Skrivet av: Berndt David Assarsson | 27 juli 2021

”Liturgin är inte påvarnas leksak, den är Kyrkans arv”

”Liturgin är inte påvarnas leksak, den är Kyrkans arv” – uttalande av hjälpbiskop Rob Mutsaerts av ‘s-Hertogenbosch, Nederländerna.

22 juli, 2021

Ett ondskefullt påbud från påve Franciskus

Påve Franciskus främjar synodalitet – alla ska få komma till tals, alla ska få höras. Detta var knappast fallet med hans nyligen publicerade motu proprio Traditionis Custodes, en ukaz [förordning från tsaren i Ryssland] som på ett omedelbart sätt måste sätta punkt för den traditionella latinska mässan. Således drar Franciskus ett stort rött streck över Summorum Pontificum, påve Benedictus XVI:s motu proprio som gav stort utrymme åt den gamla mässan.

Det faktum att Franciskus här använder maktspråk utan någon konsultation tyder på att han håller på att förlora sin auktoritet. Detta var tydligt redan när den tyska biskopskonferensen inte brydde sig om påvens råd vad gäller synodalitetsprocessen. Detsamma inträffade i USA när påven Franciskus uppmanade biskopskonferensen att inte förbereda ett dokument om värdigt mottagande av den heliga kommunionen. Påven måste ha trott att det skulle vara bättre [i det här fallet] att inte bara ge råd längre, utan underteckna en verkställande order om dödsstraff nu när vi talar om den traditionella mässan!

Språkbruket liknar väldigt mycket en krigsförklaring. Varje påve sedan Paulus VI har alltid lämnat dörren på glänt för den gamla mässan. Om detta justerades rörde det sig om mindre revideringar – se t.ex. indulten från 1984 och 1988. Johannes Paulus II var av den bestämda uppfattningen att biskoparna borde vara generösa med att tillåta den tridentinska mässan. Benedictus XVI öppnade dörren på vid gavel med Summorum Pontificum, ”Vad som var heligt då, är heligt nu”. Franciskus slår igen dörren med en smäll med Traditionis Custodes. Det känns som ett svek och är ett slag i ansiktet på hans företrädare.

Förresten har kyrkan aldrig avskaffat liturgier. Inte ens Trientkonciliet gjorde det. Franciskus bryter helt med denna tradition. Motu propriot innehåller, kortfattligt och slagkraftigt, några förslag och befallningar. Mer utförliga och detaljerade förklaringar återfinns i följebrevets utläggningar. Dessa utläggningar innehåller en hel del faktiska fel. Ett av dem är påståendet att vad Paulus VI gjorde efter Vaticanum II är detsamma som vad Pius V gjorde efter Trient. Detta är helt enkelt långt ifrån sanningen. Kom ihåg att det innan Trient fanns olika transkriberade manuskript i omlopp och lokala liturgier hade dykt upp här och där. Situationen var rörig.

Trientkonciliet ville återställa liturgierna, ta bort felaktigheter och säkerställa renlärighet. Trientkonciliet försökte inte skriva om liturgi eller göra tillägg, nya eukaristiska böner, ett nytt lektionarie eller en ny kalender. Det handlade om att säkerställa oavbruten organisk kontinuitet. Missalet från 1570 gåt tillbaka till 1474 års missale och så vidare hela vägen tillbaka till 300-talet. Det fanns en kontinuitet från 300-talet och framåt. Från och med 1400-talet var det ytterligare fyra århundraden av kontinuitet. Ibland skedde på sin höjd några mindre förändringar – ett tillägg till en fest, firande eller rubrik.

I konciliedokumentet Sacrosanctum Concilium efterfrågade Vaticanum II liturgiska reformer. Sammantaget var detta ett konservativt dokument. Latinet upprätthölls, gregorianiken behöll sin rättmätiga plats i liturgin. Utvecklingen som följde Vaticanum II gjorde dock stora avsteg från konciliets dokument. Den ökända ”koncilieandan” står ingenstans att finna själva koncilietexterna. Endast 17% av det gamla Trientmissalets orationer återfinns intakta i Paulus VI:s nya mässa. Man kan knappast tala om kontinuitet, om en organisk utveckling. Benedictus XVI erkände detta och gav av den anledningen gott om utrymme för den gamla mässan. Han sa till och med att ingen behövde hans tillstånd (”det som var heligt då är fortfarande heligt nu”).

Franciskus låtsas nu som om hans motu proprio hör hemma i Kyrkans organiska utveckling, vilket är helt verklighetsfrämmande. Genom att göra den latinska mässan praktiskt taget omöjlig att fira bryter han slutligen med den Romersk-katolska Kyrkans gamla liturgiska tradition. Liturgin är inte påvarnas leksak, den är Kyrkans arv. Den gamla mässan handlar inte om nostalgi eller smak. Påven bör vara traditionens väktare, påven är en trädgårdsmästare, inte en fabrikör. Kyrkorätten är inte bara en fråga om positiv rätt; det finns också sådant som naturrätt och gudomlig rätt, och dessutom finns det sådant som Tradition som man helt enkelt inte kan skjuta åt sidan.

Vad påven Franciskus gör här har inget att göra med evangelisering och ännu mindre att göra med barmhärtighet. Det handlar om ideologi.

Besök vilken församling som helst där den gamla mässan firas. Vad finner du där? Människor som bara vill vara katoliker. Dessa är i allmänhet inte människor som deltar i teologiska tvister, och de är inte heller motståndare till Vaticanum II (även om de är motståndare till det sätt på vilket det genomfördes). De älskar den latinska mässan för dess helighet, dess transcendens, själens frälsning som är central för den, liturgins värdighet. Du möter stora familjer; människor känner sig välkomna. Den firas bara på ett fåtal platser. Varför vill påven neka människor detta? Jag säger åter: det är ideologi. Det är antingen Vaticanum II – inklusive dess genomförande, med alla dess avvikelser – eller ingenting! Det relativt lilla antalet troende (ett antal som förresten växer allteftersom Novus Ordo kollapsar) som trivs med den traditionella mässan måste och kommer att utrotas. Det är ideologi och ondska.   

Om du verkligen vill evangelisera, verkligen vill vara barmhärtig, verkligen vill stödja katolska familjer, så håller du den tridentinska mässan i ära. Från och med dagen för motu propriots utfärdade får den gamla mässan inte firas i församlingskyrkor (var ska den då firas?); du behöver uttryckligt tillstånd från din biskop, som bara får tillåta det vissa dagar; för dem som kommer att prästvigas i framtiden och vill fira den gamla mässan måste biskopen ansöka om tillstånd från Rom. Hur diktatorisk, hur opastoral, hur obarmhärtig vill du vara!  

Franciskus, i artikel 1 i sitt motu proprio, kallar Novus Ordo (den nuvarande mässan) ”det unika uttrycket för den romerska ritens Lex Orandi”. Han skiljer därför inte längre mellan den ordinarie formen (Paulus VI) och den extraordinarie formen (Tridentinska mässan). Det har alltid sagts att båda är uttryck för Lex Orandi, inte bara Novus Ordo. Återigen avskaffades aldrig den gamla mässan! Jag hör aldrig Bergoglio tala om de många liturgiska missbruk som finns överallt i otaliga församlingar. I församlingarna är allt möjligt – utom den tridentinska mässan. Alla vapen används i striden för att utrota den gamla mässan.    

Varför? För Guds skull, varför? Vad är detta för besatthet hos Franciskus att vilja utradera[1] den lilla gruppen av traditionalister? Påven ska vara traditionens väktare, inte traditionens fångvaktare. Medan Amoris Laetitia utmärkte sig för sin otydlighet är Traditionis Custodes en helt tydlig krigsförklaring. Jag misstänker att Franciskus skjuter sig själv i foten med detta motu proprio. För Sankt Pius X:s prästbrödraskap kommer detta att visa sig vara goda nyheter. De kunde aldrig ha gissat hur mycket de skulle komma att stå i skuld till Franciskus…


[1] Biskopen använder här det laddade tyska ordet ausradieren som användes av Hitler när han talade om att utradera städer från kartan: ”Wir werden ihre Städte ausradieren”.

Källa: Rorate Caeli


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: