Skrivet av: Anton Assarsson | 24 maj 2011

Vår Fru de kristnas hjälp

Vår Fru de kristnas hjälp – Auxilium Christianorum – 24 maj

Prof. Plinio Corrêa de Oliveira

Beskrivningen av slaget vid Lepanto i de katolska källorna nämner inte ett viktigt faktum som återfinns i de muslimska källorna: Turkarna rapporterade att vid en särskild tidpunkt under slaget när det såg ut som att katolikerna skulle bli slagna, bevittnade plötsligt den osmanska flottan en majestätisk och skräckinjagande drottning i skyn. Hon tittade på turkarna med en så skarp och hotande blick att de tappade modet och flydde.

Denna strid var den det största sjöslaget ditintills i historien och hela kristenheten väntade med oro på utslaget. På sätt och vis höll Europas framtid på att avgöras där. Protestantismen hade rivit upp ett sår i kristenheten och religiösa konflikter blossade upp överallt.

Då deras styrkor var utspridda på så många fronter skulle de katolska nationerna förmodligen inte ha klarat att bemöta en muslimsk invasion av södra Italien, vilket skulle bli den naturliga konsekvensen av ett kristet nederlag vid Lepanto. Om Italien invaderades skulle påven snart bli tvungen att evakuera Kyrkostaten för att undvika att tas till fånga. Troligtvis skulle ingen ha styrka nog att stoppa turkarnas intrång i Västeuropa.

I detta enorma slag var tre katolska makter inblandade: Spanien, den tidens mäktigaste nation, Venedig med sin betydande militära flotta och sina rikedomar samt Genova. En liten påvlig flotta var också där, allt som St. Pius V kunde skrapa ihop för att bemöta den gemensamme fienden.

I denna bittra atmosfär stod slaget. Vittnesskildringar från den tiden rapporterar hur fruktansvärt det var. Katolska soldater hoppade över till muslimska skepp, turkar bordade katolska fartyg – de båda sidorna anställde en förskräcklig slakt på varandra. Skepp sjönk här och där, soldater och riddare i rustning flöt en liten stund i dessa turbulenta vatten innan de sjönk ned i djupet för att möta döden. Kanonerna dånade, skrik i ilska och smärta hördes över sorlet, det var ett fruktansvärt oväsen och ett enormt kaos överallt.

Mitt i denna förvirring fanns två män som bad vår Fru att skänka katolikerna segern – på de oroliga havet fanns Don Juan av Österrike, den katolska armadans överbefälhavare, och St. Pius V i Rom.

Du kan föreställa dig det djupa lugn och den stora självbehärskning som krävdes av den man som mitt i stridens hetta, med män som stred på alla sidor om honom, ändå kunde urskilja hur slaget gick och se att det gick dåligt fastän de katolska krigarna kämpade så gott de kunde. Men då mindes han våra heliga trosläror och beslöt sig för att kämpa till sista andetaget för kristendomens skull med hoppet om att vår Fru skulle ingripa. Det vill säga, en man som Don Juan av Österrike hade hopp trots all hopplöshet. Trots all mänsklig omöjlighet väntade han på att vår Fru skulle ingripa.

Och hon ingrep faktiskt. Hon uppenbarade sig i skyn och hotade fienden, den muhammedanska flottan flydde. Men de katolska krigarna såg henne inte. Hon uppenbarade sig inte för dem. Katolikerna hade utövat en blid tillit, en ren handling av tro. Först när fienden senare rapporterade om miraklet förstod katolikerna att hon hade hjälpt dem vid den stundande katastrofen.

De katolska riddarna, främst befälen som hade en överblick över slaget måste ha förstått att de antingen skulle dö eller bli turkarnas fångar eller slavar i händelse av ett nederlag. Men de litade på att vår Fru skulle förhindra en katastrof för kristenheten. Detta utgjorde en fullkomlig tillförsikt från deras sida.

Samtidigt bad också St. Pius V i Vatikanen. Han satt i ett möte angående Vatikanens balansräkning, ett viktigt möte då det inbegrep dödssynd om någon hade stulit pengar från kyrkan. Därför var St. Pius V tvungen att noggrant analysera uträkningarna för att undvika att bli delaktig i sådan synd.

Plötsligt reste han sig upp, berörd av en övernaturlig ingivelse, gick till fönstret och bad rosenkransen. Medan han bad fick han en uppenbarelse om att Don Juan av Österrike hade vunnit slaget. Han återvände till bordet och sa ”Detta är inte tillfälle att prata affärer, vi måste nu tacka Gud för segern han just givit den katolska armadan”.

Nyheten om den påvliga uppenbarelsen spred sig över hela Rom och folket började fira. Somliga tvivlade på uppenbarelsen och frågade om det verkligen var sant.

Efter några dagar anlände en budbärare med den officiella rapporten. Påven lyssnade uppmärksamt och lugnt på rapporten med sin sedvanliga värdighet och välvilja. Så firade man med en storslagen fest i Rom, den eviga stadens alla kyrkklockor klämtade. Från Rom spred sig nyheten över hela Italien och vidare till resten av kristenheten. Detta var en stor glädje för segern vid Lepanto.

Vad kan vi lära oss idag av detta? Vad var det verkligen heroiska hos de katolska krigarna vid Lepanto? Det var inte modet att möta turkarna. Visst krävs det tapperhet för att möta fienden på ett slagfält, men du kan finna sådant mod i historiens alla krig, även hos de folk som inte kände Kristus. Det riktigt heroiska låg i att de helt och hållet litade på vår Fru, även när det såg som mörkast och hopplöst ut. Det var en tro på att vår Fru skulle komma till hjälp. Det var modet att lita på den inre nåderöst som sa till dem att lita på och be att hon skulle ge dem segern.

Historien igenom har den goda saken ofta befunnit sig i en liknande situation som katolikerna vid Lepanto. Allt tycks förlorat mänskligt talat, men vår Fru ingjuter i våra själar ett hopp om att hon skall segra i striden för Guds större äras skull. I det läget måste vi lita på denna röst trots alla tecken på motsatsen.

Ofta tycks nederlaget ofrånkomligt och vi frestas att säga: ”Hon lovade men inget hände. Tvärtom blev allt bara värre”. Sann heroism är att hysa tillit även i de värsta av situationer. Det är att vägra att falla för frestelsen och istället svara: ”Ju värre det blir, ju närmare är vi hennes ingripande eftersom vår Fru aldrig ljuger och jag vet att den inre röst som talar till mig tillhör henne”.

Finns det något kriterium med vilket vi kan avgöra om den inre rösten tillhör vår Fru eller inte? Ja det finns det. När en framtidsutsikt gör oss nedstämda, modfällda och får oss att ge upp, så är denna inställning vanligtvis från djävulen. Men om tanken på att göra något som är väldigt svårt och vanligtvis ger upphov till rädsla istället gör oss entusiastiska och får oss att med styrka bli dygdiga och hoppfulla om seger i en nästan omöjlig situation – då är det förmodligen nådens röst som talar i våra själar.

Handlar nåden bara på detta sätt? Nej. Ofta inspirerar nåden resignation. Vår Fru kan be oss att acceptera ett nederlag. Då ger hon oss styrkan att uthärda nederlagets lidande. Den heliga Thérèse av Jesusbarnet mottog en sådan nåd för att förbereda sig för döden och efteråt inträdde hon himmelriket.

De två perspektiven är olika. När vår Fru vill ge oss seger, förbereder hon oss för detta och inte för döden.

Detta bekräftas av St. Pius V:s reaktion efter att han fick uppenbarelsen om segern vid Lepanto. Han vände sig till Gud och upprepade profeten Symeons bön: ”Herre, nu låter du din tjänare fara hädan i frid, efter ditt ord, ty mina ögon hava sett din frälsning”. Dvs. ”Denna speciella händelse för vilken jag var född, segern jag väntade på för Din äras skull, har ägt rum. Med detta är mitt uppdrag uppfyllt. Nu kan Du ta min själ ty jag har inget mer att uträtta på denna jord”.

Den store St. Pius V hade hört samma inre röst som riddarna vid Lepanto. Här kan vi tillämpa vår Herres ord: ”Mina får lyssna till min röst, och jag känner dem, och de följa mig” (Johannes 10:27).

Vår Frus fasta röst talar till våra själar: ”Katolsk civilisation kommer att återupprättas, Marie herravälde kommer att etableras på jorden”. Detta är rösten som ger oss modet att gå i strid med fienden i de värsta av förhållanden och helt ensamma. Det råder ingen tvekan om att denna röst är äkta.

Det som hände vid Lepanto med de riddarna och soldaterna kommer också att hända med oss. Vi kommer att få vår Frus seger. Detta är, i min mening, det inre meddelande som vår Fru de kristnas hjälp gav i det slaget och ger oss idag. Låt oss be henne skänka oss de nådegåvor som behövs för att vara det meddelandet trogna.

Källa: Tradition in Action
Översättning: Anton Assarsson


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: