Skrivet av: Anton Assarsson | 13 oktober 2012

Sex och politik – några funderingar kring samhällets översexualisering

Sex och politik – några funderingar kring samhällets översexualisering

Av Bo Solberg

En nationellt sinnad blogg revolterade nyligen mot vad den passande men samtidigt opassande (för den som vill undvika fula snuskord) kallade knullkulturen. Inlägget närmade sig tankegångar som påminde mig om några artiklar jag för en handfull år sedan hade infört i Nonkonform (2008, nr 80-82)och vilka hade återpublicerats i Nationell Idag (2008, nr 6, 10 och 13). De sista delarna var svar på motinlägg, vilka hade införts i NI 2008, nr 9 och 13. Jag tycker – mot den aktuella debattbakgrunden där den religiösa aspekten saknas – att mina trenne drapor kan få ny luft. De har därvid samarbetats och aningen justerats. Men samtidigt en varning: det blir nu oundvikligen en utdragen massa som rullar fram på skärmens skrollknappsdrivna löpband.

Viktorianerna låtsades som om sex inte existerade. Dagens människor låtsas som om ingenting annat existerar. Det konstaterade den amerikanske katolske biskopen Fulton J. Sheen i boken Peace of Soul (1949, ny utg. 1997). Kunde Sheen göra ett sådant uttalande för 63 år sedan, kan man endast gissa vad han skulle ha att säga om dagens situation.

Redan i början av det decenniet hade en viss Per Engdahl talat om översexualisering och om en nöjesindustri ”kemiskt fri” från ideella värden:

”Redan i tidiga år står könsprocessen för unga människor som en banal utlevelse av drifter och behov. Att denna livets innersta och i ordets egentliga mening sacrala process är själva roten och upphovet till allt, som växer och blommar, allt som andas och längtar, allt som kämpar och skapar, det har den moderna människan glömt bort. Hon har stannat vid livets yta.” (Värld i vardande, 1941)

Det är uppenbart att freudianismen har spelat en roll vid utvecklingen av det moderna samhällets sexistiska livssyn. Men det skulle vara en klar förenkling att ge den hela skulden.

Grundorsaken till, eller förutsättningen för, förgudningen av sex är förlusten av tron på Gud. När meningen med livet glöms bort, blir universum i grunden meningslöst. Men människan lider av den uppkomna tomheten, och måste söka fylla den med något. I den fysiska sfären är få om några upplevelser så intensiva som sex. Men förgäves. Tomrummet förblir, och det växer.

Sexkulten blir en då en önskan om att fly undan det oroliga samvetets röst, undan livets ansvar och plikter. Genom att koncentrera sig på samvetslösa, animaliska, primitiva områden känner skuldtyngda människor att de inte längre behöver bekymra sig över livets mening. När Gud väl har förnekats, blir allt i princip tillåtet.

Förnekar man odödligheten och kastar evigheten åt sidan, blir nuet allt annat överskuggande. En konsekvens blir nedvärderande eller avfärdande av äktenskap och familjeliv, dvs. det som ger den mänskliga sexualdriften dess rätta värde och ordning. Äktenskapet ger familjen stabilitet och trygghet. Familjen ger samhället stabilitet och trygghet. När den sexistiska åskådningen attackerar äktenskap och familj attackerar den därför också samhälle och kultur. Att gifta sig och bilda familj betraktas som ett hinder i vägen för en fri upplevelse av det korta livets nöjen. Döden vinner en dubbel, och kanske i förlängningen en trippel, seger; över den enskilda individen och över de barn som aldrig gavs ett liv. I kombination med andra nedbrytande faktorer kan slutligen hela folkets överlevnad hotas.

Förnekandet av den rationella själen är vidare ett hot mot det etiska i mänskliga relationer. Inte viljan, utan instinkten får företräde. Ett uttryck för detta tillstånd är det jämställande av människor med djur som i dag griper omkring sig. Men begrunda fenomenet utifrån exemplet sex. Man gör ett grovt misstag om man tror att människans sex är det samma som djurets. Ett djur älskar inte. Det finns ingen kropp-själ-konflikt hos det; det agerar efter stimuli och respons. Sex kan hos människan orsaka en ensamhet och en sorg, som aldrig kan uppstå hos djuret. Den nuliberala individualismens hävdande av människans rätt att fritt ge utlopp åt sina drifter och tillfredsställa sina sexuella önskningar, kan aldrig moraliskt eller politiskt accepteras. Människan är och förblir, som Per Engdahl framhåller i Folkhem i utförsbacke (1966), en del av en gemenskap: ”Vi kan aldrig ge avkall på budet om ömsesidig mänsklig hänsyn, på kravet på respekt för de livsattityder, som är nödvändiga för att en gemenskap skall kunna fungera. Detta gäller självfallet för ett så centralt område som det sexuella”.

Sexualiteten måste alltså vara en fråga om kanalisering av biologiskt betingade företeelser inte i revolt mot, utan i tjänst åt, det djupaste sett mänskliga och därmed åt kulturutvecklingen som sådan.

Men har väl tron på Gud underminerats, ligger vägen fri för samvetslösa makthavare att uppmuntra och nära en sexualiseringsprocess för politiska syften.

Per Engdahl gör den intressanta reflektionen att anstormningen mot den kristna sexualmoralen har utnyttjats som ett medel för att kanalisera främst ungdomens aggressioner – arbetslösa känslor – i ett för opinionens dirigenter ofarligt sexspektakel. En ständig upptagenhet av sex dränerar människan på den energi, vilken annars skulle ha kunnat användas för uppbygglig gärning:

”Varför har just nu sexualiteten trissats upp till centralfrågan i svensk kulturdebatt? Varför driver man sexkampanjen, som hölle man på med samhällsomstörtning? Varför proklamerar man i patetiska ordalag en ny frihetstid på tal om ökad frekvens av samlag och pornografiförsäljning? Den psykologiska förklaringen är samhällets tillstånd just nu, den leda, som många människor, inte minst de unga, känner inför allt det till synes välombonade, färdiglagade och statsreglerade i samtiden, och som gör allt så skenbart problemlöst, så avlövat på all spänning och dramatik – ytligt sett åtminstone. I sådana lägen vaknar aggressionerna. Sexualkonjunkturen har skapats för att ta hand om dessa aggressioner och avleda uppmärksamheten från politiskt mera känsliga områden. [—] [U]tnyttjandet av sexualdriften för att skapa en atmosfär av passivt och vegeterande medlöperi, är en uppfinning av den liberala kapitalismen.”

Det är lyckat av Per Engdahl att använda ord som frihetstid och samhällsomstörtning i sammanhanget. Exploateringen av sexualdriften är som han säger en uppfinning av den liberala kapitalismen. Men vi måste gå tillbaka till den franska revolutionen. Även om syfte och situation var olika under 1780- och 1960-talen, var utnyttjandet av sexdriften för samhällsnedbrytande ändamål den samma. Bokhistorikern Robert Darnton har här gjort en forskargärning. I boken Pornografi och revolution (1995) frågar han sig vilka tankar som bidrog till 1789. Hans metod är studera vad som lästes åren före revolutionen. Hans svar blir: de s.k. upplysningsfilosoferna förvisso, men ännu viktigare var de liderliga och hädiska bästsäljare som ofta såldes under disk. Skrifter i stil med Thérèse philosophe, en antikyrklig blandning av sex och metafysik, om en ung flickas väg från oskulden. Dylika skrifter användes för att göda en fritänkarkultur som underminerade alla traditionella värden. Sexismen användes alltså för uppnåendet av politiska och religiösa syften under båda de så åtskilda decennierna. Redskapet har under 2000-talet knappast ställts tillbaka i boden.

Sheens 1949 skrivna ord belyser den av Per Engdahl sjutton år senare beskrivna s.k. sexuella revolutionen. Sheen menar att omstörtandet av den sociala ordningen många gånger inte uteslutande har berott på rättvisepatos eller behovet av bättre materiella villkor; en mer eller mindre öppen drivkraft har ofta varit att bli av med de sociala restriktioner som omgärdade sex:

”This is why an age of carnal license is always an age of political anarchy. The foundations of social life are shaken at the very moment when the foundations of family life are destroyed. The rebellion of the masses against social order, which Marx advocated, is matched by the rebellion of the libido and the animal instincts, which the sexists advocate within the individual. Both systems deny responsibility – either because history is believed to be economically determined or because man is called biologically determined.”

När Per Engdahl säger att översexualiseringen betyder en försvagning av människornas möjlighet och förmåga att hävda sig mot maktsugna minoriteter, tror jag att han kommer sanningen väldigt nära. Skall man sedan förstå orsaken till den nuvarande situationen i dess yttersta dimension måste man inse att det finns en diabolisk vilja att förstöra som är äldre än människan. Vår djupaste kallelse, och den enda verkliga lösningen på sexfrågan, ligger just här; att i kamp mot detta antimänskliga söka vår Skapare.

Skilda perspektiv

Nationell Idag 2008, nr 9, inhöll en inskickad replik till min syn på sex och politik – såsom den presenterats här ovan.  Då dess synpunkter är så långtgående libertinska, vore man frestad att inte ägna dem mycket uppmärksamhet, vore det inte för det faktum att de i själva verket blir ett uttryck för ett fullföljt liberalt resonemang. De är därmed intressanta som illustration över vart denna i dag i hart när allt nedsjunkna idé kan leda. Motdebattören delar inte min åsikt om samtidskulturens översexualisering: ”Vi lever i en period av puritanism och sexuell repression”, menar han rent av. 68:ornas s.k. sexuella revolution medförde inte några egentliga förändringar. I stället önskas mer sexualisering av samhället, att den s.k. sexrevolutionen hade fått ett mer bestående och djupgripande resultat. Ja, han går så långt som att försvara prostitutionen som ett hederligt yrke. Han har inget emot att äkta män och kvinnor begår äktenskapsbrott genom att köpa sex – åtminstone under förutsättningen att de är ”mindre lyckligt gifta”. Vilken äktenskapsrådgivare han skulle kunna bli! Eller varför inte sexexpert i skymningspressen? Inställningen är ju för det den helt rätta: om människan inte fritt får ge utlopp får de sexuella drifter som kan tänkas bubbla upp inom henne, hamnar hon i ett tillstånd av ”sexuell frustration”, vilket leder till psykisk och t.o.m. fysisk ohälsa. Resonemanget är i stil med onanera mera. Ett vanligt lösenord i nämnda spalter.

Värdering och verklighetsuppfattning är så väsensskild från min, att det inte är helt enkelt att föra en diskussion. Vad som för mig är den verkligt väsentliga grunden för ett politiskt ståndpunktstagande i sexfrågan eller på något annat område är viljan att följa Guds bud. Visst skulle man kunna inrikta sig på argument som inte direkt utgår från en andlig trosgrund; som i stället bygger på sociala, psykologiska, biologiska eller kulturella motiveringar. Jag har redan nämnt några. Hur det sant mänskliga går förlorat när människan förvandlar sin nästa till en konsumtionsvara för sexuell lusta. Hur psykiska sår följer i sexäventyrens spår. Hur ett folks framtid hotas genom sjunkande nativitet; folket krymper och åldras, och försvagas därmed naturligtvis samtidigt gentemot andra etniska grupper. En annan högst relevant fråga är hur dagens familjeformer klarar att fostra de växande generationerna. Hur kulturbärande är det realistiskt att tro att de kan bli?

Hur hållbara dylika argument än är och hur fruktbar en debatt kring dem än skulle bli, styrs min penna ofrånkomligen tillbaka till den enda utgångspunkten: människan är beroende av sin Skapare. Vi har förvisso utrustats med fri vilja; men detta enkom just för att kunna välja Gud. Väljer vi bort Honom får vi också svara för det i evigheten.

Vår Herre har uppenbarat sig i historien, blivit människa, för att visa oss vägen bort från synden, och till Fad­erns hus. Judarna vände sig bort från Människosonen. När de förde en prostituerad inför Kristus, kände Han hennes hjärtas ånger, och visade henne barmhärtighet med orden ”Gå och synda icke mera” (Jh 8:11). Ett försvar av denna kvinnas tidigare ”yrke” blir alltså ett ”Nej, gå och fullgör din viktiga samhällsuppgift”. Oförenligheten med kristendomen kunde inte vara mer slående.

60-talets sexkampanj var en vilja till frigörelse från den kristna sexualmoralen. Att denna målsättning inte uppnådde något bestående eller djupgående resultat i det svenska samhället, är ett påstående jag inte kan förstå. Ständigt tuggas det om sex i TV och tidningar. Man kan knappt se en TV-serie eller film utan få sig till livs närgånget skildrade sexakter eller åtminstone utmanande nakenhet. Man kan inte gå förbi mat- eller tobaksbutikens tidskriftssektion utan att se en rad med porrblaskor. Hur kan man undgå att notera hur unga människor klär sig och beter sig i dag? Sex kan nu utövas fritt. Inget behov av giftermål. Nej, kör på bara. Prova gärna med så många som möjligt. Och är ni av samma kön så gör det inget. Tyvärr är denna karakteristik ingen överdrift. Sexismens resultat kan också tydligt illustreras av statistiken. Allt färre ingångna äktenskap. Den stora spridningen av könssjukdomar. Försäljningen av kådisar och p-piller. De över 30 000 människor som varje år mördas i Sverige genom abort – föräldrarna har frigjort sig från sexualitetens ansvar. Se där en vacker illustration över sexualliberalismens framgångar.

Varning för sexualdemokrater

I Nationell Idag 2008, nr 13, återkom min motdebattör. Inlägget uppehöll sig ånyo vid uppfattningen att det vore onaturligt att betvinga sexdriften. Där jag resonerat utifrån min kristna tro, påpekande att ämnet ej riktigt kan lodas om man struntar i det andliga djupet, framhöll han i stället att ”religionen är en privatsak” och att det verkligen vore en välsignad sak att undvika religiös ”fundamentalism”.

Kring dessa tvenne teser, dvs. att det är ett dåligt val att ”undertrycka” sexdriften samt att blanda samman politiskt med religiöst arbete, ber jag alltså avslutningsvis få göra någon ytterligare utvikning.

Jag vill hänvisa till den nysvenska linjen, och har valt ut en artikel och en bok, vilka jag menar är representativa i sammanhanget. De nysvenska publikationerna har nämligen konsekvent sedan 30-talet från en kristen ståndpunkt varnat för det demokratiska samhällets sexfixering.

Min motdebattör förefaller nu vara en av dem som fortfarande tror på Freud. Ja, han är ju i så fall en bekväm husgud: om man därigenom inte helt utesluter de kristnas Gud kan man åtminstone med denna psykologiska trosriktning tillfredställa sitt behov av att hålla Honom på avstånd (dvs. på en distans som gör det enklare att tolka religionen och dess konsekvenser såsom freudianen tycker passar sig bäst). Dess förespråkare ser inte Gud utan den fria individens fria libidinösa utlevelse som fröet till den avspända, fredliga, harmoniska mänskliga samlevnaden. Detta är vad Tage Lindbom så lyckat kallat det sexualdemokratiska evangeliet.

(Då klimatet tvivelsutan har vulgariserats sedan Lindbom skrev sina rader kan man kanske som ett utvecklingsförsök av termen ”sexulademokrati” få anföra Lindboms yngre vän Jonas De Geers term ”dildodemokrati”, använd i en bloggtext för väl ungefär ett decennium sedan.)

Vägen Framåts artikel ”Demokratins översexualisering undergräver den fria världens motståndskraft” (1959, nr 7), diskuterar detta program. Mot den inställning som menar att människan inte kan hålla tillbaka de djuriska känslor som hon bär inom sig, och att den naturliga sexualiteten följaktligen måste släppas helt fri, skriver VF:

”Vad menas med den naturliga sexualiteten? Om jag häller upp vatten i ett glas, befinner det sig så att säga stående. Slår jag sönder glaset, flyter vattnet ut. Vilket är nu vattnets naturliga läge: stående i glaset eller flytande på bordet? Exemplet är allmängiltigt. Ingen företeelse i naturen kan isoleras från andra företeelser. Varje företeelse befinner sig alltid i ett visst läge, påverkat av närliggande omständigheter. I den mån omständigheterna förändras, så skiftar också företeelsernas läge eller beskaffenhet. Det är orimligt att kalla det ena läget för naturligt och det andra för onaturligt. [—]

”Om en person är törstig men för tillfället bara har sådant vatten inom räckhåll, som kan tänkas innehålla hälsovådliga bakterier, bör han trots sin törst vänta med att dricka, tills han kan få tag på något annat, även om han för tillfället skulle släcka törsten med det hälsovådliga vattnet. Ty den aktuella tillfredsställelsen av att ha blivit otörstig, kommer surt efter.

”Det förhåller sig på samma sätt med de sexuella drifterna. Ingen förnekar deras existens, deras styrka […]. Men att fördenskull plocka just sexualiteten och säga: Bara den släpps lös, så ordnar sig allt annat, det är rena fördomen. Den kända amerikanska psykologen Karen Horney har påvisat, att behovet av exempelvis trygghet i regel är starkare än behovet av sexuell tillfredsställelse. Trygghet känner man, om man anpassar sig efter det rådande beteendemönstret i samhället. Då bryter man inte mot omgivningen. Då utmanar man inte motkrafter.

”Nu kan en sådan inställning ofta vara ett uttryck för feghet. Om man har en mot det härskande samhället avvikande livsåskådning med andra värderingar än samhället, då måste man antingen svika sin övertygelse och anpassa sig eller följa sin egen övertygelse och göra revolt.

”Frågan uppställer sig då: är den sexuella tillfredsställelsen så värdefull, att man fördenskull bör åsidosätta alla andra värden. Svaret blir ett klart nej. En överdriven koncentration av mänsklig energi på det sexuella området, minskar människans möjlighet till aktivitet på andra områden.

”När nu den demokratiska kulturpropagandan överallt låter sexualiteten träda i förgrunden, innebär detta ett undergrävande av människornas psykiska motståndskraft. I film, litteratur och musik spelar det sexuella en dominerande roll. Hela det kapitalistiska näringslivet har följt med i svängen.”

VF menar, att en hållbar sexualmoral med nödvändighet måste sammankopplas med den religiösa åskådningen, med den moraliska hållningen. Den behövs en samklang mellan tro, insikt och handlingsliv:

”Sexualiteten måste kanaliseras i sina turbiner för att kunna tjäna den mänskliga personlighetens sunda växt: den får inte släppas lös som en otämd naturkraft […]. Den översexualisering, som kännetecknar vår nuvarande kultur är ägnad att bryta ner vår mänskliga värdighet, att minska vår känsla för frihet och personlig integritet, att bereda mark för den kommunistiska ångvälten. Vi ämnar inte låta apan husera som hon vill i vårt västerländska kultursamhälle”.

Som en strålande illustration till hur människoanden kan resa sig över det biologiska driftslivet står det religiösa ordenskallets män och kvinnor; all den energi de frigjort genom sin askes har de kunnat ställa i tjänst åt tillvarons ljusmakt och därmed också åt människokärleken.

I NI 2008, nr 9, uttrycker en artikel samma sak: att vara människa, det är ”att vara mer än sina drifter, ja, att behärska sina drifter, att inte vara slav under dem. Att vara människa är även att ta hänsyn till det sociala sammanhang man lever i. Att vara människa är även att blicka in­åt – och då se att sexuella begär inte är okomplicerade, utan sammansatta och inte sällan färgade av dunkla psyko­log­i­ska och sociala processer.”

Ja, människan är trots allt mer psyche än soma. Själen är evig, medan kroppen är tillfällig förvaringsplats. Den religiösa asketismen är inte att förväxla med puritanism. Den anser inte att den sinnliga kärleken i sig skulle vara något orent. Den avstår blott från den, för att oavkortat leva för den gudomliga kärleken och söka manifestera den bland människorna. När den visar för oss kärlekens verkliga ansikte, lär den oss också att rätt förstå den jordiska kärleken och hur vårt sexualliv måste samspela med denna. Och för att åter tala med Tage Lindbom, är det till slut inte så, att all kärlek bär ett asketiskt drag?

”All djup och äkta kärlek, sinnlig likaväl som osinnlig, är ett ’engagemang’, som sträcker sig långt utöver den egna personen. Kärleken är ’blind’, säger man, och i detta ligger antytt, att ’engagemanget’ är förenat med ett avstående av egna jagiska intressen, en hängivelse, ett offrande, ett utgivande, allt detta, som ’icke söker sitt’. En djurisk promiskuitiv driftstillfredsställelse blir för människan till slut outhärdlig. Kärleken i dess biologiskt sinnliga form förenar sig med det själsliga, som icke blott ’förädlar köttet’ utan även avstår från tillfredsställandet av ögonblickets driftsimpulser. I detta avstående, i detta förädlande har människan möjlighet att lyfta sin blick mot den kärlek, där det sinnliga och det osinnliga förenas i den källa, varifrån allt kommit och vartill allt skall återvända.” (Agnarna och vetet, 1974)

Frågan om hur man i politiskt arbete bör förhålla sig till religionen vill jag också besvara med ovanstående citat. Sinnligt och osinnligt, politik och religion förenas ofrånkomligt i denna ”alltings källa”. När min motdebattör skriver ”Hur pass nära förbundna är egentligen korset och vasakärven?” använder han ett uttryck som går tillbaka till en kapitelrubrik i Per Engdahls bok Sverige och det tjugonde århundradet (1934), ”Vasakärven och korset”. Kommer han ihåg innehållet, gör han det nog inte med odelad sympati. Kapitlet är ju en bekännelse till kristendomen i den politiska kampen. Det avfärdar uttryckligen uppfattningen att religionen är en privatsak. Ett kristet folk måste sträva efter att bygga en kristen stat. (När emellertid Per Engdahl drar slutsatsen statskyrka håller jag inte med. Han närmar sig i stället ideal­et när han skriv­er: ”Kristendomens samfundsbildande karaktär har […] visat sig mäktiga andliga skapelser av im­po­­santa mått. När den universella medeltidskyrkan stod på sin höjdpunkt, då blommade också ett andeliv, som sök­er sin mot­svarig­het.”)

En allmänpolitisk förening anser jag bör ta ställning till ett för människan och samhället så grundläggande område som religionen och spegla detta i sina skrifter. Att en rörelse försvarar kristendomen behöver inte nödvändigtvis innebära att medlemskap förutsätter konfessionell bekännelse. Rörelsen som sådan måste emellertid ha sin linje och den enskilde blir inte medlem med mindre han omfattar de ideologiska grunder som den utsatt. Den nysvenska rörelsen har tre. Den första är dess kultursyn, som ofta kallats den nya humanismen. Den har som Per Engdahl påpekat helt och hållet ett kristet ursprung. Omfattar den enskilde medlemmen denna uppfattning finns det gott hopp om ett bra samarbete mellan honom och de aktivt religiösa. De förenas genom ett andligt värde som inspirerar deras politiska viljor.

Men för en politik som avskiljt sig från Varats andliga grund återstår bara teoretiska konstruktioner och s.k. humanistiska deklarationer. Återstår liberalism.

————————-

Labarum tackar gästskribent Solberg!


Responses

  1. […] och vårt himmelska”, som handlade om nationalsocialismen återpublicerades den 9 april 2012. ”Sex och politik – några funderingar kring samhällets översexualisering” den 13 oktober 2012 är en samarbetad och i viss mån omarbetad version av trenne artiklar från […]


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: