Skrivet av: Berndt David Assarsson | 03 maj 2021

Är katoliker födda på nytt?

Är katoliker födda på nytt?

Mark Brumley

”Är du född på nytt?”, frågar fundamentalisten i dörren den intet ont anande katoliken. Frågan är vanligtvis en inledning på en omfattande läromässig kampanj som leder många bristfälligt undervisade katoliker ut ur Katolska Kyrkan. Hur? Genom att få dem att tro att det råder en konflikt mellan Bibeln och Katolska Kyrkan angående ”pånyttfödelsen”. I ärlighetens namn förstår förmodligen de flesta katoliker inte uttrycket ”född på nytt”.

Ja, de tror på Jesus. Och ja, de försöker leva kristna liv. De är förmodligen vagt medvetna om att fundamentalister tror att ”vara född på nytt” inbegriper en religiös erfarenhet eller ”att acceptera Jesus som sin personlige Herre och Frälsare”. Även många som har varit katoliker ”sedan vaggan” har upplevt stunder av närhet till Gud, ja också glädje över Guds kärlek och barmhärtighet. De kan till och med ha haft ”omvändelseupplevelser” av något slag, som fick dem att ta sin tro på större allvar och leva mer troget som Jesu lärjungar. Men katoliken ”sedan vaggan” kan förmodligen inte peka på något särskilt ögonblick i livet då han föll ner på knä och ”accepterade Jesus” för första gången. Så långt han kan minnas har han alltid trott på, hoppats på och älskat Jesus som sin Frälsare och Herre. Visar det att han aldrig har blivit ”född på nytt”?

Inte i ”biblisk bemärkelse”, svarar fundamentalisten. Men fundamentalisten har fel där. Han missförstår vad Bibeln säger om att vara ”född på nytt”. Tyvärr är det även få katoliker som förstår hur termen används i Bibeln. Det betyder att präster, diakoner, kateketer, föräldrar och andra ansvariga för religionsundervisning verkligen står inför en svår uppgift. Det kan alltså vara till hjälp att granska den bibliska – och katolska – innebörden av termen ”född på nytt”.

”Född på nytt” i biblisk bemärkelse

Den viktigaste bibliska användningen av termen ”född på nytt” förekommer i Joh 3:3-5, även om, vilket vi återkommer till, samma uttryck eller det besläktade ”pånyttfödelse” och ”förnyelse” förekommer på andra ställen i Skriften (Titus 3:5; 1 Pet 1:3, 23). I Joh 3:3 säger Jesus till Nikodemus, ”Sannerligen, sannerligen säger jag dig: Utan att en födes på nytt, kan han icke se Guds rike”. Det grekiska uttrycket som översatts med ”födes på nytt”(gennathei anothen) betyder också ”födas från ovan”. Jesus tycks skapa en ordlek för Nikodemus genom att kontrastera det jordiska livet, eller vad teologer senare skulle kalla det naturliga livet (”det som är fött av kött”), med det nya himmelska livet eller vad de senare skulle kalla övernaturligt liv (”det som är fött av Anden”).

Nikodemus svarar: ”Huru kan en människa födas, när hon är gammal? Månne hon kan åter gå in i sin moders lif och födas på nytt?” (Joh 3:4). Missförstår han och tror att Jesus menar detta bokstavligt eller svarar Nikodemus själv bildligt och menar: ”Hur kan en gammal man lära nya seder som om han vore ett barn igen?” Vi kan inte veta med säkerhet, men i vilket fall som helst svarar Jesus, ”Sannerligen, sannerligen säger jag dig: Utan att en återfödes af vatten och den Helige Ande, kan han icke ingå i Guds rike. Det, som är födt af köttet, är kött; och det, som är födt af Anden, är ande. Förundra dig icke, att jag sade dig: I måsten födas på nytt” (Joh 3:5-7).

Här likställer Jesus ”född på nytt” eller ”född från ovan” med ”född av vatten och den Helige Ande.” Om, som den Katolska Kyrkan alltid har hållit före, att vara ”född av vatten och den Helige Ande”avser dopet, så följer att ”född på nytt” eller ”född från ovan” betyder att bli döpt.

Det är uppenbart av kontexten att född av ”vatten och den Helige Ande” avser dopet. Evangelisten säger att Jesus omedelbart efter att ha talat med Nikodemus tog sina lärjungar med sig ut i vildmarken där de döpte människor (Joh 3:22). Dessutom är vatten nära kopplat till den Helige Ande genom hela Johannesevangeliet (till exempel i Jesu möte med den samaritiska kvinnan vid brunnen i Joh 4:9-13) och i comma johanneum (jfr 1 Joh 5:7-8). Det verkar därför rimligt att dra slutsatsen att evangelisten Johannes förstår Jesu ord om att vara ”född på nytt” och ”född av vatten och den Helige Ande” såsom avseende det sakramentala dopet.

Andra tolkningar av”född av vatten och den Helige Ande”

Fundamentalister som avvisar dopets pånyttfödelse [eng. baptismal regeneration], förnekar vanligtvis att ”återfödes af vatten och den Helige Ande” i Joh 3:5 är en hänvisning till dopet. Somliga hävdar att ”vatten” avser ”förlossningsvattnet”. Enligt denna uppfattning skulle Jesus mena att den som inte föds av vatten (vid den fysiska födseln) och igen av den Helige Ande (i en andlig födelse), inte kan komma in i Guds rike.

Ett stort problem med detta argument är dock att medan Jesus kontrasterar det fysiska och andliga livet, använder han tydligt begreppet ”kött” för det förra, i motsats till ”Ande” för det senare. Jesus skulle förvisso kunna ha sagt, ”Sannerligen, sannerligen säger jag dig: Den som inte blir född av kött och Ande kan inte komma in i Guds rike” – även om det vore uppenbart och absurt överflödigt att säga att man måste vara född (dvs. född av kött) för att bli född på nytt (dvs. född av Anden). Men att säga ”född av vatten och Anden” i betydelsen ”född av köttet och därefter av Anden” skulle bara skapa förvirring genom att introducera termen ”vatten” från ingenstans, utan någon uppenbar koppling till termen ”kött”. Dessutom, medan köttet tydligt ställs mot Anden och Anden tydligt ställs mot köttet i detta stycke, antyds ingen sådan kontrast i uttrycket ”återfödes af vatten och den Helige Ande”. Det är inte ”vatten” mot ”den Helige Ande” utan ”vatten och den Helige Ande”.

Dessutom tyder textens grekiska ordalydelse på att ”återfödes af vatten och den Helige Ande” gäller en enda enskild och övernaturlig födelse i kontrast till den naturlig födelsen (”födt af köttet”). Uttrycket ”af vatten och den Helige Ande” (grekiska ek hudatos kai pneumatos) utgör en enda språklig enhet. Det betyder ”född av vatten och Anden”, inte ”född av vatten” å ena sidan och ”född av Anden” å den andra.

Ett annat argument av motståndarna till dopets pånyttfödelse: ”Född av vatten och Anden” syftar på ett dop av Johannes (att bli ”född av vatten”) och ett dop av Anden (att bli ”född av… Anden), som Johannes lovade att den kommande Messias skulle utföra. Enligt denna tolkning menar Jesus således, ”Den som inte blir född av vatten genom dop av Johannes och född av Anden genom dop av mig, kan inte komma in i Guds rike”.

Vi har redan fastställt att ”återfödes af vatten och den Helige Ande” enligt grekiskan syftar på en enda sak, en enda andlig födelse. Således kan frasens första hälft inte tillämpas på en sak (ett dop av Johannes) och dess andra hälft på en helt annan sak (ett dop av Anden). Men även bortsett från det språkliga argumentet: Om ”född av vatten” skulle syfta på Johannes’ dop, skulle Jesus säga att man för att kunna ”bli född på nytt” måste bli döpt i vatten av Johannes (”återfödes af vatten…”) och döpt i Anden av Messias (…och den Helige Ande). Det skulle innebära att endast de som blev döpta av Johannes kunde skulle kunna komma in i Guds rike, vilket drastiskt skulle minska invånarantalet i himmelen. Faktum är att ingen anser att man måste bli döpt av Johannes (något som idag är omöjligt) för att kunna komma in i Guds rike. Därför kan ”född av vatten…” inte syfta på Johannes’ dop.

Den rimligaste förklaringen till ”återfödes af vatten och den Helige Ande” är således att detta hänvisar till dopet. Detta stärks av många nytestamentliga texter som kopplar samman dop, den Helige Ande och pånyttfödelse. Vid Jesu dop sänker sig den Helige Ande över Honom när Han kommer upp ur vattnet (jfr Joh 1: 25-34; Matt 3: 13-17; Mark 1: 9-11; Luk 3: 21-22). Vad som vidare skiljer det botens dop, med vilket Johannes Döparen döpte i väntan på Messias, från det kristna dopet, är att det senare är ett dop med den Helige Ande (Matt 3:11; Mark 1: 8; Luk 3:16; Joh 1:31; Apg1:4-5).

Följaktligen kallar Petrus vid pingsten judarna att låta sig döpas i Jesu Kristi namn till syndernas förlåtelse och lovar att de kommer att få den Helige Ande som gåva (Apg 2:38) och därmed uppfylla Johannes Döparens löfte. Petrus lär här tydligt att ”vattendopet”, till vilket han leder de snart omvända, förlåter synder och skänker den Helige Ande. Det kristna dopet är alltså inte blott en yttre omvändelseritual med vatten, utan inbegriper en inre omvandling eller förnyelse genom det nya förbundets Helige Ande; det är en ”ny födelse”, att bli ”född på nytt” eller ”född från ovan”.

I Romarbrevet 6:3-4 säger Paulus, ”Eller veten I icke, att vi alla, som blifvit döpta i Kristus Jesus, hafva blifvit döpta till hans död? Ty vi hafva blifvit begrafna med honom genom dopet till döden, på det att, liksom Kristus genom Faderns härlighet uppstod från de döda, äfven vi skola vandra i ett nytt lefverne”. Dopet, säger den hel. Paulus, åvägabringar förening med Kristi död och uppståndelse, så att vi genom det dör och uppstiger till nytt liv, en form av ”pånyttfödelse”.

Enligt Titusbrevet 3:5 räddade Gud oss ”genom pånyttfödelsens (palingenesias) bad och förnyelsen af den Helige Ande”. Motståndare till tanken om dopets pånyttfödelse hävdar att texten endast hänvisar till ett förnyande ”bad”(loutrou) snarare än något förnyande dop. Men dopet är utan tvekan en form av bad eller tvagning och på andra ställen i NT beskrivs det som en avtvagning av synderna. T.ex. i Apg 22:16 uppmanar Ananias Saulus, ”Stå upp, låt döpa dig, aftvå dina synder och åkalla hans namn”. Det grekiska ordet som används här för avtvå, tvättas ren från synderna i dopet, är apolousai, väsentligen samma term som används i Titus 3:5. Då ”tvagning” och ”pånyttfödelse” vanligtvis inte är relaterade termer, måste en specifik typ av tvagning eller bad –en som pånyttföder – vara det som åsyftas. Den mest uppenbara typen av tvagning eller bad som förstås av läsaren är dopet, något som även baptistiska teologer som G.R. Beasley-Murray medger (Se hans bok Baptism in the New Testament).

1 Pet 1:3 säger att Gud ”genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda har födt oss på nytt till ett lefvande hopp”. Uttrycket ”födt oss på nytt” (anagennasas) tycks synonymt med”pånyttfödelse”. Enligt 1 Pet 1:23 har kristna blivit ”födda på nytt (anagegennamenoi), icke af förgänglig säd, utan af oförgänglig, genom den lefvande Gudens ord, hvilken förblifver i evighet”. Från evangeliets ord, med andra ord.

Motståndare till dopets pånyttfödelse hävdar att eftersom ”nyfödelse” såsom den beskrivs i 1 Pet 1:3 och 23 sägs inträffa genom Guds Ord, betyder att ”födas på nytt” att acceptera evangeliets budskap, inte att döpas. Detta påstående förbiser det faktum att NT på andra ställen betraktar accepterandet av evangeliets budskap och att bli döpt som två delar av en akt av avgörelse för Kristus.

I t.ex. Markus 16:16 säger Jesus t.ex., ”Den som tror och låter döpa sig, han skall varda salig; men den, som icke tror, han skall varda fördömd”. ”Att tro”, dvs. att acceptera evangeliet, innebär att man accepterar dopet, vilket är det sätt på vilket man” iklär sig Kristus” (Gal3:27) och begravs och uppväcks med Honom till nytt liv (Rom 6: 3-5 ; Gal 2:12). Apg 2:41 säger om den judiska folkmassan på pingsten:” De, som nu mottogo hans ord, blefvo döpta…”Det verkar rimligt att dra slutsatsen att de som 1 Pet 1:23 beskriver som ”födda på nytt … genom den lefvande Gudens ord” också är de som blivit döpta. Att ”återfödas af vatten och den Helige Ande” och att bli ”född på nytt” genom ”den lefvande Gudens ord” beskriver alltså olika aspekter av en och samma sak – att förnyas i Kristus. Att ”återfödas (eller födas från ovan) af vatten och den Helige Ande” avser den yttre, fysiska handlingen att ta emot dopet, medan att bli ”född på nytt” avser det inre, trosmässiga mottagandet av evangelium (att bli ”född på nytt” genom ”den lefvande Gudens ord”).

Dessutom innefattar dopet en förkunnelse av Ordet, vilket är en del av vad som utgör sakramentet (dvs. ”Jag döper dig i Faderns, Sonens, och den Helige Andes namn”). Att acceptera dopet är att acceptera Guds Ord. Det finns alltså inget behov av att betrakta Guds Ords verkan vid pånyttfödelsen som något i motsats till eller skilt från dopet.

Vissa fundamentalister har också invändningen att ”födas på nytt” genom dopets pånyttfödelse strider mot den paulinska läran om rättfärdiggörelse av nåd genom tro. Underförstått här är tanken att det kristna dopet blott är ”en mänsklig handling” som utförs för att vinna Guds ynnest. I själva verket är det kristna dopet något som görs på någon (man blir döpt – passiv), inte något man gör med sig själv. Den som döper, enligt Bibeln, är Jesus själv genom den Heliga Andes kraft (jfr Joh 1:33). Det är inte mer rimligt att sätta dopet och tro på Kristus mot varandra som medel för pånyttfödelse än det är att sätta tron på Kristus och den Helige Andes verkan mot varandra. Här finns inget antingen/eller; här gäller både/och.

Den katolska synen på att vara ”född på nytt”

I enlighet med det Nya Testamentets användning av termen, sammankopplar Katolska Kyrkan pånyttfödelse eller att bli ”född på nytt” i Andens liv med dopets sakrament (Katolska Kyrkans katekes, nr. 1215,1265–1266). Dopet är inte bara ett mänskligt ”verk” som utförs för att ”förtjäna” förnyelse och gudomligt sonskap; det är Kristi verk genom den Helige Andes kraft som genom nåd tvättar bort synden och gör oss till Guds barn. Det är centralt för den katolska förståelsen av rättfärdiggörelse genom nåd. Ty rättfärdiggörelse är, som konciliet i Trient lär, ”en överföring från det tillstånd, i vilket människan är född som den förste Adams son, till ett nådens tillstånd och till adoption som Guds söner genom den andre Adam, Jesus Kristus”(Session 6, kapitel 4). Dopet är ett instrumentellt medel genom vilket Gud nådigt rättfärdiggör – det vill säga förnyar – syndare genom tro på Jesus Kristus och gör dem till Guds barn.

Katolsk lära är inte motsatt en ”religiös upplevelse” av omvändelse som åtföljer dopet (av vuxna) – absolut inte. Men en sådan ”upplevelse” är inget krav. Det som krävs för att dopet ska vara fruktbart (för en vuxen) är ånger av synden och tro på Kristus, vars sakrament dopet är (katekesen, nr 1253). Dessa är viljeakter, möjliggjorda av nåd, som inte nödvändigtvis åtföljs av känslan av att ”födas på nytt”. Pånyttfödelsen vilar på den gudomligt etablerade realiteten av införlivandet och pånyttfödelsen i Kristus, inte på känslor.

Denna poäng kan göras begriplig för evangelikala kristna genom att hänvisa till något de ofta betonar i ett relaterat sammanhang. Evangelikaler säger ofta att det viktiga är akten att ha accepterat Kristus som ”personlig Frälsare och Herre”, oavsett om känslor åtföljer denna handling. Det är, säger de, tron som betyder något, inte känslor. Kom till tro på Kristus som Frälsaren och de tillbörliga känslorna kommer, säger de, så småningom att infinna sig. Men även om de inte gör det, så är det som räknas att ha accepterat Kristus som Frälsare.

Katoliker kan säga något liknande vad gäller dopet. Människan som låter döpa sig kanske inte ”känner” sig annorlunda efter dopet jämfört med tidigare. Men när han väl är döpt har han tagit emot den Helige Ande på ett särskilt sätt. Han har återfötts och gjorts till ett Guds barn genom Jesu Kristi gudomliga sonskap i vilket han har del. Han har begravts med Kristus och uppväckts till nytt liv med Honom. Han har objektivt och offentligt identifierat sig med Jesu död och uppståndelse. Om den nydöpte begrundar dessa saker, kan han” känna” dem, eller ej, som någon form av subjektiv religiös upplevelse. Likväl kommer han att hålla före att de är sanna genom tron. Och han kommer icke desto mindre att njuta frukterna av dopet i Kristus.

En ”pånyttfödd” kristen?

När fundamentalister kallar sig ”pånyttfödda kristna”, vill de betona en upplevelse av att ha påbörjat en äkta andlig relation med Kristus som Frälsare och Herre i motsats till otro eller en blott nominell kristendom. Men som vi har sett används emellertid termen ”född på nytt” och dess parallella termer ”pånyttfödelse” och ”förnyelse” av Jesus och de nytestamentliga författarna för att hänvisa till syndaförlåtelsen och den inre förnyelsen genom den Helige Ande som betecknas och åstadkommes av Kristus i dopet.

Hur ska då en katolik svara på frågan ”Är du född på nytt?”. Ett korrekt svar vore, ”Ja, jag föddes på nytt i dopet”. Att låta det stanna där, kan dock ge upphov till än mer förvirring. De flesta fundamentalister skulle förmodligen förstå katolikens svar som, ”Jag kommer till himmelen bara genom att vara döpt”. Med andra ord skulle fundamentalisten tro att katoliken ”litar på sitt dop” snarare än på Kristus, medan däremot den bildade katoliken vet att det betyder att man litar på Kristus som man har förenats med i dopet.

Katoliken bör alltså göra mer än att bara hänvisa till sitt dop; han bör diskutera sin levande tro, sitt hopp och sin kärlek, sin önskan att växa i helighet och överensstämmelse med Kristus och sitt totala beroende av Kristus för frälsningen. Dessa är avgörande för det nya liv i den Helige Ande som dopet skänker. När fundamentalisten ser sambandet mellan dop och den Helige Ande i sin katolska nästas liv, kan han börja se att den hel. Paulus inte bara menade det bildligt när han skrev, ”…när I med honom blifvit begrafna i dopet. Och i honom hafven I äfven uppstått genom tron på Guds kraft, som har uppväckt honom från de döda” (Kol 2:12).

Källa: Ignatius insight.

För citat ur Nya Testamentet används Vår Herres Jesu Kristi Nya Testamente, från Vulgatan öfversatt af J.P.E. Benelius (Stockholm, 1895).


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: