Skrivet av: Anton Assarsson | 18 oktober 2009

En ny röst i cyberrymden

EwingGalloway

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Salve!

Nu kommer ytterligare en blogg  i cyberrymden. En katolsk blogg till försvar av Europa byggd på de tre kullarna Akropolis, Capitoluim och Golgatha. Vårt kära Europa håller dock på att gå under till följd av politiskt korrekthet. Resultatet av detta bevittnar vi varje dag. Massinvandring, rotlöshet, dekadens etc. Lösningen på detta är dock inte att sitta på kammaren och förläsa sig på Nietzsche och Evola, inte heller att förvränga kristendomen till en politiskt korrekt sötsliskig gegga (snällismen).Vi måste kämpa för det kristna traditionella Europa under kejsar Konstantins den stores Kristus-standar, Labarum. Klockan är fem i tolv! 

Jag inleder med en favorit i repris: Ett föredrag jag höll 2008 på Nysvenska rörelsens sommarträff. Då hade jag inte någon blogg varför den återgavs på andra bloggar, här och här (stort tack till FAS och JDG)

Islam, demokratin och demografin

– det kommande dhimminatet 

Någon har sagt att Europa är byggt på de tre kullarna Akropolis, Capitolium och Golgata, d.v.s. på den grekiska filosofin, den romerska rätten och på den kristna religionen. Någon annan, en god vän till mig, skrev en gång att Europa är en kulturell och andlig enhet snarare än geografisk. Det är enligt mig den bästa sammanfattningen och definitionen av Europa, ett Europa som idag trots sin storslagenhet och förundrande skönhet är döende på det mest groteska och förnedrande sätt – genom masochistiskt självmord. Låt mig utan vidare omsvep gå rakt på sak: Mycket av det vi (något slarvigt) kallar Västvärlden kommer inte att skåda nästa sekel – åtminstone inte som en kulturell enhet byggd på de tre ovannämnda kullarna, med den demografiska sammansättning vi är vana vid. Rent geografiskt kommer Europa kanske att finnas om hundra år som linjer på en karta, men byggd på helt andra kullar och med en helt annan demografisk sammansättning. Det kommer kanske fortfarande att finnas geografiska område markerade på kartan som Sverige, Nederländerna och Spanien, precis som det i Istanbul fortfarande finns en byggnad kallad Hagia Sofia. Denna byggnad var en gång en storslagen basilika, som tillsammans med Peterskyrkan i Rom utgjorde en del av Europas väsen. Idag är den dock ingen basilika utan endast en beteckning på ett stycke statlig egendom i Turkiet. Och så kommer det att gå med alla andra av Europas helgedomar om inget görs för att rädda vas som räddas kan. Tidsandan är idag måhända så pass nihilistisk och värdesubjektivistisk att många kanske inte kan se någon problematik med att Europas nationer inte kommer att överleva som just västerländska samhällen. Att detta är problematiskt tar jag för givet att läsaren håller med om. I denna artikel kommer jag att skriva om varför Europa – såsom jag definierat henne – kommer att gå under inom en snar framtid om ingenting radikalt görs.   

En stort skuld i Europas kris ligger i hur den demokratiska processen har utkristalliserat sig. Den typiska valkampanjen och i princip alla politiska partier i Västerlandet kretsar kring vad vi kan kalla samhällets sekundära behov eller impulser: Statligt finansierad sjukvård och föräldraledighet t.ex. Vi har prioriterat de sekundära impulserna över de primära: Nationellt försvar, kärnfamiljen, den kristna tron och den reproduktiva aktiviteten. Sjukvård, omsorg och föräldraledighet fyller sin viktiga funktion i samhället, men om ingen försvarar nationens oberoende, om inte kärnfamiljen är vedertagen minsta cell i samhällskroppen, om inte den kristna förkunnelsen ger mening och om vi inte får barn – så ter sig plötsligt både vården och skolan som tämligen irrelevanta. Det finns en uppenbar ”värdenas och institutionernas” hierarki som européerna inte längre förstår. Det finns en uppenbar anledning till varför Gud säger ”Varen fruktsamma och föröken eder” som ett av sina första budord till människan, långt innan budord om att älska sin nästa och inte ha begär till dennes hustru: Om ni inte föder barn kommer ni aldrig att ha råd med alla de där sekundära impulserna såsom välfärd från vaggan till graven. Men i de flesta europeiska regeringar är försvarsdepartementet bara en plats som ambitiösa karriärpolitiker passerar på väg uppåt till viktigare jobb.  

Det inneboende systemfelet med den sekulära staten är att är att den är beroende av det ”gammalmodiga” och religiösa samhällets nativitet för att kunna överleva. Den sekulära hyperrationella synen på nativitet och familj är i själva verket långt mindre rationell än den katolska, ortodoxa eller gammallutherska. Den Europeiska Unionens och globalismens försvarare har blivit nutida versioner av någon forntida asketisk sekt som inte förökar sig utan bara vinner anhängare genom utomstående omvändelser. Men samhällen och politiska ideologier som prioriterar sekundära impulser tolkar märkligt nog sin svaghet som sin styrka eller dygd – vilket leder till den ömklighet de uppvisar inför en vital religion som islam.

Fler och fler inser att USA:s ”krig mot terrorismen” knappast handlar om att befria världen från terrorister. USA har aldrig varit idealister på korståg – rent krasst handlar det snarare om strategisk geopolitik. En geopolitik som efter 1948 är till Israels förmån. Jag är ingen entusiast av USA:s polisiära insatser runtom i världen – men det betyder inte att jag betraktar islam som en vän. USA vill säkra en dekadent masskultur i världen och inbjuder parallellt med detta den expansionistiska muslimska tron. Västvärlden har ålderdom och välfärd – Islam har ungdom och vilja. USA och den mäktiga Israellobbyn låter jag vänta till en senare artikel.  

Det finns många oroshärdar runtom i världen där islams styrkor kan urskiljas. Muslimer mot judar i Israel/Palestina, muslimer mot hinduer i Kashmir, muslimer mot kristna i Libanon och Sudan, muslimer mot buddister i Thailand, muslimer mot ryssar i Kaukasus, muslimer mot backpackers på Bali etc. Liksom miljöentusiasterna tänker de globalt med agerar lokalt. När radikala muslimer går i strid mot USA förlorar de alltid – som i Afghanistan och Irak. Men ett långt effektivare tillvägagångssätt om man vill sprida islam är barnvagnen. Radikala islamister som föraktar Västvärlden må sakna se senaste stridsflygplanen och långdistansrobotarna. Men de har ett äss i rockärmen: Västvärldens dekadens. De behöver inte vinna några krig då vår nuvarande kultur på sikt är självförstörande.

De brittiske historikern Arnold J. Toynbee skrev att ”civilisationer går under genom självmord, inte mord”. Vi befinner oss mitt i detta självmord. Överdådig välfärd, fri abort, sekularisering och multikulturalism är en europeisk självmordsbomb.

Ta multikulturalismen. I själva verket innebär den att man inte behöver veta någonting om andra kulturer. Vad heter Butans huvudstad? Vad är Malawis huvudsakliga exportvaror? Multikulturalism handlar inte om kunskap och respekt för andra kulturer utan om en diffus må-bra-känsla. I själva verket rör det sig om en stor bluff – och många vet om det. De flesta anhängarna av tanken om att alla kulturer borde blandas och att nationerna och kulturerna upplösas, vill inte bo någon annan stans än i ett utvecklat i-land. Multikulturalism innebär istället att dina barn inte får sjunga traditionella hymner på skolans julfirande eller på skolavslutningen, att du kanske käkar kebab eller pizza ibland, att din holistiske massör använder tekniker som utvecklades av nordamerikanska indianer eller afrikaner. Men det betyder inte att du eller någon annan verkligen skulle vilja bo i Afrika eller i ett amerikanskt indianreservat. Anhängarna av multikulturalism myser med andra kulturer och föraktar sin egen – men vill när det väl kommer till kritan beundrar de de andra kulturerna i deras ursprungliga former och uttryckssätt på avstånd i ett tryggt västerländskt samhälle.   

Den 11 september 2001 skakade Västvärlden och vi kunde se det västerländska självföraktet i bisarra ceremonier. George Bush, prinsen av Wales, Tony Blair, Kanadas premiärminister, ja alla betydande politiska ledare fick plötsligt bråttom att vallfärda till sin lokala moské. Sedan dess har vi också bevittnat hur alla terrordåd snabbt åtföljs av ett obligatoriskt utlåtande från en muslimsk lobbygrupp – som framförallt varnar för antimuslimska repressalier. Det är oerhört smaklöst att avleda uppmärksamheten från ett verkligt hatbrott genom att skrika om ett rent hypotetiskt hatbrott i framtiden. Professionella multikulturalister som samtidigt inte är muslimer bedyrar och lovar i sin tur att de är toleranta. Så fungerar det västerländska självföraktet.

Vi har nu flera gånger sett flera illdåd begångna av vad som kallas ”radikal islam” och dess blinda hat mot icke-muslimer, men inte många fördömanden från muslimiska ledare. Vi har heller inte sett utbrott av anti-muslimska förföljelser i Europa eller USA. Bara övningar i europeiskt självhat. Liberalismens och multikulturalismens första instinkt när den konfronteras med radikal islam är inte, som hos ett sunt sinne, självförsvar, utan försvar av angriparen och angrepp på sig egen hemkultur i  ett absurt virrvarr av mentala återvändsgränder. Den brittiske advokaten och baronessan Helena Kennedy är ett lysande exempel på detta.

En kort tid efter attackerna den 11 september 2001 sade hon i brittiska BBC att vi inte hade någon rätt att ringakta och fördöma islam. Istället är det vi västerlänningar som har att ta itu med oss själva och vår egen fundamentalism, rasism och fördomsfullhet. Vi är alldeles för snabba med att fördöma islams intolerans när vi själva har problem med vår egen rasism, menade baronessan.

Ett exempel på denna toleransens logik är när ett par med kanadensiskt medborgarskap anlände hem till Torontos flygplats 2004. De var änkan och sonen till en viss Ahmed Said Khadr, mera känd som al-Kanadi (kanadensaren) i Afghanistan. Han var den med högst rang i al Qaeda från Kanada. En av herr Khadrs söner greps i Afghanistan efter att ha dödat en amerikansk arméläkare. En annan greps också och skickades till Guantanamo. En tredje sprängde sig själv och en kanadensisk soldat i luften i Kabul. Herr Khadr själv miste livet i en skärmytsling med pakistansk militär. En tredje son blev förlamad. Inte helt oväntat var junior inte helt pigg på rehabilitering i ett fängelsesjukhus i Peshawar. Fru Khadr och hennes son återvände alltså till Toronto för att kunna utnyttja sjukvården i ett land som han förmodligen helst skulle vilja se gå under. Västvärlden är det fritt fram att både förrakta och utnyttja och det hade sonen förstått. ”Jag är kanadensisk medborgare och jag ber inte om mina rättigheter, jag kräver mina rättigheter”, förklarade fru Khadr för journalisterna. Kanadas dåvarande premiärminister, Paul Martin Jr, en politiker typisk för det sentida västerländska samhället, tog tillfället i akt att visa sin fullkomliga undergivenhet för den unge jihaddisten. Som genom en förprogrammerad reflex bedyrade denne underdånige dhimmi (ذمي)‎ med sedvanliga floskler om ”mångfald” och ”allas lika värde” sin övertygelse om den mångkulturella statens förträfflighet och klappade sig själv på axeln för sin gränslösa godhet och tolerans för dem som föraktade hans land och hans ryggradslösa vekhet.  

Europas politiska elit har betett sig skandalöst de senaste årtiondena. Men om problemet bara var själva eliten, vore det ganska lättlöst. Europas folk skulle kunna resa sig och göra motstånd mot dessa politiker. Dessvärre är problemet inte endast politikerna. Staten har tagit över nyckelansvaret för medborgarnas liv och hälsa. Detta har i grunden förändrat relationen mellan medborgaren och staten. När medborgarna har blivit för beroende av staten är det mycket svårt att klippa av navelsträngen – även när staten inte längre går medborgarnas ärenden. Gerald Ford sa att ”en regering som är mäktig nog att ge dig allt du vill ha, är också mäktlig nog att ta ifrån dig allt du har”. Men faktum är att de etniska fransmännen och tyskarna befinner sig i svårigheter – en regering mäktig nog att serva medborgarna med allt är ändå inte mäktig nog att kräva något tillbaka av dem. Den läxan lär sig den franska och tyska staten nu vad gäller de ”nya medborgarna”.  

En oroväckande signal på att den västerländska kulturen är på väg utför är att vi lägger ner otroliga mängder tid och energi på att oroa oss över helt fel saker. Jared Diamonds bästsäljare Collapse: How Societies Choose to Fail or Succeed handlar mycket om hur illa det gick för civilisationen på Påskön för att de högg ner alla träd. Tydligen är det anledningen till att Påskön inte är medlem i FN. Samma sak gäller Grönland och Mayaindianerna. Kulturer faller och dör när träden huggs ner. Stackars Diamond kan inte se skogen för sin besatthet av alla träd. Andra klassiker i ämnet är The Population Bomb av Paul Ehrlich från 1968 där följande dystra framtidscenarion spås: ”På 1970-talet kommer hundratals miljontals människor att svälta ihjäl”. I sin stora studie The Limits to Growth från 1972 avslöjade Romklubben för världen att allt guld på jorden skulle vara slut år 1981, kvicksilver skulle vara slut 1985, tenn 1987, zink 1990, petroleum 1992 och koppar, bly och naturgas skulle vara ett minne blott år 1993. Som bekant har inget av detta hänt. Naturresurserna verkar inte minska, däremot minskar den västerländska befolkningen, den verkligen oersättliga naturresursen. Ryssland är ett talande exempel – världens största land, ofantligt rik på naturresurser, självdör katastrofartat. Inte på grund av att träd saknas – faktum är att Ryssland har världens ambitiösaste återplanteringsprogram – utan för att för få barn föds och att för många aborter utförs. Vår politiska elit utgår från premissen att alla otrevligheter – från terrorism till antalet offer för tsunamis – är vårt eget fel. Tankar om en ekologisk apokalyps har knappast övergetts trots att 70-talets profetior aldrig slog in – datumet hat bara flyttats fram 30 år. FN förutspådde i en rapport från 2002 att 70% av djur och natur kommer att utrotas fram till år 2032.  

Här är min egen prognos för år 2032: Om vi inte ser över våra prioriteringar kommer naturen fortfarande vara lika skön som alltid. Tillvaron för träden och stenarna kommer faktiskt att vara riktigt bra. Det är svenskarna, spanjorerna och holländarna som riskerar utrotning och förlusten av sina habitat. Det kommer ingen ekologisk domedag. Olja, växthusgaser, skogsskövling – inget att gråta över. Naturen är inte statisk och har aldrig varit det – både tropiska perioder och istider kommer och går. Vad som verkligen oroar är att vi sedan 30 år tillbaka sett återkommande larmrapporter – som ofta motsäger varandra – om saker som inte är värda att hetsa upp sig över. Men för riktiga ödesdigra förändringar i vårt samhälle – slår vi dövörat till. Miljontals västerlänningar lägger ner omåttliga mängder tid, energi och pengar på den sk. gröna vågen som är en miljardindustri. Europa förändas till oigenkännlighet inför våra ögon samtidigt som hysteriska experter läxar upp oss om en hypotetisk nedgång för den antarktiska krillen i en framtid där det förmodligen inte längre finns några italienska eller japanska eko-krigare kvar att begråta den. Många rynkar på näsan (med rätta) åt MacDonald’s och Disney, men vad är deras globalistiska framgångssaga jämfört med andlig och demografisk undergång?

Kroat-amerikanen John Zmirak är en av alltför få västerländska journalister som såg Kosovos självständighetsförklaring den 17 februari 2008 i ett större perspektiv. Det som nu händer i Kosovo är vår egen – statistiskt säkerlagda – framtid om inget görs. I en artikel med titeln Kosovo on the Thames skrev han:  

Slaget om Kosovo förlorades inte år 2007 eller 1999 utan för ett århundrade sedan när den albanska populationens nativitet gick om de kristnas med stormsteg. “Vaggans hämnd” har kommit till stånd i Kosovo genom den obevekliga logiken “en människa, en röst”. Kanske det borde heta “en livmoder, sju röster”? 

Visst är det så. Vissa etnciteter är, även i sina hemländer, främst lojala mot de sina, mot stammen och familjen. Solidaritet i västerländsk bemärkelse existerar inte – demokrati utnyttjas och accepteras endast i den mån det gynnar klanen och religionen. Albaner lever sedan Romarrikets fall enligt ett utpräglat klansystem, ett styrelseskick de själva kallar kanun. Zmirak, som inte hyser någon större kärlek till serberna, är objektiv och klarsynt nog att inse att dagens Kosovo väntar oss alla i morgondagens Europa: 

Låt mig därför tala klarspråk: Istället för Serbien läs England och istället för Kosovo läs London, Paris eller Rom. När du läser nyhetsrapporteringen om Kosovos utträde ur Serbien och rapporter om Kosovoalbanernas dynamitsprängningar av historiska Serbiska kyrkor, tänk dig sprängningar av Westminster Abbey, Notre Dame eller Peterskyrkan. Och föreställ dig att det hela sker helt demokratiskt, genom giltiga majoritetsröster. Du har just rest 60 år framåt i tiden i en tidsmaskin.

Ett fullkomligt rotlös och relativistisk demokrati får direkt dödliga konsekvenser i detta ”möte” med framtidens multikulti. Angående NATO:s krig mot Serbien 1999 där serbernas gamla kristna civilisation skoningslöst bombades av Coca Cola-kulturens vapendragare till förmån för kosovoalbanernas krav om autonomi, skriver Zmirak: 

Du har kanske liksom jag undrat varför de Förenta Staterna bombade Jugoslavien 1999 – för att stoppa Milosevics onekligen brutala uppträdande vars försök att hålla kvar Kosovo var meningslöst och över 50 år för sent […]Varför stödde de västerländska regeringarna detta angrepp med sådan entusiasm? Delvis därför att kunna lätta på samvetet. Den europeiska befolkningens bättre sort kom ihåg några verkliga grymheter begångna av etniska serber (även om de långt ifrån var de enda) i Bosnien. Men det var också något annat som hände. Européerna uppförde ett litet drama i sina huvuden, ett mysteriespel ämnad att lära ut en moralkaka till de efterkommande. Sensmoralen var: ”Ni kommer aldrig att göra som serberna. Ni kommer inte att bjuda motstånd. När muslimerna kommer till makten ska ni dra er tillbaka tystlåtet och samarbeta”. Fransmännen, engelsmännen och tyskarna som stödde Amerikas angrepp erkände för sig själva att deras civilisations ljus snart skulle slockna och tystlåtet satte de timern.    

En svensk politiker som såg detta dramaspel och förbereder sig för det som komma skall var den f.d integrationsministern Jens Orback: ”Vi måste vara öppna och generösa mot muslimer och islam för när vi blir i minoritet kommer dom att göra likadant tillbaka mot oss”. En annan sådan samvetslös eurokrat är Frankrikes europaminister, socialisten Jean-Pierre Jouyet. I förargelse över att irländarna satte sig på tvären vad gäller Lissabonfördraget sa Jouyet om immigrationen:  

Den stora utmaningen ligger i att vi behöver immigration med tanke på den ekonomiska och sociala situationen. Mellan 2010 och 2030 kommer vi ha behov av 25 miljoner arbetare.  

Med andra ord behövs en 20-års planekonomi där ytterligare 25 miljoner utomeuropéer ska pumpas in i Europa. När Jouyet antyder att Europa behöver ”arbetskraftsinvandring” har han på sätt och vis rätt – det föds för få européer för att ersätta dem som går i pension om vi ska upprätthålla vår materialistiska och sekulära välfärd. Även detta betonar Zmirak: 

Faktiskt så förespråkar Eurokraterna massimportering av (än fler) unga och fertila immigranter från Mellanöstern för att bättre kunna finansiera de mysiga pensioner som Europas döende folk själva har röstat sig till efter andra världskriget. Det är svårt att föreställa sig en mer perverterad plan för att kunna klamra sig kvar vid makten än att sälja ut sitt fädernesland till haremet, att auktionera ut det bit för bit till en intolerant, främmande civilisation. Det är som om medlemmar av den Bysantinska regeringen på 1400-talet gradvis skulle ha demonterat stadens skyddsmurar för att använda stenarna för uppförandet av romerska badhus. 

Vad våra badhusbyggare inte förstår är att det inte finns något som heter ”arbetskraftsinvandring”. Ingen människa emigrerar till Europa för att endast arbeta – människan är en komplex varelse som består av så mycket mer än sin förmåga att arbeta. Förr eller senare kommer de utomeuropeiska arbetarna att organisera sig och ställa krav på Europa: 

Immigranter är inte robotar som vi kan programmera att göra smutsjobben och sedan dra ur sladden, utan människor med mänskliga rättigheter, de har rätten att organisera sig politiskt och ställa krav. ”Billig arbetskraft” är inte alls billig.  

Fler och fler får upp ögonen för att Europa befinner sig i en demografisk utförsbacke. I en utan överdrift angelägen dokumentär kallad Demographic Winter tas frågan upp med stort grepp inkluderande möjliga konsekvenser, historiskt perspektiv, familjens undergrävda roll och preventivmedelsmentaliteten. En rad experter intervjuas och får ge sin syn på saken. Man påminner också om att dagens feminist- och HBT-rörelser inte vill se fler europeiska barn födas. Hur svarar då försvararna av rådande samhällsparadigm? Genom förnekande och fakta och ogenerat misstänkliggörande av motståndarna. Det varnas för det högerkristna spöket, rasistiskt tankemönster, etnisk rensning av icke-europeiska barn och bagatelliserar problemen i det multikulturella Frankrike. På något sätt är det hemskt att förre italienske premiärministern Berlusconi gav familjer som födde ett andra barn bonus! Feministen Kathryn Joyce i radikala The Nation ger sin artikel titeln “Missing: The ‘Right’ Babies”. Utöver att ge reflexmässiga kängor till “konservativa” hon inte gillar (i skaran ingår bland andra P.D. James, Pat Buchanan och George Weigel), påstår hon att resonemangen som ligger till grund för dokumentären endast är ett lobbyisternas och påvarnas (sic!) egenintresse. Joyce alluderar till en (hotande) militarism och ondgör sig i största allmänhet över att katoliker och evangelikala gör gemensam sak i frågan om familjens överlevnad. I en intervju (som finns på youtube) förnekar inte Joyce att de uppgifter som presenteras i Demographic Winter skulle vara felaktig, men att det ändå på något sätt är ”rasitiskt” att påpeka dessa fakta: ”Ja, det pågår demografiska förändringar, ja, kvinnor beslöt sig för att inte ha så många barn genom att ta kontroll över sin fertilitet när preventivmedlen blev allmänt tillgängliga. Men den enda anledningen till att betrakta detta som en ’kris’ eller en ’demografisk vinter’ är om du tycker det spelar någon roll vilka barn som föds, om de är av ’rätt’ religion och ras.” 

Det är alltså ren och skär rasism att påpeka och problematisera det faktum att Europas vita, kristna ursprungsbefolkning håller på att försvinna. För Joyce spelar det alltså ingen som helst roll om Västvärlden överlever som just västerländska samhällen eller ej. Det kristna, vita Väst saknar värde som sådant till skillnad från ”rätten till fri abort”. Det enda av vikt är att Joyce och hennes feministiska systrar kan få fortsätta att abortera sina barn. Inte någonstans i sin artikel eller intervju bryr hon sig om att förklara varför ”det traditionella Europa” inte har något inneboende värde medan ”rätten till sin egen kropp” skulle ha det. Likt stråkorkestern på Titanic vill hon bara fortsätta att roa sig och inte besväras av att skeppet faktiskt sjunker. Som vanligt är det omöjligt att försöka finna någon logik i det politiskt korrekta tänkandet. Bevarelsedrift och sunt förnuft översätts till rasism och högerspöken. Feminister som Joyce och muslimer som Khadr har en sak gemensamt: För dem är Europa bara en administrativ enhet och ett medel för något annat.  

Att förutspå framtiden är vanskligt men har man siffror blir det hela mer konkret. Statistiken och prognoserna ser något annorlunda ut beroende på vilka källor man använder, hur man definierar ”utomeuropé” och vart man drar gränsen för vad som är Europa. Men alla prognoser är ense om vart utvecklingen går: Européerna minskar i antal samtidigt som icke-européerna ökar. Om endast en miljon barn föds 2008 blir det svårt att få två miljoner vuxna i arbete år 2028 (eller år 2035 eller 2039 eller när de nu blir klara med sina studier i feminism och queerteori). All statistik som finns rörande nyfödd i Västvärlden visar att de tar slut i långt högre takt än oljan. Den ersättande nativitetsnivån – dvs. det antal nyfödda ett samhälle behöver för att behålla sin nuvarande befolkningsmängd (varken öka eller minska) – är 2.1 barn per kvinna. Vissa länder ligger långt över den siffran. Somalia ligger på 6,91, Niger på 6.83, Afghanistan på 6.78 och Yemen på 6,75. Och vad har dessa länder annars gemensamt? USA ligger på 2.07, Irland 1,87, Nya Zeeland 1,79, Australien 1,76. Kanada har 1,5, Tyskland och Österrike 1,3, Ryssland och Italien 1,2 och Spanien ligger på ca hälften av vad som behövs för att ersätta de som dör: 1,1. Det betyder att Spaniens befolkning halveras för varje generation . Sedan år 2000 har fyra miljoner utomeuropéer flyttat till Spanien (en befolkningsökning med 10%), nästan alla från Marocko, Colombia och Ecuador.  I Granada finns det numera så många praktiserande muslimer att de begär att Alhambra åter ska bli centrum för muslimskt kultur och andlighet. Fram till år 2050 kommer Italiens befolkning att ha sjunkit med 22%, Bulgariens med 26% och Estlands med 52%. 

Både Europa och Japan har ett nativitet som torkar ut. Dessa länder går mot demografisk bankrutt – om inget görs. Det är tyvärr inte troligt. Man behöver inte analysera europeiska valresultat ingående för att se att även om många väljare är missnöjd med det politiska etablissemanget så beror detta missnöje huvudsakligen på att de inte tycker om bli ombedda att ta sina statliga förmåner ta i förnyat övervägande oavsett hur svårt det än blir att finansiera dem i framtiden, de vägrar helt enkelt att överväga om det är värt vad det smakar.  

”Befolkningsexplosionen” är en myt, den har aldrig funnits. Nativiteten faller över hela världen – förr eller senare kommer vartenda par på planeten kanske att välja den västerländska yuppie-modellen med ett designerbarn vid 39 års ålder. Men demografi är ett spel där sist stående man vinner. Den grupp som drabbas av demografisk apati sist kommer att stå som segrare. T.o.m. Paul Ehrlich och hans gelikar på 60-talet borde ha förstått att deras s.k. befolkningsexplosion i själva verket var en enorm populationsjustering. Av den totala befolkningsökningen på jorden mellan 1970 och 2000 stod i-länderna för mindre än 9% medan den muslimska världen stod för 26%. Mellan 1970 och 2000 sjönk i-ländernas befolkningsandel från strax under 30% av jordens hela befolkning till lite över 20%, muslimska nationer ökade från ca 15% till 20%.  

70-talet ter sig inte särskilt avlägset. Om du tillhör samma åldersgrupp som de flesta inom den Västerländska politiska eliten är dina byxben smalare nedantill än vad de brukade vara och ditt hår kortare, men ramen för ditt liv – utseendet på ditt hus, din bils utformning, formen på dina köksredskap, varumärkena på dina livsmedel i kylskåpet – har inte förändrats avsevärt. Bortsett från Internet, CD:n och mobiltelefonen är din värld i stort densamma men modifierad. Och ändå har världen förändrats totalt. För att sammanfatta statistiken: År 1970 var i-ländernas andel av den totala befolkningen dubbelt så stor som utvecklingslanderna, 30% mot 15%. År 2000 var andelarna lika stora, 20% vardera. Och hur blir det år 2020? Enligt officiella siffror har 20 miljoner muslimer bosatt sig i Europa mellan 1970 och 2000, vilket motsvarar fyra EU-länders befolkning (Irland, Belgien, Danmark och Estland). I Marseille och Rotterdam är 25% av befolkningen idag muslimsk. Malmö har 15% muslimer och Paris, Bryssel, London , Köpenhamn och Moskva har 10% muslimer. Islam är det snabbast växande samfundet i Europa. I Storbritannien deltar fler muslimer i gudstjänstandakter varje vecka än kristna. Kan trenden fortsätta i ytterligare 30 år utan att det får konsekvenser? I slutet av detta århundradet kommer Europa att vara en kontinent som efter neutronbomben – de stora byggnaderna står kvar men folket som byggde dem är borta. Tiden vi lever i är oerhört märklig; självutplåning hos de raser som på gott och ont skapade den moderna världen.  

Hur kommer Europa att se ut i slutet på denna process? Vem vet? Den senare hälften av en civilisations nedgång och fall följer ett historiskt väldokumenterat mönster: överväldigande välstånd, slapphet, dekadens och utrotning. Man märker inte själv att man går igenom dessa stadier då vi sondmatar oss själva med självbedrägeri i form politisk korrekthet. Tanken att vår värld är föreviga är endast en illusion. År 1913 var det ingen som trodde att de ryska, österrikiska, tyska och turkiska imperierna skulle borta inom ett halvt årtionde. Sjuttio år senare försäkrades vi om att Sovjetunionen var här för att stanna. Analytikerna på CIA menade på fullaste allvar att den Östtysklands ekonomi var världens nionde starkaste. Så sent som 1987 var det inga experter som förutsåg Berlinmurens, Warszawapaktens och Sovjetunionens snara kollaps. Den post-kristna civilisationen är mer benägen än traditionsbundna samhällen att betrakta presens som evigt. Kulturer som är i kontakt med sin andlighet, som Europa var för hundra år sedan, har större känsla för både dåtid och framtid. Men om sekularismen utgår ifrån att allt som finns är att detta är allt som finns är det knappast förvånande att människor, medvetet eller ej, iklär nuet med en långt större makt än vad den någonsin haft. Tanken att dagens liberala, sekulära och materialistiska välfärdsstat utgör det slutgiltiga målet och kronan på människans utvecklingen har alltid varit dåraktig, nu vet vi också att den är direkt livsfarlig.  

Hur kommer Europa att se ut på 30-talet? Statistiskt sett har vi ungefär fram till 2035 på oss att göra en kursändring. Kommer de europeiska folken att vara beredda att offra mycket av sina statliga förmåner för att kunna rädda framtiden? Kommer de att avsätta sina folkvalda som tycker det är viktigare med Pride-festivaler och mångkulturprojekt än att Europa överlever? Detta är frågor som vi måste kunna svara på snart.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: