Strikt talat är endast gudomlig värdighet oändlig

Strikt talat är endast gudomlig värdighet oändlig

Edward Feser

Deklarationen Dignitas Infinita [”Oändlig värdighet”] börjar med påståendet att ”Varje människa besitter en oändlig värdighet, oupplösligt baserad på hennes blotta existens”, och hävdar också att detta ”även erkänns av blotta förnuftet”. Det andra påståendet är nästan lika anmärkningsvärt som det första, eftersom deklarationens inledning i själva verket är radikalt kontraintuitiv. Varje naturlig läsning av frasen ”oändlig värdighet” ger vid handen att detta är något som människan uppenbarligen inte besitter. Det gör endast Gud.

Dignitas uttrycker ”dignitet”, ”förnämlighet”, ”förtjänstfullhet”, ”ära”. Prova att ersätta ”värdighet” med dessa ord i frasen ”oändlig värdighet” och fråga dig själv om det verkligen låter sig sägas om människan. Besitter människor ”oändlig dignitet”, ”oändlig förnämlighet”, ”oändlig förtjänstfullhet”, ”oändlig ära”? Själva idén tycks hädisk. Bara Gud kan besitta något av detta.

Eller betänk de egenskaper som skänker särskild värdighet åt människor, såsom auktoritet, godhet eller visdom, där ju mer fullkomligt de uppvisar dessa egenskaper, desto större är deras värdighet. Kan människor sägas besitta ”oändlig auktoritet”, ”oändlig godhet” eller ”oändlig visdom”? Självfallet inte, och självfallet är det bara Gud som dessa saker kan tillskrivas. Så hur skulle människor kunna besitta oändlig värdighet?

S:t Thomas av Aquino påpekar att ”den gudomliga naturens värdighet överträffar varje annan värdighet” (Summa Theologiae I.29.3). Om det är någon som besitter oändlig värdighet, så är det naturligtvis Gud.  Om Hans värdighet alltså överträffar vår, hur skulle vi då kunna besitta oändlig värdighet? Aquino observerar också att den mänskliga naturens värdighet ökar i kraft av att den förenas med Kristus i inkarnationen (Summa Theologiae III.2.2). Hur kunde det då redan av sin natur kunna vara oändligt? I själva verket bestrider Aquino uttryckligen att mänsklig värdighet är oändlig, och noterar att ”ingen människa besitter den oändliga värdighet som krävs för att på ett rättvist sätt gottgöra ett brott mot Gud”, vilket är anledningen till att Kristi inkarnation och passion var nödvändig (De Rationibis Fidei, kapitel 7).

Visserligen tillstår Aquino att det finns andra saker än Gud som i någon mening kan sägas besitta oändlig värdighet:

”Av det faktum att (a) Kristi mänskliga natur är förenad med Gud, och att (b) skapad lycka är Guds sällhet, och att (c) den heliga jungfrun är Guds moder, följer att dessa har en viss oändlig värdighet som härrör från den oändliga godhet som är Gud” (Summa Theologiae I.25.6).

Men observera att den oändliga värdighet det här handlar om kommer ur en särskilt nära relation till Guds oändliga värdighet – som involverar inkarnationen, den himmelska visionen respektive Marias gudomliga moderskap – och inte från den mänskliga naturen som sådan.

Relevanta i sammanhanget är också Aquinos kommentarer kring frågan om oändlighet. Han säger att ”förutom Gud kan ingenting vara oändligt”, ty ”det strider mot en skapad saks natur att vara absolut oändlig” och ”Han kan inte skapa något som är oändligt” (Summa Theologiae I.7.2). Hur skulle alltså människor av naturen kunna besitta oändlig värdighet?     

Det är sant att Aquino också menar att vissa saker kan sägas vara oändliga i lös bemärkelse (Summa Theologiae I.7.2). Men de utgör inte på något rimligt sätt någon mall för att få tanken om människan som besittandes en ”oändlig värdighet” att gå ihop. Aquinos exempel handlar om änglar och materia. Änglar kan sägas vara oändliga i lös bemärkelse i den mån de inte är begränsade av materia. Men människor, som av naturen har fysiska kroppar, är begränsade av materia.

Materien i sig är oändlig i lös bemärkelse såtillvida att den kan anta den ena formen efter den andra utan slut, åtminstone i princip. Till exempel kan en viss träbit nu vara ett skrivbord, sedan en stol, sedan en vägg, och så vidare i det oändliga. Men vid en given tidpunkt har den inte ett oändligt antal former. Självfallet utgör detta alltså ingen modell för hur en människa vid en given tidpunkt kan sägas besitta oändlig värdighet.

Den mest generösa läsning som kan medges deklarationens påstående att människor besitter ”oändlig värdighet” är att den är hyperbolisk, menad att förmedla karaktären av mänsklig värdighet på ett väckande sätt. Vid en sådan läsning kan ord som ”väldig”, ”betydande” eller ”omfattande” fungera lika bra för att förmedla vad deklarationen vill säga.

Problemet med detta är emellertid att deklarationen fortsätter att dra slutsatser från sin inledande premiss som inte skulle kunna dras om frasen ”oändlig värdighet” läses på detta sätt. Dokumentet säger att eftersom mänsklig värdighet är oändlig, är företeelser som mord, abort, dödshjälp och liknande förbjudna ”bortom alla omständigheter”, ”bortom varje omständighet”, ”under alla omständigheter”, ”oavsett omständigheter” och så vidare. Detta skulle inte nödvändigtvis förfalla vara sant om den mänskliga värdigheten bara är ”väldig”, ”betydande” eller ”omfattande”. Någons värdighet kan vara väldig, betydande eller omfattande utan att för den sakens skull vara okränkbar under alla omständigheter.

Om du således inte tar de delar av Dignitas Infinita som talar om oändlighet på allvar, kan du heller inte ta ”bortom alla omständigheter”-delarna på allvar. De går hand i hand. Den ”hyperbola” läsningen – även om den är välvillig, med tanke på problemen med föreställningen om oändlig mänsklig värdighet – undergräver helt enkelt hela poängen med dokumentet.

Detta spelar inte så stor roll när det gäller att upprätthålla Kyrkans traditionella fördömande av mord, abort, dödshjälp och liknande. Ty det finns fullkomligt tillräckliga traditionella naturrättsliga argument mot dessa företeelser som inte kräver något åberopande till en idé att människor besitter ”oändlig värdighet”. Om deklarationens nymodiga argument inte håller är ingen skada skedd. De behövs inte i alla fall.

Deklarationen landar dock i en slutsats som följer av dess problematiska utgångspunkt. Och det är det nymodiga påståendet att ”dödsstraffet … kränker varje persons oförytterliga värdighet, oavsett omständigheterna”. På grundval av detta påstående klumpar Dignitas Infinita ihop dödsstraffet med mord, abort, dödshjälp och andra handlingar som alltid och intrinsikalt är onda, onda till sin natur och inte bara på grund av omständigheterna.

Denna lära är inte mindre alarmerande än påståendet att människor skulle besitta oändlig värdighet, eftersom den motsäger Skriftens, kyrkofärdernas, kyrkolärarnas och alla tidigare påvars tydliga och konsekventa undervisning. Och dokumentet landar där just på grund av tanken att mänsklig värdighet skulle vara oändlig, så att den ”består under alla omständigheter, tillstånd eller situationer som människan någonsin kan hamna i”. Det är detta extrema påstående om människovärdet som utgör grunden för deklarationens tydliga bedömning att en gärningsman aldrig kan avrättas oavsett hur depraverat hans handlingar och hur farlig han än är.

Eftersom ett sådant extremt omdöme hamnar i konflikt med Skrifterna och Traditionen, är det något som Kyrkan måste förkasta. Och detta utgör ytterligare ett skäl för henne att avvisa det extrema påståendet om människovärdet som ger utrymme för denna konflikt.

För intresserade läsare granskar jag Dignitas Infinita i detalj i en längre artikel på min personliga blogg.

Källa: Rorate Cæli