Skrivet av: Anton Assarsson | 22 maj 2017

Heliga Konstantin och Helena, 21 maj

Konstatin1
21 maj firar katoliker av östlig rit samt de ortodoxa kejsar St. Konstantin och hans moder, St. Helena.  I den universella romerska kalendern firas ej kejsar St. Konstantin, men likväl hans moder med festdag 18 augusti.  21 maj har även Konstantin och Conny namnsdag enligt den svenska kalendern.

Kyrkan kallar St. Konstantin (306-337) ”jämställd med apostlarna” (latin: aequalis apostolis, grekiska: Iσαπόστολος,  isapostolos ), och historikerna kallar honom ”den store”.  Han var son till Constantius I Chlorus, som regerade som Caesar över Gallien och Britannien. Hans moder var Flavia Julia Helena, en kristen av ringa börd.

Vid denna tid var det väldiga Romerska riket delat i en västlig och en östlig rikshalva, regerat av två självständiga (huvud)kejsare, ”Augustus”,  samt deras två medregenter, kallade ”Caesar” (Tetrarkin,  ett så kallat fyrkejsardöme. Systemet med att tronens ansvar delades av två augusti och två caesarer varade 293-313). Constantius I Chlorus regerade som caesar i nordvästra delen av Västromerska riket 293-305. St. Konstantin föddes år 274, möjligen i Naissus i provinsen Moesia (nuvarande Niš i Serbien). År 294 skilde sig Constantius från Helena för att främja sina politiska ambitioner genom att gifta sig med en kvinna av ädel börd, Flavia Maximiana Theodora. Skilsmässa var tillåtet enligt dåvarande romersk lag. Detta smärtade en god kristen kvinna som St. Helena djupt och var ett lidande som hon hade med sig resten av livet. Av denna anledning är St. skyddshelgon för bl.a.  skilsmässooffer, svåra äktenskap, ensamstående mödrar, men också för konvertiter och arkeologer. Efter att St. Konstantin blivit kejsare betygade han sin moder Helena stor ära och respekt och gav henne den kejserliga titeln ”augusta”.

St. Konstantin, blivande kejsare över hela det romerska riket, uppfostrades till att respektera kristendomen. Hans fader förföljde inte kristna i de områden han regerade. Detta i en tid då kristna förföljdes i stort sett hela romarriket av kejsar Diocletianus (284-305) och hans medregent  Gaius Galerius Maximianus (305-311) i öst, och kejsar Maximianus Herculius (286-305) i väst.

Efter Constantius Chlorus död år 306 utropades Konstantin av armén i Eboracum (York) till augustus. Den nye kejsarens första handling var att bevilja sina undersåtar frihet att utöva kristendom i de områden han kontrollerade. Hedningen Galerius Maximianus i öst och den hårde tyrannen Maxentius i väst hatade St. Konstantin och konspirerade för att få honom avsatt och dödad, men St. Konstantin besegrade dem med Guds hjälp i en rad fälttåg. Strax före slaget vid Pons Mulvius 28 oktober 312, strax norr om Rom, bad han Gud om ett tecken som kunde ingjuta mod och tapperhet, och Herren uppenbarade ett strålande korstecken på himmelen med inskriften In hoc signo vinces, i detta tecken skall du segra. Trots numerär överlägsenhet och trots att han hade Pretoriangardet (en elitstyrka) på sin sida, besegrades Maxentius, som själv drunknade i Tibern.

Efter att St. Konstantin blivit ensam härskare av den västra rikshalvan utfärdade han ediktet i Milano år 313 som garanterade religiös tolerans för de kristna. St. Helena, som var kristen, kan ha påverkat honom i detta beslut. År 323, när han blev ensam kejsare i hela det romerska riket, utvidgade han bestämmelserna i ediktet till den östa delen av riket. Efter trehundra år av förföljelser kunde de kristna äntligen utöva sin tro utan fruktan för liv och egendom.

Kejsar St. Konstantin lät uppföra flera kyrkor i Rom, däribland den viktigaste i hela kristenheten, Peterskyrkan, som byggdes med huvudaltaret ovanpå apostlafurstens Petrus, den förste påvens grav. Bygget påbörjades mellan 318 och 322, och skulle pågå i trettio år. Dels för att komma bort från det av komplotter tyngda Rom som hade kommit att bli lekplats för missnöjda och fientliga politiker, dels av militärstrategiska skäl (Rom låg långt bort från fronten mot det fientliga Persiska riket), lät han uppföra en ny huvudstad i öst, på den gamla grekiska staden Byzantion, som först hette Nova Roma (Nya Rom), men hette snart Konstantinopel. Rom fortsatte dock att ha en hedersplats i egenskap av romarrikets födelseort och huvudstad sedan tusen år, samt aposteln Petri efterträdares säte. St. Konstantin var övertygad om att endast kristendomen kunde ena det väldiga romarriket med sina olika folkslag. Han stödde Kyrkan på alla sätt. Han återkallade kristna från exil, han uppförde kyrkor och hjälpte prästerskapet.

Kejsaren vördade djupt Herrens segerbärande korstecken och ville också hitta det verkliga kors på vilket vår Herre korsfästes. Han lät sända sin egen moder, den heliga kejsarinnan Helena, till Jerusalem på detta uppdrag. St. Macarius, biskop av Jerusalem, och St. Helena letade och genom Guds försyn hittades det sanna korset mirakulöst år 326. Detta firas av Kyrkan 14 september, Helga Korsets upphöjelse.

Under sin tid i det heliga landet gjorde kejsarinnan mycket för att stödja Kyrkan där. Hon befallde att alla platser som hade anknytning till Herrens och Jungfruns jordiska liv skulle befrias från alla spår av hedendom, och hon lät uppföra kyrkor på dessa platser.

För att hedra Kristi uppståndelse lät kejsar St. Konstantin uppföra en magnifik kyrka över Hans grav. St. Helena överlämnade det sanna korset i säkert förvar till biskop St. Macarius och tog med sig en bit till kejsaren. Efter att ha delat ut generöst med allmosor och mat till de behövande i Jerusalem (ibland betjänade hon personligen de fattiga), återvände den heliga kejsarinnan Helena till Konstantinopel, och avsomnade 18 augusti år 330 i Nikomedia. Hon begravdes i Helenas mausoleum strax utanför Rom, på Via Labicana. Mausoleet var ursprungligen tänkt för kejsaren själv, men reserverades för hans moder. Sarkofagen finns än idag att beskåda i Museo Pio-Clementino i Vatikanen. Där finns också kejsarinnans barnbarn, St. Konstantinas sarkofag. St. Helenas skalle bevaras som relik i katedralen i Trier, Tyskland. Tack vare sina stora tjänster till Kyrkan och det faktum att St. Helena fann det sanna korset, kallas kejsarinnan ”jämställd med apostlarna”.

Kyrkans frid kom snart att störas av gräl, meningsskiljaktigheter och kätterier som hade uppträtt i Kyrkan. Redan i början av St. Konstantins regeringstid hade donatisternas och novatianernas heresier uppstått i väst. De krävde en andra dop för dem som avfallit under förföljelserna mot kristna. Dessa heresier, fördömda av två lokala koncilier, fördömdes slutligen och definitivt vid konciliet i Milano år 316.

Särskilt förödande för Kyrkan blev uppkomsten av den arianska heresin i öst, som förnekade Guds sons gudomliga natur, och lärde att Jesus var blott en skapelse. Heresin är uppkallad av dess upphovsman, Arius av Alexandria (cirka 260-336) På kejsarens befallning sammankallades det första konciliet i Nicaea (kejsarens sommarresidens låg där) år 325. 250 biskopar var närvarande i den första sessionen, 318 i den sista. Eusebius av Nicomedia och sexton andra biskopar ställde sig på heretikern Arius sida. Bland de västliga biskoparna märktes den gotiske biskopen Theophilus, gyllenblond och rödlätt, som hade omvänt tusentals till tron. Påven Silvester I:s  representanter var Hosius Spanjoren samt Vito och Vincent. Roms patriark erkändes som den främste av alla patriarker, och påven godkände uttrycket homoousios redan före konciliet. Bland österns biskopar märktes St. Macarius av Jerusalem, som hade hjälpt St. Helena att finna det sanna korset, St. Amphion av Epiphania, som hade genomlidit tortyr under kejsar Diocletianus samt St. Nikolaus av Myra. Kejsaren var närvarande vid alla sessioner. Arius kätteri fördömdes och en trosbekännelse sammanställdes som innehöll begreppet ”av samma väsen som Fadern”, vilket bekräftar Jesu Kristi gudomlighet, Han som antog mänsklig natur till frälsning för hela mänskligheten. Man kanske blir förvånad över St. Konstantins grepp om teologiska problem under diskussionerna på konciliet. Han insisterade på att termen homoousios (av samma väsen) skulle tas med.

Efter konciliet i Nicaea fortsatte St. Konstantin sin aktiva roll i Kyrkans välfärd. Han avsomnade år 337 efter att ha låtit döpa sig på dödsbädden, vilket inte var ovanligt på den tiden, och begravdes i De Heliga Apostlarnas Kyrka, i en krypta som han hade förberett åt sig själv.  Graven och kroppen undkom det fjärde korstågets plundringar år 1204, men efter turkarnas erövring av Konstantinopel 1453 föll graven i glömska och ingen vidare information är känd. Efter turkarnas erövring blev denna kyrka huvudkyrka för patriarken, men var i förfall och övergavs bara tre år senare. 1461 revs den av turkarna som byggde en moské i dess ställe.

Heliga Konstantin och Helena, bedjen för oss!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: