Skrivet av: Anton Assarsson | 10 januari 2010

St. Marciana – en lektion i autentisk kristendom

St Marciana

Prof. Plinio Corrêa de Oliveira

I slutet av tvåhundratalet i Rusuccur, en liten stad i Mauretanien i nuvarande Marocko och Algeriet, bodde en ung kvinna som hette Marciana, och hon var lika from som hon var vacker. När hon ännu var mycket ung vigde hon sin oskuld till Gud, och övergav allt för att leva i en grotta nära den romerska staden. En dag, under gudomlig ingivelse, lämnade hon grottan för att vandra bland den upphetsade och oroliga massan i staden, ty detta var tiden för Diocletianus blodiga förföljelser av kristna i hela Romarriket. Hon anlände till staden genom Tipasiaporten och såg en marmorstaty av gudinnan Diana i mitten av ett torg. Vid dess fot flödade klart vatten i en fontän, också gjord av marmor. Den modiga jungfrun stod inte ut med synen av den orena avgudabilden. Hon gick fram och välte avguden från sin bas, dess huvud bröts av och hela statyn slogs i bitar.

Den rasande mobben släpade henne till pretoriet och ställde henne inför den kejserliga domaren. Den kristna jungfrun skrattade åt gudarna av sten och trä, och prisade den sanne Guden hon älskade. Med höga, vältaliga ord prisade hon Honom där i pretoriet. Den hedniske domaren överlämnade henne till gladiatorer som skändligen skulle missbruka henne för nöjes skull. Marciana förblev orädd och lugn. I tre timmar stod gladiatorerna orörlig, förstenade av en märklig rädsla och förmådde inte röra jungfrun. Genom hennes böner omvände sig en av dem och bekände Jesus Kristus som den sanne Guden. Domaren förblev förhärdad i sitt hat och förvåning. Oförmögen att skända jungfrun dömde han henne till att slitas i stycken av vilda djur. När stunden var kommen gick hon ut på arenan som till en glad fest, prisade och tackade Jesus Kristus. Hon blev bunden vid en påle och lejon släpptes lösa på henne. Vilddjuren lunkade fram till henne, rörde vid hennes bröst med sina klor, och backade sedan som om de rörts av en stor kraft.

I beundran började befolkningen högljutt kräva att hon skulle släppas fri. Men en grupp judar som ingick i myllret, som alltid törstiga efter kristet blod, påverkade stämningen i publiken genom att kräva en vild tjur. Besten rev upp ett fruktansvärt sår på Marcianas bröst. Blodet strömmade och St Marciana föll till sanden i plågor. Tjänare bar bort henne från arenan, stoppade blödningen, och vårdade det lilla liv som fanns kvar i henne. Domaren krävde dock att hon åter skulle bindas vid pålen. Hon lyfte ögonen mot himlen, ett leende lyste på hennes ansikte, präglat av lidande, och talade sina sista ord:

O Kristus, jag tillber och älskar dig. Du var med mig i fängelset och höll mig ren. Nu kallar Du mig – O min gudomlige mästare – och jag går gärna till Dig. Tag emot min själ.

När hon uttalat dessa ord, slet en vildsint leopard henne i stycken och öppnade således vägen till himlen för henne.

Kommentarer från Prof. Plinio:

Det är en mycket vackert urval som förtjänar några kommentarer från ett perspektiv som skiljer sig från det man först ser. Vad vi ser vid första anblicken är ett uppvisande av ett extraordinärt, överraskande och mirakulöst hjältemod. Marciana var en eremit nära en liten stad i Afrika i en tid då Nordafrika bestod av romerska kolonier som var lika latiniserade som Östeuropa. St Marciana, som namnet antyder, var troligen en latinsk ung kvinna. En dag, rörd av nåd, gick hon till staden. Hon såg en staty föreställande Diana, jaktgudinnan, placerad över en fontän på ett torg. Hon drabbades av en rättfärdig vrede mot detta beläte, en symbol för en religion som stod i motsats till vår herre Jesu Kristi religion.

St Marciana hade en styrka som inte är jordisk. Texten presenterar henne som nådig och vacker, vilket normalt förutsätter skörhet i en kvinna. Men hon blev stark nog att välta avgudabilden från sin bas, skilja huvudet från kroppen, och krossa hela statyn i bitar. Ur en romersk synvinkel var detta ett stort brott. För en hedning, är en staty inte bara en avbildning av guden, utan guden själv. De föreställer sig att guden är inne i belätet, därför de kallas avgudadyrkare. Så, fylld med ett vackert episk anda, välte hon avguden till marken. Den bräckliga, unga och återhållsamme eremiten for till staden för att utföra en uppgift som starka katolska män inte hade mod att göra: hon slog belätet i bitar.

Sedan stod hon inför den tyranniska domare som, på uppdrag av kejsar Diocletianus, dömde alla katoliker till döden. Hon mötte döden med ro. Här gav hon också prov på Guds styrka. Sedan överlämnade domaren henne till gladiatorer, personer av lägsta sort, som skulle skända henne för nöjes skull. Något verkligen otroligt hände. Hon älskade jungfrulighet framför allt på jorden, men hon var lugn i den oroande situationen. I tre timmar stod dessa män, starka nog att göra vad de ville, orörliga och kunde inte närma sig henne. En mystisk kraft hindrade dem. En av dessa gladiatorer omvände sig och intygade Guds övernaturliga närvaro. Domaren dömde henne då till att bli dödad av vilda djur på arenan. Ett lejon närmade sig, men rörde bara henne och sedan gick därifrån. Det var ännu ett ingripande av Gud. Befolkningen kände detta och begärde nåd. Men judarna, som alltid experter på att manövrera den allmänna opinionen, piskade upp en oro som rörde den ombytliga folkmassan från nåd till lust för ett annat skådespel. De ville ha en tjur in på arenan mot henne.

Vad hednisk vildhet inte lyckades uppnå, lyckades judiskt svek att uppnå. Gud försvarade St Marciana mot hedningarna, Han försvarade henne inte mot judarna. Tjuren stångade och sårade henne. Jungfruns röda blod flödade rikligt ur såret. Några försökte att rädda henne, men förgäves, en leopard släpptes och dödade henne. Hon dog glatt och ropade namnet på Gud, vår Herre, och tillkännagav sitt inträde i himlen. Detta är vad man ser vid första anblicken i avsnittet.

Fördjupad analys

Men vi kan gå djupare. Vad är innebörden av St Marcianas martyrdöd? Var det bara en manifestation av katolsk tro inför hedendom?

Gud utförde en rad mirakel genom henne. Dessa mirakel vittnade om sanningen i den katolska tron och bidrog till att folken i Medelhavsområdet omvände sig. Kyrkans stordåd under de första århundradena var dessa Medelhavsfolks omvändelse. Eftersom de omvändes skulle de barbariska germanska stammarna omvända sig senare. Och från dessa kom medeltiden och den kristna civilisationen. Apostlarna som predikade i världens alla avlägsna hörn mottogs inte av folken som de riktade sig till. St Thomas reste till Indien, St Markus till Etiopien, andra till olika platser. Deras mission avvisades helt eller delvis. Men genom en särskild plan av Guds försyn, bidrog det enorma antalet martyrer i hela det romerska imperiet och den otroliga mängd mirakel relaterade till deras död till att omvända dessa folk i Medelhavsområdet. Dessa underverk var mer än enkla fakta – lejonet som närmade St Marciana men inte slukade henne, gladiatorerna som inte skändade henne etc. – dessa underverk visade skönheten i den katolska läran, skönheten i den katolska civilisation som komma skulle.

Det skulle vara oskuldens civilisation istället för lustens, de svagas civilisation som dominerade de starka, ande styrde materia, civilisationen som byggdes upp av dem som vet att ingenting är omöjligt för personer som har tro. Allt bräcklig, sant och värdigt skulle börja dominera över vad som representerade rå materiell styrka. Efter arvsynden dominerade råstyrkan, men från och med nu ändrades lagen. Med St. Marcianas martyrdöd klämtade klockan för en ny historisk epok. Detta är den djupare innebörden av St Marcianas martyrium.

Varför behövde kyrkan martyrer?

Någon kanske frågar: Varför lät inte Gud låta dessa martyrer vinna kampen mot hedendomen? Varför behövde så många människor dö utan att göra motstånd? Varför utverkade inte alla underverk seger? Ett av de obestridliga bevisen på att vår katolska tro är sann är martyrernas vittnesbörd. Detta bevis skall kvarstå till tidernas ände. Det var inte bara en fråga om att segra, utan att ge ett bevis för tron för kommande århundraden.

De förhållanden som redovisas i evangelierna om vår Herres liv och undervisning bevittnades av många människor. Dessa människor blev spridda över hela det romerska riket under trycket från Vespasianus, Titus och Adrianus över den judiska nationen. Vissa av dessa judar blev katoliker, men andra blev våra värsta fiender. Med sina förtal låtsades de att vår Herres liv och lära var falsk. De gjorde detta för att öka otrygghet hos dem som trodde att evangelierna var sanna och få katolicismen att se ut som en liten sekt. Gud kallade martyrerna till att göra motanfall mot denna offensiv och bekräfta fram till världens slut att Jesus Kristus och hans lära är sanna och att den katolska kyrkan är den enda sanna religionen. Dessa martyrer trodde så starkt på dessa sanningar att de dog i vittnesmål om dem. De lät sig dödas utan att slåss tillbaka för att bevisa att den katolska tron är sann. Det finns inget bättre bevis. Pascal brukade säga: ”Jag tror på dem som lät sig stympads.” Han hade rätt. För att bekräfta sanningen i den katolska tron, lät martyrerna sig slitas sönder och sargas.

Med detta kan man förstå varför Guds försyn gav dessa personer en heroism som inte var till motattack och erövring, utan till att uthärda förolämpningar och dö. Dessa miljontals martyrer som hade så stor säkerhet i den katolska tron utgör ett obestridligt bevis. Därför gav Guds försyn St Marciana styrkan att välta avguden och förstöra den, men gav inte henne styrkan att kasta den romerska domaren till marken och döda honom. Det var nödvändigt för henne först att motstå plågorna mirakulöst, och sedan förgås. När hon krossade avgudabilden och stod emot, visade hon att Gud var med henne. När detta bevis var tydlig, kom tillfället för henne att bära vittnesbörd om tron. Hon dog som martyr och hennes exempel gick till historien.

Denna episod ger ett bredare perspektiv för oss: det visar hur Gud handlat över den allmänna opinionen i historien. Låt oss be St Marciana om hjälp så att vi förblir trogna vår kontrarevolutionära kallelse liksom hon var trogen sin martyrkallelse.

Källa: http://www.traditioninaction.org/SOD/j209sd_Marciana_01_07.html

Översättning: Anton Assarsson


Responses

  1. Tackar för denna översättning.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: