Skrivet av: Anton Assarsson | 11 februari 2010

Vår Fru av Lourdes

Vår Fru av Lourdes – 11 februari

Prof. Plinio Corrêa de Oliveira

Berättlesen om Lourdes, där vår fru uppenbarade sig för St. Bernadette Soubirous, är rik på lärdomar för oss. En lektion handlar om lidande. I Lourdes ser vi två aspekter av Guds försyn vad gäller mänskligt lidande, vilka kan tyckas motsäga varandra.

Å ena sidan noterar man i Lourdes att vår fru är barmhärtig mot människor, hör deras böner och utverkar mirakler för att befria dem från deras smärtor och sjukdomar. Vår fru är också barmhärtig mot själar och för att bevisa att den katolska tron är den enda sanna religionen, utverkar hon ofta andliga omvändelsemirakler. Genom att utverka både timliga och andliga underverk visar hon att hon är vår moder som älskar oss och vill befria oss från lidande både här och i evigheten.

Å andra sidan ser vi också något annat i Lourdes. Ett stort antal sjuka människor åker till Lourdes och återvänder utan att ha blivit botade. Varför helar vår fru vissa men inte andra? I själva verket finns det en viktig lärdom för oss i de uteblivna botemedlen, och kanske finner man Lourdes största underverk just i detta.

För det stora flertalet människor är lidandet oumbärligt för deras helgelse. Därför är de sjukdomar och problem de utsätts för nödvändiga. Det är genom sjukdomar och andliga vedermödor de kommer att helga sig själva. Den som inte förstår betydelsen av lidande och sorg för att uppnå förakt för det världsliga, omvändelse och kärlek till Gud, förstår inte vad det andliga livet egentligen är.

Den helige Frans av Sales brukade påminna om att lidandet är det åttonde sakramentet. Det är så oumbärligt att han ansåg att ingen kan räddas utan det. Kardinal Pedro Segura, ärkebiskop av Sevilla, som var en beundransvärd spansk katolik, berättade för mig en gång om ett samtal han hade haft med påven Pius XI.

Pius XI skröt för honom att han aldrig varit sjuk. Kardinalen svarade då: “Då bär inte Ers Helighet de utvalda själarnas tecken.” Påven blev förvånad, men kardinal Segura var bestämd: “Det finns ingen själ bestämd att nå himmelriket som inte lider en svår sjukdom minst en gång i sitt liv. Om Ers Helighet aldrig har haft några hälsoproblem, har ni inte fått de utvaldas tecken.” Några dagar senare drabbades Pius XI av en svår hjärtattack. Från sin säng skrev han ett meddelande till kardinalen: “Ers Eminens, nu har också jag fått ta emot de utvaldas tecken”. Jag håller med kardinal Segura om att lidande – vare sig fysiskt eller moraliskt – utgör ett tecken på en utvald själ.

Den allraheligaste jungfrun skulle motarbeta själarnas frälsning, om hon skulle bota alla sjukdomar. Ibland botar hon, då det är av godo i slutändan för en viss person att befrias från sina lidanden. Men vanligtvis är det inte lämpligt. Detta är varför vår fru, som är barmhärtighetens moder, tillåter att vissa själar lider, eftersom det är oumbärligt.

Men vår fru gör också något annat som är mycket vackert. De sjuka personer hon inte botar, ger hon istället en djup konformitet med Guds vilja och acceptans av sitt lidande. Jag har aldrig hört talas om någon som varit i Lourdes och inte blivit botad och som blev arg och gjorde uppror mot Gud. Tvärtom, människor som åker dit återvänder med en enorm acceptans för sitt lidande och gläds över att ha varit i Lourdes och fått se andra människor bli botade.

Vidare finns det många som reser mycket långt för att komma till Lourdes och ser andra personer där som lider långt mer än vad de själva gör och är i större behov av att botas. När de ser detta ber de den allraheligaste jungfrun att bota dem istället för sig själva. Det vill säga en person accepterar frivilligt sitt lidande till förmån för någon annan. Enligt min mening är också detta ett mirakel. Det är avsägelsen av det egna jagets kärlek av kärlek till Gud och vår nästa. Att en person avsäger sig sin egoistiska kärlek till sig själv utgör kanske ett större mirakel än botandet av sjukdomar och omvändelser.

I Lourdes finns ett kloster med kontemplativa karmelitsystrar som offrar upp sig själva för att vinna nåd för botemedel till pilgrimernas lekamen och själar. Dessa nunnor ber aldrig om några botemedel för sig själva och accepterar varje lidande i utbyte mot andras läkning. De lider oerhört, ibland dör de i förtid, men det enda syftet med deras liv är att göra gott för andra, att lida i andras ställe.

När vi ser oss omkring på andra människor, på den mänskliga naturen fördärvad av arvsynden, förstår vi hur denna form av försakelse står i våldsam konflikt med normala mänskliga intressen. Denna typ av offer orsakar skräck för vår mänskliga egoism. När man tänker på det inser man att blotta existensen av dessa nunnor och pilgrimer som tar på sig lidande i andras ställe i sig är ett mirakel. Mirakel som är större än botunderverken, är de mirakel av generositet som vinner himmelen för personer som botas i Lourdes.

Det huvudsakliga syftet med Jungfru Marie kärlek, som vakar över oss till kropp och själ, är att leda oss till Gud och himmelen. Det är vad hon önskar mest för oss. Den största lärdomen av Lourdes är alltså accepterandet av lidande, vare sig det rör sig om en fysisk sjukdom eller en moralisk sorg, om det är nödvändigt för vår frälsning. Det är mycket svårt att villigt bära lidandets kors. Ja, det är det verkligen. Men vi har vår Herres gudomliga föredöme när Han i Getsemane bad: “Fader, om det är din vilja, så tag denna kalk ifrån mig. Dock, ske icke min vilja, utan din” (Lukas 22:42). Detta är den inställning vi borde ha inför våra lidanden. Om det inte är möjligt att ta bort kalken, “ske icke min vilja, utan din”. En nåd kommer att trösta oss, liksom en ängel kom för att trösta och ge vår Herre styrka.

Vi borde ha en förståelse för lidande och modet, beslutsamheten och energin att bemöta det, ja även glädjen att ta emot det. Vi bör komma ihåg att lidandet är de utvaldas tecken. Vår fru kommer att hjälpa oss att möta våra lidanden, liksom hon hjälper dem som ber om hennes bistånd i Lourdes.

Källa: http://www.traditioninaction.org/SOD/j115sdLourdes_2-11.htm
Översättning: Anton Assarsson  

[Denna festdag infördes av påve Leo XIII år 1890, och år 1907 blev det en obligatorisk minnesdag för Katolska kyrkan, genom beslut av St. Pius X. En särskild litania för Vår Fru av Lourdes brukar läsas denna dag.]


Responses

  1. ”Den som inte förstår betydelsen av lidande och sorg för att uppnå förakt för det världsliga, omvändelse och kärlek till Gud, förstår inte vad det andliga livet egentligen är.”

    Stort tack för mycket lärorik och enastående välskriven information. Jag är själv inte kristet troende och fick måhända just därför mig särskilt mycket till livs beträffande fenomenet Lourdes och dess betydelse för katolicismen. Mycket intressant. Den kristna känslomässiga förfining som framgår av texten, vill jag hävda har väldigt mycket gemensamt med den form av nordisk naturdyrkan som åtminstone jag själv är lagd åt.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: