Skrivet av: Berndt David Assarsson | 01 september 2021

Påvens edikt om den latinska mässan skadar den interreligiösa dialogen

Påvens edikt om den latinska mässan angriper inte bara katoliker, utan skadar även den interreligiösa dialogen

Dr Joseph Shaw

När han förklarade påve Franciskus beslut att begränsa firandet av den traditionella latinska mässan, hävdade Thomas Reese SJ – tidigare chefredaktör för jesuittidningen America – att somliga personer deltar i den som en protesthandling:

”Dessa ideologer hävdar att den nya mässan är en styggelse, att ekumenik är ett svek mot tradition och att interreligiös dialog är diaboliskt. De tror att endast de utgör den sanna Kyrkan och alla andra har fel”.

Om vi antar att sådana individer besöker liturgin och tar emot sakramenten, måste detta vara en vinst för Kyrkan, men pater Reese betraktar tydligen inte Kyrkan som ett fältsjukhus för syndare, utan som en förening för de fullkomliga.

Antagandet att ett betydande antal av mässbesökarna (1962 års missale) skulle anse att interreligiös dialog i sig är något diaboliskt, är oerhört fantasifullt. Reese SJ blandar här ihop synkretism, som upprepade gånger har fördömts av Kyrkan och också är fördömt av traditionella katoliker, med dialog, vilket är något helt annat. Det är verkligen något djupt upprörande med att t.ex. hinduiska ceremonier inlemmas i mässan, men detta synkretistiska projekt har ingenting att göra med respektfulla diskussioner med hinduer. Tvärtom har det både allvarligt provocerat hinduer och upprört trogna katoliker; knappast ett gott tillvägagångssätt i den interreligiösa dialogen.

Om Reese SJ oroar sig för ekumeniken och den interreligiösa dialogen, så står han inför ett annat slags problem. Traditionis Custodes har försatt Kyrkans relationer med andra religioner femtio år tillbaka, och det är svårt att se hur dessa relationer kommer att återhämta sig.

Om interreligiös dialog – definierad som diskussioner som syftar till ökad ömsesidig förståelse mellan Kyrkan och icke-kristna religioner – säger det apostoliska brevet och den polemik som framförs till dess försvar av Reese SJ och andra, att de religiösa instinkterna omöjligen kan vara delaktiga på ett äkta sätt i tillbedjan på ett sakralt språk, liturgiskt recitativ, komplexa ceremonier, omsorgsfullt utarbetade och dekorerade kläder och skrudar, o.s.v. Detta är, som det heter, ett sätt att se på saken. Men det är ett synsätt som är oförenligt med ett seriöst beaktande av sökandet efter Gud i islam, hinduism, buddism, jainism, schamanistiska religioner, och faktiskt praktiskt taget alla icke-kristna religioner man skulle kunna räkna upp. Sakrala språk finns i alla de stora icke-kristna religionerna – hebreiska, sanskrit och klassisk arabisk är uppenbara exempel – samt sakral musik, ritual och skrudar i praktiskt taget alla religioner.

Vad kommer katolska interreligiösa samtalsparters att säga till sina icke-kristna vänner nästa gång de träffas? ”Det är ok, det är bara våra egna traditioner som vi fruktar och avskyr, vi tycker att era är underbara!” Hur trovärdigt kommer det att låta?

Som jag har argumenterat utförligt för tidigare, blir en dialog med islam i syfte att uppnå ömsesidig förståelse, samt förkunna evangelium för muslimerna, (något som Kyrkan åtar sig enligt Vaticanum II – kom ihåg: ”uppdraget att för alla folk förkunna och bland alla folk sprida Guds och Kristi konungadöme”, Lumen Gentium 5) lättast om vi har någon gemensam grund med dem. Ett gemensamt område, där det finns ett praktiskt värde i att motsätta sig familjefientlig politik hos vissa grupper inom FN, är respekten för livet och familjen. Ett annat är den penitentiella traditionen. En aspekt av islamisk andlighet som finner ett eko i katolicismen är bruket av sång; ett annat är uttrycket för Guds transcendens genom ritual. Alla dessa får större betoning i det traditionella katolska sammanhanget. Ungefär samma sak kan sägas om andra icke-kristna religioner.

I förhållande till de ortodoxa – en dialog med kristna som inte accepterar påvens auktoritet, med hopp om att återförening under påven en dag kan vara möjlig – finns samma problem som just skisserats ovan, fast i än mer akut grad: Påven ogillar uppenbarligen de liturgiska sedvänjor och uttryck som kännetecknar ortodoxin. Som jag har sagt tidigare, hur kan man avvisa firandet ad orientem, liturgiskt recitativ, bruket av sakrala språk [kyrkoslaviska, koptiska, syriska, ge’ez m.fl], mysterium och ritualer i Väst, för att i nästa andetag vända sig till våra östliga ”separerade bröder” och intyga för dem hur mycket man respekterar och beundrar allt detta i Öst?

Det finnas även ett annat problem, som också berör dialogen med protestanterna. Katolska teologer som engagerat sig i dialog med protestanter och ortodoxa har sedan Vaticanum II förståeligt nog tonat ner den monarkiska bild av påvlig makt som är förknippad med påvar som S:t Pius X. Utan att gå in på detaljer är det uppenbarligen något fel med idén om påven som godtycklig diktator, och protestantisk och ortodox kritik av katolska Kyrkan fokuserar ofta på denna idé. Gör de rätt i att misstänka att påvlig makt kan användas godtyckligt? Att en påve kan insistera på enhetlighet för enhetlighetens skull? Att en påve kan göra plötsliga U-svängar med sin policy, som raderar decennier av tålmodigt arbete av biskopar och präster, vilka följde den förutvarande påvliga policyn? Vilken uppfattning om påvlig makt är det som praktiseras i den katolska Kyrkan år 2021?

Muto propriet Traditionis Custodes är inte det svar på frågan de hade hoppats på.

Källa: LifeSiteNews


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: