Skrivet av: Berndt David Assarsson | 07 juni 2021

Grisez om att balansera hälsa mot andra överväganden

Grisez om att balansera hälsa mot andra överväganden

Edward Feser

Nu när miljontals har vaccinerats, ”skräckfiguren” Donald Trump är borta och livet börjar återgå till det normala, får somliga människor litet kritisk distans till fjolårets hälsokris – vilken orsakades av reaktionen på viruset i lika hög grad som av själva viruset. Den liberala tidskriften The Atlantic kritiserar ”liberalerna som inte kan sluta stänga ner”.Real Time utmanar Bill Maher sina vänsterkamrater att erkänna sina överdrifter och desinformation om ämnet covid-19. På Daily Clout intervjuar feministen Naomi Wolf dr Jay Bhattacharya från Stanford, som säger att nedstängningarna var ”det största folkhälsomisstag vi någonsin gjort” vilket orsakade skador ”värre än av covid”.

Katastrofen hade flera orsaker. Däribland märks politiken, som förgiftar nästan allt idag. Där märks expertkulten, vars adepter tror att rationellt tänkande i huvudsak är en fråga om att skrika ”Vetenskap!” i ansiktet på alla som inte håller med dig. Men där märks också det paradoxala faktum att ibland kan det värsta när man hanterar en kris vara att bli fixerad vid denna. En vis människa ser problemet, men en fanatiker ser endast problemet.

Filosofen James Ross karakteriserade en gång en medfilosofs onödigt tekniska och ineffektiva argument som analogt med att släppa en atombomb för att försöka döda en myra – och missa. Jag skulle inte säga att covid-19 är som en myra precis, men det är bestämt långt mindre dödligt än vad folk fruktade för ett år sedan. Och att stänga inne stora populationer av friska människor för att hantera viruset, har verkligen visat sig vara som att släppa en atombomb och missa, till enormt förfång för människors försörjning och psykiska hälsa och barns utbildning, utan några som helst bevis för att det hade några goda effekter som inte kunde ha uppnåtts på ett mindre extremt sätt. Under tiden avfärdades gällt de som uppmanade till försiktighet som ”mormors-mördare” som sätter ekonomin före liv etc. Detta är fanatismens röst som vägrar att se något annat än själva problemet.

Den katolske moralteologen Germain Grisez [1929 – 2018] från ”new natural law”-skolan kan knappast anklagas för att i otillräcklig grad sätta värde på människolivet. Han trodde inte bara att det är moraliskt bättre att i praktiken aldrig verkställa dödsstraff (en uppfattning som det står en katolik fritt att ha), utan att dödsstraff alltid och intrinsikalt är av ondo, även i princip (en uppfattning som är heterodox, som Joe Bessette och jag har visat). Han ansåg, med tanke på hälsoriskerna, att regelbunden tobaksrökning utgör en allvarlig synd, en uppfattning som enligt min mening är alltför extrem (se ss. 600-603 i Grisez’ The Way of the Lord Jesus).

Samtidigt var även Grisez på det klara med att det är ett misstag att betona liv och hälsa till en sådan grad att andra viktiga värden undergrävs. Här är han helt i linje med traditionella naturrättsresonemang och katolsk moralteologi. Vissa handlingar är uteslutna och absolut förbjudna (såsom direkt och avsiktligt dödande av oskyldiga i abort och eutanasi) och andra är absolut erforderliga (såsom att tillhandahålla de vanliga medlen för de sjukas överlevnad, som mat och vatten). Men det finns en rad handlingar och strategier som, även om de kan bidra till hälsan och livets bevarande, måste balanseras mot andra värden, så att de inte är absolut erforderliga. Huruvida man ska göra bruk av dem eller ej är en bedömningsfråga, om vilken människor av god vilja av rationella skäl kan vara oense.

I volym 2 av The Way of the Lord Jesus (specifikt i fråga F i kapitel 8) anger Grisez några viktiga relevanta principer. Först varnar han för att vår uppfattning om hälsa ”inte bör utvidgas till att omfatta mänskligt välbefinnande i allmänhet” (s. 520). Det finns en tendens hos somliga att vilja inkludera i stort sett vad som helst som på något sätt främjar vårt välbefinnande i begreppet ”hälsa”, så att det faller inom ramen för ”folkhälsan”. Detta är sofistik, begreppsmässigt slarvigt och tenderar att uppmuntra till demagogi.

Ett liknande semantiskt slarv kan ses i hur många katoliker ”vänster om mittfåran” använder begreppet ”pro-life”. Detta uttryck har ingen katolsk doktrinär eller teologisk betydelse alls. Det är bara en politisk slogan som historiskt är förknippad med motståndare ”höger om mittfåran” till abort. Men somliga har använt sig av det retoriska tricket att definiera ”liv” så brett att allt som på något sätt kan vara befrämjande för hälsa och välbefinnande – statlig hälso- och sjukvård, liberaliserade invandringslagar, ”säkrare hemma”-politik etc. – betecknas som ”pro-life”. Nästa steg är att insistera på att envar som påstår sig vara ”pro-life”, men motsätter sig offentligt finansierad sjukvård, öppna gränser, nedstängning av samhället etc. är en hycklare och kanske till och med avviker från katolsk lära.

Sofisteriet här är verkningsfullt, i den mån det är så, just för att det är så skamlöst. Skillnaderna mellan ”pro-lifers’” traditionella angelägenheter och vänsterns nuvarande käpphästar är både uppenbara och större än några likheter. Abort och eutanasi är intrinsikalt orätt och av ondo oavsett omständigheterna. Hur man däremot bäst finansierar hälso- och sjukvård, hur många invandrare som ska släppas in i ett land och under vilka omständigheter, hur man bäst hanterar en pandemi etc. är bedömningsfrågor där man måste balansera olika relevanta moraliska principer och konkreta omständigheter, så att människor av god vilja på rationella grunder kan vara oense om specifika strategier. Att försöka dölja dessa avgörande skillnader genom att lägga beslag på den politiska parollen ”pro-life” och kasta den i ansiktet på sina motståndare har exakt noll doktrinär eller teologisk giltighet. Man kan lika gärna använda detta korkade retoriska knep för att hävda att eftersom katoliker är ”pro-life”, borde de vara vegetarianer eller konvertera till jainismen.

När vi hursomhelst på Grisez’ inrådan använder ”hälsa” och relaterade ord med precision snarare än som retoriska slagträn, är det uppenbart att det är ett felslut att anta att skränandet av sådana ord borde sätta stopp för all debatt om huruvida samhälleliga nedstängningar är en god idé.

Grisez påpekar också att en tendens att låta överväganden om hälsa övertrumfa allt annat kan återspegla en världslig inställning snarare än en kristen. Han skriver:

Val som rör hälsa bör ta hänsyn till andra värden. Dels för att hälsa är en aspekt av livets grundläggande goda och ett medel för andra värden, men också eftersom, då många människor överdrivet fruktar döden och högaktar hälsovård och teknologi, tenderar människor i rika länder ibland att betrakta hälsa som om det vore det viktigaste värdet. Som resultat antar de att andra värden måste underordna sig hälsans högsta anspråk, och så gör de sina övervägande och sina val i hälsofrågor utan att vederbörligen beakta sina andra plikter. Hur viktigt hälsa än är, så är det dock endast ett gott bland andra, och kristna bör harmonisera sina hälsoval med andra delar av sina personliga kall. Detta innebär sällan att hälsan bör försummas helt, men det kräver ofta att de medel som används för att skydda och främja hälsan, ska väljas ut och begränsas så att interferens med andra områden i livet undviks (s. 521).

Vilka andra områden skulle det kunna vara? Grisez sammanfattar katolsk lära om hur man ska avgöra om man ska använda sig av extraordinära medel för att förlänga livet eller ej och skriver:

Sjukvårdens bördor kan utgöra en adekvat anledning till att avstå från dem. Livet är som andra grundläggande mänskliga värden. Det sätter inte alla andra värden ur spel, och det förtjänar inte heller alltid att sättas främst. Det finns alltid skäl att inte göra något som skyddar livet eller befrämjar hälsan, eftersom vård alltid innebär bördor. Därför kräver en sund bedömning att man identifierar både de potentiella fördelarna och nackdelarna av möjliga former av vård. I denna fråga lär den Heliga stolen:

Det är också tillåtet att nöja sig med de normala medel som läkekonsten kan erbjuda. Därför kan man inte ålägga någon skyldigheten att använda en teknik som redan används men som medför en risk eller är betungande. En sådan vägran är inte liktydigt med självmord; tvärtom bör det betraktas som en acceptans av människans villkor eller en önskan att undvika ett medicinskt förfarande som är oproportionerligt i förhållande till de resultat som kan förväntas eller en önskan att inte betunga familjen eller samhället med alltför stora kostnader. [Troskongregationen, Deklaration om eutanasi, 5 maj 1980]

Därför kan bördor som är knutna till själva vården utgöra tillräckliga skäl för att avstå från den. Dessa bördor kan grupperas i tre kategorier:

i) Vård som medför ekonomiska kostnader och använder faciliteter och tjänster som vanligtvis kan användas bättre.

ii) Många åtgärder som kan vidtas för hälsans skull kan också innebära negativa biverkningar för hälsan själv. Kirurgi medför alltid risker för dödsfall och/eller funktionshinder, medicinering stör ofta olika funktioner. Undersökningar och behandlingar är ofta smärtsamma, och smärta kan störa interferera med ett gott funktionssätt, särskilt på psykisk nivå.

iii) Många åtgärder som kan vidtas för hälsans skull medför negativa biverkningar för andra mänskliga värden. De kan begränsa ens inre liv och aktivitet, hindra en från att röra sig fritt, isolera en från familj och vänner och så vidare (ss. 526-27).

Observera att överväganden om ekonomiska kostnader, psykologiska kostnader, förlust av rörelsefrihet, isolering från familj och andra och dylikt, är faktorer som katolsk lära säger kan övertrumfa de fördelar för livet och hälsan som en behandling kan tänkas medföra. Men detta är precis det slags överväganden som kritiker till samhällsnedstängningar hänvisade till. Det är därför skandalöst och demagogiskt att en katolik skulle hävda att de bland dennes trosfränder som motsatte sig samhällsnedstängningar skulle ipso facto vara illojala eller otillräckligt ”pro-life”.

På grund av sin trohet mot läroämbetet associeras Grisez ofta med ”högern”, men när det gäller vissa livs- och hälsofrågor (som hans syn på dödsstraff och rökning) var han bestämt till ”vänster”. Därför kan hans ståndpunkt om det verkliga, men begränsade värdet av överväganden kring hälsa inte enkelt avfärdas av katoliker som står till ”vänster om mittfåran”. I vilket fall som helst presenterade han inte bara sin egen åsikt utan Kyrkans lära och den vidare naturlagstraditionen.

Källa: Edward Fesers blogg.

Edward Feser är en katolsk skriftställare och filosof som bor i Los Angeles. Han undervisar i filosofi vid Pasadena City College. Hans främsta akademiska forskningsintressen är medvetandefilosofi, moralisk och politisk filosofi och religionsfilosofi. Han skriver också om politik från en konservativ synvinkel och om religion ur ett traditionellt romersk-katolskt perspektiv.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: