Skrivet av: Anton Assarsson | 21 februari 2010

Askonsdag och fastan

Kära vänner och välgörare,

När vi nu påbörjar fastetiden påminner den heliga moder kyrkan oss om nödvändigheten av att fasta. Denna term hänvisar inte bara till att förneka oss själva kroppslig föda, utan också i vidare bemärkelse självförsakelse, dvs. att villigt uthärda någon svårighet av kärlek till Gud. På askonsdagen påminner kyrkan oss i evangeliet att vi måste göra detta villigt och med glädje, inte slaviskt och under känslan av tvång. Vår Frälsare sa till oss att om vi inte villigt går in genom “den trånga porten” får vi förgäves hoppas på att besegra vår upproriska natur.

Omnämnandet av botgöring är inte särskilt behagligt för vår lata mänskliga natur. Det handlar om något som vi skulle undvika villigt. Men om vi beaktar motiven till botgöring, blir vi mer villiga att lyssna.

I bönerna för välsignelsen av askan kan vi läsa orden: “Vi påbörjar den kristna krigföringen med påskens heliga fasta, där vi kämpar mot onda andar med avhållsamhetens vapen”. Här påminns vi om vikten av bönens och fastans vapen i vår kamp mot denna världens furste.

Kyrkan, som har de gamla invånarna i Ninive i åtanke, som genom att göra bot i säck och aska försökte sona sina synder och därmed blidka Guds vrede, sätter aska på vår panna och säger: “Kom ihåg, människa, att du är stoft och till stoft skall du åter varda.” Hon gör detta för att bryta vår stolthet och påminna oss om döden som vi alla ska lida som konsekvens av synd.

Denna ceremoni utgör resterna av en äldre ceremoni som omnämns i det romerska pontifikalet. I kyrkans barndom var dem som hade begått allvarliga synder tvungna att göra offentlig botgöring. På askonsdagen välsignade biskopen tagelskjortorna som de skulle bära i fyrtio dagar och strödde aska över dem från palmbladen som hade använts i palmsöndagens processioner året innan. Sedan, medan de troende sjöng de sju botpsalmerna “utvisades penitenterna från helgedomarna på grund av sina synder, liksom Adam, den förste människan, utvisades från paradiset på grund av sin olydnad” (Romerska pontifikatet). Först på skärtorsdagen beviljades de tillträde till kyrkorna igen och under tiden var de tvungna att bära sina botkläder, så att de genom fyrtio dagars botgöring med bikt och sakramental absolution åter blev värdiga att ingå i de troendes gemenskap.

Askonsdagens liturgi är fylld av dessa tankegångar. I introitus sjungs: “Ja, Gud förlåter människors synder för deras omvändelses skull.” Episteln tillägger: “Han är rik på barmhärtighet mot dem som omvänt sig till honom av hela sitt hjärta, i fasta, i gråt, och i sorg”.

Fastan är inte bara till för tidigare synder, utan även för att bevara oss från framtida synder, som den hel. Paulus säger: “ Fastmer tuktar jag min kropp och kuvar den, för att jag icke, när jag predikar för andra, själv skall komma till korta vid provet” (1 Korint 9:27).

Vi känner alla till det gamla ordspråket som säger att om du vill nå en människa, går den kortaste vägen genom hans aptit. Om vi tillämpar detta på fastan når vi en andlig slutsats. Genom att förneka aptiten når vi själen, med andra ord själen saknar eller lider därmed något, och detta något gör det mer meriterande i Guds ögon och starkare i sig självt. Nykterhet framhålls rätteligen upp som en mycket speciell dygd under fastan.

I världen, där det knappast finns några regler för fastan, ser vi en stor kontrast. Gudlösheten regerar. Det saknas förståelse för synden. Därför känns inte syndernas effekter som de borde kännas. Varför skulle då den världslige göra bot? Faktiskt säger han att det vore dumt för honom att förneka sig själv livets goda, och han anser oss som lyder kyrkan för dårar.

Hos helgonen ser vi det precis motsatta än vad vi ser i världen. Vad säger de? Inte “varför skulle vi göra bot?” utan “varför skulle vi inte göra bot?”. Även de mest oskyldiga bland dem, som Jesus lilla blomma [St. Thérèse av Lisieux], var noga med att göra det svårt för sig själva snarare än för lätt. Vi kan börja med Johannes Döparen och fortsätta genom tiderna – alla Guds tjänare gjorde bot – ja, de levde konsekvent sina liv i botgöring.

Det tillkommer var och en av oss därför att åtminstone ha goda intentioner inför denna fastetid. Vare sig vi fastar från mat och dryck eller om vi har fått dispens och kompenserar genom någon annan form av botgöring, låt oss inte vika undan från den tunga skyldigheten att göra bot i någon form, vilket vi alla är förpliktade till. “Nej, säger jag eder; men om I icke gören bättring, skolen I alla sammalunda förgås” (Lukas 13:3).

Er i Kristus,

Fader John D. Fullerton, SSPX

Källa: http://www.sspx.org/District_Superiors_Ltrs/2005_ds_ltrs/february_2005_ds_ltr.htm

Översättning: Anton Assarsson


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: