Skrivet av: Anton Assarsson | 19 april 2012

Att bevisa inspiration

Att bevisa inspiration

De protestantiska reformatorerna menade att bibeln allena utgör auktoritativ källa för religiös sanning vars rätta förståelse måste uppfattas genom att läsa endast orden i texten. Detta är den protestantiska läran om Sola Scriptura (Skriften allena). Enligt denna lära har ingen utomstående (utanför själva den fysiska bibeln) auktoritet rätt att göra någon tolkning eftersom, menar protestanterna, Kristus inte har grundat någon Kyrka som en domare för att avgöra vilken av de motstridiga tolkningarna som är den korrekta. Få saker är så frustrerande i diskussioner med ”bibelbekännande” protestanter som att försöka få dem att reflektera över varför bibeln bör tas för trons rättesnöre överhuvudtaget, och dessutom enda rättesnöret. Det kokar ner till frågan om varför protestanter godtar bibeln som theopneustos, inspirerad skrift, då bibeln endast kan godtas som trons rättesnöre om den först godtas som inspirerad och således utan brister eller felaktigheter. Bibeln som trons rättesnöre förutsätter alltså bibeln som inspirerad skift. Men hur kan en protestant veta med säkerhet att bibeln är inspirerad? Nu är inte detta ett problem som håller många nominellt kristna vakna om nätterna. De flesta har inte ens funderat närmare på det. I den mån de tror på bibeln gör de så eftersom de lever i en miljö som fortfarande är, om än post-kristen på många sätt, genomsyrad av kristna premisser och tankemönster. Den ljumt kristne som inte hyser den minsta tilltro till koranen skulle inte drömma om att ifrågasätta bibeln. Den innehar en viss officiell status för honom även om han inte kan förklara varför. Man kan säga att han accepterar bibeln som inspirerad (vad det nu än betyder för honom) av ”kulturella” anledningar – men detta är knappast en tillräcklig anledning eftersom koranen i så fall vore att betraktas som inspirerad skrift i muslimska länder.

”Den inspirerar mig”

Somliga protestanter säger att bibeln är inspirerad eftersom den är ”inspirerande”, men detta är ett mångtydigt begrepp. Om använt i strikt teologisk betydelse måste man ställa sig frågan: Hur kan vi veta att bibeln är inspirerad, dvs. skriven av Gud genom mänskliga författare som verktyg?

En utförligare definition av ”inspirerad” skrift:

”Nästa sak som måste tagas upp till behandling är själva inspirationen, dess väsen. Vad vill det säga, att en skrift är inspirerad av Gud? … Den helige Andes inspiration är något, som verkar direkt på författarna i skrivande stund. Vi kan utrycka det så: inspiration är Guds övernaturliga inflytande på en människas fantasi, förstånd och vilja, så att hon blir påverkad att skriva ned bestämda ting, såsom Gud vill det.  Gud är med andra ord författare till hela Bibeln, till alla dess skrifter, till varje enskild del av skrifterna, och han har dessutom hjälpt författarna att finna väl lämpade ord att uttrycka Guds tankar. Således kan vi inte säga, att Bibeln ljuger.” (Är bibeln Guds ord?, föredrag hållet i ”Katolskt Forum” i Trondheim på 1960-talet av p. Olav Müller SS. CC).

Men om ”inspirerande” inte betyder annat än ”rörande” och ”påverkande” skulle det kunna hävdas att Shakespeares verk är inspirerad. Dessutom kan delar av bibeln, däribland flera hela böcker i gamla testamentet, inte alls att kallas ”inspirerande” i denna betydelse. Det är inte respektöst att konstatera att vissa delar av bibeln är lika snustorra som militär statistik – faktum är att vissa delar är militär statistik – och gör väldigt lite för att röra upp känslorna.

Bibelns vittnesbörd

Hur är det med bibelns egna anspråk på inspiration? Det finns inte många ställen där ett sådant anspråk görs ens indirekt och i de flesta av både det gamla och det nya testamentets böcker finns inga sådana anspråk alls. Faktum är att ingen nytestamentlig författare gör anspråk på att skriva på direkt befallning av Gud med undantag för St. Johannes, Uppenbarelsebokens författare. Och även om varje en av bibelns böcker skulle inledas med frasen ”Detta är en inspirerad bok”, skulle inte det bevisa något alls. En bok med falska skrifter kan hävda att den är inspirerad, och så är också fallet med många falska skrifter. Endast ett anspråk på inspiration är otillräckligt för att fastställa att något är bona fide. Ställda inför detta misslyckade autenticitetstest faller de flesta ”bibelbekännande” protestanter tillbaka på föreställningen att ”den helige Ande säger mig att bibeln är inspirerad”, en övning i subjektivism besläktad med deras anspråk att den helige Ande leder dem i texttolkningen. T.ex. listar den anonyma författaren till häftet How Can I Understand the Bible? – ett häfte utgiven av den ”bibelbekännande” organisationen Radio Bible Class – tolv regler för bibelstudier. Första regeln lyder: ”Sök den helige Andes hjälp. Hans uppgift är att kasta ljus på skrifterna och levandegöra dem för dig när du studerar dem. Underkasta dig Hans upplysning”. Om detta skall betyda att vemsomhelst som ber om en korrekt tolkning kommer att få en sådan av Gud – och det är precis så de flesta ”bibelbekännande” protestanter menar att den helige Andes vägledning fungerar – så måste den uppsjö av motstridiga tolkningar, också bland ”bibelbekännande” protestanter, framkalla en obehaglig känsla av att den helige Ande sköter sitt arbete minst sagt undermåligt.

Ingen rationell grund

De flesta protestanter säger inte rakt ut att den helige Ande talar direkt till dem för att försäkra dem om att bibeln är inspirerad. Snarare säger de att de när de läser bibeln blir ”övertygade” om att det är Guds ord, de får en positiv ”känsla” av att den är inspirerad. Men detta reducerar deras övertygelse om bibeln till att handla om kulturella influenser, vanor och andra emotionella och psykologiska faktorer. Oavsett från vilken vinkel det betraktas så är den ”bibelbekännande” positionen en dåligt motiverad sådan. Det är ovanligt att en ”bibelbekännare”, även hypotetiskt, först närmar sig bibeln utan att först betrakta den som inspirerad och sedan, efter att ha läst den, syllogistiskt drar slutsatsen att den måste vara inspirerad. Faktum är att ”bibelbekännare” a priori utgår ifrån att bibeln är inspirerad – liksom de utgår ifrån alla andra protestantiska doktriner som premisser istället för slutsatser – för att sedan hitta ställen i bibeln som tycks bekräfta att den är inspirerad. Sedan drar de ”slutsatsen” som de ”visste” från början – att bibeln bekräftar sin egen inspiration, vilket naturligtvis är ett cirkelresonemang. Den tänkande individ som brottas med den protestantiska förklaringen till bibelns inspiration blir oundvikligen utan tillfredställande svar då han vet att protestanten saknar stabil grund för sin tro. Var finner man då ett rimligt bevis för bibelns inspiration? Leta inte längre än till den katolska kyrkan. Ytterst är den katolska positionen den enda som slutgiltigt bevisar Skrifternas gudomliga inspiration, den enda som intellektuellt kan tillfredställa en människa. Den katolska metoden för att bevisa att bibeln är inspirerad är följande: Bibeln är initialt betraktad som vilket annat antikt verk som helst. Man börjar inte med att utgå ifrån att den är inspirerad. Med en kritisk undersökning kan vi dra slutsatsen att vi har att göra med en text vars riktighet är mer säker än något annat antikt verks riktighet.

En korrekt text

Sir Frederic Kenyon noterar i sin bok The Story of the Bible att ”För alla av den klassiska antikens verk är vi hänvisade till manuskript som skrivits långt efter originalen. Den författare som ligger bäst till i detta avseende är Vergilius, ändå är de tidigaste exemplaren av hans verk vi har tillgång till idag skrivna 350 år efter hans död. För alla andra antika författare är tidsgapet mellan tiden för författarens liv och det tidigast bevarade exemplaret av hans verk mycket större. För Titus Livius rör det sig om 500 år, för Horatius 900 år, för det mesta av Platon 1300 år och för Euripides 1600 år”. Och ändå är det ingen som på allvar ifrågasätter att vi har korrekta kopior av dessa författares verk. Men vad gäller det nya testamentet har vi delar av manuskript som är från det första och början av det andra århundradet, endast några decennier efter att originalverken skrevs ned. De bibliska manuskript vi har tillgång till är inte bara äldre än de klassiska antika författarnas, vi har också tillgång till långt fler manuskript att arbeta utifrån. Somliga är hela böcker och andra enbart några få fragment, men det rör sig om tusentals manuskript på hebreiska, grekiska, latin, koptiska, syriska och andra språk. Detta innebär att vi kan vara säkra på att vi har att göra med en autentisk text som vi kan arbeta utifrån med tillförsikt.

Bibeln som historisk sanning

Nästa steg är att betrakta bibeln som en historisk text och att fokusera på nya testamentet, särskilt på evangelierna. Vi undersöker historien om Jesu liv, död och uppståndelse. Genom att använda vad som finns skrivet i evangelierna och vad vi finner i utombibliska källor från de första århundradena efter Kristus, tillsammans med våra kunskaper om den mänskliga naturen (och vad vi i övrigt utifrån vår naturliga kunskap vet om den gudomliga naturen) drar vi slutsatsen att Jesus var just vad han påstod sig vara  – Gud – eller att han var galen. En sak som kan vi fastställa direkt: Jesus var inte bara ”en god och vis människa” som inte var Gud, eftersom goda och visa män inte gör anspråk på att vara Gud. Antingen talade Jesus sanning om sig själv eller så var han en galning med storhetsvansinne. Vi kan avfärda möjligheten att Kristus var en galning inte endast utifrån hans ord utan också utifrån vad hans anhängare gjorde efter hans död. Dem som är kritiska till evangeliernas återgivning av uppståndelsen hävdar att Kristus inte återuppstod utan att hans anhängare avlägsnade kroppen från graven och hävdade senare att han hade återuppstått. Enligt dessa kritiker är uppståndelsen inget annat än en bluff. Att utföra en bluff för att glorifiera en vän och mentor är en sak, men få torde vara beredda att offra sina liv för en bluff och ett falsarium, åtminstone för en bluff som de inte är till någon fördel för dem. Om Kristus inte återuppstod skulle hans anhängare knappast ha varit beredda att lida tortyr och död i vittnesbörd för uppståndelsens realitet. Vi måste alltså dra slutsatsen att Jesus verkligen återuppstod från de döda. Följaktligen är hans anspråk om sig själv – inklusive hans anspråk på att vara Gud – trovärdiga. Han menade vad han sa och gjorde vad han sa att han skulle göra. Vidare sa Kristus att han skulle grunda en Kyrka. Både bibeln (fortfarande här betraktad som endast en historisk redogörelse, inte än som inspirerad) och andra antika verk vittnar om det faktum att Kristus grundade en Kyrka som kännetecknades av samma saker som dagens Katolska Kyrka: påvedöme, hierarki, prästerskap, sakrament och läroämbete. Vi har alltså utifrån det rent materiella och historiska dragit slutsatsen att Jesus Kristus grundade den Katolska Kyrkan. På grund av uppståndelsen har vi anledning att ta hans anspråk om Kyrkan på allvar, inklusive Kyrkans mandat att undervisa i hans namn. Den Katolska Kyrkan säger att bibeln är inspirerad och vi kan ta Kyrkan på orden just eftersom Kyrkan är ofelbar. Endast efter att ha fått besked av en vederbörligen inrättad myndighet – dvs. en myndighet inrättad av Gud för att försäkra oss om sanningen i trossfrågor – att bibeln är inspirerad kan vi rimligen börja betrakta den som en inspirerad – theopneustos – (och inte endast historisk) redogörelse.

Ett spiralresonemang

Notera att detta inte är ett cirkelresonemang. Vi grundar inte bibelns inspiration på Kyrkans ofelbarhet och Kyrkans ofelbarhet på den inspirerade bibelns ord. Det vore sannerligen att göra sig skyldig till ett cirkelresonemang! I själva verket gör vi istället ett ”spiralresonemang”. På första nivån argumenterar vi för bibelns tillförlitlighet som en historisk källa. Utifrån detta drar vi slutsatsen att en ofelbar Kyrka grundades. Och sedan tar vi denna ofelbara Kyrka på orden att bibeln är inspirerad. (Eller uttryckt så här: Vi kan utifrån vetenskap och förnuft veta att Gud existerar, Gud och historien bevisar uppståndelsen, uppståndelsen bevisar Kyrkan och hennes myndighet, Kyrkan avgör genom sin myndighet vad som är inspirerad skrift.) Detta är inte ett cirkelresonemang eftersom slutsatsen (bibeln är inspirerad) inte bara är en upprepning av det inledande argumentet (bibeln är en pålitlig historisk källa), och det inledande argumentet (bibeln är en pålitlig historisk källa) vilar inte alls på slutsatsen (bibeln är inspirerad). Vad vi har bevisat är att vi utan Kyrkan omöjligen kan avgöra om bibeln är inspirerad eller ej.

Otillräckliga skäl

Poängen är att ”bibelbekännande” protestanter är helt korrekta när de bekänner att bibeln är inspirerad, men deras skäl till detta bekännande är otillräckliga. I själva verket kan denna övertygelse endast vila på en myndighet inrättad av Gud för att informera oss om att bibeln är inspirerad, och denna myndighet är Kyrkan. Och det är här som vi upptäcker ett allvarligare problem med protestanternas position. För somliga protestanter verkar det inte spela någon roll varför man tror att bibeln är inspirerad så länge man bara tror det. Men skälen och grunden för ens tro på bibelns inspiration påverkar direkt hur man går till väga för att tolka den. Katoliken tror på att bibeln är inspirerad eftersom – för att uttrycka det rättframt – Kyrkan säger att den är inspirerad och Kyrkan har dessutom mandat att tolka den inspirerade texten. ”Bibelbekännare” tror på inspirationen, om än på mycket svaga grunder, men de har ingen tolkande auktoritet att tillgå förutom sig själva. Kardinal Newman uttryckte det såhär i en essä om inspirationen från 1884:

”Sannerligen, om Skriftens uppenbarelser och läror riktar sig till oss personligen och praktiskt, är närvaron av en formell domare och ständig framställare av dess ord, en absolut nödvändighet. Det är orimligt att anta att en bok så komplex, så osystematisk, i delar så fördunklad och som är ett resultatet av så många tankar, tider och platser, skulle bli oss given från ovan utan något auktoritativt skydd och säkerhet, som om den utifrån sin beskaffenhet kunde tolka sig själv. Att den är inspirerad garanterar blott dess felfrihet, inte dess tolkning. Hur ska den enskilde läsaren på ett tillfredställande sätt kunna skilja på vad som är didaktiskt och vad som är berättande, på vad som är verklighet och vad som är vision, på vad som är allegoriskt och vad som är bokstavligt, på vad som är idiomatiskt och vad som är grammatiskt, på vad som uttalas formellt och vad som händer och på vad som är tidsbundna  och på vad som är tidlösa förpliktelser. Sådana är våra naturliga frågor och de motiveras alltför väl med tanke på de tre senaste århundradena i de många länder där privat tolkning av Skriften har varit regel. Inspiration kräver ofelbarhet som sitt komplement”.

Styrkan med den katolska positionen är två: För det första är Skriftens inspiration bevisad, inte bara upplevd. För det andra leder realiteten bakom beviset – realiteten om en ofelbar och undervisande Kyrka – naturligt den kristne till en lösning på det problem som bekymrade den etiopiske hovmannen (Apg 8:30-31): Hur skall man veta vilken tolkning som är den korrekta? Samma Kyrka som autentiserar bibeln, som intygar dess inspiration, är myndigheten inrättad av Kristus för tolka hans ord.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: