Skrivet av: Anton Assarsson | 21 juni 2010

Kristi ord och gärningar

Kristi ord och gärningar

En klassiker i repris av

Joseph Sobran

När jag var en mycket yngre man, dyrkade jag nästan Shakespeare. Han tycktes mig nästan bokstavligt talat “inspirerad”, den mest vältalige människan som någonsin levt. Och han fyllde nästan den plats som katolicismen hade fyllt tillfälligt efter min tonårsomvändelse.

När jag återvände till den katolska kyrkan i trettioårsåldern började jag att betrakta honom ur ett annat ljus. Som yrkesskribent beundrade jag honom fortfarande oerhört mycket och insåg hur omöjligt det var för mig att någonsin kunna efterlikna honom. Men jag betraktade honom inte längre som en gud. Jag hade en annan gud – nämligen Gud.

Jag började förundras över de ord som verkligen var de mest genialiska som någonsin yttrats: Kristi ord. Som författare kände jag mig hedrad när någon citerade mig eller mindes något jag skrivit. Men Kristus citeras fortfarande efter 2000 år. Han var en svårbestämd man som inte själv skrev någonting – vi har bara ett fåtal av de många ord han yttrade under sitt liv bevarade och inte i det hebreiska eller arameiska original han talade utan översatta till grekiska och därefter till engelska.

Hans ord har en unik makt som skiljer dem från alla endast mänskliga ord. Även två steg ifrån sitt originalspråk genomtränger de oss och prövar våra samveten. De har förändrat världen i grunden. Han utförde inte bara mirakel, han talade mirakel. Orden vi läser från hans mun är mirakel. De har en övernaturlig effekt på den som är mottaglig för dem.

Ett bevis på dess makt är att vi också gör motstånd mot dem. Ibland är de outhärdliga. Liksom några av de tidiga lärjungarna som avföll frestas vi att säga “Detta är svåra saker. Vem kan ta till sig detta?”. Det är den naturlige reaktionen för den naturlige människan, den fallne människan.

Hur stor Shakespeare än är, förlorar jag knappast någon sömn p.g.a. något han skrev. Han lämnar mitt samvete ifred. Han är en otrolig språkvirtuos, men mycket av skönheten går förlorad i översättningarna (jag ber om ursäkt om detta förolämpar våra tyska läsare; tyskar tror att Shakespeare på engelska egentligen bara var råmaterial för Schillers utmärkta översättningar).

På samma sätt känner ingen någonsin skuld över något Platon eller Aristoteles sa. De uttryckte viktiga och bestående sanningar, men aldrig något som stör oss inombords. Vi är aldrig rädda för att läsa dem. Vi frestas aldrig att göra motstånd mot dem på det sätt vi frestas till motstånd mot Kristus. Uttalanden av Konfucius och Mohammed har aldrig överförts till främmande kulturer med samma kraft som Kristi ord. De kan emellanåt vara fulla av visdom, annars hade de inte framhärdat i många århundraden – men de är ändock bara mänskliga.

Men allt detta väcker en fråga (och jag ber här om ursäkt till våra protestantiska läsare). Om Bibeln är vårt enda rättesnöre, varför skrev inte Kristus själv ner den? Varför sa han aldrig uttryckligen till apostlarna – såvitt vi vet – att skriva ner den? Varför lämnade han så mycket åt slumpen? Ändå sa han: “Himmel och jord skola förgås, men mina ord skola aldrig förgås” (Matt. 24:13). Och så långt är detta visserligen sant, även om vi inte känner till några åtgärder från hans sida för att hans ord skulle bevaras. Han verkar ha litat på att de på något sätt skulle ha sin effekt genom sin blotta inneboende makt, liksom han litade på att hans uthärdade förnedring, ångest och död som en simpel kriminell skulle förbrylla människans alla förväntningar och uppfylla sitt stora uppdrag.

Sankt Thomas av Aquino skrev att återlösningen var ett ännu större mirakel än skapelsen. Jag har ofta undrat över vad han menade med det, men jag tror att jag börjar förstå. Den mänskliga fantasin kan utan större svårigheter föreställa sig att Gud skapade världen. Hos alla människoraser finns skapelsemyter och varje kultur verkar ha sin egen. Men ingen tänkte sig, ingen människa kunde någonsin föreställa sig, att Gud blev människa och återlöste mänskligheten genom att underkasta sig vanära, outsäglig fysisk smärta och död och sluta sitt liv i vad som t.o.m. för lärjungarna tyckes vara total meningslöshet.

Hur Kristi ord skiljer sig från Shakespeares

Det största geni som någonsin har levat skulle aldrig kunnat ha förutsett eller föreställa sig en sådan historia. Det var helt i strid med det mänskliga sunda förnuftet. Det kom som en total chock även för fromma och lärda judar som var mycket kunniga i skrifterna och bad för Messias ankomst. Apostlarna som upprepade gånger hade hört Kristus själv förutsäga sitt lidande och öde på korset misslyckades med att förstå det när det väl inträffade. När hans ord uppfylldes till punkt och pricka flydde de i skräck istället för att erkänna vad som förefaller oss så uppenbart (det skulle vi också ha gjort i deras ställe).

De nytestamentliga breven skrevs av män som hade sett Kristus efter uppståndelsen. Skeptikern kanske avfärdar Kristi uppenbarelse för den helige Paulus som en hallucination, men Petrus, Johannes och Jakob bevittnade Kristi lidanden och träffade honom efteråt, talade med honom, åt med honom och rörde vid honom. De förnekade inte sina egna deserteringar och förlust av tron vid tidpunkten för hans död, liksom de gamla israeliterna inte i sina egna skrifter försökte bortförklara sina många avfall från den sanne Guden – det var i själva verket en väsentlig del av historien.

Inte heller upprepade brevens (=epistlarnas) författare ständigt att uppståndelsen var ett faktum, som om de själva hade varit osäkra på sin sak. De skrev helt enkelt om det som något alltför välbekant och erkänt för åhörarna för att ytterligare bevis skulle vara nödvändiga. De var beredda på att dö som martyrer efter Kristi exempel. Den lidande Kristus – inte skrivande Kristus – skulle komma att bli den glada nyhetens främsta medium för resten av världen.

I deras sinnen var Kristi ord oskiljaktiga från hans gärningar. Han hade grundat en organisation, som vi kallar kyrkan, och han hade sagt och visat apostlarna hur de skulle gå till väga i sitt uppdrag när han inte längre var synligt närvarande. Det förefaller mig hopplöst anakronistiskt att anta att distribuerad litteratur, i form av vad vi nu kallar Bibeln, skulle ha en framträdande roll i detta uppdrag – det var en omöjlighet före boktryckarkonsten, vilken utan tvekan var ett stort tekniskt framsteg, men ett framsteg som inte hade någon roll i kyrkans liv före det femtonde århundradet. Apostlarna hade ingen – kunde inte ha – någon uppfattning om böcker som vi känner dem, lätt massproducerade och billigt inköpta. Före Gutenberg kopierades alla böcker för hand och bevarades och behandlades omsorgsfullt. Själva läsningen var i sig en särskild färdighet.

Kyrkans liv, såsom föreskrivet av Kristus, var i första hand sakramental. Han beordrade aldrig apostlarna att skriva böcker – istället beordrade han dem att döpa, predika evangelium, förlåta synder och att fira det högtidliga ögonblicket i hans frälsningsuppdrag före lidandet – den sista nattvarden. Han delegerade sin egen myndighet till dem och lämnade dem mycket bestämmanderätt under den helige Andes vägledning. Det är därför som katoliker lägger så mycket vikt vid traditionen; vi är inte införstådda med alla hans instruktioner till apostlarna men vi litar på att de visste vad de höll på med när de formade kyrkan i sin linda.

I detta avseende är katolikerna mer bibelfundamentalistiska än bibelfundamentalisterna själva. Vi tolkar orden “detta är min lekamen” och “detta är mitt blod” rent bokstavligt. Det gjorde även de första åhörarna som förkastade “det hårda” i att äta hans kött och dricka hans blod var nödvändigt för frälsning; han ändrade aldrig intrycket av att han menade exakt vad han sa. T.o.m. en aktuell författare, den enligt uppgift katoliken Gary Wills, förkastar den traditionella katolska läran att den präst som konsekrerar bröd och vin omvandlar dem till Kristi verkliga kropp och blod. Kristi ord forstsätter som sagt att provocera fram motstånd. Och det är därför som jag tror dem.

Vad större bevis för hans gudomlighet kan det finnas än det faktum att han fortfarande väcker motstånd, t.o.m. hat, efter 2000 år? Ingen hatar Julius Caesar längre, det är t.o.m. svårt att uppväcka hat mot hunnen Attila, som sårade en hel del känslor i sina dar. Men världen hatar fortfarande Kristus och hans kyrka.

Precis som han förutspådde

Den vanliga formen för detta hat är i sig intressant. För varje direkt förföljare finns det otaliga personer som låtsas att de inte hatar Kristus, men som subtilt degraderar honom till “en stor moralisk undervisare”, eller som säger att de inte har något emot kristendomen så länge “separation mellan kyrka och stat” praktiseras, eller som under vetenskapens täckmantel försöker sålla ut hans “autentiska” uttalanden från dem som falskeligen skall ha tillskrivits honom – som om apostlarna skulle ha vågat sätta ord i hans mun! Och som om sådana fabricerade ord skulle ha visat sig lika hållbara som de “autentiska”! (Försök skriva en enda mening som skulle kunna ha missuppfattats av bara någon som ett Kristus-citat i blott ett århundrade).

För de flesta sekulära människor skulle det vara motbjudande att spika fast en kristen på ett kors, även om det har funnits undantag. De föredrar att skapa en viss distans mellan sig själva (eller “samhället”) och Kristus, att isolera det världsliga livet från det outhärdliga evangeliet, så att de inte känner någon skyldighet att svara på Guds själv-uppenbarelse. En särskilt fruktansvärt konkret tillämpning av denna samhällets isolering från kristendomen är att dödandet av ofödda barn reduceras till en abstrakt politisk “fråga”, en fråga som vi civilrättsligt kan ha “olika åsikter om”.

När de låtsas som om de slutgiltiga frågorna förblir omtvistade, lever de i själva verket i förnekelse av och i motstånd till sanningen som vi har fått till ett så högt pris. Vad som fordom var kristendomen – en civilisation byggd på den centrala uppenbarelsen av Gud till människan – har nu hamnat i ett tillstånd av minnesförlust och likgiltighet.

T.o.m. stora delar av den katolska kyrkans synliga delar har avfallit från sin skyldighet att evangelisera, vilket börjar med att barnen undervisas i den katolska tron. Okunnighet om katolsk lära i den “amerikanska kyrkan” är nu både en skandal och en oerhörd tragedi.

Vatikanen förolämpande nyligen sina protestantiska och judiska partners i den ekumeniska “dialogen” genom att upprepa den katolska kyrkans mest grundläggande anspråk: Att hon är den enda sanna kyrkan, den enda säkra vägen till frälsning. Tydligen var “dialogens” tysta förutsättning att kyrkan står beredd att avstå från sin identitet. Och vi kan mycket väl förstå varför vissa personer kan få det felaktiga intrycket, även från vissa påvliga uttalanden och gärningar, att detta utgjorde en verklighet möjlighet. Men det var ett missförstånd som entydigt var tvunget att redas ut innan någon ärlig diskussion kan komma till stånd.

Kristus har alltid varit, är fortfarande och kommer alltid att vara för mycket för mänskligheten i stort att acceptera. Precis som han sa att han skulle vara. Världen fortsätter att bevisa sanningen i hans ord.

Översättning: Anton Assarsson

Källa: The Fitzgerald Griffin Foundation


Responses

  1. Tack för översättningen! Mycket bra text.

  2. Du verkar vara en rätt vettig människa. Varje dag som jag undersöker kristendomen krossar alla ateistiska myter, ofta rena lögner, om kristendomen. En sak jag dock inte fått besvarat är varifrån det kommer att kristna tror att Jorden skapades för 6000 år sedan? Är det som med det mesta av dumheter — skapat av halvgalna amerikanska fundamentalistiska baptister som genom amerikaniseringen har fått bli bilden för alla kristna?

    • Idén om att Jorden skulle vara 6000 år gammal kommer från en extremt katolikhatande protestantisk biskop vid namn James Ussher (1581 – 1656). Han menade att att människan skapades den 23 oktober år 4004 f.Kr. enligt en bokstavlig tolkning av de gammaltestamentliga släkttavlorna. Idag är det som du säger främst nordamerikanska protestantiska sekter av olika schatteringar som tror på detta.

      Katolska Kyrkan har aldrig ställt sig bakom Usshers beräkningar. Det finns ju problem med Usshers beräkningar: bibelns tidsenheter är inte entydiga. ”Men en sak får ni inte glömma, mina kära: för Herren är en dag som tusen år och tusen år som en dag.” (2 Pet 3:8). Tusen år är i dina ögon som den dag som förgick i går, som en av nattens timmar. (Ps 90:4).

      Som alltid när det gäller oklarheter eller frågetecken, är det alltid bäst att gå till kyrkofäderna och se vad de säger om saken. Trons källa är ju tvenne: Skrift och Tradition.

      To a large extent, the early Christian Church Fathers read creation history as an allegory, and followed Philo’s ideas of time beginning with an instantaneous creation, with days not meant literally. Christian orthodoxy rejected the second century Gnostic belief that Genesis was purely allegorical, but without taking a purely literal view of the texts. Thus Origen believed that the physical world is ‘literally’ a creation of God, but did not take the chronology or the days as ‘literal’. Similarly, Saint Basil in the fourth century while literal in many ways, described creation as instantaneous and timeless, being immeasurable and indivisible.

      Augustine of Hippo in The Literal Meaning of Genesis was insistent that Genesis describes the creation of physical things, but also shows creation occurring simultaneously, with the days of creation being categories for didactic reasons, a logical framework which has nothing to do with time. For him, light was the illumination of angels rather than visible light, and spiritual light was just as literal as physical light. Augustine emphasized that the text was difficult to understand and should be reinterpreted as new knowledge became available. In particular, Christians should not make absurd dogmatic interpretations of scripture which contradict what people know from physical evidence.

      In the thirteenth century Thomas Aquinas, like Augustine, asserted the need to hold the truth of Scripture without wavering while cautioning ”that since Holy Scripture can be explained in a multiplicity of senses, one should not adhere to a particular explanation, only in such measure as to be ready to abandon it if it be proved with certainty to be false; lest holy Scripture be exposed to the ridicule of unbelievers, and obstacles be placed to their believing.”

  3. Tack för svar, följande var i det närmaste en profetia och återigen visas det att hatet kristendomen får i världen är byggt på skitsnack. Suck.

    ”In the thirteenth century Thomas Aquinas, like Augustine, asserted the need to hold the truth of Scripture without wavering while cautioning ”that since Holy Scripture can be explained in a multiplicity of senses, one should not adhere to a particular explanation, only in such measure as to be ready to abandon it if it be proved with certainty to be false; lest holy Scripture be exposed to the ridicule of unbelievers, and obstacles be placed to their believing.”

  4. […] att behöva utsättas för påminnelsen om Jesus Kristus. Men det är värt att upprepa Joe Sobrans iakttagelse att inga ord eller gärningar verkar vara så provokativa för oss stackars lättkränkta […]


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: