Skrivet av: Berndt David Assarsson | 21 augusti 2020

S:t Pius X

PiusX

S:t Pius X – 3 september

Prof. Plinio Corrêa de Oliveira

S:t Pius X:s liv har så mycket att lära oss att det är svårt att välja ut något enskilt av särskild betydelse.  Men vi kan börja med att notera en kuriös sida i hans liv som också uttrycker en aspekt av Kyrkans liv.

Pius IX och Leo XIII

Vi vet att Pius IX, S:t Pius X:s företrädare, var en prototyp för en kontrarevolutionär påve. Han fastställde dogmerna om påvens ofelbarhet och Jungfru Marias obefläckade avlelse; han kämpade på alla fronter av striden och angreps på dem alla av revolutionen. Hans pontifikat nådde sitt slut vid stridens klimax, när Garibaldis och Victor Emmanuels trupper ryckte in i Kyrkostaten och Rom.

Efter Pius IX, vars kanoniseringsprocess pågår, kom Leo XIII. Jag har aldrig hört någon föreslå en kanoniseringsprocess för honom. Det finns inga uppgifter om att ens hans största beundrare skulle ha föreslagit detta. Nyligen [denna artikel skrevs 1966] publicerades en samling brev skrivna av Leo XIII till hans familj av en tysk forskare, som med den där förtjusande tyska naiviteten offentliggjorde dem exakt som de var avfattade. Jag tror att dessa brev krossade alla förhoppningar om en kanonisering av Leo XIII.

Ur ett smått perspektiv – ty dessa brev speglar endast en mycket liten del av hans liv – avslöjade Leo XIII i dem hur han bekymrade sig om familjen Peccis ära, d.v.s. sin egen familj. Han hade en gång varit greve Pecci. I sina brev till sin syster, moder och andra familjemedlemmar säger han detta och beskriver han hur hans gärningar som påve skulle bringa familjen Pecci ansenlig ära. Det glanslösa familjenamnet Pecci, noterade han, skulle nu bli odödligt! Publiceringen av dessa frispråkiga brev fick ett iskallt mottagande av den italienska pressen och med tanke på dess genanta innehåll blev boken mer eller mindre sopad under mattan och bortglömd.

För att visa hur missklädsam en sådan attityd är för en påve tillåt mig att påminna er om en händelse som ägde rum under medeltiden. Påven Innocentius III regerade. Hans pontifikat var i många avseenden berömvärt. Men han hade svagheten att låta bygga ett torn till sin familjs ära, familjen Conti. Han uppförde Torre dei Conti på platsen där romerska kejsare tidigare brukat uppföra historiska monument till sin personliga ära. Kanske försökte Innocentius III jämföra sig med dem. Tornet står där än idag i närheten av Colosseum.

En helig religiös kvinna, vars namn undflyr mig för ögonblicket, fick en uppenbarelse om detta torn, vilken hon berättade för påven. I uppenbarelsen befalldes hon av vår Herre att meddela Innocentius III att eftersom han hade låtit bygga tornet för att förhärliga sin familj, skulle han förbli i skärselden fram tills domedagen. Detta kan hjälpa oss att förstå hur Leo XIII:s högfärd med avseende på sin familj förmodligen tedde sig i Guds ögon.

Leo XIII var en påve vars pontifikat kan symboliseras av le ralliement [franska: enandet], en politik för att förena katolska socialpolitiska uppfattningar med den franska revolutionens frimurarideal, dittills starkt fördömt av Kyrkan. Det vill säga, en politik som stod i diametral motsats till Pius IX:s policy.

S:t Pius X var den kontrarevolutionäre påve som fördömde Sillon, fördömde modernismen och återställde den katolska positionen i Frankrike som hade skakats av le ralliement. Han var också den som införde bruket att tillåta första kommunionen för barn,när de nått förståndets ålder, bland många andra storartade saker som han gjorde.

Leo XIII hade ett mycket långt pontifikat, så lång att han fick se alla de kardinaler som valt honom dö. När den siste av dessa kardinaler dog lät han prägla en medalj med inskription riktad till det kardinalskollegium han skapat: ”Det var inte ni som valde mig, utan jag som valde er”. Det var ytterligare ett uttryck för hans högmod. Det var detta kardinalskollegium skapat av Leo XIII som, efter hans död, valde till påve S:t Pius X.

En mystisk inre kraft som återställer Kyrkan

Det faktum att han valdes illustrerar något av det mysterium som finns i Kyrkans liv. Till följd av Hennes inneboende helighet följer allt i överensstämmelse med Guds planer när den gudomliga Försynens timma är kommen. Vid den stund då Gud vill ingripa, även i den mest mörka, obegripliga och nästan hopplösa av situationer, verkar en kraft i Kyrkan och rör människornas handlingar och de katolska gräsrötternas reaktioner på det mest oväntade och oförutsägbara sätt.

Valet av S:t Pius X var sådant, och det visar oss att vi alltid bör ta hänsyn till möjligheten att denna institutionella kraft kommer att ingripa och göra något som vi inte kunde föreställa oss. Denna kraft kommer från vår Herres närvaro i Kyrkan. I Kyrkan, mer än i någon annan skapelsedomän, har ett ord från Honom en avgörande vikt och kan förändra allt. När saker och ting går på tok i Kyrkan beror det på att Gud inte ingriper. Vår Herre sover i Kyrkans bark, liksom Han sov i båten med apostlarna. Vår Herre sov när stormen nådde sin kulmen. Apostlarna blev rädda och väckte Honom. Då befallde Han stormen att bedarra och ett stort lugn infann sig. Hur många gånger i Kyrkans historia har inte vår Herre tyckts sova! Om vi oftare hade bett Honom att vakna kanske saker och ting hade varit annorlunda.

Vid valet av S:t Pius X hände följande. Kardinal Sarto gjorde inga ansträngningar för att bli vald. Tvärtom gjorde han motstånd, kanske för att han uppfattade den överväldigande tyngd som han skulle behöva bära på sina axlar. Till sist accepterade han, men han saknade några av de många färdigheter som är nödvändiga för att utöva den påvliga funktionen. Han var t.ex. inte någon skicklig diplomat, och han var obekant med sin tids stora politiska frågor. Han behövde någon att hjälpa till att styra med avseende på dessa viktiga saker.

Då lärde han känna kardinal Merry del Val. När S:t Pius X accepterade påvevärdigheten hade han ingen aning om hur han skulle hantera dessa frågor, men Gud skickade den nödvändige hjälparen i hans väg. Detta är bara en av många märkligheter i hans strålande pontifikat.

Modernismen fördöms

När S:t Pius X valdes till den påvliga tronen var en stor del av den goda katolska pressen så modfälld och belägrad att den var nära döden. Detsamma gällde för nästan hela den kontrarevolutionära rörelsen. Jag har läst en rapport från en fransk ultramontanist på den tiden där han beskriver hur hans rörelse var så förödd att de under de första åren av S:t Pius X:s pontifikat inte ens insåg att han var deras försvarare. Mardrömmen som de hade uthärdat under Leo XIII hade varat så länge att det tog tid för dem att vakna upp ur den mörka natten och förundra sig över den sanna gryning som S:t Pius X representerade för den goda saken.

Det kan vara en god idé att överväga vad hans fördömande av modernismen representerade. En sammansvärjning hade uppstått inom Kyrkan likt en konspiration i ett land för att usurpera den högsta makten. Dess mål var att genomföra en rad reformer i Kyrkan för att anpassa henne till revolutionens förvillelser. Den ville etablera demokrati i hela Kyrkan och få henne att stödja och samarbeta med alla politiska vänsterpartier och rörelser och den förberedde en falsk ekumenik som skulle bedrivas med alla falska religioner för att sprida religiös indifferentism överallt så att ingen skulle få visshet om den enda sanna tron. För modernismen var tron inom varje enskild person tillräcklig. I korthet ville den att den Katolska Kyrkan skulle upphöra med att vara sig själv.

S:t Pius X uppdagade denna konspiration och riktade bannstrålen mot den med sina dokument.  Detta är hans pontifikats första stora kännetecken, vilket skulle räcka för att göra honom odödlig. Tänk om han hade misslyckats med detta. Idag skulle varje reaktion mot kommunism och progressivism vara omöjlig. Vi befinner oss fortfarande i denna kamp tack vare att han krossade modernismen i början på 1900-talet. Vi finns här nu tack vare S:t Pius X:s brinnande energi.

Av sin företrädare ärvde han ett beaktansvärt arbete – skolastikens återupprättelse. Men så snart Leo XIII hade avlidit började skolastiken att förvrängas för att tillmötesgå modernismen. S:t Pius X utarbetade en sammanfattning av thomismens grundläggande teser – en form av bilaga till encyklikan Aeterni Patris – som han förpliktade alla lärare och professorer i teologi och filosofi att acceptera under ed [antimodernisteden]. Därigenom bevarade han skolastikens stolta byggnad från fördärvet.

Mot den franska revolutionens ideal

Vid denna tid var Frankrike den mest inflytelserika nationen i världen. Frankrikes politiska och sociala liv, kampen för och emot antiklerikalismen, konfrontationen mellan revolutionen och kontrarevolutionen följdes noggrant och imiterades av nästan hela världen. Flera år tidigare hade Klemens von Metternich, den berömde österrikiske statsmannen, uttryckt det på följande pittoreska sätt: ”När Frankrike drabbas av en förkylning, nyser hela Europa”. Detta inflytande fortsatte på S:t Pius X:s tid.

I Frankrike under denna tid fanns det, även bland biskoparna, en stark tendens att acceptera separationen mellan kyrkan och staten, helt i linje med den franska revolutionens principer. S:t Pius X förberedde en bomb för att förgöra denna ståndpunkt. Det var hans encyklika, Vehementer Nos, där han gjorde upp med sekulariseringen i Frankrike, kompromisserna som föreslogs av den franska regeringen och det liberala prästerskapet och initierade ett regelrätt ideologiskt krig mot Frankrikes revolutionära regim. Denna bomb stoppade eller saktade ned revolutionens marsch i sin helhet under en längre tid i Frankrike.

Han riktade också ett viktigt slag mot den franska revolutionens ideal, när han tillkännagav den heliga Jeanne d’Arcs saligförklaring, något som starkt ogillades av revolutionen eftersom den heliga Jeanne d’Arc representerade det katolska Frankrike som drog sitt svärd för återinförandet av den legitima monarkin. Hon kämpade också för att bevara Frankrikes territoriella integritet. Tillkännagivandet av hennes saligförklaring väckte en väldig glädje bland det franska folket och stärkte avsevärt den katolska ultramontana saken.

Vikten av tidig kommunion för barnen

En annan stor sak som St. Pius X gjorde var att tillåta kommunion för barn vid sju års ålder samt uppmuntra till daglig kommunion. Jag menar att denna åtgärd, förutom alla de andliga fördelar vi känner till, gjorde det väldigt svårt för djävulen och hans kohorter att tillskansa sig makt över många själar.

Låt mig förklara. Före denna åtgärd av S:t Pius X fick katoliker sin första kommunion under den sena barndomen eller i tonåren efter att många dödssynder redan hade begåtts, vilket gav djävulen en särskild makt över dem. På grund av detta övergav många själar den katolska tron redan före sin första kommunion, vilket gjorde dem till ett lätt byte för djävulen och de hemliga sällskapen.

Om ett barn tvärtom får sin första kommunion under sin oskuldsfulla barndom och får möjlighet att ofta ta emot kommunionen, upprättar vår Herre sin särskilda makt över dessa själar och djävulens makt försvagas därmed. Även frimurarnas och de andra hemliga sällskapens makt över katoliker som blev medlemmar i dylika organisationer försvagades. Deras makt över dessa medlemmar kunde inte bli lika stark som den hade varit om de inte som barn hade fått sin första kommunion.

Jag betraktar denna åtgärd av S:t Pius X som en grundläggande orsak till frimureriets försvagade inflytande över sina medlemmar. Jag talar inte om dess kontroll över världshändelserna, där frimureriet växte sig starkare, utan snarare om dess kontroll över själarnas inre, som blev svagare.

En profet som avvisades

S:t Pius X var inte bara en god påve; han var ett helgon och en kontrarevolutionär. På sätt och vis var han också en profet. Han vädjade en sista gång till sin tids människor att härda ut och förhindra de straff som annars kunde drabba dem. Om världen inte ville höra hans vädjan, skulle det första världskriget komma som ett straff. Kardinal Merry del Val återger i sina memoarer att S:t Pius X förutspådde kriget som slutet på en era. Man kan se att det finns en koppling mellan S:t Pius X och Fátima. Eftersom hans pontifikat inte mottogs väl anlände kriget, och detta var en huvudsaklig orsak till kommunismens maktövertagande i Ryssland och spridningen därefter av dess irrläror över hela världen. Det ena är kopplat till det andra.

Tidskriften La Critique du Liberalisme publicerade en artikel om S:t Pius X:s död. Författaren förfäktar teorin att S:t Pius X mördades på order av frimurarna. Han skriver att S:t Pius X drabbades av en vanlig förkylning, men plötsligt och oförklarligt orsakade förkylningen hans död. En morgon när han vaknade kunde han inte längre prata, vilket inte var proportionellt till hans förkylning; han försökte skriva för att kommunicera något, men fann att han inte heller kunde göra detta. Kort därefter avled han.

Författaren berättar också om en ung, briljant sjöofficer i Preussen som blev jesuit. Efter sin prästvigning blev han sjukvårdare och blev tilldelad uppgiften att vårda den förkylde påven. Under påvens sista natt i livet vakade han över honom. Efter påvens död återvände han till Preussen, lämnade jesuitorden och återvände till en lysande karriär som sjöofficer. Under kriget var han kommendörkapten i ubåtsflottan. Författaren menar att S:t Pius X mördades på order av de tyska frimurarna och därför bör betraktas som martyr. Jag återger denna teori från artikeln här utan att själv ta ställning.

I sina memoarer återger kardinal Merry del Val att S:t Pius X förlorade förmågan att tala och skriva, och tillägger: ”Ingen kommer någonsin att veta vad som hände den natten.” Det är en gåtfull formulering.

År 1950 följde jag begravningsceremonierna för Marc Sangnier i fransk press. Sangnier hade varit ledare för Sillon-rörelsen som fördömdes av S:t Pius X i encyklikan Notre charge apostolique. Sangniers begravning blev en veritabel apoteos (grek. ἀποθέωσις, gudaförklaring). Hans kropp ställdes fram för allmän beskådan i Notre Dame, begravningskortegen följdes av medlemmar av den franska regeringen, senaten, representanthuset, diplomatkåren och många i den kyrkliga hierarkin. Allt genomfördes i en anda av protest mot S:t Pius X:s fördömande av modernismen.

Ett år senare blev S:t Pius X saligförklarad. Det blev inget firande i Frankrike, åtminstone inte på ett sätt som kunde mäta sig med Sangniers. Det visar hur S:t Pius X förkastades.

Trots detta hat lät den gudomliga Försynen S:t Pius X:s namn lysa på Kyrkans firmament för att skänka ljus under de mörka dagar som skulle komma efter honom. Han är som en himlakropp, liksom månen, som förlänger påvedömets glans mitt i det mörker som föll över Kyrkan efter hans död.

Vad bör vi be S:t Pius X om? Det finns så mycket att be om att det bästa rådet är att be om allt: de oväntade segrarna, uthållighet, gåvan att väcka fiendens raseri, skarpsinnighet och modet att gå en martyrdöd till mötes om så är nödvändigt.

Källa: Tradition in Action.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: