Skrivet av: Berndt David Assarsson | 01 september 2021

Är Novus Ordo den enda bönelagen?

Är Novus Ordo den enda bönelagen?
Dr. Joseph Shaw

Det praktiska utfallet av Traditionis Custodes kommer att göra sig påmint en tid framöver. På somliga platser har det redan varit förödande; i andra verkar det vara minimalt. De teologiska följdverkningarna innebär dock ett hotande problem på ett annat plan. Detta till följd av påståendet i artikel 1 i dokumentet, och som upprepas i följebrevet till biskoparna, att ”the liturgical books promulgated by Saint Paul VI and Saint John Paul II, in conformity with the decrees of Vatican Council II, are the unique expression of the lex orandi of the Roman Rite”.

Den officiella engelska översättningen som jag har citerat är i själva verket en dålig översättning av det italienska uttrycket ”l’unica espressione”, vilket betyder det enda [inte unika] uttrycket. Dokumentet hävdar att det enda missalet som uttrycker den romerska ritens lex orandi, dess ”bönelag”, är det reformerade missalet.

Kyrkans bönelag, hennes lex orandi, måste överensstämma med, och rent av fastställa, hennes troslag (lex credendi): detta är vad Prosperos av Akvitanien hävdade när han myntade frasen [Lex Orandi, Lex Credendi] på 400-talet. Prosperos ville säga att om du vill veta vad människor tror, så ska du titta på hur de uttrycker sig i bön. Om de knäböjer vid omnämnandet av inkarnationen i trosbekännelsen, eller om de knäböjer för att ta emot den heliga kommunionen, säger detta dig något: arianer kommer att vägra att göra det första, och lutheraner det andra. Ett missale är en ”bönelag” i så måtto att den anger ett sätt för människor att be, och vi förväntar att katolska missalen återger en teologiskt korrekt bönelag och att arianska och lutherska återger teologiskt felaktiga. Vad kan det då betyda att det sägs att den romerska riten endast har en bönelag, och att det är den som uttrycks i ett visst missale, och inte i ett annat, i ett dokument som tillåter att båda används i Kyrkan?

Jag har inte varit ensam om att brottas med frågan för att förstå vad detta betyder. Jag deltog nyligen i ett kollaborativt blogginlägg fader Anthony Ruff, grundaren av Pray Tell-bloggen. På denna fråga svarade fader Ruff:

”[Påve Franciskus] sa inte att 1962 års missale saknar lex orandi, eller står i motsats till Kyrkans lex orandi. 1962 års missale uttrycker den romerska ritens lex orandi i den utsträckning den uttrycker Kyrkans liturgi såsom den återfinns i 1970 års missale. Det finns kontinuitet mellan 1962 och 1970 i den bemärkelsen att den reformerade liturgins centrala egenskaper, vilka ofta härrör från de tidigaste århundradenas katolska tradition, återfinns i 1962 års missale, men på ett inneslutet och undanskymt sätt, och var i behov av att tydligöras”.  

Fader Ruff tycks säga att 1962 års missale har giltighet till låns, så att säga, från 1970 års missale: i den mån det överensstämmer med det senare missalet, kan den sägas uttrycka den romerska ritens lex orandi. Jag är inte säker på att detta kan sägas överensstämma med ordalydelsen i Traditionis Custodes eller ej, men det spelar ingen roll eftersom fader Ruffs sympatiska tolkning på intet sätt löser det verkliga problemet med artikel 1, som kan uttryckas som den enkla frågan: vad var Kyrkans lex orandi fram till 1962?

Dr. Richard H. Bulzacchelli, lektor i teologi vid Catholic Studies Academy och senior stipendiat vid St. Paul Center for Biblical Theology, tog itu med denna fråga i ett tal på video. På det hypotetiska antagandet att Traditionis Custodes ska förstås bokstavligen, förklarar Dr Bulzacchelli (från ca 19 min in i videon):

”Om Novus Ordo är det unika [enda] uttrycket för den romerska ritens lex orandi, så kan per definition ingen annan liturgisk form [av den romerska riten] uttrycka denna lex orandi. De logiska implikationerna av detta påstående är häpnadsväckande. Om Usus Antiquior inte kan uttrycka den romerska ritens lex orandi, så är det vi kallar den romerska riten idag … inte samma sak som det vi kallade den romerska riten år 1962. Men det är just detta synsätt som Franciskus säger sig vilja korrigera. Den enda möjligheten att detta inte utgör en motsägelse, är om beslutet som följer av hans egen subjektiva vilja, är det som definierar vad som är sanningen i den objektiva verklighetens ordning… Existerade den romerska riten i femton århundraden utan ett autentiskt uttryck för dess lex orandi? Detta vore omöjligt …”

Vad dr Bulzacchelli säger är, att om det är absurt att föreslå (vilket det utan tvekan är) att den romerska riten inte hade något lex orandi av något slag år 1962, så förefaller det som om artikel 1 hävdar att den romerska ritens lex orandi genomgick en förändring år 1970, från det som uttrycktes av det äldre missalet till det som uttrycktes av det nyare missalet.

År 1970 antog alltså Kyrkan ett nytt missale, och antog därmed en ny bönelag, bara i den bemärkelsen att vi fick ett nytt sätt att fira mässa på. Detta är helt klart sant. Men vad betyder det att det (nu) bara finns ett uttryck för romersk ritens bönelag? Den enda anledningen till att förkasta ett missale som lex orandi är om det är teologiskt problematiskt, just som vi avvisar det anglikanska lex orandi i Book of Common Prayer: den motsvarar inte troget katolska Kyrkans lex credendi.

Så är det detta som hävdas? Att 1962 års missale är teologiskt defekt? Men detta skulle ju innebära att 1962 års romerska rit saknade autentisk bönelag. Såvida inte den blev teologiskt defekt först år 1970, eller senare, genom en lagstiftningsakt: som Bulzacchelli uttrycker det, ”beslutet som följer av hans egen subjektiva vilja, är det som definierar vad som är sanningen i den objektiva verklighetens ordning”.

Nu kanske någon säger: ett uttalande kan bli teologiskt defekt med tiden på grund av hur Kyrkans magisterium utvecklas. Således finner vi att innan de marianska dogmerna definierades och fastslogs, inkluderade inte Lovprisningarna[1] raderna ”Välsignad vare hennes heliga och obefläckade avlelse. Välsignat vare hennes ärorika upptagande i Himlen”. När jag letade efter texten på nätet för att göra ett bönehäfte, hittade jag en gång en version som utesluter dessa rader och jag insåg att jag hade snubblat in på en webbplats tillhörande en av utbrytargrupperna som har sitt ursprung i den ”gammalkatolska” schismen år 1870. Deras lexorandi är defekt, kan vi säga, inte på grund av något de har förändrat, utan något som de har vägrat att förändra.

Detta är dock inte riktigt helt korrekt. Den äldre versionen av Lovprisningarna är inte teologiskt defekt: den är inte på något sätt oförenlig med den katolska tron. Förvisso vill de gammalkatolska schismatikerna behålla den då de förnekar de marianska dogmerna, men teologiska texter som helt enkelt inte säger något alls om specifika teologiska frågor är inte av den anledningen oanvändbara: att påstå det vore absurt. Om detta skulle bli en fråga i samband med att en schismatisk grupp försonas med den Heliga stolen, skulle historiskt prejudikat föreslå att de skulle få göra en trosförsäkran och fortsätta med de äldre texterna, om de betydde så mycket för dem.

Och parallellen med 1962 års missale är svår att se. Skulle någon vänligen kunna visa mig de dogmatiska definitioner som återspeglas i det reformerade missalet, och vars frånvaro i det äldre missalet gör det möjligt, för dem som använder den, att uttrycka sin förnekelse av dem? Det finns naturligtvis inga sådana definitioner. Det närmaste någon har kommit i denna typ av argumentation är i förhållande till bönerna för judarna i långfredagsliturgin. Jag har undersökt detta argument men det kollapsar när man inser att Timmarnas liturgi [Liturgia Horarum, breviarium] från år 1974 uppmanar judarna att acceptera Jesus som sin Messias, och detta flera gånger.

Icke desto mindre kan något sådant resonemang möjligen ligga bakom artikel 1. I följebrevet till biskoparna kritiserar påve Franciskus att ”inte bara liturgireformen avvisas, utan också Andra Vatikankonciliet självt, och hävdar med ogrundade och ohållbara påståenden att konciliet förrådde traditionen och den ’sanna Kyrkan’”. I stället betonar han kontinuitet och kallar Vaticanum II ”en ny fas i denna dynamik”, ”Traditionens dynamik”.

Problemet är att om 1962 års missale inte uttrycker Kyrkans lex orandi, eller uttrycker det endast bristfälligt (såsom fader Ruff föreställer sig) och i avseende på en senare ”dynamisk fas” – kort sagt, om det saknar giltighet i och av sig självt – så ser det ut som om vad innehållet i traditionen fram till 1962 än var, förändrades den till sitt väsen – ”förråddes” skulle en anhängare av den traditionen kunna säga – av 1970 års missale.

Det är därför som dr. Bulzacchelli bekymras över att Traditionis Custodes tycks bekräfta just den kritik av Novus Ordo som den fördömer och som hittills tycktes, inte minst i mina ögon, extrem och obefogad. Antingen säger vi, med påven Benediktus XVI, att det gamla och det nya är båda legitima uttryck för Kyrkans lex orandi (jämte alla andra riter och bruk), eller så säger vi att de strider mot varandra och att den historiska övergången från gammalt till nytt markerade det ögonblick då Kyrkan inte bara utbroderade sitt uttryck för befintliga doktriner, i vilket fall de äldre uttrycken skulle förbli giltiga, utan antog en ny troslag. Vilket naturligtvis är omöjligt.

Min egen uppfattning är att påven Benediktus XVI hade rätt och att denna del av Traditionis Custodes, som den ser ut och inom ramen för brevet till biskoparna, inte uttrycker något alls: den är obegriplig eftersom den är självmotsägande. Detta kan tyckas vara ett drastiskt alternativ, men det är bättre än att svälja de logiska konsekvenser som dr. Bulzacchelli blottlägger. Läsarna kan få lite tröst i tanken att tills dokumentet dyker upp, kanske på latin, i Acta Apostolicis Sedis (som vi har blivit lovade att det kommer att göra), kan texten fortfarande justeras, vilket faktiskt skedde, av mycket mindre allvarliga skäl, med texten Summorum Pontificum. Jag hyser dock inga förhoppningar.

Källa: OnePeterFive


[1] Lovprisningarna (ej att förväxlas med saligprisningarna) är en bön som traditionellt hör ihop med sakramental tillbedjan och välsignelse. Bönen lyder som följer: ”Välsignad vare Gud. Välsignat vare Hans heliga namn. Välsignad vare Jesus Kristus, sann Gud och sann människa. Välsignat vare Jesu namn. Välsignat vare Hans heliga hjärta. Välsignat vare Hans dyrbara blod. Välsignad vare Jesus i altarets heliga sakrament. Välsignad vare den Helige Ande, Tröstaren. Välsignad vare Guds Moder, den heliga Jungfrun Maria. Välsignad vare hennes heliga och obefläckade avlelse. Välsignat vare hennes ärorika upptagande i Himlen. Välsignad vare Josef, hennes kyske brudgum. Välsignad vare Gud i sina änglar och helgon. Amen”.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: