Skrivet av: Anton Assarsson | 09 april 2012

För vårt jordiska hemland och vårt himmelska

För vårt jordiska hemland och vårt himmelska

Den 17 september 2011 publicerade vi här på Labarum en artikel av Bo Solberg – ”Wo starker Schatten ist, ist viel Licht” – där författaren refererade till sin tidigare och i Nonkonform nr 85 (den 20 oktober 2008) publicerade artikel om nazimen. Vi vill gärna tillgängliggöra denna intressanta framställning för våra läsare och återpublicerar den därför.

 Av Bo  Solberg

Den övergripande definitionen av nationalism är som bekant en åskådning för vilken nationen framstår som en oförnekbar realitet och ett värde för människan. Men lika självklart är, att denna grundidé därefter färgas på lika många sätt som antalet rörelser eller idétraditioner som omfattar den. Slutprodukterna kan alltså skilja sig som natt från dag. Den absolut mest väsentliga kategoriseringen vi över huvud kan göra är att skilja den hedniska, och speciellt den biologimaterialistiska, nationalismen från den kristna. Den klaraste exponenten för den förra är den tyska nationalsocialismen. För den senare kan vi lämpligen framhålla den katolska kristendomen med dess traditionella sociallära och uppfattning om fosterlandets betydelse. Låt oss göra några historiska tillbakablickar till mötet mellan dem båda i 30- och 40-talens Tyskland.

Ett tyskt propagandatryck på svenska från 1941, Katolska kyrkan och Tyskland, återger, för att tillbakavisa de påståenden som velat mena att Tysklands linje är kristendomsfientlig, ett herdabrev av biskopen av Münster, Clemens August. Han hyllar, och ber för, den tyska armén, som kämpar mot den gudlösa bolsjevismen i öst. Han gläds över hur tyska trupper i de från bolsjevismen befriade områdena ”rensa vanhelgade och många gånger genom skändligt missbruk förnedrade gudahus från orenlighet, ånyo återställa dem och där återinföra tjänandet av den ende sanne Guden”. Man får nästan den bilden av den katolske biskopens framställning att det nazistiska Tysklands armé var en här av Kristi stridsmän. Man kommer att tänka på Mussolinis ord: ”Fascismen är inte ateistisk. Den är en här av troende. Endast religionen möjliggör förverkligandet av de stora mänskliga idealen”. Vackra ord, men sannolikt till icke obetydlig del sagda med hänsyn till det italienska folkets starka katolicism. Fascismen uppträdde aldrig kristendomsfientligt. Den fick i stället genom Lateranfördraget påve Pius XII att i sin första encyklika Summi Pontificatus (1939) utropa Pax Christi Italiae reddita. Få torde likväl bestrida att fascismens väsen, uttryckt främst genom förgudningen av staten, var mer hedniskt än kristet.

Det som gäller för Mussolinis ord torde i minst lika hög grad gälla för det ovannämnda tyska trycket. Parallellt med de stridande arméernas drabbningar rasade propagandakriget. Det är väl ingen alltför djärv gissning att tysk propaganda här spelade på kristna strängar av främst taktiska skäl.

Visst stred Tysklands armé i öst, sett ur en negativ aspekt, för Gud; i sin kamp mot den aggressivt ateistiska förkunnaren i Ryssland. Och självfallet stred många ärliga kristna, både katoliker och protestanter, i den tyska armén. Samma synpunkter som biskop Clemens August framhöll delade för övrigt och föga förvånande de allra flesta katolska biskopar i Tyskland; även kardinal Faulhaber. Han uttryckte, t.ex. i ett herdabrev i december 1941, sin glädje över Tysklands kamp mot bolsjevismen, och bistod med sina böner de tyskar som givit sitt liv för nationen. Han uppmuntrade alla tyska soldater till ett troget fullgörande av de uppgifter i landets tjänst som anförtrotts dem.

Men låt oss börja från början. Den katolske avfällingen Hitlers Mein Kampf (1925-7) saknar inte referenser till Gud, kristendomen och kyrkans betydelse, och förefaller ingalunda vara skriven av en ateist. Punkt 24 i det nationalsocialistiska partiets program försvarade på samma sätt, visserligen i dunkla ordalag, kristendomen; partiets linje var ”i grunden” kristen. I sitt regeringsupprop till tyska folket den 1 februari 1933 bad Hitler om den allsmäktige Gudens välsignelse över regeringsarbetet. I ett tal till riksdagen den 28 mars samma år framhöll han de kristna kyrkorna som viktiga faktorer för bevarandet av den tyska nationen. Kyrkornas rättigheter fick inte kränkas. Över huvud framställde sig ofta den nya regimens företrädare under denna sin allra första tid som ett värn för de kristna (vilket fick till följd att de tyska biskoparnas förbud från 1930 för katoliker att ansluta sig till nazistpartiet återkallades: man förlitade sig till de givna deklarationerna).

Den katolska kyrkans ställning till Tyskland skulle den 20 juli 1933 komma att regleras av ett ännu i dag gällande Reichskonkordat. Det undertecknades å påve Pius XI:s vägnar av kardinal Pacelli (sedermera Pius XII) samt av Hitlers vicekansler, katoliken Franz von Papen. Konkordatet garanterade katolska kyrkan, dess medlemmar och diverse organisationer, frihet att verka och utöva sin tro. De skulle skyddas från förföljelser. Präster och religiösa garanterades sin rätt att utlägga kyrkans dogmatiska och moraliska lära. De katolska skolorna skulle bevaras och nya skulle fritt få etableras vid behov. Tyskland krävde emellertid bl.a. att katolikerna avstod från att söka få till stånd fackföreningar eller en ny politisk organisation (det katolska centrumpartiet hade ju, tillsammans med övriga icke-nazistiska partier, upplösts).

Med uteslutande ovanstående citat och beskrivningar blir intrycket av relationen mellan katolska kyrkan och Tredje riket naturligtvis på tok för ensidigt. Antikommunismen hade de gemensamt. Men i grund och botten var katolicismen och den nazistiska idéläran väsenskilda och oförenliga. Per Engdahl menar visserligen, i De politiska åskådningarna (1936), att nazismen medvetnare än fascismen har sökt närma sig kristendomen (han syftar väl då närmast på de saker som ovan antytts). Han tillägger dock: ”Nationalsocialismen har aldrig förstått det kristna korset.” En illustration härtill är ”riksåskådningsledaren” Alfred Rosenbergs antikristna bok Der Mythus des 20. Jahrhunderts (1930). Här ett exempel. Författaren hävdar att det finns två moraler, ärans och kärlekens. Den senare är undfallenhet, svaghet, feghet. Icke medlidande men tapperhet kan hjälpa en medmänniska. När kärleken tränger in i ett folks moral, börjar upplösningen. Ungefär så låter det. Rosenberg var oförstående för den kristna kärleksläran; han hade väl varit alltför upptagen att satsa sitt pund på tesen om livet som en brutal och hänsynslös kamp för tillvaron. Vid sitt sammanträffande med Rosenberg framhöll Per Engdahl att han klart ogillade nämnda resonemang. Han framhöll att folkgemenskapstanken var en klar följd av kärlekstanken. Rosenberg fick hålla med. Det skall också i rättvisans namn sägas, att Rosenberg i samma bok uttryckt en viss beundran för Kristus – låt vara att han ville uppfatta Honom på samma sätt såsom på 300-talet Arius (som hävdade Sonens väsensskildhet från Fadern). Och det är väl inte ägnat att förvåna att om Rosenberg, den germanska yrans teoretiker, skulle närma sig kristendomen det skulle bli i den arianska tolkningen, dvs. det som på sin tid nästan blev en specifikt germansk form av kristendomen. Man erinrar sig lämpligen hur ivrigt arianska germankonungar stundom anställde rena förföljelser mot sina katolska undersåtar. Ty denna historiska linje vaknade till liv med Tredje riket. Detta syntes tämligen snart. Motsättningen gällde germanism mot ”romanism”, dvs. nationalsocialism mot katolicism. Görings kampdekret mot ”den politiska katolicismen” från 1935 avvisar visserligen på det bestämdaste en kulturkamp mot den katolska kyrkan. Det framhåller att staten garanterar de kristna kyrkornas integritet och skydd. Men samma förordning visar att det var just en kulturkamp à la Bismarck det var fråga om. Integritet och skydd tolkades lättvindigt. Ty Göring ansåg det, citerat efter Nya Dagligt Allehanda den 18 juli 1935, för ”absolut nödvändigt att med all energi ingripa mot de strävanden, som den politiska katolicismen för i fält mot den nazistiska staten”. För att komma till rätta med problemet måste man ingripa mot de delar av prästerskapet som missbrukat sin ställning för ”politiska” ändamål. Kyrkan får inte anropa Gud mot staten, hette det. ”Den katolska befolkningens tro och religion skall icke anpassas men politiskt sett är endast en statsuppfattning tänkbar i Tyskland: den nazistiska idén.” Alltså: Tyskland är nu en diktatur där endast nazistiska profeter får ge uttryck för sina politiska åsikter. Enpartistaten tolererar ingen opposition. Göring bortser från att försvaret av tron och arbetet för dennas omsättning i samhällslivets alla aspekter, för en katolik är oförytterligt. Utan denna verksamhet är en katolik endast en mycket ofullständig sådan. Nazismen fordrade sålunda det otänkbara: sluta arbeta för Kristkonungens rike och börja arbeta för Eterna Germania. Lägg ner Kristi kors och upptag hakkorset.

Tyskland skulle också snart, av politiska skäl, komma att bryta mot konkordatet, i synnerhet mot artikel 31 om skydd av katolska organisationer och frihet till religionsutövande för kyrkans medlemmar. Katolska skolor nationaliserades. Bokförlag och tidningar förbjöds eller belades med kraftiga restriktioner. Ungdomsorganisationer upplöstes. Medlemskap i Hitlerjugend, där man inte sällan blev utsatt för antireligiös propaganda, blev i praktiken närmast obligatoriskt för ungdomar (en omständighet som tillsammans med andra, försvårade för familjer att helga söndagen eller över huvud nära ett kristet liv). Katolska statstjänstemän sattes under hårt tryck. Misshagliga präster, ordensmänniskor och lekmän fängslades eller placerades i koncentrationsläger. Repressalierna motiverades med argument i stil med ”statsfientlig verksamhet”. Samtidigt kom en allt hätskare antikatolsk agitation till uttryck i den nazistiska pressen. Man missade sällan ett tillfälle att smutskasta och skandalisera medlemmar av det andliga ståndet.

Den katolska kyrkan reagerade naturligtvis kraftigt mot allt detta. En första samlad protest från de tyska biskoparna hade gjorts i ett herdabrev redan i augusti 1934. Den förefaller emellertid endast ha blivit en signal för ytterligare förföljelser. Ett nytt brev utsändes följande år. Det manade i det betryckta läget till hopp: ”Kristus uppnår seger med andra vapen än de som denna världens ande nyttjar”. Protesterna fick sedan sitt mest kända uttryck i Pius XI encyklika Mit brennender Sorge (1937). Linjen fortsattes två år senare av Pius XII i ovannämnda Summi Pontificatus. Men förföljelserna lättades inte. Under 1939 stängdes hundratals kloster och konvent. Saken framstår som extra anmärkningsvärd om man betänker att katolikerna, efter annekteringen av Österrike och Sudetenland, utgjorde nästan 40 procent av befolkningen eller ca 30 miljoner människor.

Den österrikiske förbundskanslern Engelbert Dollfuss bör nämnas i sammanhanget. Denne djupt troende katolik var en uttalad kritiker av nazismen och såg med oro på denna rörelses fientlighet mot kyrkan. Han ville, med korporativa idéer och fosterländskt patos, bygga en katolsk stat, inspirerad härtill inte minst av en annan av Pius XI:s rundskrivelser, Quadragesimo Anno (1931). Han kom väl någorlunda överens med Mussolini, men i Tredje riket blev han inte populär. Dollfuss röjdes också ur vägen; nazistiska agenter sköt ihjäl honom den 25 juli 1934. Johannes Messners biografi Dollfuss: An Austrian Patriot (IHS Press, 2004) rekommenderas.

Det existerar som bekant en omfattande litteratur som sökt skapa kontrovers kring den katolska kyrkans och Pius XII:s förhållande till den tyska regimen. Fanatiska antinazister har gjort gällande att man var väl samarbetsvillig i förhållande till nazisterna och att man alltför lätt böjde sig för deras krav. John Cornwall är en av dem som ställt sig i tjänst åt denna linje med sin bok Hitler’s Pope: The Secret History of Pius XII (1999). För att få en bättre balans till saken kan man t.ex. också läsa den på Internet upplagda artikeln “The Record of Pius XII’s Opposition to Hitler”. Den vill påvisa att han ingalunda var någon Hitlerpåve. Låt mig i sammanhanget endast nämna hur Pius XII har framhållit att han, när han som kardinal undertecknade konkordatet med Tyskland, hade upplevt det som om han hade förhandlat med djävulen. Starka, men samtidigt talande, ord.

Om Rosenberg var en av de nazister som befann sig mitt i den tyska kyrkostridens virrvarr, skall på den andra sidan framhållas den tidigare nämnde kardinal Faulhaber (som även han i hög grad hade varit inblandad i konkordatförhandlingarna med Tyskland). Kardinalen höll 1933 en rad uppmärksammade adventspredikningar i München, vilka sedermera trycktes. De utgavs året därefter i svensk översättning: Kristendomen inför judisk-germanska problemet (1934). Predikningarna uppehåller sig till stor del vid kristendomens ställning till den gammaltestamentliga judendomen och till den nyväckta urgermanska hedendomen. Bakgrunden var de röster från nazistlägret som, utifrån sin stolliga antisemitiska lära, ville utrensa GT från kristendomens heliga skrifter och stoppa undervisningen av den samma i tyska skolor. Kardinal Faulhaber hade innehaft lärostolen i GT:s exegetik vid Strassburgs universitet. Han visste vad han talade om; hans utläggningar är skarpsinniga och förkrossande för motståndarna. Den sista predikan är över ämnet ”Kristen tro och germanskt väsen”. Kardinalen framhåller att Kristi kors skall resas för alla folk. I Kristi rike på jorden finns inga gynnade skötebarn och inga tillbakasatta styvbarn: ”I detta rike skola de enskilda folken icke uppgiva det som är gott i deras egenart”, men å andra sidan får de aldrig åsidosätta kyrkans överfolkliga mål:

Germanernas omvändelse till kristendomen var icke något onaturligt, ingen störning av den rasbestämda utvecklingen. Den största förvändhet vore däremot att återvända till den gamla germanska hedendomen. Där kristendomen försvaras, där blir enligt min övertygelse även germansk anda försvarad. Det tyska folket skall nämligen vara kristet eller icke alls vara till. Ett avfall från kristendomen, en återgång till hedendomen, vore för det tyska folket början till slutet. [—] Genom kristendomen blevo germanerna till ett folk. [—] Det är ett historiskt faktum, att denna mängd av folkstammar först genom omvändelsen till kristendomen blevo förenade till en bofast befolkning och till ett enhetligt folk.

Man kan här inskjuta att Hitler själv faktiskt erkänt detta faktum. I ett tal vid partidagen i Nürnberg 1936 förklarade han att den tyska nationen vore otänkbar utan det avgörande inflytande som den katolska kyrkan utövat på dess uppkomst och utveckling. Apropå kristendomens inställning till den germanska rasen, säger kardinalen vidare:

Från kyrklig ståndpunkt är ingenting att invända emot ärlig rasforskning och rasvård. Ej heller emot strävan att i möjligaste mån renodla ett folks egenart och genom hänvisning till blodsgemenskap fördjupa sinnet för folkgemenskapen. Men nu måste vi från kyrklig ståndpunkt göra tre begränsningar. För det första får kärleken till den egna rasen icke framkalla hat mot andra folk. För det andra får den enskilde icke tro sig upphöjd över den moraliska plikten att i stram självtukt vårda sin själ med Kyrkans nådemedel. En ung man, som ideligen hör lovprisningar över sin ras, kommer lätt på den tanken, att han icke mer gentemot Gud och Kyrkan är moraliskt förpliktigad till ödmjukhet och kyskhet. För det tredje får rasvården icke sättas i motsatsförhållande till kristendomen. [—] Ras och kristendom äro i och för sig inga motsatser, men väl olika livsområden. Ras är en naturföreteelse, kristendomen en uppenbarelse, alltså en övernaturlig företeelse. Rasen är ett samband mellan människorna, kristendomen är först och främst samband med Gud. Rasen sammanför och isolerar ett folk, kristendomen är det världsfamnande budskapet om frälsning för alla folk. [—] Det är icke de kristna förmenat att under ovannämnda betingelser kämpa för sin ras och dess rätt. Man kan alltså utan inre splittring vara en ärlig tysk och en lika ärlig bekännare till kristendomen. [—] Men vi få aldrig glömma, att vi icke blivit återlösta av tyskt blod. Vi hava blivit återlösta av vår korsfäste Herres dyrbara blod. (1)

Här ligger alltså roten till nazismens och kristendomens oförenlighet. Den förra kände inte kardinalens begränsningar. Andens överhöghet över rasen, var ingen tanke som allvarligt föresvävade nazismens teoretiker. Rasen blev grundvärdet, utvecklingens drivkraft, nyckeln till världshistorien. All tyngd lades vid den genetiska faktorn. Man överbetonade likt marxismen en av utvecklingens många världsliga drivkrafter och sökte fånga skeendet i en enkel formel. När kardinal Faulhaber säger ”Guds nåd har icke bevarat oss från den ryska hedendomen för att nu låta oss sjunka ned i germansk hedendom”, kan man också formulera det som så: varför byta historisk materialism mot biologisk? (2) Varför ersätta klasskamp med raskamp? Nazismen framstår mot denna bakgrund som en biologiserad variant av kommunismen; de båda tankesystemen är ur denna aspekt två barn av samma anda. De har båda karaktären av religionssurrogat. Nazismen har kanske t.o.m. mer av religionsimiterande karaktär än marxismen, genom sin biologiska mystik, sin tendens att förguda sin grundmyt. Gudomen bor i det tyska blodet. Tyska folkets återlösning ligger inbäddad i dess blodsegenskaper. Det är emellertid samtidigt intressant att notera hur nazistiska ledares retorik då och då refererar till Gud för att understryka nazismens och dess grundares storhet. Hermann Göring tror t.ex. i sin bok Aufbau einer Nation (1934) att Gud har sänt Hitler för att frälsa Tyskland. Att han i sammanhanget gör jämförelser med kyrkan är emellertid också talande: ”Liksom den romerske katoliken anser påven ofelbar i alla frågor som rör religion och moral, tror vi nationalsocialister med samma inre övertygelse att der Führer för oss i alla politiska och andra frågor som rör vårt folks nationella och sociala intresse helt enkelt är ofelbar.” (3)

Nazismen reducerar, med sin socialdarwinistiskt färgade rastanke, människan till djur. Den frambesvärjer rasens tillvarokamp mot andra raser. Det är de animaliska instinkterna, som folket måste vara vaket för; de avgör dess lycka och välgång. När nazismen relativiserar människovärdet genom sin biologism har den definitivt valt sin väg bort från kristendomen. Att dess ”inställning till kristendomen och människovärdet är [—] en given följd av rastanken”, poängterar också Per Engdahl i Nysvensk Tidskrift nr 1/1946.

Tage Lindbom tillägger, i Västerlandets framväxt och kris (1999), att den nazistiska regimens tolkning av den mänskliga tillvaron som ytterst en biologisk kamp för överlevnad logiskt leder till att makten berövas varje andligt innehåll, att två årtusenden av kristen västerländsk förkunnelse av auctoritas som en utstrålning av den gudomliga Allmakten förnekas, att makten endast kan fattas i fysisk mening, som potestas.

Om den nazistiska rastanken utåt, dvs. i relationen till andra nationer, genom sin rangordning av rasernas värde, främjar raskamp och folkhat på det mänskliga broderskapets och på folkfredens bekostnad, skapar rastanken inåt, dvs. inom den egna befolkningen, också en värdeskala bland människorna. Hur rasduglig är den enskilde tysken? Här kommer nazismens mycket långtgående idéer om eugenik och eutanasi in. De uppställes i klart harnesk mot kristendomen.

När man läser antinazistisk litteratur från krigsåren måste man självklart vara försiktig av samma skäl som man måste vara det om man läser nazistpropaganda. Dylika skrifter är ofta behäftade med upphettade känslor och ensidiga tankegångar. Författaren Åke W. Esséns arbete Från gudsstat till avgudastat (1940) innehåller enligt min mening flera tänkvärda synpunkter om nazismens okristliga felslut. Boken är dock en tendensskrift; och går ofta för långt i resonemangen. Den avfärdar inte endast nazismens uppfattning om nationalism utan all nationalism. Denna idé leder ofrånkomligen till barbarism, menar Essén. Han vill gärna framställa sig som kristendomens försvarare gentemot de nazistiska hedningarna, och den uppgiften fyller han väl stundom någorlunda bra. Han begår dock ett allvarligt, med kristendomen oförenligt, misstag när han vill uppfatta all nationalism som något av ondo. Han ser alltså inte nationen såsom kyrkan traditionellt har sett den. Han noterar inte väsensskillnaden mellan en nationalism som tar sin näring i chauvinism och rasism, i biologisk materialism, och en nationalism som inspireras av kärleken till Kristkonungen, nationernas överhuvud; en nationalism som vill hålla i helgd det fosterland Gud har givit människan som en arvedel, såsom hennes förlängda familj i världen. Denna nationalism bygger inte på ett motsatsförhållande till internationalism, och benämns därför lämpligen samnationalism. Kristendomens försvar av fosterlandet bygger på respekt för den av Gud skapade ordningen, och motiveras av universellt mänskliga mål. När det gäller denna positiva fosterlandskärlek ber jag vidare få hänvisa till Summi Pontificatus.

När man hos Sven Stolpe, i debattboken I smältdegeln (1941), läser om den man som hela Hitlers ”kamp från första stunden gällt, och som det är hans livs dröm att avsätta och krossa – Kristus”, är det en formulering som visserligen kan tänkas uttrycka ett riktigt förhållande, men som samtidigt framstår som tillspetsad. En logisk konsekvens av nazismen blir helt riktigt ett undanträngande av sann kristendom. Att Hitler hyst ett Kristushat, och närt demoniskt inspirerade drömmar av krossa Hans kyrka, är spekulationer. Förklarliga, eftersom Stolpe naturligtvis läst Hermann Rauschnings vid ungefär samma tid utkomna bok Samtal med Hitler (1940). Rauschning, tidigare senatspresident i Danzig, vid bokens författande professionell antinazist, utnämner uttryckligen Hitler till Uppenbarelsebokens monster. Till stöd för den uppfattningen återger han bl.a. ett samtal där Hitler talar om hur hans rörelse, i alla fall på sikt, skall lyckas krossa kristendomen. ”Svartrockarnas” tid är förbi, nu det är nazismens, den nya religionens, era. Man bör emellertid vara försiktig med Rauschnings framställning. Dess vederhäftighet har allvarligt ifrågasatts av flera forskare; samtalen i fråga har troligen aldrig ägt rum. Detta betyder inte att boken skulle vara ointressant; antagligen har Rauschning skrivit utifrån hur han ärligt tror att det skulle ha låtit om Hitler öppenhjärtigt hade delgivit honom sina innersta tankar. Låt vara att Rauschnings egen tanke självklart också har grumlats av hat. Men själv håller jag det inte för otroligt att Hitler kan ha tänkt om kristendomen ungefär så som Rauschning säger (även om samtalet i fråga nu är en fiktion). Nazisternas uppträdande mot kristendomen i Tredje riket, och de med denna lära klart oförenliga nazidoktrinerna, talar sitt tydliga språk. Att attackerna mot kyrkan och kristendomen delvis hölls tillbaka eller på olika sätt maskerades under perioden 1933-45 torde bero på den politiska situationen. Hitler behövde konsolidera sin makt och hålla samman tyskarna så gott det lät sig göra under det spända världsläget. Den tyska nationen kämpade för sin överlevnad och existens mot en övermäktig och fientlig omvärld, något som man bör komma ihåg i sammanhanget, men som naturligtvis på inget som helst vis urskuldar regimens attacker mot kyrkan (detta speciellt som kristendomen i själva verket var det tyska folkets enda verkliga räddning).

Ett alltför brutalt uppträdande mot kyrkan skulle antagligen ha resulterat i häftiga folkliga protester. Och när storkriget väl hade brutit ut skulle dessa naturligtvis ha kunnat inverka menligt på den tyska krigsinsatsen. Man kan mot denna bakgrund bara undra vad som skulle ha hänt med kyrkan om Tyskland hade vunnit kriget. Pius XI räknade i sin encyklika från 1937 med möjligheten av våldsamma försök till utrotning av kristendomen liknande dem som hade skett i Sovjet. Påvens bedömning kan inte anses ogrundad.

I Västerlandets förnyelse (del I, 1950) presenterar Per Engdahl en klarsynt bild av Hitler och nazismen. Han och den präglas vid sidan av det ljusa som främst folkgemenskapstanken representerar, av flera mörka avgrundssidor. Tredje riket framstår som ”ett lidande människoansikte på en vilddjurskropp”. Det fanns en demonisk underström hos nazismen, vilken man aldrig fick kontroll över, och som fick det hela att gå överstyr. Till de demoniska aspekterna räknar Per Engdahl den förtryckande diktaturen, de rasbiologiska doktrinerna, den andliga likriktningen, det sjukliga judehatet och rättssubjektivismen. Den mest demoniska aspekten av nazismen var det darwinistiskt färgade rovdjursperspektivet på historien. Att Tredje riket spårade ur berodde alltså på att den mörka sidan vann över den ljusa. Han exemplifierar med den nervpressade Hitlers beslut att anfalla Polen efter de misslyckade försöken till fredsförhandlingar: ”Tyskland hade kunnat uppnå alla sina legitima fordringar utan krig. Det hade inte bara fått Danzig, om det hade tagit saken lugnt. Det hade fått en hel världs beundran för sitt sociala uppbyggnadsprogram. [—] Nu slog han i en handvändning allt i spillror. Vilddjurskroppen segrade över människoansiktet, den rasbiologiska krigsfilosofien över den sociala framstegstron, demonien över kulturen.”

Tysklands utövande av brutal ockupationsmakt i Polen, och sedermera på andra håll, illustrerar blott ytterligare hur nazismens skuggsida hade fått övertaget. Det välutbyggda tyska koncentrationslägersystemet har sedan blivit den mest kända symbolen för nazistregimens ogärningar, och även om nu dessa senare i hög grad har överdrivits och exploaterats i politiska och ekonomiska syften, kvarstår de dock som ett skrämmande exempel på mänsklig råhet och känslokyla.

Den nysvenska rörelsens nationalism hör ända sedan starten hemma i det kristna lägret. Låt vara att det under kriget, då man trodde på det fördelaktiga med en axelseger, ibland förekom alltför okritiska uttalanden om det nazistiska Tyskland. Det ändrar ingenting; motsvarande överdrifter gjordes av de allierades påhejare. Nysvenskarna har hela tiden hållit på sin från nazismen väsensskilda linje. Så här låter det t.ex. i ”Den nysvenska katekesen” (i Nysvensk Tidskrift 1946, nr 1): ”För nationalsocialismen var rasen det högsta värdet och mindre önskvärda raselement utrotades med våld. Nysvenskheten hävdar det kristna människovärdet och kan icke acceptera en politik, som kränker en enskild människas rätt att leva eller åsidosätter samhällets skyldigheter mot sjuka eller svaga människor.”

Typisk är också Per Engdahls uttalande under krigets tidigare skede (VF 1940, nr 5): ”Sveriges största historiska insatser har skett i tecknet av en religiös tro, som gjutit våra vapen och givit ett särskilt skimmer kring våra fanor. Den materiella bärgningen har varit svårare att pressa ur jorden häruppe än längre söderut. Därför är också nutidens svenska nationalism, den nysvenska livsåskådningen, något annat än nationalsocialismen. [—] Nationalsocialismen sätter rasen i förgrunden. Den blir omänsklig i judefrågan och likgiltig inför kyrkspirornas korstecken. Nysvenskheten hävdar andens primat över rasen. Den fordrar ridderlighet och rättvisa i judefrågan, och den hyllar korset på kyrkspirorna som vårdtecknet på Sveriges flagga.”

När Pius XI gör upp med nazidoktrinerna i encyklikan Mit brennender Sorge kan denna lika gärna gälla som en nysvensk positionsbestämning. Påven framhåller vilken fruktansvärd revolt mot Gud det är att lyfta rasen, folket eller staten, eller något annat grundläggande värde i det mänskliga samhället, över dess naturliga plats i värdeskalan, och göra dem till absoluta föremål. Avgudadyrkan var ordet. Samma synpunkt har framförts av nysvenskarna; t.ex. av Elsa Norberg några år före påvens uttalande (VF 1935, nr 1):

Antingen ha relativisterna rätt, och allt tal om fosterlandskärlek, ja om moraliska plikter överhuvudtaget, de må gälla hem eller familj eller stat och folk, blir meningslöst prat. Eller också äro dessa plikter gudomliga krav med absolut, objektiv giltighet. Därför ha de nya [nationella] rörelserna instinktivt slagit vakt kring […] den kristna kyrkan. I kristendomen har man hoppats finna en övervärldslig ankargrund för nationella och sociala instinkter. Därför borde också de nationella rörelserna i olika länder bli kyrkornas naturliga bundsförvanter i kampen mot moralupplösande relativism. Men i stället ser det på sina håll ut att dra ihop sig till strid på liv och död mellan kyrka och nationalism. Den djupaste orsaken till denna schism är väl den, att kyrkan ryggat tillbaka för vissa nationalistiska rörelsers krav på obetingad underkastelse under den absoluta staten. För en kristen finns det endast ett absolut värde: Gud. Allt annat, kultur, stat, folk, får evighetsvärde endast i den mån det tjänar den gudomliga viljan. Däri stämmer den realistiska kristna världsåskådningen överens med relativismen, att den måste som verklighetsfrämmande naivitet förkasta varje försök att godtyckligt upphöja det ena eller det andra mänskliga värdet till evigt och absolut. Varje sådant försök är på förhand dömt att misslyckas. Ty förr eller senare måste man komma underfund med, att avguden i fråga, det må vara Friheten, Rättsordningen, Klassen, Folket eller Rasen, dock till sist endast var en avgud, som kunde brukas till mänsklighetens förbannelse lika väl som till dess välsignelse. Så gick det med Friheten. Så kommer det också att gå med Rasen och med Staten. En helt annan sak blir det, om dessa i sig själva relativa värden ställas i en högre viljas tjänst och betraktas endast som redskap för Guds syften med människorna. Då – men också först då – får familjen, staten och folket ett evighetsvärde, som kan motivera, att man för dem offrar ’gods och ära, liv och allt’.

Det andra världskrigets ideologiska fronter, nazismen, fascismen, kommunismen och liberalismen var samtliga till sitt väsen antikristna läror. Hur man som troende skulle ställa sig till det samtida skeendet kan då inte, såsom många i dag vill hävda, ha varit en alldeles enkel sak. Den katolska kyrkan har klart och tydligt varnat för vådorna av samtliga dessa system, och inte minst av liberalismens. Här kan man sannerligen tala om irrlära. De länder vars politiska maktelit låtit sig behärskas av denna idé har tvivelsutan även de ett tungt register av skurkaktiga och hänsynslösa gärningar.

Detta skall man komma ihåg, när man uttalar sig om de krafter som utmanade varandra under detta fruktansvärda krig. Annars förlorar debatten balans. Det är för övrigt till ingen nytta att utmåla en av parterna som alltigenom ond, och en annan som motsatsen, såsom alltför ofta skett. Den värld som triumferade när Wall Street och Kreml, amerikansk storfinans och sovjetrysk kommunism, i broderligt samförstånd vann världskriget, har inneburit en långtgående, och alltjämt fortgående, ödeläggelse av det kristna västerlandet. Jag har i det ovanstående utgått från ordet nationalism och således här begränsat mig till att utifrån en kristen ståndpunkt diskutera nazismen. Denna lära framstår som det främsta varningsexemplet på hur nationalismens positiva grundidé kan förfelas och exploateras och hur en dylik avart i själva verket endast förstör för den nation som den säger sig vilja försvara. Den drev sina idéer in absurdum – mot det absolutas gräns – där det blev kortslutning och katastrof. Tvärtemot vad som i praktiken alltsomoftast sker, har vi en plikt att lära av historien. Bland dem som i dag kallar sig nationalister i Sverige, finns det säkerligen många behjärtade idealister och uppoffrande eldsjälar. De står främmande för nazismens extrema position. Men man kan ofta bland dem tyvärr samtidigt upptäcka en likgiltighet inför ord sådana som Norbergs. Jag vill därför hävda att de arbetar förgäves. Strävan efter fäderneslandets väl blir om det frikopplas från Gud utan bestående gott resultat. Det blir kontraproduktivt i den grad det revolterar mot Gud. Den ideologiska och moraliska kompassriktningen är dömd att tas ut fel, om man ej vet var man har sin startpunkt och sitt slutmål. Alfa och omega. Jag säger därför som en gammal katolsk bön: det är endast genom kristligt leverne och orubblig trohet som vi blir redo att värna vårt fosterland och sålunda kan bli värdiga att upptagas i vårt eviga hemland i himmelen. Den kärlek vi visar vårt fädernesland är alltså en världslig modell för den högre kärlek vi måste visa vårt oändliga hemland. Och jag ber därför, med en annan katolsk bön: låt korsets tecken alltid vägleda dem som samlas under vårt lands flagga.

Noter:

(1) Låt mig avslutningsvis säga om kardinal Faulhaber, att han trots behandlingen från den nazistiska regimen, trots alla sina protester mot dennas övergrepp och irrläror, efter kriget stod upp för sitt lands rätt, när han kritiserade, t.ex. i en protest tillsammans med den lutheranske biskopen Meiser den 20 juni 1945, de allierades omfattande övergrepp mot Tyskland efter kriget: mot de politiska ledarna, mot soldater och mot civila.

(2) Eller för att tala med den irländske prästen Fader Denis Fahey: ”There is laughter in Hell when economical materialism is replaced by biological materialism”.

(3) Dogmen om påvens ofelbarhet syftar för övrigt endast på när påven i tros- och moralfrågor gör anspråk på att såsom kyrkans överhuvud uttala sig för de troende ex cathedra, något som sker mycket sällan (under 1900-talet gjordes t.ex. endast ett sådant uttalande).

—————————————————–

Labarum tackar gästskribent Solberg och vill även tillägga att vår vänbloggare på Beska droppar skriver bl.a följande intressanta kommentar:

”Pius XI fördömde nationalsocialismen, brukar det heta. (Efter att först ha slutit ett konkordat med Hitler.) Och det är delvis sant. För dagens ämne är det tillräckligt sant, och jag går alltså inte in på den saken närmare. Därmed inte sagt att Pius XI fördömde vare sig fosterlandskärlek eller etniskt medvetande, som enligt katolsk lära följer naturligt av fjärde budet. Ingenting tyder på att han hade känt minsta sympati för biskop Anders Arborelius massinvandringsfundamentalism, islamkramande och likgiltighet för svenskarnas framtid. Tvärtom tyder all befintlig bevisning på motsatsen. Ett exempel:

No one would think of preventing young Germans establishing a true ethnical community in a noble love of freedom and loyalty to their country.

F ö hämtat ur Mitt Brennender Sorge, Pius XI:s encyklika mot nazismen (som saken något förenklat uttrycks). En encyklika som ständigt åberopas men som få läst […]”


Responses

  1. […] har i sina ursprungliga versioner publicerats i  Nonkonform. Uppsatsen från Nonkonform nr 85 ”För vårt jordiska hemland och vårt himmelska”, som handlade om nation­al­so­cialismen återpub­licerades den 9 april 2012. ”Sex och […]


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: