Intervju

Intervju med generalsuperiorn för S:t Pius X:s prästbrödraskap, 2 februari 2026

”Suprema lex, salus animarum”

FSSPX News: Ärevördige generalsuperior, ni har just offentligt meddelat er avsikt att genomföra biskopsvigningar för S:t Pius X:s prästbrödraskap den 1 juli i år. Varför valde ni att göra detta tillkännagivande just i dag, den 2 februari?

Don Davide Pagliarani: Kyndelmässodagen har stor betydelse inom brödraskapet. Det är dagen då prästkandidaterna mottar sin talár. Herrens frambärande i templet, som vi firar i dag, påminner dem om att nyckeln till deras formation och förberedelse för vigningssakramenten ligger i självutgivelsen, vilken går genom Marias händer. Det är en viktig mariansk högtid, eftersom Simeon — när han förkunnar ett smärtans svärd för Vår Fru — tydligt pekar på hennes roll som Co-Redemptrix (”medåterlöserska”) vid sin gudomlige Sons sida. Vi ser henne förenad med vår Herre från början av Hans jordiska liv ända fram till fullbordandet av Hans Offer på Kalvarieberget. På samma sätt ledsagar Vår Fru den blivande prästen under hans formation och genom hela hans liv — det är hon som fortsätter att forma vår Herre i hans själ.

De senaste månaderna varit det ryktats tämligen ihållande om ett tillkännagivande som detta, särskilt sedan biskop Tissier de Mallerais avled i oktober 2024. Varför valde ni att vänta tills nu?

Liksom Ärkebiskop Lefebvre på sin tid har brödraskapet alltid varit angeläget om att inte föregripa Försynen, utan att följa den, och låta sig ledas av dess tecken. Ett beslut av sådan betydelse kan inte fattas lättvindigt eller förhastat. Särskilt eftersom detta beslut tydligt berör Kyrkans högsta auktoritet ansåg vi det nödvändigt att först vända oss till Heliga stolen — vilket vi också gjorde — och därefter avvakta en rimlig tid på ett svar. Detta var inget beslut vi kunde fatta utan att konkret ge uttryck för vårt erkännande av den Helige Faderns auktoritet.

I er predikan nämnde ni att ni faktiskt hade skrivit till påven. Skulle ni kunna berätta lite mer om detta?

Förra sommaren skrev jag till den Helige Fadern för att begära en audiens. När inget svar kom skrev jag till honom igen några månader senare, i en sonligt förtrolig och uppriktig ton, utan att dölja något av våra behov. Jag nämnde våra läromässiga skiljaktigheter, men också vår uppriktiga önskan att utan förbehåll tjäna den katolska Kyrkan, ty vi är Kyrkans tjänare trots vår irreguljära kanoniska status.

På detta andra brev fick vi för några dagar sedan ett svar från Rom, från kardinal Fernández. Tyvärr tog det ingen hänsyn alls till det förslag vi tagit fram, och föreslår inget som svarar mot våra önskemål.

Detta vårt förslag, med tanke på den mycket speciella situation som brödraskapet befinner sig i, består konkret i att be Heliga stolen att gå med på att låta oss fortsätta vårt arbete — tillfälligt, i vår exceptionella situation — för de själars bästa som vänder sig till oss. Vi lovade påven att bruka all vår kraft till att bevara Traditionen och att göra våra troende till sanna Kyrkans barn. Det förefaller mig att ett sådant förslag både är realistiskt och rimligt, och att det i sig självt borde kunna godkännas av den Helige Fadern.

Men om ni ännu inte har fått detta godkännande, varför anser ni det ändå nödvändigt att gå vidare med biskopsvigningar?

Detta är ett yttersta medel, proportionerligt mot ett verkligt och likaledes ytterst nödvändigt behov. Själva befintligheten av ett behov för själarnas bästa innebär visserligen inte att vilken åtgärd som helst automatiskt är berättigad för att möta detta behov. Men i vårt fall, efter en lång tid av väntan, observation och bön, tycks det som att det objektiva tillstånd av allvarligt nödläge i vilket själarna, brödraskapet och Kyrkan befinner sig idag kräver ett sådant beslut.

Med det arv som påve Franciskus efterlämnat kvarstår de grundläggande skälen som motiverade vigningarna 1988, och i många avseenden driver de på oss med förnyad brådskande nödvändighet. Andra Vatikankonciliet är mer än någonsin kompassen som styr dagens kyrkomän, och de lär knappast ändra kurs inom den närmaste framtiden. Dessutom bekräftar de viktigaste riktlinjer som redan tar form under detta nya pontifikat — särskilt genom det senaste konsistoriet — detta. En tydlig beslutsamhet att bevara påve Franciskus linje som en oåterkallelig bana för hela Kyrkan kan urskiljas.

Det är sorgligt att behöva konstatera, men faktum är att de troende i en ”vanlig” församling inte längre finner de medel som är nödvändiga för att trygga sin eviga frälsning. Framför allt saknas både den katolska tros- och moralläran i sin fullhet, samt en värdig förvaltning av sakramenten, såsom Kyrkan alltid har praktiserat. Denna förlust utgör själva nödläget. I detta svåra läge blir våra biskopar också allt äldre, och eftersom apostolatet fortsätter att växa räcker de inte längre till för att möta de troendes behov världen över.

På vilket sätt anser ni att förra månadens konsistorium bekräftar den riktning som påve Franciskus utstakade?

Kardinal Fernández, som talade i påve Leos namn, uppmanade Kyrkan att återvända till den grundläggande insikt som påve Franciskus uttryckt i sin centrala encyklika Evangelii gaudium. Enkelt uttryckt anser han att evangeliet bör förkunnas genom att reduceras till ett primitivt och essentiellt uttryck, en serie kortfattade och slagkraftiga formuleringar — kerygma — med syftet att framkalla en ”upplevelse”, ett omedelbart möte med Kristus. Allt annat bör läggas åt sidan, hur värdefullt det än må vara. I konkreta termer betraktas allt som hör till Traditionen som ett sekundärt bihang. Det är denna metod för den nya evangelisationen som har orsakat den lärmässiga tomhet som kännetecknar påve Franciskus pontifikat, och som många i Kyrkan påtagligt känner av.

På samma sätt måste man ge nya och relevanta svar på de frågor som uppkommer i vår tid, men enligt kardinal Fernández ska detta ske genom den synodala reformen, snarare än genom att återupptäcka de klassiska och ständigt giltiga svar som Kyrkans Tradition ger. Det är genom dessa medel, i ”den Helige Andens andetag” som genomsyrar denna synodala reform, som påve Franciskus har kunnat påtvinga hela Kyrkan katastrofala beslut, såsom att tillåta den heliga Kommunionen för skilda och borgerligt omgifta, eller att välsigna samkönade par.

Sammanfattningsvis isoleras genom ”kerygma” evangeliets förkunnelse från hela det traditionella lärans och moralens sammanhang. Och genom synodaliteten ersätts de traditionella svaren med godtyckliga beslut, med en hög risk att de blir absurda och lärmässigt oförsvarliga. Kardinal Zen själv anser att denna metod är manipulativ och menar att det är hädiskt att tillskriva den Helige Ande detta. Jag befarar att han tyvärr har rätt.

Ni talar om att tjäna Kyrkan, men i praktiken kan brödraskapet ge intryck av att utmana Kyrkan, särskilt om man planerar biskopsvigningar. Hur förklarar ni detta för påven?

Vi tjänar Kyrkan främst och framför allt genom att tjäna själarna. Detta är ett objektivt faktum, oberoende av alla andra överväganden. I grunden existerar Kyrkan för själarnas skull; hennes syfte är deras helgelse och frälsning. Alla fina tal, alla olika debatter, de stora teman man diskuterar eller kan komma att diskutera, saknar betydelse om de inte har själarnas frälsning som sitt slutmål. Det är viktigt att påminna om detta, eftersom Kyrkan riskerar att upptas av både allt och ingenting. Ekologiska frågor, till exempel, eller oron för minoriteters, kvinnors eller migranters rättigheter, kan riskera att göra att Kyrkans egentliga mission förloras ur sikte. Om S:t Pius X:s prästbrödraskap strävar efter att bevara Traditionen, med allt vad detta innebär, är det enbart därför dessa skatter är avgörande för själarnas frälsning, och därför att dess mål inte är annat än själarna och prästämbetet — ämnat för deras helgelse.

Genom att göra så ställer vi det vi bevarar i Kyrkans tjänst. Vi ger Kyrkan, inte ett museum med gamla och dammiga ting, utan Traditionen i dess fullhet och fruktbarhet. Traditionen, som helgar själar, förvandlar dem och ger upphov till kallelser och äkta katolska familjer. Med andra ord är det för påven själv, som sådan, som vi bevarar denna skatt tills den dag dess värde återigen blir förstått och en påve önskar göra bruk av den för hela Kyrkans bästa. Ty det är till Kyrkan som Traditionen tillhör.

Ni talar om själarnas bästa, men brödraskapet har ingen missionsuppdrag gentemot själarna. Tvärtom blev det kanoniskt undertryckt för mer än femtio år sedan. På vilken grund kan någon mission från brödraskapet gentemot själarna rättfärdigas?

Det handlar helt enkelt om kärleken till nästan. Vi vill inte tillskriva oss själva ett uppdrag som vi inte har, men samtidigt kan vi inte vägra att svara på den andliga nöd som själar allt oftare befinner sig i — förvirrade, vilsna och desorienterade. De ropar efter hjälp. Och efter att länge ha sökt är det helt naturligt att de finner djup glädje, ljus och tröst i rikedomen i Kyrkans Tradition. Gentemot dessa själar har vi ett verkligt ansvar, även om vi saknar ett officiellt missionsuppdrag. Det är som med någon på gatan: om han ser en annan människa i fara är han skyldig att hjälpa efter bästa förmåga, även om han varken är brandman eller polis.

Antalet själar som således har vänt sig till oss har ökat genom åren, särskilt under det senaste decenniet. Att bortse från deras behov och överge dem skulle innebära att svika dem — och därmed svika Kyrkan själv, ty återigen: Kyrkan finns till för själarnas skull och inte för att livnära sig på tomma och fåfänga diskussioner.

Denna kärlek till nästan är en plikt som överordnar alla andra. Själva kyrkolagen tar hänsyn till detta. I den kyrkliga rättens anda — som är den juridiska uttrycksformen för denna kärlek — kommer själarnas bästa före allt annat. Det utgör verkligen lagarnas lag, som alla andra är underordnade och mot vilken ingen kyrklig lag kan göras gällande. Axiomet suprema lex, salus animarum — ”den högsta lagen är själarnas frälsning” — är en klassisk maxim inom den kanoniska traditionen och återges uttryckligen i den sista kanon i 1983 års kyrkolag. I den nuvarande nödsituationen är det på denna högsta princip som hela legitimiteten i vårt apostolat och vårt uppdrag gentemot de själar som vänder sig till oss vilar. För vår del fyller vi en roll som ersätter en brist, i denna samma nästankärleks namn.

Är ni medveten om att era överväganden om biskopsvigningar kan ställa de troende som vänder sig till brödraskapet inför ett dilemma: antingen valet av Traditionen i dess fullhet med allt vad det innebär, eller ”full” kommunion med Kyrkans hierarki?

I själva verket är detta ett blott skenbart dilemma. Katoliken måste bevara både Traditionen i dess fullhet och kommunion med Kyrkans hierarki. Han kan inte välja mellan dessa värden, eftersom båda är nödvändiga.

Men alltför ofta glöms det att kommunion i grunden vilar på den katolska tron med allt vad den innebär — först och främst ett sant sakramentalt liv — och detta kräver ett utövande av ledarskap som förkunnar denna samma tro och ser till att den omsätts i praktiken, där auktoriteten inte används godtyckligt utan verkligen med sikte på det andliga bästa för de själar som anförtrotts dess omsorg.

Det är just för att värna dessa grundvalar — dessa villkor som är nödvändiga för kyrkogemenskapens existens i Kyrkan — som brödraskapet inte kan acceptera det som skadar eller förvränger denna gemenskap, även när det kommer från dem som själva rättmätigt utövar auktoritet i Kyrkan.

Skulle ni kunna ge ett konkret exempel på något som brödraskapet inte kan acceptera?

Det första exempel som kommer i åtanke går tillbaka till 2019, då påve Franciskus i samband med sitt besök på Arabiska halvön undertecknade den välkända Abu Dhabi-deklarationen tillsammans med en imam. Tillsammans med den muslimske ledaren hävdade han att mångfalden av religioner som sådan var ett uttryck för den gudomliga Vishetens vilja.

Det är uppenbart att en kyrkogemenskap som vilar på acceptans av ett sådant påstående, eller som skulle inbegripa det, helt enkelt inte vore katolsk, eftersom det skulle innebära en synd mot det första budet och ett förnekande av trosbekännelsens första artikel. Jag anser att ett sådant påstående är mer än ett simpelt misstag — det är helt enkelt något otänkbart. Det kan inte vara grunden för katolsk kyrkogemenskap utan snarare orsaken till dess upplösning. Jag menar att en katolik hellre borde välja martyrskap än att acceptera en sådan utsaga.

Över hela världen växer medvetenheten om villomeningar som länge har fördömts av brödraskapet, särskilt på internet. Skulle det inte vara bättre att låta denna rörelse utvecklas och lita på Försynen, snarare än att ingripa med en stark offentlig handling såsom biskopsvigningar?

Denna rörelse är utan tvekan positiv, och man kan inte annat än glädjas åt den. Den visar otvivelaktigt riktigheten i det som brödraskapet försvarar, och det finns all anledning att uppmuntra denna spridning av sanningen med alla tillgängliga medel. Samtidigt är det en rörelse med begränsningar, ty trons kamp kan varken begränsas till eller uttömmas av diskussioner och ståndpunkter på internet.

En själs helgelse beror visserligen på en autentisk trosbekännelse, men detta måste leda till ett fromt kristet liv. På söndagarna är det inte konsultation på internet som själarna behöver; de behöver en präst som hör deras bikt och undervisar dem, som firar det heliga mässoffret för dem, som verkligen helgar dem och leder dem till Gud. Själarna behöver präster. Och för att ha präster krävs det biskopar, inte ”influencers”. Med andra ord måste vi återvända till verkligheten — det vill säga verkligheten för själarna och deras konkreta, objektiva behov. Biskopsvigningar har inget annat syfte än att garantera, för de troende som är knutna till Traditionen, förrättelsen av konfirmationens och vigningarnas sakrament, och allt som följer av dem.

Tror ni inte att brödraskapet, trots sina goda avsikter, på något sätt skulle kunna komma att betrakta sig självt som Kyrkan, eller tillskriva sig en oersättlig roll?

Brödraskapet gör på intet sätt anspråk på att träda i Kyrkans ställe eller att övertaga hennes uppdrag. Tvärtom är brödraskapet djupt medvetet om att det enbart existerar för att tjäna henne, och förlitar sig uteslutande på det som Kyrkan själv alltid och överallt har förkunnat, trott och praktiserat.

Brödraskapet är likaså djupt medvetet om att det inte är den som räddar Kyrkan, ty det är endast vår Herre som bevarar och räddar Sin Brud — Han som aldrig slutar vaka över henne.

Brödraskapet är, enligt omständigheter som det inte själv har valt, helt enkelt ett fördelaktigt medel för att förbli trogen Kyrkan. Med uppmärksamhet på sin Moders uppdrag, hon som i tjugo sekler har närt sina barn med lära och sakrament, ägnar sig brödraskapet med ett sonligt andligt sinne åt bevarandet och försvarandet av den fullständiga Traditionen — och gagnas av en enastående frihet att förbli troget detta arv. Med ärkebiskop Lefebvres sätt att uttrycka det är brödraskapet inget annat än ett verk ”av den katolska Kyrkan, som fortsätter att förmedla läran”; dess roll är den av ett ”sändebud”. Och det önskar inget mer än att se alla katolska herdar ansluta sig till det i fullgörandet av denna plikt.

Låt oss återvända till påven. Anser ni att det är realistiskt att tro att den Helige Fadern skulle kunna acceptera, eller åtminstone tolerera, att brödraskapet viger biskopar utan påvligt mandat?

En påve är först och främst en fader. Som sådan är han kapabel att urskilja en rätt avsikt, en uppriktig vilja att tjäna Kyrkan, och framför allt ett genuint samvete i en exceptionell situation. Dessa element är objektiva, och alla som känner brödraskapet kan känna igen dem, även utan att nödvändigtvis dela dess ståndpunkter.

Det är förståeligt i teorin. Men tror ni att Rom i praktiken skulle kunna tolerera ett sådant beslut från brödraskapets sida?

Framtiden ligger i den Helige Faderns, och naturligtvis, i Försynens händer. Ändå måste man erkänna att Heliga stolen ibland kan ge prov på en viss pragmatism, och till och med en förvånande flexibilitet, när den är övertygad om att den handlar för själarnas bästa.

Låt oss ta det aktuella fallet med relationerna till den kinesiska regeringen. Trots den verkligt schismatiska kinesiska patriotiska kyrkan, trots den oavbrutna förföljelsen av den underjordiska kyrkan som är trogen Rom, trots avtal som regelbundet förnyats och sedan brutits av de kinesiska myndigheterna, godkände påve Franciskus 2023, i efterhand, utnämningen av biskopen av Shanghai av dessa myndigheter. Ännu mer nyligen accepterade påve Leo XIV själv, slutligen i efterhand, utnämningen av biskopen av Xinxiang, utsedd på samma sätt under Roms Sede vacante, medan biskopen trogen Rom — som hade varit fängslad flera gånger — fortfarande innehade sitt ämbete. I båda fallen rörde det sig tydligt om herdar knutna till den kinesiska regimen, egenmäktigt påtvingade av Peking för att kontrollera den katolska kyrkan i Kina. Det bör tydligt noteras att det inte bara var fråga om hjälpbiskopar, utan om residensbiskopar, det vill säga ordinarie herdar för sina respektive stift (eller prefekturer), med jurisdiktion över den lokala prästerskapet och de troende. I Rom är det väl känt i vilket syfte dessa herdar valdes och ensidigt påtvingades.

Brödraskapets situation är en helt annan. För oss handlar det uppenbarligen inte om att gynna någon kommunistisk eller anti-kristen makt, utan enbart om att värna Kristi Konungens och Traditionens rättigheter, i en tid av allmän kris och förvirring då dessa allvarligt hotas. Avsikterna och målen är uppenbart inte desamma. Påven vet detta. Dessutom är den Helige Fadern väl medveten om att brödraskapet inte på något sätt har för avsikt att ge någon jurisdiktion till sina biskopar, vilket annars skulle innebära skapandet av en parallell kyrka.

Ärligt talat ser jag inte hur påven skulle kunna frukta en större fara för själarna från brödraskapets sida än från regimen i Peking.

När det gäller den traditionella mässan, anser ni att själarnas nöd är lika svår idag som den var 1988? Efter de välkända förändringarna av S:t Pius V:s ritus, dess frigivning av Benedictus XVI år 2007 och de begränsningar som Franciskus införde 2021, åt vilket håll rör vi oss nu med den nye påven?

Såvitt jag vet har påve Leo XIV varit ganska diskret i denna fråga, vilket väcker stora förväntningar i den konservativa världen. Helt nyligen offentliggjordes emellertid en text av kardinal Roche om liturgin — ursprungligen avsedd för kardinalerna som deltog i förra månadens konsistorium. Det finns ingen anledning att tvivla på att den, i sina övergripande drag, motsvarar den riktning som påven önskar. Det är en entydig text, och framför allt logisk och sammanhängande. Tyvärr bygger den på en felaktig premiss.

Konkret fördömer denna text, i full kontinuitet med Traditionis Custodes, påve Benedictus XVI:s liturgiska projekt, enligt vilket den gamla riten och den nya riten är två mer eller mindre motsvarande former, som uttrycker samma tro och samma ekklesiologi, och därför kan berika varandra ömsesidigt. Benedictus XVI, orolig för Kyrkans enhet, sökte främja samexistensen mellan de två riterna och utgav 2007 Summorum Pontificum. För många ledde detta till en Försynens återupptäckt av alla tiders mässa; men med tiden uppstod också en rörelse som ifrågasatte den nya riten — en rörelse som ansågs problematisk och som Traditionis Custodes 2021 sökte hejda.

Påve Franciskus trogen, försöker kardinal Roche nu främja en svårgripbar enhet i Kyrkan enligt en idé som står i motsats till Benedictus XVI:s. Samtidigt som han upprätthåller påståendet om kontinuitet från den ena riten till den andra genom reform, motsätter sig kardinal Roche bestämt deras samexistens. Han ser i den en källa till splittring, ett hot mot enheten, som måste övervinnas genom att återvända till en autentisk liturgisk gemenskap. ”Det primära goda, Kyrkans enhet, uppnås inte genom att frysa splittringen, utan genom att finna oss själva i att dela det som inte kan annat än delas”. I Kyrkan ”bör det bara finnas en rit”, i full syntoni med Traditionens sanna mening.

Detta är en rättmätig och konsekvent princip, eftersom Kyrkan, som har en tro och en ekklesiologi, endast kan ha en liturgi som kan uttrycka dessa på ett adekvat sätt. Men det är en princip tillämpad på en felaktig uppfattning om Traditionen. I linje med den nya efterkoncilära ekklesiologin uppfattar kardinal Roche Traditionen som något som utvecklas, och den nya riten som dess enda levande uttryck för vår tid. Värdet av den tridentinska riten kan därför endast betraktas som föråldrat, och dess bruk blir på sin höjd en ”eftergift” och ”på intet sätt något som främjas”.

Att det råder en ”splittring” och en oförenlighet mellan de två riterna framstår nu tydligare än någonsin. Men låt oss inte missta oss: den enda liturgi som på ett oföränderligt sätt uttrycker den traditionella uppfattningen om Kyrkan, det kristna livet och det katolska prästämbetet — det vill säga Traditionen — är alla tiders liturgi. I denna fråga framstår Heliga stolens motstånd som mer oåterkalleligt än någonsin.

Kardinal Roche är ändå ärlig nog att erkänna att det fortfarande finns specifika problem i implementeringen  av den liturgiska reformen. Tror ni att detta skulle kunna leda till en insikt om reformens begränsningar?

Det är förbluffande att man efter sextio år fortfarande medger en verklig svårighet i tillämpningen av den liturgiska reformen, och att dess rikedomar ännu återstår att upptäcka. Detta är en refräng som hörs varje gång ämnet tas upp, och som kardinal Roches text inte undviker. Men istället för att uppriktigt ifrågasätta den nya mässans inneboende brister, och därmed hela reformens misslyckande, istället för att möta verkligheten att kyrkorna töms och kallelserna minskar, istället för att fråga varför den tridentinska riten fortsätter att locka så många själar, ser kardinal Roche ingen annan lösning än en brådskande förhandsutbildning av de troende och seminaristerna.

Utan att inse det hamnar han därmed i en ond cirkel, ty det är ju själva liturgin som är tänkt att forma själar. I nästan två tusen år har själar — ofta analfabeter — uppbyggts och helgats genom liturgin, utan behov av någon förhandsutbildning. Att inte erkänna Novus Ordos inneboende oförmåga att forma och uppbygga själar, och att samtidigt fortsätta kräva allt bättre förhandsutbildning, verkar för mig vara ett tecken på en irreparabel blindhet. Detta leder till chockerande paradoxer: reformen var tänkt att främja de troendes större deltagande; ändå övergav de troende Kyrkan i drivor, eftersom denna intetsägande liturgi inte kunde ge dem näring — och detta skulle tydligen inte ha någonting med reformen att göra?

Idag använder grupper utanför brödraskapet fortfarande 1962 års Missale i flera länder. Sådana möjligheter fanns knappast 1988. Skulle inte detta kunna utgöra ett tillräckligt alternativ för tillfället, vilket skulle göra nya biskopsvigningar förhastade?

Frågan vi måste ställa oss är denna: motsvarar dessa möjligheter verkligen det som Kyrkan och själarna behöver? Svarar de tillräckligt på själarnas behov?

Det är odiskutabelt att, varhelst den traditionella mässan firas, det är Kyrkans sanna rit som lyser fram med en djupsinnig helighet, något som inte finns i den nya riten. Men man kan inte abstrahera från den ram inom vilken dessa firanden äger rum. Oavsett god vilja från den ena eller andra sidan, och särskilt sedan Traditionis Custodes och dess bekräftelse av kardinal Roche, är ramen den för en Kyrka vars den enda officiella och ”normala” rit är Paulus VI:s. Firandet av alla tiders rit sker alltså under ett undantagsförordnande. De präster som är knutna till denna rit får, genom generös välvilja, dispens som tillåter dem att fira den, men dessa dispenser är inskrivna i den nya ekklesiologins logik. De accepterar därmed tyst att den nya liturgin förblir kriteriet för de troendes fromhet och det autentiska uttrycket för Kyrkans liv.

Varför säger ni att man inte kan abstrahera från denna exceptionella ram? Är det som görs ändå inte av godo? Vilka konkreta konsekvenser skulle vara beklagliga?

Denna situation leder till åtminstone tre skadliga konsekvenser. Den mest omedelbara är en djup strukturell sårbarhet. Präster och troende som åtnjuter vissa undantag som tillåter dem att fira den tridentinska liturgin lever i ovisshet inför framtiden — ett undantag är ingen rättighet. Så länge auktoriteten tolererar dem kan de utöva sin religiösa praxis utan störningsmoment. Men så snart auktoriteten ställer särskilda krav, inför villkor eller plötsligt återkallar de beviljade tillstånden av någon anledning, befinner sig präster och troende i konflikt med auktoriteten, utan något verkligt sätt att försvara sig för att effektivt garantera den traditionella andliga hjälp som själarna har rätt att förvänta sig. Hur kan sådana samvetskonflikter då undvikas på lång sikt, när man, mellan två oförenliga uppfattningar om Kyrkans liv — förkroppsligade i två inkompatibla liturgier — har full legitimitet i den ena medan den andra endast tolereras?

Dessutom — och detta är förmodligen allvarligare — förstås inte längre skälet till att dessa grupper är knutna till den tridentinska liturgin. Detta äventyrar allvarligt Traditionens rättigheter offentligt och därmed själarnas bästa. Om de som är knutna till alla tiders mässa anses acceptera att den moderna mässan firas i hela Kyrkan, och om man tror att de endast begär ett särskilt undantag på grund av preferenser eller en särskild karisma, hur kan man då förstå att alla tiders mässa står i oförminskbar opposition till den nya mässan, förblir hela Kyrkans enda sanna liturgi och att ingen får hindras från att fira den? Hur kan man veta att Paulus VI:s mässa inte kan erkännas, eftersom den utgör ett betydande avsteg från den katolska teologin om det heliga mässoffret, och att ingen får tvingas att fira den? Och hur ska själar effektivt ledas bort från denna förgiftade liturgi, för att de ska kunna dricka ur de rena källorna till den katolska liturgin?

Slutligen, en mer avlägsen konsekvens som följer av de två föregående: rädslan för att rubba en bräcklig stabilitet med ett beteende som anses ”störande” tystar många herdar, när de egentligen borde höja sina röster mot skandalösa läror som fördärvar tron eller moralen. Den nödvändiga fördömelsen av de villomeningar som undergräver Kyrkan — påkallad av själarnas bästa, de som hotas av detta förgiftade näringsämne — lämnas därmed ogjord. Man kan upplysa en och annan privat, om man kan urskilja skadligheten i ett visst fel, men det blir kanske endast en timid viskning, där sanningen kämpar för att uttrycka sig med den frihet som krävs — särskilt i skuggan av tyst accepterade, motsägelsefulla principer. Återigen blir själarna inte upplysta och berövas den doktrinens bröd som de fortfarande hungrar efter. Med tiden förändrar detta gradvis mentaliteten och leder steg för steg till ett allmänt och omedvetet accepterande av de olika reformer som påverkar Kyrkans liv. Gentemot även dessa själar känner brödraskapet ett ansvar att upplysa och inte överge dem.

Det handlar inte om att döma och fördöma, utan om att öppna ögonen och erkänna fakta. Vi är skyldiga att inse att, i den mån bruket av den traditionella liturgin fortfarande är villkorad av åtminstone ett implicit accepterande av de konciliära reformerna, kan de grupper som åtnjuter denna liturgi inte utgöra ett tillräckligt svar på de djupa behov som Kyrkan och själarna upplever. Tvärtom, för att återknyta till en tidigare uttryckt tanke, måste katoliker idag ha möjlighet till en kompromisslös sanning, presenterad utan villkor, tillsammans med de medel som behövs för att leva den fullt ut — för själarnas frälsning och i hela Kyrkans tjänst.

Med detta sagt, tror du inte att Rom i framtiden skulle kunna visa sig mer generöst när det gäller den traditionella mässan?

Rom kan komma att inta en mer öppen hållning, såsom skedde 1988 under liknande omständigheter när det gamla missalet beviljades för vissa grupper i ett försök att dra de troende bort från brödraskapet. Om detta skulle ske igen, skulle det åter snarare vara ett politiskt än ett läromässigt beslut. Det tridentinska missalet är enbart avsett att tillbe den gudomliga majestätet och att ge näring åt tron; det får inte användas som ett verktyg för pastoral anpassning eller som en variabel för eftergifter.

Större eller mindre välvilja skulle dock inte förändra någonting av det skadliga i det ovan beskrivna ramverket, och skulle därför inte väsentligt förändra situationen.

Dessutom är scenariot mer komplext i verkligheten. I Rom insåg både påven Franciskus och kardinal Roche att en utvidgning av bruket av S:t Pius V:s missale oundvikligen utlöser ett ifrågasättande av den liturgiska reformen och konciliet i en skala som är både besvärlig och framför allt okontrollerbar. Det är därför svårt att förutse vad som kommer att hända, men faran att fastna i en logik som är mer politisk än läromässig är påtaglig.

Vad skulle ni särskilt vilja säga till de troende och till brödraskapets medlemmar?

Jag skulle vilja betona att detta är en tid för bön och förberedelse av hjärtan, själar och sinnen. Vi måste förbereda oss för att ta emot den nåd som dessa vigningar kommer att medföra för hela Kyrkan. Detta bör göras i återhållsamhet, frid och förtröstan på Försynen, som aldrig har övergett brödraskapet och inte heller kommer att göra det nu.

Hoppas ni fortfarande att få träffa påven?

Ja, absolut. Det förefaller mig ytterst viktigt att få tala med den Helige Fadern. Det finns många saker som jag skulle vilja ta upp med honom och som jag inte kunde ta med i mina brev. Tyvärr berör kardinal Fernández’ svar inte möjligheten till en audiens hos påven. Det nämner också möjligheten av nya sanktioner.

Vad kommer brödraskapet att göra om den Heliga stolen beslutar att fördöma det?

Låt oss först och främst komma ihåg att under sådana omständigheter skulle eventuella kanoniska straff inte ha någon verklig effekt.

Skulle de icke desto mindre utdömas, skulle brödraskapet med säkerhet acceptera detta nya lidande utan bitterhet, precis som det har accepterat tidigare lidanden, och uppriktigt offra det för Kyrkans bästa. Det är för Kyrkans skull som brödraskapet arbetar. Och det råder ingen tvekan om att, skulle en sådan situation uppstå, den endast kan vara tillfällig, ty Kyrkan är gudomlig och vår Herre kommer inte att överge henne.

Brödraskapet kommer fortsätta att arbeta så gott det kan för att förbli troget den katolska Traditionen och ödmjukt tjäna Kyrkan genom att svara på själarnas behov. Det kommer också fortsätta att be med sonlig fromhet för påven, såsom det alltid har gjort, medan man väntar på den dag då det kan bli befriat från eventuella orättvisa sanktioner, såsom skedde 2009. Vi är övertygade om att de romerska myndigheterna en dag kommer att erkänna, med tacksamhet, att dessa biskopsvigningar, på Försynens väg, bidrog till att bevara tron, till Guds större ära och själarnas frälsning.

Flavigny-sur-Ozerain den 2 februari 2026, på Kyndelmässodagen.

Källa: FSSPX News