Skrivet av: Anton Assarsson | 30 oktober 2010

Kristkonungens Fest

Kristkonungens Fest

Prof. Plinio Corrêa de Oliveira

Övers. Anm: Kyrkan firar Kristus konungen sista söndagen i oktober månad. Duplex av första klassen. Liturgiska färger för dagen är vitt.

Vetskapen om att vår Herre Jesus Kristus är konung har funnits i kyrkan sedan Hans tid på jorden. T.ex. var det Han själv som bekräftade det när Pilatus frågade honom, “Är du judarnas konung”, varpå Han svarade, “Du säger det själv” (Lukas 23:3).

Vi finner Kristus manifesterad som konung under olika titlar i kyrkan från dess begynnelse. Det finns en mycket gammal devotion som kallas Kristus Pantokrator – grekiska för Herre över alla ting. Han sitter majestätiskt på en tron omgiven av en cirkulär regnbåge eller en elliptisk gloria.

Regnbågen i bibeln symboliserar avtalet som Gud gjorde med människan efter syndafloden. Den elliptiska glorian är en symbol reserverad Honom som steg upp från de döda. Från sin tron i höjden härskar Han allsmäktigt. Dvs. Han härskar över den triumferande kyrkan (Ecclesia Triumphans) och den kämpande kyrkan (Ecclesia Militans) , som han regerar som konung från sin uppståndelse till tidernas ände och därefter för evigt. Han är alla tings herre och härskare.

Kristus förtjänar konungatiteln av två skäl

Föreställningen att Kristus är kung innebär inte bara att Han är konung över alla ting, utan främst att Han är varje människas konung. Han förtjänar konungatiteln i egenskap av Guds enfödde son och vår frälsare. Dessa två kungliga rättigheter som Han har över oss är inte identiska. Den fösta är, så att säga, en medfödd rättighet. Den andra är erövrarens rätt.

Han är vår kung av födseln eftersom det finns en princip som fastställer att den som är mäktig har auktoritet över den som inte har makt. Vår Herre har en obegränsad makt över oss eftersom Han är människa hypostatiskt förenad med den andra personen i den allraheligaste treenigheten. Genom denna sin mänsklighet såväl som gudomlighet är han alla människors konung och huvud.

Han är också hela människosläktets konung i egenskap av frälsare eftersom Han frälste mänskligheten – Han offrade sig själv på korset, och med detta offer räddade han mänskligheten från helvetet och öppnade upp himmelrikets portar. Han erövrade hela människosläktet med sitt blod. Han fick en kunglig rätt över alla människor. Således kan vår Herre Kristi kungliga värdighet kontempleras genom att antingen betrakta Honom på sin tron eller på sitt kors eftersom de två rättigheterna är, om än olika, likvärdiga.

Kyrkans kung och statens kung

Människan kan betraktas i två typer av samhällen: den andliga samhället (kyrkan) och det världsliga samhället (staten).

Vår Herre är kung över det andliga samhället, den katolska kyrkan. Han grundade henne, Han är varje nådegåvas och privilegiums källa, Han fastställde hennes föreskrifter. Han är huvud för detta monarkiska samhälle, även kallad Hans mystiska kropp. Därför är Han kyrkans konung i ordets sanna och korrekta bemärkelse.

Påven är kyrkans konung då han är Kristi ställföreträdare, Kristi representant. Den monarkiska makt som påven utövar – nyckelmakten – är en makt som Kristus har delegerat till sin ställföreträdare.

En luddig föreställnig som ofta finns bland katoliker angående separationen mellan kyrka och stat är att kyrkan tjänar ett andligt mål medan staten tar hand om världsliga behov. Kyrkan leder människor till himmelen, staten har hand om människors materiella behov så att de kan utöva den tro som leder till himmelen.

Om man ska dra den här definitionen av separation och självständighet till sin spets, skulle man kunna säga att vår Herre är konung endast över kyrkan och att staten inte har någon kung. Det skulle också innebära att katolska stater inte behöver erkänna vår Herre som sin kung. Men detta är helt felaktigt. De världsliga staterna måste av sin natur ha vår Herre som sin kung. Varje stat har skyldigheten att tillämpa vår Herre Jesu Kristi lagar, och om den inte gör det revolterar den staten mer eller mindre mot sin sanne konung.

Är det möjligt att bevisa att vår Herre är statens sanne konung? Det har vi redan gjort. Han är alla människors härskare tack vare sin födsel som det förkroppsligade Ordet och tack vare hans erövring av mänskligheten i frälsningsverket.

Saten måste alltså erkänna den katolska kyrkan som den enda sanna och officiella kyrkan. Den får inte tillåta falska religioners proselytism, även om den kan erkänna dem i deras rätta platser i samhället – där de inte kan påverka – och tolerera dem när det inte finns någon annan lösning. T.ex. borde den brasilianska staten alltid undvika att tillåta invandring av protestanter och schismatiker till vårt land. Men om det inte finns någon annan lösning kan det dock tolereras. Men den borde undvika det så mycket som möjligt, annars vore det att gå emot vår Herre Jesu Kristi kungavärdighet.

Statens alla lagar borde vara inspirerade av kyrkan, så som det brukade vara före den franska revolutionen. När kyrkan på den tiden utfärdade en lag, antogs den också av staten utan att den behövde ratificeras först. T.ex. etablerade kyrkan lagar angående födslar, begravningar, äktenskap och utbildning – staten accepterade och tillämpade dem också automatiskt.

Den religiösa auktoriteten var föremål för offentlig respekt och heder eftersom den var den sanna kyrkans och den sanne Gudens auktoritet, den Gud som var statens konung.

För att visa sin repsekt för kyrkan måste staten organisera all civilt, kulturellt och artistiskt liv i enlighet med vår Herre Jesu Kristi lag. Detta är en konsekvens av principen att vår Herre är det mänskliga samhällets konung.

Detta är principen för vår Herres kungavärdighet över de två samhällena.

Praktiska skäl till att betona dessa sanningar

Det är en sak att tro på dessa sanningar teoretiskt, en annan att leva med en konstant känsla att de är sanna. Varje gång vi ser vår Herres kungamakt förnekas i det civila samhället måste vi vara medvetna om det, känna smärta över det och bli indignerade över ett sådant förnekande. Denna sanning måste vara levande i oss som om den vore en del av oss. Det borde bedröva oss att bevittna sekulariseringen som breder ut sig över alla delar av samhället. Vi borde framhärda livet i dagens samhälle som i exil eftersom vår Herre Jesu Kristi kungavärdighet förnekas och allt vänds uppochner. Vi borde göra en ständig inre protest mot denna situation.

Endast i detta sinnelag kan vi vara Kristkonungens sanna soldater. Går vi t.ex. till en brasiliansk rättssal ser vi ett krucifix på väggen. Det finns två sätt att betrakta detta på. Det första sättet är det sentimentala och lite enfaldiga, där personen tänker: “Åh, vad fint att de har vår Herre här! Han utövar sitt inflytande över domarna och utslagen. Titta på den där domaren – han måste vara en god familjefar som alltid ser på Kristus på korset! Och den svarande – så många nådegåvor han måste få från vår Herres närvaro här… och vilket inflytande Han har på de där allvarliga jurymedlemmarna där… Åh, så fint att de har Kristus här!”

Jag tror att detta är ett sentimentalt och liberalt sätt undvika att se verkligheten och det lidande Kristus plågas av genom det förnekande av Hans kungavärdighet som sker i den rättssalen. Verkligheten är ganska annorlunda än vad den sentimentale katoliker ser. Även om det fortfarande är av godo att ha krucifixet där, ignoreras Jesus Kristus av vår lands hela rättsväsende. Konflikten mellan den där kvarlevan från en gammal ordning och sekulariseringen som dominerar dagens rättsväsende utgör en skymf mot vår Herre.

Därför måste Kristkonungens sanne och trogne vasall, Kristkonungens sanne krigare, ständigt ha en full vetskap av vad som händer runtomkring honom, han måste se och beklaga allt som förnekar vår Herres kungavärdighet. Det duger inget till att ha abstrakta idéer om de inte appliceras på den praktiska vardagen i våra liv.

En katolik som inte drabbas av sorg och bitterhet när han ser vår Herres kungavärdighet förnekas idag är inte en sann Kristkonungens soldat. Vi borde vara kända för att ständigt bli bittra och arga när vi ser vår Herres rättigheter ständigt förnekas runtomkring oss. Det borde inte vara en steril och akademisk reaktion, utan en manlig indignation som förbereder en motattack som ska sätta sakerna i sin ordning så snart som möjligt.

När vi tar på oss liv som personer i exil borde vi be vår Herre att Han tillåter oss att återupprätta Hans kungadöme på jorden på det mest autentiska och upphöjda möjliga vis, dvs. genom vår Frus drottningvärdighet. Det är vår himmelska drottning som vi skymtar i horisonten som profeterat i Fatima.

Källa: Tradition in Action
Översättning: Anton Assarsson

Se även: Kristi konungadöme

 


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: