Skrivet av: Berndt David Assarsson | 31 juli 2021

Intervju med dr Kwasniewski

Labarum återger här en intervju med dr Kwasniewski i tidningen The Remnant den 21 juli, 2021.

Gerhard Eger: Jag är mycket tacksam, dr Kwasniewski, att du vill ta dig tid att svara på mina frågor. Vad är din övergripande bedömning av motu propriet Traditionis Custodes?

Dr. Kwasniewski: Det är det värsta dokumentet som någonsin har utfärdats av en påve i den romerska kyrkans historia, punkt slut. Varför säger jag så? Därför att även om påvar förr har ändrat den ena eller andra aspekten av sina företrädares lagstiftning, så har ingen någonsin försökt att utplåna en av de största liturgiska riterna i kristenheten genom att lägga dess anhängare under belägring och svälta ut dem tills de dör eller kapitulerar. En krigisk mentalitet används mot medlemmarna av Kristi mystiska kropp. Detta är helt ovärdigt en efterträdare till aposteln Petrus, som liksom Paulus, som han alltid avbildas tillsammans med i ikonografin, skulle ha gett oss rådet att ”stå fasta vid traditionerna” (2 Thess 2:14).

Dess publikation var väntad, men inte dess hårdhet.

Och denna hårdhet, denna gemena anda, denna iver att straffa alla för (förmenta) synder hos några få, har cementerat motu propriets onda rykte. Om den gamla mässan och dess högröstade förespråkare – som också tenderar att vara motståndare till hans progressivism – är en tagg i köttet på Franciskus, är hans motu proprio en tagg i köttet på alla biskopar som de senaste fjorton åren har känt sig lättade över den liturgiska fred som utbrett sig i deras stift och på vissa växande grupper av unga människor och familjer som är generösa i sitt levnadssätt och nitälskande i tron (och, inte att förglömma, generösa i kollektskålen). Påven har med sin handling förolämpat biskoparna genom att antyda att de har varit inkompetenta i att utföra sitt arbete (vilket tyvärr ofta är sant, men på ett motsatt sätt till vad Franciskus har i åtanke) och att de dessutom är inkompetenta att hantera problemet med en observerad bristande foglighet gentemot magisteriet. Ty vi måste notera att motu propriet endast ger biskoparna makt att förstöra, inte att bygga upp: De får begränsa eller eliminera latinska mässgrupper, men de får inte auktorisera nya grupper, nya församlingar eller nyordinerade präster att lära sig läsa mässan. Detta är som att bakbinda 4000 biskopars händer och sedan förvänta sig att de ska vara tacksamma för det.

Traditionis Custodes ger intrycket av att vara en hämndaktion maskerad i svepande anklagelser med pinsamt liten substans – en vendetta mot konservativa och traditionella katoliker, särskilt i USA, för deras ständiga motstånd mot påvens progressivism och modernism.

Vilka praktiska konsekvenser kan detta få för Kyrkans liv?

Det kommer att föra oss tillbaka till 70-talets bittra dagar. Denna åtgärd för tillbaka hela projektet med att söka en ”inre försoning” (som Benedikt XVI uttryckte det) femtio år, men med denna skillnad: Det finns idag miljontals katoliker som antingen älskar eller sympatiserar med den traditionella mässan, och de är ofta välorganiserade och välutbildade. Därför kommer det inbördeskrig som påven har utlöst att involvera många gånger fler människor än vad som var fallet under traditionalismens tidigaste dagar. Under denna tidiga efterkonciliära tid, när de troende fortfarande var trollbundna i en naiv ultramontanism, gick nästan alla med på den nya agendan (eller, sorgligt nog, röstade med fötterna och lämnade den modernistiska Kyrkan). I dag, femtio år senare, har trogna katoliker chockats så många gånger av övergrepp och korruption att de inte längre är så villiga att vara blinda undersåtar som helt enkelt lyder den store Ledarens befallningar.

I själva verket bör ett fredsavtal förhandlas fram så fort som möjligt för att minimera förlusterna. Effekterna kommer att bli mycket allvarliga: Många kommer att frestas till förtvivlan och missmod, somliga kommer att finna ett nytt hem hos katoliker av östlig rit eller t.o.m. de ortodoxa, ett stort antal kan gå över till SSPX (inte för att jag skulle klandra dem!) och i praktiken ge upp hoppet om Vatikanen, som verkar mer intresserad av utrensningar av egna troende än utrensning av kätteri, finansiella skandaler och sexuella övergrepp. I alla dessa fall kan vi se vilken hycklare påven är när han säger att han gör allt detta för enhetens skull. Det är snarare för den ideologiska likformighetens skull.

Det är slående att detta träder i kraft med omedelbar verkan utan något av klokhet motiverat intervall mellan tillkännagivandet och dess ikraftträdande (vacatio legis).

Ja, även detta är utan motstycke, och det kan komma att visa sig vara ett av de sätt denna Bergoglios aktion blir rena självmordet, då ondskan tenderar att ta sig vatten över huvudet i sina ambitioner och sluta i katastrof. Det är uppenbart att avsaknaden av vacatio legis beror på oro för påvens hälsa – ett allvarligt kirurgiskt ingrepp utgör en risk för ett plötsligt slut på det nuvarande pontifikatet och skulle en påve avlida under vacatio legis, träder lagstiftningen inte i kraft.

Rapporter strömmar redan in från alla håll om biskopar som är både irriterade och arga över att de har fått ett så besvärligt och drakoniskt dokument samma dag som det är tänkt att det ska verkställas. En biskop sa att han fick reda på det på sociala medier! I allmänhet har svaret varit antingen att ”inget kommer att förändras” eller att ”vi behöver mer tid för att studera hur vi skall implementera dokumentet”. Med andra ord ger biskoparna sig själva en vacatio legis – och vem vet, efter den perioden kommer kanske många att besluta att inte implementera det eller att implementera det så minimalistiskt som möjligt för att undvika mer turbulens och byråkratisk huvudvärk än nödvändigt i sina stift.

Vi måste komma ihåg att det inte var 99% av världens biskopar som bad om detta motu proprio, utan kanske 1% som sjuder av hat mot den traditionella latinska mässans bestående vittnesbörd. Jag tror inte för ett ögonblick på påvens påstående att resultatet av CDF-undersökningen var övervägande negativa, eftersom indicier på motsatsen finns rikligt till hands och narrativet har slående likheter med andra ökända fall av informationskontroll och mörkande. Strategin”bara lita på oss” har i McCarrick-eran fått slut på bensin.

Är detta en besvikelse för dem, för vilka den traditionella liturgin är en ”rättmätig ambition” och som tror att den i hög grad berikar Kyrkan?

Nej, det är ingen besvikelse. Det är en orsak till rättmätig vrede, en skandal, en form av klerikalt övergrepp av en fader som har sparkat sina barn i magen för ”brottet” att älska det som helgonen har älskat genom århundradena och som sedan förväntar sig att barnen med tacksamhet ska återvända till novus ordo.

Jag har alltid trott att jesuiter skulle vara intelligenta, men den här tycks inte känna till reglerna för grundläggande mänsklig psykologi: (1) den som är i underläge (”the underdog”) vinner alltid flertalets sympatier; (2) hårdhänthet riktad mot minoriteter drar mycket uppmärksamhet till deras sak; (3) förbjuden frukt blir mer lockande; (4) om man försöker beröva människor något som de älskar lika mycket som livet självt, kommer man endast att stärka deras kärlek till det och öka deras avstånd från eller våldsamhet mot dem som vill beröva dem det som de älskar. Om du vill pröva en mans kärlek till sin familj, behöver du bara hota hans hustru och barn med skada och han kommer antingen att ta dem långt bort eller slåss intill döden. Detta är en rimlig reaktion på ett naturligt plan och på ett övernaturligt plan. S:t Thomas av Aquino sade trots allt att inför orättvisan ”är bristen på vrede ett tecken på att förnuftets omdömesförmåga saknas”(ST II-II.158.8 ad 3).

Dess negativa bedömning av den traditionella mässan och de troende som deltar i firandet av den tycks helt oberättigad. Dessutom säger dokumentet att biskoparna måste undersöka huruvida traditionella grupper ifrågasätter liturgireformens, det Andra Vatikankonciliets dekrets och påvens magisteriums giltighet och legitimitet.

Dokumentet är (och kan inte vara annat än) vagt om vad ”trohet mot” eller ”erkännande av” Andra Vatikankonciliet faktiskt skulle betyda, och efter så många årtionden av diskussioner är det fortfarande inte helt klart vad det betyder. Ta Dignitatis Humanae t.ex., de lärda har debatterat i årtionden om vad det faktiskt säger och vad det ålägger oss att göra eller inte göra, och fortfarande är saken långt ifrån klar. Både Johannes XXIII och Paul VI sade att konciliet inte lärde något fundamentalt nytt, utan presenterade samma katolska tro för den moderna världen. Det finns legitimt utrymme för debatt om hur effektivt och tydligt denna tro faktiskt presenterades, men säkert är att ingen katolik skall tvingas att acceptera Vaticanum II på ett sätt som strider mot Vaticanum I, Trient, de första sju koncilierna eller någon del av tidigare magisterium.

Det är därför godtyckligt och ideologiskt (som Ratzinger har påpekat mer än en gång) att upphöja Vaticanum II till ett ”super-koncilium”, ett lackmustest för renlärighet, när man kan hitta kätteri i drivor i novus ordo-miljön – substantiella kätterier, saker som har anatematiserats, medan Vaticanum II varken definierade eller anatematiserade något alls. Min poäng här är att Franciskus talar på ett sätt som får det att verka som att trohet till Vaticanum II på något sätt skulle vara viktigare än trohet till Trient, vars lära ett stort antal präster, ordensfolk och lekmän bestrider eller distanserar sig ifrån. Vad vi ser är hur konciliet har gjorts till ett vapen. Ingen uppmärksam person kan undgå att notera ironin i att traditionella katoliker accepterar det ”traditionella” innehållet i Vaticanum II i långt större utsträckning än vad deras novus ordo-fränder tenderar att göra, särskilt bland akademikerna och prästerskapet. Enligt detta sätt att resonera borde påven Franciskus agera mot novus ordo-världen, men det gör han inte och det kan han inte på grund av sina ideologiska skygglappar.

Samma sak kan sägas om att göra liturgireformen till en måttstock på renlärighet. Såvida det inte finns en direkt motsättning mellan den gamla romerska ritens lex orandi och den nya ritens lex orandi, så att den ena är renlärig och den andra kättersk – ett fåtal har denna uppfattning, men den absoluta majoriteten traditionalister har det inte – finns det ingen anledning till varför en katolik som accepterar den ena skulle avvisa den andras teologiska innehåll som sådant. Många (inkl. Franciskus ännu levande företrädare) har kritiserat de nya liturgiska böckernas svagheter och underlåtelser, men väldigt få ifrågasätter deras sakramentala giltighet. Utöver detta kan ingen liturgisk reform någonsin vara ”oåterkallelig”, eftersom den i sig är en disciplinär fråga som är föremål för pragmatisk värdering och praktisk modifiering.

De prövostenar som påven ålägger tycks alltså ha att göra med något annat än deras ytliga betydelse. Här står ”Vaticanum II” och ”den liturgiska reformen” för något annat, något som inte kan sägas öppet.

Men låt oss vara ärliga: Teologiska diskussioner på hög nivå tilltalar inte de flesta troende. De går till den gamla mässan för att de älskar dess vördnadsfullhet, dess skönhet, dess transcendenta orientering, dess rika och alltid tillförlitliga böner (avsaknad av ”alternativsjukan”), dess atmosfär av tidlöshet som drar oss ur och över vårt alldagliga liv liksom kusinen i öst gör, den bysantinska gudomliga liturgin, som sjunger: ”Låt oss alla som mystiskt representerar keruberna och sjunger den tre gånger heliga psalmen till den livsskapande Treenigheten nu lägga undan alla jordiska bekymmer”. Vördnadsvärda liturgier som dessa för oss till himmelens gräns. Och de gör det på sätt som antingen inte existerar i Paul VI:s reformerade liturgi eller återfinns där endast klumpigt och sällsynt.

Dokumentet säger att de liturgiska böcker som promulgerats av de heliga påvarna Paul VI och Johannes Paulus II, i överensstämmelse med Andra Vatikankonciliets dekret, utgör det enda uttrycket för den romerska ritens lex orandi. Betyder detta att Missale Romanum från 1962 på något sätt avskaffas?

Det är i princip omöjligt för en påve att avskaffa den vördnadsvärda romerska riten, alla tiders mässa. Jag har förklarat skälet härtill i en artikel som publicerats på LifeSite News. Liksom Paul VI före honom dristar sig aldrig Franciskus i sitt motu proprio att säga:”den före liturgireformen gällande riten är nu avskaffad”. Snarare upphäver han Summorum Pontificum och försöker utesluta den gamla romerska riten från att utgöra en legitim lex orandi för den katolska tron. Detta är bisarrt, ohållbart och i slutändan inkoherent. Dokumentet är fullt av motsägelser och mental dimma. Det nämner aldrig ordinariatliturgin, som också är en del av den romerska riten men har en distinkt lex orandi, eller de olika former av den romerska riten som återigen inte är identiska med den (t.ex. den dominikanska eller norbertinska riten). Den förbittrade andan i Traditionis Custodes avslöjas i dess undermåliga komposition – ett resultat av brådska, brist på intelligens och en djup okunnighet om liturgisk historia och teologi.

Vi kan tillägga att teologiska ståndpunkter som på ett flagrant sätt går stick i stäv med ens föregångares är ungefär lika förnuftigt som att ivrigt såga av den gren man sitter på. Det rubbar förtroendet till antingen den nuvarande påven eller alla påvar.

Samtidigt bekräftar det dock att stiftbiskoparna har exklusiv behörighet att tillåta användningen av Missale Romanum från 1962 i sina stift i enlighet med instruktionerna från Heliga stolen.

Just det, ytterligare en av motsägelserna. Från och med den senaste söndagen, när jag gick i en latinsk mässa, bad jag (enligt motu propriet) inte längre med den romerska Kyrkans lex orandi. Och ändå var det en mässa i den romerska riten firad av en präst i god ställning och med Kyrkans fulla tillstånd. För mig tycks detta motu proprio vara ett perfekt exempel på nominalism och voluntarism, i det att det tror att vi genom att tillämpa ordetiketter på vissa realiteter verkligen får dessa realiteter att existera och att de existerar om vi vill att de ska existera, men inte om vi inte vill det. Detta är av samma skrot och korn som den relativistiska filosofi som kan urskiljas i så många av detta pontifikatets handlingar, en slags förening av otrohet och irrationalitet som parodierar den katolska harmonin mellan tro och förnuft.

I själva verket finns det mycket goda skäl att hävda – jag gjorde en ansats i texten på LifeSite – att detta dokument är så fullt av felaktigheter, tvetydigheter och motsägelser att det saknar juridisk giltighet. Dokumentet är illegitimt från första början. Det kommer inte att hindra vissa hierarker från att känna sig tvungna att genomföra det med en hastighet som ger bevis på deras enhet i anden med den regerande påven. I motsats härtill behöver man bara erinra sig hur Ex Corde Ecclesiae av Johannes Paulus II, dokumentet som försökte städa upp i den katolska högre utbildningen, förblev nästan helt ogenomfört.

Vi kan dock se några hoppfulla tecken: Biskop Paprocki från Springfield, Illinois, befriade kanoniskt sitt stift från vissa delar av motu propriet; ärkebiskop Fisher i Sydney förklarade för sitt stift att den gamla mässan kommer att fortsätta firas och att de trogna inte behöver vara rädda för att förlora den. Jag har hört talas om ett stift där biskopen inom 24 timmar hade gett förnyat tillstånd till 27 präster att fortsätta läsa den latinska mässan. Rapporter som dessa, som ständigt når mig, indikerar att antalet vänner till traditionen, eller åtminstone diplomatiska kompanjoner, kanske är större än vi har insett. Detta motu proprio gör att de nu kommer fram ur buskagen. Tydliga alternativ tenderar att ha den effekten.

I vilket fall som helst, oavsett vad detta motu proprio än påstår om motsatsen, behöver ingen präst något tillstånd för att läsa den tridentinska mässan. Oundvikligen och förståndigt nog vill de flesta präster vara eller förbli på god fot med sina biskopar och kommer att anhålla om deras välsignelse (och även spela med och kalla det ”tillstånd”), men det är viktigt att komma ihåg att detta bara är en formalitet, en fråga om en klerikal artighetsbetygelse.

Även om den traditionella mässan fortfarande är tillåten under vissa omständigheter, är detta ett steg mot att den förbjuds helt och hållet?

Vår tids neo-modernister önskar inget annat än just detta, just eftersom de förstår sanningen av axiomet lex orandi, lex credendi, lex vivendi. Traditionella katoliker är på sätt och vis vaccinerade mot destruktionen och rekonstruktionen av katolicismen som har bedrivits under en tid nu, i den ”långa marschen genom institutionerna”. Sådana katoliker är vår tids ”ikonofiler” som vördar Kristi och Hans heligas bilder – den primära bilden är själva liturgin! – och som därför skapar en central plats för ritual, kultur, minne, historia. Ikonoklasterna vill befria kyrkan från dessa element och ersätta dem med sina egna humanistiska substitut. Fraktionen som sitter vid makten just nu kommer att göra sitt yttersta för att undertrycka den gamla mässan helt och hållet. Det är ännu värre: De vill utplåna usus antiquior i sin helhet – alla de sakramentala riterna, Pius X:s Breviarium Romanum, Rituale Romanum, Pontificale Romanum, alltihop. De börjar med mässan då den är ”källan och toppen”, men deras slutmål är att se den historiska romerska riten förpassad till artiklar i uppslagsverk. Vi måste arbeta och be väldigt mycket för att kunna göra motstånd mot deras ansträngningar, och det kommer att bli väldigt stökigt på sina håll.

Till sist, finns det några råd som du skulle vilja ge våra läsare, dr Kwasniewski?

Under de tre dagar som följde på publiceringen av motu propriet insåg jag på nytt omfattningen av det andliga krig som vi som traditionella katoliker utkämpar. Lås oss inte bedra oss själva: Detta är en strid om själarna, en strid om prästerna och ordensfolket, en strid om Kyrkans framtid, om våra efterkommande. Vi måste ge allt – eller så är allt över. Vi måste drivas av tro, inte rädsla.

Min hustru och jag bestämde oss för att ålägga oss en helig timma dagligen i adorationskapellet nära vårt hem för att be om en lösning på denna kris, att be för alla präster och lekmän som detta kommer att påverka, för alla biskoparna och naturligtvis för påven. Jag uppmanar alla att göra något konkret, även om det är något så enkelt som att dagligen be i rosenkransen för att traditionen ska återställas till sin rättmätiga plats. Bär vår Fru av Karmels bruna skapular, om du inte redan gör det. Välj en dag eller dagar för fasta: Vår Herre säger att vissa demoner bara drivs ut genom bön och fasta. Och slutligen kom ihåg att denna kris sannolikt inte kommer att ridas ut snabbt. Vi kanske inte ens lever så att vi kan se dess upplösning, utan det kommer att vara våra barn och barnbarn som skördar frukterna av det vi sår idag med de böner, mödor och lidanden vi uppoffrar. Vi gör allt detta för att Gud förtjänar vår trogna kärlek och belönar den med tillträde till den himmelska liturgin.

En vän påminde mig nyligen om några lämpliga verser ur den helige Petri första epistel: ”Och hvem är den, som kan skada eder, om I nitälsken för det goda? Men om I än skullen hafva att lida för rättfärdighetens skull saliga ären I! Hysen icke fruktan för dem och låten icke förskräcka eder; utan hållen Herren Kristus helig i edra hjärtan, alltid beredda till att redogöra inför hvar och en, som af eder begär räkenskap för det hopp, som I hafven, men med saktmod och fruktan, hafvande ett godt samvete, på det att de, som förtala eder goda vandel i Kristus, må komma på skam i det, hvari de tala illa om eder. Ty det är bättre, om så skulle vara Guds vilja, att lida, då I gören det goda, än då I gören det onda” (1 Pet 3:13–17).

Må S:t Gregorius den store, S:t Pius V och alla heliga påvar be för oss!

Källa: The Remnant Newspaper


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: