Skrivet av: Berndt David Assarsson | 28 juli 2021

Brev från fader Pagliarani om motu propriet ”Traditionis custodes”

Brev från generalsuperiorn för S:t Pius X:s prästbrödraskap med anledning av publiceringen av motu propriet “Traditionis custodes”

Kära medlemmar och vänner av S:t Pius X:s prästbrödraskap!

Motu propriet Traditionis custodes och dess följebrev har kraftigt skakat om den s.k. traditionella rörelsen. Vi kan helt logiskt konstatera att kontinuitetens hermeneutiks era med dess dubbeltydigheter, illusioner och omöjliga ansträngningar på ett radikalt sätt är till ända – förkastad med ett penndrag. Dessa tydliga åtgärder påverkar inte S:t Pius X:s prästbrödraskap direkt. De måste emellertid utgöra ett tillfälle för oss att reflektera djupare över situationen. För att göra det är det nödvändigt att ta ett steg tillbaka och ställa oss själva en fråga som är både gammal och ny: Varför är den tridentinska mässan fortfarande ett sådant stridsäpple efter femtio år?

Först och främst måste vi komma ihåg att det heliga mässoffret är en fortsättning i tiden på den bittraste strid som någonsin har utkämpats: striden mellan Guds rike och Satans rike. Denna strid kulminerade på Golgata genom vår Herres triumf. Det är för denna strid och för denna seger som Han antagit kött. Eftersom vår Herre segrade genom korset och Sitt dyrbara blod, är det förståeligt att också dess fortsättning präglas av konflikter och motsägelser. Varje katolik är kallad till denna strid. Vår Herre påminde oss om detta när Han sade att Han kom för att sända svärdet till jorden (Matt 10:34). Det är inte förvånande att mässan, som fullkomligt uttrycker vår Herres definitiva seger över synden genom Hans försoningsoffer, i sig är ett tecken som skall bli motsagt.

Men varför har mässan blivit ett motsägelsens tecken inom själva Kyrkan? Svaret är enkelt och alltmer tydligt. Efter femtio år har de olika element som bekräftar svaret blivit uppenbara för alla välinformerade katoliker: Den tridentinska mässan uttrycker och förmedlar en uppfattning av det kristna livet – och följaktligen en uppfattning av den Katolska Kyrkan – som är absolut oförenlig med den ecklesiologi som framkom ur det Andra Vatikankonciliet. Problemet är inte bara liturgiskt, estetiskt eller rent tekniskt. Problemet är samtidigt doktrinärt, moraliskt, andligt, ecklesiologiskt och liturgiskt. I ett nötskal är det ett problem som påverkar alla aspekter av Kyrkans liv, utan undantag. Det är en fråga om tro.

Å ena sidan har vi alla tiders mässa. Den är baneret för en Kyrka som trotsar världen och är säker på seger, ty dess strid är inget annat än fortsättningen på striden som vår Herre utkämpade för att förgöra synden och för att förgöra Satans rike. Det är i mässan och genom mässan som vår Herre värvar katolska själar till sina bataljoner, genom att låta dem ta del av både Sitt Kors och Sin Seger. Av allt detta följer en i grunden militant uppfattning om det kristna livet som kännetecknas av två element: en anda av offer och ett orubbligt övernaturligt hopp.

Å andra sidan har vi Paul VI:s mässa. Den är ett autentiskt uttryck för en Kyrka som vill leva i harmoni med världen och lyssnar till världens krav. Den representerar en Kyrka som i slutändan inte längre behöver kämpa mot världen eftersom den inte längre har något att förebrå världen. Här är en Kyrka som inte längre har något att lära världen eftersom den lyssnar på världens makter. Det är en Kyrka som inte längre behöver vår Herres offer eftersom Hon, efter att ha förlorat förståelsen av synden, inte längre har något att sona för. Här är en Kyrka som inte längre har till uppgift att återställa vår Herres Jesu Kristi universella kungadöme, eftersom Hon vill ge sitt bidrag till en bättre värld som är friare, mer jämlik och mer ansvarsfull mot miljön – och allt detta med rent mänskliga medel. Detta humanistiska uppdrag som Kyrkans män har gett sig själva måste nödvändigtvis motsvaras av en liturgi som är lika humanistisk och tömd på varje begrepp av helighet.

Denna strid som har rasat de senaste femtio åren och som just har bevittnat en mycket betydelsefull händelse den 16 juli, är inte ett enkelt krig mellan två riter: det är verkligen ett krig mellan två olika och motsatta uppfattningar om den Katolska Kyrkan och om kristet liv – uppfattningar som är absolut irreducibla och oförenliga med varandra. För att parafrasera S:t Augustinus kan man säga att de två mässorna har byggt varsin stad: alla tiders mässa har byggt en kristen stad, den nya mässan försöker bygga en humanistisk och sekulär stad.

Eftersom den allsmäktige Guden har tillåtit allt detta, måste det säkert vara för ett större gott. För det första för oss själva, som har den oförtjänta lyckan att känna den tridentinska mässan och som kan dra nytta av den! Vi har en skatt av ett värde som vi inte alltid uppskattar och som vi kanske håller fast vid alltför mycket av gammal vana. När något värdefullt attackeras eller hånas, börjar vi bättre uppskatta dess verkliga värde. Må denna ”chock”, orsakad av hänsynslösheten i de officiella texterna av den 16 juli, tjäna till att förnya, fördjupa och återupptäcka vår förbundenhet med den tridentinska mässan! Denna mässa – vår mässa – måste verkligen vara för oss som den mycket dyrbara pärlan i evangeliet, för vilken vi är redo att avstå allt, för vilken vi är redo att sälja allt. Den som inte är beredd att utgjuta sitt blod för denna mässa är inte värd att fira den! Den som inte är beredd att ge upp allt för att skydda den är inte värd att delta i den!

Detta borde vara vår första reaktion på dessa händelser som just har skakat den Katolska Kyrkan. Vår reaktion, som katolska präster och som katolska lekmän, måste vara djupgående och mer långtgående än alla dessa svaga och ibland hopplösa kommentarer.

Vår Herre har verkligen ett annat mål i åtanke med att tillåta detta nya angrepp på den tridentinska mässan. Ingen kan tvivla på att många präster och troende under de senaste åren har upptäckt denna mässa och att de genom den har mött en ny andlig och moralisk horisont som har öppnat dörren till deras själars helgelse. De senaste åtgärderna mot denna mässa kommer att tvinga dessa själar att dra alla konsekvenser av vad de har upptäckt: de måste nu välja – med alla de element av urskiljning som står till deras förfogande – vad som är nödvändigt för varje välinformerat katolskt samvete. Många själar kommer att stå inför ett viktigt val som kommer att påverka deras tro, ty – och låt oss säga det en gång till – det heliga mässoffret är det högsta uttrycket för ett doktrinärt och moraliskt universum. Det är därför en fråga om att välja den katolska tron ​​i sin helhet och genom den välja vår Herre Jesus Kristus med Hans kors, Hans offer och Hans universella kungadöme. Det handlar om att välja Hans dyrbara blod, att efterfölja den Korsfäste och att följa Honom till slutet genom en fullständig, sträng och konsekvent trohet.

S:t Pius X:s prästbrödraskap har en skyldighet att hjälpa alla de själar som för närvarande är uppbragta och förvirrade. För det första har vi skyldigheten att förvissa dem om att den tridentinska mässan aldrig kan försvinna från jordens yta. Denna är ett absolut nödvändigt hoppets tecken. Dessutom måste var och en av oss, såväl präster som lekmän, utsträcka en varm hjälpande hand till dem, ty den som inte har en önskan att dela med sig av de rikedomar som han åtnjuter är i sanning inte värdig att äga dem. Endast på detta sätt kan vi verkligen älska själarna och visa vår kärlek till Kyrkan. Ty varje själ som vi vinner för vårt Herres kors och den oändliga kärlek Han uppenbarade genom Sitt offer, kommer att vara en själ verkligt vunnen för Hans Kyrka och för den kärlek som ger liv åt Hans kyrka, som måste vara vår, särskilt i dessa tider.

Det är åt vår Smärtorika Moder som vi anförtror dessa intentioner. Det är till Henne vi riktar våra böner, eftersom vår Fru än den som djupast har trängt in i in i mysteriet med vår Herres Jesu Kristi offer och seger på korset. Det finns ingen större än Maria som har varit så nära förenad med Hans lidanden och Hans seger. Det är i hennes händer som vår Herre har lagt hela den Katolska Kyrkan. Det är därför den Katolska Kyrkan anförtror åt henne sin mest dyrbara skatt: vår Herres Jesu Kristi testamente – det heliga mässoffret.

Menzingen, den 22 juli 2021
S:ta Maria Magdalenas festdag
Don Davide Pagliarani, generalsuperior.

Källa: FSSPX News


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: