Harari och Postcorona-världsordningen

Harari och Postcorona-världsordningen

Av Bo Solberg

När den amerikanske katolske författaren och debattören John Horvat II på nätsidan Return To Order den 6 april 2020, dvs. i coronaviruskrisens inledningsfas, publicerade ett inlägg som diskuterade en trolig ”Postcorona-världsordning” utifrån den då ännu i allmänmedvetandet väl ganska lyckligt frånvarande jerusalemska historieprofessorn Yuval Noah Harari, utarbetade jag genast en svensk översättning. Jag fann det väldigt intressant. Men det blev aldrig publicerat. Det slog mig emellertid just, att artikeln kanske är ännu intressantare idag, med perspektiv på saken. Harari är därtill betydligt mindre okänd och betydligt mer ökänd idag. Han har, inte minst i kraft av att han är den kanske mest betydande rådgivaren till World Economic Forums Klaus Schwab, i allsköns fora fått göra sig bred med sina allt mer oförblommerat blasfemiska utspel mot Jesus Kristus och den av Honom instiftade ordningen. Han har alltså marknadsfört sig som den våldsamt antikristna transhumanismens profet. En åskådning som kan beskrivas såsom den nyliberala humanistiska avartens extrema vidareurartning; förespråkande ”evolutionsmässiga” ingrep i – eller snarare angrepp på – människokroppen; fusionen av det teknologiskt-digitala med det biologiska, där ett av de uttalade vansinniga slutmålen är att överkomma det dödsvillkor som Skaparen ställde på mänskligheten efter syndafallet. Hararis mani om mänsklighetens behov av övervakning, vilket Horvat beskriver i sin artikel, har väl också sedan dess radikaliserats. Man kan exempelvis nämna hur Harari med större emfas har hävdat att det mest betydande tekniska genombrottet i vår tidsålder är att vi nu har möjlighet till ”övervakning under skinnet”. Många har därvidlag argumenterat för, att han här i själva verket gör en kryptisk hänvisning till själva de genterapi-injektioner som under de senaste åren har tvingats på en alltför föga ont anande mänsklighet – som den egentliga möjliggöraren av en sådan intim övervakning. Hur det verkligen är med den saken, får väl de som lever se.

Horvats inlägg gjordes under den något klumpiga rubriken “Who needs conspiracy theories when progressives openly describe the post-corona world?” Här har ni det i sin helhet på svenska:

“Den som tror att coronaviruskrisen betyder vapenvila i det rasande kulturkriget har mycket fel. Det kriget kommer bara att påskyndas. Likaså misstar sig den som ser ett behov av att konstruera komplexa konspirationsteorier för att förklara vad som nu sker.

’Progressiva’ tänkare deklamerar tydligt hur de föreställer sig postcorona-ordningen. De målar ingalunda upp en berättelse om att allt kommer att återgå till det normala. De säger att stormen kommer att passera, men att världen kommer att förändras för alltid, och det i deras egna liberala avbild och likhet.

Dessa visionärers tankar borde vara en källa till oro för alla dem som försvarar en moralisk ordning och den kristna tron. De utdömer sådana försvarares åsikter som hopplöst bigotta och till och med farliga.

En sådan visionär är Yuval Noah Harari, professor i historia vid det hebreiska universitetet i Jerusalem. Han är ingen författare i utkanten. Hans böcker har blivit New York Times-bästsäljare och åtnjutit varmt stöd från människor såsom den tidigare presidenten Barack Obama och Bill Gates. Om någon kan anses som språkrör för det liberala etablissementet, är det Harari. Hans postcorona-prognoser gör sig hörda genom maktens munstycke, The Financial Times.

Hans världsbild återspeglar en sekulär värld utan Tro. I sin bok Homo Deus från 2017 hävdar doktor Harari att det inte finns någon gud, ingen själ och ingen fri vilja. För honom är livet bara en räcka av kemiska reaktioner och algoritmer som interagerar och utvecklas med naturen. Han tror att tekniken småningom skall sätta mänskligheten i stånd att bli som odödliga gudar.

Således representerar denna postmoderna trollkarl den ’progressiva’ tankens banbrytande frontlinje. Det är därför som det finns anledning att lyssna när han talar. Denna författare gör tre skrämmande observationer om postcorona-framtiden som inte bör ignoreras.Den första iakttagelsen är att coronaviruskrisen radikalt kommer att förändra ekonomin, politiken och kulturen inom en kort tidsram – om världsledarna bara agerar ’snabbt och beslutsamt.’

Denna kris kommer att ’snabbspola fram historiska processer.’ Man kommer att tillåta tjänstemän att genomföra massiva experiment, och därvid begagna sig av även farlig teknik. Beslut som normalt skulle kräva år eller till och med decennier av överväganden kommer nu att fattas inom några timmar. I detta panikklimat kommer människor att acceptera åtgärder som de aldrig skulle gå med på under normala omständigheter.

De som delar denna vision önskar inte återgå till det normala. De vill ha en annan ordning som återspeglar deras världsbild. Deras framtid presenteras inte som ett val utan som ett fullbordat faktum. Krisen kommer snabbt att påtvinga nationerna den. Det finns ingen återvändo till en gammal ordning.

Uppfattningen att gamla paradigmer måste förändras i överensstämmelse med ’global solidaritet’ ligger implicit i professor Hararis deklarationer. Gammaldags idéer kommer inte längre att fungera i denna modiga nya värld. Välinsatta teknokrater som använder ”vetenskap” och data kommer att vara mycket mer kapabla att styra världen än valda representanter.

Den mest oroväckande aspekten i denna framtidsobservation ligger i dess överrumplingskaraktär. Den kommer in på scenen, inte olikt coronaviruset självt, snabbt och utan samtycke från de direkt drabbade.

Den andra av doktor Hararis observationer är den kommande tidsålderns karaktär av universell medborgarövervakning. Han noterar att coronaviruskrisen redan pressat fram online-verktyg för offentlig övervakning som dvärgar alla tidigare ansträngningar att övervaka människor. Coronaviruskrisen hotar att ’normalisera spridningen av massövervakningsverktyg i länder som hittills har avvisat dem.’

Den progressiva visionären är inte så naiv att han tror att denna teknik inte kan vara skadlig eller farlig. En smartphone som avläser var virusoffer befinner sig, kan också programmeras för att kontrollera temperatur och blodtryck. Medicinsk övervakning kan registrera biologiska fenomen som känslor, glädje och ilska. Den kan mäta reaktioner på de konservativa eller liberala idéer som en person konfronteras med på nätet. All denna information kan skördas och säljas till marknadsföringsavdelningar … och till myndigheter.

Författaren hävdar emellertid att universell övervakning också kan leda till ett ökat bemyndigande av människor. Övervakning kan vara fördelaktigt när det styrs av institutioner som bygger upp förtroendeförhållanden. Men hans lösning är inte att återuppbygga förtroendet för familjen, samhället eller kyrkan. Istället räknar han upp de institutioner som upprepade gånger har förrått detta förtroende och som befinner i kulturkrigets själva kärna.

’Människor måste sätta sin lit till vetenskapen, till offentliga myndigheter och till media’, konstaterar han. Han fördömer som skadliga i sammanhanget konspirationsteorier och ’ansvarslösa politiker som medvetet undergrävt förtroendet för vetenskap, myndigheter och media.’

Således följer den progressiva versionen om coronaviruskrisen Hararis manus genom att presentera ett falskt dilemma om att vi antingen måste acceptera en ’upplyst’ teknokrati eller en ansvarslös totalitarism. Han utesluter de verkliga alternativ som vore mer i linje med vårt förflutna.

Med den sista observationen presenteras vi ännu ett falskt dilemma. Professorn hävdar att postcorona-samhället måste välja mellan vad han kallar ’nationalistisk isolering och global solidaritet.’ Det normala alternativet för varje nation, det som bekräftar folkets egenart och samtidigt dess del i en gemensam mänsklighet, har inte lagts fram på bordet. Effektiva åtgärder mot krisen kan endast vidtas genom – inte alltid frivilligt – globalt samarbete.

Därför måste nationerna ’dela’ information, teknik och upptäckter globalt. Det måste finnas en anda av globalt samarbete och förtroende. Det är en ganska ironisk slutsats eftersom få litar på de kinesiska myndigheterna, vilka misslyckades med att ’dela’ nyheten om sjukdomen när den bröt ut. Forskare i Väst fortsätter att ifrågasätta de kinesiska kommunisternas kreativa användning av statistik för att få den att stödja deras agenda.

Denna nya solidaritet måste överskrida alla politiska, filosofiska och kulturella skillnader. En kommunistisk regering, en islamisk teokrati, en brutal diktatur är alla jämlika i denna massiva ansträngning för att rädda liv. Han förutser ett slags universellt samhälle som samordnas av upplysta ledare och teknokrater.

’Precis som länder nationaliserar viktiga industrier under ett krig, kan mänsklighetens krig mot coronaviruset kräva att vi ’humaniserar’ de avgörande produktionslinjerna.’ Den citerade författaren förutser att rika länder kommer att hjälpa fattiga länder till och med när det gäller att rättvist fördela medicinsk personal och materiella resurser. Globalt samarbete behövs också på den ekonomiska fronten – rika nationer kommer att ’bjudas’ att dela rikedomen.

Dylika stora drömmar om globalt samarbete är knappast nya. De har länge fyllt huvudena på utopiska sociala ingenjörer, villkorslöst beredda att påtvinga världen sina planer, alltid med katastrofala resultat. Icke desto mindre; det är panikstämningen i den nuvarande krisen som kommer att göra det otänkbara möjligt.

Yuval Hararis trenne observationer har gemensamma kännetecken. Den första är en uttalad fientlighet mot det kulturkrigsperspektiv som hyses av otaliga människor. Dessa avfärdas såsom splittrande krafter, vilka motsätter sig ‘vetenskap’ och global solidaritet.

Ett annat oroande kännetecken är viljan att undvika etablerade förfaranden och friheter för att påtvinga nationerna en ny världsbild. Vare sig det är genom påskyndade historiska processer, universell övervakning eller globalt ’samarbete’, är det underliggande budskapet behovet av överregeringsmekanismer för att åstadkomma det som är bäst för mänskligheten.

Slutligen utesluter Hararis spelplan ett moraliskt ramverk, baserat på objektiva normer för rätt och fel eller till och med rättsstatsprincipen. Eftersom han varken tror på själen eller den fri viljan förnekar han att religionen och Gud har någon roll att fylla. Hans värld är en kall och brutal plats utan egentligt syfte eller försoning.

Hararis synpunkter hittar vi lätt i den dagliga nyhetslavinen. Det är inte svårt att se hur de åtgärder, metoder och mål som han beskriver, håller på att sammanvävas med krisen. En färsk ledarartikel  i The Wall Street Journal, författad av Henry Kissinger, ekar idén om att krisen ’för evigt kommer att förändra världsordningen.’ En uppsjö av författare, tänkare och politiker återspeglar också detta hotfulla meddelande.

För att konspirationsteorier skall vara trovärdiga fordras att vi blivit övertygade om förekomsten av dolda metoder, okontrollerad makt och massiva nätverk. Men i fallet med coronaviruskrisen; vem behöver konspirationsteorier? Tänkare som Yuval Harari skriver öppet om sin iskalla och gudlösa postcorona-framtid.

Lyckligtvis har även Gud en framtid i åtanke. Han skriver rakt på krokiga rader. Han sitter måhända på en del överraskningar som de progressiva visionärerna inte kan se”.

John Horvats sammanfattningar och synpunkter är berömvärda och viktiga. Måtte de läsas av många. Det är naturligtvis också intressant att notera vad Horvat säger om en ny fas i utvecklingen mot en teknokratisk diktatur. I Sverige har en politisk rörelse under långt mer än ett halvsekel talat om hur demokratin har att utveckla sig antingen i riktning mot korporativ frihet – eller mot teknokratisk diktatur. Coronaviruskrisen har utnyttjats, liksom andra nyckelhändelser i vår historia har brukats för diverse syften, för ett åstadkomma ett snabbare avancemang mot detta senare framtidsscenario.

Horvats framställning är byggd på sunt förnuft och klarsyn. Vad som kallats kulturförnyelse och samnationalism genomsyrar hans artikel. Den förra är helt enkelt en strävan att åter sätta mänskligheten i rätt relation till dess Skapare och samnationalismen kan väl inte beskrivas bättre än med Horvats egna ord, som det ”normala alternativet för varje nation, det som bekräftar folkets egenart och samtidigt dess del i en gemensam mänsklighet”.

Dagens vansinne, vilket möjliggör ett ytterligt farligt luftslottsbyggande, måste bekämpas med besinning byggd på sunt förnuft och levande tro, vilka tillsammans leder till en fördjupad verklighetsförankring.