Skrivet av: Anton Assarsson | 21 oktober 2011

Förlust och hågkomst – något om Per Engdahls tro

Förlust och hågkomst – något om Per Engdahls tro

Av Bo Solberg

Jag fick nyligen av Labarum-redaktören frågan hur jag, som skrivit så mycket välvilligt om Per Engdahl, och som gjort så tydliga ställningstaganden för kristendomen, uppfattar den förres inställning till den senare. Nog är jag svaret skyldig. Den som kan tänkas ha något intresse av en dylikt deklarerande drapa, läs. Övriga: lediga!

Nåväl. En ordentlig utredning skulle kräva mycket. Jag förutser en komplicerad väv med många sköra trådar. Så vänta er inte här ett uppnystande av dem alla. Men jag kan börja med en ände.

Låt mig emellertid inskjuta tvenne meddelanden. Det första: de som anser att jag i det följande uppfattat Per Engdahls tro felaktigt, hoppas jag vill dela med sig av sina synpunkter. För det andra vill jag upprepa vad jag uttryckt i t.ex. ”Den långa marschen” (Nonkonform, 17 mars 2011): en tacksamhet för många av de kristna uttrycken i Per Engdahls författarskap, inte minst de poetiska. De blev en gång riktmärken längs min egen vallfartsväg.

Men samtidigt representerar uppenbarligen det religiösa området ett marschavsnitt, där Per Engdahl och undertecknad i väsentliga avseenden har läst terrängen olika och därmed valt att kvista fram på skilda stigar. Det innebär inte att jag ifrågasätter uppriktigheten och styrkan i hans gudstro. Han sökte naturligtvis orientera sig mot samma slutmål som jag söker finna.

Vår första vink om Per Engdahls kristna influenser är, att moderns tro var av schartauanskt snitt. Många barn- och ungdomsnätter vigde också den tillgivne sonen åt religiöst grubbel. Samtidigt funderade han, för sin ålder nog ovanligt livligt, över politiska frågor. Den aktiviteten tog fart inte minst när faderns socialkonservativa hållning mötte med den uppfattning som i regel förfäktades i arbetarklassfamiljer, vilka Per Engdahl kom i kontakt med genom skolkamrater. Redan här började alltså hans tanke få sin säregna lyftning över ensidiga höger- och vänsterståndpunkter.

Det är nu min hemmasnickrade teori att Per Engdahls religiösa orientering utvecklades i en slags symbios med den politiska. Närmare bestämt; den religiösa inställningen färgades mer av den politiska än tvärtom. Det är i så fall en minst sagt problematisk omständighet.

Det vi kan kalla ”förnyelsens filosofi” är en del nysvenskt tänkande. Den speglas som bekant redan i termen nysvensk: svenskheten kan hålla sig levande endast genom ständig förnyelse. Uttrycket myntades alltså som ett traditionsförsvar, men samtidigt som en progressivitetens attack mot stelbent och steril samhällskonservatism. ”Föreningen av nationell tradition med modern verklighet” blev ett slagord.

När Per Engdahl kom som student till Uppsala grodde redan inom honom fröet till denna politiska filosofi. Det är därför kanske inte förvånande att han slöt sig till ungkyrkorörelsen. Han var till och med under några år Uppsala Kristliga Studentförbunds vice ordförande. Medgives att det finns friska, sympatiska inslag i den riktning som kan personifieras av en Söderblom, Andræ, Bohlin eller Björkquist.

Men redan när Per Engdahl framhåller som en av dess förtjänster föreningen av ”kristen tro med modern kultur” sätter jag frågetecken i marginalen: ännu är det för tidigt för slutsats. Det finns ju olika sätt att avse förening av kristen tro med modern kultur.

Per Engdahl betonade kristendomen som människans försök att förstå och komma närmare Gud. En logisk följd av denna syn blir uppfattningen om människans religiösa ”tolkningsutrymme”.

Traditionell kristendom har emellertid alltid gjort klart att Religionen är Guds försök att få människor att förstå och komma närmare Honom. Vad Han har uppenbarat är absolut sant. Lärosatserna måste därför vårdas som oföränderliga dogmer. Deras helhet utgör den sanna Religionen.

Lägg ordet dogm på minnet. Per Engdahl kom nämligen snart att sympatisera med den man som med rätta beskrivits som ungkyrkorörelsens radikalaste flygel, liberalteologen Emanuel Linderholm. Han hade, många år innan han skrev in sig hos nysvenskarna, blivit känd för skriften Från dogmat till Evangeliet.

Utan att här gå närmare in på Linderholms inställning, kan en enkel reflektion göras utifrån denna titel. Han uppfattade dogmsystemet som ett hinder för den fria upplevelsen av kristendomens själ och hjärta; dess kärlekslära. Dogmerna representerade i själva verket ofta vidskepliga, otidsenliga, mot vetenskapen stridiga satser. Därför ville han rensa ut dem. Till och med den som rör Treenighetens andra person. Han avfärdade tron på Kristi gudom.

Återigen traditionell kristendom: dogmerna finns klart definierade just för att hjälpa människan fram till Evangeliet. Att hitta fram till det samma betyder alltså att förstå det rätt. Därför har dogmerna lyfts fram ur Evangeliet för att sedan förklaras på ett sätt som icke kan feltolkas. Det läroämbete som definierat dem har knappast gjort egna komplement till Uppenbarelsen.

Denna hjälparegärning borde i själva verket ha vunnit sympati hos Linderholm, som ju oroade sig över samtidsmänniskans förståelse av kristendomens budskap. Men han såg det alltså inte så. Han såg inte att den traditionella kristendomens väg går ”från Evangeliet till dogmat”. Men i ett nästa steg ”från dogmat till Evangeliet”.

Att den linderholmska, liberala, modernistiska kristendomstolkningen gjorde icke obetydliga insteg i Per Engdahl tänkesätt, illustreras t.ex. i hans samhällskritiskt utmärkta diktsamling Förbjuden frukt (1987), med öppningsdiktens deklaration: ”Jag tror inte på jungfrufödelsen”. Ty den är ”en vacker saga i midvinter och tomtetid”.

Per Engdahl framhöll religionen som symbolspråk: eftersom den religiösa verkligheten låg ovanför våra mänskliga erfarenhetsbegrepp måste den vara det. Samtidigt ändras över tid de kulturella förutsättningarna och därmed människans förmåga att förstå och ta till sig ett sådant form- eller bildspråk. För att behålla sin relevans för den genomsnittlige samtidsmänniskan måste alltså det religiösa livet, med dess uttryckssätt och medel, stå i ständig samklang med det kulturella.

Åsyftar man med satsen ”föreningen av kristen tro och modern kultur” enkom en förnyelse av trosförkunnarens uttryckssätt, de ordval, former och metoder med vilka denne – prästen i predikstolen, psalmförfattaren vid sitt skrivbord, missionären i hednahyddan eller vad det vara månde – försöker engagera människor för den kristna tron – är det väl sin sak. Men sträcker sig förnyelseivrarens hand, pådriven av slagordet ovan, in på det område där den inte har någon som helst myndighet att rota, dvs. in på den sfär av verkligheten som har gudsuppenbarats, det kristna trosinnehållet, då är det givetvis något helt annat.

Tillåt mig för övrigt hänvisa till min nyligen publicerade artikel ”Att överlämna vad man mottagit” (Nonkonform, 19 oktober 2011), som gör distinktionen mellan människoskapad och Gudsskapad tradition.

Nu säger säkert flera läsare: men har du inte börjat i fel ände? Ligger inte fröet till detta sätt att förhålla sig till kristendomen, det fria förhållningssättet till den Gudskapade traditionen, i själva protestantismens väsen? Jo, det saken bör varje ärlig och klarsynt människa kunna komma fram till. Den tråd jag inledningsvis började nysta upp i leder ofrånkomligen till denna slutpunkt. Protestantismen är i sig ett människans frihetstagande. Låt vara att denna liberalism sedan får mer eller mindre fritt spelrum i skilda protestantiska fållor. Hos Linderholm  fick den mer.

Självklart spelade den också från början upp inom Per Engdahl. Ty – med några ord från hans egna memoarer – ”Karln är ju protestant”. Med den linderholmska influensen ökades takten.

Att förnya samhällets former för att ställa det i bättre förhållande till exemlpevis konsekvenserna av tekniskt framåtskridande och förändrad sociostruktur, att förnya greppet om vår svenskhet när bondesamhällets symboler blivit nedslitna verktyg – det är i dylika sammanhang som den nysvenska filosofin bäst är avsedd att tillämpas.

Den kan till och med, som vi sett, med fördel tas i bruk när det gäller människans sätt att uttrycka sin hemkänsla i kristendomen. Men den kan inte över huvud tillämpas på den kristna tron som sådan.

Att så ”förnya” är att förstöra – även om det är oavsiktligt.

I vilken grad riktade sig Per Engdahls kristna förnyelsesträvan mot formen respektive innehållet? Det är, menar jag, den i sammanhanget avgörande frågan. Men jag vågar inte ge mig på ett avgörande svar.

Av vad jag redan sagt står det emellertid klart, att jag har mer än nog av skäl till att behålla mitt frågetecken i marginalen. Hårt understrukna slutsatser får anstå. Sättandet sig till doms hör slutligen till den felfria instans som lärt oss att inte döma, på det att vi inte må dömas.

Per Engdahl må likt torparen i Österlings Psalmodikon ha framfört sin kristna musik på ett starkt begränsat instrument och framför allt med många misstag. Men jag vill likväl hoppas att den barmhärtige Herren i dessa ”ondskans tider” ”tackar för hågkomstgåvan”, för den bekännelse till Kristi kors som trots allt följde den grubblande jönköpingsgrabben ända till graven.

————–

Labarum tackar gästskribent Solberg!

————-


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: