Skrivet av: Anton Assarsson | 18 december 2011

Fjärde söndagen i advent

Fjärde söndagen i advent

Prof. Plinio Corrêa de Oliveira

Den 18 december börjar den sista veckan i Advent. Vi är bara en vecka bort från vår Herres födelse och Kyrkan instämmer i vår Frus glädje och hopp i hennes väntan på födelsen. Hon väntade på att beundra det heliga anletet hos den Son som växte i hennes sköte.

Vår Fru hade bett Gud att påskynda Messias ankomst, Gud hörde hennes allsmäktiga bön, inkarnationen var väntad. Hon inbjöds att bli Ordets Moder. Hon accepterade och blev havande med det inkarnerade Ordet. I denna sista vecka av sitt havandeskap väntar hon på att beundra sin Sons heliga anlete så att hon kan få en mer djupare insikt om Hans själ och Hans fulla personlighet.

Hon väntar också på världens frälsning som närmar sig. Hon ser den kommande tiden då Guds ära inte längre förolämpas av arvsyndens konsekvenser. Djävulens välde som hade dominerat i mer än fyra tusen år går mot sitt slut. Hon känner att vår Herre Jesu Kristi välde är nära. Det är bara en vecka kvar till Ordets födelse som innebär början på slutet för Djävulens välde. Det krossades definitivt när vår Herre offrades på korset och återlösningen fullbordades.

Tanken på detta fyllde vår Frus hjärta med hopp. Därför kallas hon denna tid för Vår Fru av Hoppet eller Vår fru av O Antifonerna då det på var och en av dessa sju dagar före jul finns en antifon i liturgin som Kyrkan tillskriver henne. Samtliga av dessa antifoner börjar med utropet “O” och fortsätter med ord från det gamla testamentet som hänvisar till vår Herres födelse och Hans frälsningsverk.

Dessa antifoner, kallade “de stora antifonerna” eller “O-antifonerna”, är följande:

Antifon 1: O Vishet, som framgått ur den Allrahögstes mun, du som räcker från världens ena ände till den andra och ordnar allt med kraft och mildhet, kom och lär oss vishetens väg.

Antifon 2: O Adonai, starke Gud och härskare över Israels hus, du som syntes för Moses i den brinnande törnbuskens låga och givit lagen på Sinais berg, kom och fräls oss med din starka hand.

Antifon 3: O Jesse telning, samlingstecknet för jordens folk, inför vilken konungar förstummas och nationerna tillbejda, dröj ej längre, kom och fräls oss.

Antifon 4: O du som har Davids nyckel och bär Israels spira, du öppnar, och ingen stänger, du stänger och ingen öppnar, kom och befria de fångna som sitter i mörker och dödens skugga.

Antifon 5: O du som uppgår som det eviga ljusets återsken, rättfärdighetens sol, kom och upplys dem som sitta i mörker och dödens skugga.

Antifon 6: O Konung, folkens efterlängtade, du hörnsten, som förenar det som varit åtskilt, kom och fräls människan som du danat av jordens stoft.

Antifon 7: O Emmanuel, vår konung och lagstiftare, nationernas åtrå och folkens räddning, kom att återlösa oss, Herre, vår Gud.

O-antifonerna manar till eftertanke. När påven Pius XI publicerade sin encyklika mot kommunismen – Divini Redemptoris – år 1937, noterade han i denna att världen var i ett så dåligt skick att den riskerade förfalla till ett ännu lägre tillstånd än vad den befann sig i före frälsningsverket. Och det kan vi säga att den verkligen har gjort. Från 1937 till dags dato har katastrofen inträffat. Den mångfaldiga ondska som Pius XI beskrev har bara förvärrats sedan hans tid. Världen som återlösts av Jesus Kristus är nu mer försjunken än före Hans ankomst.

I denna situation längtar vi efter en så radikal restaurering att den liknar en frälsning. Vi hoppas på en förnyelse av frälsningsverkets frukter som tillämpas på våra tiders behov. Vi har behov av att dem som föraktar vår Herre och har infiltrerat Hans kyrka bestraffas. Om de kunde skulle de förstöra kyrkan. Vi manar också till dem som kan omvända sig och försonas med vår Herre. Vi behöver Jungfru Marias välde.

Så för oss, i dessa dagar som föregår julen, borde dessa antifoner uttrycka en vädjan och en uppmaning till Jesusbarnet att påskynda en starkare och mer triumferande och oövervinnerlig återställning av sitt konungadöme på jorden – med Maria, i Maria, och genom Maria.

Vi borde be Maria att vinna denna ynnest från Hennes Son. Vi borde också be henne att stärka vårt hopp om att detta kommer att ske. Sålunda kommer vi att spendera denna vecka i väntan på dessa nådegåvor precis som vår Fru väntade på den nåd som vår Herres ankomst innebar.

Källa: Tradition in Action
Översättning: Anton Assarsson

Skrivet av: Anton Assarsson | 08 december 2011

Provocerade FDR fram Pearl Harbor?

Provocerade FDR fram Pearl Harbor?

Pat Buchanan

Den 8 december 1941 ställde sig Roosevelt i talarstolen inför en samlad kongress för att begära en krigsförklaring mot Japan.

En dag tidigare, i gryningen, hade japanska hangarfartygsbaserade stridsflygplan genomfört ett förödande överraskningsanfall på den amerikanska flottan i Pearl Harbor.

F.d. presidenten Herbert Hoover, republikanernas statsman för dagen, sa “Vi har bara ett jobb att göra nu, och det är att besegra Japan”.

Men till sina vänner sa “Chefen” något annat: “Ni och jag vet att vi ständigt stack nålar i skallerormen, som nu till slut högg tillbaka”.

Idag, 70 år efter Pearl Harbor, träder en anmärkningsvärd hemlig historia skriven mellan 1943 och 1963 fram i ljuset. Det är Hoovers förklaring av vad som hände före, under och efter andra världskriget och som mycket väl kan innebära dödsstöten för Väst.

Redigerad av historikern George Nash, utgör Freedom Betrayed: Herbert Hoover’s History of the Second World War and Its Aftermath en svidande kritik mot FDR och politikerna runt honom som skamlöst ljög om sin önskan att hålla USA utanför kriget samtidigt som de medvetet arbetade för att steg för steg kasta in oss i striden.

Ändå är boken inte polemisk. Den 50-sidiga upptakten till kriget i Stilla havet använder memoarer och dokument från alla sidor för att bevisa Hoovers anklagelser. Och kanske det bästa sättet att visa kraften i denna bok är att göra det som Hoover – kronologiskt, omsorgsfullt, vecka för vecka.

Betänk Japans situation sommaren 1941. Fastkört i ett fyra år långt krig i Kina hon varken kunde vinna eller avsluta och efter att ha gått in i franska Indokina, var hon fullständigt utmattat och krigstrött.

I regeringen fanns en mäktig falang ledd av premiärministern prins Fumimaro Konoye som desperat ville undvika krig med USA.

Det pro-anglosaxiska lägret inkluderade marinen vars officerare hade kämpat sida vid sida med den amerikanska och brittiska flottan under första världskriget, medan hökarna hade sitt centrum i armén, general Hideki Tojo och utrikesministern Yosuke Matsuoka, som hyste bittert anti-amerikanska känslor.

Den 18 juli 1941 trängde Konoye bort Matsuoka och ersatte honom med den pro-anglosaxiske amiralen Teijiro Toyoda.

Det amerikanska svaret: Den 25 juli frös vi alla japanska tillgångar i USA, stoppade all import och export och stoppade all olja till Japan, som nationen och imperiet var helt beroende av.

Chockerad fortsatte ändå Konoye sin fredspolitik genom att vinna flottans och arméns hemliga stöd för ett möte med FDR på den amerikanska sidan av Stilla havet för att lyssna och svara på de amerikanska kraven.

USA: s ambassadör Joseph Grew bönföll Washington att inte ignorera Konoyes erbjudande och sa att prinsen hade övertygat honom om att en överenskommelse kunde uppnås vad gällde Japans tillbakadragande från Indokina och södra och centrala Kina. Av rädsla för Maos arméer och Stalins Ryssland ville Tokyo behålla en buffertzon i norra Kina.

Den 28 augusti överlämnade Japans ambassadör i Washington ett personligt brev från Konoye till FDR som bönföll om ett möte.

Tokyo bad oss att hålla Konoyes erbjudande hemligt då avslöjandet av en japansk premiärministers erbjudande att korsa Stilla havet för att prata med en amerikansk president skulle kunna äventyra hans regering.

Den 3 september läktes Konoyes brev till The Herald-Tribune.

Den 6 september träffade Konoye ambassadör Grew igen vid ett tre timmar långt lunchmöte för att informera honom om att Japan nu gick med på de fyra punkter som amerikanerna krävde som grund till fred. Inget svar.

Den 29 september skickade Grew vad Hoover beskriver som en “bön” till presidenten om att inte låta detta fredserbjudande gå till spillo.

Den 30 september skrev Grew till Washington, “Konoyes krigsfartyg står redo och väntar på att ta honom till Honolulu, Alaska eller var presidenten än önskar”.

Inget svar. Den 16 oktober föll Konoyes ministär.

I november mottog Washington två erbjudanden från Tokyo: En plan A som innebar ett slut på kriget i Kina och ockupationen av Indokina och om det förkastades, en plan B som innebar ett modus vivendi där ingendera sida skulle göra några nya drag. Dessa förkastades direkt.

På ett möte den 25 november för FDR:s krigsråd, avslöjar krigsministern Henry Stomsons anteckningar den samsyn som råder: “Frågan var hur vi skulle manövrera dem (japanerna) till… att skjuta första skottet utan att vi tar alltför stor skada”.

“Vi kan radera japanerna från kartan på tre månader”, skrev marinministern Frank Knox.

Som Grew hade förutsagt visade sig Japan, en “hara kiri-nation”, mer benägen att gå under i ett hedersamt nationellt självmord än att låta sig bli förödmjukat.

Det krig som resulterades av vägran att träffa prins Konoye innebar mer än hundratusen amerikanska förluster, Hiroshima, Nagasaki, ett Kina under Mao Zedong, amerikanska krig i Korea och Vietnam och uppkomsten av ett nytt arrogant Kina som visar gårdagens stora supermakt föga respekt.

Om du vill veta historien som skapade vår värld, spendera en vecka med Mr. Hoovers bok.

Källa: http://buchanan.org/blog/did-fdr-provoke-pearl-harbor-4953
Översättning: Anton Assarson

Skrivet av: Anton Assarsson | 05 december 2011

¡Viva Cristo Rey y los Cristeros!

¡Viva Cristo Rey y los Cristeros!

Av: Bo Solberg

Som någon välvillig, minnesgod stackare kanske kommer ihåg skrev undertecknad för ett par år sedan om det spanska inbördeskriget i tvenne artiklar (Nonkonform; 74, 77). Det är därför naturligtvis med speciella, kollegiala broderskapskänslor jag nyligen läst Jonas De Geers fina, tudelade artikel över samma ämne (Nationell Idag; 34-35/2011). Han framhåller mycket riktigt, och viktigt:

Vad få vet idag, på grund av den tillrättalagda historieskrivning som varit låst i ett mer eller mindre marxistiskt schema, är att det finns många exempel på genuina folkliga uppror sedan Franska revolutionen, och de har i flertalet fall varit katolska, patriotiska revolter mot Revolutionens principer, för Gud, familj och fosterland, från Vendée-upproren 1793 till Ungern 1956. Till skillnad från de ödesdigra socialistiska ’revolutionerna’, som i själva verket har varit internationellt organiserade kupper, beställda och betalda av den kosmopolitiska storfinansen, har dessa revolter alltid skett ur nästan hopplöst underläge och slutat i tragiska nederlag.

De Geers tudelade artikel går även att läsa på hans blogg här och här.

Förlåt den vanvördiga vanställningen av några klassiska rader svensk poesi, men när jag läste på tidningens vita sidor av papper så sanna ord, flög på väggen ett sken och jag bad:

Måtte våra unga bättre lära känna dessa antirevolutioner, dessa ofrånkomliga, livsnödvändiga försvarsstrider, såsom det tragiska – men så heroiska och inspirerande – drama där de kämpande kom att kallas Cristeros och dess kamp La Cristiada. Skådeplats Mexiko, alltså.

De Geers artikel påminde mig om en utmärkt uppsats i ämnet av Gary Potter. Hos honom ekar föga oväntat samma budskap:

The story that follows […] is the story of Mexico’s Cristeros, Catholic peasants who did not accept that the Revolution was their movement. They rose in arms against it in their country, and by their fighting and dying in the number they did, gave the lie – like the Vendeens in France and the Carlists of Spain – to the notion that the enemy owed its past and present success to ‘the people’.

Gör er själva och historien en tjänst. Läs Potters uppsats. Läs Christopher Checks. Läs böcker som Fr. Francis Clement Kelleys Blood-Drenched Altars (1933), David C. Baileys Viva Cristo Rey! (1974), Jean A. Meyers The Cristero Rebellion (1976), Ann Balls Blessed Miguel Pro: 20th Century Mexican Martyr (1996) och Wilfred Parsons Mexican Martyrdom (2003).

Dylik läsning bleve också en god förberedelse för beskådandet av den kommande filmen Cristiada, vilken nu som bäst håller på att slutredigeras, och i vilken flera kända skådespelare medverkar. I vilken stil eller anda denna film kommer att berätta los Cristeros historia återstår att se, och man kan endast hoppas att den kommer att lämna ett rättvis bild. Men redan släppta trailers, och det faktum att filmen inte producerats av Hollywood men av ett mexikanskt filmbolag, borde vara anledningar nog för en dos optimism.

Här bara några stolpar för den som kan tänkas behöva en inledande ämnesorientering.

Det unga tjugonde seklets mexikanska revolution var nu som redan konstaterats på inget vis någon ur det egna folkets djup sprungen rörelse. Den hade kravlat sig upp ur en helt annan typ av djup, fulladdad som den utan alla överdrifter var med sataniskt vredesmod, frimureriisk vidskepelse och marxistisk verklighetsförvrängning. Så våldgästade den det folk som tränat sig i trohet till Gud alltsedan den bästa lärarinnan, Vår Fru av Guadalupe, undervisat det 1531. Revolutionärerna var direkt uttalade fiender till hennes gudomlige Son och Hans Kyrka – vilka de nu föresatte sig att krossa. Ambitionen personifierades mycket väl i den rabiata katolikhataren, presidenten Plutarco Elias Calles och symboliserades utmärkt i en av dennes i antikatolska förföljelser osedvanligt flitigt tränade guvernörer, Tomas Canabal. Den saken stod i klartext redan på hans visitkort: ”Guds personliga fiende”. Sina söner gav denna tok namnen Lenin, Lucifer och Satan. Åsnan fick heta Påven.

Fader Francisco Vera var en av många präster som avrättades för ”brottet” att fira Mässa.

Vad gäller frimurarna; de som tror att referensen till dem ovan i sig är ett uttryck för vidskepelse kan förslagsvis börja med att begrunda några ord från den marionett som Calles 1929 valde att efterträda honom på presidentposten, Emilio Portes Gil: ”I Mexiko har staten och frimureriet på senare tid blivit en och samma sak.”

Nåväl. När utrotningskriget mot Kyrkan 1926 nådde biskoparnas smärtgräns vidtog de den dramatiska åtgärden att inställa all offentlig gudstjänst i landet. Prästerna trädde inte längre fram ad altare Dei för att frambära det Heliga Mässoffret. De administrerade inte öppet Sakramenten.

Spontana, lokala bondeuppror bröt snart ut på flera håll i landet – som regel med mycket dålig beväpning i klar motsats till den övermäktiga regeringsarméns. Alltför ofta fick klubbor, machetes och knivar ersätta gevär. Men de bar uppenbarligen trons rustning väl. De höll ut och återvände till slagfälten trots förlust efter förlust. Modiga präster rörde sig i hemlighet bland folket och fullföljde sina roller som själasörjare. De blev vittnen till en regimstyrd orgie i tortyr, mord och grova helgerån. Många gånger blev de blodsvittnen. Den mest berömda är väl Fader Miguel Pro.

Snart nog växte upprorshärdarna samman till ett alltmer välorganiserat gerillakrig. Från stridsropet ”¡Viva Cristo Rey!” fick de sitt namn. Kristkonungen och Vår Fru av Guadalupe fäste de på standaret.

Efter ett par års strider började los Cristeros till och med – trots USA:s direkta stöd åt regeringsarmén – otroligt nog få överhanden. Regeringen blev alltmer nervös, och ville söka ett slut på stridigheterna. De exildrivna biskoparna ville inte heller missa vad de såg som ett förbättrat förhandlingsläge. En överenskommelse slöts. Över huvudet på Cristeros-armén. Den beordrades att upplösas. Den lydde naturligtvis.

Jag betvivlar inte att biskoparnas svåra beslut leddes av den goda intentionen att göra det bästa för Mexikos kristna. Men vad blev den faktiska konsekvensen? Sakramenten blev nu visserligen betydligt tillgängligare än de varit under kriget och de antikatolska lagarna tillämpades inte lika strikt som förut. Till en början. Efter några år hade emellertid förföljelsen av den katolska tron nått minst lika höga nivåer som före inbördeskriget.

Och los Cristeros? Mindre än två veckor efter det att biskoparna ingått sin överenskommelse med regeringen lät den senare arkebusera prästen och Cristero-generalen Aristeo Pedroza. Han var bara den första av omkring fem tusen Cristeros som regeringen nu jagade fatt och mördade.

De mexikanska bönder, de katolska krigare, som redan hade blött och dött till ett antal omkring 40 000, som givit biskoparna deras förhandlingsplattform och som därefter förlorat möjligheten att föra sin kamp till villkorslös seger – var nu de som fick nu fortsätta att betala det högsta priset.

Detta var los Cristeros. Någon har sagt att deras är en av historiens största katolska krigsberättelser. De var mexikanska patrioter och familjefäder som ville ha Kristus som konung – till vilket pris.

Det är med fast tilltro till historiens Herre, och med en realistisk förhoppning att hans mexikanska stridsmän nu har vunnit sin verkliga segerkrona, som vi må säga: ¡Viva Cristo Rey y los Cristeros!

—————————————-

Labarum tackar gästskribent Bo Solberg!

Skrivet av: Anton Assarsson | 21 november 2011

Jungfru Marie tempelgång

Jungfru Marie tempelgång – 21 november

Prof. Plinio Corrêa de Oliveira

Vördnaden för vår Fru kommer från Öst och därifrån mottog vi också Jungfru Marie tempelgångs fest, där den har firats sedan slutet av 600-talet. I Väst antog påven Gregorius XI festdagen år 1372 vid det påvliga hovet i Avignon.

Ett år senare införde kung Karl V festen i slottskyrkan i Paris. I ett brev till lärare och studenter vid universitetet i Navarra, daterat den 10 november 1373, uttrycker han sin önskan att denna högtid skall firas i hela riket. Brevet lyder:

Karl, av Guds nåde konung av Frankrike, till våra kära älskade: Hälsa åt honom som inte upphör att ära sin Moder på jorden.

Bland de många föremål för vår omsorg, dagliga sysselsättning och flitiga meditation, är det som med rätta upptar våra första tankar att den heliga Jungfrun och heliga kejsarinnan må äras av oss med mycket stor kärlek och hyllas som sig bör. Ty det är vår plikt att ära henne, och vi som lyfter våra själars ögon mot henne i höjden vet vilken ojämförlig beskyddarinna hon är för all, vilken mäktig medlerska hon är mellan sin välsignade Son och dem som ärar henne med ett rent hjärta… Det är därför vi vill uppmuntra vårt trogna folk att fira denna högtid, såsom vi själva ämnar göra med Guds hjälp varje år av vårt liv. Vi sänder er nämnda fests liturgi för att öka er lycka.

Så talade den tidens furstar. Vid den tiden följde också den vise och fromme kungen upp det arbete som påbörjats i Brétigny av vår Fru av Chartres och räddade Frankrike från sitt fallna och lemlästade skick.

Med andra ord följdes Jungfru Marie tempelgångs fest av extraordinära historiska omständigheter. Det var en påve som införde den i Väst och en fransk kung som spred den över hela sitt land. Och från Frankrike spred den sig över hela världen. Kungen antog festen för att tacka vår Fru av Chartres för hennes skydd i slaget vid Brétigny, där den franska armén besegrade sin motståndare.

Vad firar Jungfru Marie tempelgångs högtid? Den firar det faktum att vår Frus föräldrar förde henne till templet vid tre års ålder och överlämnade henne att bo där under en längre tid som tempelvigd Gudskontemplerande jungfru.

Vari består denna fests särskilda skönhet? Vår Fru var den utvalda före tidernas begynnelse, Jishajs drottning från vilken Messias skulle födas. Templet var den enda platsen i det gamla förbundet där offer uppbars till Gud. Det representerade därför den enda sanna religionen. När vår Fru mottogs i templet togs det första steget i uppfyllelsen av löftet att Messias skulle komma till den sanna religionen. Det var hoppets möte med verkligheten.

När vår Fru mottogs i templet trädde hon i Herrens tjänst, dvs en ojämförligt helig själ trädde i Guds tjänst. I det ögonblicket, trots nationen Israels dekadens och fastän templet hade kommit att bli fariséernas rövarkula, fylldes templet med ett fantastisk ljus som var vår Frus helighet.

Det var i templets atmosfär som hon, utan att vara medveten om det, började att förbereda sig för att bli vår Herre Jesu Kristi Moder. Det var där som hon stärkte sin kärlek till Gud tills hon inom sig bildade en brinnande längtan efter den förestående Messias ankomst. Det var där hon bad Gud om äran att få bli Hans moders tjänarinna. Hon visste inte att hon var den som utvalts av Gud. Därför undrade hon vad ärkeängeln Gabriels hällning betydde när han hälsade henne för att be om hennes samtycke till inkarnationen. Denna vår Frus förberedelse inför att bli Moder till Jesus Kristus började med tempelgången, och Kyrkan firar denna fest den 21 november.

Finns det någon särskild nådegåva vi borde be om denna dag? Vi bör be om andlig hjälp att bli bättre förberedda på att tjäna Gud som vår Fru gjorde. Men det bästa sättet att tjäna Gud är att tjäna vår Fru själv. Denna festdag bör vi således åter träda inför vår Fru, be henne att motta vårt erbjudande att bli hennes tjänare och att ge oss sin hjälp i arbetet med vår helgelse, precis som den helige Ande hjälpte henne i Jerusalems tempel.

Källa: Tradition i Action
Översättning: Anton Assarsson

Skrivet av: Anton Assarsson | 31 oktober 2011

Kristus konungen

Sista söndagen i oktober månad firar kyrkan Kristus Konungen, vilket Labarum har skrivit tidigare om här och här.

Den heliga Birgittas bön till Kristkonungen:
O min Herre Jesus Kristus, du är sannerligen alla änglars och människors överhuvud och en värdig konungarnas Konung och alla herrars Herre, eftersom du förrättar alla dina verk av sann och outsläcklig kärlek. Emedan du har låtit kröna ditt välsignade huvud med en törnekrona, därför vare ditt huvud prisat, och skall kosteligen smyckas med det kejserliga diademet. Och himmel och jord, havet och allt som skapat är, måtte i evighet vara ditt herravälde och din makt underdånigt och lydaktigt. Amen.

Skrivet av: Anton Assarsson | 22 oktober 2011

Kort om Gaddafis död

Nu kan vi äntligen andas ut och känna att världen är en säkrare plats att leva i, Gaddafi är död och demokratin har segrat ännu en gång…

USA:s utrikesminister kommenterar:

Något om de demokratiälskande frihetskämpar vars intressen råkat sammanfalla med den nya världsordningens herrar:

Skrivet av: Anton Assarsson | 21 oktober 2011

Förlust och hågkomst – något om Per Engdahls tro

Förlust och hågkomst – något om Per Engdahls tro

Av Bo Solberg

Jag fick nyligen av Labarum-redaktören frågan hur jag, som skrivit så mycket välvilligt om Per Engdahl, och som gjort så tydliga ställningstaganden för kristendomen, uppfattar den förres inställning till den senare. Nog är jag svaret skyldig. Den som kan tänkas ha något intresse av en dylikt deklarerande drapa, läs. Övriga: lediga!

Nåväl. En ordentlig utredning skulle kräva mycket. Jag förutser en komplicerad väv med många sköra trådar. Så vänta er inte här ett uppnystande av dem alla. Men jag kan börja med en ände.

Låt mig emellertid inskjuta tvenne meddelanden. Det första: de som anser att jag i det följande uppfattat Per Engdahls tro felaktigt, hoppas jag vill dela med sig av sina synpunkter. För det andra vill jag upprepa vad jag uttryckt i t.ex. ”Den långa marschen” (Nonkonform, 17 mars 2011): en tacksamhet för många av de kristna uttrycken i Per Engdahls författarskap, inte minst de poetiska. De blev en gång riktmärken längs min egen vallfartsväg.

Men samtidigt representerar uppenbarligen det religiösa området ett marschavsnitt, där Per Engdahl och undertecknad i väsentliga avseenden har läst terrängen olika och därmed valt att kvista fram på skilda stigar. Det innebär inte att jag ifrågasätter uppriktigheten och styrkan i hans gudstro. Han sökte naturligtvis orientera sig mot samma slutmål som jag söker finna.

Vår första vink om Per Engdahls kristna influenser är, att moderns tro var av schartauanskt snitt. Många barn- och ungdomsnätter vigde också den tillgivne sonen åt religiöst grubbel. Samtidigt funderade han, för sin ålder nog ovanligt livligt, över politiska frågor. Den aktiviteten tog fart inte minst när faderns socialkonservativa hållning mötte med den uppfattning som i regel förfäktades i arbetarklassfamiljer, vilka Per Engdahl kom i kontakt med genom skolkamrater. Redan här började alltså hans tanke få sin säregna lyftning över ensidiga höger- och vänsterståndpunkter.

Det är nu min hemmasnickrade teori att Per Engdahls religiösa orientering utvecklades i en slags symbios med den politiska. Närmare bestämt; den religiösa inställningen färgades mer av den politiska än tvärtom. Det är i så fall en minst sagt problematisk omständighet.

Det vi kan kalla ”förnyelsens filosofi” är en del nysvenskt tänkande. Den speglas som bekant redan i termen nysvensk: svenskheten kan hålla sig levande endast genom ständig förnyelse. Uttrycket myntades alltså som ett traditionsförsvar, men samtidigt som en progressivitetens attack mot stelbent och steril samhällskonservatism. ”Föreningen av nationell tradition med modern verklighet” blev ett slagord.

När Per Engdahl kom som student till Uppsala grodde redan inom honom fröet till denna politiska filosofi. Det är därför kanske inte förvånande att han slöt sig till ungkyrkorörelsen. Han var till och med under några år Uppsala Kristliga Studentförbunds vice ordförande. Medgives att det finns friska, sympatiska inslag i den riktning som kan personifieras av en Söderblom, Andræ, Bohlin eller Björkquist.

Men redan när Per Engdahl framhåller som en av dess förtjänster föreningen av ”kristen tro med modern kultur” sätter jag frågetecken i marginalen: ännu är det för tidigt för slutsats. Det finns ju olika sätt att avse förening av kristen tro med modern kultur.

Per Engdahl betonade kristendomen som människans försök att förstå och komma närmare Gud. En logisk följd av denna syn blir uppfattningen om människans religiösa ”tolkningsutrymme”.

Traditionell kristendom har emellertid alltid gjort klart att Religionen är Guds försök att få människor att förstå och komma närmare Honom. Vad Han har uppenbarat är absolut sant. Lärosatserna måste därför vårdas som oföränderliga dogmer. Deras helhet utgör den sanna Religionen.

Lägg ordet dogm på minnet. Per Engdahl kom nämligen snart att sympatisera med den man som med rätta beskrivits som ungkyrkorörelsens radikalaste flygel, liberalteologen Emanuel Linderholm. Han hade, många år innan han skrev in sig hos nysvenskarna, blivit känd för skriften Från dogmat till Evangeliet.

Utan att här gå närmare in på Linderholms inställning, kan en enkel reflektion göras utifrån denna titel. Han uppfattade dogmsystemet som ett hinder för den fria upplevelsen av kristendomens själ och hjärta; dess kärlekslära. Dogmerna representerade i själva verket ofta vidskepliga, otidsenliga, mot vetenskapen stridiga satser. Därför ville han rensa ut dem. Till och med den som rör Treenighetens andra person. Han avfärdade tron på Kristi gudom.

Återigen traditionell kristendom: dogmerna finns klart definierade just för att hjälpa människan fram till Evangeliet. Att hitta fram till det samma betyder alltså att förstå det rätt. Därför har dogmerna lyfts fram ur Evangeliet för att sedan förklaras på ett sätt som icke kan feltolkas. Det läroämbete som definierat dem har knappast gjort egna komplement till Uppenbarelsen.

Denna hjälparegärning borde i själva verket ha vunnit sympati hos Linderholm, som ju oroade sig över samtidsmänniskans förståelse av kristendomens budskap. Men han såg det alltså inte så. Han såg inte att den traditionella kristendomens väg går ”från Evangeliet till dogmat”. Men i ett nästa steg ”från dogmat till Evangeliet”.

Att den linderholmska, liberala, modernistiska kristendomstolkningen gjorde icke obetydliga insteg i Per Engdahl tänkesätt, illustreras t.ex. i hans samhällskritiskt utmärkta diktsamling Förbjuden frukt (1987), med öppningsdiktens deklaration: ”Jag tror inte på jungfrufödelsen”. Ty den är ”en vacker saga i midvinter och tomtetid”.

Per Engdahl framhöll religionen som symbolspråk: eftersom den religiösa verkligheten låg ovanför våra mänskliga erfarenhetsbegrepp måste den vara det. Samtidigt ändras över tid de kulturella förutsättningarna och därmed människans förmåga att förstå och ta till sig ett sådant form- eller bildspråk. För att behålla sin relevans för den genomsnittlige samtidsmänniskan måste alltså det religiösa livet, med dess uttryckssätt och medel, stå i ständig samklang med det kulturella.

Åsyftar man med satsen ”föreningen av kristen tro och modern kultur” enkom en förnyelse av trosförkunnarens uttryckssätt, de ordval, former och metoder med vilka denne – prästen i predikstolen, psalmförfattaren vid sitt skrivbord, missionären i hednahyddan eller vad det vara månde – försöker engagera människor för den kristna tron – är det väl sin sak. Men sträcker sig förnyelseivrarens hand, pådriven av slagordet ovan, in på det område där den inte har någon som helst myndighet att rota, dvs. in på den sfär av verkligheten som har gudsuppenbarats, det kristna trosinnehållet, då är det givetvis något helt annat.

Tillåt mig för övrigt hänvisa till min nyligen publicerade artikel ”Att överlämna vad man mottagit” (Nonkonform, 19 oktober 2011), som gör distinktionen mellan människoskapad och Gudsskapad tradition.

Nu säger säkert flera läsare: men har du inte börjat i fel ände? Ligger inte fröet till detta sätt att förhålla sig till kristendomen, det fria förhållningssättet till den Gudskapade traditionen, i själva protestantismens väsen? Jo, det saken bör varje ärlig och klarsynt människa kunna komma fram till. Den tråd jag inledningsvis började nysta upp i leder ofrånkomligen till denna slutpunkt. Protestantismen är i sig ett människans frihetstagande. Låt vara att denna liberalism sedan får mer eller mindre fritt spelrum i skilda protestantiska fållor. Hos Linderholm  fick den mer.

Självklart spelade den också från början upp inom Per Engdahl. Ty – med några ord från hans egna memoarer – ”Karln är ju protestant”. Med den linderholmska influensen ökades takten.

Att förnya samhällets former för att ställa det i bättre förhållande till exemlpevis konsekvenserna av tekniskt framåtskridande och förändrad sociostruktur, att förnya greppet om vår svenskhet när bondesamhällets symboler blivit nedslitna verktyg – det är i dylika sammanhang som den nysvenska filosofin bäst är avsedd att tillämpas.

Den kan till och med, som vi sett, med fördel tas i bruk när det gäller människans sätt att uttrycka sin hemkänsla i kristendomen. Men den kan inte över huvud tillämpas på den kristna tron som sådan.

Att så ”förnya” är att förstöra – även om det är oavsiktligt.

I vilken grad riktade sig Per Engdahls kristna förnyelsesträvan mot formen respektive innehållet? Det är, menar jag, den i sammanhanget avgörande frågan. Men jag vågar inte ge mig på ett avgörande svar.

Av vad jag redan sagt står det emellertid klart, att jag har mer än nog av skäl till att behålla mitt frågetecken i marginalen. Hårt understrukna slutsatser får anstå. Sättandet sig till doms hör slutligen till den felfria instans som lärt oss att inte döma, på det att vi inte må dömas.

Per Engdahl må likt torparen i Österlings Psalmodikon ha framfört sin kristna musik på ett starkt begränsat instrument och framför allt med många misstag. Men jag vill likväl hoppas att den barmhärtige Herren i dessa ”ondskans tider” ”tackar för hågkomstgåvan”, för den bekännelse till Kristi kors som trots allt följde den grubblande jönköpingsgrabben ända till graven.

————–

Labarum tackar gästskribent Solberg!

————-

Skrivet av: Anton Assarsson | 13 oktober 2011

Ursprunget till politisk korrekthet

Det händer något nu vad gäller begreppet “politisk korrekthet”. Etablissemanget gör nu allt för att misstänkliggöra begreppet och dem som använder det. Breivik använde ju begreppet i sitt manifest. Ergo… Ett exempel är Aftonbladets Lindberg som försöker patologisera användningen av begreppet: “PK-konspirationen är bara en paranoid fantasi” som bara används av presumtiva nya ‘Breivikar’. I en debatt i Studio Ett gör etnologen Stefan Jonsson en mental kullerbytta och påstår att PK används som ett sätt att “tysta debatten” [sic!].  Och vårt eget sanningsministerium, Forum för levande historia öppnar en hel utställning på temat PK. Etablissemangets syfte är uppenbart. Genom att göra ord och begrepp omöjliga att använda under nuvarande diskurs vill man kväva regimkritikernas brandfacklor under den våta vilt av politisk korrekthet som ligger över hela samhället. Det är en gammal beprövad taktik som är mycket farlig och effektiv. Genom att stigmatisera ordet kan man göra kritik, om inte omöjlig så åtminstone betydligt harmlösare. Det är principiellt viktigt att ta denna strid och begreppet PK och inte låta regimens hejdukar (om)definiera och brännmärka begreppen. Samtidigt är det inte helt lätt att definiera PK. Det utnyttjar naturligtvis etablissemanget. Därför har jag valt att översätta ett transkriberat tal om politisk korrekthet och dess ursprung. Även om talet är adresserat en konservativ amerikansk publik är den ändå tillräckligt intressant och faktamässig för att även för en svensk publik ska kunna ta del av den. PK är långt ifrån ett ord som slentrianmässigt slängs ut för att som vissa påstår “tysta debatten”(!). PK inte en “paranoid fantasi”. Det är viktigt att regimen får svar på tal.

Labarum rekommenderar även boken “Politisk korrekthet” av John Järvenpää.

—————————-

Ursprunget till politisk korrekthet

Transkriberat tal av Bill Lund

Varifrån kommer allt det ni hört om i morse – feminismen, gaylobbyn, den fabricerade statistiken, omskriven historia, lögnerna, kraven och allt det andra – var kommer det ifrån? För första gången i vår historia måste amerikaner akta sig för vad de säger, skriver och tänker. De måste akta sig för att inte välja fel ord, ord som fördöms som kränkande eller stötande, eller rasistiska, sexistiska eller homofoba.

Vi har sett det i andra länder, särskilt under 1900-talet, där detta har varit fallet. Och vi har alltid betraktat dem med en blandning av medlidande och  – om sanningen ska fram – underhållning eftersom det verkar så märkligt för oss att människor skulle tillåta att en situation uppstår där de känner oro över sina ordval. Men nu har vi denna situation i vårt land. Vi har den framför allt på högskolorna, men det sprider sig över hela samhället. Var kommer det ifrån? Vad är det?

Vi kallar det “politisk korrekthet”. Begreppet uppstod som något av ett skämt, bokstavligt talat i en tecknad serie, och vi tenderar fortfarande att betrakta det som endast något till hälften allvarligt. I själva verket är det blodigt allvar. Det är vårt århundrades stora sjukdom, en sjukdom som har dödat tiotals miljoner människor i Europa, Ryssland, Kina, ja i hela världen. Det är en ideologisk sjukdom. PK är inte roligt. PK är dödligt allvar.

Om vi ser på det analytiskt och historiskt, finner vi snabbt reda på exakt vad det är. Politisk korrekthet är kulturmarxism. Det är marxism översatt från ekonomiska till kulturella termer. Det är en satsning som går tillbaka – inte till 1960-talet och hippies och fredsrörelsen – utan till första världskriget. Om vi jämför den politiska korrekthetens grundläggande principer med klassisk marxism blir parallellerna mycket uppenbara.

För det första är båda ideologier totalitära. Den politiska korrekthetens totalitära natur blir ingenstans mer tydlig än på högskolorna som vid det här laget har blivit nordkoreanska samhällen i miniatyr där studenter eller lärare som vågar gå över de gränser som satts upp av feminister eller gayrättsaktivister eller lokala svarta eller latinoamerikanska grupper, eller av någon av de andra saliga “minoritetsgrupper” som PK kretsar kring, hamnar omgående i rättsliga bekymmer. Inom högskolornas små rättssystem ställs de inför formella anklagelser och straff. Det är en liten titt in i framtiden på vad politisk korrekthet ämnar för nationen som helhet.

Alla ideologier är totalitära eftersom essensen av en ideologi (jag vill påpeka att konservatism riktigt förstått inte är en ideologi) är att ta lite filosofi och säga på grundval av denna filosofi att vissa saker måste vara sanna – t.ex. att vår kulturs hela historia är historien om förtrycket av kvinnor. Eftersom verkligheten motsäger detta, måste verkligheten förbjudas. Det måste vara förbjudet att erkänna vår historias verklighet. Människor måste tvingas att leva en lögn, och eftersom människor naturligtvis är tveksamma till att leva en lögn, måste de naturligtvis använda sina ögon och öron till att se upp och säga, “vänta lite, detta är inte sant. Jag kan se att det inte är sant”. Statsmakten måste sättas bakom kravet att leva en lögn. Det är därför som ideologier undantagslöst skapar totalitära stater.

För det andra har kulturmarxism – liksom ekonomisk marxism – en monofaktionell förklaring till historien. Ekonomisk marxism säger att all historia bestäms av ägandet av produktionsmedlen. Kulturmarxism, eller politisk korrekthet, säger att all historia bestäms av makt. Olika grupper – som definieras i termer av ras, kön, osv. – har makt över andra grupper. Ingenting annat spelar någon roll. All litteratur handlar i själva verket om detta tema. Allt i det förflutna handlar om detta.

För det tredje är precis som i klassisk ekonomisk marxism vissa grupper, dvs. arbetare och bönder a priori goda och andra grupper, dvs. bourgeoisien och kapitalägare onda. I den politiska korrekthetens kulturmarxism är vissa grupper goda – feministiska kvinnor (endast feministiska kvinnor, icke-feministiska kvinnor anses inte existera), svarta, latinamerikaner, homosexuella. Dessa grupper är “offer” och därför per automatik goda, oavsett vad någon av dem gör. Likaså är vita män per automatik onda och blir därmed motsvarigheten till borgarklassen i den ekonomiska marxismen.

För det fjärde är både kulturmarxism och ekonomisk marxism beroende av expropriation. När de klassiska marxisterna, kommunisterna, tog över ett land som Ryssland, exproprierade de bourgeoisien, de tog deras egendom. När likaså kulturmarxister tar över på ett universitetscampus, exproprierar de genom antagningskvoter. När en vit student med överlägsna kvalifikationer förvägras tillträde till ett college till förmån för en svart eller spansktalande, som inte är lika väl kvalificerad, blir den vita studenten exproprierad. Och faktiskt innebär positiv särbehandling i hela vårt samhälle idag expropriation satt i system. Företag ägda av vita får inget beställningskontrakt eftersom kontraktet är reserverat för ett företag ägt av låt säg latinamerikaner eller kvinnor. Expropriation är alltså ett viktigt redskap för båda formerna av marxism.

Slutligen använder sig båda av en analysmetod som automatiskt ger det svar som de vill ha. För den klassiske marxisten är det marxistiska ekonomiska teorier. För kulturmarxisten är det dekonstruktion. I stora drag tar dekonstruktion en text, avlägsnar all mening från den och återfyller den med vilken mening som än önskas. På så sätt får vi lära oss att t.ex. allt av Shakespeare egentligen handlar om kvinnoförtryck eller att Bibeln egentligen handlar om etnicitet och genus. Alla dessa texter blir helt enkelt mäld för pappersbruket som bevisar att “all historia handlar om vilka grupper som har makt över vilka andra grupper”. Parallellerna är alltså mycket tydliga mellan den klassiska marxism som vi är bekanta med från det gamla Sovjetunionen och den kulturmarxism som vi ser idag som politisk korrekthet.

Dessa paralleller beror inte på tillfällighet. Parallellerna uppstod inte ur intet. Faktum är att politisk korrekthet har sin egen historia, en historia som sträcker sig längre tillbaka i tiden än vad de flesta människor utanför en liten akademisk klick som har studerat detta är medvetna om. Och dess historia sträcker sig, som jag sa innan, tillbaka till första världskriget liksom så många av de patologier som idag förtär vårt samhälle och vår kultur.

Den marxistiska teorin förkunnade att när väl det stora europeiska kriget bryter ut (vilket det gjorde 1914), kommer arbetarklasen i hela Europa att resa sig och störta sina regeringar – de borgerliga regeringarna – eftersom arbetarna hade mer gemensamt med varandra över nationsgränserna än vad de hade gemensamt med bourgeoisien och den härskande klassen i sina egna länder. Nåväl, 1914 kom och det slog inte in. I hela Europa samlade sig arbetarna kring sina nationers fanor och marscherade glatt iväg för att bekämpa varandra. Tysklands kejsare skakade hand med ledarna för det tyska  marxistiska socialdemokratiska partiet och förklarade att det nu inte längre fanns partier, bara tyskar. Och detta hände i Europas alla länder. Något var alltså galet.

Marxisterna visste att det per definition inte kunde vara fel på marxistisk teori. År 1917 fick de till slut sin marxistiska kupp i Ryssland och det såg ut som om teorin fungerade, men den hakade upp sig igen. Revolutionen spred sig inte och när försök gjordes för att sprida den omedelbart efter kriget, med de spartakistiska upproren i Berlin, med Béla Kuns regering i Ungern, med Bayerska rådsrepubliken – slöt arbetarna inte upp.

Marxisterna hade alltså ett allvarligt problem. Och två marxistiska teoretiker satte igång att arbeta på det: Antonio Gramsci i Italien och Georg Lukács i Ungern. Gramsci sade att arbetarna aldrig kommer att se sina sanna klassintressen förverkligas, enligt marxismen, om de inte först befrias från västerländsk kultur, och i synnerhet från den kristna religionen – arbetarna är förblindade av kultur och religion och kan inte sina sanna klassintressen. Lukács, som ansågs vara den mest briljanta marxistiska teoretikern sedan Marx själv, sade 1919, ”Vem kommer att rädda oss från västerländsk civilisation?” Han teoretiserade även att det stora hindret för skapandet av ett marxistiskt paradis var kulturen: den västerländska civilisationen självt.

Lukács fick sin chans att omsätta sina teorier i praktiken när den hemmagjorda bolsjeviken Béla Kun etablerade sin regim i Ungern 1919. Lukács blev vice kommissarie för kultur och det första han gjorde var att införa sexualundervisning i ungerska skolor. Detta garanterade arbetarnas uteblivna stöd för Béla Kuns regim då det ungerska folket betraktade spektaklet med bestörtning, arbetare såväl som andra. Men Lukács hade redan gjort kopplingen som många av oss idag fortfarande överraskas av, som vi idag betraktar som “modern”.

År 1923, i Tyskland, etableras en tankesmedja som tar på sig rollen att översätta marxism från ekonomiska till kulturella termer, som skapar politisk korrekthet som vi känner den i dag, och den har – i stort sett – skapat basen för den vid slutet av 1930-talet. Detta inträffar eftersom den mycket förmögne unge sonen till en tysk miljonär och handelsman vid namn Felix Weil har blivit marxist och har gott om pengar att spendera. Han oroas av splittringen bland marxisterna och han finansierar något som kallas “Den första marxistiska arbetsveckan” där han samlar Lukács och många av de andra viktiga tyska tänkarna under en vecka och arbetar på att överkomma motsättningarna inom det marxistiska lägret.

Och han säger, “Vi behöver en tankesmedja”. Washington är fullt av tankesmedjor och vi betraktar dem som mycket moderna. I själva verket går de tillbaka ett bra tag. Han finansierar ett institut, associerat med Frankfurts universitet, etablerat 1923, som ursprungligen var tänkt att bli känt som Institutet för marxism. Men dem som stod bakom det beslöt från början att det inte var till deras fördel att öppet identifieras som marxister. Det sista politisk korrekthet vill är att folk ska klura ut är att den är en sorts marxism. Istället valde de att döpa det till Institutet för socialforskning.

Weil är mycket tydlig angående sina mål. År 1971 skrev han till Martin Jay, författaren av ett standardverk om Frankfurtskolan, som Institutet för socialforskning snart informellt blir känt som, och han sade: ”Jag ville att institutet skulle bli känt, kanske berömt, till följd av sina bidrag till marxismen.” Ja, han lyckades. Den förste ledaren för institutet, Carl Grünberg, en österrikisk ekonom, avslutade enligt Martin Jay sitt öppningstal ”genom att tydligt deklarera sin personliga lojalitet till marxism som en vetenskaplig metodik.” Marxism, sade han, skulle utgöra den styrande principen vid institutet, och det förändrades aldrig.

Det inledande arbetet vid institutet var ganska konventionellt, men 1930 fick institutet en ny chef vid namn Max Horkheimer, och Horkheimers åsikter var klart annorlunda. Han var i hög grad en marxistisk renegat. Personerna som skapar och formar Frankfurtskolan är marxistiska renegater. De är fortfarande i hög grad marxister i sitt tänkesätt, men de är i praktiken utkörda från partiet. Moskva tittar på vad de gör och säger: ”Hallå, detta är inte vi, och vi kommer inte att sanktionera detta”.

Horkheimers första heresi är att han är väldigt intresserad av Freud, och nyckeln till att genomföra översättningen av marxism från ekonomiska till kulturella termer är huvudsakligen att han kombinerade den med freudism. Återigen skriver Martin Jay: ”Om det kan sägas att institutet under de tidiga åren av dess historia främst ägnade sig åt en analys av bourgeois-samhällets socioekonomiska understruktur” – och jag påpekar att Jay är mycket sympatiskt inställd till Frankfurtskolan, jag läser inte från en kritiker här – ”så låg dess främsta intressen under åren efter 1930 hos dess kulturella överbyggnad. Den traditionella marxistiska formeln angående förhållandet mellan de två ifrågasattes faktiskt av Kritisk teori.”

Det som vi har hört talas om under denna morgon – den radikala feminismen, avdelningarna för kvinnostudier, avdelningarna för gaystudier, avdelningarna för svarta studier – allt detta är grenar tillhörande Kritisk teori. Vad Frankfurtskolan väsentligen gör är att hämta från både Marx och Freud under 1930-talet för att skapa denna teori kallad Kritisk teori. Benämningen är fyndig eftersom du frestas att fråga: ”Vad är teorin?”. Teorin är att kritisera. Teorin är att metoden för att krossa den västerländska kulturen och den kapitalistiska ordningen är att utelämna alternativ. De vägrar bestämt att göra det. De säger att det inte låter sig göras, att vi inte kan föreställa oss hur ett fritt samhälle skulle se ut (deras definition av ett fritt samhälle). Så länge vi lever under repression – repressionen av en kapitalistisk ekonomisk ordning som skapar (i deras teori) det freudianska tillståndet, de tillstånd som Freud beskriver hos individer under repression – så kan vi inte ens föreställa oss det. Vad Kritisk teori handlar om är helt enkelt att kritisera. Den vill ha den mest destruktiva kritik som är möjlig, på varje möjligt vis, utformad för att rasera den rådande ordningen. Och, naturligtvis, när vi hör från feministerna att hela samhället bara är ute efter att komma åt kvinnor och så vidare, är den sortens kritik är ett derivat från Kritisk teori. Allt kommer från 1930-talet, inte 1960-talet.

Andra nyckelmedlemmar som ansluter kring den här tiden är Theodor Adorno, och viktigast av allt, Erich Fromm och Herbert Marcuse. Fromm och Marcuse introducerar en faktor som är central för politisk korrekthet, och det är den sexuella faktorn. Och särskilt Marcuse, som i sina egna skrifter ropar efter ett samhälle av ”polymorf perversitet”, det är hans definition av framtiden för världen som de vill skapa. I synnerhet Marcuse skriver på 1930-talet en del mycket extrema saker om behovet av sexuell frigörelse, men detta genomsyrar hela institutet. Så gör de flesta teman vi ser hos politisk korrekthet, återigen under det tidiga 30-talet. Enligt Fromms synsätt så var maskulinitet och feminitet inte reflektioner av ”essentiella” könsskillnader, som romantikerna hade ansett. De härrörde istället från skillnader i livsroller, som delvis var socialt bestämda. Kön är en konstruktion; könsskillnader är en konstruktion.

Ett annat exempel är tonvikten som vi i dag ser läggas på miljövård. ”Materialism så långt tillbaka som Hobbes hade lett till en manipulativ dominerande attityd gentemot naturen.” Det skrev Horkheimer 1933 i Materialismus und Moral. ”Temat om människans dominans över naturen”, enligt Jay, ”kom under de efterföljande åren att bli en central fråga hos Frankfurtskolan.” ”Horkheimers antagonism mot fetischeringen av arbete, (det är här som de uppenbart avviker från marxistisk ortodoxi) uttryckte ytterligare en dimension av hans materialism, kravet på mänsklig, sinnlig lycka.” I en av hans mest pregnanta essäer, Egoism and the Movement for Emancipation, skriven 1936, diskuterade Horkheimer ”den fientlighet till personlig njutning som är inneboende i bourgeois-kulturen”. Och han refererade specifikt gillande till Markis de Sade för hans ”protest […] mot askes i en högre morals namn”.

Vad får detta för betydelse här? Vad får det för betydelse för våra universitet, och, sannerligen, för våra liv i dag? Medlemmarna av Frankfurtskolan är marxister, de är också, utan undantag, judar. År 1933 kommer nazisterna till makten i Tyskland, och föga förvånande stängde de ner Institutet för social forskning. Och dess medlemmar flydde. De flydde till New York City, och institutet återetablerades där 1933 med hjälp från Columbia University. Och institutets medlemmar skiftar gradvis genom 1930-talet, även om många av dem fortfarande skriver på tyska, sin fokus från Kritisk teori om det tyska samhället, destruktiv kritik om varje aspekt av det samhället, till Kritisk teori riktad mot det amerikanska samhället. Det sker en annan mycket viktig förändring när kriget kommer. En del av dem börjar arbeta för regeringen, inklusive Herbert Marcuse, som blev en nyckelfigur inom OSS (föregångaren till CIA), och en del, inklusive Horkheimer och Adorno, flyttar till Hollywood.

Detta ursprung till politisk korrekthet hade antagligen inte betytt så mycket för oss i dag om det inte hade varit för två efterföljande händelser. Den första var studentupproret i mitten av 1960-talet, som till stor del drevs av motstånd till värnplikten och Vietnamkriget. Men studentrebellerna behövde någon sorts teori. De kunde inte bara ge sig ut där och säga: ”Hell no we won’t go”, de behövde ha någon teoretisk förklaring bakom det. Mycket få av dem var intresserade av att plöja igenom Das Kapital. Klassisk, ekonomisk marxism är inte lätt, och de flesta radikaler från 60-talet var inte djupa. Turligt nog för dem, och oturligt nog för vårt land i dag, och inte bara på universitetet, stannade Herbert Marcuse kvar i Amerika när Frankfurtskolan flyttade tillbaka till Frankfurt efter kriget. Och medan herr Adorno i Tyskland är förfärad över studentupproret när det utbryter där – när studentrebellerna kommer in i Adornos klassrum kontaktar han polisen och låter dem bli arresterade – såg Herbert Marcuse, som förblev här, 60-talets studentuppror som den stora möjligheten. Han såg chansen att ta Frankfurtskolans verk och göra det till teorin för den Nya vänstern i Förenta staterna.

En av Marcuses böcker var nyckelboken. Den blev praktiskt taget bibeln för SDS (Students for a Democratic Society) och 60-talets studentrebeller. Den boken var Eros and Civilization. Marcuse hävdar att under en kapitalistisk ordning (han tonar ner marxismen väldigt starkt här, den har underrubriken: A Philosophical Inquiry into Freud, men ramverket är marxistiskt), är repression essensen av den ordningen och det ger oss personen Freud beskriver – personen med alla fixa idéer, neuroserna, eftersom hans sexuella instinkter är undertryckta. Vi kan skapa oss en framtid, om vi bara kan förstöra denna existerande förtryckande ordning, där vi befriar eros, vi befriar libido, i vilken vi har en värld av ”polymorf perversitet”, i vilken du kan ”göra din egen grej”. Och förresten, i den världen kommer det inte längre att finnas arbete, endast lek. Vilket underbart budskap för det mellersta 60-talets radikaler! De är studenter, de är babyboom-barn, och de har vuxit upp med att aldrig ha behövt oroa sig för någonting förutom att så småningom vara tvungna att skaffa sig ett arbete. Och här är en kille som skriver på ett sätt de lätt kan följa. Han kräver inte av dem att de ska läsa en massa tung marxism och säger till dem allt de vill höra som väsentligen är: ”Gör din egen grej”, ”Om det känns bra, gör det” och ”Du behöver aldrig gå till jobbet”. Förresten, Marcuse är också mannen som skapar uttrycket ”Make love, not war”. För att återvända till situationen folk ställs inför på campus, definierar Marcuse ”befriande tolerans” som intolerans för allting som kommer från högern och tolerans för allting som kommer från vänstern. Marcuse gick med i Frankfurtskolan 1932 (om jag minns det korrekt). Alltså, allt detta går tillbaka till 1930-talet.

Som avslutning, Amerika är i dag ett land som befinner sig i sin historias största och värsta förvandling. Vi förvandlas till en ideologisk stat, ett land med en officiell statsideologi genomdriven av statens makt. P.g.a. ”hatbrott” har vi nu människor som avtjänar fängelsedomar för politiska tankar. Och kongressen vidtar nu åtgärder för att expandera den kategorin ytterligare. Positiv särbehandling är en del av det. Terrorn mot den som avviker från politisk korrekthet på campus är en del av det. Det är exakt vad vi har sett hända i Ryssland, i Tyskland, i Italien, i Kina, och nu kommer det hit. Och vi känner inte igen det på grund av att vi kallar det för politisk korrekthet och skojar bort det. Mitt budskap i dag är att det inte är roligt, det är här, det växer och det kommer så småningom att förstöra, då det söker efter att förstöra, allt som vi någonsin har definierat som vår frihet och vår kultur.

Källa: http://www.academia.org/the-origins-of-political-correctness/

Översättning: Anton Assarsson

Skrivet av: Anton Assarsson | 10 oktober 2011

Kopter förföljs i det nya, fria Egypten

I det nya, fria och demokratiska Egypten genomlider den egyptiska ursprungsbefolkningen -  kopterna – en fruktansvärd statligt understödd terror. Kyrkbränningar har blivit allt vanligare sedan Mubarak störtades i den “folkliga” revolutionen. Kopterna genomförde häromdagen en fredlig demonstation mot den senaste tidens eskalerande förföljelser och möttes av ett brutalt övervåld av egyptisk militär – samma militär som under den s.k. revolutionen sade sig stå på “folkets sida” och för alla egyptiers lika rättigheter. Skarpa skott avlossades och pansarfordon körde i full fart rakt in ibland demonstranterna. Vanliga civila muslimska egyptier – samma egyptier som sade sig kämpa för “demokrati” alldeles nyligen – förenade sig snart med militären och skanderade muslimska slagord. Hittills har 24 kopter mist livet och 200 skadats – siffrorna lär stiga. Med andra ord drabbas kopterna av samma öde som övriga kristna i “befriade” länder som Irak. Syriens kristna lär stå på tur för nästa “demokratisering”. T.o.m. vår egen ryggradslöse USA-medlöpare Carl Bildt beskriver läget som “mycket allvarligt” och antyder att den egyptiska statliga televisionen har haft en roll i massakern. Man hade nämligen i TV uppmanat till väpnade aktioner mot de kristna i Egypten, vilka utmålas som ett ”hot mot den nationella säkerheten” och att de ”uppviglar folket mot armén”.

Den s.k. “arabiska våren” är allt annat än spontan gullig revolution, ljuv demokrati och rosa mänskliga rättigheter. Det är absurda fabler som västerländsk etablissemangsmedia förolämpar sina läsare med. Det vet alla som har någon som helst koll på MENA-ländernas ofta sammansatta och sinsemellan olika sociala, etniska och religiösa strukturer samt den ekonomiska krisen och i synnerhet matbristen. “Revolutionen” var – mycket kortfattat – orkestrerad av Pentagon i syfte att förverkliga Barack Obamas mellanösternpolitiska vision. Multinationella företag har också sina intressen i regionen. Märk väl att Mubarak inte var någon trevlig mysfarbror. Kopternas situation under honom var inte ett paradis. Men han var tvungen att avlägsnas för “demokratins” (läs: USA:s, EU:s, Israels och storföretagens) skull. Och islams förkämpar vädrar morgonluft i det maktvakuum som regimen Mubarak lämnat efter sig. I ett samhälle där islam sätter dagordningen får kristna lida. Detta enligt ett ofelbart historiskt mönster.

Svensk fulmedia har för en gångs skull uppmärksammat det som inte längre går att dölja (bl.a. här och här). Dock utan att ställa sig den relevanta frågan: Hur kunde den underbara, fantastiska arabiska våren resultera i detta?

I slutorden av denna SvD-notis skrivs bl.a. följande

Det är katastrofalt, de vill utrota kristendomen i Egypten. Det är därför militären har öppnat eld och kört över folk med pansarvagnar. Deras mål är att Egypten ska bli ett islamiskt land. De vill utrota vår historia, kultur och religion. Det kommer att bli ett nytt Afghanistan i Mellanöstern

Islamistiska rörelser och Egyptens demokratiälskande militär handlar alltså i samförstånd. Och med USA:s, EU:s, Israels och storföretagens goda minne.

Journalisten, ekonomen och historikern F. William Engdahl har en hel del av intresse angående Egypten på sin blogg.

Skrivet av: Anton Assarsson | 09 oktober 2011

Den godaste hjälperskan

Den godaste hjälperskan

Av Bo Solberg

Häromdagen, den 8 oktober, firades Vår Fru av den God Hjälpens fest. Bakgrunden till denna ungefär en ”åtta hundra julenätter” gamla Mariadevotion blir en utmärkt fördjupning av min under sistlidna år publicerade artikel ”Turkräden, juli 1627” (Nonkonform, 27.02.2010; Nationell Idag nr 12, 2010) som handlade om den gång då nordafrikanska, muslimska sjörövare försedde hemmamarknaden med en sisådär fyra hundra isländska slavar.

I den artikeln såg vi på saken ur en isländsk, och alltså protestantisk, prästs synvinkel. Det var den gudsfruktige Ólafur Egilsson. Redan av uppenbara geografiska skäl bör vi emellertid vidga horisonten och titta på det muslimska sjöröveriet i den katolska världen. Den blev naturligtvis det huvudsakliga föremålet för saracenernas människorovlystna uppmärksamhet.

Under långa århundraden plundrades dess fartyg och kustremsor. Allt på två ben som de muslimska flottorna kom över, män, kvinnor och barn, släpades hem som handelsvaror. Denna fara låg som ett ständigt tryckande hot över befolkningen i de kristna medelhavsländerna. När det gäller kvinnorna skulle man närmast kunna tala om en slags medeltida variant av vår tids sexmotiverade trafficing: de hamnade ofta i harem.

Länge stod man i de katolska länderna tämligen rådlösa. Ett av viktigare initiativen togs när den helige Johannes av Matha i Cerfroid år 1198 gundade den Heliga Treenighetens Orden eller Trinitarierna. Ett av de framträdande målen för denna orden var att återföra de bortrövade katolikerna. Återföra betydde i praktiken återköpa. Det var det medel som stod till buds. Men medlet krävde i sin tur pekuniära medel. Man fordrade stora mängder slantar. För att få ihop sådana summor ställde trintarierna sin orden under den heliga Jungfruns historiskt välprövade, barmhärtiga och generösa beskydd.

Och nog gav hon god hjälp alltid. Ja, hon hjälpte till att skramla ihop slantarna i en sådan utsträckning att orden snart gav sin beskyddarinnan titeln Vår Fru av den Goda Hjälpen. Många slavar återbördades till sin fosterjord.

En amerikansk artikel på nätet om Vår Fru av den Goda Hjälpen menar att vi i dag behöver hennes mäktiga medverkan inte minst “to turn back the rising tide of radical Islamic terrorism that is destabilizing the world.”

Även om jag knappast skulle betona den muslimska terrorismen som särskilt betydande bland de faktorer som i dag destabiliserar vår värld, så kan jag likväl se de orden som en slags parallell till hur jag själv avslutade min artikel om Turkräden: ”Skall Europa kunna resa sig ur dagens beklämning, den som bland annat tar sig uttryck i en allt tydligare muslimsk kolonisation av våra länder och ett allt farligare undergrävande av våra kristna värden, behövs sannerligen män av Ólafur Egilssons märke.”

Nätartikelns formulering antyder emellertid en långt viktigare sanning än den som mina ord uttryckte: vårt behov av devotion till den heliga Jungfrun är i dagens värld oändligt mycket större än tillgången på om än så gudsfruktiga Ólafur Egilssöner. Visst behöver vi märkesmän. Men verklig Mariadevotion fostrar verkliga män. Män som vill rädda Västerlandet från dess undergångshot, män som vägrar se sina landsmän som främmande intressens slavar.

En omständighet till kan framhållas. Den är symbolisk. Som protestant undervärderade Egilsson Vår Frus hjälparmöjligheter – iallafall innehåller hans bok få referenser till henne. Han sökte utvinna en lösensumma för sin familj utan dylikt bistånd.

Han fick ingen god hjälp.

———————

Labarum tackar gästskribent Solberg!

En bön till Den godaste hjälperskan finns här.

——————–

Äldre inlägg »

Kategorier

Follow

Get every new post delivered to your Inbox.