Konciliet i Jerusalem – föreningen mellan dogm, praxis och andlighet

Konciliet i Jerusalem – föreningen mellan dogm, praxis och andlighet

Av Veronica Arntz

Den katolska trons enighet är sådan att dogm, praxis och andlighet inte kan skiljas från varandra. Medan var och en av dem är distinkt när det gäller deras handlingar, är alla samma i objektet, nämligen Jesus Kristus själv. Alla tre befinner sig inom samma sfär, och de upplyser varandra.

För att förstå hur alla tre är sammanbundna med varandra kan vi läsa om konciliet i Jerusalem som beskrivet i Apostlagärningarna 15, som betraktas som Kyrkans första koncilium. Här, på detta koncilium, finner vi förebilden för hur dogm, praxis och andlighet är beroende av varandra och helt fokuserar på Jesus Kristus. En sådan granskning av Apg 15 är till gagn för oss i det tjugoförsta århundradets Kyrka då vi står inför en kris för att förena dogm, praxis och andlighet.

I Apg 15 sammankallas konciliet i Jerusalem för att lösa en av de första teologiska debatterna i Kyrkan; den om omskärelse. Vid denna tid sprider och predikar Paulus och Barnabas evangeliet, men människor har kommit från Judéen och förklarar för folk att den judiska omskärelsen är nödvändig för hedniska konvertiter (Apg 15:1). Vi läser följande om situationen: ”Då nu en stor tvist uppkom mellan Paulus och Barnabas och dem, beslöt man, att Paulus och Barnabas och några af de öfriga skulle för denna frågas skull fara upp till apostlarne och de äldste i Jerusalem” (Apg 15:2). Somliga sakkunniga tolkar ”en stor tvist” som situationen där Paulus tillrättavisade Petrus, som beskrivet i Galaterbrevet 2. Som Paulus förklarar, ”ty innan några hade kommit från Jakobus, åt han tillsammans med hedningarne, men då de kommo, drog han sig undan och afsöndrade sig af fruktan för dem, som voro af omskärelsen” (Gal 2:12). Med andra ord, Petrus tillrättavisas av Paulus för att han är rädd för dem som håller fast vid omskärelsen, vilket i sin tur resulterar i att han drar sig tillbaka från att äta med hedningar; han upphör att ”bryta bröd” med dem, den tidiga Kyrkans uttryck för firandet av  Eukaristin (Luk 24:30, Apg 2:42). Paulus tillrättavisar Petrus med rätta då det är Kyrkans mission att predika Evangelium för de hedniska folken.

Trots att Petrus här gör fel i sin praxis kan han i egenskap av den förste påven aldrig ofelbart undervisa felaktigt i frågor och tro och moral. Vid konciliet ställer sig således Petrus upp efter att apostlarna och de äldste har diskuterat frågan och säger: ” I män och bröder, I veten, att Gud från de första dagarna bland oss träffade det val, att hedningarne genom min mun skulle höra evangeliets ord och blifva troende. Och Gud, som känner hjärtan, har vittnat genom att gifva den Helige Ande åt dem liksom åt oss; och han har icke gjort någon skillnad mellan oss och dem, då han renade deras hjärtan genom tron. Hvarför fresten I då nu Gud genom att lägga ett ok på lärjungarnes nacke, hvilket hvarken våra fäder eller vi förmådde bära; utan vi tro, att vi varda saliga genom Herrens Jesu Kristi nåd, på samma sätt som äfven de” (Apg 15:7-11).

Efter detta tal ”teg hela mängden” (Apg 15:12) ty nu när Petrus har talat är det sista ordet i frågan.  Petrus har talat om Kyrkans dogm: Hedningarna behöver inte omskäras för att bli frälsta eftersom inte ens judarna har klarat av att bära bördan. Hur kan de förvänta sig att hedningarna ska bära ett ok som inte ens judarna kunde bära? Dessutom har hedningar redan konverterat och låtit sig döpas; t.ex. har Kornelius och hela hans hushåll konverterat och döpts genom den Helige Andes nåd (Apg 10). Av denna anledning tycks det inte nödvändigt att pålägga dem omskärelsens börda. På så sätt hade omskärelsepartiet delvis rätt: Omskärelse är nödvändigt, men det rör sig om hjärtats omskärelse (Jer 31:31-34), i enighet med det nya förbundet, genom att avvisa världen i dopet.

Denna dogmatiska proklamation är inte skild från efterföljande praxis. Efter att Petrus har talat ställer sig Jakob upp och säger i full enighet med Petri uttalande om hedniska konvertiter: ”Därför håller jag före, att man icke skall oroa dem af hedningarne, som omvända sig till Gud, utan man skall skrifva till dem att afhålla sig från afgudarnes besmittelser, från otukt, från det, som blifvit kväfdt, och från blod” (Apg 15:19-20). Jakob tänker praktiskt här: Även om hedningarna inte kommer att bli ombedda att låta omskära sig för att nå frälsning, så finns det somliga seder som de bör avstå från för att betraktas som en del av Kristi Kropp. Precis som judarna inte kan äta av avgudaoffer eller delta i okyska aktiviteter, så måste också hedningarna följa samma regler. Detta är den ”pastorala” tillämpningen av den dogmatiska proklamationen. Petrus är inte ”mjuk” i sin proklamation mot kravet på omskärelse för frälsning; snarare erkänner han fullständigt hedningarnas situation, och Jakob gör vidare tillämpning vad gäller de bruk som hedningarna måste undvika.

Hur är allt detta kopplat till andlighet? För Paulus är korsfästelsen högre än omskärelsen, ty det gamla förbundets lag gavs för överträdelser, eller synd (Gal 3:19). Som Paulus förklarar, ”Och jag lefver, dock icke mera jag, utan Kristus lefver i mig. Men hvad jag nu lefver i köttet, det lefver jag i tron på Guds Son, som har älskat mig och utgifvit sig själf för mig. Jag förkastar icke Guds nåd; ty om rättfärdigheten kommer genom lagen, så har Kristus dött till ingen nytta” (Gal 2:20-21). Paulus förklarar här den enkla sanningen att då vi är förenade med Kristus genom Hans korsfästelse, så är den gamla lagen inte längre nödvändig (förutom de tio budorden som är skrivna i varje människas hjärta). Rättfärdiggörelse kommer inte genom omskärelse; snarare blir vi rättfärdiga tack vare Kristi korsfästelse. Således skulle dt vara fel att hävda att hedningarna måste låta sig omskäras för att motta frälsning och rättfärdiggörelse när detta i själva verket kommer ur Kristi korsfästelse. Dessutom minns vi att Petrus upphörde att bryta bröd med hedningarna först när frågan om omskärelse blev ett problem. Eftersom omskärelse inte krävs för frälsning kan hedningarna delta i Eukaristin, vilket innebär att de fullt ut kan vara förenade med Herren.

I den Katolska Kyrkan idag ser vi alltför många exempel på hur man för den ”pastorala omtanken” om och ”beledsagningen” av individens skull särar på dogm, praxis och andlighet. Denna dissonans blir uppenbar i debatterna kring kommunion för ”skilda och omgifta”. Nu senast såg vi denna dissonans i kardinal Marx’ synbara stöd för välsignelseceremonier för samkönade par. Han rapporteras ha sagt att ”det kan inte finnas regler” angående denna fråga, ty beslutet bör fattas av ”en präst eller pastoralarbetare” och beroende av det enskilda fallet. Oavsett om Marx faktiskt har godkänt dessa välsignelser och kommer att praktisera dem i sitt stift eller ej, är det uppenbart att sådana uttalanden är skandalösa för både katoliker och icke-troende. Till förmån för en missförstådd idé om ”pastoralt bruk”, har Marx i själva verket slitit sönder föreningen mellan dogm, praxis och andlighet. Kyrkans dogmer har alltid gjort gällande att även om individer med homosexuell läggning skall älskas och stöttas, så kan dessa läggningar aldrig praktiseras, inte ens i relationer. Istället har Kyrkan alltid kallat dessa individer – ja alla individer – att leva kyskt, då homosexuella relationer strider mot naturrätten.

Kyrkan har alltid praktiserat och kallat till detta liv i kyskhet för alla människor, inklusive dem med homosexuell läggning. Varje annat bruk, som välsignelse av samkönade relationer, strider mot Kyrkans dogmer. I ljuset av Kyrkans beständiga lära skulle det innebära raka motsatsen till pastoral omtanke att tillåta välsignelser av sådana relationer eftersom det inte vore det sant kärleksfulla att göra för dessa individer. Slutligen har Marx i sina uttalanden åsidosatt autentisk andlighet, som skulle ha stöttat dessa individer i att bära sina kors av homosexuella tendenser medan de lever i en kysk livsstil. Att stödja välsignelser av samkönade par stödjer bara villfarelsen att det är bättre att leva i enighet med sina känslor än med verkligheten och Kyrkans läror.

Vad som är nödvändigt i Kyrkan idag är förnyad förståelse för föreningen mellan dogm, praxis och andlighet . Om dessa skiljs från varandra eller om den ena betonas över den andra, kommer det inte finnas någon sann tillämpning av evangeliets budskap. Praxis och andlighet flödar ur dogm; om vi förändrar dogm kommer vi oundvikligen att förändra praxis och hur vi lever den dogmen i vår andlighet. Om vi förändrar praxis kommer det med all sannolikhet leda till en förändring av dogmen.

Låt oss slippa återuppleva S:t Hieronymus uttalande: ”En dag vaknade Kyrkan och fann sig vara ariansk”. Låt oss istället förbli förenade med Kristus genom en förening av dogm, praxis och andlighet.

Källa: One Peter Five

Citat ur NT: ‘Vår Herres Jesu Kristi Nya Testamente: Från Vulgatan Öfversatt af J. P. E. Benelius’. Stockholm 1895