Skrivet av: Anton Assarsson | 11 augusti 2016

Strängt taget har ”diakonissor” aldrig funnits. Om Franciskus nya ”diakonisskommission”.

Strängt taget har ”diakonissor” aldrig funnits. Om Franciskus nya ”diakonisskommission”.

John Vennari

Det har aldrig funnits och det kan aldrig finnas ett ”diakonissämbete” i den Katolska Kyrkan. När jag använder ordet ”diakonissa” i detta sammanhang, menar jag en kvinnlig motsvarighet till den manliga diakonämbetet. Något sådant ämbete har aldrig funnits. När termen ”diakonissa” uppkommer i Kyrkans historia, ser vi att det är ett otydligt begrepp vars innebörd skiftar inte bara tidsmässigt utan även geografiskt. Fader Aimé George Martimont, författare till det vetenskapliga och auktoritativa arbetet med titeln Deaconesses, An Historical Study, noterar att ”Antikens kristna saknade en enhetlig och fastslagen uppfattning om vad diakonissor skulle vara”.[1] Ändå tillsatte påve Franciskus den 2 augusti i år en kommission med uppdrag att studera möjligheten att låta kvinnor tjäna som diakoner i den Katolska Kyrkan. Att ge se sig på dylika spekulationer kan endast resultera i ytterligare kaos i Kyrkan och förvirring bland de troende.

Ytterst begränsade uppgifter
Det har aldrig funnits något diakonissämbete i den latinska Kyrkan.[2] Det finns omnämnande av diakonissor i olika grekiska och östliga riter. Dock återfinns inte något enhetligt ämbete i de orientaliska kyrkorna och all omnämnande är sporadisk mellan 100- och 900-talet. Somliga östkyrkliga områden, såsom kyrkan i Egypten, Etiopien och hos Maroniterna har aldrig accepterat något diakonissämbete.[3] Kvinnorna som kallades ”diakonissor” var inte vigda i någon sakramental bemärkelse, utan mottog en välsignelse för viss kyrklig tjänstgöring. Dessa ”diakonissors” uppgifter var vanligen strikt begränsade till att hjälpa andra kvinnor, som att hjälpa kvinnor vid dop och andra ceremonier och händelser där männens närvaro var ett brott mot anständighet. Fader Martimort skriver, ”Dessutom måste det än starkare understrykas att diakonissor aldrig tilläts att undervisa eller predika offentligt”.[4]
Det tjänar inget till att åberopa den hel. Pauli brev till romarna där ”diakonissan” Febe nämns. Kyrkans syn på saken sammanfattas av St. Thomas av Aquinos lära: ”Den änglalike kyrkoläraren när han kommenterade det Nya testamentet…betraktade Febe i Romarbrevet som endast en av de kvinnor som tjänade Kristus och apostlarna eller arbetade med välgörenhet som kvinnorna i 1 Tim. 5:10”.[5]

Översättarens anmärkning: Vi kan också lägga till fader Benelius kommentar till Rom. 16:1-2: ”Febe skulle sannolikt överföra brefvet till Rom. Hon var (som grek. har) diakonissa, d.ä. hon hade i Kenkreä att taga vård om fattiga och sjuka kvinnor samt att hjälpa till med de omvända kvinnornas dop och undervisning. Till detta ämbete valdes bedagade änkor, som gjort löfte att icke gifta om sig; jfr 1 Tim. 5:9; Tit. 2:3”. Källa: Vår Herres Jesu Kristi Nya Testamente, från Vulgatan öfversatt af J. P. E. Benelius (Stockholm, 1895).

När det gäller den latinska Kyrkan har vi tre antika och auktoritativa texter som visar hur främmande tanken på diakonissor, kvinnors vigning och kvinnlig tjänstgöring i helgedomen var för den tidiga Kyrkan.

Så tidigt som på 300-talet har vi eldiga direktiv från biskoparna på det första konciliet i Nîmes år 396:

”Likaså har det rapporterats av somliga att, i trots mot apostolisk tukt – verkligen något förut okänt tills nu – det har observerats, även om det inte är känt exakt var, att kvinnor har upphöjts till diakonämbetet. Kyrkotukt tillåter inte detta ty det är anstötligt; en sådan vigning skall ogiltigförklaras då den är otillbörlig och vaksamhet krävs, ifall någon i framtiden skulle drista agera på detta sätt igen”.

Första konciliet i Orange, 441:

”Inte på något sätt skall diakonissor någonsin vigas. Om det redan finns diakonissor, skall de böja sina huvuden till den välsignelse som ges till alla människor”.[6]

Sedan har vi det kraftfulla dekretet Necessaria rerum av påve Gelasius I, adresserat till biskoparna i södra Italien, 11 mars 494. Även om dekretet inte direkt berör diakonissor, visar det hur främmande tanken är på kvinnor i helgedomen med någon prästlik funktion:

”Det är med förfäran detta kommer till vår kännedom: gudomliga ting lider ett sådant förfall att kvinnlig ministranttjänst vid de heliga altarna har godkänts. Utförandet av tjänster som tillkommer män har getts till det kön som inte rätt till dem”.[7]

Vad skulle biskoparna i Nîmes och Orange och påve Gelasius I säga som de talrika kvinnliga epistel- och evangelieläsarna i mässan, altarflickorna, ”Låt oss be till Herren”- bönledarna, liturgiska danserskor och eukaristiska utdelerskor som nu fladdrar omkring i stora skaror i de postkonciliära helgedomarna?

Ingen kontinuitet
När vi läser fader Martimonts verk – vars nyktra, noggranna och grundliga undersökning inkluderar omfattande historiska referenser från liturgiska texter, euchologier (östliga riter), pontifikalen, kyrklig lagstiftning, predikningar, brev och andra relevanta dokument – får vi veta att ”det i fallet med diakonissor saknas kontinuitet i den verkliga kyrkotukten”.[8] Det saknas kontinuitet från Kyrkans forna dagar till idag. Endast en modernistisk smörgårdsbordsantikvarianism – förbjuden av Kyrkan – kan rättfärdiga tanken på att införa kvinnliga diakoner.

Inte ens i östriterna har bruket funnits ”alltid, överallt och av alla”. Förekomsten av diakonissor var så sällsynt och glest utspridd att vi ser i St. Hieronymus skrifter, en man som reste mycket i och var väl förtrogen med Öst, att han ”ingenstans talar om diakonissor, inte ens i sitt brev år 394 till prästen Nepotianus, som han undervisar i korrekt inställning till jungfrur och änkor”.[9]

Som tidigare nämnts, var diakonissämbetet mest sysselsatt med dop av vuxna kvinnor. I vissa östliga riter vid den tiden döptes vuxna nakna i en ceremoni som sammankopplar dopet med Adam och Eva i Edens lustgård, en sedan länge tack och lov utdöd sedvänja.[10]

Således skriver fader Martimont, ”Så länge vuxendop var normen, var den nödens lag som frambringade dess tillkomst [diakonissämbetet] geografiskt begränsad och blev fort förlegad.” Även vid denna tid behövde kvinnorna som bistod kvinnliga vuxendop inte nödvändigtvis inte bli ”diakonissor” utan kunde vara en from matrona i församlingen.[11]  Återigen, sedvänjan förekom endast i vissa kyrkor av östlig rit, aldrig i den latinska riten.

En kort sammanfattning av diakonissans begränsade uppgifter återfinns i de kanoniska besluten av Jakob av Edessa (östlig rit) skriven någon gång mellan år 683 och 708. Instruktionen är skriven i form av en dialog:

”Addai: Har diakonissan, liksom diakonen, mandat att lägga en bit av den konsekrerade hostian i den konsekrerade kalken?

Jakob: Inte under några omständigheter får hon göra detta. Diakonissan blev inte diakonissa för att tjäna vid altaret utan snarare för att hjälpa sjuka kvinnor.

Addai: Jag skulle vilja veta vilket mandat diakonissan har i Kyrkan.

Jakob: Hon har inget mandat över altaret, eftersom när hon vigs så är det inte altarets namn, utan bara för att uppfylla vissa funktioner i Kyrkan. Dessa är hennes enda befogenheter: Att sopa koret och tända oljelamporna, och hon är endast tillåten att utföra dessa två saker om ingen präst eller diakon är tillgänglig. Om hon är i ett kvinnokloster kan hon avlägsna de heliga specierna ur tabernaklet endast om det inte finns någon präst eller diakon tillgänglig, och ge dem till systrarna eller till små barn om de finns närvarande. [Kom ihåg, detta är i kontexten av Östriten där den konsekrerade eukaristin inte berörs av mänskliga händer utan meddelas kommunikanten medelst en liten sked.] Men det är inte tillåtet för henne att ta specierna från altaret, eller bära dem till altaret eller på något sätt vidröra livets bord [altaret]. Hon smörjer vuxna kvinnor när de döps, hon besöker sjuka kvinnor och vårdar dem. Dessa är de enda befogenheter som diakonissorna har med hänsyn till prästens arbete”.[12]

Även om vi träffar på gamla ritualer i den östliga riten som talar om ”vigning” av diakonissor, används ordet ”vigning” här i vid bemärkelse som inte har med vigningens sakrament att göra. Patriarken Severus av Antiokia förklarar på 500-talet: ”När det gäller diakonissor…utförs vigning mindre med avseende på sakramentet, utan endast med avseende på en hedersbetygelse.” Han fortsätter: ”I städerna utför diakonissorna vanligtvis tjänster som rör frälsningens gudomliga bad när det gäller kvinnor som döps”.[13]

Anakronism och tvetydighet
Diakonissämbetet – sporadiskt som det var – så gott som försvann på 1000-talet. Till en sådan grad att grekiska och orientaliska kyrkorättsexperter på medeltiden inte ens visste vem eller vad diakonissor var för något, för vid det laget hade diakonissorna för länge sedan försvunnit.[14]  Ämbetet hade blivit förlegad kuriosa.

Ingenting kunde vara mer anakronistiskt än ett försök att ”återuppliva” diakonissämbetet på ett sätt som saknar samband med dess begränsade praxis i den tidiga Kyrkan och använda det som en officiell stämpel för att formalisera dagens urartade nymodighet med kvinnor i koret och eukaristiska ”lekmannautdelare”.

Men detta är just syftet med Franciskus nya diakonisskommission som består av sex män och sex kvinnor – en politiskt korrekt könsbalanserad komposition snarare än en panel av experter med obestridlig kompetens vad gäller den eviga katolska tron.

I panelen ingår Phyllis Zagano, forskarassistent vid Hofstra University i New York, en högljudd kvinnoprästförespråkare.[15]  Det är inte svårt att gissa vad kommissionens slutsatser kan bli – ett förutbestämt svar till förmån för ett godkännande av någon form av ”diakonissor”. Som vi vet från den Brittiska politiska satirserien Yes, Prime Minister, ”Regeringen inbjuder aldrig till offentlig debatt innan den redan har bestämt sig”.

Vi är smärtsamt medvetna om den moderna diskussionernas smaklösa taktik som syftar till att införa än mer revolution: Att grumla historiska vatten, oprecisa termer, slugt användande av anakronismer, beräknad tvetydlighet, öronbedövande tystnad om varje historiskt faktum som motverkar de på förhand bestämda slutsatserna. Kombinera allt detta med den massiva okunskapen hos dagens katoliker med undermålig katekesundervisning och som är Andra vatikankonciliets barn, under inflytande av Bergoglios sparka bakut-pontifikat som gynnar nymodigheter och förringar påstått ”småsinnade regler”. Resultatet kan endast bli förödande för doktrinär och liturgisk integritet.

”Fyllt med tvetydighet”
Det finns ingen anledning att på nytt studera frågan om diakonissor, särskilt när det slutgiltiga arbetet av fader Martimort redan visar att det gamla, sporadiska diakonissämbetet inte har något att göra med kvinnor som utför prästerliga uppgifter. Vi kan inte avsluta på ett lämpligare sätt än med det sista stycket i fader Mortimorts utomordentliga verk. Han skriver: ”Komplexiteten i fakta om diakonissor och dessa faktauppgifters rätta sammanhang visar sig vara tämligen extraordinärt. Det föreligger en risk att förvanska både faktauppgifterna och texterna när man hanterar dem i andra hand. Det är också svårt att undvika anakronismer när man försöker lösa dagens problem med lösningar lämpade för en sedan länge svunnen tid.” Fader Mortimort avslutar: ”Ty faktum är det gamla diakonissämbetet, även under sin egen tid, var, som vi har sett, belastad med inte så få tvetydigheter. Enligt min åsikt, om återupprättandet av diakonissämbetet verkligen skulle uppsökas igen efter så många århundraden, skulle ett sådant återupprättande självt endast vara fyllt med tvetydighet.”[16]

Varje försök till inrättande av ”diakonissor” står redan fördömt av påvarnas oföränderliga undervisning, som ges uttryck av Benediktus XV som varnade: ”Vi vill hålla denna de gamlas lag i vördnad, ‘låt inget nytt införas utan endast vad som har traderats’. Detta måste hållas som oantastlig lag i frågor om tro.”[17]

Ett nytt diakonissämbete som införs in den postkonciliära Kyrkan kommer inte likna något ur historien och kommer inte innehålla något traderat. Bruket fanns endast sporadiskt i olika geografiska områden i den östra Kyrkan, hade högst begränsade uppgifter och försvann på 1000-talet. Om ”diakonissor” införs kommer vi stå inför en pinsam imitation av nutida protestantisk praxis – ”ministrantetter” i fåniga dräkter som låtsas vara män och inkräktar på aktiviteter som tillkommer prästen allena. Diakonissämbetet kommer ytterligare att vänja katoliker vid att se kvinnor i kyrkliga ledarskapsroller och bereda vägen för fler diskussioner om ”kvinnliga präster”. Införandet av den destruktiva nymodigheten ”diakonissor” kan endast leda till fortsatt förfall för Kyrkan och prästerskapet. Det måste bestämt avvisas.

[1] Aimé Georges Martimort, Deaconesses, An Historical Study (San Francisco: Ignatius Press, 1986), s. 241. Boken är ett uttömmande historiskt och vetenskapligt verk, förmodligen den bästa om ämnet.

[2] För en utförlig förklaring, se del II i fader Martimots bok Deaconesses, An Historical Study. Här förklarar han att det inte existerade något dylikt fram till 400-talet, och något som möjligtvis kan liknas vid ett slags kvinnligt diakonämbete var strikt begränsat till ett särskilt ämbete i – och endast i – nunnekloster, och även där fanns det bara mellan 500- och 1100-talet.

[3] Ibid, s. 182

[4] Ibid, s. 247

[5] Ibid, s. 226. Febe diskuteras också vidare i Martimorts bok på s. 18-20.

[6] Båda citat (Nîmes och Orange), Ibid, s. 193.

[7] Ibid, s. 196.

[8] Ibid, s. 242

[9] Ibid, s. 192

[10] Ibid, s. 131-132

[11] Ibid, s. 242

[12] Ibid, s. 143

[13] Ibid, s. 128

[14] Ibid, s. 242

[15] ”Pope’s deaconess commission includes women’s priesthood supporter”, Lifesitenews, 2 aug. 2016.

[16] Ibid, s. 250.

[17] Ad Beatissimi Apostolorum Principis, Påve Benediktus XV, 1 nov, 1914.

Källa: Catholic Family News


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: