Skrivet av: Anton Assarsson | 21 mars 2011

Helgonskimmer över Ruriks ätteläggar

HELGONSKIMMER ÖVER RURIKS ÄTTELÄGGAR

Denna artikel har nyligen publicerats i Nationell Idag (nr 10, mars 2011), men då artikelns kristna sluthänvisning förlorades i den tryckta versionen, finner Labarum det för gott att här publicera författarens artikeln i dess helhet:

Av Bo Solberg

Sveriges ansikte har sedan hedenhös varit vänt mot öster, skrev en gång historieprofessorn Harald Hjärne. Karl i Kungsträdgården har visserligen inte sitt ansikte vänt ditåt, men väl sitt pekfinger. Ty att vi i det väderstrecket har funnit en arvfiende i Ryssland, vet väl envar som har gjort sin grundskoleläxa någorlunda grundligt. Men vi borde ha lika klart för oss att de historiska banden är av betydligt äldre datum än 1700- och 1800-talens maktkamp kring Östersjön.

Denna fiendskap blir ju närmast tragikomisk när man tänker tillbaka till det svensk-ryska dramats första akt. För vem grundlade den första ryska statsbildningen, det som skulle komma att kallas Kievriket? Helt historiskt belagt är det inte, men det lär ha varit en svensk. Vad var den ursprungliga betydelsen av ryss, härlett ur rus? Svensk. Vad betyder därför Ryssland eller, på ryska, Rossija. Svenskland.

Ur den historiska dimman framseglar nu på sitt drakskepp rospiggen Rurik. År 862 vände han segel mot det blivande Gårdarike. Byggde bol i Holmgård, dvs. i Novgorod. De uppryckta bopålarna torde emellertid alltså ursprungligen ha stått i Rodsland, eller Roslagen, och där ser vi också ut att ha förklaringen till den benämning som slaverna i det dåtida Ryssland gav åt svenskarna, eller åtminstone en del av dem. ”Rus” är nämligen sannolikt samma ord som förledet ”’Ros-” som i Roslagen. På samma sätt heter Sverige än i dag Ruotsi på finska och Rŏts på estniska.

Många av de upplysningar vi har om Rurik har kommit oss till del via den på 1100-talet skrivande ryske munken Nestor. Hans krönika skall emellertid knappast läsas bokstavstroget. Den skildrar t.ex. hur de i Ryssland bosatta slaviska stammarna tidigare levde i största inbördes oordning, hur lag- och rättsskipning råkat i allvarligt be­kläm, och hur man därför inbjöd Rurik såsom furste. Nestors i detta avseende förenklade historieskrivning utelämnar det stora handelspolitiska sammanhang, i vars ljus dessa händelser måste ses. Ordnade förhållanden i Ryssland var ett prioriterat mål för den tidens svenskar; de hade vänt hela sin initiativkraft mot länderna bortom Östersjön. Handelsambitionerna fordrade fria handelsleder ända till Svarta havet.

Rurik antas ha blivit anfader för en fursteätt i Ryssland, och hans dynasti konsoliderade sin makt i ett allt starkare rike. Först 1598 dog den furstliga huvudgrenen ut med tsar Fjodor I. Ruriks blod spill­de emellertid genom Katarina den stora över i den romanovska ätt som, efter en tid av oroligheter, övertog tsardö­met.

Mitt i den ryska regentlängden står två högresta kvinnogestalter ut, kvinnor som genom giftermål kom att bli furstinnor. Båda två är i dag kanoniserade av den östkyrkan. Därtill framhålls en av dem som skyddshelgon för Ryssland, den an­dra för Sverige. Den första bär det tautologiska namnet heliga Helga (Olga) av Kiev, gift sig med Ruriks sonson Ingvar (Igor I). Den andra är heliga Anna av Novgorod, född Ingegärd Olofsdotter, som på 1000-talet gifte sig med Ruriks sonsonsonsonson, Jaroslav I.

Ingvars gemål har blivit känd för världen som Olga, men den bysantinske kejsaren Konstantin VII tala­de om furstinnan som Helga, dvs. med det nordiska ursprungsnamnet. Namnet stärker i sig misstanken att hon var av nordisk stam, även om man inte kan säga något definitivt om hennes bakgrund. Helga omnämns likväl ofta som en kvinna av varjagiskt ursprung, med andra ord svenskt eller i varje fall skandinaviskt sådant.

Helga sägs ha utmärkt sig genom både skönhet och intelligens. Efter att Ingvar mördats år 945 och Helga blivit ensam regent, visade hon också långtgående prov på brutal hämndgirighet gentemot sin makes banemän. Brutalitet övergick emellertid i mildhet när hon omvände sig till kristendomen. Konversionen skedde i Miklagård, dvs. Konstanti­nopel, där tidigarenämnde kejsar Konstantin tog väl emot. Under vis­telsen fördes långa samtal om andliga ting. Hedersgästen blev undervisad i kristen fundamenta, och den nyvunna kun­skapen gjorde intryck. Ef­ter en tid kom hon till tro och und­fick dopet. Nestorskrönikan återger Konstantins ord:

”Välsignad är du bland rusiska kvinnor, ty du kom att älska ljuset och hata mörkret. Dina rusiska ättlingar kommer att välsigna dig intill dina efterkommandes sista släktled.”

Med löfte om förböner från patri­arken av Konstantinopel återvände Helga till sitt land och sitt folk, vil­ket dock visade sig vara tämligen styvnackat hedniskt. Men fram till sin död år 969 fortsatte hon att be för dess omvändelse. När Helga återvände var sonen Svjatoslav re­gent, och han ville inte låta sig döpas. Han gav dock frihet åt kristen religionsutövning och hjälpte sin mor att uppföra en kyrka.

Helgas sonson Valdemar (Vladi­mir) blev däremot kristnad. Utöver detta är det svårt att hitta några teck­en på betydande missionsframgång­ar för den kvinna, som kommit att kallas Rysslands apostel. I ärlighetens namn hade även Nordens apostel Ansgar begränsade framgångar med svenskarna i Birka omkring ett sekel tidigare. Trots motgångar lade Ansgar dock grunden till kristnandet av svenskarna, precis som furstinnan Helga i Holmgård. Hon fungerade som en tändande gnista för en fram­tida kristen expansion i Ryssland.

Ett drygt decennium efter Hel­gas död skrevs ett nytt kapitel i den ryska kristendomens historia: sonsonen Valdemar hade jagats bort av sin bror Jaropolk och tvingats fly till Sverige. Han återvände dock därifrån som anförare för en mindre armé för att besegra sin bror och återta makten. Hans maktövertagande, tillsammans med äktenskapet med den bysantinska kejsardottern Anna år 989, blev en påtaglig vitamininjektion för den kristna tron i Ryssland. Valdemar upphöjdes se­nare, likt sin farmor, till helgon.

Den efterföljande ruriksgene­rationen kom att bära ny frukt för Ryssland. Den kom från Sverige.

Omkring år 1000 föddes Ingegärd som en av Olof Skötkonungs dött­rar, det vill säga in i den första sta­digvarande kristna kungafamiljen i Sverige. Även Ingegärd sägs ha varit en vacker kvinna och sin fars ögon­sten. Genom präster och missionä­rer som vistades vid kungens hov lär hon ha fått en gedigen undervisning i kristen tro.

Olof Skötkonung vägrade gifta bort Ingegärd med sin bittre fien­de, den förvisso försonlige norske kungen Olav digre. När emellertid ruriksättlingen Jaroslav den vises giftermålsanbud anlände, föll det den svenske kungen bättre i smaken. Jaroslav hoppades säkerligen, med tanke på hans allvarliga konflikt med sin far, att genom äktenskapet få till stånd ett förbund med den svenske kungen och därmed möjligheter till hjälp från svenska stridskrafter, om det skulle knipa. Olof kan å sin sida förmodas ha närt hopp om att kunna främja svenska handelspoli­tiska intressen i öst.

Giftermålet torde ha ägt rum år 1016. Uppgifter om detta kommer bland annat från den norska berät­telsen om Ejmunds och Ragnars hjältedåd i Ryssland. De två nord­borna hade samma år kommit till Novgorod för att tjänstgöra hos Ja­roslav i kampen mot dennes adop­tivbror Svjatopolk (i fornsvensk va­riant Svantepolk). Ingegärd gjorde ett gott intryck på Ejmund och Rag­nar, inte minst genom sin beslutsamma karaktär. Hon förefal­ler ha varit sin make behjälplig med goda råd på både det politiska och militära planet. Således följde Inge­gärd Jaroslav ut i fält och verkade även som framgångsrik fredsmäk­lerska. Hon mottog gärna och ofta nordiska gäster.

Att fredliga och vänskapliga för­bindelser med Sverige stärktes efter hennes ankomst till det ryska riket kan till stor del tillskrivas hennes personliga inflytande. Mot slutet av 1030-talet anlände den svenske vikingen Ingvar, seder­mera kallad den vittfar­ne. Ingegärds bror, den svenske kung­en Anund Jakob, ville upprätthålla goda band till furstendömet, och sände därför Ingvar – antagligen också för att hjälpa till att reda ut de pågående oroligheterna. Ingvar och hans män gjorde sig i några år till nytta i det ryska storfurstendö­met, innan de grundgående skeppen åter sat­tes i de ryska floderna. Resan, det så kallade Ingvarståget, gick vidare mot Särkland.

Så snart den politiska situationen var under kontroll, flyttade Jaro­slavs hov till rikets hu­vudstad Kiev. Därmed inleddes vad som kallats det ryska rikets första guldålder. Furstinnan Ingegärd födde sju sö­ner och tre döttrar. I och med att flera av dem senare gifte sig kungligt, blev hon också anmo­der till regerande ätter i Ungern, Frankrike och Norge.

Ingegärd ägnade sig hängivet åt kyrkans väl och ve och det andliga livet. Hon lät bland annat instifta ett nunnekloster och avslutade dess­utom själv de sista åren av sitt liv såsom nunna efter en sträng regel. I samband med inträdet i klostret tog hon namnet Anna. Ingegärd eller Anna skall ha gått ur tiden år 1050. När sovjetiska frenologer 1939 öpp­nade hennes och makens sarkofag i Sofiakatedralen i Kiev, beskrevs hennes välbevarade kranium med bestämningen ”av nordisk typ”.

När nordiska typer så hjälpte till att skriva Rysslands tidiga historia, blir det samtidigt ett kapitel i vår egen historia. Sverige har såsom allom bekant ett knippe helgon från sin medeltid. Att vi redan i svensk vikingatid har att finna ytterligare några – låt vara att vi då måste leta i Ryssland – känner säkerligen färre till. Men visst är det uppbyggligare – i synnerhet efter Sovjetunionens fall – att betänka dessa blad i vår gemensamma historia, än att ruva på gammal fiendskap. Denna kunde få symboliseras av svenskarnas belägring av Novgorod under det Ingermanländska kriget 1611 (Ingermanland, som också har sitt namn efter Ingegärd Olofsdotter). I dag råder fred mellan våra länder, men utvecklingen i Ryssland är osäker och ger inga löften åt framtiden. Men ett sådant har vi likväl, vilket förefaller handla – likt en rysk klassiker – om både krig och fred. Det kan visserligen endast tas på allvar bland kristna, ty det är avgivet av jungfru Maria, vid hennes kända uppenbarelse i portugisiska Fatima 1917. När Ryssland en gång vigs åt hennes obefläckade hjärta är det utlovat, att inte endast Sverige och Ryssland, men hela världen, skall få fred.


Responses

  1. Mycket intressant läsning. Vem är denne Bo Solberg?


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: