Skrivet av: Anton Assarsson | 16 augusti 2010

Jungfru Marias upptagning i himmelen

Den 15 augusti firar kyrkan en av sina största och viktigaste högtider: Jungfru Marias upptagning i himmelen (eller Jungfru Marie himmelsfärd). Läran att Maria upptogs till himmelen är lika gammal som kyrkan själv; kyrkofäderna skrev om ämnet och de kristtrogna har i alla tider och överallt bekänt sig till denna troslära. Under medeltiden var denna dag rentav Sveriges nationaldag, under namnet ”Dyra Vårfrudag”. Högtiden utgör även det förrevolutionära Frankrikes nationaldag sedan Ludvig XIII 10 februari 1638 vigde kungadömet åt Jungfru Maria såsom upptagen i himmelen. Det skulle dock dröja till den 1 november 1950 innan läran under påven Pius XII framlades och definierades (promulgerades) som en obestridlig kristen trossats (dogm) i och med den apostoliska konstitutionen Munificentissimus Deus. Festens liturgi är duplex av 1:a klassen och liturgiska färger för dagen är vitt.

Läsarna rekommenderas också att bekanta sig med boken “Jungfru Marias upptagning i himmelen”, som nyligen har översatts till svenska.

Jungfru Marias upptagning i himmelen

Prof. Plinio Corrêa de Oliveira

Man hör ofta meditationer om vår Frus smärtor, men förr i världen brukade man också tala om vår Frus glädje. Det är bl.a. därför som en av Brasiliens mest kända helgedomar heter vår Fru av glädjen, uppförd på berget Guararapes för att hedra hennes glädje.

Låt oss idag, på vår Frus himmelfärds dag, betrakta hennes glädje. Det finns goda skäl till att göra det. St. Thomas av Aquino hävdar att ingen kan leva på jorden fullständigt olyckligt. För att klara av livets lidanden måste en person ha en viss glädje även om den är liten, annars är en konstant och intensiv sorg outhärdlig. Han menade här inte glädjeämnen såsom världen föreställer dem, utan de goda katolska glädjeämnena.

Vår Fru hade många glädjeämnen. Magnificat är ett uttryck för den största av dem, inkarnationen, men det finns andra, t.ex. dem som firas i rosenkransens glädjerika mysterier. På ett sätt var ingen större än upptagningen i himmelen. Jag ska här säga några ord om dessa jordiska och himmelska fröjder.

Ni känner till kröningen av Englands drottning – det finns foton och filmer som illustrerar den. Drottningen lämnar sitt palats bärande på ett diadem och annan fantastisk klädsel och stiger in i ett gyllene ekipage. Ekipaget, som både föregås och följs av en lysande ridderlig kortege, rör sig långsamt fram till Westminster Abbey. Klockorna ringer, kanonerna dundrar. Drottningen går i procession uppför mittgången i kyrkan och mottar adelns det kungliga husets hyllningar. Sedan äger kröningsceremonin rum. När hon är krönt och sitter på sin tron uppnår hennes glädje sin fulländning. Hennes glädje sprider sig ut över staden, kungadömet och hela världen. Hon är drottning par exellence och det är ett universellt firande av monarkin.

Drottningens glädje ökar gradvis under dagen. Hon vaknar glad, och hennes glädje ökar fram till tidpunkten för kröningen då den når sin topp. Då är hennes triumf fulländad och hennes glädje återspeglar värdighet, heder och ett magnifikt öde av att regera ett storslaget folk.

Jag tänker inte här på att drottning Elisabeth II är en anglikanskt troende som kröns i en religiös ceremoni som utförs i denna falska religion. Jag tänker här på forna dagars katolska England som födde fram denna monarki och vars ceremoniell fortfarande pyr under denna arma protestantiska grens aska. Jag reflekterar över denna kröning som en symbol.

Låt oss nu betrakta vår Frus upptagning i himmelen. Efter hennes fridfulla död och uppståndelse visste vår Fru att hon skulle bli upptagen i himmelen. Hon visste eftersom hon hade nått toppen av sin helighet och visdom, vilket meddelade henne att timmen för hennes förhärligande hade kommit. Hennes kärlek till Gud hade aldrig varit så intensiv som nu och hon kände att stunden för den himmelska visionen var nära. Änglar från de högsta körerna kom ned för att högtidligt föra henne till himmelen.

Jag föreställer mig att hennes änglavagn, för att använda en metafor, föregicks och följdes av en kortege av utvalda änglar, kanske krigaränglar med många segrar mot djävulen, liknande drottningen av Englands kortege. Sedan anlände hon till himmelens mest högtidliga plats där invånarna samlades för att hylla henne. Hon togs emot av sin kyska make, den helige Josef, och tillsammans som i en katedral gick de i procession med helgonen på båda sidor om sig.

När hon gick mot den heliga treenighetens tron som väntade på henne, fick hon motta alla änglar och helgons vördnad. I denna ärnas kortege mottog hon inte endast den enskilda hyllningen från var och en, hon hade en fullkomlig förståelse och kunskap om vad varje hyllning representerade. Varje ängel eller helgon som hon personligen kände igen återgäldade hon med tillgivenhet och beundran. Han var mycket lycklig över denna hyperdulia 1) som himmelrikets invånare ärade henne med eftersom hon var vår Herre Jesu Kristi moder och Hans mest trogna skapelse.

När processionen närmade sig sitt slutmål nådde upptagningshögtiden sin topp. För första gången upplevde vår Fru den himmelska visionen 2); i samma ögonblick mottogs hon av det gudomliga Ordet, den helige Ande och Gud Fadern. De välkomnade henne högtidligt och hälsade henne som Faderns älskade dotter, Sonens ärorika moder och den helige Andes trogna maka. Sedan proklamerade de henne himmelens och jorden drottning. Efter denna proklamation krönte den saliga treenigheten henne som sådan.

Alla de föregående stegen i hennes upptagning ledde fram till detta häpnadsväckande slut. Hon önskade innerligt detta slut och det gladde henne oerhört. Denna hypotetiska beskrivning ger dig en vag uppfattning om den ensemble av glädjeämnen som vår Fru upplevde denna dag.

Jag vill betona att detta inte är en hyperbole, en överdrift. Jag tror att en festlighet som denna faktiskt har ägt rum i himmelen som en del av vår Frus himmelsfärd. Hennes upptagning, hennes förhärligande och hennes kröning var tre saker som förenades i en fantastisk ceremoni i himmelen.

Ett liknande förhärligande kommer att ske vid tidernas slut efter domedagen. Efter vår Herres högsta förhärligande som alla tiders konung och Hans seger över Satan och hans arméer, är det troligt att vår Herre kommer att göra en slutgiltig hedersbetygelse till vår Fru och återigen kommer den saliga treenigheten att bekräfta henne som himmelens och jordens drottning – den förhärligande jorden vid tidernas slut.

Det är min uppfattning att detta förhärligande av vår Fru vid hennes uppståndelse och himmelsfärd hade en effekt på jorden och på naturen. Som vid Fatima när solen ändrade färger och dansade och snurrade mot jorden för att bekräfta orden hon talade genom barnen, antar jag att solen på hennes upptagningsdag sken med ett särskilt förhärligat ljus, luften var ovanligt ren och hela naturen var oerhört upprymd.

Vår Frus ansikte innan hennes upptagning lös med ökande briljans vilket uttryckte den stora kärleken till Gud som hon kände, hennes iver att vara med Honom och en förkänsla av den stora glädje hon snart skulle känna. Jag tror att vår Frus sista dag på jorden på sätt och vis utgör hennes förklaring, det var hennes Tabor. De som var med henne och såg henne skulle aldrig glömma den dagen.

När Marie Drottningadöme, vilket förutspåddes vid Fatima, högtidligt kommer att etableras, tror jag att hon kommer att meddela oss och hela jorden lite av den glädje som hon kände på sin upptagningsdag och som hon nu känner i himmelen.

I en litania till vår Herre ber vi bl.a. ut ad celestia desideria erigas, te rogamus, audi nos – att våra själar höjas till längtan efter himmelska ting, vi ber Dig, hör oss. Detta anrop bör ingå i vår meditation på denna dag. Vi bör be att vi må älska vår Frus himmelska lycka för att ära henne och att vi må en dag förena oss med henne i paradiset. Vi bör också älska och kontemplera hennes glädje som ett sätt att med frid och resignation acceptera de sorger och lidanden Gud sänder oss så att vi kan bevisa vår kärlek till Honom.

1) Endast Gud tillbeds och är därmed föremål för dyrkan, latria (grekiska λατρεία). De troende kan be om helgonens förbön inför Gud. Helgonen tros således be för och med de troende, och helgonen ägnas därför vördnad, dulia (grekiska δουλεία). Jungfru Maria har en särställning bland helgonen och betygas därför med en särskild vördnad, hyperdulia (grekiska ‘υπερδουλεια) i egenskap av doktrinen ”Guds moder”. Distinktionerna latria, hyperdulia och dulia formulerades under 200- och 300-talen, men de fastslogs i detalj först vid andra konciliet i Nicaea (787).

2) En himmelsk vision är den eviga och direkta uppfattningen om Gud för dem som befinner sig i himmelriket, vilket ger högsta lycka och salighet (Första Korinterbrevet 13:2, Matteusevangeliet 5:8, Psalm 17:15). Medan människans uppfattning om Gud i livet är indirekt (medierad), är den himmelska visionen direkt (omedelbar). St. Thomas av Aquino definierade den himmelska visionen som den slutliga utgången av den mänskliga existensen efter den fysiska döden. Han menar också att den himmelska visionen överträffar både tro och förnuft. Rationell kunskap uppfyller inte helt människans inneboende vilja att lära känna Gud, eftersom förnuftet främst är intresserat av sakliga föremål och därmed bara kan dra sina slutsatser om Gud indirekt. St. Thomas formulering av att skåda Gud i himlen är parallell med Platons beskrivning av att skåda det goda i en värld av kunskap.

Källa: Tradition in Action

Översättning: Anton Assarsson


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: