Den salige Karl, klerikalism och lekmannastyre i Kyrkan

Den salige Karl, klerikalism och lekmannastyre i Kyrkan

Charles A. Coulombe

Vad är klerikalism?
Under de senaste åren har det på alla sidor förekommit fördömanden av ”klerikalismen” i Kyrkan – inte minst från den Helige Fadern. Detta ord kan dock användas i en mängd olika betydelser. Om man till exempel menar att olika liturgiska och sakramentala funktioner samt styrelsen över församlingen är förbehållet prästerskapets medlemmar, kan det, antar jag, kallas ”klerikalism”. Men på samma sätt kan de olika förändringarna i liturgin, för att inte tala om de senaste försöken att ändra Kyrkans lära, också kallas ”klerikalism”, eftersom makten att göra sådana saker helt och hållet ligger hos prästerskapet, högre som lägre, och som regel görs utan att lekmännen tillfrågas överhuvudtaget. När Pius XII bestämde sig för att ändra stilla veckans ceremonier, avskaffa oktaverna för ett antal stora högtider och liknande, rådfrågades inga lekmän. Detsamma när Johannes XXIII tog bort alla högtider som han tyckte var ”repetitiva” från kalendern. Dessa banade naturligtvis vägen för de hav av förändringar, liturgiska och andra, som Paul VI tillfogade Kyrkan – inklusive att ta bort de flesta lekmannapositioner i det påvliga hovet. Inga av dessa saker hade begärts av lekmännen, istället hade idén uppstått hos de regerande påvarna att de eller deras klerikala kohorter förstod tron bättre än deras föregångare eller lekmännen. Man ser i dessa handlingar klerikalism av grövsta slag.

Men var började det? Paradoxalt nog kan man spåra dagens klerikalism till Kyrkostatens fall. Före 1870 regerade påvarna över ett litet men ändå konkret land. Det hade starka sidor och problem som alla andra länder, men det gjorde det möjligt för påven att å ena sidan vara oberoende av någon världslig furste – i en tid då de flesta katoliker levde under katolska furstar – och å andra sidan bli medveten om de faktiska svårigheter som furstar har att hantera. De på varandra följande påvarna, som härskade över både adel och ofrälse, hade att sörja för sina lekmäns behov. Även om denna dubbla roll som påve och världslig furste innebar många svårigheter, så förankrade det varje påve i den värld hans undersåtar hade att leva i. Efter att Rom föll för sardinierna blev påvarna ”fria” – enligt populärmytologin – att ägna sig helt åt andliga frågor; dessutom hävdas det att denna världsliga makt hade varit ansvarig för flera av de värsta påvarna som Kyrkan har fått utstå genom historien. Men man kan också argumentera för att påvarna sedan 1870 har kommit allt längre bort från egen erfarenhet av både lekfolk och lagen, vilket har gjort dem alltmer oförstående för båda. Dessutom, om den världslig maktutövningen bär ansvaret för de dåliga påvarna, hur förklarar vi det långt större antal heliga påvar i deras led, som var lika djupt involverade i världsliga förehavanden?

Lekmännens medbestämmande i Kyrkan
Om påvarna hursomhelst i den traditionella katolska staten var involverade i världsliga frågor, så var kejsare och kungar i allra högsta grad involverade i religiösa. Var och en hade ett kyrkligt hushåll med egna kaplaner, de grundade katedraler och kloster och ansökte hos Heliga stolen om godkännande av nya högtider och devotioner. De tysk-romerska kejsarna samt Spaniens, Frankrikes och Englands kungar var hederskaniker för stora romerska basilikor och hade specifika liturgiska roller vid de påvliga mässorna under sina besök i Rom. De observerade offentligt, på olika sätt, Kyrkans stora högtider, framför allt fottvagningen av de fattiga på skärtorsdagen och processionen bakom det heliga sakramentet på Kristi lekamens fest. Biskopar och abbotar tjänade i provinsiella och nationella lagstiftande församlingar, och mycket ofta var det landets primas som krönte monarken. Kronan stödde Kyrkan ekonomiskt, och i fallet med de franska, spanska och portugisiska kolonialväldena bekostade den hela notan för evangeliseringen av dessa länder. Liksom påven hade vetorätt beträffande kejserliga och kungliga beslut om kyrkliga förhållanden, hade den tysk-romerske kejsaren samt kungarna av Frankrike och Spanien makten att blockera en given kardinal från kandidatur i den påvliga konklaven.

I de länder som avskurits från kristenheten genom den protestantiska revolten bibehölls ett liknande förhållande till de nyskapade protestantiska statskyrkorna i norra Europa. Den franska revolutionen hade påbörjat förstörelsen av detta förhållande i det katolska Europa, och år 1914 hade det överlevt intakt i endast två länder: Spanien (som dock, som våra karlistiska vänner påpekar, hade kompromissat med liberalismen på flera nyckelområden) och Österrike-Ungern.

Kejsar Frans Josef
På många sätt förkroppsligade den österrikisk-ungerske kejsaren och kungen Franz Josef det traditionella förhållandet mellan lekmanna- och klerikal makt i Kyrkan. Liksom var fallet med de övriga krönta huvudena i Europa, hade han ärvt en egenartad katolsk devotion karaktäristisk för hans egen dynasti, Pietas Austriaca. Förbunden med en vördnad för det sanna Korset och passionshistorien, Altarets Heliga Sakrament och Jesu Heliga Hjärta, den Saliga Jungfrun och S:t Josef (familjepatronen), hade denna religiositet lett till den enorma samlingen av reliker på Hofburg, det kejserliga palatset i Wien. Skärtorsdagens fottvagning och processionen på Kristi lekamens fest var höjdpunkter i hovlivet i Wien, och 1898 ledde Franz Josef den kejserliga familjen under vigningen av hela mänskligheten till Jesu Heliga Hjärta, ledd av påven Leo XIII i Rom. I mässans kanon, långfredagens kollektböner samt under påskaftonsmässans Exsultet bad man för kejsaren med namns nämnande.

Frans Josef kröntes och smordes till kung av Ungern 1867. Som kejsare och kung utnämnde han kardinaler, ärkebiskopar och biskopar, med reservation för påvens godkännande. Undantagna från detta var Salzburg och Olomouc, vars metropoliter valdes av domkapitlen, och de tidigare ”Salzburg-stiften” Seckau, Lavant och Gurk. Ärkebiskopen av Salzburg hade utnämningsrätt för Seckau och Lavant, medan kejsaren föreslog två kandidater för Gurk, varav ärkebiskopen av Salzburg sedan utnämnde den ene. Nuntien måste också rådfrågas för att fastställa att valet inte gick emot påvens vilja – någonderas ogillande avbröt processen; de separata österrikiska och ungerska ministerierna för gudstjänst och utbildning utförde undersökningen, men det var Frans Josef som skulle godkänna valen både för romerska och bysantinska katolska biskopar. Dessutom måste han tänka på att några av hans utnämningar skulle sitta i en eller flera lagstiftande församlingar inom dubbelmonarkin.

Det fanns tre nationella parlament. I överhuset (Herrenhaus) i det österrikiska parlamentet fanns furstärkebiskoparna av Wien, Prag, Salzburg, Görz och Olmütz, ärkebiskoparna av Lemberg och Zara, den bysantinsk-katolske ärkebiskopen av Lemberg, den armenisk-katolske ärkebiskopen av Lemberg och den grekisk-ortodoxe ärkebiskopen av Czernowitz samt furstbiskoparna i Brixen, Breslau (beläget i dåvarande Tyskland, men med överhöghet över österrikiska Schlesiens territorium), Krakau, Seckau, Trient, Laibach, Lavant och Gurk. Det ungerska överhuset, Főrendiház eller ”Magnaternas hus”, hade en ännu högre andel kyrkliga medlemmar, även om det också var mer mångreligiöst än Österrikes: Fyrtiotvå representanter för de katolska och ortodoxa kyrkorna, inklusive primasen, ärkebiskopar, biskopar, abbotar och andra höga dignitärer, och tretton representanter för de protestantiska konfessionerna. Annekteringen av Bosnien 1908 innebar en utmaning att skapa representativa institutioner för en region som aldrig hade haft sådana. Men medan den bosniska riksdagen (Sabor) endast skulle ha en kammare, skulle även den ha religiösa representanter utsedda av monarken. Dessa var, av hänsyn till den muslimska majoriteten, dess Reis, som var huvudmannen för muslimernas beviljade landområden och muslimernas regionala ledare från Mostar, fyra metropoliter och ordföranden för den ortodoxa gemenskapen, den katolske ärkebiskopen och två provinsmedlemmar av franciskanerorden i Bosnien och Hercegovina samt den sefardiske rabbinen av högre rang. I de olika provinsiella dieterna i den österrikiska halvan av monarkin ingick också ett stort antal lokala katolska biskopar.

En annan religiös plikt som Frans Josef tog på största allvar var att finansiera missioner, även om Österrike-Ungern inte hade några kolonier. Den katolska kyrkan i Skandinavien, Albanien och Bulgarien (latinsk och bysantinsk i det senare fallet) fick betydande tillskott från kejsaren liksom kyrkan i det Heliga landet och Egypten (den koptisk-katolska kyrkan finansierades från början därigenom, och Frans Josef betalade kostnaden för uppförandet av den heliga Katarinas romersk-katolska katedral i Alexandria, där, ironiskt nog, kvarlevorna av hans krigstidsfiende kung Viktor Emanuel III skulle vila fram till deras nyliga återbördande till Italien). Men sedan 1826 gick, till stor del med medel från både Frans Josef och hans två omedelbara företrädare, en stor del av denna generositet till kyrkan i USA. Genom en organisation kallad Leopoldinenstiftung öste habsburgarna och många av deras undersåtar in miljontals dollar i den amerikanska kyrkan, grundade 400 församlingar, subventionerade helt eller delvis 300 missionärer (som S:t Johann Neumann och den vördnadsvärde biskopen Baraga) och skickade över ett ändlöst flöde av skrudar, statyer, fönstermålningar, liturgiska kärl och dylikt. Mycket av dynastins pengar gick även till katoliker av östlig rit i USA. Tyvärr avbröt krigsutbrottet 1914 flödet av generositet – vilket naturligtvis skulle ”återgäldas” genom Woodrow Wilsons insisterande på Frans Josefs efterträdares avsättning, exil samt uppstyckandet av hans domäner.

Salige kejsar Karl
Denne efterträdare var den salige kejsar Karl, som efterträdde Frans Josef 1916. Som hela den katolska världen vet, blev han saligförklarad för sin personliga fromhet och dygd. Som pojke genomgick han vigningen till Jesu Heliga Hjärta i familjekapellet, då sjukdom hindrade honom från att åka till Wien med sina föräldrar för den ovannämnda vigningen till Jesu Heliga Hjärta år 1898. Närhelst det var möjligt, från barndomen till hans alltför tidiga död i exil år 1922, gick han i daglig mässa. Trots det personliga sveket från Wiens kardinal Piffl (som uppmanade österrikarna att stödja republiken, förklarade det som en ”religiös plikt” och övertalade de flesta av de andra österrikiska biskoparna att ansluta sig till honom i hans ställningstagande) förlorade Karl aldrig sin kärlek till Kyrkan eller sin aktning för prästerskapet.

Som svar på Piffls drag bad kejsaren i ett brev daterat den 15 januari 1919, som levererades av hans sekreterare, baron Karl Werkmann, kardinalen att genom prästerna påverka katolikerna i samtliga Österrikes stift för att uppnå inte bara ett kristet, utan ett monarkistiskt, valresultat. Kejsaren hävdade att kyrkan i Österrike snart skulle gå under utan monarkin, vilket framgår av den revolutionära regeringens många kyrkofientliga lagar (äktenskapslagstiftning, tillåtande av frimureri, etc). Den salige Karl förklarade att han som rättmätig härskare över Tyskland-Österrike aldrig hade abdikerat och aldrig avsåg abdikera:

”… det nuvarande styret är ett revolutionärt styre eftersom det har avsatt den statliga makt som inrättats av Gud. Jag blir alltid förvånad när katoliker förleds att tro att påven Leo XIII godkände republikerna; detta är fundamentalt felaktigt; en republik som har avskaffat andras rättigheter, kan aldrig, enligt den store påvens uppfattning, utgöra en legitim regeringsform för katoliker.”

Medan några få biskopar (ärkebiskop Ignaz Rieder av Salzburg, Sigismund Waitz av Brixen, Johannes Maria Gföllner av Linz, Janos Mikes av Szombathely och några andra) förblev lojala mot den landsförvisade kejsaren och kungen och hans son, Otto, svek de flesta. Men även andra som nu är på väg mot helgonförklaring förblev lojala. Kardinal Mindszenty är den mest kände av dessa, men man kan också nämna ungraren den salige Zoltán Meszlényi, som 1921 skrev en studie med titeln ”Konungen och nationalförsamlingen” där han förklarade att kungens vilja är överordnad hans nationalförsamlings. Naturligtvis var en annan lojalist påven Johannes Paulus II, vars far döpte honom till Karol [polska formen av namnet Karl] efter kejsaren, och som när han träffade Karls änka, gudstjänarinnan Zita, förklarade att det var en ära att äntligen träffa ”min kejsarinna”.

I en tid då många lekmän känner sig lämnade utanför, ignorerade och till och med trakasserade av en stor del av hierarkin, har den salige Karl och hans gemåls exempel och förböner aldrig varit viktigare. Och även om förhållandet mellan lekmanna- och klerikal makt i Kyrkan i nästan varje land i dag är helt annorlunda än vad det en gång var – även kristenhetens makt har fördömts av många teologer under de senaste decennierna – skapade det sistnämnda systemet många helgon, som också understödde det, inte minst den salige Karl.

Källa: OnePeterFive

Labarum har tidigare skrivit om den salige Karl här.