Det händer något nu vad gäller begreppet “politisk korrekthet”. Etablissemanget gör nu allt för att misstänkliggöra begreppet och dem som använder det. Breivik använde ju begreppet i sitt manifest. Ergo… Ett exempel är Aftonbladets Lindberg som försöker patologisera användningen av begreppet: “PK-konspirationen är bara en paranoid fantasi” som bara används av presumtiva nya ‘Breivikar’. I en debatt i Studio Ett gör etnologen Stefan Jonsson en mental kullerbytta och påstår att PK används som ett sätt att “tysta debatten” [sic!]. Och vårt eget sanningsministerium, Forum för levande historia öppnar en hel utställning på temat PK. Etablissemangets syfte är uppenbart. Genom att göra ord och begrepp omöjliga att använda under nuvarande diskurs vill man kväva regimkritikernas brandfacklor under den våta vilt av politisk korrekthet som ligger över hela samhället. Det är en gammal beprövad taktik som är mycket farlig och effektiv. Genom att stigmatisera ordet kan man göra kritik, om inte omöjlig så åtminstone betydligt harmlösare. Det är principiellt viktigt att ta denna strid och begreppet PK och inte låta regimens hejdukar (om)definiera och brännmärka begreppen. Samtidigt är det inte helt lätt att definiera PK. Det utnyttjar naturligtvis etablissemanget. Därför har jag valt att översätta ett transkriberat tal om politisk korrekthet och dess ursprung. Även om talet är adresserat en konservativ amerikansk publik är den ändå tillräckligt intressant och faktamässig för att även för en svensk publik ska kunna ta del av den. PK är långt ifrån ett ord som slentrianmässigt slängs ut för att som vissa påstår “tysta debatten”(!). PK inte en “paranoid fantasi”. Det är viktigt att regimen får svar på tal.
Labarum rekommenderar även boken “Politisk korrekthet” av John Järvenpää.
—————————-
Ursprunget till politisk korrekthet
Transkriberat tal av Bill Lund
Varifrån kommer allt det ni hört om i morse – feminismen, gaylobbyn, den fabricerade statistiken, omskriven historia, lögnerna, kraven och allt det andra – var kommer det ifrån? För första gången i vår historia måste amerikaner akta sig för vad de säger, skriver och tänker. De måste akta sig för att inte välja fel ord, ord som fördöms som kränkande eller stötande, eller rasistiska, sexistiska eller homofoba.
Vi har sett det i andra länder, särskilt under 1900-talet, där detta har varit fallet. Och vi har alltid betraktat dem med en blandning av medlidande och – om sanningen ska fram – underhållning eftersom det verkar så märkligt för oss att människor skulle tillåta att en situation uppstår där de känner oro över sina ordval. Men nu har vi denna situation i vårt land. Vi har den framför allt på högskolorna, men det sprider sig över hela samhället. Var kommer det ifrån? Vad är det?
Vi kallar det “politisk korrekthet”. Begreppet uppstod som något av ett skämt, bokstavligt talat i en tecknad serie, och vi tenderar fortfarande att betrakta det som endast något till hälften allvarligt. I själva verket är det blodigt allvar. Det är vårt århundrades stora sjukdom, en sjukdom som har dödat tiotals miljoner människor i Europa, Ryssland, Kina, ja i hela världen. Det är en ideologisk sjukdom. PK är inte roligt. PK är dödligt allvar.
Om vi ser på det analytiskt och historiskt, finner vi snabbt reda på exakt vad det är. Politisk korrekthet är kulturmarxism. Det är marxism översatt från ekonomiska till kulturella termer. Det är en satsning som går tillbaka – inte till 1960-talet och hippies och fredsrörelsen – utan till första världskriget. Om vi jämför den politiska korrekthetens grundläggande principer med klassisk marxism blir parallellerna mycket uppenbara.
För det första är båda ideologier totalitära. Den politiska korrekthetens totalitära natur blir ingenstans mer tydlig än på högskolorna som vid det här laget har blivit nordkoreanska samhällen i miniatyr där studenter eller lärare som vågar gå över de gränser som satts upp av feminister eller gayrättsaktivister eller lokala svarta eller latinoamerikanska grupper, eller av någon av de andra saliga “minoritetsgrupper” som PK kretsar kring, hamnar omgående i rättsliga bekymmer. Inom högskolornas små rättssystem ställs de inför formella anklagelser och straff. Det är en liten titt in i framtiden på vad politisk korrekthet ämnar för nationen som helhet.
Alla ideologier är totalitära eftersom essensen av en ideologi (jag vill påpeka att konservatism riktigt förstått inte är en ideologi) är att ta lite filosofi och säga på grundval av denna filosofi att vissa saker måste vara sanna – t.ex. att vår kulturs hela historia är historien om förtrycket av kvinnor. Eftersom verkligheten motsäger detta, måste verkligheten förbjudas. Det måste vara förbjudet att erkänna vår historias verklighet. Människor måste tvingas att leva en lögn, och eftersom människor naturligtvis är tveksamma till att leva en lögn, måste de naturligtvis använda sina ögon och öron till att se upp och säga, “vänta lite, detta är inte sant. Jag kan se att det inte är sant”. Statsmakten måste sättas bakom kravet att leva en lögn. Det är därför som ideologier undantagslöst skapar totalitära stater.
För det andra har kulturmarxism – liksom ekonomisk marxism – en monofaktionell förklaring till historien. Ekonomisk marxism säger att all historia bestäms av ägandet av produktionsmedlen. Kulturmarxism, eller politisk korrekthet, säger att all historia bestäms av makt. Olika grupper – som definieras i termer av ras, kön, osv. – har makt över andra grupper. Ingenting annat spelar någon roll. All litteratur handlar i själva verket om detta tema. Allt i det förflutna handlar om detta.
För det tredje är precis som i klassisk ekonomisk marxism vissa grupper, dvs. arbetare och bönder a priori goda och andra grupper, dvs. bourgeoisien och kapitalägare onda. I den politiska korrekthetens kulturmarxism är vissa grupper goda – feministiska kvinnor (endast feministiska kvinnor, icke-feministiska kvinnor anses inte existera), svarta, latinamerikaner, homosexuella. Dessa grupper är “offer” och därför per automatik goda, oavsett vad någon av dem gör. Likaså är vita män per automatik onda och blir därmed motsvarigheten till borgarklassen i den ekonomiska marxismen.
För det fjärde är både kulturmarxism och ekonomisk marxism beroende av expropriation. När de klassiska marxisterna, kommunisterna, tog över ett land som Ryssland, exproprierade de bourgeoisien, de tog deras egendom. När likaså kulturmarxister tar över på ett universitetscampus, exproprierar de genom antagningskvoter. När en vit student med överlägsna kvalifikationer förvägras tillträde till ett college till förmån för en svart eller spansktalande, som inte är lika väl kvalificerad, blir den vita studenten exproprierad. Och faktiskt innebär positiv särbehandling i hela vårt samhälle idag expropriation satt i system. Företag ägda av vita får inget beställningskontrakt eftersom kontraktet är reserverat för ett företag ägt av låt säg latinamerikaner eller kvinnor. Expropriation är alltså ett viktigt redskap för båda formerna av marxism.
Slutligen använder sig båda av en analysmetod som automatiskt ger det svar som de vill ha. För den klassiske marxisten är det marxistiska ekonomiska teorier. För kulturmarxisten är det dekonstruktion. I stora drag tar dekonstruktion en text, avlägsnar all mening från den och återfyller den med vilken mening som än önskas. På så sätt får vi lära oss att t.ex. allt av Shakespeare egentligen handlar om kvinnoförtryck eller att Bibeln egentligen handlar om etnicitet och genus. Alla dessa texter blir helt enkelt mäld för pappersbruket som bevisar att “all historia handlar om vilka grupper som har makt över vilka andra grupper”. Parallellerna är alltså mycket tydliga mellan den klassiska marxism som vi är bekanta med från det gamla Sovjetunionen och den kulturmarxism som vi ser idag som politisk korrekthet.
Dessa paralleller beror inte på tillfällighet. Parallellerna uppstod inte ur intet. Faktum är att politisk korrekthet har sin egen historia, en historia som sträcker sig längre tillbaka i tiden än vad de flesta människor utanför en liten akademisk klick som har studerat detta är medvetna om. Och dess historia sträcker sig, som jag sa innan, tillbaka till första världskriget liksom så många av de patologier som idag förtär vårt samhälle och vår kultur.
Den marxistiska teorin förkunnade att när väl det stora europeiska kriget bryter ut (vilket det gjorde 1914), kommer arbetarklasen i hela Europa att resa sig och störta sina regeringar – de borgerliga regeringarna – eftersom arbetarna hade mer gemensamt med varandra över nationsgränserna än vad de hade gemensamt med bourgeoisien och den härskande klassen i sina egna länder. Nåväl, 1914 kom och det slog inte in. I hela Europa samlade sig arbetarna kring sina nationers fanor och marscherade glatt iväg för att bekämpa varandra. Tysklands kejsare skakade hand med ledarna för det tyska marxistiska socialdemokratiska partiet och förklarade att det nu inte längre fanns partier, bara tyskar. Och detta hände i Europas alla länder. Något var alltså galet.
Marxisterna visste att det per definition inte kunde vara fel på marxistisk teori. År 1917 fick de till slut sin marxistiska kupp i Ryssland och det såg ut som om teorin fungerade, men den hakade upp sig igen. Revolutionen spred sig inte och när försök gjordes för att sprida den omedelbart efter kriget, med de spartakistiska upproren i Berlin, med Béla Kuns regering i Ungern, med Bayerska rådsrepubliken – slöt arbetarna inte upp.
Marxisterna hade alltså ett allvarligt problem. Och två marxistiska teoretiker satte igång att arbeta på det: Antonio Gramsci i Italien och Georg Lukács i Ungern. Gramsci sade att arbetarna aldrig kommer att se sina sanna klassintressen förverkligas, enligt marxismen, om de inte först befrias från västerländsk kultur, och i synnerhet från den kristna religionen – arbetarna är förblindade av kultur och religion och kan inte sina sanna klassintressen. Lukács, som ansågs vara den mest briljanta marxistiska teoretikern sedan Marx själv, sade 1919, ”Vem kommer att rädda oss från västerländsk civilisation?” Han teoretiserade även att det stora hindret för skapandet av ett marxistiskt paradis var kulturen: den västerländska civilisationen självt.
Lukács fick sin chans att omsätta sina teorier i praktiken när den hemmagjorda bolsjeviken Béla Kun etablerade sin regim i Ungern 1919. Lukács blev vice kommissarie för kultur och det första han gjorde var att införa sexualundervisning i ungerska skolor. Detta garanterade arbetarnas uteblivna stöd för Béla Kuns regim då det ungerska folket betraktade spektaklet med bestörtning, arbetare såväl som andra. Men Lukács hade redan gjort kopplingen som många av oss idag fortfarande överraskas av, som vi idag betraktar som “modern”.
År 1923, i Tyskland, etableras en tankesmedja som tar på sig rollen att översätta marxism från ekonomiska till kulturella termer, som skapar politisk korrekthet som vi känner den i dag, och den har – i stort sett – skapat basen för den vid slutet av 1930-talet. Detta inträffar eftersom den mycket förmögne unge sonen till en tysk miljonär och handelsman vid namn Felix Weil har blivit marxist och har gott om pengar att spendera. Han oroas av splittringen bland marxisterna och han finansierar något som kallas “Den första marxistiska arbetsveckan” där han samlar Lukács och många av de andra viktiga tyska tänkarna under en vecka och arbetar på att överkomma motsättningarna inom det marxistiska lägret.
Och han säger, “Vi behöver en tankesmedja”. Washington är fullt av tankesmedjor och vi betraktar dem som mycket moderna. I själva verket går de tillbaka ett bra tag. Han finansierar ett institut, associerat med Frankfurts universitet, etablerat 1923, som ursprungligen var tänkt att bli känt som Institutet för marxism. Men dem som stod bakom det beslöt från början att det inte var till deras fördel att öppet identifieras som marxister. Det sista politisk korrekthet vill är att folk ska klura ut är att den är en sorts marxism. Istället valde de att döpa det till Institutet för socialforskning.
Weil är mycket tydlig angående sina mål. År 1971 skrev han till Martin Jay, författaren av ett standardverk om Frankfurtskolan, som Institutet för socialforskning snart informellt blir känt som, och han sade: ”Jag ville att institutet skulle bli känt, kanske berömt, till följd av sina bidrag till marxismen.” Ja, han lyckades. Den förste ledaren för institutet, Carl Grünberg, en österrikisk ekonom, avslutade enligt Martin Jay sitt öppningstal ”genom att tydligt deklarera sin personliga lojalitet till marxism som en vetenskaplig metodik.” Marxism, sade han, skulle utgöra den styrande principen vid institutet, och det förändrades aldrig.
Det inledande arbetet vid institutet var ganska konventionellt, men 1930 fick institutet en ny chef vid namn Max Horkheimer, och Horkheimers åsikter var klart annorlunda. Han var i hög grad en marxistisk renegat. Personerna som skapar och formar Frankfurtskolan är marxistiska renegater. De är fortfarande i hög grad marxister i sitt tänkesätt, men de är i praktiken utkörda från partiet. Moskva tittar på vad de gör och säger: ”Hallå, detta är inte vi, och vi kommer inte att sanktionera detta”.
Horkheimers första heresi är att han är väldigt intresserad av Freud, och nyckeln till att genomföra översättningen av marxism från ekonomiska till kulturella termer är huvudsakligen att han kombinerade den med freudism. Återigen skriver Martin Jay: ”Om det kan sägas att institutet under de tidiga åren av dess historia främst ägnade sig åt en analys av bourgeois-samhällets socioekonomiska understruktur” – och jag påpekar att Jay är mycket sympatiskt inställd till Frankfurtskolan, jag läser inte från en kritiker här – ”så låg dess främsta intressen under åren efter 1930 hos dess kulturella överbyggnad. Den traditionella marxistiska formeln angående förhållandet mellan de två ifrågasattes faktiskt av Kritisk teori.”
Det som vi har hört talas om under denna morgon – den radikala feminismen, avdelningarna för kvinnostudier, avdelningarna för gaystudier, avdelningarna för svarta studier – allt detta är grenar tillhörande Kritisk teori. Vad Frankfurtskolan väsentligen gör är att hämta från både Marx och Freud under 1930-talet för att skapa denna teori kallad Kritisk teori. Benämningen är fyndig eftersom du frestas att fråga: ”Vad är teorin?”. Teorin är att kritisera. Teorin är att metoden för att krossa den västerländska kulturen och den kapitalistiska ordningen är att utelämna alternativ. De vägrar bestämt att göra det. De säger att det inte låter sig göras, att vi inte kan föreställa oss hur ett fritt samhälle skulle se ut (deras definition av ett fritt samhälle). Så länge vi lever under repression – repressionen av en kapitalistisk ekonomisk ordning som skapar (i deras teori) det freudianska tillståndet, de tillstånd som Freud beskriver hos individer under repression – så kan vi inte ens föreställa oss det. Vad Kritisk teori handlar om är helt enkelt att kritisera. Den vill ha den mest destruktiva kritik som är möjlig, på varje möjligt vis, utformad för att rasera den rådande ordningen. Och, naturligtvis, när vi hör från feministerna att hela samhället bara är ute efter att komma åt kvinnor och så vidare, är den sortens kritik är ett derivat från Kritisk teori. Allt kommer från 1930-talet, inte 1960-talet.
Andra nyckelmedlemmar som ansluter kring den här tiden är Theodor Adorno, och viktigast av allt, Erich Fromm och Herbert Marcuse. Fromm och Marcuse introducerar en faktor som är central för politisk korrekthet, och det är den sexuella faktorn. Och särskilt Marcuse, som i sina egna skrifter ropar efter ett samhälle av ”polymorf perversitet”, det är hans definition av framtiden för världen som de vill skapa. I synnerhet Marcuse skriver på 1930-talet en del mycket extrema saker om behovet av sexuell frigörelse, men detta genomsyrar hela institutet. Så gör de flesta teman vi ser hos politisk korrekthet, återigen under det tidiga 30-talet. Enligt Fromms synsätt så var maskulinitet och feminitet inte reflektioner av ”essentiella” könsskillnader, som romantikerna hade ansett. De härrörde istället från skillnader i livsroller, som delvis var socialt bestämda. Kön är en konstruktion; könsskillnader är en konstruktion.
Ett annat exempel är tonvikten som vi i dag ser läggas på miljövård. ”Materialism så långt tillbaka som Hobbes hade lett till en manipulativ dominerande attityd gentemot naturen.” Det skrev Horkheimer 1933 i Materialismus und Moral. ”Temat om människans dominans över naturen”, enligt Jay, ”kom under de efterföljande åren att bli en central fråga hos Frankfurtskolan.” ”Horkheimers antagonism mot fetischeringen av arbete, (det är här som de uppenbart avviker från marxistisk ortodoxi) uttryckte ytterligare en dimension av hans materialism, kravet på mänsklig, sinnlig lycka.” I en av hans mest pregnanta essäer, Egoism and the Movement for Emancipation, skriven 1936, diskuterade Horkheimer ”den fientlighet till personlig njutning som är inneboende i bourgeois-kulturen”. Och han refererade specifikt gillande till Markis de Sade för hans ”protest […] mot askes i en högre morals namn”.
Vad får detta för betydelse här? Vad får det för betydelse för våra universitet, och, sannerligen, för våra liv i dag? Medlemmarna av Frankfurtskolan är marxister, de är också, utan undantag, judar. År 1933 kommer nazisterna till makten i Tyskland, och föga förvånande stängde de ner Institutet för social forskning. Och dess medlemmar flydde. De flydde till New York City, och institutet återetablerades där 1933 med hjälp från Columbia University. Och institutets medlemmar skiftar gradvis genom 1930-talet, även om många av dem fortfarande skriver på tyska, sin fokus från Kritisk teori om det tyska samhället, destruktiv kritik om varje aspekt av det samhället, till Kritisk teori riktad mot det amerikanska samhället. Det sker en annan mycket viktig förändring när kriget kommer. En del av dem börjar arbeta för regeringen, inklusive Herbert Marcuse, som blev en nyckelfigur inom OSS (föregångaren till CIA), och en del, inklusive Horkheimer och Adorno, flyttar till Hollywood.
Detta ursprung till politisk korrekthet hade antagligen inte betytt så mycket för oss i dag om det inte hade varit för två efterföljande händelser. Den första var studentupproret i mitten av 1960-talet, som till stor del drevs av motstånd till värnplikten och Vietnamkriget. Men studentrebellerna behövde någon sorts teori. De kunde inte bara ge sig ut där och säga: ”Hell no we won’t go”, de behövde ha någon teoretisk förklaring bakom det. Mycket få av dem var intresserade av att plöja igenom Das Kapital. Klassisk, ekonomisk marxism är inte lätt, och de flesta radikaler från 60-talet var inte djupa. Turligt nog för dem, och oturligt nog för vårt land i dag, och inte bara på universitetet, stannade Herbert Marcuse kvar i Amerika när Frankfurtskolan flyttade tillbaka till Frankfurt efter kriget. Och medan herr Adorno i Tyskland är förfärad över studentupproret när det utbryter där – när studentrebellerna kommer in i Adornos klassrum kontaktar han polisen och låter dem bli arresterade – såg Herbert Marcuse, som förblev här, 60-talets studentuppror som den stora möjligheten. Han såg chansen att ta Frankfurtskolans verk och göra det till teorin för den Nya vänstern i Förenta staterna.
En av Marcuses böcker var nyckelboken. Den blev praktiskt taget bibeln för SDS (Students for a Democratic Society) och 60-talets studentrebeller. Den boken var Eros and Civilization. Marcuse hävdar att under en kapitalistisk ordning (han tonar ner marxismen väldigt starkt här, den har underrubriken: A Philosophical Inquiry into Freud, men ramverket är marxistiskt), är repression essensen av den ordningen och det ger oss personen Freud beskriver – personen med alla fixa idéer, neuroserna, eftersom hans sexuella instinkter är undertryckta. Vi kan skapa oss en framtid, om vi bara kan förstöra denna existerande förtryckande ordning, där vi befriar eros, vi befriar libido, i vilken vi har en värld av ”polymorf perversitet”, i vilken du kan ”göra din egen grej”. Och förresten, i den världen kommer det inte längre att finnas arbete, endast lek. Vilket underbart budskap för det mellersta 60-talets radikaler! De är studenter, de är babyboom-barn, och de har vuxit upp med att aldrig ha behövt oroa sig för någonting förutom att så småningom vara tvungna att skaffa sig ett arbete. Och här är en kille som skriver på ett sätt de lätt kan följa. Han kräver inte av dem att de ska läsa en massa tung marxism och säger till dem allt de vill höra som väsentligen är: ”Gör din egen grej”, ”Om det känns bra, gör det” och ”Du behöver aldrig gå till jobbet”. Förresten, Marcuse är också mannen som skapar uttrycket ”Make love, not war”. För att återvända till situationen folk ställs inför på campus, definierar Marcuse ”befriande tolerans” som intolerans för allting som kommer från högern och tolerans för allting som kommer från vänstern. Marcuse gick med i Frankfurtskolan 1932 (om jag minns det korrekt). Alltså, allt detta går tillbaka till 1930-talet.
Som avslutning, Amerika är i dag ett land som befinner sig i sin historias största och värsta förvandling. Vi förvandlas till en ideologisk stat, ett land med en officiell statsideologi genomdriven av statens makt. P.g.a. ”hatbrott” har vi nu människor som avtjänar fängelsedomar för politiska tankar. Och kongressen vidtar nu åtgärder för att expandera den kategorin ytterligare. Positiv särbehandling är en del av det. Terrorn mot den som avviker från politisk korrekthet på campus är en del av det. Det är exakt vad vi har sett hända i Ryssland, i Tyskland, i Italien, i Kina, och nu kommer det hit. Och vi känner inte igen det på grund av att vi kallar det för politisk korrekthet och skojar bort det. Mitt budskap i dag är att det inte är roligt, det är här, det växer och det kommer så småningom att förstöra, då det söker efter att förstöra, allt som vi någonsin har definierat som vår frihet och vår kultur.
Källa: http://www.academia.org/the-origins-of-political-correctness/
Översättning: Anton Assarsson
Den 18 december börjar den sista veckan i Advent. Vi är bara en vecka bort från vår Herres födelse och Kyrkan instämmer i vår Frus glädje och hopp i hennes väntan på födelsen. Hon väntade på att beundra det heliga anletet hos den Son som växte i hennes sköte.
