Skrivet av: Anton Assarsson | 25 november 2009

Mässans betydelse för tron

Varför mässan på latin? Då fattar man ju inget? Är det inte elitistiskt och exkludernade att fira en arkaisk mässa på ett utdött språk? Är det inte bättre om mässan firas på svenska så att alla kan hänga med? På lättfattlig svenska så att barnen inte får tråkigt. Och ta bort allt tjat om ”synd”, ”helvetet” och ”domen” – det är hög tid att sopa bort sådant trångsynt och fördömande språk. Det passar inte den moderna tiden liksom. Snacka hippt istället för att använda mossiga ord så att ungdomarna vill haka på. Slopa märkliga trasor och använd jeans istället. Och cola och chips istället för vin och osyrat bröd. Så blir allt så mycket ballare och relevant för dagens människa, typ. Alltså när man tänker på det: Varför mässa överhuvudtaget? Det viktigaste är väl bara att vi är snälla mot alla bögar, som Jesus ville?

Nej, nej och åter nej. Anledningen till att vissa av oss obstinat håller fast vid den ”gamla latinska mässan” är inte av estetiska eller nostalgiska skäl. Anledningen till att den ”gamla” mässan är helt oumbärlig för den kristna kyrkan kan sammanfattas med principen Lex orandi, lex credendi, som Kyrkan ber, så lär hon (eg. bönens lag är trons lag). Liturgifirandet är ett uttryck för tron. Ber du som en snällistisk flumliberal à la Jonas Gardell, kommer du förr eller senare att liksom nämnd riksbög gapa om en socialistisk hippie-Jesus som har föga med Skrift och Tradition att skaffa. Ber du däremot såsom den traditionella, apostoliska och katolska kyrkan alltid har gjort, ja då ber du till den evige Guden tillsammans med helgonen och änglarna i himmelen, de rättrogna på jorden och själarna i skärselden.

Vill du förgifta rättrogna kristnas tro, måste du förgifta liturgin – enligt ovan nämnda princip. Det förstod Martin Luther och de andra s.k. reformatorerna. Det förstår också Jonas Gardell och det förstår alla heterodoxa biskopar/biskopinnor i svenska ”kyrkan”. Därför måste den sanna, autentiska, apostoliska och traditionella mässan vara den banér vi kristtrogna samlar oss under, vi måste med näbbar och klor och utan kompromisser hålla fast vid fädernas mässa. Snällismen säger att mässan måste vara så egalitär, politiskt korrekt, nyskapande, banal och ful som möjligt. Kyrkan säger att mässan måste vara så Gudi behaglig, traditionell, majestätisk och sakral som möjligt.  H.E. Ärkebiskop Lefebvre, 1975:

There is nothing more essential to the survival of the Catholic Church than the Holy Sacrifice of the Mass. To play it down is to threaten the very foundation of Christ’s Church. The whole of Christian life, and the Priesthood, is founded upon the Cross, and upon the re-enactment of the Sacrifice of the Cross, upon the altar […] It is impossible in psychological, pastoral and theological terms for Catholics to abandon a Liturgy which has always been the true expression and sustenance of their Faith, and to adopt in its place new rites conceived by heretics without exposing this Faith to the most serious peril. One cannot imitate Protestantism indefinitely without becoming Protestant […] This is why we must beg God’s mercy for ourselves and for all mankind, and we must struggle, we must fight. We must fight fearlessly to maintain Tradition, to maintain, above all, the Liturgy of the Holy Mass, because it is the very foundation of the Church, indeed of Christian civilization. Were the true Mass no longer to be celebrated in the Church, the Church would disappear. We must, therefore, preserve this Liturgy, this Sacrifice. Our churches were built for this Mass and for no other: for the Sacrifice of the Mass, and not for a supper, a meal, a memorial or a Communion. Our ancestors built magnificent cathedrals and churches, not for a meal or a simple memorial, but for the Sacrifice of Our Lord Jesus Christ which continues upon our altars. I count on you for your prayers for my seminarians, that they may become true priests, priests who have the faith, in order that they may administer the true Sacraments and celebrate the true Holy Sacrifice of the Mass.

Låt ”reformationen” i England och Wales stå som ett varnande historiskt exempel:

Det är mässan som är av betydelse.

Av Michael Davies

Fader Frederick Faber (1814-1863), superior (= föreståndare) för London Oratory /det engelska centrat för oratorianerna, en kongregation av sekularpräster, stiftad av den helige Filippo Neri (1515-1595)/, hade ägnat sig åt Englands omvändelse, men han insåg till sin sorg, att denna inte skulle komma till stånd. Han hyste inget tvivel angående orsaken till att den inte skulle gå att uppnå och han tvekade ej att klargöra sin åsikt inför sina katolska trosfränder: ”Och ni undrar varför vi inte har omvänt England! Ser vi verkligen ut som ett folk som har kommit för att upptända en eld på jorden, eller som om vi skulle tyna bort på grund av att den inte tändes?”

I denna artikel tänker jag behandla två reaktioner mot tvångsinförandet av protestantismen i England, i synnerhet påtvingandet av en protestantiserad mässa. Den 9 juni 1549 – vid pingsthögtiden – ersattes den uråldriga latinska mässan, förd till England av S:t Augustinus av Canterbury nära tusen år tidigare (597), med en ny engelsk mässa eller nattvardsgudstjänst, utarbetad av Thomas Cranmer, den avfällige ärkebiskopen av Canterbury. Kyrkohand-boken, innehållande den nya gudstjänsten, hade påbjudits med Edward VI:s auktoritet, den sjuklige unge sonen till Henrik VIII och hans tredje hustru, Jane Seymour. Edward hade bestigit tronen 1547 och var inte mer än en marionett för ett protestantdominerat råd, tillsatt för att styra landet, tills han blev myndig – vilket han naturligtvis aldrig blev.

Fastän Henrik VIII praktiskt taget hade gjort sig själv till påve såväl som till konung av England och Wales, så hade f.ö. litet ändrats i landets religiösa liv. De traditionella kätterilagarna tillämpades vida strängare i England än i något katolskt land, och det latinska missalet förblev oförändrat med undantag för borttagandet av S:t Thomas av Canterburys högtid samt bönen för påven i mässans kanon. Thomas Cranmer hatade, i likhet med alla de protestantiska reformatorerna, mässan, som om den hade varit en levande, personlig fiende, men så länge Henrik regerade, dolde han sitt hat hellre än att riskera att mista sitt huvud. Förkastandet av påven hade inte skänkt honom någon tillfredsställelse, så länge som det, som han kallade ”papism”, fanns kvar, och med papism menade han och hans protestantiska trosfränder mässan. Det var mässan som var av betydelse inte endast för katolikerna, utan också för protestanterna.

Så snart som Edward hade blivit krönt, började Cranmer att arbeta på sin berömda kyrkohandbok, vilken innehöll en ny mässa eller nattvardsgudstjänst. Den skulle firas helt på engelska, med kommunion under båda gestalterna, och utan en enda uttrycklig hänsyftning på den hatade mässoffersläran. I den isolerade Devonshire-byn Sampford Courteney var S:t Andrews kyrkas sockenbor närvarande vid det första tillfälle, då någon annan eukaristisk rit än den uråldriga latinska mässan någonsin firats inom dess helgade murar. De hörde den nya gudstjänsten läsas, diskuterade den och kom fram till att de inte tyckte om den. De sade till sin församlingspräst, Fader Harper, att de var fast beslutna att bevara sina förfäders tro, samt att han måste använda det forna missalet och läsa den mässa vid vilken de hade varit vana i hela sitt liv. Denne samtyckte. Kampen för mässan hade därmed börjat och den var helt och hållet ett lekmannainitiativ, något som idag skulle ha blivit känt som en reaktion på gräsrotsnivå mot den nya kyrkohandboken.

Den protestantiske historikern Sir Maurice Powicke har med beundransvärd tydlighet förklarat, varför Cranmers nya mässa ansågs som en kränkning av tiotals tusen enkla katoliker överallt i England. ”Den verkliga orsaken till landsortsprästerskapets och Devonshire-böndernas opposition”, skriver Powicke, ”var det bevis kyrkohandboken föreföll ge för att all agitation och all förändring under de sista få åren i själva verket skulle utmynna i en bestående klyfta mellan det förflutna och samtiden, och att det välbekanta avsågs ge plats åt något egendomligt, främmande och påtvingat.” /1/

Nyheten om återställandet av den latinska mässan i Samford Courtney spreds runtom i Devon, och, för att citera en samtida redogörelse, ”som ett moln, fört med en våldsam vind, och som en åskskräll, genljudande runt hela landet: och det vanliga folket godtog och gillade det i så hög grad, att de klappade händerna av glädje och enades om att göra detsamma i var och en av sina åtskilliga socknar.” De gjorde verkligen ”detsamma”, och den traditionella mässan återställdes i församlingarna runtom i Devon.

Hertigen av Somerset, rådets ordförande, insåg, att han antingen skulle bli tvungen att avstå från reformationen och ge folket sin mässa tillbaka eller kuva dem genom att göra bruk av de utländska legotrupper som han hade sammandragit för en invasion av Skottland.

Devonshirebönderna förenade sig med män från Cornwall, vilka hade rest sig helt oberoende av dem, och vilka hade ytterligare ett skäl att inte tycka om Cranmers kyrkohandbok – nämligen att de flesta av dem inte kunde tala engelska, eftersom deras korniska modersmål var ett särskilt keltiskt språk, liknande walesiskan. Ett antal adelsmän från Devonshire förenade sig med bönderna och med adelsmän som ledare formades rebellerna till en organiserad styrka. De vann snart kontroll över landets västra del. Upprorets religiösa karaktär framgick klart av rebellernas femton krav, för vilka följande exempel är typiska:

Vi vill ha mässan på latin, såsom det var förut.

Vi vill ha Sakramentet uppställt över högaltaret att där bli tillbett, såsom det tidigare var föreskrivet, och de som inte går med på detta, dem vill vi låta dö såsom kättare mot den heliga katolska tron.

Vi önskar få… bilder återuppsatta i varje kyrka samt alla andra äldre ceremonier som förut begagnats av vår moder den heliga Kyrkan.

Vi vill inte antaga den nya gudstjänsten, eftersom den inte är mera än något i stil med ett julspel, men vi vill ha vår gamla mässgudstjänst, aftonsång och procession på latin, såsom det var förut.

Genom hävdandet att det var mässan som var av betydelse samt att den var viktigare än någonting annat, ådagalade de enkla bönderna i Devon och Cornwall en djupt katolsk instinkt, en äkta sensus Catholicus (= katolskt omdöme). Deras övertygelse, att, om mässan kunde förstöras, så skulle själva tron kunna förstöras, delade de med ärkekättaren Martin Luther, som en gång sade: ”När mässan väl tillintetgjorts, så säger jag att vi kommer att ha tillintetgjort påvedömet i dess helhet.” /2/ Den protestantiska villoläran riktade sig inte i första hand mot påvedömet, utan mot mässan.

Katolikerna i västra delen av England hade begärt, att de som inte ville acceptera deras krav skulle ”dö såsom villolärare mot den heliga katolska tron.” Såsom det senare visade sig, blev det rebellerna som dog, när upproret slutligen krossades, huvudsakligen beroende på närvaron av utländska legotrupper. Den katolska armén kämpade i slag efter slag med ett mod som även deras motståndare erkände, men endast en utgång var möjlig. Det slutgiltiga slaget ägde rum vid Kings Weston i Somerset den 29 augusti. Utmattade av påtvingade marscher var rebellerna inte i stånd att motstå den kungliga armén. Efter ”stort blodbad och manspillan” krossades de, lämnande 104 män som fångar. En och en eller två och två hängdes de i Bath, Frome, Wells, Glastonbury, Ilminster, Dunster, Milverton, Wiveliscombe och andra städer i Somerset. Åtminstone 4.000 från landets västra del dog för den traditionella mässan genom den kungliga armén, ett enormt antal på den tiden. Den nya mässan hade fått sitt blodsdop. I sin död liksom i sina liv hade bönderna i väst visat, att för dem var det verkligen mässan, som var av betydelse. Några ord från Vishetens Bok synes ha skrivits speciellt för dessa martyrer för mässan:

Väl synas de i de dåraktigas ögon vara döda, och såsom ofärd räknas deras hädanfärd, och deras bortgång från oss såsom undergång; men de äro i frid. Ty om de än, efter vad människor mena, bliva straffade, så är dock deras hopp fyllt av odödlighet, och sedan de agats något litet, få de röna mycken godhet; Gud satte dem på prov och befann dem värdiga. Såsom guld i degeln prövade han dem, och såsom en hel offergåva mottog han dem. I den stund då han ser till dem skola de framträda i glans (3:2-6).

Efter påbudet om den ”nya likformiga gudstjänstordningen” sommaren 1549 och kuvandet av de folkliga resningarna ökade den protestantiska rörelsen takten. Ett parlamentsbeslut, förstärkt genom en kunglig prokla-mation, beordrade indragandet – för förstörande – av alla de gamla ”vidskepliga” mässböckerna, vilka de gensträviga fortsatte att använda; de reformerande biskoparna letade ivrigt upp kvarlevor av ”påvisk vid- skepelse” i liturgin; kyrkor berövades sina skrudar, och texter, riktade mot realpresensen (d.v.s. Kristi verkliga närvaro i Altarets Sakrament) och mässan, målades på väggarna. Denna fas av den edwardianska reformationen beskrivs som ”rent destruktiv” av den protestantiske professor Bindoff, en slutsats som bekräftats och mycket kraftfullt understrukits av Dr Eamon Duffy i vad som redan är en historisk klassiker – The Stripping of the Altars (= Avklädandet av altarna):

I den edwardianska reformationens hjärtpunkt låg det trängande behovet att riva ner, att hugga sönder, bulta på, skrapa av, eller att till en välförtjänt glömska befordra papismens minnesmärken, så att de läror de var uttryck för skulle falla i glömska. Ikonoklasm (= bildstormande) var reformens centrala sakrament, och, allteftersom ledarnas program blev mera radikalt under åren mellan 1547 och 1553, så eftersträvade de med allt större iver celebrerandet av detta glömskans sakrament i varje socken i landet. Kyrkvärdarnas räkenskaper för perioden vittnar om ett massavlägsnande av de bildstoder, skrudar och altarkärl, vilka hade väckt förundran hos utländska besökare i landet, och i vilka socknarnas kollektiva hågkomst, helt bokstavligt, låg inne-sluten. /3/

Cranmers liturgiska revolution var så bitterligen illa tåld av de vanliga troende, att många kunde förmås att bevista de nya gudstjänsterna endast genom lagliga sanktioner. Msgr. Philip Hughes skriver:

Det nya beslutet av 1552 inleddes med veklagan över, att oaktat ”den mycket gudaktiga ordning som framlagts av parlamentet för gemensam bön på modersmålet”, något ”mycket hugnesamt för alla goda människor” som önskar leva ett kristet liv, så ”vägrar ett stort antal människor i skilda delar av detta konungarike … att komma till sina sockenkyrkor och andra platser, där gemensam bön … hålles.” Så uraktlåtenhet att bevista gudstjänsterna på sön- och helgdagar, ”att där förhålla sig ordentligt och behärskat under tiden för den gemensamma bönen”, väckte nu anstöt… Dessutom tillkom en ny stötesten: var och en som är närvarande vid bönegudstjänster, ”sakramentsförvaltning, utövad av präster i kyrkorna” eller någon rit överhuvudtaget, som utförs på annat sätt än som fastställs i kyrkohandboken, skall vid överbevisning därom sättas i fängelse under sex månader vid första förseelsen, under ett år vid den andra och på livstid vid den tredje. Sådana är de första straffen som föreskrevs i England för det nya brottet att åhöra mässan eller att mottaga sakramenten såsom de hade mottagits allt sedan S:t Augustinus (av Canterbury) kom för att omvända engelsmännen, nästan ett tusen år tidigare. /4/

Edward VI dog 1553 och Mary (Maria), den innerligt katolska dottern till Katarina av Aragonien kom på tronen, fast besluten att återställa den katolska tron, kosta vad det kosta ville. Professor Bindoff noterar, att snart efter hennes trontillträde ”firades mässan i Londons kyrkor ’inte på befallning, utan p.g.a. folkets hängivenhet’, och nyheter strömmade in om dess obestridda återupplivande runt om i landet.” /5/

Återställandet av den katolska tron under Mary (Maria) Tudor, ånyo i förening med påven, och återställandet av den traditionella latinska mässan välkomnades med entusiasm av alla, med undantag för en handfull fanatiska protestanter. Drottning Mary (Maria) dog den 17 november 1558, medan mässa firades i hennes sovrum, och kardinal Reginald Pole, den siste katolske ärkebiskopen av Canterbury, dog samma dag.

Marias halvsyster Elisabet kröntes som katolik och lovade att regera som katolik, men svek sitt löfte nästan omedelbart och återvände till protestantismen, eftersom detta gav henne religiös, såväl som politisk kontroll över sina undersåtar – av vilka 99% fortfarande var katolskt sinnade. ”Under Elisabet var målet katolicismens utrotande under hennes livstid.” /6/ Detta kom att verkställas genom utfärdandet av lagar, som skulle tvinga det katolska folket att välja mellan sin tro och ekonomisk ruin, fängelse och, i vissa fall, döden. Hon återinförde Cranmers kyrkohandbok – Book of Common Prayer – av 1552 med några få obetydliga modifikationer. Präster, som vägrade att använda den nya handboken, eller som använde ”någon annan rit, ceremoni, ordning, form eller sed att fira Herrens nattvard, offentligt eller privat … eller som talar på ett nedsättande vis om boken, förverkar ett helt års inkomst och hamnar i fängelse under sex månader. Om de försyndar sig en andra gång, får de sitta i fängelse under ett år och förlorar ipso facto (= i och med själva faktum) alla sina pastorat. För en tredje överträdelse är straffet livstids fängelse.” Därpå kom det straff för att avskräcka lekmannakritiker av liturgisk förändring. Alla som talar eller skriver på ett nedsättande sätt om någonting som står i boken, eller gör någonting för att förmå någon präst att begagna någon annan form av gudstjänst än den som boken innehåller, eller som avbryter eller förhindrar genomförandet av dessa gudstjänster, är vid en första förseelse belagda med det mycket stränga vitet å 44 mark. För en andra överträdelse är det stipulerat ett vite, som är fyra gånger så stort; och för en tredje överträdelse är straffet förlust av lös egendom och allt lösöre samt livstids fängelse. Vidare gjordes det till en förseelse för envar att hålla sig borta från söndagsgudstjänsten i sin församlingskyrka. Alla engelsmän var nu i lag förpliktade att besöka församlingskyrkan varje sön- och helgdag, vid äventyr av ett vite å tolv pence varje gång de uteblev. Tunga straff ålades också envar, som befunnits skyldig till medhjälp vid den förbjudna latinska mässan: sex månader för den första överträdelsen, tolv månader för den andra och livstids fängelse för den tredje. /7/

Den förste missionsprästen anlände inte till kungariket förrän 1574. Hans namn var Lewis Barlow, en walesare från Pembrokeshire. /8/ Men vid den tiden hade det överväldigande flertalet av katolikerna redan drivit in i vad som visade sig vara en oåterkallelig vana att kompromissa. Attityden hos den typiske katoliken under det första decenniet av Elisabets regering var mycket olik den hos hans förfäder år 1549. Det sammanfattas väl i Msgr. Philip Hughes mästerverk The Reformation in England (= Reformationen i England): ”Nationens väldiga massa var oberörd av varje som helst öppet visad önskan att avfalla från den gamla tron, men det är i lika hög grad riktigt att hävda, att de inte drevs av någon stor åstundan att försvara den.” /9/ De saknade helt visst viljan att tända en eld på jorden. De flesta engelska katoliker kapitulerade till sist för det konstanta och orubbliga trycket från regeringen, förlorade kontakten med mässan och bevistade de engelska gudstjänsterna. Detta nästan all- männa avfall, den verkliga vändpunkten i Englands religiösa historia, var inte en oväntad och sensationell kapitulation. Den var gradvis fortgående, men den var växande och i fråga om sina återverkningar var den bestående.

De katoliker som gick till de anglikanska gudstjänsterna var en tillräckligt stor skara för att ges ett speciellt namn. De kallades, träffande nog, ”kyrkopapister”: Kyrkogångare av juridiska skäl, men papister i fråga om sina sympatier. Det var den nya liturgin som slutligen tillintetgjorde den gamla tron. Endast en handfull av de mest ivriga katolikerna vägrade att bevista handboksgudstjänsterna, och lagen lex orandi, lex credendi gjorde sig gällande, såsom den oundvikligen kommer att göra. Såsom du ber, så kommer du att tro. Msgr. Hughes skriver:

När dessa nya sakramentala riter, t.ex., väl en gång blivit det engelska folkets vana, så torde substansen i reformationsläran, nu segerrik i norra Europa, även ha omdanat England. Allt annat än omärkligt skulle, allteftersom åren gick, de trosföreställ- ningar, som ligger inneslutna i de gamla riter, som man nu upphört att bruka, och vilka (trosföreställningar) medelst dessa riter hållits vid liv i människors sinnen och känslor, försvinna – utan behovet av något systematiskt missionsförsök att predika mot dem. /10/

Med andra ord, vad som hade ägt rum var katolicismens undergång genom det övervägande flertalet engelska katolikers kompromiss med den elisabetanska liturgireformen. Under den ”goda drottning Bess” (d.v.s. Elisa- bets) 45-åriga regeringstid hade två generationer engelsmän uppnått mogen ålder utan att någonsin uppleva en latinsk mässa eller utan att ha upplyft sina hjärtan och sinnen till Gud, för att upprepa Eamon Duffys ord, ”med hjälp av de bildstoder, skrudar och altarkärl, vilka hade väckt förundran hos utländska besökare i landet, och i vilka socknarnas kollektiva hågkomst fanns nedlagd.”

Protestantismen föreföll ha triumferat totalt, men det fanns fortfarande några, som vägrade att kompromissa. Den protestantiske professorn Owen Chadwick förklarar: ”Ett litet antal förlikade sig inte med förändringen, utan föredrog att upprätthålla sin traditionella gudstjänst i andra länder. Dessa män var inte attraherade av vitmål- ningen och förstörelsen av kyrkorna eller av att se skrudar, monstranser (= av ädelt material utförda kärl, vari det till Kristi lekamen förvandlade brödet förevisas för tillbedjan), bildstoder, kåpor, altaren och rökelsekar säljas på den öppna marknaden.” /11/

Framför allt var det de unga män, vilka for till seminarier i Europa, som bevarade tron i England. De återvände för att ge mässan åt folket och – blott alltför ofta – för att ge sina liv för mässan, den traditionella latinska mässa, vilken återfinns i S:t Pius V:s missale. Den ringaktade återstoden av katoliker hade således en skatt, som förvägrades dem, vilka behandlade dem med sådant förakt, nämligen S:t Pius V:s mässa – ”det vackraste som finns på den här sidan av himmelen”, som Fader Faber uttryckte det. Detta var den kostbara pärla, för vilken de var beredda att betala allt vad de ägde – och betala fick de sannerligen, präst och lekman, slaktarfrun och skolläraren. Segrarna förfogade över kyrkorna och katedralerna, som var byggda för firandet av den traditionella mässan; de besegrade hade mässan och det var mässan, som var av betydelse.

Det är verkligen mässan, som är av betydelse, och jag är säker på, att alla, som läser detta, kommer att hålla med om, att det sätt på vilket det heliga offret frambäres också är av betydelse. Eftersom mässan är närvarandegöran- det av Kristi blodiga korsoffer på Kalvarieberget (= Golgata), så borde den inneslutas i en rit av största möjliga vördnad och värdighet, en rit, i vilken den till vördnad inspirerande karaktären hos det offer vi frambär mani- festeras i varje bön och varje rituell åtbörd. Under 1500 år utvecklades mässriten på ett naturligt och nästan omärkbart sätt med tilläggande av nya böner och ceremonier, som städse gav allt klarare liturgiskt uttryck åt dess offerkaraktär, men alltid i överensstämmelse med den grundläggande principen om trohet mot traditionen. Femtonhundratalets protestanter förkastade principen om trohet mot traditionen till förmån för principen om tillintetgörandet av traditionen. Deras omsorg gällde inte att reformera den rådande ordningen, utan att intro- ducera en ny, som var förenlig med deras irrläriga trossatser. ”De protestantiska reformatorerna”, skriver Fader Adrian Fortescue, ”for svårt fram med den gamla liturgin. Det var alltigenom uttrycket för själva idéerna real- presensen (d.v.s. Herrens verkliga närvaro), det eukaristiska offret o.s.v., som de förkastade. Således insatte de i dess ställe nya kommuniongudstjänster, som gav uttryck åt deras princip, men naturligtvis plötsligt avvek från all naturlig historisk liturgisk utveckling.” /12/

Det torde vara omöjligt att överdriva betydelsen av Fader Fortescues bestämda uppfattning, att de protestantiska reformatorerna vid utarbetandet av de nya gudstjänsterna ”plötsligt avvek från all naturlig historisk liturgisk ut- veckling.” Historien gör sålunda klart för oss distinktionen (= skillnaden) mellan sann och falsk liturgisk reform. Den väsentliga egenskapen hos en sann liturgisk reform är, att den inte rymmer någon drastisk omarbetning av de liturgiska traditioner, som har överlämnats i arv. Dess mest framträdande karakteristik är trohet mot dessa traditioner. Detta innebär, att den liturgiska reform, som åtföljde det Andra Vatikankonciliet, i likhet med den protestantiska reformationens, borde benämnas en revolution. Den ”avvek plötsligt från all naturlig historisk liturgisk utveckling.” Det är inte nödvändigt för den katolska ståndpunkten att uttryckligen bli motsagd, för att en rit skall bli misstänkt; borttagandet av böner, som hade givit liturgiskt uttryck åt doktrinen bakom riten, är mera än tillräckligt för att ge anledning till oro. Strykandet i Novus Ordo Missae, den nya mässan, av så många böner från den traditionella mässan, ger anledning inte endast till oro, utan till anstöt. I nästan varje fall rör det sig om samma böner, som ströks av Luther och av Thomas Cranmer.

Påven Paul VI:s mässa är giltig och innehåller ingen villolära, men strykandet av böner, vilka hade givit litur- giskt uttryck åt läran bakom riten, är mer än tillräckligt för att ge anledning till oro hos alla de rättrogna, som, i likhet med martyrerna från Devon och Cornwall, besitter en sann sensus Catholicus (= katolskt omdöme).

Det faktum att påven Paul VI:s mässa, såsom den firas i så många församlingar idag, utgör en plötslig avvikelse från autentisk (= äkta) liturgisk utveckling, har bekräftats av kardinal Joseph Ratzinger, prefekten för troskongre- gationen:

J. A. Jungmann, en av de verkligt stora liturgiexperterna i vår tid, definierade sin tids liturgi, sådan som den kunde uppfattas i den historiska forskningens ljus, som en ”liturgi, vilken är frukten av utveckling” … Det som hände efter konciliet var någon- ting helt annat: i stället för liturgin som frukten av utveckling kom fabricerad liturgi. Vi övergav den organiska, levande processen av tillväxt och utveckling under århundraden och ersatte den, såsom i en tillverkningsprocess, med ett fabrikat, en banal snabbprodukt. /13/

Såsom fallet var under Elisabet I:s regering, så blir de samtida kyrkopapister, som varje söndag deltar i, vad som

bara alltför ofta kan betecknas som en parodi på liturgi, så småningom vana vid denna. Deras barn accepterar som helt normalt bord i stället för altare, kvinnliga akolyter (= lägre kyrkotjänare), heliga rum, hemsökta av horder av extraordinarie eukaristiska ”missfoster”, kommunion i stående ställning, kommunion i handen, ande- fattiga visor i stället för gregoriansk sång. I likhet med barnen till de elisabetanska kyrkopapisterna, så har två generationer av katoliker efter Vaticanum II nått mogen ålder utan att någonsin uppleva den traditionella latinska mässan och de känslor av bävan, vördnad och Guds majestätiska närvaro, vilka den framkallar.

”Bevara tron” var lösenordet för återstoden av trogna under Elisabet I:s regering, och man kan inte bevara tron genom att kompromissa. Vad jag har försökt klargöra är, att effekten av decenniers bevistande av ett typiskt firande av den nya mässan kan bli liktydigt med effekten av kyrkopapisternas decennier långa närvaro vid de anglikanska gudstjänsterna under Elisabet I:s regering. För att parafrasera (= omformulera) Msgr. Hughes; allteftersom åren går, så försvinner de trosföreställningar, som låg inneslutna i de gamla, och numera ej längre i bruk varande, riterna, och som genom dessa riter hållits vid liv i människors sinnen och känslor.

Msgr. Klaus Gamber sammanfattar effekten av den efterkonciliära reformen i en förkrossande sats: ”I denna kritiska situation har den traditionella romerska riten, mera än tusen år gammal, nedmonterats.” /14/ Tiden efter Vaticanum II har inte frambringat några som helst goda frukter – endast, som Msgr. Gamber uttrycker det, ”en liturgisk förstörelse av häpnadsväckande proportioner – ett debacle (= sammanbrott), som förvärras för varje år som går.” /15/

Jag har talat om upproret i västra delen av landet inte för dess historiska intresse, hur stort detta än är, utan därför att vi, liksom martyrerna av 1549, är invecklade i en konflikt, och det som står på spel är mässan, den heliga Eukaristins kostbara gåva, vilken idag inte ses som mer än en symbol av 70% av unga amerikanska katoliker. /16/ Vi är invecklade i ett krig med samma anfallsmål som på sin tid martyrerna från västsidan av landet, och när vi betänker de offer som dessa gjorde, därför att mässan verkligen var av betydelse för dem, så borde vi vara beredda att göra de uppoffringar som krävs för att återställa S:t Pius V:s mässa, uppoffringar innefattande tid, pengar, resande samt att uthärda ogillandet eller t.o.m. löjet från katolska trosfränders sida, dessa må sedan vara antingen präster eller lekmän. Låt oss inte uppträda som dessa katoliker i det elisabetanska England, som var oberörda av varje som helst öppet visad önskan att avfalla från den gamla tron, men inte drevs av någon stor åstundan att försvara den! Låt oss i likhet med de västliga martyrerna säga: ”Vi vill ha mässan på latin, såsom det var förut. Vi vill ha Sakramentet uppställt över högaltaret att där bli tillbett, såsom det tidigare var föreskrivet…. Vi vill inte antaga den nya gudstjänsten, eftersom den inte är mera än något i stil med ett julspel.” Om detta gör oss till rebeller, så är jag – för en gångs skull – lycklig över att vara en sådan. De av oss, som kämpar för vårt latinska arv, må bli kallade reaktionära, okunniga eller t.o.m. schismatiska, men i själva verket står vi i den direkta traditionen från mackabéerna i Gamla Testamentet. Kommentaren till mässan för den tjugoandra sön- dagen efter Pingst i S:t Andrews dagliga missale förklarar:

En av de mest betydande lärdomar som kan dras från Mackabéerböckerna … är den vördnad, som tillkommer de gudomliga tingen. Det som allmänt kallas mackabéernas uppror var i själva verket ett magnifikt exempel på trohet mot Gud, mot hans lag samt mot förbundet och löftena, som han hade givit sitt folk. Dessa hotades av glömska och det var för att vidmakthålla dem som mackabéerna gjorde uppror.

S:t Pius V:s mässa sammanfattar våra fäders tro; det är den liturgi, som i hemlighet firades av martyrprästerna i England och Wales; det är den liturgi, som firades på Irlands mässklippor (”Mass rocks”, d.v.s. de isolerade klippor, där irländska katoliker i hemlighet firade mässa för att undvika upptäckt av de engelska ockupanterna); det är den liturgi, som firades av de nordamerikanska martyrerna, som ljöt en död, så fruktansvärd, att den trotsar all beskrivning; det är den mässa, som av den store engelske oratorianfadern Frederick Faber beskrivs som ”det vackraste som finns på denna sidan av himmelen.” Vi vill ha mässan – S:t Pius V:s mässa, och om vi tar vår tro på allvar, så måste vi föresätta oss att tända en eld på jorden, en renande eld, som kommer att göra detta krav till verklighet. +

Noter

M.Powicke, The Reformation in England (Oxford, 1953) pp. 86-87.

Werke, vol. Xb, p. 220.

E. Duffy, The Stripping of the Altars (Yale, 1992), p. 480.

P.Hughes, The Reformation in England (London, 1950), vol. II, p. 126. Emphasis mine.

S. T. Bindoff, Tudor England (London, 1952), p. 168.

J. J. Dwyer, The Reformation in England (CTS, London, 1962), p. 21.

Hughes, vol. III, pp. 33-34.

D. Bellinger, English and Welsh Priests 1558-1800 (Downside Abbey Press, 1984), pp. 36, 203.

Hughes, vol. III, p. 49.

Hughes, vol. II, p. 111.

The Reformation, p. 285.

A. Fortescue, The Mass: A Study of the Roman Liturgy (London, 1917), pp. 205-6.

Preface to the French edition of The Reform of the Roman Liturgy by Msgr.Klaus Gamber.

The Reform of the Roman Liturgy (RRL), K. Gamber (Roman Catholic Books, P:O: Box 255, Harrison, N.Y. 10528, 1993), p. 99.

RRL, p. 9.

February 1995 issue of The Homiletic and Pastoral Review, an article by Germain Grisez and Russel Shaw.

Michael Davies är ordförande i Una Voce International och författare till många böcker om katolsk historia och liturgi./Ur The Latin Mass – A Journal of Catholic Culture, Ramsey, NJ, USA. Vol. 12. No. 2 – Spring 2003. S. 24-29.


Responses

  1. Tack for intiresny Blog

  2. Det var ett mustigt men uppskattat inlägg.

  3. Tack för ett trevligt och viktigt inlägg!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: