Skrivet av: Berndt David Assarsson | 07 juni 2021

Grisez om att balansera hälsa mot andra överväganden

Grisez om att balansera hälsa mot andra överväganden

Edward Feser

Nu när miljontals har vaccinerats, ”skräckfiguren” Donald Trump är borta och livet börjar återgå till det normala, får somliga människor litet kritisk distans till fjolårets hälsokris – vilken orsakades av reaktionen på viruset i lika hög grad som av själva viruset. Den liberala tidskriften The Atlantic kritiserar ”liberalerna som inte kan sluta stänga ner”.Real Time utmanar Bill Maher sina vänsterkamrater att erkänna sina överdrifter och desinformation om ämnet covid-19. På Daily Clout intervjuar feministen Naomi Wolf dr Jay Bhattacharya från Stanford, som säger att nedstängningarna var ”det största folkhälsomisstag vi någonsin gjort” vilket orsakade skador ”värre än av covid”.

Katastrofen hade flera orsaker. Däribland märks politiken, som förgiftar nästan allt idag. Där märks expertkulten, vars adepter tror att rationellt tänkande i huvudsak är en fråga om att skrika ”Vetenskap!” i ansiktet på alla som inte håller med dig. Men där märks också det paradoxala faktum att ibland kan det värsta när man hanterar en kris vara att bli fixerad vid denna. En vis människa ser problemet, men en fanatiker ser endast problemet.

Filosofen James Ross karakteriserade en gång en medfilosofs onödigt tekniska och ineffektiva argument som analogt med att släppa en atombomb för att försöka döda en myra – och missa. Jag skulle inte säga att covid-19 är som en myra precis, men det är bestämt långt mindre dödligt än vad folk fruktade för ett år sedan. Och att stänga inne stora populationer av friska människor för att hantera viruset, har verkligen visat sig vara som att släppa en atombomb och missa, till enormt förfång för människors försörjning och psykiska hälsa och barns utbildning, utan några som helst bevis för att det hade några goda effekter som inte kunde ha uppnåtts på ett mindre extremt sätt. Under tiden avfärdades gällt de som uppmanade till försiktighet som ”mormors-mördare” som sätter ekonomin före liv etc. Detta är fanatismens röst som vägrar att se något annat än själva problemet.

Den katolske moralteologen Germain Grisez [1929 – 2018] från ”new natural law”-skolan kan knappast anklagas för att i otillräcklig grad sätta värde på människolivet. Han trodde inte bara att det är moraliskt bättre att i praktiken aldrig verkställa dödsstraff (en uppfattning som det står en katolik fritt att ha), utan att dödsstraff alltid och intrinsikalt är av ondo, även i princip (en uppfattning som är heterodox, som Joe Bessette och jag har visat). Han ansåg, med tanke på hälsoriskerna, att regelbunden tobaksrökning utgör en allvarlig synd, en uppfattning som enligt min mening är alltför extrem (se ss. 600-603 i Grisez’ The Way of the Lord Jesus).

Samtidigt var även Grisez på det klara med att det är ett misstag att betona liv och hälsa till en sådan grad att andra viktiga värden undergrävs. Här är han helt i linje med traditionella naturrättsresonemang och katolsk moralteologi. Vissa handlingar är uteslutna och absolut förbjudna (såsom direkt och avsiktligt dödande av oskyldiga i abort och eutanasi) och andra är absolut erforderliga (såsom att tillhandahålla de vanliga medlen för de sjukas överlevnad, som mat och vatten). Men det finns en rad handlingar och strategier som, även om de kan bidra till hälsan och livets bevarande, måste balanseras mot andra värden, så att de inte är absolut erforderliga. Huruvida man ska göra bruk av dem eller ej är en bedömningsfråga, om vilken människor av god vilja av rationella skäl kan vara oense.

I volym 2 av The Way of the Lord Jesus (specifikt i fråga F i kapitel 8) anger Grisez några viktiga relevanta principer. Först varnar han för att vår uppfattning om hälsa ”inte bör utvidgas till att omfatta mänskligt välbefinnande i allmänhet” (s. 520). Det finns en tendens hos somliga att vilja inkludera i stort sett vad som helst som på något sätt främjar vårt välbefinnande i begreppet ”hälsa”, så att det faller inom ramen för ”folkhälsan”. Detta är sofistik, begreppsmässigt slarvigt och tenderar att uppmuntra till demagogi.

Ett liknande semantiskt slarv kan ses i hur många katoliker ”vänster om mittfåran” använder begreppet ”pro-life”. Detta uttryck har ingen katolsk doktrinär eller teologisk betydelse alls. Det är bara en politisk slogan som historiskt är förknippad med motståndare ”höger om mittfåran” till abort. Men somliga har använt sig av det retoriska tricket att definiera ”liv” så brett att allt som på något sätt kan vara befrämjande för hälsa och välbefinnande – statlig hälso- och sjukvård, liberaliserade invandringslagar, ”säkrare hemma”-politik etc. – betecknas som ”pro-life”. Nästa steg är att insistera på att envar som påstår sig vara ”pro-life”, men motsätter sig offentligt finansierad sjukvård, öppna gränser, nedstängning av samhället etc. är en hycklare och kanske till och med avviker från katolsk lära.

Sofisteriet här är verkningsfullt, i den mån det är så, just för att det är så skamlöst. Skillnaderna mellan ”pro-lifers’” traditionella angelägenheter och vänsterns nuvarande käpphästar är både uppenbara och större än några likheter. Abort och eutanasi är intrinsikalt orätt och av ondo oavsett omständigheterna. Hur man däremot bäst finansierar hälso- och sjukvård, hur många invandrare som ska släppas in i ett land och under vilka omständigheter, hur man bäst hanterar en pandemi etc. är bedömningsfrågor där man måste balansera olika relevanta moraliska principer och konkreta omständigheter, så att människor av god vilja på rationella grunder kan vara oense om specifika strategier. Att försöka dölja dessa avgörande skillnader genom att lägga beslag på den politiska parollen ”pro-life” och kasta den i ansiktet på sina motståndare har exakt noll doktrinär eller teologisk giltighet. Man kan lika gärna använda detta korkade retoriska knep för att hävda att eftersom katoliker är ”pro-life”, borde de vara vegetarianer eller konvertera till jainismen.

När vi hursomhelst på Grisez’ inrådan använder ”hälsa” och relaterade ord med precision snarare än som retoriska slagträn, är det uppenbart att det är ett felslut att anta att skränandet av sådana ord borde sätta stopp för all debatt om huruvida samhälleliga nedstängningar är en god idé.

Grisez påpekar också att en tendens att låta överväganden om hälsa övertrumfa allt annat kan återspegla en världslig inställning snarare än en kristen. Han skriver:

Val som rör hälsa bör ta hänsyn till andra värden. Dels för att hälsa är en aspekt av livets grundläggande goda och ett medel för andra värden, men också eftersom, då många människor överdrivet fruktar döden och högaktar hälsovård och teknologi, tenderar människor i rika länder ibland att betrakta hälsa som om det vore det viktigaste värdet. Som resultat antar de att andra värden måste underordna sig hälsans högsta anspråk, och så gör de sina övervägande och sina val i hälsofrågor utan att vederbörligen beakta sina andra plikter. Hur viktigt hälsa än är, så är det dock endast ett gott bland andra, och kristna bör harmonisera sina hälsoval med andra delar av sina personliga kall. Detta innebär sällan att hälsan bör försummas helt, men det kräver ofta att de medel som används för att skydda och främja hälsan, ska väljas ut och begränsas så att interferens med andra områden i livet undviks (s. 521).

Vilka andra områden skulle det kunna vara? Grisez sammanfattar katolsk lära om hur man ska avgöra om man ska använda sig av extraordinära medel för att förlänga livet eller ej och skriver:

Sjukvårdens bördor kan utgöra en adekvat anledning till att avstå från dem. Livet är som andra grundläggande mänskliga värden. Det sätter inte alla andra värden ur spel, och det förtjänar inte heller alltid att sättas främst. Det finns alltid skäl att inte göra något som skyddar livet eller befrämjar hälsan, eftersom vård alltid innebär bördor. Därför kräver en sund bedömning att man identifierar både de potentiella fördelarna och nackdelarna av möjliga former av vård. I denna fråga lär den Heliga stolen:

Det är också tillåtet att nöja sig med de normala medel som läkekonsten kan erbjuda. Därför kan man inte ålägga någon skyldigheten att använda en teknik som redan används men som medför en risk eller är betungande. En sådan vägran är inte liktydigt med självmord; tvärtom bör det betraktas som en acceptans av människans villkor eller en önskan att undvika ett medicinskt förfarande som är oproportionerligt i förhållande till de resultat som kan förväntas eller en önskan att inte betunga familjen eller samhället med alltför stora kostnader. [Troskongregationen, Deklaration om eutanasi, 5 maj 1980]

Därför kan bördor som är knutna till själva vården utgöra tillräckliga skäl för att avstå från den. Dessa bördor kan grupperas i tre kategorier:

i) Vård som medför ekonomiska kostnader och använder faciliteter och tjänster som vanligtvis kan användas bättre.

ii) Många åtgärder som kan vidtas för hälsans skull kan också innebära negativa biverkningar för hälsan själv. Kirurgi medför alltid risker för dödsfall och/eller funktionshinder, medicinering stör ofta olika funktioner. Undersökningar och behandlingar är ofta smärtsamma, och smärta kan störa interferera med ett gott funktionssätt, särskilt på psykisk nivå.

iii) Många åtgärder som kan vidtas för hälsans skull medför negativa biverkningar för andra mänskliga värden. De kan begränsa ens inre liv och aktivitet, hindra en från att röra sig fritt, isolera en från familj och vänner och så vidare (ss. 526-27).

Observera att överväganden om ekonomiska kostnader, psykologiska kostnader, förlust av rörelsefrihet, isolering från familj och andra och dylikt, är faktorer som katolsk lära säger kan övertrumfa de fördelar för livet och hälsan som en behandling kan tänkas medföra. Men detta är precis det slags överväganden som kritiker till samhällsnedstängningar hänvisade till. Det är därför skandalöst och demagogiskt att en katolik skulle hävda att de bland dennes trosfränder som motsatte sig samhällsnedstängningar skulle ipso facto vara illojala eller otillräckligt ”pro-life”.

På grund av sin trohet mot läroämbetet associeras Grisez ofta med ”högern”, men när det gäller vissa livs- och hälsofrågor (som hans syn på dödsstraff och rökning) var han bestämt till ”vänster”. Därför kan hans ståndpunkt om det verkliga, men begränsade värdet av överväganden kring hälsa inte enkelt avfärdas av katoliker som står till ”vänster om mittfåran”. I vilket fall som helst presenterade han inte bara sin egen åsikt utan Kyrkans lära och den vidare naturlagstraditionen.

Källa: Edward Fesers blogg.

Edward Feser är en katolsk skriftställare och filosof som bor i Los Angeles. Han undervisar i filosofi vid Pasadena City College. Hans främsta akademiska forskningsintressen är medvetandefilosofi, moralisk och politisk filosofi och religionsfilosofi. Han skriver också om politik från en konservativ synvinkel och om religion ur ett traditionellt romersk-katolskt perspektiv.

Skrivet av: Berndt David Assarsson | 29 maj 2021

Heliga Trefaldighets dag

Heliga Trefaldighets dag – första söndagen efter pingst

Under kyrkoåret har vi hittills följt Kristi jordiska liv – Hans födelse vid jul, Hans presentation som Gud vid Epifania, Hans fastetid i öknen, Hans lidande, död och uppståndelse under långfredagen och påsken. Vi har firat Hans ärorika himmelsfärd och under pingsten har den Helige Ande, utsänd av Fadern och Sonen, sänkt sig över Kyrkan. Guds treeniga natur har således till fullo blivit uppenbarad, och därför firar vi denna dag en fest till hela den heliga treenighetens ära. Dagens evangelieläsning, Matt 28:16–20 (Missionsbefallningen):

Vid den tiden begav sig de elva lärjungarna till Galileen, till det berg dit Jesus hade befallt dem att gå. När de fick se honom där föll de ner och hyllade honom, men några tvivlade. Då gick Jesus fram till dem och talade till dem: »Åt mig har getts allmakt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut.«

Traditionellt har man denna dag läst den athanasianska trosbekännelsen (en av Kyrkans tre huvudsymbola/ekumeniska trosbekännelser, de övriga två är den apostoliska och den nicenska) då den så tydligt preciserar treenighetsläran och inkarnationen. Traditionen säger att det är kyrkofadern den helige Athanasius som författade den i polemik mot arianismen. Bönboken Oremus (tredje upplagan, 1940) beskriver denna trosbekännelse sålunda:

”Den athanasianska trosbekännelsen hör till den kristna arvlärans mest ärevördiga texter. Under de århundraden, då boktryckarkonsten ännu icke var upptäckt och bönböcker och katekeser i nuvarande mening icke funnos, har den varit av stort värde för den kyrkliga folkundervisningen. För den behövdes i första rummet en teologisk riktig, icke alltför kort, lättfattlig framställning av kristendomens två viktigaste läror: treenigheten och mandomsanammelsen. Det sätt på vilket Athanasianum löser denna svåra uppgift, behåller sitt värde för alla tider. Det var föreskrift att den efter predikan lästes för folket, den reciterades även som växelbön – därav namnet ’psalmus athanasianus’. Sedan på 900-talet ingår den i den liturgiska morgonbönen för söndagen, där har den ännu i dag sin plats. [Avskaffades vid de liturgiska reformerna 1970] Vad den säger om den katolska trons absoluta nödvändighet är blott ett annat uttryck för läran om den allena-saliggörande Kyrkan. Vem som har författat trosbekännelsen, har ännu icke med säkerhet kunnat fastställas, länge tillskrevs den helige Athanasius (373)”.

Athanasianska trosbekännelsen

Vilken som vill salig varda, han måste framför all hålla fast vid den katolska tron. Den som icke hel och ren bevarar densamma, han skall utan tvivel evigt gå förlorad.
Detta är den katolska tron, att vi dyrka enheten i trefaldigheten och trefaldigheten i enheten, i det vi varken sammanblanda personerna eller åtskilja det gudomliga väsendet, ty en annan är Faderns person, en annan Sonens, en annan den Helige Andes, men Faderns och Sonens och den Helige Andes gudom är en enda, jämlik i härlighet, jämlik i evigt majestät.
Sådan som Fadern är, sådan är Sonen, sådan är ock den Helige Ande.
Oskapad är Fadern, oskapad Sonen, oskapad den Helige Ande.
Omätlig är Fadern, omätlig Sonen, omätlig den Helige Ande.
Evig är Fadern, evig Sonen, evig den Helige Ande.
Dock likväl äro icke tre eviga, utan en evig, såsom ock icke tre äro oskapade eller tre äro omätliga utan en är oskapad och en är omätlig.
Sammalunda är Fadern allsmäktig, Sonen allsmäktig, den Helige Ande allsmäktig, och likväl icke tre allsmäktiga utan en allsmäktig.
Så är ock Fadern Gud, Sonen Gud, den Helige Ande Gud, och likväl icke tre Gudar utan en ende Gud.
Alltså är Fadern Herre, Sonen Herre, den Helige Ande Herre, och likväl icke tre Herrar utan en Herre.
Ty såsom vi genom den kristna sanningen förpliktas till att bekänna var person för sig som Gud och Herre, så förbjudas vi genom den katolska religionen att nämna tre Gudar eller tre Herrar.
Fadern är av ingen varken gjord, skapad eller född. Sonen är av Fadern allena, icke gjord, icke skapad utan född. Den Helige Ande är av Fadern och Sonen, icke gjord eller skapad eller född utan utgående.
Så är alltså en Fader, icke tre Fäder; en Son, icke tre Söner; en Helig Ande, icke tre Heliga Andar.
Och i denna trefald är ingenting först eller sist, ingenting störst eller minst, utan de tre personerna äro med varandra i sin evighet och i sin natur fullkomligt lika, så att alldeles – såsom ovan sagt är – enheten i trefalden och trefalden i enheten skall dyrkad varda.
Den som vill bliva salig, han måste alltså tro sålunda om Treenigheten.
Men det är också av nöden till evig salighet, att man stadeligen tror på vår Herres Jesu Kristi mandomsanammelse.
Så är nu det den rätta tron, att vi tro och bekänna, att vår Herre Jesus Kristus, Guds Son, är både Gud och människa.
Gud är han av Faderns väsen, född före alla tidsåldrar, och människa är han av moderns väsen, född i tiden, fullkommen Gud, fullkommen människa, bestående av förnuftig själ och mänsklig kropp, jämlik Fadern i sin gudom, mindre än Fadern i sin mandom.
Vilken fastän han är Gud och människa, likväl icke är två utan en Kristus. En är han icke till följd av gudomens förvandling till mandom, utan till följd av mandomens upptagelse i Gud, fullkomligen en, icke genom väsendets sammanblandning utan i personens enhet.
Ty såsom den förnuftiga själen och kroppen äro en människa, så är ock Gud och människa en Kristus.
Han blev pinad för vår salighet, nedsteg till dödsriket, uppstod på tredje dagen igen ifrån de döda, uppfor till himmelen, sitter vid Guds, den allsmäktige Faderns, högra sida, därifrån han skall igenkomma till att döma de levande och de döda.
Vid hans tillkommelse måste alla människor uppstå var med sin kropp, och de skola avlägga räkenskap för sina gärningar.
Och de som gott hava gjort, skola ingå i det eviga livet, men de som ont hava gjort, i den eviga elden.
Detta är den katolska tron, den henne icke fast och stadigt tror, han skall icke kunna varda salig.

Skrivet av: Berndt David Assarsson | 03 maj 2021

Är katoliker födda på nytt?

Är katoliker födda på nytt?

Mark Brumley

”Är du född på nytt?”, frågar fundamentalisten i dörren den intet ont anande katoliken. Frågan är vanligtvis en inledning på en omfattande läromässig kampanj som leder många bristfälligt undervisade katoliker ut ur Katolska Kyrkan. Hur? Genom att få dem att tro att det råder en konflikt mellan Bibeln och Katolska Kyrkan angående ”pånyttfödelsen”. I ärlighetens namn förstår förmodligen de flesta katoliker inte uttrycket ”född på nytt”.

Ja, de tror på Jesus. Och ja, de försöker leva kristna liv. De är förmodligen vagt medvetna om att fundamentalister tror att ”vara född på nytt” inbegriper en religiös erfarenhet eller ”att acceptera Jesus som sin personlige Herre och Frälsare”. Även många som har varit katoliker ”sedan vaggan” har upplevt stunder av närhet till Gud, ja också glädje över Guds kärlek och barmhärtighet. De kan till och med ha haft ”omvändelseupplevelser” av något slag, som fick dem att ta sin tro på större allvar och leva mer troget som Jesu lärjungar. Men katoliken ”sedan vaggan” kan förmodligen inte peka på något särskilt ögonblick i livet då han föll ner på knä och ”accepterade Jesus” för första gången. Så långt han kan minnas har han alltid trott på, hoppats på och älskat Jesus som sin Frälsare och Herre. Visar det att han aldrig har blivit ”född på nytt”?

Inte i ”biblisk bemärkelse”, svarar fundamentalisten. Men fundamentalisten har fel där. Han missförstår vad Bibeln säger om att vara ”född på nytt”. Tyvärr är det även få katoliker som förstår hur termen används i Bibeln. Det betyder att präster, diakoner, kateketer, föräldrar och andra ansvariga för religionsundervisning verkligen står inför en svår uppgift. Det kan alltså vara till hjälp att granska den bibliska – och katolska – innebörden av termen ”född på nytt”.

”Född på nytt” i biblisk bemärkelse

Den viktigaste bibliska användningen av termen ”född på nytt” förekommer i Joh 3:3-5, även om, vilket vi återkommer till, samma uttryck eller det besläktade ”pånyttfödelse” och ”förnyelse” förekommer på andra ställen i Skriften (Titus 3:5; 1 Pet 1:3, 23). I Joh 3:3 säger Jesus till Nikodemus, ”Sannerligen, sannerligen säger jag dig: Utan att en födes på nytt, kan han icke se Guds rike”. Det grekiska uttrycket som översatts med ”födes på nytt”(gennathei anothen) betyder också ”födas från ovan”. Jesus tycks skapa en ordlek för Nikodemus genom att kontrastera det jordiska livet, eller vad teologer senare skulle kalla det naturliga livet (”det som är fött av kött”), med det nya himmelska livet eller vad de senare skulle kalla övernaturligt liv (”det som är fött av Anden”).

Nikodemus svarar: ”Huru kan en människa födas, när hon är gammal? Månne hon kan åter gå in i sin moders lif och födas på nytt?” (Joh 3:4). Missförstår han och tror att Jesus menar detta bokstavligt eller svarar Nikodemus själv bildligt och menar: ”Hur kan en gammal man lära nya seder som om han vore ett barn igen?” Vi kan inte veta med säkerhet, men i vilket fall som helst svarar Jesus, ”Sannerligen, sannerligen säger jag dig: Utan att en återfödes af vatten och den Helige Ande, kan han icke ingå i Guds rike. Det, som är födt af köttet, är kött; och det, som är födt af Anden, är ande. Förundra dig icke, att jag sade dig: I måsten födas på nytt” (Joh 3:5-7).

Här likställer Jesus ”född på nytt” eller ”född från ovan” med ”född av vatten och den Helige Ande.” Om, som den Katolska Kyrkan alltid har hållit före, att vara ”född av vatten och den Helige Ande”avser dopet, så följer att ”född på nytt” eller ”född från ovan” betyder att bli döpt.

Det är uppenbart av kontexten att född av ”vatten och den Helige Ande” avser dopet. Evangelisten säger att Jesus omedelbart efter att ha talat med Nikodemus tog sina lärjungar med sig ut i vildmarken där de döpte människor (Joh 3:22). Dessutom är vatten nära kopplat till den Helige Ande genom hela Johannesevangeliet (till exempel i Jesu möte med den samaritiska kvinnan vid brunnen i Joh 4:9-13) och i comma johanneum (jfr 1 Joh 5:7-8). Det verkar därför rimligt att dra slutsatsen att evangelisten Johannes förstår Jesu ord om att vara ”född på nytt” och ”född av vatten och den Helige Ande” såsom avseende det sakramentala dopet.

Andra tolkningar av”född av vatten och den Helige Ande”

Fundamentalister som avvisar dopets pånyttfödelse [eng. baptismal regeneration], förnekar vanligtvis att ”återfödes af vatten och den Helige Ande” i Joh 3:5 är en hänvisning till dopet. Somliga hävdar att ”vatten” avser ”förlossningsvattnet”. Enligt denna uppfattning skulle Jesus mena att den som inte föds av vatten (vid den fysiska födseln) och igen av den Helige Ande (i en andlig födelse), inte kan komma in i Guds rike.

Ett stort problem med detta argument är dock att medan Jesus kontrasterar det fysiska och andliga livet, använder han tydligt begreppet ”kött” för det förra, i motsats till ”Ande” för det senare. Jesus skulle förvisso kunna ha sagt, ”Sannerligen, sannerligen säger jag dig: Den som inte blir född av kött och Ande kan inte komma in i Guds rike” – även om det vore uppenbart och absurt överflödigt att säga att man måste vara född (dvs. född av kött) för att bli född på nytt (dvs. född av Anden). Men att säga ”född av vatten och Anden” i betydelsen ”född av köttet och därefter av Anden” skulle bara skapa förvirring genom att introducera termen ”vatten” från ingenstans, utan någon uppenbar koppling till termen ”kött”. Dessutom, medan köttet tydligt ställs mot Anden och Anden tydligt ställs mot köttet i detta stycke, antyds ingen sådan kontrast i uttrycket ”återfödes af vatten och den Helige Ande”. Det är inte ”vatten” mot ”den Helige Ande” utan ”vatten och den Helige Ande”.

Dessutom tyder textens grekiska ordalydelse på att ”återfödes af vatten och den Helige Ande” gäller en enda enskild och övernaturlig födelse i kontrast till den naturlig födelsen (”födt af köttet”). Uttrycket ”af vatten och den Helige Ande” (grekiska ek hudatos kai pneumatos) utgör en enda språklig enhet. Det betyder ”född av vatten och Anden”, inte ”född av vatten” å ena sidan och ”född av Anden” å den andra.

Ett annat argument av motståndarna till dopets pånyttfödelse: ”Född av vatten och Anden” syftar på ett dop av Johannes (att bli ”född av vatten”) och ett dop av Anden (att bli ”född av… Anden), som Johannes lovade att den kommande Messias skulle utföra. Enligt denna tolkning menar Jesus således, ”Den som inte blir född av vatten genom dop av Johannes och född av Anden genom dop av mig, kan inte komma in i Guds rike”.

Vi har redan fastställt att ”återfödes af vatten och den Helige Ande” enligt grekiskan syftar på en enda sak, en enda andlig födelse. Således kan frasens första hälft inte tillämpas på en sak (ett dop av Johannes) och dess andra hälft på en helt annan sak (ett dop av Anden). Men även bortsett från det språkliga argumentet: Om ”född av vatten” skulle syfta på Johannes’ dop, skulle Jesus säga att man för att kunna ”bli född på nytt” måste bli döpt i vatten av Johannes (”återfödes af vatten…”) och döpt i Anden av Messias (…och den Helige Ande). Det skulle innebära att endast de som blev döpta av Johannes kunde skulle kunna komma in i Guds rike, vilket drastiskt skulle minska invånarantalet i himmelen. Faktum är att ingen anser att man måste bli döpt av Johannes (något som idag är omöjligt) för att kunna komma in i Guds rike. Därför kan ”född av vatten…” inte syfta på Johannes’ dop.

Den rimligaste förklaringen till ”återfödes af vatten och den Helige Ande” är således att detta hänvisar till dopet. Detta stärks av många nytestamentliga texter som kopplar samman dop, den Helige Ande och pånyttfödelse. Vid Jesu dop sänker sig den Helige Ande över Honom när Han kommer upp ur vattnet (jfr Joh 1: 25-34; Matt 3: 13-17; Mark 1: 9-11; Luk 3: 21-22). Vad som vidare skiljer det botens dop, med vilket Johannes Döparen döpte i väntan på Messias, från det kristna dopet, är att det senare är ett dop med den Helige Ande (Matt 3:11; Mark 1: 8; Luk 3:16; Joh 1:31; Apg1:4-5).

Följaktligen kallar Petrus vid pingsten judarna att låta sig döpas i Jesu Kristi namn till syndernas förlåtelse och lovar att de kommer att få den Helige Ande som gåva (Apg 2:38) och därmed uppfylla Johannes Döparens löfte. Petrus lär här tydligt att ”vattendopet”, till vilket han leder de snart omvända, förlåter synder och skänker den Helige Ande. Det kristna dopet är alltså inte blott en yttre omvändelseritual med vatten, utan inbegriper en inre omvandling eller förnyelse genom det nya förbundets Helige Ande; det är en ”ny födelse”, att bli ”född på nytt” eller ”född från ovan”.

I Romarbrevet 6:3-4 säger Paulus, ”Eller veten I icke, att vi alla, som blifvit döpta i Kristus Jesus, hafva blifvit döpta till hans död? Ty vi hafva blifvit begrafna med honom genom dopet till döden, på det att, liksom Kristus genom Faderns härlighet uppstod från de döda, äfven vi skola vandra i ett nytt lefverne”. Dopet, säger den hel. Paulus, åvägabringar förening med Kristi död och uppståndelse, så att vi genom det dör och uppstiger till nytt liv, en form av ”pånyttfödelse”.

Enligt Titusbrevet 3:5 räddade Gud oss ”genom pånyttfödelsens (palingenesias) bad och förnyelsen af den Helige Ande”. Motståndare till tanken om dopets pånyttfödelse hävdar att texten endast hänvisar till ett förnyande ”bad”(loutrou) snarare än något förnyande dop. Men dopet är utan tvekan en form av bad eller tvagning och på andra ställen i NT beskrivs det som en avtvagning av synderna. T.ex. i Apg 22:16 uppmanar Ananias Saulus, ”Stå upp, låt döpa dig, aftvå dina synder och åkalla hans namn”. Det grekiska ordet som används här för avtvå, tvättas ren från synderna i dopet, är apolousai, väsentligen samma term som används i Titus 3:5. Då ”tvagning” och ”pånyttfödelse” vanligtvis inte är relaterade termer, måste en specifik typ av tvagning eller bad –en som pånyttföder – vara det som åsyftas. Den mest uppenbara typen av tvagning eller bad som förstås av läsaren är dopet, något som även baptistiska teologer som G.R. Beasley-Murray medger (Se hans bok Baptism in the New Testament).

1 Pet 1:3 säger att Gud ”genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda har födt oss på nytt till ett lefvande hopp”. Uttrycket ”födt oss på nytt” (anagennasas) tycks synonymt med”pånyttfödelse”. Enligt 1 Pet 1:23 har kristna blivit ”födda på nytt (anagegennamenoi), icke af förgänglig säd, utan af oförgänglig, genom den lefvande Gudens ord, hvilken förblifver i evighet”. Från evangeliets ord, med andra ord.

Motståndare till dopets pånyttfödelse hävdar att eftersom ”nyfödelse” såsom den beskrivs i 1 Pet 1:3 och 23 sägs inträffa genom Guds Ord, betyder att ”födas på nytt” att acceptera evangeliets budskap, inte att döpas. Detta påstående förbiser det faktum att NT på andra ställen betraktar accepterandet av evangeliets budskap och att bli döpt som två delar av en akt av avgörelse för Kristus.

I t.ex. Markus 16:16 säger Jesus t.ex., ”Den som tror och låter döpa sig, han skall varda salig; men den, som icke tror, han skall varda fördömd”. ”Att tro”, dvs. att acceptera evangeliet, innebär att man accepterar dopet, vilket är det sätt på vilket man” iklär sig Kristus” (Gal3:27) och begravs och uppväcks med Honom till nytt liv (Rom 6: 3-5 ; Gal 2:12). Apg 2:41 säger om den judiska folkmassan på pingsten:” De, som nu mottogo hans ord, blefvo döpta…”Det verkar rimligt att dra slutsatsen att de som 1 Pet 1:23 beskriver som ”födda på nytt … genom den lefvande Gudens ord” också är de som blivit döpta. Att ”återfödas af vatten och den Helige Ande” och att bli ”född på nytt” genom ”den lefvande Gudens ord” beskriver alltså olika aspekter av en och samma sak – att förnyas i Kristus. Att ”återfödas (eller födas från ovan) af vatten och den Helige Ande” avser den yttre, fysiska handlingen att ta emot dopet, medan att bli ”född på nytt” avser det inre, trosmässiga mottagandet av evangelium (att bli ”född på nytt” genom ”den lefvande Gudens ord”).

Dessutom innefattar dopet en förkunnelse av Ordet, vilket är en del av vad som utgör sakramentet (dvs. ”Jag döper dig i Faderns, Sonens, och den Helige Andes namn”). Att acceptera dopet är att acceptera Guds Ord. Det finns alltså inget behov av att betrakta Guds Ords verkan vid pånyttfödelsen som något i motsats till eller skilt från dopet.

Vissa fundamentalister har också invändningen att ”födas på nytt” genom dopets pånyttfödelse strider mot den paulinska läran om rättfärdiggörelse av nåd genom tro. Underförstått här är tanken att det kristna dopet blott är ”en mänsklig handling” som utförs för att vinna Guds ynnest. I själva verket är det kristna dopet något som görs på någon (man blir döpt – passiv), inte något man gör med sig själv. Den som döper, enligt Bibeln, är Jesus själv genom den Heliga Andes kraft (jfr Joh 1:33). Det är inte mer rimligt att sätta dopet och tro på Kristus mot varandra som medel för pånyttfödelse än det är att sätta tron på Kristus och den Helige Andes verkan mot varandra. Här finns inget antingen/eller; här gäller både/och.

Den katolska synen på att vara ”född på nytt”

I enlighet med det Nya Testamentets användning av termen, sammankopplar Katolska Kyrkan pånyttfödelse eller att bli ”född på nytt” i Andens liv med dopets sakrament (Katolska Kyrkans katekes, nr. 1215,1265–1266). Dopet är inte bara ett mänskligt ”verk” som utförs för att ”förtjäna” förnyelse och gudomligt sonskap; det är Kristi verk genom den Helige Andes kraft som genom nåd tvättar bort synden och gör oss till Guds barn. Det är centralt för den katolska förståelsen av rättfärdiggörelse genom nåd. Ty rättfärdiggörelse är, som konciliet i Trient lär, ”en överföring från det tillstånd, i vilket människan är född som den förste Adams son, till ett nådens tillstånd och till adoption som Guds söner genom den andre Adam, Jesus Kristus”(Session 6, kapitel 4). Dopet är ett instrumentellt medel genom vilket Gud nådigt rättfärdiggör – det vill säga förnyar – syndare genom tro på Jesus Kristus och gör dem till Guds barn.

Katolsk lära är inte motsatt en ”religiös upplevelse” av omvändelse som åtföljer dopet (av vuxna) – absolut inte. Men en sådan ”upplevelse” är inget krav. Det som krävs för att dopet ska vara fruktbart (för en vuxen) är ånger av synden och tro på Kristus, vars sakrament dopet är (katekesen, nr 1253). Dessa är viljeakter, möjliggjorda av nåd, som inte nödvändigtvis åtföljs av känslan av att ”födas på nytt”. Pånyttfödelsen vilar på den gudomligt etablerade realiteten av införlivandet och pånyttfödelsen i Kristus, inte på känslor.

Denna poäng kan göras begriplig för evangelikala kristna genom att hänvisa till något de ofta betonar i ett relaterat sammanhang. Evangelikaler säger ofta att det viktiga är akten att ha accepterat Kristus som ”personlig Frälsare och Herre”, oavsett om känslor åtföljer denna handling. Det är, säger de, tron som betyder något, inte känslor. Kom till tro på Kristus som Frälsaren och de tillbörliga känslorna kommer, säger de, så småningom att infinna sig. Men även om de inte gör det, så är det som räknas att ha accepterat Kristus som Frälsare.

Katoliker kan säga något liknande vad gäller dopet. Människan som låter döpa sig kanske inte ”känner” sig annorlunda efter dopet jämfört med tidigare. Men när han väl är döpt har han tagit emot den Helige Ande på ett särskilt sätt. Han har återfötts och gjorts till ett Guds barn genom Jesu Kristi gudomliga sonskap i vilket han har del. Han har begravts med Kristus och uppväckts till nytt liv med Honom. Han har objektivt och offentligt identifierat sig med Jesu död och uppståndelse. Om den nydöpte begrundar dessa saker, kan han” känna” dem, eller ej, som någon form av subjektiv religiös upplevelse. Likväl kommer han att hålla före att de är sanna genom tron. Och han kommer icke desto mindre att njuta frukterna av dopet i Kristus.

En ”pånyttfödd” kristen?

När fundamentalister kallar sig ”pånyttfödda kristna”, vill de betona en upplevelse av att ha påbörjat en äkta andlig relation med Kristus som Frälsare och Herre i motsats till otro eller en blott nominell kristendom. Men som vi har sett används emellertid termen ”född på nytt” och dess parallella termer ”pånyttfödelse” och ”förnyelse” av Jesus och de nytestamentliga författarna för att hänvisa till syndaförlåtelsen och den inre förnyelsen genom den Helige Ande som betecknas och åstadkommes av Kristus i dopet.

Hur ska då en katolik svara på frågan ”Är du född på nytt?”. Ett korrekt svar vore, ”Ja, jag föddes på nytt i dopet”. Att låta det stanna där, kan dock ge upphov till än mer förvirring. De flesta fundamentalister skulle förmodligen förstå katolikens svar som, ”Jag kommer till himmelen bara genom att vara döpt”. Med andra ord skulle fundamentalisten tro att katoliken ”litar på sitt dop” snarare än på Kristus, medan däremot den bildade katoliken vet att det betyder att man litar på Kristus som man har förenats med i dopet.

Katoliken bör alltså göra mer än att bara hänvisa till sitt dop; han bör diskutera sin levande tro, sitt hopp och sin kärlek, sin önskan att växa i helighet och överensstämmelse med Kristus och sitt totala beroende av Kristus för frälsningen. Dessa är avgörande för det nya liv i den Helige Ande som dopet skänker. När fundamentalisten ser sambandet mellan dop och den Helige Ande i sin katolska nästas liv, kan han börja se att den hel. Paulus inte bara menade det bildligt när han skrev, ”…när I med honom blifvit begrafna i dopet. Och i honom hafven I äfven uppstått genom tron på Guds kraft, som har uppväckt honom från de döda” (Kol 2:12).

Källa: Ignatius insight.

För citat ur Nya Testamentet används Vår Herres Jesu Kristi Nya Testamente, från Vulgatan öfversatt af J.P.E. Benelius (Stockholm, 1895).

Skrivet av: Berndt David Assarsson | 21 april 2021

S:t Georg av Lydda

S:t Georg av Lydda – 23 april

S:t Georg (ca 275-303) av Lydda är en av de mest vördade martyrerna från den tidiga kyrkan. S:t Georg (eller Göran som han också kallas i Sverige) föddes i ett varmt troende kristen och välbärgat hem i Kappadokien i slutet av 200-talet. Hans far Gerontios var därifrån och dog som soldat när S:t Georg fortfarande var barn. Hans mor, Polycronia, var från Lydda i Palestina, och efter sin makes bortgång återvände hon dit med den unge S:t Georg. Som så många andra unga män på den tiden och tog S:t Georg värvning i armén, där han visade sig vara en karismatisk och tapper soldat. Han steg i graderna och blev tribunus militus , krigstribun (stabsofficer, det fanns sex sådana i varje legion) och uppskattades av kejsar Diocletianus. En gång när S:t Georg och hans mannar var i Libyen, blev han uppmärksammad om en stad, Silene, som plågades av en drake, som höll till i våtmarkerna utanför staden. Vattenförsörjningen till staden var beroende av tillgång till våtmarkerna, och för att locka bort besten, vars andedräkt sades vara outhärdlig och t.o.m. giftig, lockade man bort den genom att dagligen offra två får som man band en bit bort, så att folket kunde hämta vatten medan draken var upptagen med fåren. Men nu hade fåren tagit slut och i desperation ersatte man fåren med jungfrur, som utsågs genom lottning. Denna gång hade lotten fallit på stadskungens egen dotter. S:t Georg bad till den heliga treenigheten, samlade mod, besegrade besten i strid med sin lans och räddade jungfrun. Draken var slagen och besegrad, men inte död, och S:t Georg band jungfruns livrem kring drakens hals, och hon ledde den som en hund tillbaka till staden. Folket blev förskräckt men S:t Georg uppmanade dem att omvända sig till den sanne Guden, samme Gud som hade hjälpt honom att besegra draken, så skulle han döda den. Kungen och folket blev kristna, och S:t Georg högg av drakens huvud. Det krävdes fyra oxkärror för att avlägsna kroppen.

Senare var S:t Georg stationerad i Nikomedia (dagens Izmit i Turkiet), och nu inledde kejsar Diocletianus sina allt blodigare förföljelser av de kristna år 303. S:t Georg beordrades att ta befälet för förföljelsen i Nikomedia men bekände sig som kristen och kritiserade kejsarens dekret. S:t Georg talade i senaten i Rom. ”Jag är Jesu Kristi tjänare, och har kommit till er för att vittna om sanningen”, sa han. ”Vad är sanning?”, frågade en av senatorerna, varpå S:t Georg svarade: ”Sanningen är Kristus själv, som ni förföljer.” En rasade Diocletianus beordrade att S:t Georg skulle offra till de hedniska gudarna eller torteras. S:t Georg torterades i flera omgångar med utstuderad grymhet, men vägrade att förråda Kristus. Listiga hedniska präster försökte lura honom, men Gud beskyddade sitt helgon (bl.a. överlevde han en bägare med gift). Inte heller kejsarens löften om höga titlar och positioner i riket kunde få helgonet på fall. Efter varje omgång tortyr hjälpte Gud att läka såren. Helgonet behöll också gott humör. När man naglade fast hans fotsulor på träbitar, tackade han dem, ”Tack för skorna, de är rätt storlek också”. En dag, efter svår tortyr, sade S:t Georg, ”Ta mig till templet imorgon, så ska vi alla beskåda gudarnas makt”. Kejsaren blev glad, han trodde att S:t Georg äntligen var beredd att överge Kristus. Nästa dag i templet, med kejsaren och de andra närvarande, gjorde S:t Georg korstecknet och sade till en av statyerna, ”Är det du som vill att jag ska offra till dig, som till en gud?” Statyn svarade, ”Jag är ingen gud, och det är ingen av de andra som är som jag heller. Den ende guden är Han som du tillber och talar om. Vi är fallna änglar, och vi bedrar människor eftersom vi är avundsjuka”. S:t Georg ropade, ”Hur vågar du vara här i templet när jag, den sanne Gudens tjänare, har stigit in!”. Jämmer och klagan hördes från statyerna, och de föll till marken och slogs sönder. Tumult uppstod bland de närvarande. Några av de hedniska prästerna band och misshandlade honom. Kejsarens hustru, Alexandra, och några andra av de hedniska prästerna föll ned på knä och tillbad S:t Georgs Gud. Kejsaren hade fått nog av det trotsiga och tillsynes odödliga helgonet och blev skrämd av att många, däribland hans egen hustru, blev kristna. S:t Georg, S:t Alexandra och de andra omvända hedningarna halshöggs. Kroppen återbördades till Lydda för begravning, och där i en kyrka byggd år 350 som bär hans nämn vilar kroppen än idag. Lydda heter i dag Lod och ligger 15 km sydöst om Tel Aviv. Berättelsen om S:t Georgs martyrium översattes till alla de språk som användes i kyrkan såväl i öst som i väst och lästes flitigt i gudstjänsterna. Inom ikonografin blev motivet med S:t Georg som bekämpar draken populär som en symbol för kampen mot ondskan, och för medeltidens riddare blev hans det mest skinande idealet.  S:t Georg kallas i öst för stormartyren och segerbäraren och är skyddshelgon för ett antal länder och städer, bland andra England och Moskva, oräkneliga kyrkor över världen bär hans namn, och han har ett helt land uppkallat efter sig – Georgien.

Skrivet av: Berndt David Assarsson | 16 april 2021

S:t Bernadette

S:t Bernadette Soubirous – 16 april

Prof. Plinio Corrêa de Oliveira

Biografiskt nedslag:
Bernadette, vars fullständiga namn är Marie-Bernard Soubirous, var ett barn som alla andra. Men hennes blick var alldeles utöver det vanliga och vittnade om den stor oskuldsfullhet. I den första uppenbarelsen lärde hon sig att göra korstecknet genom att följa vår Frus åtbörder. Genom det faktum att hon lärde sig detta av vår Fru, brukade ögonvittnen säga att S:t Bernadette under hela sitt liv gjorde korstecknet på ett oförglömligt och ojämförligt sätt.

I klostret i Nevers som S:t Bernadette senare trädde in i, vidhöll några nunnor att det uppstod en tvist om tyget i vår Frus klänning. Somliga påstod att tyget var av ett slag, några att det var av ett annat. Bernadette svarade:

”Jag sa aldrig att tyget var av det ena eller det andra slaget. Jag sa endast att det var av ett material som jag aldrig hade sett tidigare. Men om ni är så intresserade av att veta, så kan ni be Henne att uppenbara sig för er, så kan ni själva se efter”.

Hon var en mycket ödmjuk person. En gång ombads hon säga några uppbyggliga ord till noviserna. Hon svarade med ett leende: ”Jag vet ingenting. Ingen kan hämta något gott ur en sten”.

Priorinnan frågade henne om hon inte var stolt över att ha blivit utvald till vår Frus förtrogne. Hon svarade: ”Vad har du för höga tankar om mig? Den heliga Jungfrun valde mig för att jag var den mest enkla och okunniga. Hade Jungfrun hittat någon som var enklare och okunnigare, hade Hon valt henne”.

De ständiga lidanden och blodkräkningar som hon genomled bröt långsamt ner S:t Bernadette. Hennes fysiska uppenbarelse blev ömklig. En gång kom en postulant som ville se henne. När helgonet gick förbi pekade postulantens följeslagare på henne och utbrast föraktfullt: ”Det där är alltså Bernadette!” (Bernadette, c’est ça!)

Kommentar av prof. Plinio:
S:t Bernadette Soubirous var en bondflicka från ett område i Pyrenéerna som är till hälften franskt, hälften spanskt, vilket på sätt och vis utgör en syntes av Frankrike och Spanien. [Egentligen det occitanska kulturella och språkliga området] Om du studerar fotografier av henne – inte de sentimentala statyerna i somliga kyrkor – ser du en person med ett något fyrkantigt ansikte med regelbundna drag och mörka och stora ögon, med en fast blick som är typisk spansk. Den franska blicken är vanligtvis kvick, med ögon som rör sig snabbt för att analysera dig, för att därefter vila på något annat. Men den spanska blicken låser sig stadigt fast på dig och analyserar allt om dig, som en slags röntgen.

Hon hade också en näsa som var mer spansk än fransk, vilket var i överensstämmelse med hela hennes fysionomi. Hon hade också den spanska egenskapen att tala rättframt.

Hon hade alltid ett lugnt och otvunget sätt, som en person som aldrig låtsas vara något hon inte är. Hon var alltid ödmjuk inför andra, men när det kom till att tjäna vår Fru brydde hon sig inte om vad andra hade för åsikt.

Hon var alltid opretentiös. En gång när hon var tvungen att förklara uppenbarelserna för polisen, imponerades förhörsledarna av hennes okonstlade sätt.

Här har du andan hos en sann katolik, ett sant helgon. Hon fäste aldrig någon vikt vid världens värderingar, hon brydde sig inte om vad andra hade för bild av henne, vare sig gott eller dåligt. Den som lägger vikt vid världens lovord slutar med att förlora sin frihet och blir beroende av lovorden för att komma någon vart. Lovorden blir den musik som han behöver för att fortsätta dansa. För att kunna åtnjuta fullständig sinnesfrid måste man vara oberörd av världens omdöme. Hennes vana var att göra sin plikt enligt helig moder Kyrka.  

S:t Bernadette omvände många personer som såg henne göra korstecknet. Hon hade lärt sig detta av vår Fru, som är det fullkomliga mönstret för den som är en vän av och älskar Jesu Kristi kors. Av denna anledning hade också S:t Bernadette en kärlek till lidande och till vår Herres kors, vilket ödmjukade henne till att ta emot något mer från vår Fru än Hennes anda, när Hon gjorde korstecknet. Något av vår Frus majestätiska upphöjdhet överfördes till S:t Bernadette.

Jag läste en gång en redogörelse skriven av en ståndsmässig kvinna som bevittnade S:t Bernadette under en uppenbarelse. Denna kvinna skrev att hon aldrig hade sett någon ung dam ur aristokratin med en sådan grad av förfinad elegans och hållning som S:t Bernadettes under uppenbarelsen, fastän hon var en enkel bondflicka. Detta beror på att hon var samtal med himmelens och jordens drottning, och något av Hennes majestät överfördes på S:t Bernadette. Det var inte endast majestätisk uppburenhet, utan också ett tillstånd av dygd överfördes från Vår Fru till S:t Bernadette.

Många människor som alltså bevittnade denna omvandling hos bondflickan förstod att hon var i kontakt med en person som de inte kunde se, men som de kände var närvarande. De insåg att denna person var vår Fru och de omvände sig. Det är intressant att betänka att ett sant barn av vår Fru mottar något av Hennes själ och i sin hållning. Det finns en särskild kommunikation mellan barnet och vår Fru.  

Svaret hon gav till nunnorna i det biografiska nedslaget ovan är betecknande för hennes livliga personlighet och hennes sinne för humor. Hon var en stark polemiker och ibland var hennes svar vassa.

Vad gäller hennes ödmjukhet var det sant vad hon sa om sig själv. Vår Fru valde henne eftersom hon var den mest okunniga i hela Lourdes. Hennes okunnighet var anmärkningsvärd och stod som ett bevis på uppenbarelsernas äkthet, för hon skulle aldrig ha kunnat fabricera dem. Hon var en enkel, olärd människa som aldrig skulle kunna ha fantiserat ihop de saker som vår Fru sade på egen hand. Faktum är att hon inte ens till fullo förstod vissa delar av uppenbarelserna. Hennes okunnighet står som ett viktigt bevis för uppenbarelsernas äkthet.

Hon var ganska kortväxt och stod inte ut i mängden, även om hon var livlig som person. När hon blev sjuk blev hennes fysik nedbruten, och hon hånades av somliga i sin omgivning.

En intressant detalj i hennes liv är att hon bar sitt lidande som ett offer för en viss persons helgelse. Ingen vet vem denne mystiske syndare är, hon avslöjade aldrig personens namn. Förmodligen var det en själ som den gudomliga försynen hade uppenbarat för henne och bad henne att offra sitt lidande för. Var det en person i hennes samtid, eller någon i framtiden? Ingen vet.

En annan intressant sak beskrivs i välskrivna levnadsteckningar – vår Fru avslöjade en hemlighet för henne, men S:t Bernadette sa aldrig ett ord om dess innehåll. Kanske var det en hemlighet som hade att göra med den mystiske syndare som hon uppbar sitt lidande för. Vår Frus tre stora uppenbarelser – La Salette, Lourdes och Fatima – inbegriper hemligheter. Låt oss be S:t Bernadette att ge oss en stor devotion till vår Fru, en devotion som likt hennes har något av vår Frus dygd. Låt oss också be henne beskydda en annan andlig syster, Lucia av Fatima, och ge henne styrka att vara sin kallelse trogen. Något som alltid är anledning till oro är den kamp syster Lucia måste göra för att vara trogen mot den hemlighet hon blivit anförtrodd.

Källa: Tradition in Action

Skrivet av: Berndt David Assarsson | 23 mars 2021

S:ta Katarina av Vadstena – 22 mars

S:ta Katarina av Vadstena, jungfru.
Den heliga Birgittas dotter. † 1381

Kyrkobön. O Gud, du som prytt din Kyrka med din heliga jungfru Katarinas ypperliga förtjänster och förhärligat densamma med hennes underbara gärningar, förläna oss, dina tjänare, att vi genom hennes föredöme må bättra vårt liv och genom hennes beskydd må bevaras för allt ont. Genom Kristus, vår Herre. Amen.

(Oremus, tredje upplagan)

Skrivet av: Berndt David Assarsson | 16 mars 2021

I samklang med mina värderingar

I samklang med mina värderingar

Diakon James Toner

”Man har utmönstrat Gud och Jesus Kristus ur lagstiftningen och ur det offentliga livet. Man har sålunda givit sken av att myndigheten icke kom från Gud utan från människorna…Därigenom måste hela det mänskliga samhället komma att vackla, då det ej längre vilade på någon fast pelare eller stöd.”  – Påve Pius XI, Quas Primas, #18

Sekulära värderingar manar oss att upphöja oss själva och våra åsikter, och att ”göra det på mitt sätt” är vårt högsta mål. Heliga dygder lär oss emellertid att anpassa våra önskningar efter Guds vilja (Rom 12:2), och att ”göra det på Hans sätt” är vårt högsta mål. Underlåtenhet att förstå denna lektion i ödmjukhet (Jak 1:21) leder till personligt och politiskt fördärv. 

Har Barack Obama rätt? På frågan om han tror på synd och hur han i så fall skulle definiera det, svarade han att synd existerar och att det är att ”inte vara i samklang med mina värderingar”. Klart. Tydligt. Övertygande. Vem kan ifrågasätta en sådan världsklok definition av synd? Hur många studenter, mässdeltagare eller t.o.m. seminarister skulle protestera mot en sådan definition?

Skulle William Shakespeare protestera? Polonius i Hamlet ger trots allt detta råd: ”Framför allt: Var trogen mot dig själv.” (Akt I, scen III). Om det någonsin har funnits ett visdomsord som slår an en sträng hos oss, så är det denna rad från Shakespeare som råder oss att vara oss själva trogna och komma ihåg vem som är ”nummer ett” och att göra vad vi än tycker är rätt eller gynnsamt eller bekvämt för oss. Som vi läser i Domarboken: ”På den tiden fanns det ingen kung i Israel. Var och en gjorde vad han själv ansåg vara rätt” (17:6, 21:25). I dag har vi ingen ”kung”; vi erkänner ingen transcendent moralisk auktoritet – så dra slutsatsen.

Romanförfattare och filosofer som Ayn Rand (1905-1982) har tjänat sitt uppehälle på att förfäkta i stort sett samma sak, och libertarianismen upphöjer uppfattningen att vi i första rummet bör bekymra oss om oss själva. Betänk dessutom följande anmärkning av den välkände författaren E. M. Forster (1879-1970): ”Om jag vore tvungen att välja mellan att förråda mitt land eller förråda min vän, hoppas jag att jag skulle ha modet att förråda mitt land”. Min lilla snäva kompiskrets – och naturligtvis jag själv – kommer alltid först. Att göra det ”kristna”? Det är också enkelt. Fråga bara, WWJD? What Would Jesus Do? [Vad skulle Jesus ha gjort] – enligt min personliga uppfattning? Jesus skulle ha gjort precis vad jag skulle göra. Självklart. Så när du är trogen mot dig själv är du trogen Jesus. Eller hur?

William Ernest Henley (1849-1903) är lagerkrönt poet för denna typ av egotistisk extravagans. Hans välkända dikt Invictus deklarerar i sin sista strof:

Det spelar ingen roll hur trångt sundet är,
vilka anklagelser och straff som finns i rullorna,
jag är ändock herre över mitt öde,
jag är kapten över min själ.

Vi kan och bör svara att, för det första, är Polonius en etisk tölp, och Shakespeare hade inte för avsikt att visdomsord skulle återfinnas i Polonius’ misslyckade och dåraktiga karaktär (för mer om detta, se här). Den betydelse som alltför många människor lägger i att ”vara trogen mot dig själv” är i nivå med att hålla före att Bibeln säger att ”Det finns ingen Gud”. Det gör den, men citatet utelämnar den inledande klausulen, ”Dåren säger i sitt hjärta” (Ps 14:1, 53:1).

För det andra, även om man finner den etiska egotisten Ayn Rands förkastande av gigantisk politisk byråkrati uppfriskande, så måste man komma ihåg att hennes ideologi kan leda till likgiltighet gentemot de fattiga, frossande i rikedomar, förnekande av människans värdighet och förkastande av eviga moraliska normer.

För det tredje lärde en av mina professorer på forskarskolan, Eric Voegelin, att den största skiljelinjen i vår tid inte står mellan olika politiska och moraliska tankeskolor, utan helt enkelt mellan dem som tror på en transcendent rättskälla och dem som inte gör det. Då vi katoliker tror på Gud, på Hans Son Jesus Kristus och på den Helige Ande, vill vi att våra tankar, ord och gärningar ska vara i harmoni med det gudomliga.Det är först och främst mot Gud som vi ska vara trogna. Den kateketiska definitionen av synd är ”en kränkning av Gud såväl som ett brott mot förnuftet, sanningen och ett rätt samvete. Synd är avsiktlig tanke, ord, gärning eller underlåtelse som strider mot Guds eviga lag”.

Obamas förståelse av synd bygger på narcissism. Den katolska förståelsen av synd bygger på den naturliga lagen (se katolska kyrkans katekes, 1950-1960, 1780).

Forsters kärlek till sina vänner är berömvärd (se t.ex. Syr 6:1-17), men bara till en viss gräns. Jag vet detta av en smärtsam erfarenhet, personligen och professionellt. När jag gick på college bad (vad jag trodde var) en god vän mig att hjälpa honom fuska på en examination. Rädd för att återvända till studentrummen och ställas inför våra vänners vrede (om jag inte hade hjälpt honom), försåg jag honom med några svar. Han fuskade genom att ta emot hjälpen. Jag fuskade icke mindre genom att tillhandahålla den. Flera år senare, efter att ha moraliskt lärt mig min läxa, tjänstgjorde jag som ”ordförande för karaktärsutveckling” vid det amerikanska flygvapnets officershögskola, och ett av mina ansvarsområden var att upprätthålla officersaspiranternas hederskodex, vilken förbjuder lögn, stöld och fusk. Det är inte alltid lätt, som jag alltför väl visste, att övertyga en tjugoåring om att han eller hon inte bör bryta mot hederskodexen genom att hjälpa en vän på ett oetiskt sätt.

Jag försökte dock lära ut rätt uppfattning om detta genom att påpeka att principen har försteg framför ändamålet, som i sin tur har försteg framför människorna. Om ”människorna” eller ”mina vänner” kommer först, står det mig fritt att göra alla möjliga saker för att hjälpa dem, oavsett omständigheter, lagar eller konsekvenser. Om jag sätter människorna före ändamålen kan jag exempelvis bekymra mig mer om enskilda karriärer än för integriteten hos det företag som möjliggör dessa karriärer. Det finns tillfällen då vi måste sätta trohet till principer före lojalitet mot vänner eller egenintresse. Filmen ”Jag bekänner” [I Confess] med Montgomery Clift i huvudrollen [som fader Michael Logan] visades en gång i tiden för seminarister för att förvissa dem om detta; dess lärdom om att sätta sakramenten före egenintresset är lika giltig idag som när Hitchcock gjorde filmen. [1953]

WWJD är en välkänd ”genväg” för kristet handlande– och en andligt bristfällig sådan. Problemet med WWJD är att den kröner oss till skiljedomare över vad som är rätt och fel och inbillar oss att Jesus skulle ha gjort precis som vi väljer att göra. Som katekesen säger, ”Kyrkan är ett med Kristus” (#795, se även Luk 10:16). Vi måste därför lyssna på Kyrkan, t.o.m. när – eller bättre uttryckt, särskilt när –vi får lära oss de bestående principer och föreskrifter som vår ofta själviska natur drar sig undan från. 

Även G.K. Chesterton var bekymrad över att göra saker och ting på sitt eget vis. I en tidningsintervju ska han på frågan ”Vad är fel med världen?” ha svarat ”Jag”. Detta vänder uppochner på Obama, Henley och Polonius: Chesterton anser att han (och i förlängningen vi alla naturligtvis) är källan till världens moraliska problem eftersom vi är syndare i stort behov av Guds nåd, vägledning och styrelse. Vi förstår detta som arvsynd och som vår fallna, eller av begärelsen styrda, natur (se katekesen #387, 396-412). Det är talande att när Chesterton på frågan varför han blev katolik (för nästan exakt hundra år sedan) svarade ”för att bli av med mina synder”. Eftersom han visste att hans tankar och handlingar ibland inte var ”i samklang med” den naturliga lagen, erkände han rättframt Kristi brud – inte sina egna begär och impulser – som herre över sitt öde och sin själs kapten.

Vi bombarderas ständigt med budskapet att vi bör tänka efter själva, och ofta är det de som uppmanar till sådan ”självständig tanke” som själva hoppas på att vi ska tänka precis som de. Men som katoliker är vi kallade att tänka med Kristus – att känna Honom, att älska Honom och att lydigt tjäna Honom (Rom 1:5, 16:26). Att förneka Honom är att synda. Det är således av djupaste betydelse ”vilka anklagelser och straff som finns i rullorna”, i synnerhet om vi, Gud förbjude, dör i dödssynd (se katekesen #1035). Med ”fruktan och bävan” arbetar vi på vår frälsning med Guds nåderika hjälp (Fil 2:12–13; katekesen#308, #1949).

Vi är kallade att tänka med Kyrkans beständiga läroämbete (sentire cum ecclesia), ty Kyrkan har Kristi sinne (1 Kor 2:16, katekesen #389). När den sekulära världen liksom den bedräglige filosofen Polonius ger oss rådet att vara oss själva trogna, måste vi ha vett och visdom att svara att vårt syfte och vår glädje genom Guds nåd ligger i vårt ansvar att göra ”varje tanke till en lydig fånge hos Kristus” (1 Kor 10:5).

Det fanns en tid, som vi tidigare nämnde när vi citerade Domarboken, när det inte fanns någon kung i Israel. Det rådde kaos då folkets moraliska samklang var med deras lidelser. I dag finns det ett stort antal politiker i USA som ärar Gud ”med sina läppar, men deras hjärtan är långt ifrån mig” (Mat 15:8, Jes 29:13). Kaos råder, ty deras moraliska samklang är med personlig makt, prestige och ekonomisk vinning.

För nittiosex år sedan förkunnade påven Pius XI för oss att vägen till fred ligger i ”rätt samklang”: ”Om då människorna både enskilt och offentligt ville erkänna Kristi konungsliga makt, så skulle hela det borgerliga samhället därigenom nödvändigtvis överströmmas av otroliga välgärningar, såsom rättfärdig frihet, tukt och lugn, endräkt och fred.” (Quas Primas, #19). Allteftersom ”The Great Reset” [”den stora omstarten”] despotiskt fortskrider tycks ett erkännande av Kristi eviga konungslighet hos de breda folklagren långt borta, ty det är svårt att skåda och höra genom den bildliga röken och elden från det moraliska Gehenna som omsluter oss.

Källa: OnePeterFive

Skrivet av: Berndt David Assarsson | 13 mars 2021

Kom ihåg Vendée!

Kom ihåg Vendée!

Den 13 mars 1793 reste sig folket i den franska provinsen Vendée på allvar i en kontrarevolution mot den franska revolutionen. Den 21 januari samma år hade revolutionärerna avrättat kung Ludvig XVI. Enkla franska bönder och fiskare, präster och adelsmän bildade ”Armées catholique et royale”. Vendées invånare reagerade först inte på de nya idéerna som kom från Paris, Géneve och England. Dessa idéer rörde inte dem, då de var nöjda med vad de hade och kände identitet med katolicismen och den franska monarkin. Det var först när dessa människor skulle ”upplysas” om modernitetens idéer, när man ville förändra deras självbild som franska katoliker, lojala till kyrka och kung, som de organiserade folkligt motstånd. Revolutionsmännens prat om att de försvarade deras sanna intressen togs inte emot som förväntat då bönderna i Vendée menade att Kyrkan redan tillvaratog deras rättigheter. Och den franska revolutionen var till sin ideologiska själ anti-katolsk. Det var högst medvetet som upplysningsmännen den 10 december 1793 stormade in i katedralen Notre Dame, skuffade prästen åt sidan och satte en kvinna (skådespelerska) på högaltaret som upplysningsmännen sedan hyllade som ”Frihetsgudinnan”. Den 10 augusti skulle profanationen upprepas, men denna gång sattes en prostituerad på högaltaret för att hyllas som ”Förnuftets gudinna”. Det som var mest beklämmande för upplysningsmännen med deras budskap om frihet, jämlikhet och broderskap var att Vendées invånare just var enkla människor som var nöjda med livet. Upplysningsmännen själva, de ledande jakobinerna och libertinerna, förlagan till våra socialister och liberaler, tillhörde nästan uteslutande bourgeoisien, medelklassen. En medelklass som bejakade förändring, läste om moderna idéer och lät sig inspireras av dessa och som ville få bort kyrkans och monarkins makt, d.v.s. tronen och altaret.

Invånarna i Vendée gjorde följaktligen uppror (även i Bretagne och Le Maine utbröt spontana, katolskt motiverade kontrarevolutionära uppror, kallade Chouannerie). Ett uppror som vi idag kan kalla katolskt, kontrarevolutionärt och anarkokonservativt då de värnade kyrka, kung och regional självständighet. Folkupproret i Vendée var mer kraftfullt än vad jakobinerna hade räknat med. Alla män mobiliserade motstånd, så mycket som man hade mannakraft till och initialt vann de även många segrar.

Och det var då, när man insåg att invånarna i Vendée inte kunde kuvas och upplysas med våld, som Robespierre fattade beslutet att fullständigt utplåna dem till sista spädbarn. 1794 beordrade Robespierré att Vendées samtliga invånare, även spädbarn och gravida kvinnor, skulle dödas tills ”det inte fanns något levande människoliv kvar i regionen”, som han skrev till sina generaler. Robespierré var jakobin och såg därför, i likhet med sina andliga meningsfränder under 1900-talet att politisk terror kan försvaras om det gagnar högre mål. Det var då folkmordet på över 150 000 människor i Vendée blev ett politiskt beslut som senare i historien kom att upprepas.

Människorna i Vendée som reste sig för att försvara sig mot den franska revolutionens ”frihet, jämlikhet, broderskap” var enkla katoliker, med dem fanns enkla lantortspräster som läste Mässan för dem ute i skogen och på fälten. Till sitt fälttecken använde de Jesu heliga hjärta. De var inga professionella soldater. Franska ädlingar, somliga kunniga och erfarna militära officerare, erbjöd sina tjänster. De slogs ned brutalt av ”moderniteten”, de förlorade sina liv i drivor och dog för sin Kyrka, sitt land och sin kung. Men ”upplysarna” från de borgerliga kretsarna i Paris nöjde sig inte med det. Hela befolkningen skulle bestraffas på ett sätt som förebådade 1900-talets folkmord.

Kom därför ihåg Vendée – katolska martyrer som föll offer för den politiska modernitetens begynnelse.

Lästips: ”For altar and throne – the rising in the Vendee” av Michael Davies.

Till sitt fälttecken valde de Jesu heliga hjärta
Skrivet av: Berndt David Assarsson | 22 februari 2021

Den helige Aposteln Petrus biskopsstol

Den helige Aposteln Petrus biskopsstol – 22 februari.

Allsmäktige, evige Gud, förbarma dig över din tjänare, vår påve Franciskus, led honom efter din barmhärtighet på den eviga salighetens väg, så att han med din hjälp må begära det som är dig välbehagligt, och med all kraft utföra detsamma. Genom Kristus, vår Herre. Amen.

Oremus, tredje upplagan.

Skrivet av: Berndt David Assarsson | 01 februari 2021

Kyndelsmässodagen – 2 februari

Kyndelsmässodagen – Marie kyrkogång.

”Maria uppfyller Mose lag och framställer sitt barn i templet, men dagen högtidlighåller än mer Herrens egen härlighet, som är ‘Världens ljus’. Därför vigas i dag altarljusen för det kommande årets gudstjänster” (Latinskt-svenskt Missale för sön- och helgdagar, Imprimatur 1934).

Bön till Guds moder.
Heliga Guds moder, du har (på denna dag) i templet i Jerusalem framburit din ende Son åt den himmelske Fadern till ett välbehagligt offer. Du visste, vad detta offer betydde; ty enligt profeternas förutsägelser skulle Messias genom en kvalfull död frälsa vårt släkte från synd och evigt fördärv. Därför sade den åldrige Simeon till dig, att din Son skulle varda till fall eller till upprättelse för många, och att ett smärtans svärd skulle genomborra ditt hjärta. Icke dess mindre frambar du din Son till offer för vår frälsning. Goda moder, då du gjort så mycket för våra själars räddning, höves det mig, att jag sätter mitt hopp till dig. Jag kommer därför med full förtröstan till dig, barmhärtighetens moder. Tag mig under ditt moderliga beskydd, och anbefall min själ åt din gudomlige Son, på det att hans bittra lidande och död må lända mig till frälsning.
Du har (på denna dag) framburit det käraste du ägde, din ende Son. Se, även jag vill lägga ett offer på Herrens altare, det bästa jag äger, mitt hjärta. Men jag fruktar, att Gud icke finner behag i detta offer, ty det är icke rent och obefläckat. Men han tager förvisso emot det, som dina rena händer erbjuda honom. Frambär därför du mitt hjärta åt den himmelske Fadern, och bed honom, att han värdes mottaga det för din gudomlige Sons förtjänster och för den kärlek han hyser till dig. Må han själv rena och helga mitt hjärta, att det varder honom till en välbehaglig offergåva.
Du framställde (i dag) efter Mose lag din förstfödde och ende Son inför Herren och friköpte honom från tempeltjänsten med de fattigas offergåva. Goda moder, framställ även mig inför Gud. Jag vill helga hela mitt liv åt Herren i det stånd, vartill hans försyn har kallat mig. Nedkalla över mig himmelens välsignelse, att hela mitt liv genom syndfri vandel, ren avsikt och helig kärlek må varda till en oavbruten gudstjänst till Herrens förhärligande och min själs räddning. Amen.
F. Efter din Sons födelse förblev du, o Jungfru, obefläckad.
Sv. Guds moder, bed för oss.
Kyrkobön. Allsmäktige, evige Gud, vi bönfalla ödmjukt hos ditt majestät, att liksom (på denna dag) din enfödde Son i vår mänskliga natur blivit framställd i templet, även vi med renade hjärtan må framställas inför dig. Genom samme Kristus, vår Herre. Amen.
(Oremus, tredje upplagan).

Mer information om Kyndelsmässodagen på Fish Eaters.

« Newer Posts - Older Posts »

Kategorier