Skrivet av: Berndt David Assarsson | 21 april 2021

S:t Georg av Lydda

S:t Georg av Lydda – 23 april

S:t Georg (ca 275-303) av Lydda är en av de mest vördade martyrerna från den tidiga kyrkan. S:t Georg (eller Göran som han också kallas i Sverige) föddes i ett varmt troende kristen och välbärgat hem i Kappadokien i slutet av 200-talet. Hans far Gerontios var därifrån och dog som soldat när S:t Georg fortfarande var barn. Hans mor, Polycronia, var från Lydda i Palestina, och efter sin makes bortgång återvände hon dit med den unge S:t Georg. Som så många andra unga män på den tiden och tog S:t Georg värvning i armén, där han visade sig vara en karismatisk och tapper soldat. Han steg i graderna och blev tribunus militus , krigstribun (stabsofficer, det fanns sex sådana i varje legion) och uppskattades av kejsar Diocletianus. En gång när S:t Georg och hans mannar var i Libyen, blev han uppmärksammad om en stad, Silene, som plågades av en drake, som höll till i våtmarkerna utanför staden. Vattenförsörjningen till staden var beroende av tillgång till våtmarkerna, och för att locka bort besten, vars andedräkt sades vara outhärdlig och t.o.m. giftig, lockade man bort den genom att dagligen offra två får som man band en bit bort, så att folket kunde hämta vatten medan draken var upptagen med fåren. Men nu hade fåren tagit slut och i desperation ersatte man fåren med jungfrur, som utsågs genom lottning. Denna gång hade lotten fallit på stadskungens egen dotter. S:t Georg bad till den heliga treenigheten, samlade mod, besegrade besten i strid med sin lans och räddade jungfrun. Draken var slagen och besegrad, men inte död, och S:t Georg band jungfruns livrem kring drakens hals, och hon ledde den som en hund tillbaka till staden. Folket blev förskräckt men S:t Georg uppmanade dem att omvända sig till den sanne Guden, samme Gud som hade hjälpt honom att besegra draken, så skulle han döda den. Kungen och folket blev kristna, och S:t Georg högg av drakens huvud. Det krävdes fyra oxkärror för att avlägsna kroppen.

Senare var S:t Georg stationerad i Nikomedia (dagens Izmit i Turkiet), och nu inledde kejsar Diocletianus sina allt blodigare förföljelser av de kristna år 303. S:t Georg beordrades att ta befälet för förföljelsen i Nikomedia men bekände sig som kristen och kritiserade kejsarens dekret. S:t Georg talade i senaten i Rom. ”Jag är Jesu Kristi tjänare, och har kommit till er för att vittna om sanningen”, sa han. ”Vad är sanning?”, frågade en av senatorerna, varpå S:t Georg svarade: ”Sanningen är Kristus själv, som ni förföljer.” En rasade Diocletianus beordrade att S:t Georg skulle offra till de hedniska gudarna eller torteras. S:t Georg torterades i flera omgångar med utstuderad grymhet, men vägrade att förråda Kristus. Listiga hedniska präster försökte lura honom, men Gud beskyddade sitt helgon (bl.a. överlevde han en bägare med gift). Inte heller kejsarens löften om höga titlar och positioner i riket kunde få helgonet på fall. Efter varje omgång tortyr hjälpte Gud att läka såren. Helgonet behöll också gott humör. När man naglade fast hans fotsulor på träbitar, tackade han dem, ”Tack för skorna, de är rätt storlek också”. En dag, efter svår tortyr, sade S:t Georg, ”Ta mig till templet imorgon, så ska vi alla beskåda gudarnas makt”. Kejsaren blev glad, han trodde att S:t Georg äntligen var beredd att överge Kristus. Nästa dag i templet, med kejsaren och de andra närvarande, gjorde S:t Georg korstecknet och sade till en av statyerna, ”Är det du som vill att jag ska offra till dig, som till en gud?” Statyn svarade, ”Jag är ingen gud, och det är ingen av de andra som är som jag heller. Den ende guden är Han som du tillber och talar om. Vi är fallna änglar, och vi bedrar människor eftersom vi är avundsjuka”. S:t Georg ropade, ”Hur vågar du vara här i templet när jag, den sanne Gudens tjänare, har stigit in!”. Jämmer och klagan hördes från statyerna, och de föll till marken och slogs sönder. Tumult uppstod bland de närvarande. Några av de hedniska prästerna band och misshandlade honom. Kejsarens hustru, Alexandra, och några andra av de hedniska prästerna föll ned på knä och tillbad S:t Georgs Gud. Kejsaren hade fått nog av det trotsiga och tillsynes odödliga helgonet och blev skrämd av att många, däribland hans egen hustru, blev kristna. S:t Georg, S:t Alexandra och de andra omvända hedningarna halshöggs. Kroppen återbördades till Lydda för begravning, och där i en kyrka byggd år 350 som bär hans nämn vilar kroppen än idag. Lydda heter i dag Lod och ligger 15 km sydöst om Tel Aviv. Berättelsen om S:t Georgs martyrium översattes till alla de språk som användes i kyrkan såväl i öst som i väst och lästes flitigt i gudstjänsterna. Inom ikonografin blev motivet med S:t Georg som bekämpar draken populär som en symbol för kampen mot ondskan, och för medeltidens riddare blev hans det mest skinande idealet.  S:t Georg kallas i öst för stormartyren och segerbäraren och är skyddshelgon för ett antal länder och städer, bland andra England och Moskva, oräkneliga kyrkor över världen bär hans namn, och han har ett helt land uppkallat efter sig – Georgien.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: