Skrivet av: Anton Assarsson | 14 april 2010

Kristi konungadöme

Kristi konungadöme

”Cujus regni non erit finis” (…och på hans rike skall icke vara någon ände).
Av Gino D’Oca

Vi lever i ett allt mer moralrelativistiskt och således tolerant samhälle, där alla attityder och livsstilar måste beredas plats i frihetens, jämlikhetens och den mänskliga värdighetens namn. Men denna ”värdighet” är falsk. Den äkta värdighetens grund är sanningen. Genom sin kunskap om sanningen lyder människan Gud, och endast då kan hon nå fullkomlighet, det mest värdiga möjliga tillståndet. Om hon driver bort från sanningen, en risk som alltid finns i ett klimat där alla styggelser tolereras och t o m omfamnas, försvåras hennes möjligheter att nå helighet. Denna villfarelse till filosofi, lämpligen kallad modernism, sanktionerar alla de nutida synder som ropar till himmelen om hämnd, från rovkapitalistisk materialism till omfattande oanständighet. Att försöka definiera modernismen med specifika termer är omöjligt ty irrläran är till sin natur kaotisk och i ständigt omvandling, till skillnad från sanningens tidlösa och beständiga beskaffenhet. Icke desto mindre beskriver A. Cavallanti (i Modernismo e Modernisti, Brescia, 1907) dess väsentliga egenskap som ”ett morbitt samvetstillstånd…som hävdar en mångfald av ideal, uppfattningar och tendenser. Då och då formar sig dessa tendenser till system som vill förnya samhällets, filosofins och teologins grund och överbyggnad.” Den katolske publicisten M. Périn (1815-1905) menar att modernisternas slutgiltiga mål är att ”avlägsna Gud från samhällslivet”.

Ett modernistiskt tankemönster
Naturligtvis behöver man bara fråga uppmärksamma katoliker, även dem som inte är doktrinärt bevandrade, och de kommer allt som oftast att svara att ”ingen tro på Gud” i samhället är det fenomen som de som mest förknippar vår tid med. Påven St. Pius X:s ord från 1907 är än mer relevanta idag: ” Modernism leder till ateism och förintelse av all religion. Den protestantiska irrläran tog första steget på denna väg, modernismen tar andra steget och ateism tar nästa”  (Pascendi Dominici Gregis).  Modernismen föddes i och med den franska revolutionen, eftersom det var då som många av de principer som kyrkan hade fördömt som skymfliga, först utlöstes med full kraft under mottot ”frihet, jämlikhet och broderskap”. Hur manifesterar sig denna slogan i verkligheten? Frihet innebär frihet från övernaturlig ordning, yttrande- och tankefrihet, alltså ett avståndstagande från kyrkans lära. Jämlikhet, övertygelsen om att ingen religion är sann, alla är lika giltiga eller ogiltiga. Broderskap, samhället underkastas en generell konsensus som tar hänsyn till åsikter som enbart baseras på dessa definitioner av frihet och jämlikhet. Således kom frimurarnas ideal, eller dem som sympatiserar med dessa ideal såsom modernister och dagens liberaler, att i de sociala, politiska och kyrkliga sfärerna förverkliga en rationalistisk och subjektivistisk fritänkarideologi, vilket ledde till att människan gjorde sig själv till gud och frigjorde sig från kyrkan. Det är därför inte förvånande att separationen mellan kyrka och stat i katolska länder utgjorde den största triumfen för dem som omfamnade dessa frimurarideal. Det var delvis som ett svar på den onda och mycket samordnade modernistiska rörelsen som påven Pius XI år 1925 skrev encyklikan Quas Primas som innebar instiftandet av en obligatorisk festdag för hela den universella kyrkan att fira den sista söndagen i oktober: Kristkonungens fest. Hans Helighet påtalar nyttan av högtiderna: ”Människan består av kropp och själ, och hon behöver dessa externa fester så att de heliga riterna, i all sin skönhet och mångfald, kan stimulera henne till att dricka djupare ur Guds undervisnings källa, på det att hon kan göra det till en del av sig själv, och använda den med vinst för hennes andliga liv” (Quas Primas, § 21). Specifikt om just Kristkonungens fest skriver påven: ”Det årliga och universella firandet av denna fest…vill peka på den ondska som antiklerikalismen har åsamkat samhället när den lockar bort människor från Kristus, och kommer också att göra mycket för att avhjälpa den. Så länge som nationer förolämpar vår älskade Frälsares namn genom att undertrycka varje omnämnande av det i sina regeringssammanträden och parlament, måste vi allt mer högljutt utropa Hans konungsliga värdighet och makt och desto mer allmänt hävda Hans rättigheter”.

Vår Herre Jesus Kristus är konung
Kristus utövade tre huvudsakliga ämbeten under sin tid på jorden. Han var lärare, präst och herde.  Som lärare sökte han befria mänskligheten från okunskapens slaveri, som kvarstår till glädje för den store bedragaren, Satan: ”Den som gör synd, han är av djävulen, ty djävulen har syndat från begynnelsen. Och just därför uppenbarades Guds Son, att han skulle göra om intet djävulens gärningar” (1 Johannes brev 3:8). Som präst offrade vår Herre sig själv på korset som ett sant och riktigt offer för att åstadkomma människans försoning med Gud: ”I veten ju att det icke är med förgängliga ting, med silver eller guld, som I haven blivit lösköpta från den vandel I förden i fåfänglighet, efter fädernas sätt, utan med Kristi dyra blod, såsom med blodet av ett felfritt lamm utan fläck” (1 Petrus brev 1:18-19). Slutligen visade han som herde, dvs. lagstiftare och domare, visade han mänskligheten den rätta vägen till frälsning, vilket Pius XI påminde om: ”Evangelierna säger oss inte endast att han stiftade lagar, de visar oss honom när han i handling stiftar dem. Dem som följer dem visar sin kärlek för sin gudomlige mästare, och han lovar att dem ska förbli i hans kärlek” (Quas Primas, § 14). Varje gång vi reciterar den nicenska trosbekännelsen bekräftar vi vår tro på och lydnad till det eviga konungadömet över vilket Kristus konungen utövar detta herdaämbete och vars rike icke skall vara någon ände.

Devotion till Kristus i egenskap av kung har varit uppenbar sedan apostlarnas tid. I det gamla testamentet, särskilt i Psaltaren, (se även profeten Jesajas vittnesmål, IX, 6-9) läser vi profetiorna om det messianska konungadömet. Även vid bebådelsen betonas Kristi kungliga värdighet av ängeln: ”Han skall bliva stor och kallas den Högstes Son, och Herren Gud skall giva honom hans fader Davids tron. Och han skall vara konung över Jakobs hus till evig tid, och på hans rike skall ingen ände vara” (Lukas 1-32-33). Sammaledes hälsades Han som konung av lärjungarna när han red in i Jerusalem på en åsna på Palmsöndagen:  ”Välsignad vare han som kommer, konungen, i Herrens namn. Frid vare i himmelen och ära i höjden!” (Lukas 19:38). När hans jordiska ministerium drog mot sitt slut bekände Han sig som kung inför Pilatus och betonade sitt kungliga ämbetes gudomliga natur: ”Jesus svarade: Mitt rike är icke av denna världen…Så sade Pilatus till honom: Så är du dock en konung? Jesus svarade: Du säger det själv, att jag är en konung. Ja, därtill är jag född, och därtill har jag kommit i världen, att jag skall vittna för sanningen. Var och en som är av sanningen, han hör min röst” (Lukas 19:36-37).

I Quas Primas ger Pius XI två skäl till varför Kristus verkligen är kung. Det första handlar om den hypostatiska unionen, dvs. de gudomliga och mänskliga naturernas enhet i Kristi enda person. Genom denna förening överbryggar Han klyftan mellan himmel och jord, något som St. Augustinus betonar: ”Se, du är långt från Gud, o människa, och Gud är långt över människan. Mellan dem ställde sig Guda-människan” (Predikan på Nya Testamentet, LXXXI). Därför är vår Herre Jesus Kristus kung. Hans imperium överskuggar alla jordiska människoskapade riken, ty Han är konung över hela skapelsen, himmel och jord. Den andra skälet handlar om Hans återlösningsverk, som naturligtvis bara kunde ske tack vare den hypostatiska unionen. Genom att utgjuta sitt blod på Golgata erövrade Han alla själar (1 Johannes 2:2, 1 Timoteus 2:6 etc.). Eftersom vi således både är skapta och återlösta av Honom, är vi med rätta Hans undersåtar.

Kristus är samhällets konung
En tro på en politiskt korrekt form av religionsfrihet får människor att tro att det kan och bör finnas en åtskillnad mellan kyrkan och statens alla affärer. Men sann frihet innebär själens frihet att tro på och hålla sig till sanningen. Det finns inget kärleksfullt alls med att säga till andra religioner att de erbjuder en annan väg till frälsning. Den helige Ande önskar inte att det finns skilda kyrkor och samfund, det är människan som valt detta. St. Augustinus sa till de schismatiska och heretiska donatisterna: ”Det [dopets sakrament] är icke er egendom. Ert är endast era onda sinnelag och era skändliga bruk och att ni är gudlösa nog att separera er från oss” (De Baptismo Contra Donatistas). Därför har endast Kristi sanna kyrka, den romerska kyrkan, rätt att yttra sig i profana spörsmål. De som stödjer en politiskt korrekt ”ekumenik” tenderar att förneka enheten mellan kyrka och stat eftersom de i praktiken placerar alla religioner på samma nivå och menar att ingen religion kan göra utöva sina läror över någon annan. Dem som förnekar kyrklig auktoritet över civila ärenden är, för att citera den helige Paulus, liksom hedningarna i ”sig själv en lag” (romarbrevet 2:14). Och tyvärr är det dessa människor som utgör dagens civila regeringar, människor som detroniserar Kristus och marscherar under frimureriets tredelade banner. Ett att de värsta exemplen på en regering som hade en gudlös ordning var det forna Sovjet. Även efter dess kollaps för sjutton år sedan forstsätter den moraliska digereringen av det ryska samhället med oförminskad styrka. Verkligheten i dagens Ryssland är en rekordhög abortfrekvens – fem till sex per kvinna, skenande alkoholism och förtidig död, aids-epidemi, skrämmande nivåer av barnmisshandel och prostitution, allt större ekonomisk brottslighet för att inte tala om förlamande fattigdom. Påven Pius XI bevittnade uppkomsten av kommunismen och andra terrorregimer och betonade för världen att Kristus allena är den rättmätige härskaren över våra liv, inte vilseledda män:

”Hans rike omfattar inte endast katolska nationer, inte endast döpta personer som, ehuru rätteligen tillhör kyrkan, har blivit förledda av misstag eller har blivit avskurna från henne genom schism, utan också alla dem som står utanför den kristna tron; hela mänskligheten är beroende av kraften i Jesus Kristus … Det finns inte heller någon skillnad i denna fråga mellan individen och familjen eller staten, ty alla människor, vare sig kollektivt eller individuellt, står under Kristi herravälde. I Honom finns individens frälsning, i Honom finns samhällets frälsning”(Quas Primas, § 18).

Nuförtiden är verkligheten sådan att de troende inte kan lita på att de civila myndigheterna upprätthåller den moraliska lagen på ett tillfredsställande sätt – verkligheten talar för sig själv. Våra samhällen kommer inte att kunna forstsätta på denna falska och farliga väg som ignorerar sanningen att det allena är Kristus som kan bringa fred och rättvisa på jorden,

”Då hela skapelsen är föremål för Hans välde kan Han bringa… ett rike av sanning och liv, ett rike av helighet och nåd, ett rike av rättvisa, kärlek och fred” (förord till mässan för Kristus konungen, traditionell romersk rit).

Men låt oss inte lura oss själva att tro att alla Kristi efterföljare idag accepterar Hans konungadöme. Många kristna är bedragna av det subjektivistiska klimat som nu råder och tror att kyrkan borde hålla sig borta från politiska frågor, att alla individer är ”fria” att följa sin egen moralkodex och t.o.m. sina egna dogmer! De ignorerar det faktum att kyrkan uppfyller sin rätta roll när hon från de äldsta tiderna har haft en inverkan på livets alla aspekter, och att tro i dess rätta mening – ett reservationslöst samtyckte till uppenbarade sanningar om Gud – bara kan förverkligas genom att vara ett sätt att leva eller ett sätt att vara i och tänka på världen. Ett tecken på detta faktum är att vår Herre inte bara predikade de moraliska föreskrifter som Gud kräver, utan faktiskt efterlevde dem. Helgonpåven Pius X gjorde sitt yttersta för att skydda en fallen och svag mänsklighet genom att utöva kyrkans allmäna läroämbete för att doktrinärt uttrycka det faktum att ett borttagande av Kristi kyrka från civila angelägenheter ”är en rakt igenom falsk tes, [och] en ytterst fördärvlig irrlära… (Vehementer Nos, 11 februari 1906).

Kristus är konung i våra liv
I sin encyklika beskriver Pius XI också hur vi borde låta Kristus vara konung i våra egna liv. Kristus måste bli konung över våra tankar just eftersom han är Gud, och därmed sanning. Därtill är han inte endast konung över våra sinnen, utan också över all natur. För att göra honom till konung över vår vilja måste vi följaktligen också sträva efter lyda Guds lag som finns inskriven i våra hjärtan och underkasta oss Hans kärleksbudskap. (Naturens skapare, Gud, har graverat en lag på alla rationella varelsers själar som tillåter dem att förkasta ondska och omfamna det goda. Se t.ex. Romarbrevet 2:15). Bevisligen är Kristi konungadömets vägar inte världens vägar; vi minns vår Herres ord när han talar med sina lärjungar: ”Voren I av världen, så älskade ju världen vad henne tillhörde; men eftersom I icke ären av världen, utan av mig haven blivit utvalda och tagna ut ur världen, därför hatar världen eder” (Johannes 15:19). Människor har förkastat Kristi konungadöme, inklusive många inom kyrkan, vilket har hjälpt ateismens anda att steg för steg tränga in på alla områden. Sekularisering, vilket är inget mindre än ett uttryck för ett ateistiskt eller agnostiskt trossystem, är ordningen för dagen. Men vi får inte glömma vad det innebär att vara på Kristi sida; det innebär att med Honom dela allt motstånd och all förödmjukelse som Han så villigt genomled: ”Men äro vi barn, så äro vi ock arvingar, nämligen Guds arvingar och Kristi medarvingar, om vi eljest lida med honom, för att också med honom bliva förhärligade” (Romarbrevet 8:17). När vi försvarar vår ståndpunkt mot modern ondska och Kristi fienders förolämpningar, måste vi obändigt hålla oss till kyrkans läror vilka inte kan skiljas från källan, Gud.
Jag avslutar med Pius XI ord när han förklarar de tragiska resultaten av att förneka Kristus som konung:

”Individers och staters uppror mot Kristi auktoritet har gett upphov till beklagliga konsekvenser…Vi beklagar dem idag: oenighetens anda överallt, dessa bittra fiendeskaper och rivaliteter mellan nationer vilket fortfarande sätter stora hinder i vägen för freden, den omättliga girigheten som så ofta göms under skenet av folklig anda och patriotism och ger upphov till så många privata gräl, en blind och omåttlig själviskhet som gör att människor endast strävar efter sin egen bekvämlighet och nytta och mäter allt efter detta, ingen frid i hemmet eftersom människor har glömt eller försummar sin plikt, familjernas enighet och stabilitet undermineras, samhället skakas i sina grundvalar och är på väg till förödelse” (Quas Primas, § 24).

Medlemmar av Tercio ”Gran Capitán” I de la Legión deltar i 2010 års påskprocession i Málaga. För den spanska armén är det fortfarande självklart att Kristus är högsta befälhavare.

Källa:   http://www.latin-mass-society.org/2006/socialkingship.html

Översättning: Anton Assarsson


Responses

  1. Tack för denna text! Vem är förresten författaren?
    Underbar bild:-) Viva Cristo Rey!

    • Hej Adrian,

      Författaren heter Gino D’Oca. Mer om detta angelägna ämne kommer att publiceras här på Labarum. Dels för att kunskapen om Kristi konungadöme är så okänt även bland dagens katoliker, dels för att denna lära blir allt mer relevant ju mer vi närmar oss New World Order. Tanken om en ny världsordning under Antikrist är knappast ny, från kyrkans barndom och Uppenbarelseboken och fram till Vaticanum II har Kyrkan med bestämdhet framhållit Kristi rike som det enda botemedlet av substans.

      Viva Christo Rey!

  2. Radikalt…

    Jag gillar det.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: