Skrivet av: Anton Assarsson | 09 februari 2012

S:t Cyrillus av Alexandria

S:t Cyrillus av Alexandria – 9 februari

Prof. Plinio Corrêa de Oliveira

Biografiskt urval:

S:t Cyrillus av Alexandria (376 – 444 e.Kr) strävande efter att vinna tillbaka heretikern Nestorius genom brev i vilka hans personliga ödmjukhet endast överträffades av hans doktrinära kraft och djup. Men Nestorius var obeveklig. Eftersom han inte hade några argument att svara med gick han till personangrepp mot patriarken. Som så ofta är fallet fanns det pacifister som – fastän de förkastade Nestorius irrläror – tyckte att det var bäst att inte svara honom av rädsla för att ytterligare förbittra honom och spä på skandalen till skada för kärleken till nästan. Som svar på detta kritiserade S:t Cyrillus dem som var mer rädda för att bejaka de katolska trossanningarna än för att falla i heresi:

Vafalls! Nestorius djärvas uppmana människor att offentligt och i sin närvaro säga att den som kallar Maria Guds moder är i bann! Han slungar sin bannlysning, med hjälp av sina anhängare, mot oss, mot den katolska kyrkans andra biskopar och mot de gamla fäderna som i alla tider och på alla platser och med en röst har erkänt och hedrat Guds heliga moder! Och har vi inte rätt att svara honom med samma mynt och säga, ‘Om någon förnekar att Maria är Guds moder, han vare i bann’? …

Om vår rädsla för gräl är större än vår nit för Guds ära hindrar oss från att tala sanning, hur skall vi drista att i det katolska folkets närvaro fira de heliga martyrerna, vars ära ligger i det faktum att de genom sina liv levandegjorde orden ‘Att kämpa för rättvisa ända in i döden’?

Kommentar av Prof. Plinio:

Texten är magnifik! För att sätta det i sin historiska kontext kan jag berätta att S:t Cyrillus levde på 400-talet och bekämpade Nestorius heresier, som förnekade unionen mellan vår Herre Jesu Kristi mänsklighet och gudomlighet och således vår välsignade jungfru Marie gudomliga moderskap.

Under kyrkans första århundrade fanns det olika irrlärare som bekämpade vår Herre Jesu Kristi gudomlighet. Somliga menade att Han endast var människa och inte Gud, andra hävdade att Han var Gud men inte människa. Båda förnekade att Han var Gud och människa. Hur som helst försökte heresierna att rubba den katolska läran att vår Herre är sann Gud och sann människa. Nestorius heresi förnekade den hypostatiska unionen mellan de gudomliga och mänskliga naturerna i vår Herre. Han menade att det måste finnas två distinkta personer, Guds person och människan Jesu Kristi person. Denna människa var enligt honom inte Gud, utan var endast moraliskt förenad med Gud som något sorts superhelgon. Som en konsekvens av detta var vår Fru endast människans moder, inte Guds moder. Därmed reducerade han vår Frus upphöjdhet kraftigt.

S:t Cyrillus och de goda katolikerna förfäktade att vår Herre var både Gud och människa. Heretikerna hävdade motsatsen. Den falska mittenfåran, de som var anhängare av ekumenik och dialog mellan de två positionerna, menade att det var bättre att inte försvara den rätta positionen. De menade att det skulle provocera motståndarna, göra det svårare att omvända dem och att det bröt mot kärleksbudkapet. Dessa ”moderata” var motståndare till S:t Cyrillus eftersom helgonet angrep heretikerna.

Jag frågar er om detta inte påminner er om reaktionerna från våra dagars ”moderata” som kritiserar vårt arbete. Vi bör inte angripa heretikerna, kommunisterna och progressivisterna utan istället ha dialog med dem. Att angripa dem är kontraproduktivt, det provocerar dem etc. Egentligen motsvarar dessa ”moderata” dem om vilken den heliga Skrift säger: ”Jag känner dina gärningar: du är varken kall eller varm. Jag skulle önska att du vore antingen kall eller varm. Men nu, då du är ljum och varken varm eller kall, skall jag utspy dig ur min mun” (Upp. 3:15-16). Det vill säga, om du höll dig till antingen sanningen eller irrläran skulle du åtminstone vara konsekvent, men då du inte vill välja sida gör du mig illamående. Dessa är dem som Gud hatar, dem som Han spyr ur sin mun, dem som framkallar just den typ av ohygglighet som orsakar kväljningar.

Dessa är de värsta människorna, de som mest skadar den goda saken eftersom de framställer sig som genomsnittliga katoliker som påstår sig vara katolska, men som varnar för att följa dem som tar den sanna positionen. De moderata säger att de som ställer sig på den sanna sidan överdriver i sina ståndpunkter etc. Det är p.g.a dessa människor som antalet sanna stridsmän för den katolska saken är mycket lägre än vad den borde vara.

Det bästa stödet för irrlära ges inte av dem som tydligt försvarar irrläran utan av dem som skenbart bekänner sanningen – men försvarar irrlära. De är femtekolonnare som förbereder fiendens framtida framryckningar. De ådrar sig gudomlig vrede mer än vad rättframt onda människor gör.

Om vi vill vara som vår Herre Jesus Kristus bör vi känna samma avsky för denna sorts anda som Han gör. Vi bör bli illamående när vi hör de ”moderatas” argument. Det är inte tillräckligt att älska det goda, vi måste också förkasta dem som förespråkar ondska. Ett förkastande liknandes vår Herres som hade en avsky som orsakade illamående. Om vi inte hyser sådana känslor bör vi uttala likande skottböner som dem vi finner i litanian till Jesu heliga hjärta: ”Jesu heliga hjärta, dana mitt hjärta efter ditt hjärta”.

Lår oss be S:t Cyrillus av Alexandria genom vår Frus förbön att vi känner en rättmätig vrede och motvilja mot ett sådant hycklande ställningstalande.

Källa: Tradition in Action

Översättning: Anton Assarsson


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: