Skrivet av: Anton Assarsson | 28 september 2012

Skelettet i garderoben?

Skelettet i garderoben?

Av Bo Solberg

Kommer ni ihåg Staffan Westerbergs 70-talsrysare Vilse i pannkakan? Jag minns den smeten som tur är väldigt vagt. Men jag erinrar mig att Galileo Galilei figurerade i den som en förorättad vetenskapsman reducerad till en underjordisk dagisfröken i skelettform med ständigt och retligt skallrande käkben.

Vilsen på en förvirrande väg förblev jag väl under långliga tider; inte många skyltar längs allfarvägen motade den ensidiga bilden av en vetenskapsmartyrs kamp mot en bigott Kyrka.

För en tid sedan började en vän att ägna sig åt en trevlig hobby. Han läser biografier över framstående vetenskapsmän. När turen kom till Galileo anade jag emellertid att han i den italienaren skulle tycka sig ha funnit ett användbart tillhygge i sitt – visserligen inte alltför blodiga – kiv med Kyrkan. Så blev det. Spanska inkvisitionen, häxjakten och korstågen är flitigt frambläddrade blad ur dess ”mörka” hävd. När det gäller personhistoria är Galileo fortfarande ett av toppnamnen.

Ändå är den s.k. Galileo-affären långt mer nyanserad än man gängse verkar ana. Visst begick Kyrkan ett olyckligt misstag i sin dom mot astronomen. Men det finns också ”förmildrande omständigheter”, som det brukar heta.

Man bör t.ex. komma ihåg, att de astronomiska ”bevis” Gelileo anförde till stöd för korenikanismens heliocentiska världsbild, och mot den ptolemaiska geocentrismen, långt ifrån var bindande. De misslyckade att övertyga män som Tycho Brahé och Lord Bacon. Tidvattnet blev t.ex. hos Galileo ett bevis för jordens axelrotation. Han hånade Keplers månteori. Att man vid denna tid inte hade lyckats se faser hos Merkurius och Venus, likt dem som månen uppvisar, berodde enligt Gelileo på att dessa planeter var ”genomskinliga”, etc. Trots alla sådana brister i sin argumentarsenal var Galileo övertygad om sin sak, och gav sig nu på – med sin välbevittnade vaneartade våldsamhet – att också övertyga sina motståndare. Det sätt varpå han tog sig sin sak an – dvs. ofta med hånets och förlöjligandets något tvivelaktiga metod – bidrog i icke ringa grad till att skapa de problem som beskuggade den senare delen av hans liv.

Man förutsätter ofta, att det motstånd kopernikanismen mötte från kyrkliga auktoriteter närdes av en vilja att hålla människor kvar i tankemörker. Men det vore skrattretande att tro att Kyrkan, som så länge hade varit vetenskapens enda skydd och värn, medvetet skulle ha följt en sådan linje. Galileo-affären visar också det påståendets tomhet. Enligt en populär föreställning var geocentrismen något som kyrkomän med näbbar och klor hade föresatt sig att försvara.

Likväl var det en kyrkoman, Korpernikus, som först förde fram den motsatta doktrinen. Publiceringen av hans stora arbete De Revolutionibus orbium coelestium ombesörjdes ivrigt av två framstående kyrkomän, kardinal Schömberg och biskopen av Culm, Tiedemann Giese. Den dedikerades till, och publicerades med bifall av, påve Paul III. Kopernikus tanke var att skydda boken mot ”matematikernas” (filosofernas) attacker. Under tre fjärdedelar av ett sekel restes från katolskt håll inga anklagelser mot Korpernikus lära såsom obiblisk. När Luther och Melanchton fördömde den oreserverat, gjorde varken Paul III eller någon av de nio följande påvarna något väsen.

När Galileo 1597 talade om de risker som han skulle utsätta sig för om han öppet toge ställning för kopernikanismen, nämnde han förlöjligande – men inget om förföljelse. Ingenting förändrades heller efter det att han hade gjort sina stora teleskopiska upptäckter. Förr motsatsen; när han anlände till Rom 1611togs han emot som en triumfator. Kyrkliga representanter flockades för att se honom och han fick i kardinal Bandinis trädgård sätta upp sitt teleskop för att där bland annat visa hur även solen hade sina fläckar.

Man bör också i sammanhanget erinra om att man från kyrkligt håll hade inställningen, att trots att det inte fanns tillräckliga bevis för korpernikanismen, en vetenskapsman kunde anställa den som en arbetshypotes, vilken i sin tur kunde förklara astronomiska fenomen enklare och bättre än det ptolemaiska systemet.

Det var inte förrän fyra år senare som problemen började. De kyrkliga myndigheterna alarmerades av hur Galileo insisterade på att den kopernikanska doktrinen genast av Kyrkan måste proklameras som objektivt sann, och den äldre världsbilden falsk. Kyrkans reaktion, var inte vetenskapsfientligt menad, utan motsatsen: man var helt enkelt inte övertygad om den nya teorins hållbarhet. Bevisen var ännu otillräckliga. Men vad som mest oroade den tidens kyrkliga auktoriteter var, att de trodde, att man med utgångspunkt i den nya världsbilden, skulle komma att ifrågasätta hela Bibelns trovärdighet.  Dess bokstav antogs vid denna tid vara den största auktoriteten i vetenskapliga frågor, liksom i alla andra. Och då vissa avsnitt i GT förefaller motsäga kopernikanismen ansågs denna vara obiblisk.

Man bör nu hålla i åtanke att Kyrkan just hade gått igenom Reformationens hjärteskärande kalablik, där en av trätoämnena som bekant hade varit rätten till personlig tolkning av Bibeln. Den något ”uttröttade” Kyrkan hade därför nu väldigt lite elastisitet vad gällde att diskutera Bibletolkning, och var väl alltså inte direkt upplagd för lekmannen Galileos hermenutiska vändningar.

När Galileo kände att dylika stämningar var i rörelse reste han emellertid så fort han kunde till Rom. Det var i december 1615. Han blev väl mottagen. Han utfrågades av den romerska inkvisitionen, vilken efter överläggningar beslöt sig för att deklarera Galileos doktrin som vetenskapligt falsk och obiblisk. Man begärde att Galileo skulle avsäga sig heliocentrismen. Han lydde oreserverat och lovade att ej mer predika i den stilen. I mars 1616 förbjöds också, i Kyrkans numera ofta så missförstådda och fördömda Index Librorum Prohibitorum, böcker som insisterade på korpernikanismens absoluta sanningsvärde. Inget nämndes likväl om Galileo eller hans böcker.

Genom dessa två tilltag är det uppenbart att kyrkliga auktoriteter hade gjort ett beklagligt felslut; de hade grundats på en oriktig princip för användandet av Den heliga skrift. Galileo påminde helt riktigt om kardinal Baronius uttryck, att Skriften är avsedd att lära människor att röra sig mot himmelen, men inte om hur himmelen rör sig.

Han hänvisade också till de heliga Augustinus och Thomas av Aquino, som framhållit att Bibelns författare inte på något vis hade avsett att lära ut ett astronomiskt system.

Galileos Bibel-exegetiska inställning är för övrigt i linje med den som sedan sekler är den Katolska kyrkans, och vilken har uttryckts exempelvis i Leo XIII:s Providentissimus Deus (1893) och Pius XII:s Divino Afflante Spiritu (1943).

1616 var atmosfären emellertid annorlunda. Galileos vän, ärkebiskopen Piero Dini varnade därför Galileo, när han sade att han kunde skriva fritt, så länge han ”höll sig utanför sakristian”.

Man Galileo ville gå in. Nu trädde en av tidens stora helgon in i dramat, kardinal Robert Bellarmine. Han framhöll att det var helt acceptabelt att använda kopernikanismen som en arbetshypotes, och att – om man längre fram fann verkliga bevis för systemet – Kyrkan måste förklara sin inställning till de Bibelställen som förefaller motsäga det.

Galileos insisterande på sina teoriers absoluta sanningsvärde och vissa tilltag i slutversionen av hans bok om de två världssystemen, dvs. Dialogo sopra i due massimi sistemi del mondo från 1632 (vars utarbetande länge stöddes av Galileos beskyddare, påven Urban VIII), forcerade emellertid följande år fram den slutliga domen (ett visserligen kanske mindre lämpligt uttryck i sammanhanget). Att denna dom i praktiken var mild och att att Galileo hade det tämligen väl beställt på sin ålderdom, är andra ”förmildrande omständighter” som nog inte så värst många känner till. Det finns en uppsjö av dylika ytterligare sammanhang och fakta, som kunde presenteras för att nyansera den i allmänmedvetandet rotade bilden av affären. Men blogginlägg skall – enligt tungt vägande rekommendationer – inte späckas med för mycket stoff. I stället skall välvalda ord i en koncentrerad framställning stimulera läsare att på egen hand sätta sig djupare in i ett givet ämne. Måtte mina lösryckta och spretiga, men samtidigt kanske väl tilltagna, axplock här ovan innehålla iallafall något litet av sådan läsar-näring.

När jag häromdagen åter besökte min vän sneglade jag åt det lilla bordet bredvid läsfåtöljen. Jodå, han var ännu flitig i sin hobby. Där låg Darwin. Jag förutser inom en snar framtid ett nytt varv på min kamrats lilla kristendomskritiska kvarn.

———————

Labarum tackar gästskribent Bo Solberg!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: