About

Labarum är en en blogg som vill uppmuntra till ett kristligt liv och en förståelse av den romersk-katolska tron i en allt mer förfallen värld.

Labarum3
Kejsar Konstantin den Store förde sitt militära standar, Labarum, i strid mot det kristna imperiets fiender.

 

Den tridentinska (eller pianska) trosbekännelsen

Jag tror fullt och fast och bekänner alla och var och en av de artiklar, vilka innehållas i den trosbekännelse, som den heliga romerska Kyrkan begagnar, nämligen:

Jag tror på en Gud, den allsmäktige Fadern, himmelens och jordens, alla synliga och osynliga tings skapare. Och på en Herre Jesus Kristus, Guds enfödde Son, som är från evighet född av Fadern, Gud av Gud, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud; född, icke gjord, av samma väsen med Fadern; genom vilken allting är gjort; som för oss människor och för vår frälsnings skull nedsteg från himmelen. Och Han antog köttet genom den Helige Ande av jungfrun Maria och blev  människa. Han blev ock korsfäst under Pontius Pilatus, pinad och begraven;  och uppstod på tredje dagen enligt skrifterna samt uppfor till himmelen;  sitter på Faderns högra hand och skall återkomma med härlighet  att döma levande och döda, och på Hans rike skall icke vara något slut. Och på den Helige Ande, Herren och livgivaren, som utgår av Fadern och Sonen, som tillika med Fadern och Sonen tillbedes och förhärligas, som har talat genom profeterna. Och på den ena, heliga, katolska och apostoliska Kyrkan. Jag bekänner ett dop till syndernas förlåtelse och förväntar de dödas uppståndelse och den tillkommande evighetens liv. Amen.

Jag gillar och antager orubbligt de apostoliska och kyrkliga traditionerna och samma Kyrkas övriga stadgar och författningar.

Likaledes antager jag den Heliga Skrift efter den mening, som den heliga modern, Kyrkan, vilken tillkommer att döma över de heliga skrifternas sanna mening och tolkning, vidhållit och vidhåller; och jag skall aldrig antaga och tolka dem annorlunda än enligt de heliga fädernas enhälliga överensstämmelse.

Jag bekänner dessutom, att i det nya förbundet ges sju verkliga och egentliga sakrament, instiftade av vår Herre Jesus Kristus, och nödvändiga, dock inte alla för envar, till människosläktets frälsning, nämligen: dopet, konfirmationen, altarets sakrament, bikten, sista smörjelsen , prästvigningen och giftermålet; att dessa sakrament förmedlar Guds nåd, samt att av dessa dopet, konfirmationen och prästvigningen inte kan upprepas utan helgerån.

Jag antar och gillar även de av Katolska Kyrkan antagna och stadfästa ceremonier, som begagnas vid alla de ovannämnda sakramentens högtidliga förvaltning.

Jag antager och godkänner allt och vart och ett särskilt, som på det högtidliga tridentinska kyrkomötet är avgjort och bestämt om arvsynden och rättfärdiggörelsen.

Likaledes bekänner jag, att i den Heliga Mässan frambärs åt Gud ett sant, egentligt och försonande offer för levande och döda, att vår Herres, Jesu Kristi, kropp och blod tillika med hans själ och gudom, är sant, verkligt och väsentligt närvarande i altarets heligaste sakrament; samt att det sker en förvandling av hela brödets väsen till Hans kropp, och av hela vinets väsen till Hans blod, vilken förvandling av den Katolska Kyrkan kallas transsubstantiation. Jag bekänner ock, att man under endera gestalten mottager Kristus hel och odelad och anammar ett sant sakrament.

Jag tror orubbligt, att en reningsort finns och att de själar, som därstädes förvaras, genom de troendes förböner hjälpas.

Sammaledes tror jag, att man bör ära och åkalla de heliga, som tillsammans med Kristus regerar, att dessa frambär böner till Gud för oss, samt att man bör hålla deras kvarlevor i ära. Jag förklarar på det bestämdaste, att man får äga och behålla Kristi, Guds moders, den alltid rena Jungfruns och andra heligas bilder och att man bör visa dem skyldig ära och vördnad.

Jag bekänner även, att Kristus har efterlämnat sin Kyrka makten att meddela avlat, samt att bruket av den är högst gagneligt för det kristna folket.

Jag erkänner den heliga, katolska och apostoliska romerska Kyrkan för alla kyrkors moder och lärarinna; och jag lovar och svär den romerske biskopen, den helige apostlafursten Petri efterträdare och Jesu Kristi ståthållare, sannskyldig lydnad.

Likaledes antar och bekänner jag som otvivelaktigt sant allt det övriga, som genom de heliga kyrkostadgarna och av de allmänna kyrkomötena, särskilt av det högtidliga tridentinska kyrkomötet och av det allmänna vatikanska konciliet blivit överlämnat, avgjort och bestämt, i synnerhet angående den romerske biskopens företräde och hans ofelbara läroämbete. Allt det åter, som strider däremot, samt alla villfarelser, som Kyrkan fördömt, förkastat och bannlyst, fördömer, förkastar och bannlyser även jag på samma sätt.

Denna sanna och katolska tro, utan vilken ingen kan bli salig, och vilken jag nu frivilligt och uppriktigt antar, vill jag med Guds hjälp intill mitt sista andetag ren och obesmittad bevara och ståndaktigt bekänna, samt så vida jag kan hava omsorg att densamma hålls, lärs och predikas av mina underordnade och av dem vilkas omvårdnad mitt kall ålägger mig: detta utfäster, lovar och svär jag, så sant mig Gud hjälpe, och detta Hans heliga Evangelium.

 

Antimodernisteden av den 1 september 1910

Den av Påven S:t Pius X föreskrivna edsformeln mot modernismen

”Modernism” har blivit en kollektiv benämning på de mest skilda försök att försona den kristna religionen med en agnostisk filosofis och en rationalistisk historievetenskaps resultat och över huvud taget med alla de kulturområden, som i sin fortskridande utveckling blev alltmer främmande för det religiösa området eller ställde sig fientliga gentemot detta. Modernism i mera inskränkt bemärkelse däremot, såsom den här är menad, är de system, som vid detta försök uppgav alla av rationalismen angripna ställningar och sökte en ny motivering för religionen, inte längre i Kristi personlighets och hans verks historiska faktum eller över huvud taget i en absolut gällande sanning, utan endast i människans inre. Samtidigt som modernismen således i religionens nya motivering tog ställning mot den religiösa rationalismen, undanröjde den kristendomens alla grundvalar som uppenbarelsereligion. Efter upprepade enstaka åtgärder mot modernismen tog påven Pius X i dekretet ”Lamentabili” (1907), i vilket modernismens mest betydande satser är uppräknade, ställning mot densamma. Rundskrivelsen ”Pascendi” (1907) ger en utförlig framställning av hela systemet, för så vitt man i fråga om modernismens skiftande karaktär kan tala om ett system, och sammanfattar i slutet koncist huvudvillfarelserna och vederläggandet av dessa. I modernismen har väl nästan alla 1800-talets felaktiga försök att ge en tillfredsställande lösning på problemet om uppenbarelsen och dess motivering funnit sin slutgiltiga prägel.

1910 krävdes av Pius X för hela prästerskapet, som var verksamt i själavården eller i lärarfacket, avläggandet av en ed, i vilken förkastandet av alla väsentliga modernistiska villfarelser  i fråga om uppenbarelse och överlämning (= tradition) ingår. Just på grund av sin koncisa sammanfattning av den modernistiska villoläran är den jämte sin disciplinära betydelse även viktig såsom yttrande av det kyrkliga läroämbetet. För sammanhangets skull återges den här i sin helhet.

***

Jag … omfattar fast och antager allt i sin helhet och vart och ett för sig i det, som av Kyrkans ofelbara läroämbete är bestämt, framställt och förklarat, i synnerhet huvudstyckena i hennes lära, vilka stå i direkt motsatsförhållande till nutidens villfarelser.

För det första: Jag bekänner, att Gud, alla tings ursprung och mål, kan med förnuftets naturliga ljus ”genom det som är skapat” (Rom. 1:20), d.v.s. genom skapelsens synliga verk, såsom orsak medelst verkan, med säkerhet lära kännas och även bevisas.

För det andra: Jag erkänner uppenbarelsens yttre bevis, d.v.s. Guds verk, i första hand underverken och profetiorna, såsom helt säkra tecken på den kristna religionens gudomliga ursprung. Jag fasthåller vid, att den på bästa sätt är avpassad för andan hos alla tider och människor, även nutidens.

För det tredje: Fast tror jag, att Kyrkan, det uppenbarade Ordets väkterska och lärarinna, genom den sanne och historiske Kristus själv, under hans liv bland oss, omedelbart och direkt instiftades, och att hon byggdes på Petrus, den apostoliska hierarkins furste och på hans ständiga efterträdare.

För det fjärde: Utan förbehåll antager jag den troslära, som från apostlarna genom de rättrogna fäderna städse i samma mening och i samma betydelse kommit ända till oss. Därför förkastar jag helt och hållet det kätterska påfundet om en utveckling av trossatserna, som överginge från en mening till en annan, vilken avveke från den innebörd, som Kyrkan en gång avsett. Likaså förkastar jag varje misstag, som vill ersätta det gudomliga åt Kristi Brud överlämnade trosarvet (depositum), som av henne troget skall bevaras, med en uppfinning av filosofiskt tänkande eller med en skapelse av det mänskliga medvetandet, som genom mänskligt bemödande långsamt utvecklades och i framtiden skall fulländas i obegränsat framåtskridande.

För det femte: Som helt säkert fasthåller och bekänner jag uppriktigt, att tron ej är en blind religiös känsla, som framspringer ur det undermedvetnas dunkel i hjärtats betryck och av den sedligt formade viljans böjelse, utan att den är ett förståndets sanna instämmande i den utifrån genom hörandet mottagna sanningen, genom vilken vi på grund av Guds, den fullkomligt sannfärdiges, auktoritet hålla det för sant, som av den personlige Guden, vår Skapare och Herre, sagts, betygats och uppenbarats.

I tillbörlig vördnad underkastar jag mig och av allt mitt hjärta ansluter jag mig till alla förkastelsedomar, förklaringar och föreskrifter, såsom de ingå i rundskrivelsen ”Pascendi” och i dekretet ”Lamentabili”, särskilt för så vitt de hänföra sig till den så kallade dogmhistorien.

Även förkastar jag deras villfarelse, som påstå, att den av Kyrkan förelagda tron kunde strida mot historien och att de katolska trossatserna ej i den mening, i vilken de nu förstås, skulle kunna bringas i samklang med den kristna religionens ursprungliga källor, såsom dessa verkligen voro.

Jag fördömer och förkastar också uppfattningen hos dem, som säga, att en bildad kristen skulle föra en dubbeltillvaro, den troendes tillvaro och historieforskarens tillvaro, som om det skulle vara tillåtet för historieforskaren att hålla fast vid det som motsäger den troendes trossanning, eller att uppställa förutsättningar, av vilka följer, att trossatserna äro falska eller tvivelaktiga, om man bara inte direkt förnekar dem.

Jag förkastar likaså ett sätt att bedöma och förklara den Heliga Skrift, vilket uraktlåter Kyrkans överlämning (Tradition), överensstämmelsen med tron och den Apostoliska Stolens normer, samt vilket ansluter sig till rationalisternas påfund och i samma grad otillåtet som oförsiktigt erkänner textkritiken som enda och högsta regel.

Även deras uppfattning förkastar jag, vilka fasthålla därvid, att en lärare i de teologiska historievetenskaperna eller en skriftställare på detta område till att börja med måste avstå från varje förutfattad mening om den katolska överlämningens (Traditionens) övernaturliga ursprung  eller om utlovandet av den gudomliga hjälpen för det ständiga bevarandet av varje uppenbarad sanning. De enskilda fädernas skrifter skulle man då vara tvungen förklara efter rent vetenskapliga grundsatser under uteslutande av varje kyrklig auktoritet och med samma frihet i omdömet, varmed man utforskar varje utomkyrkligt minnesmärke i historien.

Slutligen bekänner jag helt allmänt: Jag har ingenting att skaffa med den villfarelse, som låter modernisterna tro, att den heliga överlämningen (Traditionen) ej innehölle något gudomligt, eller, vilket är ännu mycket värre, som för dem till en panteistisk tolkning av överlämningen (Traditionen), så att ingenting mer återstår än det nakna, enkla faktum, som står i jämnbredd med historiens vanliga skeenden, det faktum nämligen, att människor genom sina egna bemödanden, genom sin omsorg och insikt fortsätter den av Kristus och hans apostlar påbörjade skolan under de efterföljande tidsskedena.

Således håller jag fast vid och kommer jag ända till mitt livs sista andedrag att hålla fast vid fädernas tro på den sanningens säkra nådegåva, som nu finnes, tidigare fanns och alltid kommer att finnas i det biskopliga ämbetets efterföljd sedan apostlarna, så att inte det är trons föremål, som genom överensstämmelse med vart och ett tidevarvs kultur skulle kunna förefalla bättre och mera passande, utan att aldrig på olikartat sätt tros, aldrig annorlunda förstås den absoluta, oföränderliga sanning, som sedan begynnelsen predikades av apostlarna.

Jag lovar högtidligt, att jag trofast, oskadat och rent skall iakttaga och oantastat bevara allt detta, vidare att jag i läran eller i varje art av tal och skrift aldrig skall avvika därifrån. Så lovar jag högtidligt, så svär jag, så sant mig Gud hjälpe och detta Guds heliga Evangelium.

***

paul_rubens_1622_labarum

%d bloggare gillar detta: