Skrivet av: Anton Assarsson | 08 september 2010

Logik och protestantismens grunder

Logik och protestantismens grunder

Brian W. Harrison

Som en praktiserande protestant i tjugoårs åldern började jag känna att jag kanske hade en kallelse till att bli en pastor. Problemet var att trots att jag var helt övertygad om de saker som de flesta kristna traditionellt har gemensamt – det som C.S. Lewis kallar “enbart kristendom” – hade jag själv haft erfarenhet av flera olika samfund (presbyterianer, anglikaner, lutheraner, metodister) och var långt ifrån säker på vilken av dem (om någon) som hade en övergripande fördel framför de andra. Jag började fundera, studera, söka och be. Fanns det en sann kyrka? Om så är fallet, hur kan man avgöra vilken?

Ju mer jag studerade ju mer förvirrad blev jag. Tillslut fick min äldre syster (en mycket engagerad evangelikaliskt troende som var flexibel med samfundstillhörigheten) nog och skällde ut mig för att jag hade blivit “besatt” av tanken på att hitta den “sanna kyrkan”. “Spelar det verkligen någon roll?”, frågade hon. Jo, det gjorde det. Det går utmärkt för en protestantisk lekman att ge samfundsfrågan en låg prioritet bland de religiösa frågorna: lekmän kan gå till ett protestantiskt samfund ena veckan och till ett annat nästa vecka och ingen bekymrar sig särskilt mycket om det. Men en pastor kan självklart inte göra så. Han måste göra en mycket seriös satsning på att en bestämd kyrklig gemenskap och normalt sett varar det engagemanget livet ut. Så självklart måste det beslutet fattas med den djupaste känsla för ansvar och det måste göras innan, inte efter, ordineringen till pastor.

Teologisk metod: ändlös forskning vs. bättre logik

Det skulle visa sig att mitt sökande varade i flera år och ledde mig slutligen till en plats jag aldrig trodde att jag skulle hamna – den katolska kyrkan. I denna artikel ska jag inte försöka återberätta hela historien om hur och varför jag “kom hem till Rom”, utan fokusera på en aspekt som blev klar för mig, en aspekt som verkar helt grundläggande.

När jag famlade och bad på min väg mot ett beslut kom jag nära förtvivlan och agnosticism ibland när jag betraktade de berg av lärdom, de stora labyrinterna av motstridiga tolkningar av kristendom (för att inte tala om andra religioner) som kantade de religiösa bokhandlarnas och bibliotekens bokhyllor. Om alla “experter” på sanning – de stora teologerna, historikerna, filosoferna – var oändligt oense med varandra, hur kunde då Gud förvänta sig, om Han verkligen fanns därute, att en vanlig Joe Blow (som vi säger i Australien) som jag skulle kunna räkna ut vad som var sant?

Ju mer jag grävde ner mig i specifika frågor vad gäller bibeltolkning – om vem som hade rätt förståelse om rättfärdiggörelsen, eukaristin, dopet, nåden, kristologin, kyrkans styrelse och disciplin osv. – desto mer kom jag att känna att hela detta tillvägagångssätt var en hopplös jakt, en återvändsgränd. Alla dessa frågor krävde en hel del lärdom, kunskap, bibelexegetisk kompetens, patristik, historia, metafysik, antika språk – kort sagt, akademisk forskning. Men var det verkligen troligt, började jag fråga mig själv, att Gud, om han ville avslöja sanningen om dessa omtvistade frågor, skulle göra denna sanning så oåtkomlig att endast en liten akademisk elit ens skulle ha den blekaste chans att nå den? Skulle inte det innebära en sorts gnosticism? Vad skulle det innebära för den icke-akademiska delen av mänskligheten? Det verkade inte vettigt. Om det är som de säger att krig är för viktigt för att överlåtas åt generalerna, så tycks den uppenbarade sanningen alltför viktigt för att överlåtas åt bibelforskarna. Det duger inte att säga att Gud kanske förväntar sig att icke-akademikerna ska lita på akademikerna. Hur skulle de kunna veta vilka akademiker de kan lita på med tanke på att akademikerna motsäger varandra?

I mina försök att slå mig ut ur den täta exegetiska undervegetationen där jag inte kunde se skogen för alla träd ändrade jag därför riktnig mot en ny betoning i mina kriterier för sanningssökande: Jag försökte komma bortom den förbryllande massan av historisk och lingvistisk data på vilka de rivaliserande exegeterna och teologerna byggde sina doktrinära slott, för att koncentrera mig på de elementära, nödvändiga principerna för den mänskliga tanken som är tillgängliga för oss alla, både de lärda och olärda. Kort och gott började jag misstänka att en betoning på logik snarare än forskning skulle påskynda ett svar på mina böner om vägledning.

Fördelen är att du inte behöver vara lärd för att kunna vara logisk. Du behöver inte ha spenderat åratal i bibliotek med att samla berg av information för att kunna tillämpa de första grunderna för förnuftet. Du kan använda den från din bekväma fåtölj så att säga för att testa argumenten i varje samling av doktriner eller på vilket ämne som helst som gör anspråk på ditt godkännande och samtycke. Dessutom genererar logik, liksom matematik, orubblig visshet istället för bara föränderlig åsikter och preliminära hypoteser. Logik är den första “ljusfyr” som Gud har gett oss intelligenta varelser som lever i en värld förmörkad av det förvirrande och oräkneliga antalet motstridiga attityder, läror och världsåskådningar som alla talar om för oss hur vi ska leva våra liv under den korta tid som ges till oss här på jorden.

Logik har naturligtvis sina gränser. Ett rent “skrivbordsresonemang” kan aldrig avslöja meningen med livet för dig eller hur du ska leva. Men så långt det går är logiken ett oumbärligt verktyg och jag misstänker även att du syndar mot Gud, den första Sanningen, om du medvetet struntar i eller ignorerar det i ditt tänkande. “Du skall icke motsäga dig själv” tycks mig vara en viktig regel i den naturliga moraliska lagen. Hur som helst fann jag att den största användningen av logik jag hade i mitt sökande efter religiös sanning, låg  i att kunna avgöra inte vad som var sant, utan vad som var falskt. Om någon presenterar dig för ett system av idéer eller trossatser som genom logisk analys visar sig vara konsekvent – dvs. är fritt från inre motsättningar och meningslösa absurditeter – så kan du dra slutsatsen “Denna uppsättning idéer kan vara sann. Den har åtminstone klarat det första sanningsprovet – konsekvenstestet.” För att ta reda på om den verkligen är sann måste du nu lämna din fåtölj och tar reda på mer. Men om den inte klarar detta elementära sanningstest så kan den strykas utan vidare från den ideologiska tävlingen, oavsett hur många imponerande volymer som har skrivits till stöd för den och oavsett hur attraktiva och tilltalande många av dess egenskaper (eller många av dess förespråkare) är.

Somliga läsare kanske undrar varför jag dröjer så länge vid logikens förtjänster. Är inte allt detta fullständigt självklart? Tja, borde det vara uppenbart för alla, och är verkligen uppenbart för många, inklusive dem som har haft lyckan att få en klassisk katolsk utbildning. Katolicismen, som jag kom att upptäcka, har en ganska positiv syn på vår naturliga förnuftsförmåga och traditionellt har dess framtida präster fått studera filosofi i flera år innan de ens har fått börja med teologin. Men jag kom från en religiös miljö där denna inställning inte uppmuntrades och t.o.m. motarbetades. De protestantiska reformatorerna lärde att arvssynden har försvagat intellektet så mycket att vi måste vara mycket försiktiga med åberopandet av “det stolta förnuftet”. Luther kallade förnuftet för “djävulens hora” – en siren som lockade män i fördärvet. “Lita inte på ditt förnuft, buga dig bara ödmjukt inför Guds uppenbarade sanning i Hans heliga ord, bibeln!” – detta var i mångt och mycket budskapet som kom till mig från de lutherska och kalvinistiska kretsar som påverkade mig de första åren efter att jag hade gjort mitt “beslut för Kristus” vid 18 års ålder. Men när jag plikttroget försökte lyda denna högtidliga uppmaning, gjorde erfarenheterna som jag redogjort för ovan sig påminda om att man kan inte undvika att “lita på förnuftet”. Du kan börja med intentionen att inte lita på det men du kommer oundvikligen att lita på det i alla fall i dina försök att välja mellan alla dessa motstridiga tolkningar av den ofelbara Skrift. Reformationsfäderna själva blev tvungna att använda förnuft samtidigt som de fördömde det i sina försök att motbevisa de “papistiska” fiendernas bibliska argument. Och det, tyckte jag, var ganska ologiskt från deras sida.

Logik och principen om Sola Scriptura

Med mitt väckta intresse för logisk analys som ett verktyg för att pröva religiösa sanningsanspråk, blev den naturliga följden således att fråga sig om reformatorernas bristande logik i deras praxis möjligtvis följdes av bristande logik på en mer fundamental nivå av deras teori. Som en god protestant hade jag växt upp med att hålla reformationens grundläggande metodologiska princip för helig: att bibeln allena innehåller all sanning som Gud har uppenbarat för vår frälsning. Kyrkor som höll sig till denna princip var åtminstone “respektabla”, fick man förstå, även om de kan skilja sig avsevärt från varandra när det gäller tolkningen av Skriften. Men vad gäller romersk katolicism och andra kyrkor som ogenerat la sina egna traditioner till Guds Ord – befann sig de inte självklart utanför pålverket? Hade de inte redan fördömt sig själva genom sina egna yttranden?

Men när det kom till kritan när jag gjorde ett allvarligt försök att undersöka konsekvenserna av denna reformationsfädernas bergsfasta trossats kunde jag inte undgå slutsatsen att den var rationellt oförsvarlig. Jag gör gällande för läsaren att detta bevisas i de följande åtta steg vilka ger uttryck för inget annat än enkel, sunt förnuftig logik samt ett par obestridliga, empiriskt observerbara fakta om bibeln:

1. Reformationsfäderna hävdade sats A: “All uppenbarad sanning återfinns i de kanoniska skrifterna”. Detta är dock ett ganska meningslöst påstående om vi inte vet vilka böcker som menas med “de kanoniska skrifterna”. Det finns trots allt ganska många olika sekter och religioner som har många olika böcker som de kallar “kanoniska skrifter”.

2. Teorin vi här behandlar när vi talar om “de kanoniska skrifterna” betyder i själva verket de 66 böcker vilka är sammanställda och utgivna som den protestantiska bibeln. För enkelhetens skull skall vi från och med nu hänvisa till denna som “de 66 böckerna”.

3. Den precisa sats för den teori vi här behandlar blir således sats B: “All uppenbarad sanning återfinns i de 66 böckerna”.

4. Det är ett faktum att vi inte någonstans i de 66 böckerna kan finna någon redogörelse som kan upplysa oss om vilka böcker som utgör hela bibelkanon. Det finns ingen lista på kanoniska skrifter någonstans på dess egna sidor, inte heller kan någon sådan lista sammanställas genom att sammanföra enskilda verser (detta skulle vara fallet: (a) om du kunde hitta verser som “Ester är Guds Ord”, “Detta evangelium är uppenbarat av Gud,” “Petrus andra brev är kanonisk Skrift,” osv, för alla de 66 böckerna, och (b) om du också kan hitta ett bibelställe som gör gällande att inga andra böcker än dessa 66 skall hållas för kanoniska. Självklart kan ingen ens låtsas att finna all denna information om bibelns kanon i själva bibeln).

5. Härav följer att sats B – själva grunden för all protestantisk kristendom – varken finns i Skriften eller kan härledas ur Skriften på något sätt. Då de 66 böckerna inte ens listas i Skriften, kan man inte heller få någon vidare information om dem (t.ex. att all uppenbarad sanning återfinns i dem). Vi måste alltså föra fram sats C: “Sats B är ett tillägg till de 66 böckerna”.

6. Sats C betyder att sats B i sig inte kan vara uppenbarad sanning. Att hävda det skulle innebära ett självmotsägande uttalande: “Alla uppenbarad sanning återfinns i de 66 böckerna, men denna uppenbarade sanning (som säger att all uppenbarad sanning återfinns i de 66 böckerna) finns själv inte där.”

7. Kan det vara så att sats B är sann, men inte är uppenbarad sanning? Om så är fallet så måste det antingen vara något som kan härledas från uppenbarad sanning eller något som det naturliga mänskliga förnuftet själv kan upptäcka, utan någon hjälp från uppenbarelsen. Det första förslaget är uteslutet, eftersom, som vi såg i steg 4 och 5, B inte kan härledas ur Skriften, och att postulera någon annan utombiblisk premiss från vilken B kan härledas skulle motsäga B själv. Det andra förslaget innebär ingen självmotsägelse, men den är sakligt befängd och jag tvivlar på om någon protestant på allvar har försökt hävda det – minst av allt någon av de traditionella protestanterna som med eftertryck betonar att människans naturliga intellektuella förmåga har korrumperats till följd av syndafallet. Det mänskliga förnuftet kan mycket väl med försiktighet och känsla för ansvar dra slutsatsen att en auktoritet som själv gör anspråk på att besitta uppenbarad sanning i sin fullhet faktiskt har skäl för det anspråk, förutsatt att denna auktoritet kompletterar sitt anspråk med mycket starka bevis. Katoliker tror att deras kyrka är just en sådan auktoritet. Men hur kan förnuft allena uppnå samma välgrundade visshet om en samling på 66 böcker som inte ens gör anspråk på det som tillskrivs dem? Denna poäng blir övertydlig när vi påminner oss om att dem som tillskriver de 66 böckerna den fullständiga uppenbarade sanningen, nämligen medlemmarna i de protestantiska samfunden, är mycket villiga att erkänna sin egen felbarhet – både individuellt och kollektivt – i frågor om religiös lära. Alla protestantiska samfund förnekar sin egen ofelbarhet lika mycket som de förnekar påvens.

8. Då sats B varken är uppenbarad sanning eller en sanning som kan härledas från uppenbarelsen, och inte heller en naturligt igenkännbar sanning, är den inte sann alls. Därför är den grundläggande doktrinen som reformationsfäderna stred för helt falsk.

Calvins försök till lösning

Hur försökte reformatorerna hantera denna grundläggande svaghet i den logiska strukturen i sina egna första principer? Johan Calvin, som vanligtvis hedras som reformationens mest systematiska och konsekvente tänkare, försökte rättfärdiga tron på de 66 böckernas gudomliga författarskap genom att dogmatiskt postulera en direkt kommunikation av denna kunskap från Gud till en enskilde kristne:

Om vi önskar att på bästa sätt ordna för våra samveten – på det att de icke för evigt ansätts av tvivlets eller tvekans instabilitet, och att de heller inte vacklar vid minsta petitess – bör vi söka vår övertygelse på ett högre plan än mänskligt förnuft, dom eller gissningar, dvs. i Andens hemliga vittnesmål… ty liksom Gud allena är ett lämpligt vittne för sig själv i sitt Ord, så kommer likaledes Ordet inte att accepteras av människans hjärta innan det förseglas av Andens inre vittnesmål… Låt det därför stå klart: att dem som den helige Ande har undervisats inombords i sanning vilar på Skriften, och att Skriften verkligen är självauktoriserande, således är det inte rätt att utsätta den för bevis och resonemang.1

Kontexten gör det klart att genom att säga att Skriften är “självauktoriserande” avser inte Calvin att han skall tolkas bokstavligt och absolut. Han påstår inte att det finns några bibeltexter som bekräftar att de 66 böckerna, och endast de, utgör gudomligt uppenbarad kanon. Som vi observerade i steg 4 ovan kan ingen någonsin hävda något sådant uppenbarligen falskt. Calvin menar bara helt enkelt att ingen utombiblisk mänsklig vittnesbörd, som den i kyrkans tradition, är nödvändig för att individen ska veta att dessa böcker utgör kanon.2 Vi kan sammanfatta hans uppfattning som sats D: “Den helige Ande undervisar kristna individuellt, genom en direkt inre vittnesbörd, att de 66 böckerna är uppenbarad kanon av Gud”.

Problemet är att den helige Ande är en utombiblisk auktoritet i lika hög grad som en påve eller ett ekumeniskt koncilium (kyrkomöte). Den tredje personen i den allraheligaste treenigheten är självklart inte identisk med de sanningar som Han, genom mänskliga författare, har uttryckt i bibeln. Härav följer att även om Calvins sats D är korrekt, så strider den mot sats B, ty om “all uppenbarad sanning återfinns i de 66 böckerna” så lämnar det inget utrymme för den helige Ande att direkt och icke-verbalt uppenbara en sanning som inte kan hittas någonstans bland dessa böcker, nämligen det faktum att var och en av dem ingår i kanon.

Även om Calvin på något sätt skulle kunna bevisa att sats D inte motsäger sats B, skulle han fortfarande behöva bevisa att sats B är sann. Även om vi skulle godta den extremt osannolika3 uppfattning som företräds av sats D, skulle det inte bevisa att inga andra skrifter ingår i kanon, än mindre skulle det bevisa att det inte finns några uppenbarade sanningar som når oss genom traditionen snarare än genom kanonisk Skrift. Kort sagt, Calvins försvar av biblisk kanon omkullkastar inte på något vis våra åtta steg som vederlägger Sola Scriptura-principen. I själva verket försöker hans försvar inte ens fastslå den principen i sin helhet utan endast en aspekt av den – dvs. vilka böcker som skall förstås som termen “Scriptura”.

En annan protestantiska lösning: Begränsad kyrklig ofelbarhet

Många av våra separerade bröder har kommit att uppriktigt inse att en strikt Sola Scriptura-princip är ohållbar, av skäl som vi har lagt fram. Ledande anglikanska tänkare som Hooker4 insåg detta för århundraden sedan, och t.o.m. Luther själv lät bli att hemfalla åt Calvins sofisteri och påstå sig veta den korrekta bibliska kanon genom en inre upplysning av den helige Ande. Luther, som aldrig var känd för tydlighet, stabilitet och konsekvens i sina läror, kunde ibland komma farligt nära insikten om att hans egen Sola Scriptura var falsk, eftersom han i viss utsträckning var beroende av de förhatliga “papisterna” och inte endast bibeln. Det var ännu en inkonsekvens: varför förlita sig på den påstådda “Antikrist” – som stod i förbund med “lögnens fader” – för någon information alls, än mindre för viktig information? I sin kommentar till Johannesevangeliet, när han diskuterar det 16:e kapitlet, erkänner Luther:

”Vi är skyldiga att erkänna papisterna för mycket – att med dem är Guds Ord som vi fått från dem, annars skulle vi inte ha vetat något alls om det.”

Ibland verkade Luther redo att ta det mer radikala, men helt logiska, steget att sluta förlita sig på påven – som han fördömde som ytterst opålitlig – för sin kunskap om vilka böcker som tillhör nya testamentets kanon. Vid ett tillfälle, vilket är välkänt, var han beredd att förkasta Jakobsbrevet (en “halmepistel” som han kallade den) då den tydligt verkade motsäga hans lära om rättfärdiggörelsen genom tron allena (jfr Jakob 2:24). Han förmådde sig dock tillslut att lämna kvar den i kanon – av inget bättre skäl, tycks det, än en medvetenhet om den Pandoras ask av doktrinärt kaos och skepticism som skulle öppnas upp om kristna skulle börja plocka och välja bland de nytestamentliga böckerna efter behag. Luther föll alltså tillbaka till den mindre farligt inkonsekventa hållningen som innebar att han litade på den katolska traditionen på denna punkt. Konservativa protestanter har följt honom medan liberaler har undgått båda former av inkonsekvens genom den enkla “lösningen” att förkasta tron på någon som helst form av ofelbar auktoritet. Bibeln betraktas som samling felbara mänskliga dokument av vilka ingen betraktas som “inspirerad” i traditionell bemärkelse av att ha Gud själv som författare. Enligt denna skola har det nya testamentet en privilegierad ställning jämfört med andra tidiga kristna dokument endast i den rent sekulära och historiska betydelsen genom att vara en “primär källa”: den ger det bästa beviset på hur tidiga kristna tänkte utan att det finns några som helt garantier för att vad de tänkte överensstämmer med den objektiva verkligheten.

Somliga ekumeniskt sinnade protestantiska forskare försöker nu undvika inkonsekvens genom den mindre dramatiska utvägen att medge kyrkan en begränsad roll som bärare av uppenbarad sanning oberoende av Skriften. Dessa teologer, som erkänner att det nya testamentets kanon inte var fastställd och stabil förrän på 500-talet och att kyrkan var beroende av muntlig undervisning och predikan i dess barndom, för nu fram åsikten att den helige Ande gav kyrkan bara precis så mycket ofelbarhet som behövdes för att hon skulle kunna avgöra vilka böcker som var gudomligt inspirerade (kanoniska), men inte mer. När väl den kanoniska frågan hade avgjorts, föreslår dem, behövde kyrkan inte längre någon ofelbarhet och den drogs tillbaka. I vilket fall som helst, säger man, sträckte sig aldrig ofelbarheten till tolkningen av de inspirerade böckerna, bara till att identifiera dem bland alla de tidiga kristna skrifterna.

Detta har alltid synts mig som ett ganska desperat försök att “lappa ihop” en teori som var svårt defekt till att börja med istället för att ha mod och intellektuella heder nog att förkasta en dålig teori, rot som stam och grenar, när väl dess oriktighet har blottställts. Denna typ av “konkordistisk” protestantism påminner mig om den dygdige sjökaptenen i “H.M.S. Pinafore” som “aldrig, aldrig” använde ovårdat språk. För att parafrasera Gilbert och Sullivan: “Kyrkan talar aldrig, aldrig ofelbart!” “Vad, aldrig?” “Nej, aldrig!” “Vad, ALDRIG?” “Ja… nästan aldrig.”

Vi skall inte här försöka analysera denna teori till fullo, men vi kan peka kort på några av dess uppenbara osannolikheter. Vilka bevis har den till sin fördel? Finns det några bevis på att 500-talets kyrka gjorde anspråk på – antigen direkt eller indirekt – att äga en ofelbarhet som var begränsad till identifikationen av de inspirerade böckerna? Jag har aldrig sett några sådana bevis. Finns det några bevis på att kyrkan på 500-talet avsagt sig någon av den auktoritet den ägde fram till fastställelsen av bibelns kanon? Inga alls.

Den begränsade ofelbarhetens protestantiska förkämpar skulle naturligtvis säga att kyrkans felbarhet efter denna tid bevisas av det faktum att den patristiska och senare medeltida kyrkan kom att införa tro och praxis som strider mot Skriften. Om det vore sant (vilket naturligtvis katoliker inte medger), vore den rimligaste slutsatsen att kyrkan aldrig var ofelbar till att börja med. “Ofelbar” betyder mer än bara “icke felande”, det betyder “oförmögen att fela”. Om kyrkan alltså kom med felaktigheter i sin lära förr eller senare, så var hon alltid förmögen att fela (och således icke-ofelbar) från begynnelsen. Varför skulle en rationell person lita helt och hållet på kyrkans beslut vad gäller bibelns kanon, om hon visade sig vara opålitlig i andra doktrinära frågor? Denna poäng är särskilt dräpande mot de protestantiska förespråkarna för begränsad ofelbarhet med tanke på att samma 500-tals kyrka, vars beslut de är beredda att lita på helt och fullt när det gäller Skriften kanon, redan mycket tydligt uppvisade de katolska trossatser och praxis som protestanter alltid har förkastat. Vördnad för Maria och helgonen, påvar som gjorde anspråk på universell jurisdiktion av gudomlig rätt i egenskap av Petri efterträdare, erkännandet av traditionens auktoritet så väl som Skriftens, skärselden och böner för de döda, mässofferläran och den offrande prästen, klosterväsendet, veneration av ikoner och reliker etc. – allt detta var väl etablerade inslag i kyrkans liv när det nya testamentets kanon fastslogs i kyrkans levande tradition. Varför anta att den helige Ande skulle ha garanterat ett korrekt omdöme om bibelns kanon i denna 500-talets kyrka men samtidigt förneka henne nåden att urskilja och rätta till alla dessa andra “missbruk” och “felaktigheter”? Om det fanns någon gudomlig uppenbarelse som talade om för oss att den helige Ande trots allt antog detta ganska osannolika tillvägagångssätt, skulle det utan tvekan vara en annan sak. Men dem som postulerar denna teori om begränsad ofelbarhet kan inte och gör inte anspråk på att ha några bevis för någon speciell uppenbarelse av detta slag.

Det är uppenbart att teorin i fråga inte är något annat än en tunn och meningslös hypotes. Dess främsta attraktion tycks vara, inte att den har några konkreta eller positiva bevis till sin fördel, utan bara att den verkar erbjuda förbryllade protestanter en möjlig tillflykt från de sociala och känslomässiga trauman det skulle innebära att antingen konvertera till Rom eller förlora tron, efter att de har kommit att se tydligt att Sola Scriptura – den ursprungliga formella principen för reformationens alla läror – saknar logisk konsekvens och är därför helt enkelt ohållbar.

Användingen av logisk analys för att visa på de fundamentala bristerna (eller åtminstone en fundamental brist) hos protestantisk kristendom bevisar naturligtvis inte automatiskt att föremålet för den protestantiska protesten – katolicismen – är sann. Jag hade upphört med att tro på denna protestantiska nyckeldoktrin ganska länge innan jag slutligen fick nåden att se sanningen i den katolska kyrkan. En rad andra problem och frågor var tvungna att lösas innan jag innan jag nådde den punkten. Men att motbevisa en felaktig ståndpunkt är alltid åtminstone ett konstruktivt steg på vägen mot sanningen: ogräs och sly måste rensas bort innan vi kan börja anlägga en trädgård.

Vad jag har försökt lyfta fram i denna artikel är att i min personliga erfarenhet var det en betoning på att undersöka Sola Scriptura-principens inre logik som ledde till en mycket säkrare visshet om att de protestantiska reformatorerna hade fel, snarare än alla ändlösa debatter om särskilda doktriner (rättfärdiggörelsen, eukaristin, kyrkan osv.). Diskussioner av detta slag verkade oförmögna att utmynna i något annat än åsikter som var mer eller mindre sannolika, eftersom de var beroende av insamlandet av detaljerad faktuell data i utdragna efterforskningar samt på den korrekta tolkningen av det relevanta dokumentet. En mycket stor del av dessa lärda teologiska debatter om en korrekt tolkning av det nya testamentets oklarheter och skenbara motsägelser är, tror jag, det som hindrar många lärda och intelligenta protestanter från att se det stora felet som ligger bakom hela deras stora akademiska projekt. De kan helt enkelt inte se skogen för alla träd.

Dessutom finns det den där övertygande men bedrägliga parallellen mellan Sola Scriptura-kriteriet för kristen doktrin å ena sidan och god historisk metod å andra. När jag konfronterade min äldre syster (en mycket intelligent och teologiskt beläst protestant) med mina argument grundade på logik, försökte hon inte motbevisa dem direkt (hur skulle hon kunna göra det?) utan kringgick dem genom att använda en historikers argument. I ett brev svarade hon, “Det är helt enkelt inte ’ologiskt’ att grunda sin kristna tro på de ursprungliga dokument som skrevs av dem som stod Kristi själv närmast och att döma katolicismens påstådda ’utveckling’ under de kommande århundraden i ljuset av dessa ursprungstexter”.

Visst, det skulle inte vara ologiskt att använda sig av den metoden om kristen teologi helt enkelt bara var en gren på historiens träd, dvs. om det endast var en rent mänsklig undersökning av vissa aspekter av idéernas historia, och som sådan en undersökning som endast ger sannolika yttranden som i princip alltid omfattas av möjligheten av korrigering som ett resultat av framtida exegetisk och historisk forskning. Men faktum är att teologi inte är såhär vilket reformatorerna själva visade. De insisterade lika mycket som den katolska kyrkan på att tron inte bara är en akademisk uppfattning, utan en ödmjuk acceptans av en ofelbart deklarerad gudomlig uppenbarelse. Och det är just protestantismens grundläggande strukturella oförmåga att upprätthålla en logiskt sammanhängande framställning av uppenbarad sanning som vi har visat i vår vederläggning av protestantisk kristendom i åtta steg. Protestantismens schizoida historia vittnar själv om den ursprungliga inre motsägelsen som markerade dess avlelse och födelse. Konservativa protestanter har bevarat det ursprungliga kravet på bibeln som den unika ofelbar källan för uppenbarad sanning till priset av logisk inkonsekvens. Liberala protestanter å andra sidan har undflytt logisk inkonsekvens och samtidigt bibehållit anspråk på “privat tolkning” över och mot påvars och konciliers tolkningar, men till priset av att överge reformatorernas krav på en ofelbar bibel. Därmed har de ersatt uppenbarad sanning med mänsklig uppfattning och tro med autonom tanke. Således ser vi i den liberala/evangelikala schismen inom protestantismen sedan 1700-talet att båda sidor undervisar diametralt motstridiga doktriner trots att båda gör anspråk på att vara reformationens autentiska arvingar. Det ironiska är att båda har rätt: deras motstridiga övertygelser utgör helt enkel de två hornen på ett dilemma som har slitit i protestantismens inre struktur alltsedan dess turbulenta början.

Reflektioner som dessa från en katolsk betraktare kan tyckas lite hårda och obevekliga för somliga – illa passande måhända för klimatet i en ekumenisk dialog där milda förslag snarare än trubbig bekräftelse är att föredra i samtalet. Men logiken är av sin natur hård och obeveklig och i den mån sanning och ärlighet ska utgöra kännetecken för sann ekumenik måste logikens fordringar bemötas rakt och ärligt, inte artigt undvikas.

————————————————————–

Slutnoter

1. Institutio Christianae religionis, ed. John T. McNeill (Philadelphia: Westminster Press, 1960), vol. I, s. 78-80.

2. Calvin förkastar rentav denna katolska vädjan till traditionen som “hädisk” och “absurd”, och utropar: “Som om Guds eviga och okränkbara sanning skulle vara beroende av människors beslut!” (ibid., s. 75). Men detta innebär en bristande förståelse av katolsk tradition. Om Calvin genom att kalla den romerska positionen för “absurd” menar att den katolska kyrkan själv menar att kyrkans lära angående bibelns kanon “endast” är en mänsklig doktrin, har han inte förstått vår ståndpunkt, vilken är just att Gud talar sitt Ord till oss genom kyrkans heliga tradition och genom skriften (jfr Andra Vatikankonciliet, konstitutionen om gudomlig uppenbarelse, nos. 8-10). Men om han inser att katoliker har denna uppfattning men hävdar (i motsats till bibelns uttryckliga ord, skulle katoliken säga, t.ex. 1 Tess. 2:13, 2 Tess. 2:15) att det är falskt och “hädiskt” att säga att Gud talar i oskrivna traditioner såväl som i Skriften, så måste han naturligtvis bevisa detta, inte bara påstå det. Dessutom påstår inte katoliker att kyrkans tradition “ger” Skriften dess status som det inspirerade Ordet, bara att vi som individer behöver kyrkans ofelbara tradition för att kunna veta vilka böcker som faktiskt är det inspirerade och kanoniska Ordet. Vi gör inte Guds okränkbara sanning “beroende av” kyrkans beslut lika lite som vi gör platsen för en stad “beroende” av skylten som visar resande vägen dit.

3. Som vi har sett, hävdar Calvin helt enkelt D dogmatiskt. Men det finns goda skäl till att ifrågasätta dess sanning:

a) Man bör inte åberopa direkta och omedelbara åtgärder från Gud för att förklara saker om inte mer jordnära förklaringar först har visat sig vara otillräckliga. Men det tycks mig att man kan förklara den traditionella protestantiska tron på de 66 böckernas gudomliga inspiration mycket lätt och tillfredsställande utan att postulera Calvins uteslutande “invändiga” eller “hemliga” vittnesbörd av den helige Ande. Som katolik skulle jag inte vilja påstå att den helige Ande inte har någonting att göra med den tron, som är sann så långt den räcker (katoliker tror naturligtvis också att ytterligare sju böcker är inspirerade och kanoniska). Men eftersom den helige Ande är kausalt aktiv i skapandet av tro på biblisk inspiration bland protestanter, använder han den kyrkliga traditionens och vittnesbördens yttre makt, inte den omedelbara inre upplysningen som antas av Calvin. Som jag vet från personlig erfarenhet tenderar protestanter att acceptera bibelns gudomliga ursprung som en del i en omvändelse i “paketlösning”. Vad som primärt driver dem är någon annan persons predikan eller råd från något samfund. Detta leder dem till att bli medvetna om sina egna synder och behovet av att omvändelse och tro på Jesus som frälsare. Och då samma människor som gör gällande dessa djupa och personliga sanningar också insisterar på den mer “abstrakta” och spekulativa doktrinen att de 66 böckerna är inspirerade av Gud, accepterar den nya konvertiten denna doktrin som en slags naturlig följd eller något som normalt förväntas av dem som “föds på nytt” (Born again). Med andra ord accepterar han med denna fråga om biblisk inspiration, implicit eller omedvetet, kyrklig “tradition” – i detta fall protestantisk tradition som auktoritet för hans tro (som dessutom är en av de viktigaste och centrala i protestantismen).

b) Calvins sats D är i sig mycket osannolik. Finns det “verkligen” en slags inneboende kvalitet i var och en av de 66 böckerna – en kvalitet klart skönjbar för ödmjukt troende som är öppna för den helige Andes vägledning – genom vilken de blir “självauktoriserande” , inte endast som innehållande himmelska trosläror (många icke-kanoniska, icke-inspirerade skrifter och heliga personer utläggningar kan göra det), utan är direkt inspirerade av Gud som sin författare? Ta t.ex. Pauli brev till Filemon: Några få enkla och fromma tankar som behandlar en incident med en förrymd slav. Ärligt talat tror jag att Calvin (eller någon annan) lurar sig själv om han tror sig se eller känna någon slags inneboende kvalitet eller egenskap i Filemonbrevet som visar att brevet omöjligen kan ha skrivits uteslutande av mänsklig hand. Calvin går t.o.m. så långt att han hävdar att den helige Ande gör det alldeles uppenbart vilka böcker som har Gud som sin författare:

Beträffande deras fråga – hur vi kan vara säkra på att Skriften har sprungit ur Gud om vi inte har tillgång till kyrkans beslut? – det är som att fråga, hur ska vi lära oss att skilja på ljus och mörker, vitt från svart och sött från bittert? Bibeln är lika klar med sina bevis för sin egen sanning som vitt och svart är för sina färger eller söta och bittra saker är om sina smaker (”Institutes”, loc. cit., s. 76.)

Detta är så uppenbart falsk att det knappt är värt att vederlägga. Om skönjandet av de inspirerade böckerna från de icke-inspirerade verkligen är så barnsligt enkelt, varför rådde det inte full enhällighet om kanon från början? Varför finner vi inga tidiga kristna som delar Calvins påstående att inspirationen är självklar? Varför finner vi tvärtom att hela kyrkan betraktade apostoliskt författarskap som huvudkriterium för kanonisitet – vilket ibland var långt ifrån lätt att skönja och i vilket fall som helst aldrig var “själv-uppenbart” och var tvunget att avgöras genom en kombination av kriterier, inklusive det yttre kriteriet om de lokala kyrkornas traditioner och vittnesbörd? Calvins tes om en inre, individuell upplysning som garanterar Skriften skulle kunna testas empiriskt genom att presentera ett antal oidentifierade religiösa texter – varav somliga bibeltexter och andra patristiska texter – för låt oss säga en grupp fromma nya konvertiter från hedendomen som ännu inte har sett så mycket av bibeln, utan har letts till tron främst genom missionärers predikan. Om de ombads att välja ut vilka skrifter som är inspirerade av Gud och vilka som inte är det, råder det ingen tvekan om vad resultatet skulle bli: förvirring, osäkerhet och gissningar med en hel del felaktiga svar. Naturligtvis skulle Calvin kunna hävda att det är lika självklart som vitt och svart för honom att de 66 böckerna är inspirerade, även om den helige Ande inte verkar göra det lika lätt för andra. Självklart måste då alla andra troende förväntas lita på Calvin som ett orakel för att veta vilka böcker som de skall godta som Guds Ord. I den händelsen skulle han knappast ha någon rätt att kritisera påvens anspråk på ofelbarhet.

c) Det uppenbara sofisteriet i Calvins påstående kan bara få oss att undra varför en så intelligent och lärd teolog skulle sänka sig till den nivån. Svaret torde stå klart vid det här laget: Han gör detta befängda påstående att kanonisitet är “själv-uppenbart” för den Ande-ledde kristne, inte för att han kan ge några bevis för att det skulle vara sant, utan helt enkelt för att han har målat in sig i ett desperat hörn på grund av sin polemik mot Rom. När han väl erkänt det sunt förnuftiga faktum att han inte kunde veta vilka böcker som var kanoniska – eller om några böcker överhuvudtaget var kanoniska – utan att lita på kyrkans tradition (romersk katolsk tradition, åtminstone för det nya testamentets kanon), så skulle Calvins hela teologiska system befinna sig i ett svårt dilemma. “Sola Scriptura” skulle då helt enkelt behövas överges till förmån för den sköra hypotesen om “begränsad ofelbarhet” vilken vi har kritiserat på sid. 7-8. På den här punkten var Luther betydligt mera ärlig än Calvin (om än också uppenbart mer inkonsekvent) när han erkände frankt att om det inte vore för “papisterna” så skulle han inte känna till något alls om Guds Ord (kommentar till Johannesevangeliet, kap. 16).

4. “The Laws of Ecclesiastical Polity,” III: viii.”

Källa: http://www.ewtn.com/library/ANSWERS/FR90302.HTM

Översättning: Anton Assarsson


Responses

  1. Puh! *torkar svetten ur pannan* Kanske är det för att det är så sent, men det var ett digert stycke. Intressant! Vilket jobb att översätta – tack!

    Vet ni förresten var man kan beställa en Douey-Rheims bibel, gärna Haydocks kommentarer, ifrån Europa?

  2. Har en m Haydocks kommentarer och den köpte jag ifrån tanbooks.com , i USA.
    Annars ligger Haydocks kommentar ute online.
    Biskop Challoner är den ursprungliga kommentatorn..

  3. Tror detta brevet som jag har lagt ut på min blogg skulle interessera dig. Det är ett svar till ett medlem av novus ordo (som säger att han är ”tradisjonalist”) ifrån en sedevacantist. Texten är på svenska och tar ca 1 timme att läsa.
    link:
    http://polarprefecture.blogspot.com/p/svar-till-heretikern-hilaron.html

    mvh I.S.

  4. Fantastisk post! Jag länkar till denna sidan…

    Allt Gott


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: