten speglar inte Kristi undervisning. Han sa inte ‘Skilj er inte för att sedan gifta om er’. Han sa ‘Skilj er inte’. Hans uttalande om ‘omgifte’ efter skilsmässa var ämnade att förklara och utveckla resonemanget kring sin lära, de utgjorde inte kärnan i själva läran. För det tredje:  Denna lära stadfästs inte endast av katolsk tradition utan även av sekulärhistoriska studier. Om vi förnekar den, förnekar vi inte endast den Katolska Kyrkans doktrinära auktoritet, såsom protestanterna gjorde, vi förnekar också Kristi personliga auktoritet i Hans ord när Han vandrade på jorden. Detta i sin tur innebär förnekelse av inkarnationen för att istället anse att Kristus var en blott mänsklig rabbi under det första århundradet vars läror ofta var nya och inspirerande men inte av gudomligt ursprung och saknade gudomlig auktoritet. Detta är de facto vad de flesta biskopar och teologer som försöker stjälpa katolsk äktenskapsteologi vid Synoden tror. Denna förnekelse av Kristi gudomlighet är inte ny för dem som är bekanta med modern katolsk teologi, men inses inte av de breda katolska folklagren, och erkänns inte och påtalas inte av de romerska auktoriteter som borde korrigera detta. Denna underlåtenhet i att uppmärksamma förnekelse av Kristi gudomlighet började inte med påve Franciskus;  det var policy under Paulus VI, Johannes Paulus II och Benedictus XVI. Vi betalar nu delar av priset för denna policy vid Familjesynoden.

Källa: Rorate Caeli

 

 

 

 

Older Posts »

Kategorier