Skrivet av: Anton Assarsson | 23 mars 2011

Pope-Fiction

Pope-Fiction

Av Peter Madrid

Det kan vara svårt ibland att se skillnad på fiktion och verklighet. Kommer du ihåg den om kvinnan som ville torka sitt husdjur och använde mikrovågsugnen (med katastrofalt resultat)? Eller den vitt spridda historien om att Procter & Gamble hade ett sataniskt  ”666” smart maskerat i form av stjärnor i sin företagslogga – kommer du ihåg den? Vi har alla sett mängder av klintbergare komma och gå, vissa med en enastående överlevnadsförmåga. [Översättarens anmärkning: ”Klintbergare” är en benämning på moderna folksägner, skrönor, som av många uppfattas som sanna. Namnet kommer av Bengt af Klintberg, som skrivit flera böcker i ämnet, till exempel Råttan i Pizzan (1986), Den stulna njuren (1994) och Glitterspray (2005).] Det som de har gemensamt är att de är bluff. Vår kultur är full av myter – vissa godartade, vissa illvilliga, men alla accepterade som Guds sanning av den vanlige svensson. Detta är också sant om de många anti-katolska myterna om påvedömet. Många tror att det en gång funnits en ”påvinna” Johanna eller att påven är det stora odjuret i Uppenbarelseboken. I denna artikel vederläggs fem av de vanligaste lögnerna om påvedömet.

När min vän Rita körde in till vägkanten för att titta på sin karta, märkte hon att bilen som hade legat bakom henne de senaste två kilometrarna också körde in, och stannade jämsides. I tron att medelålderskvinnan i den andra bilen hade stannat för att erbjuda hjälp, vevade Rita ner rutan och log. ”Skulle du kunna hjälpa mig med vägbeskrivning?” frågade hon genom den andra bilens uppvevade ruta. Kvinnan kunde inte höra henne genom glaset, men hon förstod frågan. Hon stirrade hårt på Rita, skakade på huvudet och blängde. Förbryllade frågade Rita, ”skulle du kunna veva ner din ruta?” och simulerade rörelsen när man vevar. Kvinnan skakade på huvudet igen och hennes blängande fördjupades. Hon lutade sig fram i förarsätet och med sitt ansikte några centimeter från rutan yttrade hon sakta och tydligt: ”JAG HATAR PÅVEN.” Hon gjorde en obsen gest med sitt finger, körde ut på vägen igen och for iväg. Rita var förvirrad och undrade vad som skulle kunna ha provocerat fram en sådant bisarrt utryck för fientlighet. Då gick det upp för henne: Bildekalen på hennes minibuss löd: ”Följ mig, jag står bakom påven!” och inkluderade en bild på en leende påve Johannes Paulus II. Uppenbarligen hade den retat kvinnan så mycket att hon hade varit tvungen att låta Rita veta det. Var hon en anti-katolsk evangelisk protestant? Ett Jehovas vittne på väg hem från ett möte i Rikets sal? En ateist utan någon särskild religion? Kanske var hon en ”pro-choise”-katolik som hatar påven på grund av att hans ansträngningar att försvara det ofödda livets helgd kolliderar med hennes egen agenda att bevara aborten laglig. Kanske hon är arg för att han inte kompromissar med den katolska läran att prästvigningens sakrament är reserverad för män. Vem vet? En sak vet vi med säkerhet. Många människor ogillar, t.o.m. hatar påve Johannes Paulus II, inte pga. hans personlighet eller etnicitet eller vad som, utan därför att de inte tycker om den Katolska Kyrkan. Påven är en påminnelse i kött och blod av den Kyrkan – han personifierar katolicism – och för vissa är det särskilt stötande. Vissa gör sitt ogillande av påvedömet känt i artiklar, traktat och videos, uttänkta inte endast för att motbevisa katolsk lära, utan för att underminera det förtroende katoliker har för Kyrkan och påven. Miljoner tror på myter, legender och historiska oriktigheter om påvedömet, av vilka nästan alla kokades ihop för århundraden sedan av Kyrkans kritiker. Många sliter under okunnighetens och oviljans dubbelok gentemot sanningen, arvingar till en generationsgammal antikatolicism som ärvts av familj, vänner, sociala nät och nästan 300 år av subtil amerikansk propaganda. Men det finns hopp. John Henry Newman, en protestantisk vetenskapsman som konverterade till katolicismen år 1845 och blev en ledande apologetiker och senare en kardinal, sade i sin bok Apologia Pro Vita Sua, ”När jag var ung… trodde jag att påven var anti-krist. Julen 1824 höll jag en predikan på detta tema.” Om Newman kunde komma att se sanningen, kan också den arga kvinnliga bilisten som HATAR PÅVEN. Som Kristi apostlar har vi arbete att utföra. Myterna och missförstånden som utgör ”påve-fiktionens” stora massa är utbredda och fördärvliga – men likt andra sjukdomar kan de kontras och botas med en hälsosam dos av fakta. Låt oss undersöka fem av de vanligaste.

Myt 1
Petrus var aldrig den förste ”påven”. Han hade inget särskilt primat eller jurisdiktion över de andra apostlarna eller andra tidiga kristna. Faktum är att han förnekar att han skulle ha det genom att hänvisa till sig själv som endast en ”äldste” (1 Perus 5:1) – ett ämbete som är lägre än biskop. Om något, hade Paulus större auktoritet än Petrus.

Fastän den hel. Petrus aldrig kallade sig själv ”påve” i Skrifterna hade han verkligen ett speciellt apostoliskt primat och jurisdiktion. De bibliska bevisen för detta är starka och tydliga. Av de tolv apostlarna är den hel. Petrus ojämförligt den mest nämnda i Bibeln. Han framkommer 195 gånger. Den näst mest nämnda aposteln är den hel. Johannes som nämns 29 gånger. Den hel. Jakob nämns 19 gånger, den hel. Filippos 15, och antalet förminskas snabbt för de andra. Bevisar detta i sig självt Petri primat? Nej, med det belyser hans betydlighet. Vad avslöjar detta? Bl.a. ser vi att när apostlarna nämns vid namn (Matteus 10:2-5; Markus 3:16-19; Lukas 6:14-17; och Apostlagärningarna 1:13), nämns den hel. Petrus alltid först – och Judas Iskariot nämns alltid allra sist. Mer ofta, hänvisar det nya testamentet helt enkelt till ”Petrus och de tolv”, som om den ville säga att den stormige fiskaren i sig självt gav uttryck för helheten i hela den apostoliska gruppen. Det finns många andra bibliska tecken på den hel. Petrus företräde bland apostlarna. Han är den ende som mottar ett namnbyte från Kristus. Han var Simon, men Kristus kallar honom ”klippan” (Matteus 16:18). Den hel. Petrus är den ende aposteln som Kristus kallar ut ur båten för att gå på vatten (Matteus 1:28-29). Vid Kristi grav väntar den hel. Johannes för att låta den hel. Petrus träda in före honom (Johannes 20:6). Det är till honom bland apostlarna som Gud först uppenbarar uppståndelsen (Markus 16:7). Den uppståndne Kristus visar sig för honom först, före de andra apostlarna (Lukas 24:34). Kristus predikar evangelium till folkmassan från den hel. Petrus fiskebåt (Lukas 5:3). Kristus säger till den hel. Petrus, ”Simon, Simon. Satan har utverkat åt sig att få sålla er som vete. Men jag har bett för dig att din (singular) tro inte skall ta slut. Och när du (singular) en gång har återvänt, så styrk (singular) dina bröder.” (Lukas 22:31-32). Kristus gör den hel. Petrus till herde över sin Kyrka (Johannes 21:15-17). I Apostlagärningarna 1:13-26 leder den hel. Petrus de andra apostlarna i valet av Mattias till Judas efterträdare, och han leder apostlarna i förkunnandet på pingstdagen (App. 2:14). Han utför det första pingstmiraklet (App. 3). Han talar i alla apostlarnas namn och för hela Kyrkan när de tolv förs inför saddukeerna för en rättegång (App. 4). Det är till den hel. Petrus allena som Gud uppenbarar att hedningar skall tillåtas in i Kyrkan (App. 10), och han är aposteln som först välkomnar dem in i Kyrkan (App. 11). Den hel. Petrus dogmatiska avkunnande godtas, och medför att alla dispyter upphör vid konciliet i Jerusalem (App. 15). Efter sin omvändelse och helande från blindhet, besöker den hel. Paulus den hel. Petrus för att få sina läror godkända av honom (Gal. 1:18).

Med detta sagt, hur skall vi bedöma den hel. Paulus referens till sig själv i 1 Petrus 5:1 som endast en ”äldste”? Betyder detta att han var omedveten om sin särskilda roll som apostlarnas huvud? Svaret finns i samma avsnitt. ”Klä er i ödmjukhet mot varandra mot varandra”, säger han, ”ty Gud står emot de högmodiga, men de ödmjuka ger han nåd. Böj er alltså ödmjukt under Guds starka hand, så att han upphöjer er när tiden är inne” (1 Petrus 5:5). Eftersom han uppmanar sina kristna åhörare att vara ödmjuka, är det helt och hållet rimligt att han följer sitt eget råd och, genom att statuera ett exempel för dem, talar om sig själv i ödmjuka termer. Och genom att göra så följer han Kristi uppmaning, ”Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara den förste bland er skall vara de andras slav” (Matt. 20:26-27). Men denna ödmjukhet bör inte göra oss blinda inför den starka massan av bibliska bevis på att han mottog en särskild apostolisk betydelse och auktoritet från Kristus – bevis som påvedömets kritiker ofta ignorerar eller försöker bortförklara. Den hel. Paulus, likt den hel. Petrus, var också ödmjuk när han refererar till sig själv. Han var ojämförligt den mest framstående och produktive nytestamentaliske skribenten, ansvarig för ungefär halva nya testamentet, ändå säger han, ”Jag är ju den allra minste av apostlarna, inte värdig att kallas apostel, eftersom jag har förföljt Guds Kyrka” (Första Korintierbrevet 15:9), och ”Jag, den allra obetydligaste av alla heliga har fått denna nåd” (Efesierbrevet 3:8). Flera gånger kallar han sig blott tjänare (diakon), det lägsta vigda ämbetet i Kyrkan (se 1 Korintierbrevet 3:5, 4:1; 2 Korintierbrevet 3:6, 6:4, 11:23; Efesierbrevet 3:7; Kolosserbrevet 1:23, 25). Men obestridligen hade den hel. Paulus en långt större auktoritet än blott diakonens eller tjänarens.

Liksom med den hel. Petrus balanseras dessa exempel på den hel. Pauli ödmjukhet med yttringar för hans auktoritet, ”Även om jag i Kristus har full frihet att föreskriva dig vad du bör göra, vill jag med därför med tanke på din kärlek hellre vädja till dig” (Filemonbrevet 8-9), och ”Ändå hade vi som Kristi apostlar kunnat komma med anspråk. I stället uppträdde vi lika kärleksfullt bland er som en mor när hon sköter om sina barn” (1 Thessalonikibrevet 2:7). Att den hel. Petrus kallar sig själv en ”äldste” vederlägger inte hans påvevärdighet, sammaledes bevisar inte den hel. Pauli vana att kalla sig själv diakon/tjänare att han inte hade mer auktoritet än en diakons.

Myt 2
Roms biskop kan inte vara ”Petri efterträdare” då Petrus aldrig har varit i Rom. Ingenstans i Bibeln står det att han reste dit, och Paulus som däremot reste dit, nämner aldrig Petri närvaro i Rom. Om Petrus vore ”påven” skulle Paulus säkerligen ha nämnt detta.

Att försöka bevisa att den hel. Petrus aldrig reste till Rom och dog där är som att försöka bevisa att den hel. Matteus aldrig skrev Matteusevangeliet. Visst, Bibeln nämner inte i explicita termer att han bosatte sig i Rom, men de kringliggande historiska bevisen är mer än tillräckliga. Men först borde vi fråga oss, ”Om den hel. Petrus inte reste till Rom, var tog han vägen? Var dog han?” Vi skulle förvänta oss att hitta många bevis i den tidiga Kyrkans skrifter angående var denne prominente apostel verkade och slutade sina dagar, om det vore någon annan stans än i Rom. Men det finns inga bevis i de historiska källorna på att han skulle ha slutat sina dagar någon annan stans än i Rom. Ingen annan stad förutom Rom har någonsin gjort anspråk på att vara platsen för han martyrskap och grav (och de tidiga kristna var utomordentligt flitiga när det gäller att göra och bevisa sådana anspråk). Ingen annan stad – inte ens Antiokia där han levde en tid under sitt apostolat – hävdar att han slutade sina dagar där. Ingen kyrkofader, inget koncilium eller något annat tidigt kyrkligt dokument antyder att han skulle ha slutat sina dagar någon annan stans än i Rom.

Bristen på bevis är myntets ena sida. Den andra är det berg av bevis för att han reste till Rom. Alla överallt i den tidiga Kyrkan var överens om att den hel. Petrus reste till Rom, sörjde för själarna där i mer än två årtionden och led martyrdöden genom uppochnedvänd korsfästelse år 65 under kejsar Neros förföljelser. Med tanke på den stora fara som den romerska regeringen utgjorde för den tidiga Kyrkan, är det helt rimligt att den hel. Paulus inte nämner den hel. Petrus uppehållsort i sina brev. Han ville inte dra till sig fientlig uppmärksamhet. Det är också möjligt att den hel. Petrus inte hade anlänt till Rom än när den hel. Paulus skrev. Vi ser också hur den hel. Petrus själv gör en kryptisk hänvisning till sin närvaro i Rom när han säger, ”Församlingen i Babylon, utvald liksom ni, och min son Markus hälsar er” (1 Petrusbrevet 5:13). ”Babylon” var ett vanligt täcknamn för Rom bland de kristna då dess hedniska dekadens och motstånd till Kristus påminde om den avgudadyrkande ondska som förknippades med det forntida Babylon i Mesopotamien. När den hel. Petrus lidit martyrdöden strömmade vittnesmålen om hans vistelse i Rom tillsammans med den hel. Paulus fram från de tidiga kristna skribenterna. Det kanske mest detaljerade av dessa tidiga vittnesmål författades av St. Irenaeus av Lyons (130-202) i sitt apologetiska verk Mot villolärorna. Han redovisar noggrant de romerska biskoparnas succession, från den hel. Petrus fram till sina egna dagar. Han hänvisar till Rom som staden ”där Petrus och Paulus förkunnade evangelium och grundade Kyrkan” Andra nämnvärda tidiga exempel är St. Ignatius av Antiochia (död 107) som refererar till Kyrkan i Rom som ”Petri och Pauli Kyrka” (Brev till romarna), St. Cyprianus (död 251) som beskriver Rom som ”Petrus hem” (Epistel 52) och St. Hieronymus (död 420) som kallade Rom för ”Petri biskopssäte” (Epistel 15, till påven Damasus I). Ca år 166 skriver biskop Dionysius av Korint till påve Soter: ”Du har också, genom just din förmaning, först samman det som Petrus och Paulus sådde i Rom…” (citerat i Eusebius, Kyrkohistoria 2:25).

Förutom mängder av historiska bevis som visar att den hel. Petrus reste till Rom har den moderna arkeologin fått ett än fastare grepp om fallet genom att visa att hans ben (undersökningar visar att de härrör från en kraftigt byggd äldre man som dog genom korsfästning) ligger begravda rakt under högaltaret i Petruskyrkan i Rom, flera lager ner där den ursprungliga första vatikanska kullen sluttade ner mot Tibern. Detta är precis utanför väggarna av vad som en gång var Neros cirkus – just den plats där alla de tidiga kristna och även icke-kristna källorna menar att den hel. Petrus korsfästes och begravdes.

Myt 3
Påvedömet är ett medeltida romerskt påfund. De tidiga kristna kände inte till någon ”Pontifex Maximus”. Roms biskop betraktades inte av de andra biskoparna som besittandes auktoritet att verka likt de nutida påvarna.

Ärkebiskop Fulton Sheen sa en gång, ”Det är lätt att finna sanning, svårt att stå inför den och svårare än att leva efter den”. Detta gäller utan tvivel för vissa när det gäller att inse historiska bevis för påvedömet i den tidiga Kyrkan. Påvefiktionens fantaster vägrar att tro att påvedömet grundades av Kristus. Men om det moderna påvevärdigheten endast är ett romerskt påfund från 800- eller 900-talet, hur förklarar vi det faktum att de romerska biskoparna de föregående 700 åren betraktades (och betraktade sig själva) som besittare av en särskild, unik auktoritet och ansvarsställning för hela Kyrkan? Här är blott några exempel av de hundratals som skulle kunna återges.

Påve Victor I (regerade 189-199) avgjorde en tvist mellan biskoparna i öst och väst om den rätta dagen för påskens firande. De andra biskoparna erkände hans unika auktoritet när de följde hans direktiv att kalla till lokala och regionala synoder för att överlägga om saken. De flesta biskopar följde påvens förslag att hela Kyrkan skulle fira påsken första söndagen efter judiska påsken. De vägrade hotade han med exkommunicering. Det faktum att ingen biskop i världen – inte en enda – bestred hans auktoritet som biskop av Rom att verkställa en sådan exkommunicering är ett kraftfullt bevis för att den tidiga Kyrkan erkände den unika auktoriteten hos Roms biskop. Kort före sin död år 202 skrev St. Irenaeus av Lyon till påve Victor för att be honom vara barmhärtig och tillåta österns biskopar ha kvar sitt påskfirande i enighet med den hebreiska månkalendern, bevis på att han erkände påvens auktoritet att verkställa exkommuniceringarna. Påven mjuknade inte, men det är viktigt att notera att St. Irenaeus, liksom de flesta biskoparna, underkastade sig påvens beslut. Det var ju trots allt St. Irenaeus som skrev angående Kyrkan i Rom: ”För till denna Kyrka, pga. dess högre ursprung, måste alla kyrkor anpassa sig till, dvs. alla troende i hela världen, ty i henne har den apostoliska traditionen alltid bevarats till de troendes gagn överallt” (Mot villolärorna 3:3).

Runt år 220 skrev påven Callistus, ”Callistus, ärkebiskop i den Katolska Kyrkan i Rom, till Benedictus, Vår broder och biskop, hälsningar i Herren. Genom broderskapets kärlek är Vi förpliktade och genom Vårt apostoliska herravälde är Vi förbundna att ge svar på de brödernas förfrågningar, enligt vad Herren har givit Oss, och att förse dem med auktoriteten från apostlarnas sigill” (Första episteln 1). Tydligen var han medveten om sin särskilda roll och auktoritet i att lösa problem i Kyrkan, även i andra stift. Senare skrev samme påve till Galliens alla biskopar, ”Callistus till Våra högt älskade bröder, alla biskopar bosatta överallt i Gallien…Vi ber er att inte tillåta att någonting görs mot de apostoliska lagarna, utan stödda av Vår auktoritet borde ni stoppa det som är skadligt och förbjuda det som är olagligt…Efterlev denna lag som har nedlagts av apostlarna och fäderna och Våra företrädare, och har bekräftats av Oss…Vi har svarat kortfattat på era frågor då Vi är alltför belastade och upptagna med andra domar” (Andra episteln, Till Galliens alla biskopar 2, 6).

År 382 skrev påven Damasus om sin egen auktoritet i egenskap av Roms biskop, och förankrade det med det faktum att han var den hel. Petri efterträdare. Han sa att Kyrkan i Rom ”har placerats i främsta ledet, inte genom andra kyrkors konciliära beslut, utan har mottagit företräde genom vår Herre och Frälsares evangeliska röst som säger, ’du är Petrus, Klippan, och på denna klippa skall jag bygga min Kyrka och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den. Och jag skall ge dig himmelrikets nycklar. Allt du binder på jorden skall vara bundet i himmelen, och allt vad du löser på jorden skall vara löst i himmelen’… Det första sätet är därför aposteln Petrus, den Romerska Kyrkans, som ör varken befläckad eller besudlad” (Påve Damasus, dom 2-3)

År 404 skev St. Johannes Chrysostomos till påven Innocentius I, ”Jag bönfaller er barmhärtighet att vakna och ha medlidande och att göra allt för att nu sätta stopp för ofoget” (Första episteln till påven Innocentius I). Lägg märke till att Chrysostomos, Konstantinopels ärkebiskop, ett mäktigt stift, erkänner nödvändigheten i att vädja till Roms biskop för att lösa en kontrovers.

Många andra exempel på biskopen av Roms primat i den tidiga Kyrkan kan tilläggas. Alltsedan de tidigaste åren hade Roms biskop en särskild auktoritet inom Kyrkan – och alla erkände att han hade det. De som säger att påvevärdigheten är ett ”medeltida romerskt påfund” är antingen historiskt okunniga eller oärliga.

Myt 4
På medeltiden fanns det en ”påvinna Johanna”, en kvinna som dolde sitt kön och steg i graderna inom Kyrkan, blev kardinal och valdes till påve. Ingen visste att hon var en kvinna förrän hon under en påvlig procession genom Roms gator drabbades av förlossningsvärkar och födde ett barn. Hon och barnet dödades på fläcken av folkhopen som var rasande över bedrägeriet.

Det sägs många saker om den påstådda ”påvinnan Johanna”. Beroende på vem som förtäljer historien, var hon en modig feminist, en slipad opportunist, ett akademiskt geni som inte kunde göra sig hörd i en mansdominerad värld. Det sägs att hon var en vis regent och en skarpsinnig teolog, fastän inga av hennes dekret eller teologiska utläggningar har överlevt till våra dagar. I vilket fall som helst, så är det ett faktum att det aldrig har funnits någon ”påvinna Johanna”. Hon finns endast i fablernas värld, en som innehåller sex dessutom. Och när det kommer till snaskiga historier så vet vi att Hollywood kommer att försöka sig på en storfilm av denna påvemyt. New Line Cinema (just det, samma människor som låg bakom The Last Temptation of Christ) har köpt filmrättigheterna till Påvinnan Johanna, en bästsäljande roman av Donna Woolfolk Cross från 1996. Hennes bok beskrivs som en ”historisk roman” – som på en stor skala förskönar de ganska magra detaljer som återfinns i legenden om en intelligent men enkel flicka som når de högsta nivåerna inom Kyrkan, vilket kulminerar i att hon väljs till påve av ett godtroget kardinalkollegium. Boken litterära stil och sättet den lanseras på får mig att tro att den kommer att uppfattas av de flesta historiskt okunniga läsare, inte som en roman, fiktion, utan som en riktig biografi om kvinna ”gjorde karriär”. När filmen kommer ut kommer problemet säkerligen att växa avsevärt. [Översättarens anmärkning: Tankarna går osökt till Da Vincikoden. Vad gäller filmatiseringen av ”Pope Joan” ska regissören Volker Schlondorff enligt uppgift påbörja filmning i år. Nöjesindustrin går på högvarv när det gäller smädelser mot vår heliga moder Kyrka.]

Det är viktigt att komma ihåg att även om det hade funnits en kvinnlig bedragarpåve skulle detta endast innebära att ett ogiltigt val hade skett, inget mer. Andra ogiltigt valda pretendenter har kommit och gått på påvetronen genom århundradena, och det faktum att en kvinna skulle kunna läggas till listan skulle innebära just endast att en kvinna lades till listan. Hon skulle inte kunnat ha varit påve – det kan ingen ogiltigt vald vara. Och inget i Kyrkans lära om påvevärdigheten skulle ha tagit skada eller vederlagts.

Men i verkligheten är historien om påvinnan Johanna utan substans. Den mest kända versionen av legenden (det har funnits flera rivaliserande versioner genom århundradena) menar att det i edt nionde eller tionde århundradet fanns ett extraordinärt geni till ung kvinna, som förklädde sig till man för att komma in på universitetet. Hon briljerade långt mer än sina klasskamrater och blev en av de bästa studenterna. Ryktet om hennes begåvning i rättsvetenskap, naturvetenskap, retorik, filosofi och språk spreds för vinden. I en annan version populariserad genom flera 1200-tals verk såsom Martin Polonus krönika och Metzuniversitetets krönika det fantastiska Rom, reste hon först till Grekland med sin pojkvän (varför han ville ha en flickvän som förklädde sig till man förtäljer inte historien), blev lokal kändis på ett universitet och for till Rom. Här sammanlöper alla versioner av legenden till den mest kända som är känd idag. Väl i Rom inträder Johanna i ett kloster (ingen version kan specificera vilken orden det skulle ha rört sig om), prästvigdes och fick stort anseende i egenskap av det påvliga hovets notarie. Påven upphöjde henne till kardinalvärdigheten. Du kan gissa vad som hände sen. Hon valdes så småningom till påve, antog namnet Johannes och var en duglig regent. Nu kommer historiens mest dramatiska scen. Versionerna går isär om hur Johannas kvinnlighet upptäcktes. En gör gällande att Johanna i en uppenbarelse fick två alternativ för sin framtid, bli avslöjad i skam och vanära eller brinna i helvetet för sitt brott. Hon valde det första alternativet. En annan menar att en rådgivare gjorde henne gravid vilket hon på något sätt lyckades dölja fram till förlossningen. När avslöjades hemligheten och hon avsatts som påve och skickades till ett kloster för botgöring resten av livet. Enligt denna version blev hennes son med tiden biskop i Ostia, ca 5 mil sydväst om Rom. När Johanna dog gravsatte han henne där. Naturligtvis finns det inga belägg för historien.

De olika versionerna av legenden har alla det gemensamt att de menar att Johanna avslöjades eftersom en affär med en kardinal eller sekreterare resulterade i graviditet, och förlossningen avslöjade hennes bedrägeri. Flera märkliga historiska detaljer verkade ge visst stöd åt legenden, bla. det faktum att det bland bysten i katedralen i Sienna som föreställer påvarna, fanns en föreställande en namnlös kvinna. Ingen visste vem som skapade den eller placerade den där, men när påven Clemens VIII (regerade 1592 – 1605) upptäckte den, beordrade han att den skulle omarbetas till att förställa påve Zacharias, vars avbild inte fanns i samlingen. Detta är inte förvånande med tanke på den utbredda tron på legenden om påvinnan Johanna som fanns i Europa mellan 1200- och 1700-talet. Det uppstod varianter på legenden i överflöd, och många godtrogna människor, även katoliker, trodde i all ärlighet att det hade funnits en kvinnlig påve. Inga av påvarnas krönikor eller annaler som skrev mellan 900- och 1400-talet (och inga efter det heller) nämner henne. Kyrkohistorikern J.P. Kirsch skrev att ”inte en enda historisk källa för påvarnas historia nämner henne, hon nämns överhuvudtaget inte förrän på mitten av 1200-talet. Det verkar otroligt att ingen av de talrika historikerna mellan 900- och 1400-talet har lagt märke till en ”påvinna”, vore hon ett historiskt faktum. I påvarnas historia passar inte legenden in någonstans. Mellan Leo IV och Benedikt III, där Martinus Polonus placerar henne, kan hon inte föras in…” (Pope Joan, Catholic Encyclopedia, 1913).  Så varifrån kommer legenden? Det finns två rimliga möjligheter. Den första är att Roms befolkning kände förakt inför det fördärvliga inflytande som den rika och mäktiga Theodora Theophylact, och särskilt hennes unga dotter Morozia, en slug och sällsynt vacker kvinna, hade över påve Sergius III (regerade 904-911). Det verkar som att Morozia var Sergius älskarinna och födde honom minst en son (den blivande påven Johannes XI). Den oerhört förmögna och ansedda familjen Theophylact utövade en enorm makt över Rom under det tionde århundratet, och sorgligt nog över flera påvar. Detta är ett bedrövligt kapitel i Kyrkans historia, som visar en dekadens och omoral som även påvar ibland kunde falla offer för – en påminnelse för oss inga människor, inte heller de heligaste, är immuna mot frestelser och karaktärssvaghet. Trots deras synder bröts inte, och kommer aldrig att brytas, Kristi löfte att Kyrkan skulle skyddas mot villoläror. Påve Sergius III var en fåfäng, våldsam och världslig människa. Det är möjligt att de trogna, fulla av avsky, hånade honom eller hans efterträdare då han stod under inflytande av kvinnorna Theophylact. Vissa historiker spårar legenden om en kvinnlig påve till Morozia, och menar att folket kallade henne ”Påve Johanna” för att förlöjliga de svaga påvar hon kontrollerade, på samma sätt som vissa amerikanska presidentfruar har kallats för ”Herr President” för att håna deras svaga män.

En annan möjlig förklaring för myten om påvinnan Johanna ligger i beteendet hos den ökände påven Johannes VIII (regerade 872-882). Han var en mycket svag karaktär och ibland något feminin. Kardinal Baronius menar i sina Kyrkliga historieannaler att Johannes VIII’s rykte som feminin gav upphov till legenden. Det verkar som att vanligt folk gjorde fler snaskiga tillägg till de vulgära skämten om den olycklige påven tills de blåstes upp och ändrade form till en kvinnlig ”påvinna”.

Myt 5
Påven omnämns som odjuret i Uppenbarelseboken kap. 13. Vers 1 säger att han bär en krona och har ”hädiska namn” skrivna på sitt huvud. Vers 18 säger att siffervärdet av hans namn summeras till 666. Påvens officiella latinska titel är Vicarius Filii Dei (Guds Sons ställföreträdare). Om man adderar namnet med romerska siffror får man 666. Påvens tiara är utsmyckad med denna titel i form av diamanter och andra ädelstenar.

Jag var inget mattesnille i skolan, men tom. jag räkna ut att detta argument är falskt (dessutom är det apologetik när det är som roligast att svara på bemöta denna fråga!). Påståendet att påven är odjuret i Uppenbarelseboken, då hans titel blir 666, är särskilt vanligt hos Sjundedagsadventisterna, men förekommer också i andra protestantiska kretsar.

”Vicarius Filii Dei” har det matematiska värdet 666 på latin. Så här fungerar det. Likt många andra forntida språk, såsom grekiska och hebreiska, används vissa latinska bokstäver också som siffror: I = 1, V = 5, X = 10, L = 50, C = 100, D = 500 och M = 1000. Bokstaven ”u” tolkas som V och bokstaven ”w”, som inte finns i det latinska alfabetet bli VV. Denna titel blir på latin VICARIVS FILII DEI. När man räknar ut värdet på ett namn eller ord ignoreras de bokstäver som inte har ett siffervärde. Om man t.ex. tar bort alla bokstäver utan siffervärde i mitt namn, PATRICK MADRID, får man 1 (i) + 100 (c) + 1000 (m) + 500 (d) + 1 (i) + 500 (d) = 2102. Detta är förresten, så vitt jag vet, anledningen till att ingen än har anklagat mig för att vara i förbund med Antikrist. Siffrorna stämmer inte. Men när det gäller VICARIVS FILII DEI blir det 666. Summera siffervärdena och du får: 5 (v) + 1 (i) + 100 (c) + 1 (i) + 5 (V) + 1 (i) + 50 (L) + 1 (i) + 1 (i) + 500 (d) + 1 (i) = 666.

Men det finns problem med argumentet. För det första så är inte Vicarius Filii Dei, Guds Sons ställföreträdare, och har aldrig varit, en titel tillhörande Roms biskop. För det andra känner inte många till, inklusive godtrogna katoliker, att denna påvliga ”titel” är en fabrikation. För det otränade örat låter det verkligen som en av påven riktiga titlar. Oturligt nog för dem som vidhåller denna klintbergare, blir siffervärdet för den riktiga titeln Vicarius Christi bara 214, inte det infernaliska 666. Faktum är att ingen av påvens officiella titlar såsom Servus Servorum Dei (Guds tjänares tjänare), Pontifex Maximus (Den störste brobyggaren) eller Successor Petri (Petri efterträdare) får värdet 666. Därför ser man aldrig att dessa används katolikfientliga. Om personen som hävdar att påven är odjuret bestrider dessa fakta, utmana honom att påvisa endast ett exempel på påvligt dekret, kyrkligt brev, konciliärt uttalande eller något annat officiellt kyrkligt dokument där påven nämner sig själv eller omtalas som ”Guds Sons ställföreträdare”. Han kommer inte att kunna finna ett enda, då inget existerar. Vicarius Filii Dei har aldrig varit en av påvens titlar.

Det var relativt enkelt, men somliga personer, särskilt Sjundedagsadventister, ignorerar bevisen (eller bristen på dem) och vidhåller envist att ”Guds Sons ställföreträdare” är en officiell påvlig titel och identifierar därför påven med odjuret i Uppenbarelseboken. Vad mer kan sägas till svar? Enligt samma matematiska övning som vi har använt oss av ovan, kan du påpeka att namnet på den kvinna som grundade Sjundedagsadventisterna, Ellen Gould White, också blir 666 på latin, (L + L + V +D + V + V + I = 666). Fråga sedan om detta bevisar att hon är odjuret. Jag kan försäkra dig om att svaret inte blir ”ja”. Om svaret blir ”nej”, fråga hur denna lek med siffror skulle kunna bevisa att påven eller någon annan är odjuret. Om du bevaras med tysthet, är det ett gott tecken för att du har kommit någon vart med personen i fråga. Ett faktum som måste påpekas för dem som hävdar myten är att en påvetitel var tvungen uppfinnas, en titel som kunde producera det magiska talet, för att ge myten någon sorts legitimitet.

Men vi är inte klara än. Anklagelsen att påven är odjuret eftersom han bär en krona, och Uppenbarelseboken 13:1 hävdar att odjuret bär kronor och har ”hädiska namn” skrivet på sitt huvud, måste också besvaras. Detta kan vi göra mer omgående. Sedan år 708 har påvar vid icke-liturgiska förekomster burit en särskild påvlig krona kallas tiara, men den stiliserade bikupeformade påvekronan med tre diadem som vi har kommit att känna igen som en tiara dök upp först i början på 1300-talet. Även om tiarorna sedvanligen var besmyckade med juveler och dyrbara ornament, finns det inga bevis – inga statyer, byst, tavlor, teckningar eller ens skriftliga beskrivningar av någon av de många tiarorna som skapades – på att någon påvlig tiara någonsin har varit utsmyckad med ett namn eller titel. Detta är viktigt eftersom det har funnits påvar under medeltiden och renässansen vars extravaganta fåfänga gjorde att de lät skapa överdådigt ornamenterade och juvelbesatta tiaror åt sig själva. Vi har målningar, statyer och andra framställningar av dem från deras livstid som visar dessa tiaror (vi har också några av dessa tiaror bevarade). Om någon påve i historien skulle ha fallit för den dåliga smaken att låta få ”Vicarius Filii Dei” utskrivet i diamanter på sina tiaror, skulle de ha gjort det – men det gjorde dem inte. Det gjorde ingen påve. En särskild antikatolsk skrift jag har sett visar en enkel tiara i metall med Vicarius Filii Dei skrivet tvärsöver med diamanter. Men det var en teckning – inte ett foto från ett museum eller ens ett foto av en målning av en tiara. Bilden var tvungen att ritas eftersom den påvliga kronan med 666 – i likhet med de andra antipåvliga myterna – endast är verklighet i sinnet hos dem som upprätthåller denna fabel.

Översättning: Anton Assarson

Detalj från en kristen sarkofag i Rom från 300-talet.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: