Skrivet av: Anton Assarsson | 02 juli 2010

Marie besökelses fest

Marie besökelses fest, 2 juli

Prof. Plinio Corrêa de Oliveira

Festen för Marie besökelse till hennes kusin, den heliga Elisabeth, är nära sammanbunden med lovsången Magnificat vilken hon sjöng vid det tillfället. Jag ska här kommentera Magnificat som en hyllning till denna vår Frus festdag.

Det tycks mig som att denna lovsång är ett konstnärligt uttryck för den logik som var närvarande i vår Frus ande även i ögonblick av stor glädje och entusiasm. Hennes ord bildar en rationell struktur som verkligen imponerar. Det är intressant att hon beslöt sig för att lovorda Guds storhet först. Andra av Guds kännetecken som hon nämner – huvudsakligen Hans barmhärtighet och rättvisa – relateras till Hans storhet. Det är självklart att vi borde lovsjunga Herrens barmhärtighet, ty utan den vore vi intet. Men samtidigt borde vi inte vara enögda vad gäller Guds barmhärtighet, liksom vi inte borde fokusera enbart på Hans rättvisa. Det är nödvändigt att vår ande står vänd mot båda dessa aspekter. Detta finner man uttryck för i Magnificat. Jag betraktar Magnificat ur två olika aspekter, för det första som en helt och hållet rationell och strukturerad lovsång, för det andra som en lovsång där Guds storhet dominerar genom upphöjandet av Hans rättvisa och barmhärtighet. Konsekvensen av detta blir att Magnificat klart vederlägger den gråtmilda typ av fromhet som råder i många katolska samanhang.

Låt oss analysera verserna. De två första lyder:

Min själ prisar Herrens storhet, min ande jublar över Gud, min frälsare.

Här uttrycker vår Fru sin enorma glädje. Hon förklarar direkt anledningen:

Han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna. Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig.

Jag lovsjunger Gud eftersom av en enkel slav – ancillae suae betyder ’hans slav’ på latin; ancilla är femininformen av servus som betyder slav – gjorde Han en Drottning som alla generationer skall prisa salig. Detta är ett förhärligande av Guds storhet. Därefter kommer ytterligare en anledning till Hans storhet:

Stora ting låter den Mäktige ske med mig, hans namn är heligt

Han lät stora ting ske med henne, och dessa stora ting belyser Hans storhet. Även för detta lovsjunger hon Herren. Hon åkallar en annan anledning till Hans ära:

Och hans förbarmande med dem som fruktar honom varar från släkte till släkte.

Märk hur hon påpekar Guds barmhärtighet för att påvisa Hans storhet. Han är stor tack vare Hans ständiga barmhärtighet mot människor. Hon nämner endast dem som fruktar Gud, dvs. dem som hyser en vördnadsfull fruktan för Guds storhet, helighet och godhet. Följande vers lyfter fram ytterligare en anledning till att prisa Guds storhet:

Han gör mäktiga verk med sin arm, han skingrar dem som har övermodiga planer.

Här sjunger hon att Gud också är stor i sin rättvisa. Han är inte endast barmhärtig mot dem som fruktar Honom, Han straffar också dem som inte fruktar. Vad gäller de senare visar Han sin storhet genom att straffa dem. Han är stor när Han visar Sin arms makt genom att skingra de övermodiga. Omedelbart efter att hon har lovsjungit Hans barmhärtighet, visar alltså vår Fru sin entusiasm över Guds vrede. Notera hur balanserad denna lovsång är, hur den lovordar Gud i Hans olika och till synes motsägelsefulla beskaffenheter. Märk hur mycket dessa ord skiljer sig från det sötsliskiga språket i den gråtmilda fromheten som endast ser en aspekt av Gud – Hans barmhärtighet – utan att se Hans rättvisa och storhet. [Denna politiskt korrekta fromhet finner man i svenska kyrkan. Där dyrkas inte längre en rättvis och dömande Gud, utan en gud som ’älskar alla oavsett’ vilket är en travesti på Guds kärlek, övers. anm.] Man ser hur förnuftigt Magnificat är uppbyggd. Den är som en avhandling på ett universitet som först presenterar huvudtesen och sedan ger de nödvändiga argumenten steg för steg. Vår Fru fortsätter med att prisa Guds storhet:

Han störtar härskare från deras troner, och han upphöjer de ringa.

Självklart betyder inte detta att Gud avsätter alla härskare som sitter på makten. Här påstås inte att alla makthavare borde ersättas med maktlösa personer. Vore så fallet, skulle det ju efter ett tag bli nödvändigt att även avsätta denna nya grupp makthavare och ersätta dem med andra fattiga och oansenliga personer. Detta vore en absurd tolkning. Vilka är då härskarna och de ringa i denna vers i vår Frus lovsång? De ringa är de människor som anammar samma sinnelag och attityd som vår Fru i Magnificat, dvs. en som tillskriver Gud allt och erkänner att Han är källan till all godhet och makt. Utan Hans överensstämmelse är vi oförmögna till något varaktigt i den naturliga eller övernaturliga ordningen. Han är den som härskar allt. I den meningen var vår Herres förfäder, som lovsången refererar till, ringa. T.ex. var kung David, som hon härstammade från, en mäktig man som dog i sin makts överflöd och som samtidigt var ringa eftersom han erkände Gud som källan till allt han var och gjorde. De härskare som vår Fru fördömer är dem som inte erkänner Guds allsmäktighet och som tror att de har en makt som är oberoende av Guds makt. Gud störtar dem och upphöjer de ringa. Detta är ytterligare ett exempel på Guds storhet, Han skrattar åt de mäktiga människornas stolthet. Han kan ta makten ifrån de mäktiga som endast litar på sig själva och ge deras plats till de ringa. Inför Guds storhet är alltså mänsklig storhet intet. Maria forstsätter:

Hungriga mättar han med sina gåvor, och rika skickar han tomhänta bort.

Åt dem som var fattiga i anden, åt dem som törstade efter rättvisa, skänkte Han frikostigt. Vad gäller dem som inte brydde sig om Guds rättvisa, dem som var världsliga, skickade Han tomhänta bort. Detta betyder att materiella rikedomar inte betyder något i Guds ögon. Han kan ta bort rikedomar och göra de fattiga till rika efter Sitt behag. Maria fortsätter med att prisa Herrens storhet i att beskydda det utvalda folket:

Han tar sig an sin tjänare Israel och håller sitt löfte till våra fäder: att förbarma sig över Abraham och hans barn, till evig tid.

Detta betyder att Gud är stor i sina förbund ty Han är trogen Sina löften till slutet. [Ett testamente, eller förbund, är ett juridiskt kontrakt som båda parter måste hålla för att äga laga kraft. Gud bröt inte det gamla förbundet, det var judarna själva som bröt kontraktet idet ögonblick de vägrade erkänna Messias. Judarna var inte Herrens egendomsfolk i egenskap av judar, utan i egenskap av det folk ur vilken Messias skulle komma. Det folk som är trogen Herren, och som erkänner Messias, är det folk som är Guds utvalda folk, alltså fråntogs judarna status som egendomsfolk och fördes över till de kristna, det nya förbundet. Abraham väntade på Kristus och vi som erkänner Kristus är Abrahams sanna barn. Övers. anm.]

Observera att Magnificat från början till slut är en tes följt av argument som bevisar tesen. Den lovsjunger med utomordentlig balans Guds rättvisa och barmhärtighet i syfte att visa Hans storhet; storhet i Hans barmärtighet, storhet i hans rättvisa. Lovsången visar också att all mänsklig makt är intet utan Gud och bevisar också Hans makt över hela universum. Det är en triumfhymn till Guds storhet. När den heliga Elisabeth ärade hennes hälsning med orden vi ber i Ave Maria, svarade vår Fru med Magnificat för att visa att hon betraktade sig själv som intet inför Guds oändliga storhet. Hon lovsjöng Herren på ett underbart sätt, med utsökt entusiasm, men huvudsakligen med en sådan storslagen jämvikt, uttryckt på ett sådant fullkomligt rationellt och välartikulerat vis, att den kan jämföras med St. Thomas Aquinos Summa Theologica. Denna lovsång komponerade hon under den helige Andes ingivelse när hon hälsades av den heliga Elisabeth. I denna lovsång kan du se vår Frus anda. Dessa är några av de få ord av henne som finns bevarade i evangelierna. Vår Frus själ är genomsyrad av förnuft, fylld med visdom. I de ord hon yttrade gjorde hon sig till föredöme för oss av rationalitet och balans. Magnificat innehåller inte ett enda överflödigt eller malplacerat ord. Den är ett fullkomligt smycke i vilken varje sten är slipad och placerad för att perfekt kunna uttrycka helhetens skönhet. Detta är vår Frus anda, motsatsen till den tomma känslosamhetens och den sötsliskiga entusiasmens konstlade fromhet. För att kunna vara Marie slavar enligt St. Louis Grignion de Montfort föreskrift, bör vi sträva efter denna visdomsanda, denna balans i tillbedjandet av de olika aspekterna av Gud, en balans mellan förnuft och känslor vägledd i allt av tron. Dessa principer ger oss riktlinjerna i en skola för andligt liv vars mål är att efterlikna vår Fru.

Källa: http://traditioninaction.org/SOD/j135sdVisitation_7-02.htm
Översättning: Anton Assarsson


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: