Skrivet av: Anton Assarsson | 08 december 2011

Provocerade FDR fram Pearl Harbor?

Provocerade FDR fram Pearl Harbor?

Pat Buchanan

Den 8 december 1941 ställde sig Roosevelt i talarstolen inför en samlad kongress för att begära en krigsförklaring mot Japan.

En dag tidigare, i gryningen, hade japanska hangarfartygsbaserade stridsflygplan genomfört ett förödande överraskningsanfall på den amerikanska flottan i Pearl Harbor.

F.d. presidenten Herbert Hoover, republikanernas statsman för dagen, sa “Vi har bara ett jobb att göra nu, och det är att besegra Japan”.

Men till sina vänner sa “Chefen” något annat: “Ni och jag vet att vi ständigt stack nålar i skallerormen, som nu till slut högg tillbaka”.

Idag, 70 år efter Pearl Harbor, träder en anmärkningsvärd hemlig historia skriven mellan 1943 och 1963 fram i ljuset. Det är Hoovers förklaring av vad som hände före, under och efter andra världskriget och som mycket väl kan innebära dödsstöten för Väst.

Redigerad av historikern George Nash, utgör Freedom Betrayed: Herbert Hoover’s History of the Second World War and Its Aftermath en svidande kritik mot FDR och politikerna runt honom som skamlöst ljög om sin önskan att hålla USA utanför kriget samtidigt som de medvetet arbetade för att steg för steg kasta in oss i striden.

Ändå är boken inte polemisk. Den 50-sidiga upptakten till kriget i Stilla havet använder memoarer och dokument från alla sidor för att bevisa Hoovers anklagelser. Och kanske det bästa sättet att visa kraften i denna bok är att göra det som Hoover – kronologiskt, omsorgsfullt, vecka för vecka.

Betänk Japans situation sommaren 1941. Fastkört i ett fyra år långt krig i Kina hon varken kunde vinna eller avsluta och efter att ha gått in i franska Indokina, var hon fullständigt utmattat och krigstrött.

I regeringen fanns en mäktig falang ledd av premiärministern prins Fumimaro Konoye som desperat ville undvika krig med USA.

Det pro-anglosaxiska lägret inkluderade marinen vars officerare hade kämpat sida vid sida med den amerikanska och brittiska flottan under första världskriget, medan hökarna hade sitt centrum i armén, general Hideki Tojo och utrikesministern Yosuke Matsuoka, som hyste bittert anti-amerikanska känslor.

Den 18 juli 1941 trängde Konoye bort Matsuoka och ersatte honom med den pro-anglosaxiske amiralen Teijiro Toyoda.

Det amerikanska svaret: Den 25 juli frös vi alla japanska tillgångar i USA, stoppade all import och export och stoppade all olja till Japan, som nationen och imperiet var helt beroende av.

Chockerad fortsatte ändå Konoye sin fredspolitik genom att vinna flottans och arméns hemliga stöd för ett möte med FDR på den amerikanska sidan av Stilla havet för att lyssna och svara på de amerikanska kraven.

USA: s ambassadör Joseph Grew bönföll Washington att inte ignorera Konoyes erbjudande och sa att prinsen hade övertygat honom om att en överenskommelse kunde uppnås vad gällde Japans tillbakadragande från Indokina och södra och centrala Kina. Av rädsla för Maos arméer och Stalins Ryssland ville Tokyo behålla en buffertzon i norra Kina.

Den 28 augusti överlämnade Japans ambassadör i Washington ett personligt brev från Konoye till FDR som bönföll om ett möte.

Tokyo bad oss att hålla Konoyes erbjudande hemligt då avslöjandet av en japansk premiärministers erbjudande att korsa Stilla havet för att prata med en amerikansk president skulle kunna äventyra hans regering.

Den 3 september läktes Konoyes brev till The Herald-Tribune.

Den 6 september träffade Konoye ambassadör Grew igen vid ett tre timmar långt lunchmöte för att informera honom om att Japan nu gick med på de fyra punkter som amerikanerna krävde som grund till fred. Inget svar.

Den 29 september skickade Grew vad Hoover beskriver som en “bön” till presidenten om att inte låta detta fredserbjudande gå till spillo.

Den 30 september skrev Grew till Washington, “Konoyes krigsfartyg står redo och väntar på att ta honom till Honolulu, Alaska eller var presidenten än önskar”.

Inget svar. Den 16 oktober föll Konoyes ministär.

I november mottog Washington två erbjudanden från Tokyo: En plan A som innebar ett slut på kriget i Kina och ockupationen av Indokina och om det förkastades, en plan B som innebar ett modus vivendi där ingendera sida skulle göra några nya drag. Dessa förkastades direkt.

På ett möte den 25 november för FDR:s krigsråd, avslöjar krigsministern Henry Stomsons anteckningar den samsyn som råder: “Frågan var hur vi skulle manövrera dem (japanerna) till… att skjuta första skottet utan att vi tar alltför stor skada”.

“Vi kan radera japanerna från kartan på tre månader”, skrev marinministern Frank Knox.

Som Grew hade förutsagt visade sig Japan, en “hara kiri-nation”, mer benägen att gå under i ett hedersamt nationellt självmord än att låta sig bli förödmjukat.

Det krig som resulterades av vägran att träffa prins Konoye innebar mer än hundratusen amerikanska förluster, Hiroshima, Nagasaki, ett Kina under Mao Zedong, amerikanska krig i Korea och Vietnam och uppkomsten av ett nytt arrogant Kina som visar gårdagens stora supermakt föga respekt.

Om du vill veta historien som skapade vår värld, spendera en vecka med Mr. Hoovers bok.

Källa: http://buchanan.org/blog/did-fdr-provoke-pearl-harbor-4953
Översättning: Anton Assarson


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: