Skrivet av: Anton Assarsson | 14 april 2011

Hollywoods helvete III

Hollywoods helvete III

Av: Bo Solberg

För nio månader sedan skulle man kanske till den engelska gentlemannen ha kunnat säga att jag öppnade a can of worms. Då gjorde jag ju första gången misstaget att skriva under ovanstående rubrik (Nonkonform, 29 juli 2010, här). För ett par dagar sedan upprepade jag det (Nonkonform, 9 april 2011, här). När jag nu för tredje gången rör vid till det heta ämnet skulle jag kunna anföra som ursäkt att alla goda ting äro tre. Nu är huvudföremålen i dessa små drapor visserligen allt annat än goda.
Men vi kan väl i alla fall vara eniga om tre saker: artiklarna pekar fram mot dem som är talesättets bakgrund – en far, en son och en helig ande. Generaltemat har varit: får man upp ögonen för den onde, sluter man dem ”av fruktan” (Jh 20:19), men endast för att snart nog öppna dem igen, visserligen fortfarande med ”fruktan och bävan” (Fp 2:12). Men nu är blicken liksom fruktan uppåtriktad. Helvetesfruktan har blivit helig fruktan.

Men ett vice versa är som vi sade i förra artikeln även det på sin plats: om man tror på Gud, måste man tro på djävulen. En självklarhet som emellertid i dag är långt ifrån självklar för många ”kristna”.

Då jag häromdagen besökte en vän damp en DVD-film bokstavligt talat ner i mitt knä; The Last Exorcism. Den ”släpptes” tydligen i Sverige för en dryg månad sedan. Redan på omslaget läste jag: ”If you believe in God you must believe in the devil”. Filmen hade ytterligare en koppling till The Rite som behandlades i förra artikeln. Den innehåller en direkt hänvisning till den exorcismkurs i Rom som även utgjorde bakgrunden till handlingen i denna film.

Jag var dock på förhand tämligen avogt inställd. Dels luktade den ren skräckfilm, dvs. en film där det helt centrala för filmmakarna är att med olika trick och vidrigheter skrämma och äckla tittaren, och där ett eventuellt moraliskt eller religiöst budskap är ytterligt perifert. Med andra ord en film som tittarna ser för att bli skrämda i betydelsen ”underhållna”, men som ger dem föga stimulans till meningsfull eftertanke. Den andra anledningen till min skeptiska förhandsinställning var att exorcisten i fråga var någon sorts karismatisk pastor – dvs. ljusår från att vara en giltigt vigd katolsk präst utsedd till exorcist av sin biskop. Med andra ord: en man utan makt att exorcera. Filmen verkade alltså vara tämligen avskärmad från verkligheten.

Jag tycker mig ha fått min första misstanke bekräftad. Det rör sig på det stora hela om billig skräckfilm. Men det finns likväl utrymme för eftertanke. Min andra misstanke visade sig vara ogrundad. Filmen påstår aldrig att pastorn hade någon makt att i Guds namn betvinga onda andar. Ja, handlingen skulle faktiskt – med få undantag (inte minst en fantasibetonad händelse mot slutet) – kunna spegla ett verkligt händelseförlopp.

Filmens pastor har länge på rutin utfört ”exorcismer” för sina församlingsmedlemmar. Men han tror inte själv på djävulen eller demoner, utan rättfärdigar sin verksamhet för sig själv med att det är ett bra sätt att hjälpa påstått besatta människor. Han iscensätter med olika trick dramatiska djävulsutdrivningar för att ge offren det han tror de vill ha. Samtidigt förtjänar han sitt levebröd. Detta är ju trots allt ”det enda han kan”. Han blir dock mer och mer tveksam, och när han läser en tidningsartikel om Vatikanens exorcismutbildning blir det droppen. Han känner sig skyldig att avslöja demonbesatthet som den bluff han tror den är. Efter att ha mottagit ett brev från en man som påstår att hans tonårsdotter är besatt, tar han därför kontakt med några dokumentärfilmare, och tillsammans åker de till brevskrivaren och dennes dotter. För att göra en lång historia kort: det visar sig nu – föga oväntat – att flickan verkligen är besatt, antagligen det första autentiska fall han råkat på. När han till slut inser det står han naturligtvis maktlös att hjälpa. I ett desperat försök att bekämpa demonen och den satanistiska sekt som frambesvärjt den, mister han sitt liv. Man kan bara hoppas att han vann han därmed sitt verkliga liv.

Om man välvilligt skall vaska fram någon sensmoral ur berättelsen – och det behöver man efter ha sett denna mörka orgie i skräck, vilken också lämnat en obehaglig smak i munnen – så blir det naturligtvis denna:

Människan måste vakna upp och se den onda verkligheten. Hennes plikt är att bekämpa ondskan – var den nu må visa sig, vad det nu må kosta. Men hon kan inte rusa åstad mot det vrånga utan att först ha funnit medel hos Han som är målet, Han, som är den enda som kan låna makt och myndighet. Det är en skrämmande fiende man ställer sig mot. Men samtidigt har man ställt sig i det godas tjänst och kan därför med psalmen säga: likväl vi oss ej frukte.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: