Det är frågan om eden

Andra Vatikankonciliets stora moraliska tillkortakommande
Det är frågan om eden!

Professor Raymond B. Marcin
Gästkolumnist i ”The Remnant”

Postad den 11 oktober 2006

Teorin i denna artikel kommer att förefalla radikal för många och kommer otvivelaktigt att vara kontroversiell. Denna artikel hävdar att det förelåg ett stort moraliskt fel – inte endast ett moraliskt fel, utan ett stort moraliskt fel – i Andra Vatikankonciliets göranden och låtanden, samt att det stora moraliska felet leder till slutsatsen att deltagarna i Andra Vatikankonciliet ej kan ha samverkat med Guds den Helige Andes ledning.

Själva rubriken på denna uppsats kan betraktas som stötande för dem som menar att det omöjligt kan föreligga något “moraliskt fel” hos Andra Vatikankonciliet eller i något ekumeniskt koncilium över huvud taget på grund av den Helige Andes ledning. För dem kan rubriken t.o.m. förefalla hädisk.

Å andra sidan, och eventuellt i andra ytterkanten av det katolska spektrat, kan säregenheten i rubriken på denna uppsats förefalla lite underlig och kanske förmäten för dem som, väl skolade i den katolska trons eviga sanningar, har blivit grundligt desorienterade av och missnöjda med Andra Vatikankonciliet och dess efterverkningar, och som ej lyckats erfara den trons storslagna “vårtid” som Andra Vatikankonciliet gav löfte om. Troligen ådagalades i sinnena hos dessa modiga själar många moraliska tillkortakommanden i Andra Vatikankonciliet och dess efterverkningar, och det kan därför verka förmätet att identifiera ett som det stora moraliska felet.

Denna uppsats gör emellertid gällande, att det i själva verket förelåg moraliska fel hos Andra Vatikankonciliet, och hävdar – utan att ha något att invända mot tesen att det förelåg många moraliska fel både hos Andra Vatikankonciliet och i genomförandet av dess dokument – att där i själva verket förelåg ett “stort” moraliskt fel – ett moraliskt fel som låg under och tjänade som en startpunkt för alla de andra konciliära och efterkonciliära moraliska tillkortakommanden som kunnat observeras under de gångna fyra decennierna – och detta “stora” moraliska fel är ett som, om man vill ta det för vad det är värt, hotar själva uppfattningen av Andra Vatikankonciliet som ett “legitimt” ekumeniskt koncilium, samtidigt som det väcker allvarligt tvivel på påståendet att Gud den Helige Ande på något sätt var involverad i överinseendet av konciliedeltagarnas göranden och låtanden.

Under avslutningsceremonierna vid Andra Vatikankonciliets slut informerade påven Paul VI glatt världen om att Andra Vatikankonciliet hade ”församlats i den Helige Ande och under beskydd av den Saliga Jungfrun Maria … och av den helige Josef … och av de heliga apostlarna Petrus och Paulus”. [1] Sju år senare utbrast samme påve, Paul VI, vid den annars glädjefyllda tidpunkten för nioårsdagen sedan hans val till påve följande klagan:

”Vi trodde att det efter (Andra Vatikan-)konciliet skulle randas en solskensdag i Kyrkans historia. Men i stället har kommit en dag, präglad av moln, stormar och mörker … Och hur gick detta till? Vi vill anförtro er en tanke som, det medger vi själva i öppen och fri diskussion, kan vara ogrundad, och det är att där har funnits en makt, en fientlig makt. Låt oss kalla honom vid hans rätta namn: djävulen. … Det är som om från någon mystisk spricka, nej, den är i själva verket inte mystisk, från någon spricka har Satans rök trängt in i Guds tempel”. [2]

Molnen och stormarna och mörkret är inte svåra att dra sig till minnes. Under de gångna decennierna sedan avslutandet av Andra Vatikankonciliet har Kyrkan fått erfara en markant tillbakagång i deltagande i mässan, en märkbar nedgång i fråga om kallelser till prästämbetet och ordenslivat, ett upphörande av tron på realpresensen (= Kristi närvaro i Altarets Sakrament) hos en klar majoritet av lekmännen (undersökningar tyder på att 70% av katolikerna inte längre erkänner dogmen), ett fiasko i fråga om katolska skolor och lärare för att ge katekesundervisning åt och utbilda de senaste två generationerna av katolska barn i den katolska trons eviga sanningar, en utbredd underlåtenhet att bruka Botens sakrament, effekterna av en förslappad och lättare annulleringsprocess i fråga om förståelsen av äktenskapets helighet och permanenta karaktär – för att inte nämna de upprörande homosex- och pedofilskandalerna [3] bland präster och t.o.m. biskopar (hela tiden kända, men inte vida offentliggjorda förrän 2002) och de mera nyligen uppdykande förskingringsskandalerna. Hela denna utveckling sedan Andra Vatikankonciliet illustrerar vad påven Paul VI måste ha haft i åtanke, när han klagade över att ”Satans rök har trängt in i Guds tempel”.

Vad var det som gick fel? Vad var “sprickan”, genom vilken Satans rök trängde in i Kyrkan och som fick förhoppningarna och ambitionerna hos deltagarna i Andra Vatikankonciliet att bli ouppfyllda och Kyrkan själv att skenbart hamna snett – så snett att påven Paul VI var benägen anta att djävulen är i färd med att sprida (ut) moln och stormar och mörker inom Kyrkan?

En ledtråd vad beträffar identiteten hos “sprickan” kommer överraskande nog från vår nuvarande påves, Benedikt XVI, tidiga, efterkonciliära skrifter. Går man tillbaka till 1982, så gjorde påven Benedikt XVI, då kardinal Joseph Ratzinger, några överraskande uttalanden i en avhandling om katolsk teologi. De uttalanden som han gjorde är centrala i den kontrovers som just nu är genomträngande inom Kyrkan, särskilt i så kallade traditionalistiska och så kallade konservativa katolska kretsar.

Först av allt, hur förhåller det sig med den föreställningen att det omöjligt kan föreligga något “moraliskt fel” i Andra Vatikankonciliet, eller i något ekumeniskt koncilium över huvud taget, p.g.a. den Helige Andes ledning? Kanske överraskande för somliga erkände påven Benedikt XVI, då han ännu var kardinal Joseph Ratzinger, att “inte varje giltigt koncilium i Kyrkans historia har varit (ett) fruktbart (sådant); när allt kommer omkring, har många av dem bara varit ett slöseri med tid” och redan i nästa mening skrev han att “sista ordet om Andra Vatikankonciliets historiska värde ännu inte blivit sagt.” [4] Många “giltiga” kyrkomöten har varit “bara slöseri med tid”. Varför skulle, om Gud den Helige Ande vakar över varje giltigt kyrkomötes göranden och låtanden, ”många” av dem övergå till att bli “bara ett slöseri med tid”? Skulle det möjligen kunna förhålla sig så att, i samband med dessa “många” koncilier, som inneburit slöseri med tid, deltagarna – av någon anledning – svek, när det gällde att samverka med den Helige Andes ledning? Och är det, som den Helige Fadern (då skrivande som kardinal Joseph Ratzinger) förefaller ha antytt, ännu en öppen fråga, huruvida Andra Vatikankonciliet självt har varit ett av dessa koncilier, som inneburit slöseri med tid?

Den Helige Fadern kom närmare identifierandet av sprickan, när han fortsättningsvis antydde att Andra Vatikankonciliets dokument, och i synnerhet dess huvudattraktion, Gaudium et Spes (Pastoralkonstitutionen om Kyrkan i den moderna världen), var ämnade att “korrigera” vad han kallade ensidigheten i den antimodernistiska position som intogs av Kyrkan under påven, den salige Pius IX och påven S:t Pius X, de påvar vilkas Syllabi (d.v.s. förteckningar) över villfarelser och encyklikor varnade för farorna i heresin modernism. Detta var ett anmärkningsvärt uppriktigt medgivande. Så lyder den Helige Faderns ord:

”Om det är önskvärt att kunna erbjuda en diagnos av texten [i Gaudium et Spes] som helhet, så kan vi säga att den (i kombination med texterna om religionsfriheten och världsreligionerna) är en revidering av Pius IX:s Syllabus, ett slags kontrasyllabus”. [5]

I en fotnot till detta citerade avsnitt förklarade den Helige Fadern att den position som intogs i [påven, den salige Pius IX:s] Syllabus antogs och fördes vidare i [påven S:t] Pius X:s kamp mot “modernismen” [6] Återvändande till sin huvudtext fortsatte han att skriva att:

”… ensidigheten i den position som antogs av Kyrkan under [påven, den salige] Pius IX och [påven S:t] Pius X som reaktion mot den situation som skapats av den nya fas i historien, vilken inleddes i och med Franska Revolutionen, korrigerades i stor utsträckning via facti (d.v.s. genom de faktiska förhållandena), i synnerhet i Centraleuropa, men det fanns fortfarande inget grundläggande uttalande om det förhållande som borde råda mellan Kyrkan och den värld som hade uppstått efter 1789″ [året för Franska Revolutionen] [7]

Inom parentes sagt – och utan att slinta med tungan – så kan man anta att, när påven Benedikt XVI skrev att det vid tiden för Andra Vatikankonciliet “ännu inte förelåg något principiellt uttalande om det förhållande som borde råda mellan Kyrkan och den värld, som hade uppstått efter 1789”, så menade han att det inte förelåg något sådant grundläggande uttalande, förutom de grundläggande uttalandena av påven Gregorius XVI (Mirari Vos – Om liberalismen, 1832); påven, den salige Pius IX (Quanta Cura – Om samtida villfarelser, 1864, och Syllabus (= förteckning) över villfarelser, 1864); påven Leo XIII (Diuturnum Illud – Om regeringsauktoritet, 1881, Humanum Genus – Om frimureri och naturalism, 1884, Libertas Praestantissimum – Om den sanna frihetens natur, 1888, Rerum Novarum – Om de arbetande klassernas villkor, 1891,  och Graves de Communi Re – Om kristen demokrati, 1901); påven S:t Pius X (Lamentabili Sane – Syllabus, fördömande  modernisternas villfarelser, 1907, Pascendi Dominici Gregis – Om modernism, 1907, Mot “Sillon” /försök att sammansmälta social-demokrati och katolicism/, 1910, samt Sacrorum Antistitum – Eden mot modernismen, 1910); påven Pius XI (Quas Primas – Om Kristus Konungens fest, 1925, Mortalium Animos Om den sanna religiösa enhetens främjande, 1928, och Divini Redemptoris – Om den ateistiska kommunismen, 1937); och påven Pius XII (Humani Generis – Om vissa felaktiga åsikter vilka hotar att undergräva den katolska troslärans grundvalar, 1950). [8] Med andra ord fanns det, vid tiden för Andra Vatikankonciliet, inget principiellt uttalande om det förhållande som borde råda mellan Kyrkan och den värld som hade uppstått efter 1789, frånsett de talrika grundläggande uttalandena under åtskilliga generationer och åtskilliga pontifikat efter 1789, vilka, med beaktansvärt inneboende konsekvens, under dessa generationer och pontifikat vittnade om ett “förhållande” av motsättning mellan Kyrkan och den “modernistiska” värld som hade uppstått efter 1789 – uttalanden, i vilka den överväldigande majoriteten av deltagarna i Andra Vatikankonciliet uppenbarligen inte villa instämma.

Den Helige Fadern verkade öppet medge just det, när han, som kardinal Ratzinger, skrev:

”Texten i Andra Vatikankonciliets dokument, speciellt Gaudium et Spes tjänar som en kontrasyllabus och representerar som sådan från Kyrkans sida ett försök till en officiell försoning med den nya era som inleddes 1789″.

Vid första påseende torde dessa uttalanden av påven Benedikt XVI inte verka “förvånande”. Han konstaterade, när allt kommer omkring, endast det uppenbara, eller hur? Han var bara uppriktig. Hans påstående var i själva verket fullständigt omärkligt. Det är väl känt och en vida utbredd folklig uppfattning att försonandet av Kyrkan med den moderna världen var hela poängen med Andra Vatikankonciliet – eller hur? Vad som kanske gnager obehagligt på intellektet i sådana uttalanden är det faktum att den Helige Fadern antydde att Andra Vatikankonciliets huvudmål var att utfärda en kontrasyllabus, ett dokument som stod i opposition mot den konsekventa och enhetliga läran hos sex av hans företrädare på påvestolen.

För att ställa den Helige Faderns ord i bjärtast möjliga belysning, måste man gå tillbaka till sådana händelser som inträffade mera än ett halvt århundrade före Andra Vatikankonciliet, mitt under den era, under vilken Kyrkan konsekvent och tydligt gjorde oppositionella uttalanden gentemot de liberalismens och modernismens grundsatser som kom att karakterisera tiden efter 1789.

Den 3 juli år 1907 utfärdade påven S:t Pius X ett dekret, kallat Lamentabili Sane, som räknade upp och fördömde villfarelserna hos en heresi, vilken han refererade till som “modernism”. Två månader senare samma år, den 8 september, utfärdade påven S:t Pius X encyklikan Pascendi Dominici Gregis, en mera utförlig, förklarande diskussion om och fördömande av modernismens heresi, vilken det refereras till såsom syntesen av alla heresier. [10] Tre år senare, den 1 september 1910, utfärdade påven S:t Pius X en motu proprioskrivelse, betitlad Sacrorum Antistitum, i vilken han föreskrev att en ed mot modernismen (välkomnad vid denna tid av sanna katoliker och fruktad av samtidens oliktänkande katoliker) skulle avläggas av alla katolska klerker, innan de blev vigda till subdiakonatet på sin väg mot prästämbetet. Edens text, som omnämnde och fördömde heresins lärosatser och tendenser, föreskrevs i motu proprioskrivelsen. [11] Det är av stor betydelse att notera, att påven S:t Pius X:s förordnande om eden mot modernismen inte upphävdes förrän 1967 [12], mera än ett år efter Andra Vatikankonciliets avslutning. [13] Således verkar det som om varje katolsk präst, vigd mellan 1910 och 1967, var förpliktad att avlägga påven S:t Pius X:s ed mot modernismen.

Erinra er vår nuvarande Helige Faders ord: “Den ståndpunkt som intas i [påven, den salige Pius IX:s] Syllabus antogs och fördes vidare i [påven S:t] Pius X:s kamp mot modernismen” [14] och texten [i Gaudium et Spes (Pastoralkonstitutionen om Kyrkan i den moderna världen), Dignitatis Humanae (Deklarationen om religionsfriheten) och Nostrae Aetate (Deklarationen om Kyrkans förhållande till icke-kristna religioner)] i sin helhet … är en revidering av [påven, den salige] Pius IX:s Syllabus, ett slags kontrasyllabus.” [15]

Slutsatserna är skrämmande. Varje enskild biskop, ärkebiskop och kardinal som deltog i Andra Vatikankonciliet och varje enskild peritus (= expertrådgivare) vid Vaticanum II, som också var präst, hade, utan undantag, avlagt den ed mot modernismen som föreskrivits för alla katolska präster av S:t Pius X år 1910 och inte upphävdes av Vatikanen förrän 1967. Varje enskild deltagare i Andra Vatikankonciliet stod under edbunden förpliktelse till Gud Allsmäktig, att med vederbörlig vördnad underkasta sig och av hela sitt hjärta hålla fast vid de fördömanden, deklarationer och alla de föreskrifter som ingår i encyklikan Pascendi och i dekretet Lamentabili [den encyklika och det dekret som fördömde modernismen som heresi]” [16] Sedda i detta ljus är påven Benedikt XVI:s uttalanden sannerligen förvånande. Hur kunde deltagarna i Andra Vatikankonciliet börja sin verksamhet med avsikten att “korrigera” eller att lägga fram en “kontrasyllabus” gentemot det, som de alla, utan undantag, hade svurit att, av hela sitt hjärta, underkasta sig och hålla fast vid”? – Hur kan någon som genom ed är bunden att stödja de påvliga förkastelsedomarna gentemot heresin modernism verka för att korrigera eller motsätta sig just dessa förkastelsedomar?

Vad skall vi tro? Skall vi tro att de som röstade till förmån för Andra Vatikankonciliets “kontrasyllabus”-dokument, vilka var ämnade att “korrigera” proklamationerna av påven, den salige Pius IX och påven S:t Pius X (och förmodligen dessutom uttalandena av påvarna Gregorius XVI, Leo XIII, Pius XI och Pius XII) bröt emot den ed mot modernismen som de hade avlagt? Att de glömde bort sin ed? I vilketdera fallet som helst – och detta är det stora moraliska felet med Andra Vatikankonciliet – är det inte möjligt att acceptera att dess deltagare samverkade med Gud den Helige Ande, när de omfattade åtgärder som var oförenliga med eden mot modernismen – en ed som de alla hade avlagt. Detta faktum kastar, om man godtar det, en mera än allvarlig tvivlets skugga både över den så kallade “[Andra Vatikan-]koncilieandan” och faktiskt över själva legitimiteten hos Andra Vatikankonciliets “kontrasyllabus”-dokument – dokument som, enligt påven Benedikt XVI var avsedda att “korrigera” eller “motsätta sig” läror, vilka alla deltagarna i Andra Vatikankonciliet genom ed var bundna att upprätthålla.

För att vi inte skall frestas påstå att påven, den salige Pius IX:s och påven S:t Pius X:s fördömanden av modernismen endast var riktade till en – för tiden kring sekelskiftet 1900 typisk – oklar uppsättning åsikter hos några få samtida ultra-liberala teologer, så påminns vi om påven S:t Pius X:s identifiering av den modernism som han fördömde som “syntesen av alla heresier.” [17] samt om en mera samtida förmaning, framförd av påven Paul VI, att modernismen “är den mest farliga revolution som Kyrkan någonsin har ställts inför och den hemsöker henne fortfarande svårt.” [18] Påven Paul VI fortsatte med att identifiera den modernism, som fortfarande hemsöker Kyrkan svårt, med den modernism som angreps av påven, den salige Pius IX samt påven S:t Pius X, när han karakteriserade den som en “revolution” inom Kyrkan.

Denna revolution är en process av självförstörelse och den syftar till att driva Kyrkan till slutet på vägen mot fördärv. Det trefaldiga upphovet, ansvarigt för förvrängningen, känd som modernism, är: 1) Dess religiösa stamfader är den protestantiska reformationen; 2) Dess filosofiska stamfader är Upplysningen; 3) Dess politiska ursprung härleder sig från Franska Revolutionen. [19]

Vidare, om vi skall döma efter frukterna av Andra Vatikankonciliet, vad skall vi tro? Vi har påven Paul VI:s egen utvärdering av konciliets efterverkningar:

”Vi såg fram emot en blomstrande, en lugn expansion av idéer, vilka mognade under konciliets viktiga sessioner … I stället är det som om Kyrkan vore i färd med att tillintetgöra sig själv. [20] Vi har intrycket att genom vissa sprickor i muren Satans rök har trängt in i Guds tempel: … Tvivel, osäkerhet, ifrågasättande, missnöje, konfrontation … Vi trodde att efter konciliet en solskensdag skulle ha grytt i Kyrkans historia. Vad som grydde var i stället en dag med moln och stormar, med mörker, med sökande och ovisshet”. [21]

Molnen, stormarna, mörkret, sökandet, ovissheten – vem kan påstå att de inte är med oss än idag, mera än fyra decennier efter Andra Vatikankonciliets avslutning? Om Kyrkan själv skall bedöma Andra Vatikankonciliet efter dess frukter, skulle hon då inte lyssna till Vår Herres befallning i slutet av sin bergspredikan? – ”Vart träd som inte bär god frukt skall skäras ned och skall kastas i elden. Därför, av deras frukt skall ni känna dem”. [22]

Dr. Marcin är professor i juridik vid The Catholic University of America.

Beträffande fotnoter hänvisas till den amerikanska originalartikeln!

Översättning: Roland Allnert (1932-2020)

Källa: The Remnant