Skrivet av: Berndt David Assarsson | 14 september 2021

Bugnini

Spelar det verkligen någon roll om Bugnini var en du-vet-vad?

Peter Kwasniewski

Jag skrev en gång en artikel för Rorate Caeli med titeln ”Conservative Fragility”. Jag har under de senaste veckorna lagt märke till i vilken utsträckning konservativa katoliker slår an en upprörd, kortsynt, avvisande och intolerant ton mot traditionellt sinnade katoliker som vägrar att iklä sig den påvligt skänkta rollen som syndabock för upphävandet av Summorum Pontificum.

En sådan person i synnerhet – det finns ingen anledning att här ange namn då min poäng inte handlar om ett namn utan om ett fenomen – gör hetsigt narr av alla som nämner att Bugnini förmodligen eller säkert var en frimurare, och hänvisar hånfullt till ”Viganòs flygande apor” och andra sådana sarkastiska glirningar. I själva verket avslöjar han inget annat än likgiltighet inför frimureriet, som om det är ett ämne som inte är värt ett enda ögonblick av allvarligt beaktande, något att ställas på hyllan bredvid självpublicerade apokalyptiska stollerier och icke erkända privatuppenbarelser.

För inte så länge sedan var jag i Mexiko och besökte platserna för den ena martyren efter den andra som dödades av riktiga, levande, medlemskortbärande frimurare. De katolska delarna av Europa och Sydamerika bär på många ärr från förföljelsen och sekulariseringen som denna sekt driver på. Och när Paulus VI förnam att något var oerhört fel i Vatikanen och handplockade kardinal Gagnon för att undersöka kurians eventuella förvecklingar, upptäckte Gagnon ett veritabelt getingbo av brusande aktivitet. Vid den tidpunkt då Yves Chiron publicerade sin utmärkta biografi 2016 (översatt till engelska 2018 av John Pepino), hade han kommit fram till att det inte fanns några definitiva bevis för Bugninis medlemskap i denna filosofiska sekt. Tack vare fader Brian Harrison och fader Charles Murr, har vi idag tillgång till bättre information om Bugninis kopplingar till frimureriet än någonsin tidigare.

Det är för mig häpnadsväckande att somliga individer inte verkar bry sig om att huvudpersonen som ansvarade för en heltäckande liturgisk reform sannolikt var medlem i en av världens mest destruktiva anti-katolska organisationer. Jag menar, om det inte är ett problem, skulle det inte heller vara något problem för USCCB: s ledande pro-life-person att vara styrelseledamot i Planned Parenthood. Å andra sidan antar jag att detta skulle vara det normala för en organisation vars generalsekreterare, en nyckelfigur i kampen mot sexuella övergrepp, visar sig vara en flagrant aktiv homosexuell som använder en gay-datingapp på arbetstid.

Den europeiska historiens annaler är fulla av incidenter där frimurare var inblandade, ofta skrytsamma med sina prestationer: man behöver bara betänka de många politiska revolutioner i katolska länder som ledde till anti-katolsk, anti-klerikal, anti-monastisk och anti-patrimoniell lagstiftning. De skröt om att förgöra Kyrkan; deras mest triumferande ögonblick var utan tvekan lagen om separation mellan kyrka och stat i Frankrike år 1905, som påven S:t Pius X fördömde i sin encyklika Vehementer Nos året därpå. Om mycket nyktert kan skrivas om detta välorganiserade logenätverks välkända roll, hur mycket större måste då deras faktiska roll vara, med tanke på deras uppenbara förkärlek för att arbeta bakom kulisserna? Som Roberto de Mattei noterar, är konspirationernas existens och funktion ett tydligt historiskt faktum, bevittnat om och om igen, från antiken till idag. Förvisso gör amatörhistoriker misstag när de uppmärksammar och analyserar konspirationer, men bara dårar förnekar deras realitet.

Till skillnad från vissa nutida konservativa kommentatorer, var de gamla påvarna inga dårar. Som jag beskriver i min inledning till ämnet, ”Freemasonry and Catholicism: Implacable Enemies”, fördömdes frimureriet och belades med exkommunicering latae sententiae av inte mindre än åtta påvar efter grundandet av den första logen i London 1717: Clemens XII (1738), Benedictus XIV (1751), Pius VII (1821), Leo XII (1825), Pius VIII (1829), Gregorius XVI (1832), Pius IX (många dokument från 1846 till 1873) och Leo XIII (1882, 1884, 1890, 1894, och 1902). Antingen var alla dessa påvar reaktionära ”flygande apor” och tokstollar, som våra ”jag-är-för-cool-för-konspirationer”-konservativa skulle vilja få oss att tro, eller så visste de faktiskt ett och annat om moderna revolutioner och sekterna som gav upphov till dem. Även kardinal Joseph Ratzinger, i egenskap av chef för Troskongregationen, upprepade att medlemskap i sekten är förbjudet och grund för exkommunicering, och tvekade inte att säga att de förblir ett skadligt inflytande.

Dessutom bör det mana till eftertanke att frimurarna firar det Andra Vatikankonciliet som ett historiskt ”töväder” i Kyrkans hållning till modernitet – som, hur vi än definierar det, åtminstone delvis är en produkt av revolutioner mot kyrka och stat – och att de har överöst påve Franciskus med strålande lovord för hans olika handlingar som de känner igen som karakteristiska för deras egen filosofi (se också här och här).

Visst finns det många andra krafter som arbetar i avkristningsdramat, och ingen organiserad grupp är nödvändig för att förklara varje ondska eller varje förkastande av tron. Modernismens århundrade långa inflytande såväl som förespråkarna för radikala förändringar inom liturgirörelsen skulle räcka för att förklara de många misstag som gjordes i liturgireformen efter Andra Vatikankonciliet. Men att ignorera eller lättvindigt avfärda frimurarnas inflytande på europeisk närhistoria och specifikt på den katolska Kyrkan utgör inte bara klandervärd naivitet, det är en form av intellektuell oärlighet – en slags öronproppar och visslande som förhindrar att man hör något man inte tycker om.

För att nu återvända till Annibale Bugnini, låt oss för diskussionens skull säga att han inte var något annat än en kyrklig funktionär, outtröttligt hängiven det konciliära reformprojektet. (Detta var förr min ståndpunkt, precis som jag trodde att en ’reform av reformen’ var möjlig och ägnade mycket tid och energi åt den saken.) Det är icke desto mindre sant att Chiron, en mästerhistoriker som arbetar vetenskapligt – som alla som läser hans kritikerrosade biografier kan se – efter noggrann historisk forskning kom fram till att Bugnini var en tvetungad manipulatör som ljög för Consilium och för Paulus VI för att driva igenom de radikala reformer som han hade föreställt sig redan innan konciliet. Han handplockade de moderater och progressiva han behövde för de olika underkommittéerna. Han organiserade hela den komplexa processen från början till slut. Han var impressario. Om man klarar av att läsa om Bugninis liv utan att få en känsla av djup motvilja och en önskan att ta avstånd från allt han vidrör, är jag inte säker på vilket samvete man har kvar.  

Konservativa apologeter kommer nu att ställa sig upp i protest: ”Men det spelar egentligen ingen roll vad Bugnini tänkte eller gjorde eller sa, eller hur komprometterade de mänskliga mekanismerna eller hur problematiska deras vägledande principer var – allt som spelar roll är att en påve godkände arbetet i slutändan. När allt kommer omkring skriver Gud rakt över människornas sneda linjer!” (och de kanske lägger till en emoji).

Det är här som vi på ett dramatiskt sätt bevittnar den okatolska irrationalitet som den hyperpapalistiska positionen reducerar sig själv till, en position som gör påven till en trollkarl som kan förvandla något av ondo till något gott genom att bara lägga till sin underskrift. För ungefär femton år sedan skrev jag ner följande observation, som får ny relevans mot bakgrund av de senaste händelserna:

”Vad händer om du tar mycket skräp, ger det till påven och han godkänner det? Upphör det att vara skräp – eller blir det bara påvligt godkänt och verkställt skräp? Detta är nyckelfrågan om den liturgiska reformen. Utan tvivel var detta ett arbete av en kabal av undermåliga teologer, dåligt rustade för sitt arbete, fastlåsta i humanistiska, rationalistiska och modernistiska antaganden och nu obsoleta teorier, vilka agerade ansvarslöst och olagligt. Några av dem var med säkerhet frimurare, andra är misstänkta för att vara det. Deras arbete var en fruktansvärd demontering av den katolska Kyrkans mest vördnadsvärda besittning. Och när de var klara med sitt ”arbete”, överlämnade de röran till Paulus VI, som godkände det (under åtminstone delvis falska förevändningar). Till syvende och sist – fick hans påvliga underskrift deras undermåliga teologi, deras otillräcklighet för uppgiften, deras felaktiga antaganden och mål och deras oegentligheter – att försvinna i tomma luften, som ett trollspö som förvandlar en groda till en prins?”

Det går inte att undkomma det: om han undertecknade det i lag bär Paulus VI det fulla ansvaret för det som är fel med Novus Ordo – även när han inte brydde sig om att läsa de dokument som överlämnades till honom för granskning och även när han blev förvånad och förfärad över de liturgiska böcker han själv hade godkänt.

Vi återkommer till frågan om anknytningar. Om Bugnini verkligen var en frimurare, skulle det förklara – eller i alla fall vara helt i överensstämmelse med – de antropocentriska, rationalistiska, avsakraliserande tendenserna i liturgireformen, tendenser som Paulus VI sympatiserade med på grund av sin egen frändskap med humanistisk modern tanke och pan-kristen ekumenik, förspelet till Assisi och Abu Dhabi. Om Bugnini å andra sidan inte var frimurare (kardinal Alfons Stickler sa en gång till Dom Alcuin Reid, ”Nej, det var mycket värre än så”[1]) – skulle det vara svårt att föreställa sig hur en verklig frimurare kunde ha åstadkommit något mycket värre. Kardinal Sticklers kommentar manar till eftertanke. Vad skulle trots allt kunna vara värre än ett hemligt sällskap som förnekar gudomlig uppenbarelse, den heliga treenigheten, den försonande inkarnationen, arvsynden, behovet av övernaturlig nåd och sakramentalt liv, och försöker ersätta detta med en människoskapad, människocentrerad panreligiös filosofi? Det enda jag kan tänka mig är satanism.

Oavsett om detta var vad Stickler hade i åtanke eller inte, kan man svårligen bestrida slutsatsen som Dietrich von Hildebrand kom fram till i sin bok The Devastated Vineyard: ”Sannerligen, om en av demonerna i CS Lewis Screwtape Letters hade anförtrotts med att ödelägga liturgin, skulle han inte kunnat ha gjort det bättre”.[2]       

Källa: OnePeterFive


[1] Yves Chiron, Annibale Bugnini: Reformer of the Liturgy (Brooklyn: Angelico Press, 2018), s. 7.

[2] Dietrich von Hildebrand, The Devastated Vineyard (Roman Catholic Books: 1973), s. 71.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: