Skrivet av: Anton Assarsson | 17 september 2011

Wo starker Schatten ist, ist viel Licht

Wo starker Schatten ist, ist viel Licht

Av Bo Solberg

Det följande, av en händelse, skrivet på festdagen för den helige Franciskus stigmatisering:

Den andra världsbranden rasar. En ensam tysk soldat gömmer sig i skydd av nattens mörker på en stenig flodbank. Han är överflyglad av fiendesoldater; helt avskiljd från sina egna. Orden strömmar till. Han upprepar dem gång på gång. De kommer från Davids nittioförsta psalm:

Den som sitter under den Högstes beskärm och vilar under den Allsmäktiges skugga, han säger: ’I Herren har jag min tillflykt och min borg, min Gud, på vilken jag förtröstar.’ [—] Med sina fjädrar skall han betäcka dig, och under hans vingar skall du finna tillflykt; hans trofasthet är sköld och skärm. Du skall icke behöva frukta nattens fasor [—]. Om ock tusen falla vid din sida […] så skall det dock icke drabba dig. [—] Ty han skall giva sina änglar befallning om dig, att de skola bevara dig på alla dina vägar. De skola bära dig på händerna, så att du icke stöter din fot mot någon sten.

Mannen med änglavakt är Gereon Karl Goldmann. Franciskan. Prästseminarist. SS-man som på grund av sin rakryggade kristna hållning puttats över till Wehrmacht.

Bilden är hämtad ur den ovanligt intressanta och inspirerande självbiografiska framställning som på engelska bär titeln The Shadow of His Wings – av nu lättförståeliga skäl. Låt vara att uttrycket som sådant, ”dina vingars skugga”, inte förekommer i den nittioförsta men i den sjuttonde och femtiosjunde psalmen.

”Så mycket bättre, då får vi strida i skuggan”, skall Leonidas enligt sägnen ha yttrat vid Termopyle när perserna hotade med en skur av pilar så stor att den skulle förmörka solen. Oändligt ”mycket bättre” i Goldmanns fall alltså, där skuggan i fråga kom från Herrens skyddande vingar då de dödliga projektilerna stod som spön i backen.

På tyska heter likväl boken Tödliche Schatten –  Tröstendes Licht. Dödliga skuggor och tröstande ljus bildar en passande titel de med.

Att hans spännande och lärorika historia har bevarats åt eftervärlden får vi nog tacka några föredrag som han under 60-talet ombads hålla i Amerika. Manuskripten kompilerades småningom ihop och publicerades 1964 av franciskanerna i Chicago. Vi får även tacka Ignatius Press i samma land som 2000 återutgav boken och därmed gjorde tillgängligare för dagens läsargenerationer.

Ignatius insats blev kanske det som häromåret gav Fredestad Förlag inspirationen att ge ut boken i svensk översättning, Genom dödsskuggans dal (2010). Även denna tredje titelvariant är naturligtvis utmärkt. Den för oss tillbaka i Psaltaren, denna gång till den tjugotredje psalmen.

Goldmann höll sig alltså mot alla odds i livet, och – för att nu alludera till vår störste diktare – ur skuggan av sin dal ägnade han Gud sin sång.

Goldmanns bok är givetvis en ypperlig illustration över det ämne jag sökte behandla i Nonkonform nr 85: begreppet nationalism sett från två frontalkolliderande synpunkter – den katolska och den nazistiska – och ur ett historiskt perspektiv. Goldmann var en lojal och ärlig tysk patriot. Men ingalunda nazist. Han var antinazist för att han var katolik. Det skulle vara lätt för mig att spinna vidare på den tråden. Men vad jag redan har sagt räcker för stunden. Här ber jag endast få framhålla vad boken framför allt kom att bli för mina ögon: ett mäktigt vittnesbörd om bönens kraft.

Denna sanning gäller oss alla: vårt andliga och temporala liv närs inte endast av våra egna böner; vi står i tacksamhetsskuld till våra förbedjare. Detta kan lekande lätt illustreras i Goldmanns fall. Jag begränsar mig här till exemplet med franciskansystern Solana May.

Under en dags permission i maj 1943 återvänder Goldmann till sin hemstad för att besöka sin mors grav. Han finner sig plötsligt framför den kyrka där han tjänade som korgosse nitton år tidigare. Han går in och knäfaller framför Sakramentet. En nunna klappar honom på axeln. Det är syster Solana May som otroligt nog känt igen honom, samma syster som nitton år tidigare lärt den unge Goldmann att ministrera vid den heliga Mässan. Hon frågar snart: ”Ber du för att du skall prästvigas nästa år?” Goldmann blir som ett stort frågetecken. Han var visserligen seminarist, men hade endast avklarat sina filosofiska studier när kriget avbröt utbildningen. De åtminstone fyra år långa teologistudierna var inte ens påbörjade. Det vore mot Kyrkans regler att prästviga någon under sådana omständigheter. Dessutom skulle han sändas till östfronten och vara helt upptagen med soldattjänsten så länge han nu kunde tänkas behålla livet.

Systern hämtar en dagbok som visar hur hon – nitton år tidigare – hade börjat uppoffra sina böner med intentionen att Goldmann skulle bli fanciskanpräst efter det tjugonde året. Hon hade också bett 280 av sina medsystrar att bestorma Himlen med samma petition.

En rörd Goldmann förklarar för syster Solana hur ytterligt orimligt det nu är att hennes plan skall slå in. Men hon är orubblig i sin tro. Be i Lourdes om den heliga Jungfruns hjälp, säger hon. Och be sedan den helige Fadern i Rom att göra ett undantag och tillåta din prästvigning. Goldmann börjar tappa tålamodet: Hörde du inte vad jag sa? Jag skall till Ryssland, inte till Frankrike eller Italien!

För att göra en lång historia oförtjänt kort. Märkligt nog ändras Goldmanns order i sista stund. Han stationeras i Frankrike – i en ort mycket nära belägen Lourdes! Han får så tillfälle att be vid platsen för Mariauppenbarelsen. Sedan kommer en ny förflyttning. Mycket riktigt, till Italien. Han lyckas under en vistelse i Rom få audiens hos Pius XII och lyckas där ännu otroligare få dennes tillåtelse att prästvigas (under villkor naturligtvis att teologistudierna genomförs direkt efter kriget). Goldmann prästvigs så – under det tjugonde året efter att syster Solana May hade börjat be för honom.

Ytterligare en historia som relaterar till denna franciskansyster måste jag få berätta. Goldmanns pluton har avlösts och vilar ut tre kilometer bakom fronten i en liten by vid foten av ett berg. Klockan två på morgonen vaknar han upp. ”Upp och arbeta! Fort, det finns ingen tid att förlora!”, hör han en hög, nästan hotande röst säga honom. Den kom på inget vis ifrån någon av de sovande männen omkring honom. Han börjar snart hugga med ett uselt verktyg i den stenhårda jorden. Det tar tid. När de övriga soldaterna vaknar vid gryningen skrattar de åt honom. Vilket påhitt! Har han blivit tokig? Goldmann förklarar lugnt varför han gräver. Det gör intryck på en av soldaterna som börjar gräva sig en grop han med. Inte långt efter det att de två männen är färdiga sveper tio bombplan in över dem och släpper sin dödliga last. Samtliga omkommer – utom Goldmann och hans grävande kollega.

Goldmann får ett par veckor senare brevledes veta, att syster Solana vaknat upp samma natt klockan två, gripen av fruktan för hans liv. Hon hade skyndat sig till kappellet och där bett intill morgontimman, ”Skyddsängel, rädda honom!”

Det finns så många fascinerande berättelser i denna stil i boken, och det är svårt för mig att låta bli att återge flera. Men jag har väl nu hållit fram tillräckligt med teasers och skall därför snällt och korrekt lämna de resterande historierna ostörda åt bokläsarna.

Nyutgåvorna innehåller slutligen ett långt appendix där Joseph Seitz berättar om Fr Goldmanns mångåriga och ja, många gånger mirakulösa, missionsinsats i Japan. Han återvände endast som en dödssjuk åldring till hemlandet och hemstaden där han slutligen, år 2003, nådde sin eviga vila.

The Shadow of His Wings är sannerligen ett fint dokument över ett ovanligt uppbyggligt levnadsexempel. Och det är med djup tacksamhet man konstaterar att mänskligheten har en sådan underbar uppfinning som boken till sitt förfogande, vilken kan ställa den i förbindelse med skilda tiders och personers tankar och upplevelser – och genom vilken vi då och då kan få briljanta tillfällen att begrunda livets såväl skuggsidor som ljuskällor.

———

Labarum tackar gästskribent Solberg!

———


Responses

  1. Vilket otroligt levnadsöde! När jag börjat läsa boken kunde jag ej sluta, olidligt spännande! Var också en högintressant historielektion! Ska nog läsa om den. Tack för att ni uppmärksammat den. Mvh Filip


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: