Skrivet av: Anton Assarsson | 02 februari 2010

Mångkultur: ”Mångfald” för den kulturellt aningslöse

Mångkultur:
”Mångfald” för den kulturellt aningslöse

Dr. Peter Chojnowski

”Hey, hey, ho, ho, Western culture’s got to go!” Året är 1988. Platsen är campus på Stanfords universitet. Personerna bakom denna kvicka lilla slogan? Urfolkliga pygméer iklädda stamskrudar? Orientaler med samurajsvärd? Indiska husmödrar iklädda saris? Inte riktigt. Snarare arga studentskor från den övre vita medelklassen iklädda den amerikanska akademiska världens standarduniform: blå jeans, Los Angeles Lakers T-shirts, Reebok-skor, keps, solglasögon av märket Vuarnet och Rolexklockor. Det föraktade föremålet för deras våldsamma protest? Aristoteles, St. Thomas av Aquino och andra ”döda vita män” vars tankar fortsatte att dominera studieplanens kurskanon vid Stanfords universitet.

Just denna protestaktion, som förresten var framgångsrik, utgör endast ett exempel på ett fenomen som det senaste årtiondet har svept igenom och fundamentalt omvandlat innehållet i de högre utbildningarna i de Förenta Staterna. Fenomenet, som är som mest påfallande i den akademiska världen, kallas mångkulturalism. Dess fastställda mål är att likställa alla kulturer hos studentens värderingar. En student uppnår detta nya stillstånd av medvetenhet när han inte längre betraktar en kultur eller kulturell åskådning som högre stående än en annan kultur eller kulturell åskådning. Mångkulturivrarnas huvudsakliga ansträngningar består i att förmå studenter att betrakta sin egen kultur (dvs. västerländsk kristen kultur) som endast en kultur bland många andra lika meningsfulla kulturer och följaktligen få en ”öppen” mentalitet för andra ”värderingar” som finns i andra icke-västerländska kulturer. Precis som i andra egalitära projekt uppgår denna ”utjämningsprocess” i ett försök att förminska det som traditionellt har betraktats som högre stående och upphöja det som i normala fall har betraktats som lägre stående. Mångkulturivrarna tror sig kunna uppnå detta genom att införa kurser i studieplanen som både omnämner andra kulturer och, viktigast av allt, fokuserar på den västerländske kristne mannens ondska i dennes kamp för att underkuva andra icke-västerländska kulturer som är lika mycket, om inte mer, värda.

Man skulle kunna tro att mångkulturivrarna i sina försök att bekanta studenten med ”förtryckta” icke-västerländska kulturer blir frustrerade eftersom den genomsnittlige studenten vet näst intill ingenting om främmande kulturer och bryr sig ännu mindre. Därtill skulle realisten betrakta deras försök att förminska det intryck den västerländska civilisationens stora verk och tankar gör på unga sinnen som rentav löjliga, eftersom det var årtionden sedan den västerländske kristne mannens stora verk och stora tankar gjorde något som helst intryck på det unga amerikanska sinnet. Att ödsla tid på att försöka övertyga en student om att Aristoteles ”i själva verket” var en ”rasist” är detsamma som att försöka övertyga en tioåring att den Köpenhamnska skolans tolkning av kvantfysik är ett exempel på epistemologisk relativism. Han/hon kommer inte att fatta vad du pratar om.

Denna något hårda dom vad gäller den genomsnittlige amerikanske studentens kulturella medvetenhet stöds av gedigen statistik. Enligt de statistiska data som ordförande för ”The National Endowment for the Humanities”, Lynne Cheney har samanställt, är det möjligt att avlägga examen från 37% av Amerikas högskolor utan att ta en enda kurs i historia, från 45% utan att ta en kurs i amerikansk eller engelsk litteratur, från 62% utan att ha läst någon filosofi alls och från 77% utan att ha läst ett främmande språk. Cheney menar att det numera är ”extremt svårt” att hitta studenter som har läst en klassisk kurskanon tillhörande västerländsk civilisation, även bland de större statliga universiteten och Murgröns-ligans [Ivy League, grupp av åtta privata universitet i nordöstra USA som även tillhör de äldsta och ibland kallas the Ancient Eight, övers. anm.] elitcollege. Den genomsnittlige amerikanske studenten är oduglig för och definitivt ointresserad av sådan utvidgad kulturell ”medvetenhet”, dessutom är mångkulturivrarna i fakulteterna själva uppenbart ointresserade av djuplodande studier i de idéer, seder och bruk som utgör innehållet i västerländsk kristen kultur respektive icke-kristna kulturer. Jag blev själv medveten om detta faktum när jag undervisade i New York. Under dessa år var de enda synliga tecknen på rådande mångkulturell anda i klassrummen vissa svarta manliga studenter som hade på sig ”Afrikanska plagg” som liknade ”Nehrukostym”. Att Jawaharlal Nehru var en indisk nationalistledare verkade inte bekymra anhängarna av neoafrikansk romantik. De professorer som var som mest hängivna den ”mångkulturella tanken” visade inget som helst intresse i att blottlägga de andra kulturernas filosofiska, teologiska och sociala verklighet. Faktum är att jag utifrån egen erfarenhet kan säga att mångkulturivrarna, vare sig de var lärare eller studenter, var de mest illa omtyckta bland studenterna av icke-europeisk härkomst. Detta betyder i de amerikanska högskolorna, naturligtvis som de flesta redan vet, orientaler. Normalt sett var orientalerna nära vänner med de konservativa vita studenterna och lärarna som fortfarande existerade som belägrade minoriteter på campus. Om mångkulturivrarnas grundläggande arbete såldes inte består av att ”upplysa” studenterna om de icke-kristna kulturernas faktiska innehåll, vad består deras aktiviteter då i? I att angripa och förtala kristendomens kulturella arv och smäda allt som är knutet till den. Detta förtal sträcker sig t.o.m. till öppen rasism, så länge denna rasism riktar sig mot människor av europeisk härkomst. Jag tänker här på det väl offentliggjorda besöket till mitt universitet i New York av Dr. Leonard Jeffries. Dr. Jeffries, ordförande för “The Afro-American Studies Department at City College of New York”, är ökänd för sina åsikter att vita är biologiskt underlägsna de svarta. Dinesh D’Souza citerar i sin bok Illiberal Education: the Politics of Race and Sex on Campus högskoletidningen The Campus:

Den afroamerikanske föreläsaren Leonard Jeffries hävdar att vita är biologiskt underlägsna de svarta…Genom att anta ett evolutionärt perspektiv, sa Jeffries till sina åhörare att vita lider av ett otillräckligt förråd av melanin [ämne i hud och hår som gör att de ändrar färg när de utsätts för solljus, övers. anm.], vilket gör dem oförmögna att fungera lika effektivt som andra grupper. En anledning till att vita har gjort sig skyldiga till så många brott och grymheter, menar Jeffries, är att istiden orsakade deformering hos de vitas gener, medan de svarta förädlades av solens berikande ljus.

Ingen protesterade mot Dr. Jeffries besök. Man kan misstänka att protester mot hans besök skulle ha tolkats som ”rasism”. Dr. Jeffries popularitet under denna tid, 1991, bevisas av det faktum att han ombads medförfatta en multikulturell studieplan för alla offentliga skolor i New York.

De praktiska konsekvenserna för mångkulturivrarnas antieuropeiska ideologiska åskådning är många. I sin iver att genomföra jämlikhetens matematiska abstraktion i universitetslivet, har universitetsföreståndarna åtagit sig ett program för ”positiv särbehandling” enigt vilken professorer anställs och studenter antas inte därför att de är de mest kvalificerade sökarna, utan för att de råkar vara kvinnor, svarta, latinamerikaner eller ”amerikansk ursprungsbefolkning”. Intressant är att orientaler sällan gagnas av ”positiv särbehandling”. Förmodligen för att de inte tillhör den amerikanska vänsterns klientel. Denna systematiska nonchalans av akademiska kvalifikationer, tillsammans med det ökande antalet antivästerländska kurser (t.ex. ”Women in African literature in French,” ”Harlem Renaissance,” ”Ibo I and II,” ”Politics of Black Autobiography,”) har resulterat i en tvärbrant nedgång för akademiska standard och prestationer. Inget annat kan förväntas om studenter och lärarkår inte väljs ut p.g.a. deras sinneskvalité. I en enkätundersökning från 1989 av 5000 medlemmar av universitetens lärarfakultet som genomfördes av ”The Carnegie Foundation for the Advancement of Teaching”, klagade en majoritet på ”den allmänna sänkningen av akademisk standard vid sina respektive institutioner”. Denna nedgång kunde endast delvis förklaras med ”en allmän betygsinflation”. Dessutom visade en granskning av 25000 studenters arbeten av professor Zemsky vid universitetet i Pennsylvania en allmän försummelse av kurser i matematik och vetenskap, särskilt på de högre nivåerna, och på det hela taget ”en brist på djup och struktur” i vad studenterna läste.

Det finns emellertid något som mångkulturivrarna kan bygga på och utnyttja för sina egna syften. Det är den inrotade relativismen och det instinktiva jämlikhetssträvandet/egalitära tänkandet som karaktäriserar de allra flesta amerikanska studenters moraliska åskådning. Jag tror inte att min beskrivning av ”de allra flesta amerikanska studenterna” som relativistiska och instinktivt egalitära är extrem eller överdriven. Samma uppfattning om den amerikanska akademiska världens nutida psyke har professor Alan Bloom i sin bok The Closing of the American Mind. Tyvärr har jag upptäckt att när man stöter på en student med någon typ av religiös övertygelse, försöker han/hon aldrig att försvara eller stödja den inneboende sanningsenligheten och universella giltigheten i de lärosatser de bekänner sig till, snarare nöjer de sig med att säga ”det är vad jag tror på i alla fall” och ”andra tror något helt annat, därför kan vi aldrig veta vad som är rätt eller fel”. Följaktligen blir den viktigaste dygden ”tolerans”. Med andra ord ”tolerans” mot alla utom de ”intoleranta” (dvs. de troende kristna som vägrar att skriva under på premissen att alla idéer har lika värde i egenskap av ”personlig tro”).

Relativism och jämlikhet

Det är emellertid den i allt genomträngande idén om ”jämlikhet” som öppnar de mentala dörrarna i det unga amerikanska sinnet för mångkulturivrarna. Jag skulle t.o.m. vilja påstå att den underliggande relativistiska mentaliteten kan spåras till tron på jämlikhet. De har matats från unga år med sagan att människans historiska mål är tillämpningen av ”jämlikhetens” matematiska abstraktion på människan och det mänskliga samhällets konkreta verklighet. Slutmålet är den fullständiga konformiteten mellan verklighet och abstraktion. Varför tycks det då märkligt att unga människor, och inte fullt så unga för den delen, så villigt kan acceptera idén att alla kulturer är lika mycket värda och att om en kultur dominerar måste den ”jämnas ut” medan andra upphöjs.

När vi letar efter mångkulturalismens filosofiska rötter hittar vi dem bland dem som sammanställer begreppen ”jämlikhet” och ”sanningsrelativism”. Professor Alan Bloom kallar dem den nietzscheanska vänstern. I de Förenta Staterna kan vi kalla dem 1960-talets nya vänster. Friedrich Nietzsche var en tysk filosof som upptäckte idén om ”värde” eller werte. Enligt Nietzsche varierar alla ”värden”, dvs. det som betraktas som viktigt, från nation till nation, sekel till sekel och kultur till kultur. ”Värden” är helt enkelt en projicering av ett folks ”vilja till makt”. Det som ökar deras styrka och makt är ”värdefullt” och ”av godo”. Det som försvagar deras makt är ”av ondo”. Det är hos Nietzsche på 1880-talet som vi ser uppkomsten av historisk och kulturell relativism (dvs. den filosofiska ståndpunkt som gör gällande att sanning och värde är beroende av tidsperioden vi lever i och den kultur vi har). Om Nietzsche har rätt, är den västerländska kristna kulturen inget annat än vita europeiska män som konsoliderar sin makt genom att bilda en kultur som återspeglar deras särskilda värden som ideal. ”Värden” har här ingen universell giltighet eller inneboende betydelse. Det är intressant att lägga märke till att Nietzsche, berömd för sitt utfall ”Gud är död!”, insisterade på att alla värden är relativa eftersom det inte finns någon Gud. Om Gud existerade skulle det vara Han som ger alla sanningar och värden sina inneboende betydelser och universell, objektiv giltighet.

Om de idéer och ideal som har varit vägledande för den västerländska människan sedan vår Herre Jesus Kristus ankomst endast utgörs av den dominanta elitens hemliga maktspel, står Revolutionens makter, som vanligt hämtandes näring från Franska revolutionen, redo att forcera detta tyranniets fort i de tidigare förtrycktas namn. Alla mångkulturivrare jag har träffat, hört om eller läst om, är anhängare av vänstern (dvs. anhängare av den egalitära revolution som tog sin början i Paris 1789). Deras vänsterorientering tar sig i normala fall lite olika uttryck. Den homosexuella ”livsstilen” kämpar för jämlikhet mot den ”förtryckande” heterosexualitetens dominans, kvinnor kämpar mot män, svarta mot vita. Denna ”militanta” aspekt av multikulturalismen har framburits av intellektuella knutna till Frankfurtskolans marxism. Dessa tänkare som ”inspirerade” radikala studenter på 1960-talet och akademiker på 1990-talet väver samman relativismens, jämlikhetens och ”klasskampens” idéer. Vad de förespråkar är enkelt. En av den nya vänsterns mest prominente talesman, Theodore Adorno, menade att vi måste ”upphäva den härskande ideologin”. Den härskande ideologin de ser sig nödgade att störta är just de lärosatser, idéer, seder, bruk, sociala strukturer och moraliska normer som utgörs av kristendomens paketerade koncept och historiska realitet. I slutändan är det kristendomen de är ute efter. Det är också de rester av kristendom som finns hos den amerikanska ungdomen de framgångsrikt utrotar. Om du spenderar merparten av dina akademiska studier åt ”filmer om naturreligioner och healing i Peru”, ”reggaelyrik” och ”rastafaripoesi” kommer du inte att vara sammanbunden med den kristna civilisationens fundamentala sanningar särskilt länge till. Och inte heller med förnuft för den delen!

Kontrarevolution vs. Motkultur

Kan vi rädda och nära den traditionella kultur mångkulturivrarna så slugt försöker utrota från det nutida mänskliga sinnet? Jag tror det. Men det finns ett problem. Det faktum att vi överhuvudtaget behöver fundera över frågan hur vi ska bibehålla och nära sann kultur, betyder i praktiken att vi redan har förlorat den. Eftersom intellektuell kultur är som en ”andra natur”, innebär medvetet grubbleri över frågan att kulturen inte besitts som den borde besittas. Anledningen till varför kultur måste besittas som en ”andra natur” är det faktum att kultur är det sätt med vilken människan reagerar på ordningens sanning. En kultiverad själ reagerar naturligt och instinktivt på ordning. En kultiverad själ kan både uppskatta ordningens förädlade djup och bredd och reagera riktenligt på varandets egenart och exakta värde. Sådana precisa reaktioner på verklighetens egenart och förfining är i vanliga fall resultatet av ett arv av sanningar, attityder och implementering av dessa sanningar från generation till generation. Detta arv tar sig uttryck vanligen i konst, bruk, seder, uppförande och högtider. Detta arv är inte bara ”beteendeinformation”. Det är den tysta andliga förbindelsen generationer emellan. Den säger ”gör detta så är du rättfärdig”.

Vad som då kan göras är att forma en ny generation, immun mot multikulturalismen, som är nersänkt i den katolska kulturens friska källvatten, som förresten är den autentiska formen av ”västerländsk” kultur. Det första att komma ihåg i detta avseende är också det viktigaste. Sann ”kultur” är i sitt ursprung det som rör ”kulten”. Den sanna ”kulten” har naturligtvis som sin kärna en offerhandling till Gud. Den organiska kulturen, inte den artificiellt skapade, är den som springer fram ur människans ansvar mot denna offerhandlingens verklighet. Den mest ursprungliga formen av kultur är den vars handlingar, beteende, attityder och konst formar och konstituerar vårt deltagande i offerhandlingen. Enligt detta synsätt är kultur inte det sätt på vilken människan uttrycker sin innersta medvetenhet som påven Johannes Paulus II menade under sin filosofiska karriär. Snarare är den människans svar på en objektiv verklighet utanför sig själv, som inte alls är beroende av människans vilja utan på Guds vilja. Sann och autentisk kultur, i motsats till en ”kultur” byggd på rent mänskliga begrepp och behov, är ett tillräckligt svar på det Heliga Mässoffrets mycket särskilda karaktär. Sann kultur måste till syvende och sist grundas på Guds uppenbarelse, i form av en för Honom godtagbar tillbedjan och en som består av ett passande svar på den gudomliga naturens egenart.

Det första som måste göras för att återuppbygga en kultur som till synes har lämnat människans hjärta och sinne, är att i unga hjärtan nedlägga en intim medvetenhet om det Heliga Mässoffrets rytm och inneboende värde. Detta betyder en odling av de närbelägna och avlägsna yttre företeelserna, såsom ceremonier och högtider vilka meddelar det mänskliga sinnet, som är beroende av fysiska intryck, de firade mysteriernas inre hemligheter. Kultur kan bara återerövras när individens och kollektivets föreställningar ställs under det goda, sanna och vackras ok. Efter denna sinnenas erövring måste själens förädling nå intellektets. I slutändan är det intellektet som måste dra ut i strid för insikten om det goda, sanna och vackra om kulturen ska kunna bibehållas. Den mest fulländande metoden för att förädla och berika intellektet är att meditera över de filosofiska och teologiska sanningar som ligger under och omger det Heliga Mässoffret. Således kan intellekt, sinne och förnimmelse vävas samman för att bilda en organisk helhet, en enad världsåskådning. En sådan enad åskådning, beväpnad med intellektuella argument, kan med lätthet stå emot mångkulturivrarnas overkliga och bräckliga föreställningar.

De som vill besitta och nära katolsk kultur måste identifiera sig med dem som har besuttit och närt den i det förflutna. Eftersom det är meningen att kultur ska vara sinnets ”andra natur” måste en sinnlig och intellektuell själsfrändskap upprättas mellan våra förfäders intima liv i tron och våra egna innersta liv. Vi måste ”sympatisera med” de giganter på vars axlar vi står. Jag tror att allt detta kan realiseras i familjer, små gemenskaper och skolor trogna den fulla katolska tron. Vi måste veta vad det betyder att vara katolik. Vi måste åter oblygt vara katoliker.

Översättning: Anton Assarsson
Källa: http://www.sspx.org/against_the_sound_bites/multiculturalism.htm


Responses

  1. Du är fantastisk.

    Inga kommentarer… Läses du mycket? Du måste ut och marknadsföra dig lite. Det är fy och skam att inte fler (det kan aldrig bli tillräckligt) får ta del av dina tankar och skrifter, eller som nu, spridning av vikta texter!

    • Valp,

      Tack för de orden. Naturligtvis vill vi på den kristna motpolen att fler ska läsa våra bloggar, samt att även fler bloggare vill haka på. Just nu har vi inte lika många läsare som tex motpol.nu. Har du några tips om hur man kan få fler läsare (och bloggare) så tas dessa tacksamt emot. Återigen, tack för de uppmuntrande orden!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: